På grund av flera på varandra följande kriser och den sittande regeringens penninganvändning, som bedömts som slapp, har hållbarheten i de offentliga finanserna blivit ett centralt valtema. Det råder bred enighet mellan partierna om att det på grund av den finska statens skuldhållbarhet och krisbuffertar är nödvändigt att balansera ekonomin antingen genom utgiftsnedskärningar, skattehöjningar eller tillväxtproduktiva investeringar. 

Alla metoder har sina egna problem. Utgiftsnedskärningar innebär ofta smärtsamma försämringar av förmånerna eller servicenivån. Skattehöjningarna minskar i sin tur hushållens köpkraft, höjer prisnivån och försvagar vårt lands konkurrenskraft. I och med den kraftiga inflationen har hushållens köpkraft försvagats. Finlands exportkonkurrenskraft måste hållas på en god nivå. Det är dock ytterst viktigt att upprätthålla lönernas köpkraft under den kommande regeringsperioden. En möjlighet kan vara att arbetsinkomstavdraget för medelinkomsttagarnas del höjs så att avdragsbeloppet binds till en ökning av sysselsättningsgraden eller någon annan faktor. 

Att skapa tillväxt låter som en lockande lösning, men det är inte lätt. Medlen för att accelerera den ekonomiska tillväxten är antingen nedskärningar av objekt som inte påverkar den ekonomiska tillväxten och tillväxtfrämjande strukturreformer eller alternativt investeringar i till exempel forskning, produktutveckling och utbildning. Tyvärr råder det oklarhet om hurdana investeringar som skulle kunna generera mer hållbar ekonomisk tillväxt än vad som i sista hand går åt till investeringar med skuldpengar. 

Investeringar i energi-, klimat- och forsknings- och utvecklingsverksamhet anses för närvarande i stor utsträckning vara både nödvändiga och ekonomiskt lönsamma investeringar. Detta konsensustänkande innebär en rad risker. Tyvärr är diskussionen om dessa risker obetydlig eller till och med obefintlig. Även om Finland skulle få en konkurrensfördel i sin pionjärroll i förhållande till andra länder, finns det risk för att investeringarna ändå riktas fel och inte är lönsamma. Alternativt hittar vi på något som kan kommersialiseras, men andra länder tar lärdom av våra innovationer och kopierar bästa praxis åt sig själva utan att Finland drar nytta av sina satsningar och sitt pionjärskap ekonomiskt. 

Vi ser att den valda nationella strategin är full av risker som man inte vill diskutera i samhället. En av de mest kända strategiböckerna för företagsstyrning under 2000-talet är Strategi för den blå oceanen, som syftar till att lotsa ett företag till en ny marknad där det inte finns konkurrens. Det verkar som om vi föreställer oss att vi följer denna strategi genom att försöka lotsa hela Finland till ett blått hav utan konkurrens. Men faktum är att vi i själva verket kommer att fortsätta att försöka göra exakt samma varor till högre kostnad och fortsätta att försöka sälja dem till samma köpare. Med andra ord anser vi att den globala konkurrensen och Finlands strängare utsläppsminskningsmål de facto försvagar vår konkurrenskraft och att vi inte kan uppnå större marknadsandelar, eftersom våra produkter inte har någon verklig konkurrensfördel. 

Sannfinländarna anser att det är motiverat att gynna utgiftsnedskärningar när de offentliga finanserna balanseras. På kort sikt minskar utgiftsnedskärningar den ekonomiska aktiviteten, men på lång sikt är det fråga om en väg med låg risk. 

Det är beklagligt att de kommande regeringarna på lagnivå redan är bundna i fråga om klimatmålen och FoUI-utgifterna. Om den valda strategin senare konstateras vara felaktig, har det gjorts så svårt att ändra på saker och ting som möjligt. Även om detta medför kontinuitet i statens verksamhet, är det ett problem i parlamentarismen att regeringarna för en lång tid lämnar en bindande ram för sina efterträdare. 

Vi föreslår 

Utan en hållbar ekonomi skulle vi inte ha ett slagkraftigt försvar, världens bästa skola, fungerande hälsovård eller bra kollektivtrafik. Samlingspartiet är oroat över välfärdstjänsternas framtid, vårt samhälles kristålighet och den långsamma ekonomiska tillväxten. Ju längre reformerna drar ut på tiden, desto större blir behovet av att stärka de offentliga finanserna. Ju längre skuldsättningen får fortsätta, desto svagare blir finansieringsbasen för välfärdstjänsterna och desto snävare blir den ekonomiska kriståligheten. Finland behöver en förändring. 

