Motivering

Allmänt

Långsam ekonomisk tillväxt med fortsatt hög arbetslöshet som följd är ett problem i Europeiska unionen och dess medlemsländer. Servicenäringarna kan ha en betydande stimulerande inverkan på sysselsättningen i hela unionen. Tjänster är emellertid i huvudsak lokala och personliga och förutsätter ofta kommunikation på modersmålet. Därför kan det vara orealistiskt att vänta sig att fri rörlighet för tjänster på ett väsentligt sätt skulle bidra till en lösning på sysselsättnings- och konkurrensproblemen i EU. Men de företagsrelaterade tjänsterna har blivit allt viktigare och i fråga om dem kan effekterna bli positiva om den fria rörligheten underlättas.

I Finland är näringsfriheten omfattande och det finns inga överdimensionerade hinder för utländska företag som vill etablera sig eller tillhandahålla tjänster här. Vi har en bra förvaltning som är fri från korruption och hos oss används också elektronisk kommunikation redan i stor utsträckning. Direktivet tillför därför inte egentligen något mervärde om man ser på det som ett medel att förbättra våra egna rutiner.

Det föreslagna direktivet kan emellertid vara ett nyttigt redskap om det kan användas till att röja undan onaturliga hinder som ligger i vägen för finländska tjänsteföretag. Många EU-länder har nätt och jämnt kommit i gång med att skära ner i byråkratin. Det gör det svårare för finländska företag både att etablera sig och att tillhandahålla tjänster över gränsen i länder om de administrativa förfarandenna är komplicerade och oklara. Det är särskilt viktigt för små och medelstora företag att man lyckas avveckla onödigt tunga och diskriminerande administrativa förfaranden. Därför tillstyrker utskottet direktivförslaget men med anmärkningarna och ändringsförslagen nedan.

Störningsfri verksamhet på arbetsmarknaden

Utgångspunkten i förslaget är fri rörlighet för varor. Tjänstemarknaden avviker emellertid i väsentlig grad från varumarknaden. Gemensamma krav på kvalitet och säkerhet kan ställas på varor på den inre marknaden och det är till och med möjligt att övervaka dem i skälig omfattning, men i fråga om tjänster är det svårt att samordna och kontrollera miniminivån på kvaliteten. När tjänster rör sig rör sig ofta också arbetskraft, eftersom uthyrning av arbetskraft, underentreprenad och förmedling av arbetskraft räknas till tjänster. Vad gäller tjänster är det alltså nästan alltid fråga on människor och arbetsmarknaden, och därför kan man inte mekaniskt tilllämpa samma principer på dem som på varor.

Utskottet anser att den arbetsrättsliga dimensionen inte har beaktats i tillräcklig utsträckning i beredningen av direktivet. Många av problemen med arbetsmarknadsfrågorna i direktivet beror på att direktivet konsekvent syftat till att genomföra principen om ursprungsland i stället för principen om det land där arbetet utförs. Det innebär att den som tillhandahåller tjänster endast är bunden av lagstiftningen i det land där tjänsteföretaget är etablerat. De rätttigheter och möjligheter till kontroll av tjänstetillhandahållarens verksamhet som anställningslandet har på sitt territorium begränsas däremot avsevärt. Genomförs direktivet enligt förslaget försvagas handlingsmöjligheterna avsevärt i de medlemsländer som på allvar vill undvika svart arbete och oegentligheter på arbetsmarknaden. Direktivet kan uppmuntra till spekulation och leda till att postboxföretag bildas i de medlemsländer där kontrollen är svagast och som har de lägsta skatterna och avgifterna.

Direktivet skapar en kontrollsituation som är orealistisk och skenbar. Kontrollen kan endast vara effektiv om den sker där arbetet de facto utförs och då det utförs. Direktivet skulle till exempel leda till att de finländska myndigheterna ska kontrollera att finländska företag i 28 länder följer lagstiftningen och kollektivavtalens bestämmelser om arbetsförhållanden och arbetsvillkor i dessa länder. Enligt utskottets syn tryggas en störningsfri verksamhet på den inre marknaden bäst om varje land på sitt territorium övervakar att lagstiftningen följs och dess myndigheter har tillräckliga medel för effektiv kontroll.

