Allmänt
I propositionen föreslås det att utbildningsersättningen slopas. Det görs genom att lagen om ekonomiskt understödd utveckling av yrkeskompetensen (1136/2013) och lagen om ersättning för utbildning (1140/2013) upphävs. På grund av att dessa lagar upphävs föreslås det också att lagen om finansiering av arbetslöshetsförmåner (555/1998) ändras.
Statsminister Petteri Orpos regering fattade vid ramförhandlingarna den 16 april 2024 beslut om att slopa utbildningsavdraget för arbetsgivare, eftersom avdraget inte hade uppnått de mål för ökad arbetsproduktivitet och längre arbetskarriärer som uppställts i ramavtalet från 2011. Utbildningsavdraget slopades vid ingången av 2025 (lag 703/2024), men utbildningsersättningen för icke skattskyldiga arbetsgivare förblev i kraft. På grund av sparåtgärderna inom statsförvaltningen har regeringen beslutat att dra in också utbildningsersättningen för arbetsgivare. Syftet med propositionen är att uppnå besparingar i statens utgifter.
Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet anser att propositionen är motiverad och tillstyrker lagförslagen, men med följande kommentarer till och tekniska korrigeringar i lagförslag 2.
Utbildningsersättningen och dess effektivitet
Utbildningsersättningen och det utbildningsavdrag som slopades vid ingången av 2025 grundade sig på det ramavtal om tryggande av Finlands konkurrenskraft och sysselsättning som arbetsmarknadsorganisationerna ingick hösten 2011. Från och med ingången av 2014 genomfördes den bestämmelse i ramavtalet och regeringens åtagande som gällde rätt till tre utbildningsdagar samt arbetsgivarens rätt till skatteavdrag och motsvarande utbildningsersättning för arbetsgivare som inte är skattskyldiga (RP 99/2013 rd, lagarna 1136—1141/2013 och 1258/2013). Syftet med rätten till skatteavdrag och utbildningsersättningen var att bygga ut kompetensutvecklingsinsatserna för arbetstagare, tjänstemän och tjänsteinnehavare och därigenom höja personalens kompetensnivå så att den motsvarar de föränderliga kraven i arbetet.
Enligt den nu aktuella propositionen finns det inga forskningsdata om utbildningsersättningens effektivitet. I granskningar enligt tidsserie verkade utbildningsersättningen och utbildningsavdraget, vilka infördes 2014, inte på ett betydande sätt ha förändrat personalens deltagande i den personalutbildning som arbetsgivaren tillhandahåller. Enligt uppgifter som baserar sig på arbetslivsbarometern var medelvärdet av andelen löntagare som deltagit i utbildning under åren 2010—2013 (dvs. före reformen) i genomsnitt 54 procent och under åren 2014—2017 (efter reformen) var medelvärdet också 54 procent. Motsvarande medelvärden av det genomsnittliga antalet utbildningsdagar var 5,0 och 4,5. Antalet utbildningsdagar hade alltså minskat med 0,5 dagar.
Vid arbetslivs- och jämställdhetsutskottets sakkunnigutfrågning har det ansetts att slopandet av utbildningsersättningen strider mot arbetslivets mål och kompetensbehov. Å andra sidan har det vid utskottets sakkunnigutfrågning framhållits att utbildningsersättningen och det tidigare slopade utbildningsavdraget enligt en utredning som gjordes 2023 i stor utsträckning tycks ha gällt utbildning som skulle ha genomförts även annars (Seuri Allan 2023, Utredning av stöd och förmåner för kontinuerligt lärande, Undervisnings- och kulturministeriets publikationer 2023:13). Som det konstateras i propositionen verkar reformen från 2014 inte ha ökat arbetstagarnas deltagande i fortbildning på ett sätt som framträder i tidsserieanalysen.
Skyldighet att sörja för personalens kompetens och besparingar
Enligt propositionen minskar slopandet av utbildningsersättningen statens utgifter med uppskattningsvis cirka 12 miljoner euro per år. Av de utbildningsersättningar som betalades ut 2024 riktades cirka 4,4 miljoner euro till kommunerna, cirka 4,1 miljoner euro till välfärdsområdena och cirka 3 miljoner euro till andra arbetsgivare, såsom universitet, församlingar, föreningar och stiftelser. År 2024 betalades ersättningar för sammanlagt över 510 000 utbildningsdagar till cirka 600 arbetsgivare.
Till den del som utbildningsersättning har betalats till andra än arbetsgivare än inom den offentliga sektorn uppnås enligt propositionen den besparing som slopandet av utbildningsersättningen medför för staten till fullt belopp. I fråga om kommuner och välfärdsområden kan den faktiska spareffekten för staten bli mindre än den utbildningsersättning som betalats till dem.
År 2027 minskar statens utgifter enligt propositionen med 12 miljoner euro, men från och med 2028 minskar den uppskattade besparingen för staten, eftersom ökningen av kommunernas och välfärdsområdenas kostnader beaktas i statens finansieringsandelar. Enligt propositionen är det förenat med viss osäkerhet att bedöma storleken på denna effekt som minskar besparingen, och dess storlek påverkas bland annat av mängden utbildning för kommunernas och välfärdsområdenas personal samt av hur stor andel av kommunernas personalutbildning som hänför sig till uppgifter som omfattas av statsandelssystemet.
Slopandet av utbildningsersättningen ändrar inte den skyldighet för välfärdsområdena att följa och sörja för fortbildningen av personalen inom social- och hälsovården som föreskrivs i lagen om ordnande av social- och hälsovård (612/2021). Dessutom föreskrivs det i lagen om tillsynen över social- och hälsovården (741/2023) och lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994) om skyldighet att upprätthålla personalens yrkesskicklighet.
Utbildningen inom social- och hälsovården är också föremål för andra statligt finansierade ersättningar än den utbildningsersättning som nu föreslås bli slopad. Den offentliga sektorn stöds genom ersättningar som uppkommer bland annat för läkares och tandläkares specialistutbildning, utbildning som krävs för förskrivning av läkemedel samt praktik som ingår i yrkeshögskoleexamen inom social- och hälsovårdsområdet. Dessutom ordnar regionförvaltningsverken kortvarig fortbildning för personalen inom småbarnspedagogiken.
Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet konstaterar med hänvisning till propositionen att slopandet av utbildningsersättningen sannolikt inte innebär någon betydande minskning av arbetstagarnas utbildning. Särskilt inom social- och hälsovården har arbetsgivaren lagstadgade utbildningsskyldigheter som i vilket fall som helst måste fullgöras. Dessutom konstaterar utskottet att utbildningsersättningen inte täcker allt lärande vid sidan av arbetet, eftersom utbildningsersättningen utgör endast tio procent av den lönekostnad som läggs till grund för den och den kan sökas endast för handledd utbildning som uppfyller vissa villkor. Utskottet vill dock betona vikten av lärande under tiden i arbetslivet, även om samhällets stöd för utbildning måste minskas på grund av statsfinanserna.