Regeringens sista tilläggsbudgetproposition är en bild av valperioden. Skuldsättningen har varit exceptionellt kraftig och utgifterna ökar beslutsbaserat med cirka en miljard euro. Olika stöd genomförs i olika riktningar - delvis också befogat. Det har inte gått att göra besparingar som motsvarar viktiga utgiftsökningar. Med stöd av undantagsklausulen godkänns utgifter utanför ramarna för att regeringen inte ska behöva ta itu med den tråkiga uppgiften att pruta på något som är mindre viktigt. 

Regeringen har förringat skuldsättningen och har inte förberett sig på ränterisken. Nu håller risken för skuldsättning på att realiseras. I tilläggsbudgeten stiger ränteutgifterna till 2,6 miljarder euro. Inom fem år, när den snabbt stigande räntenivån tillämpas i större utsträckning på den offentliga skulden, stiger räntekostnaderna till upp till fyra miljarder euro. Ingen sänkning av räntenivån är i sikte. Just därför borde stärkandet av de offentliga finanserna ha inletts i enlighet med sakkunnigrekommendationerna redan i början av valperioden. Ambitionen om strukturella reformer borde ha höjts under coronapandemin och på nytt under Rysslands anfallskrig. Ingenting har hänt. 

Regeringen är inte kapabel att ställa utgifterna i prioritetsordning 

Den kraftiga skuldsättningen i de offentliga finanserna förutsätter att utgifterna ställs i prioritetsordning. Samlingspartiet har konsekvent understött nödvändiga utgiftsökningar i kristider. De nödvändiga utgifterna för hälsosäkerheten till följd av coronaepidemin eller de säkerhetsstärkande utgifterna till följd av Rysslands anfallskrig är också nödvändiga. 

Skuldsättningen inom den offentliga ekonomin äventyrar samhällets förmåga att förbereda sig inför kommande krissituationer. Den ekonomiska politiken är också säkerhetspolitik. I synnerhet under kriser och kraftig skuldsättning bör man kunna genomföra reformer som täcker de ökade utgifterna. Vid framtida kriser behövs det också ekonomiskt spelrum, och vi kan inte frånta framtida generationer all marginal. 

Detsamma rekommenderades i en rapport som regeringen beställt. Mitt under coronakrisen beställde regeringen från eliten bland nationalekonomerna en finanspolitisk strategi för att ta sig ut ur coronapandemin. I arbetsgruppen ingick den enda person i Finland som tilldelats Nobelpriset i ekonomi. Mitt under den djupa osäkerheten rekommenderade arbetsgruppen utöver en stimulerande finanspolitik kraftiga strukturella reformer för att minska skuldsättningen. Det rekommenderades att åtgärder inleds redan under denna valperiod. Trots det är regeringens skuldarv tungt och det ökar med nästan två miljarder euro per år till följd av de nettobeslut som regeringen fattat om inkomsterna och utgifterna. 

Statsministerpartiet SDP har i sitt finanspolitiska program föreslagit besparingar på 400 miljoner euro i fråga om offentlig upphandling samt rese- och lokalkostnader. Partiet har knappast låtit bli att lägga fram sina förslag redan under budgetprocessen, eftersom oron för skuldsättningen är delad. Samlingspartiet stöder SDP:s förslag om utgiftsbesparingar som motvikt till de växande utgifterna. Skuldsättningen måste brytas. 

Terapigarantin överlåts på framtida regeringar 

Samlingspartiet är oroat över de ungas välbefinnande och anslagen för utbildning. Samlingspartiet har i sina alternativa budgetar konsekvent föreslagit att kvalitets- och jämställdhetsfinansieringen ska permanentas. Samlingspartiet har lyckats prioritera utgifterna så att upplåningen minskar och man kan satsa på viktiga saker. Regeringen har i tilläggsbudgeten kommit in på Samlingspartiets linje och stärkt kvalitets- och jämställdhetsfinansieringen. 

Köerna till mentalvårdstjänster är ohållbara och bidrar till ökad ojämlikhet. I och med coronan har behovet av mentalvårdstjänster ökat ytterligare, såväl hos barn som hos vuxna. Inom social- och hälsovården på basnivå existerar det inte lika tillgång till adekvat hjälp vid psykiska problem. 

Samlingspartiet understöder medborgarinitiativet Terapigaranti för en lagändring som ger snabbare tillgång till terapeutisk psykoterapi eller annan psykosocial vård. Terapigarantin skulle bygga upp en effektiv mentalvård på basnivå, vilket i nuläget saknas i Finland. Enligt de mentalvårdsorganisationer som ligger bakom medborgarinitiativet kan sysselsättningseffekten genom tidig behandling bidra till att upp till 7 500 finländare som omfattas av sociala förmåner i stället inträder i arbetslivet. Det motsvarar 30 000 nya sysselsatta under regeringsperioden. 

Vård av den psykiska hälsan i rätt tid och terapigarantin är delar av den hållbara eftervården efter coronakrisen och de stärker också sysselsättningen. Samlingspartiet har i en alternativ budget föreslagit finansiella resurser för genomförandet av terapigarantin. 