Arbetsmarknadsorganisationerna har, i alla fall i vårt arbetsmarknadssystem, den bästa kunskapen om innehållet i kollektivavtalen och ett klart intresse av att övervaka att de följs. Utskottet understryker arbetsmarknadsorganisationernas betydelse och ansvar då det gäller att övervaka arbetsförhållandena och arbetsvillkoren, och framhåller att de bör garanteras adekvata medel för denna uppgift.

Utstationerade arbetstagare

I artiklarna 24 och 25 ingår bestämmelser som ska tillämpas på utstationerade arbetstagare. Utgångspunkten i bestämmelserna är ett direktiv om utstationerade arbetstagare, som föreskriver att de villkor som gäller i det land där arbetet utförs ska tillämpas på utstationerade arbetstagare och myndigheterna i detta land ska göra de kontroller och inspektioner som krävs för att se till att anställnings- och arbetsvillkoren följs.

Direktivförslaget begränsar i betydande grad anställningslandets möjligheter att på sitt territorium kontrollera tjänstetillhandahållarens verksamhet, därför att det slopar kravet på att förvara anställningsrelaterade handlingar i utstationeringsstaten, samt förbjuder krav på tillstånd och registrering och krav på att ha en representant i utstationeringslandet.

Riksdagen har under de senaste åren flera gånger krävt effektivare övervakning av anställningsvillkoren och strängare åtgärderna för att förebygga svart ekonomi. Den nyligen antagna utlänningslagen avser att effektivisera övervakningen av anställningsvillkoren för utländska arbetstagare. Dessutom förutsatte riksdagen, när den godkände lagen om en övergångsperiod som tilllämpas på tillträde till arbetsmarknaden, för de nya medlemsstaternas medborgare att regeringen skyndsamt förbereder förslag till åtgärder att effektivisera övervakningen av anställningsvillkoren för utstationerade arbetstagare och lämnar propositioner i detta syfte till riksdagen under höstsessionen 2004.

Bestämmelserna i artiklarna 24 och 25 i direktivförslaget strider klart mot dessa beslut. Det skulle i praktiken bli omöjligt att förebygga svart ekonomi och övervaka anställningsvillkoren om artiklarna godkänns. Direktivförslagets bestämmelser om ökat samarbete och informationsutbyte myndigheter emellan är i sig bra och värda att understödjas men de kan i inget som helst hänseende ersätta övervakning i det mottagande landet. Utskottet anser att artiklarna 24 och 25 om utstationerade arbetstagare bör strykas i direktivförslaget.

Direktivets tillämpningsområde

I direktivet har begreppet tjänster en mycket omfattande räckvidd. Därmed är också direktivets tillämpningsområde mycket omfattande vilket gör det svårt att göra en heltäckande bedömning av dess effekter.

Direktivets tillämpningsområde är oklart på flera punkter och lämnar utrymme för tolkning. Enligt utskottet måste tillämpningen av direktivet avgränsas fullkomligt entydigt för att det inte ska uppkomma tolkningsproblem och beslut om tolkningen inte ska behöva sökas i domstol.

I Finland tas avgifter ut för en del bastjänster och det är möjligt att direktivet också tillämpas på dessa tjänster. Utskottet finner inte detta motiverat, utan anser att social- och hälsovårdstjänster och andra välfärdstjänster bör lämnas utanför direktivets tillämpningsområde, inte minst på grund av deras särskilda karaktär. Anses det att en reglering på EU-nivå behövs för dessa tjänster bör det ske med ett särskilt direktiv som bättre än det aktuella direktivet beaktar särfrågorna i denna sektor.

Transporttjänster omfattas inte av direktivet till den del bestämmelser om dem redan ingår i annan gemenskapslagstiftning utfärdad utifrån den rättsliga grunden för trafikpolitiken. Det finns bestämmelser av detta slag om landsvägs-, järnvägs-, sjö- och flygtrafik. Inom transportbranschen tillämpas direktivförslaget enligt uppgift åtminstone på taxitrafik, sjuktransporter och transporter av avlidna personer, om vilka det inte finns bestämmelser på EUnivå. Direktivets tillämpningsområde är emellertid oklart då det gäller transporttjänster.