Insikterna om problemen inom jordbruket väcktes för sent och lösningarna är för anspråkslösa 

I tilläggsbudgeten anvisas 90 miljoner euro för stödjande av jordbruket. Samlingspartiet föreslog redan i den alternativa budgeten att anslag av motsvarande storleksklass som i propositionen snabbt ska riktas till den akuta kostnadskrisen inom jordbruket. Samlingspartiet är oroat över vilka konsekvenser den snabba ökningen av priserna på gödselmedel och bränslen har för försörjningsberedskapen inom livsmedelsproduktionen. 

Regeringen lindrar bara de strukturella problemen i jordbruksproduktionen med ett nytt skuldfinansierat paket i stället för att söka långsiktiga lösningar. Företag i livsmedelsproduktionens värdekedja vill inte ständigt sväva i ovisshet eller vara beroende av statligt stöd. Nästa regering måste se över både stöd- och regleringspolitiken för att säkerställa en lönsam och hållbar matproduktion som tryggar försörjningsberedskapen. 

Välfärdsområdenas finansiering riktas inte till avveckling av vårdköerna 

Under moment 28.89.33 föreslås ett anslag på 350 miljoner euro som riktas till välfärdsområdena i form av projektunderstöd. Enligt en utredning från ministerierna i samband med utskottsbehandlingen grundar sig anslagsbehovet inte på det exakta behov som välfärdsområdena uppgett, utan förhandlingarna om ett tilläggsbehov av anslag inleds först efter det att tilläggsbudgeten har godkänts. 

Med tanke på en förstklassig och kostnadseffektiv vård och den offentliga ekonomin är det nödvändigt att välfärdsområdena får en lyckad start. Samtidigt som resurser anvisas för att skapa nya system och avveckla vårdköerna bör välfärdsområdena samtidigt ges tydliga incitament att förbättra kostnadseffektiviteten. 

Samlingspartiet noterar att varken utfrågningen i utskottet eller de utlåtanden som lämnats till utskottet har gett en klar bild av situationen i fråga om vård- och serviceskulden. Särskilt bedömningarna av primärvården är mycket generella. Vid utfrågningen har det också förblivit oklart vad som ligger till grund för det omedelbara behovet av att öka anslaget. 

Samlingspartiet anser att uppgifterna om vård- och serviceskulden och välfärdsområdenas behov borde ha preciserats innan tilläggsanslag beviljades. Dessutom är det oroväckande att anslaget inte direkt kan användas för att avveckla vård- och serviceskulden. Anslaget till välfärdsområdena kan endast indirekt inverka på omsorgs- och serviceskulden och avvecklingen av köerna. 

Regeringen har önskat att det när det anvisas ett separat anslag för inledande av verksamheten är möjligt att av den generella statliga finansieringen inom varje välfärdsområde rikta finansiering till avveckling av vård- och serviceskulden. Då finns det dock en risk för att tilläggsfinansieringen faktisk inte används för att förbättra tillgången till tjänster. 

En flaskhals i avvecklingen av vård- och serviceskulden har också varit tillgången på personal. Vid utskottets utfrågningar har det inte framkommit någon klar bild av i vilken utsträckning en ökning av finansieringen hjälper områdena att förbättra tillgången till vård och tjänster, om det dock inte finns tillräckligt med personal. 

Samlingspartiet riktar anslagen effektivt till investeringar som förbättrar kostnadseffektiviteten och avvecklingen av vårdköerna till exempel genom att utnyttja FPA-ersättningen. Samlingspartiet anser att det är ett enormt misstag av regeringen att sänka ersättningarna i ett läge där vårdköerna är rekordlånga och den offentliga hälso- och sjukvården redan är hårt belastad. FPA-ersättningar är ett effektivt sätt att rikta finansiering till tillgången till vård och till att underlätta belastningen inom den offentliga sektorn. Tjänsteproducenternas arbete inom den privata och den tredje sektorn bör utnyttjas i en situation där den offentliga hälso- och sjukvården är överbelastad och personalbristen är enorm. 

Vi föreslår 

Regeringen föreslår i sin sista tilläggsbudget att anslagen ökas med 2,1 miljarder euro. I motsats till vad som sägs i andra stycket i den allmänna motiveringen i betänkandet hänför sig den största utgiftsökningen i tilläggsbudgeten till statens skuldförvaltning, som ökas med 1 073 miljoner euro. Ökningen baserar sig på antagandet att räntenivån på kort och lång sikt stannar på 2,9 procent. Som det konstateras i betänkandet kommer ränteutgifterna för statsskulden med denna räntenivå att vara uppe i cirka 2 586 miljoner 2023. 

De största utgiftsökningarna föreslås för stärkande av finansieringen av välfärdsområdena (500 miljoner euro), för täckande av kostnaderna för den temporära retroaktiva elpriskompensationen till arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde (388 miljoner euro) samt för betalning av temporära kostnadsstöd för jordbruket och vattenbruket (96 miljoner euro). 

Finansieringsmodellen för välfärdsområdena är fortfarande oavgjord 

Välfärdsområdenas framtid belastas av den samtidiga fyrdubbla utmaningen i form av ökande behov av omsorg, den allt stramare budgeten med minskande arbetskraft och den skärpta lagstiftningen. Vårdbranschen behöver betydligt mer arbetskraft från åldersklasser som minskar och tyvärr mår allt sämre, om regeringens vårdardimensionering och andra löften ska fullföljas. Utmaningen är enorm. Det är oundvikligt att tiden i arbetslivet måste förlängas. 

Vi kristdemokrater välkomnar tilläggsfinansieringen av välfärdsområdena och kostnadsstöden för jordbruket, men påminner om att regeringen fortfarande inte fattat beslut om finansieringsmodellen för välfärdsområdena. Social- och hälsovårdsreformen har gått vidare enligt en modell där det inrättades för många välfärdsområden och en del av dem redan i starten saknade ekonomisk livskraft. Dragkampen mellan kommunerna och välfärdsområdena har lett till suboptimering till exempel i användningen av fastigheter. Även i dessa avseenden har de svåra besluten överlåtits på de kommande regeringarna. 

Regeringen har dessutom försvårat avvecklingen av vårdköerna bland annat genom att skära ner FPA-ersättningarna för privata läkarbesök. Med tanke på den akuta vårdarbristen är det mycket osäkert om det från och med den 1 september 2023 är realistiskt att skärpa vårdgarantin för primärvården, i synnerhet om den privata hälso- och sjukvården inte hjälper till. 

Till exempel genom att använda servicesedlar kan den privata sektorns resurser utnyttjas vid genomförandet av vårdgarantin. Företagen i vårdbranschen behöver klara utsikter för vilken modell som kommer att användas när deras tjänster anlitas. 

Som det står i betänkandet är det bland annat viktigt att datasystemen i välfärdsområdena blir fungerande helheter som stöder och främjar ordnandet av tjänsterna. Vi konstaterar att det vid beredningen av informationssystemen för social- och hälsovården ursprungligen hade behövts mer nationell styrning till exempel i form av nationella informationsstandarder. Arbetet inleds först nu när välfärdsområdena redan har inlett sin verksamhet och har skaffat informationssystem utan att säkerställa kompatibiliteten på nationell nivå. 

Finansieringen av social- och hälsovården är inte öronmärkt, det vill säga välfärdsområdena måste inom ramen för de knappa anslagen balansera sin budget för att ordna lagstadgade tjänster. Förmåner enligt prövning, såsom stöd för närståendevård, finns i välfärdsområdena först på nedskärningslistan, trots att närståendevården ofta är en mycket kostnadseffektiv form av omsorg. 

Jag föreslår 

Elpriskompensationen utformades slarvigt 

För att täcka kostnaderna för den temporära elpriskompensation som regeringen berett har det reserverats 388 miljoner euro. Summan är betydande. Stödet bereddes slarvigt och har fått mycket kritik. Fördelningen är problematisk, särskilt på grund av att hushållets inkomster inte har kunnat beaktas i kriterierna. En betydande del av stödet går till den rikaste delen av befolkningen och är inte något incitament att spara el. 

Jag föreslår 

För sena reaktioner på krisen inom jordbruket 

Paketet med kostnadsstöd för det inhemska jordbruket har i tilläggsbudgetpropositionen krympt till 98 miljoner euro. Summan är mycket blygsam i förhållande till behovet och kommer hopplöst sent med tanke på att den akuta kostnadskrisen inom jordbruket började redan före kriget i Ukraina och har förvärrats mycket under det senaste året. Det är onödigt att förvänta sig exempelvis investeringar i klimatåtgärder från gårdar och trötta odlare som befinner sig på gränsen till konkurs. 

Jag föreslår 

Skuldsättningen inom de offentliga finanserna har lämnats utan åtgärder 

Tilläggsbudgeten blir den sista för regeringen Marin och det hade varit regeringens sista möjlighet att vidta åtgärder för att stoppa skuldsättningsutvecklingen inom de offentliga finanserna och vända riktningen mot mer hållbara offentliga finanser. Utan korrigeringar kommer den offentliga skuldkvoten att vara uppe i över 100 procent 2040. Dessutom behövs det marginal också för framtida kriser. 

Regeringens sista tilläggsbudgetproposition innehåller dock inga åtgärder som stärker de offentliga finanserna. Hela ansvaret för uppgiften ligger nu på nästa regering/kommande regeringar. 

Jag föreslår