För taxitrafiken i Finland gäller ett tillståndssystem som syftar till att garantera en säker och pålitlig taxiservice i hela landet för dem som behöver det. Enligt folkhälsolagen hör det till kommunen att tillhandahålla sjuktransporter. Enligt lagen om tillståndspliktig persontrafik på väg får sjuktransporter utan trafiktillstånd utföras med en ambulans som innehas av staten, en kommun, en samkommun eller ett sjukhus. Det föreskrivs om sjuktransporter inte bara i lagstiftningen om trafikidkande också i författningar inom social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde. Sjuktransporterna har utvecklats till krävande första hjälp och en viktig del av sjukvårdskedjan.

Utskottet finner det inte motiverat att bestämmelser om taxitrafik eller sjuktransporter ingår i ett allmänt direktiv av detta slag. Som utskottet ser det är det i syfte att tydliggöra direktivets tilllämpningsområde också viktigt att alla transporttjänster entydigt lämnas utanför. Till den del det finns ett uttryckligt behov av bestämmelser på EU-nivå bör dessa utfärdas i särskilda sektorspecifika direktiv. Samtidigt förutsätter utskottet att hamntjänster, inklusive stuveriarbete, inte bör omfattas av direktivet. På det sättet är det möjligt att också i framtiden i överensstämmelse med ILO:s konvention nummer 137, som är förpliktande för Finland, ge registrerade hamnarbeten företräde vid arbete i hamnar.

Arbetskraftsservice

Tjänster som arbetsförmedling och uthyrningsarbete omfattas av direktivförslaget. Tjänster som myndigheterna tillhandahåller utan ekonomiskt vederlag inom ramen för sitt uppdrag på det sociala och kulturella området samt inom utbildning och rättsväsende ingår inte i direktivets tillämpningsområde. Staten bedriver inom ramen för sitt uppdrag på det sociala området offentlig arbetskraftsservice utan ekonomiskt vederlag och utskottet menar att direktivet uppenbart inte ska tillämpas på dessa tjänster. Däremot tillämpas det på privata rekryteringstjänster och uthyrning av arbetskraft.

De bestämmelser som gäller privat arbetsförmedling i Finland baserar sig i huvudsak på ILO:s konvention nr 181 om privat arbetsförmedling och konvention nr 179 om arbetsförmedling för sjömän, som Finland har ratificerat. I lagen om offentlig arbetskraftsservice ingår förbud mot att ta ut avgifter för arbetsförmedling. För arbetsförmedlingstjänster som har direkt sysselsättande verkan får någon avgift inte tas ut hos enskilda kunder. Arbetsförmedling för sjöfarare är förbjuden, om avgift tas ut för den. I praktiken begränsar förbudet för arbetsgivare att ta ut avgifter för arbetsförmedling uthyrning av arbetstagare inom sjöfarten. Bestämmelser om påföljder vid överträdelse av förbuden att ta ut avgifter för arbetsförmedling finns i strafflagen.

I lagen om offentlig arbetskraftsservice finns bestämmelser om anmälningsskyldighet beträffande offentlig arbetskraftsservice och skyldighet för den som tillhandahåller privat arbetsservice att informera arbetsministeriet om sin verksamhet. Enligt lagen om tillsynen över arbetarskyddet och om sökande av ändring i arbetarskyddsärenden är den som tillhandahåller privat arbetskraftsservice skyldig att meddela arbetarskyddsmyndigheten att verksamheten har inletts.

Det föreslagna direktivet förbjuder att kräva att en förhandsanmälan ska göras hos behörig myndighet och begränsar också möjligheten att bestämma obligatoriska minimi- eller maximipriser. Under dessa omständigheter kan ett godkännande av direktivförslaget leda till att de gällande bestämmelserna om förbud att ta ut avgifter för arbetsförmedling och om anmälningsskyldighet måste ses över.

Utskottet finner det viktigt att man vid beredningen av rättsakter i EU ser till att bestämmelserna inte står i strid med de ILO-konventioner som binder medlemsländerna. Utskottet framhåller att arbetsförmedlingstjänsterna antingen bör lämnas utanför direktivets tillämpningsområde eller att direktivförslaget bör ändras för att det ska vara möjligt att ha kvar bestämmelserna om förbud mot att ta ut avgifter för arbetsförmedling och förfaranden för övervakning av arbetskraftsservice.