Motivering

I förfarandet med ramar för statsfinanserna har de starka tjänstemännen och förvaltningsmaskineriet på finansministeriet tagit nacktag på de svaga politiska beslutsfattarna. Alldeles för strama och bindande ramar testamenteras över regeringsskiftena, och än så länge har det inte funnits någon statsminister eller finansminister stark nog att riva upp grunderna för ramarna och ifrågasätta linjevalen.

De ekonomiska motiveringarna till rambesluten bygger på mycket osäkra antaganden. Instabiliteten inom den internationella ekonomin avspeglar sig också i Finland på många sätt. Även om det nu sker en förbättring inom ekonomin kommer det att märkas i sysselsättningsutvecklingen och i form av sänkt arbetslöshet först om ett eller ett och ett halvt år.

Därför bör man fortsätta med målmedveten stimulering genom att via skattelösningar förbättra låginkomsttagarnas ställning, säkerställa en tillräcklig satsning på sysselsättningsåtgärder framför allt inom arbets- och näringsministeriets sektor och genom att stödja kommunernas ekonomi. Vi har inte råd att upprepa samma fel som under den senaste ekonomiska depressionen.

Regeringens orättvisa skattelättnader för höginkomsttagare ska betalas nu. Skattebasen har krympt och tyngdpunkten i beskattningen har nu förskjutits till den kommunala nivån, de indirekta skatterna och serviceavgifterna. Den behandlar låginkomsttagare som lever ur hand i mun orättvist. De till låginkomsttagare riktade lättnaderna slussas genast tillbaka ut i cirkulationen. I stället använder de som har bra inkomster inte skattelättnaderna för konsumtion utan för att utöka sin förmögenhet.

Redan i år upptas en tillläggsskuld på tretton miljarder och på en kort tid kommer statsskulden att fördubblas. När räntenivån stiger blir lånekostnaderna så stora att slutsumman är större än dem endast under tre huvudtitlar: finansministeriet, undervisningsministeriet och social- och hälsovårdsministeriet. Den snabbt ökande skuldbördan kommer att kringskära svängrummet under hela ramperioden, fastän skulden i Finland i utgångsläget är lägre än i många andra länder.

Den försämrade sysselsättningen och företagens ökande svårigheter leder också till att intäkterna från kommunalskatten och samfundsskatten minskar snabbt och att kommunekonomin snabbt försvagas eftersom den är så åtstramad i utgiftsramarna. Den försämrar kommunernas kapacitet att sysselsätta och tillhandahålla välfärdstjänster. Nu förbereder kommunerna nedskärningslistor eftersom man inte förmått balansera förhållandet mellan kommun och stat eller säkerställa kommunernas ekonomi. Den kommunala sektorn kommer i framtiden att tvingas tävla om arbetskraft allt mer, så de nedskärningar som görs nu kommer att straffa sig.

Riktade insatser mot den förvärrade ungdomsarbetslösheten

Arbetslösheten bland unga förvärras snabbare än den genomsnittliga arbetslösheten. Även strömmen in i långtidsarbetslöshet ökar. Särskilt bland unga behövs det snabba och massiva åtgärder för att inte nya åldersgrupper blir utstötta ur arbetslivet och samhället. Den ökande arbetslösheten bland unga är kraftigt könsselektiv eftersom arbetslösheten bland unga män nästan är dubbelt högre än bland unga kvinnor.

Den extra satsning mot arbetslöshet bland unga som regeringen meddelat är delvis lika med ingenting, eftersom en del av satsningen uppges vara ett tillskott fastän den inte är det. Anslaget ökar inte om arbetsmarknadsstödet i stället för så kallat passivt stöd betalas ut som aktivt stöd, på vilket ersättning för uppehälle läggs till. Det verkliga tillägget är ju bara så stort som förhöjningsdelen, och arbetsmarknadsstöd borde inte över huvudtaget räknas som tillägg.

Också ungdomsverkstäderna behöver mer understöd. Med hjälp av dem har man effektivt och på ett meningsfullt sätt hittat utbildnings- och övningsmöjligheter för unga och också regelrätt avlönat arbete.

Anslaget för sysselsättnings- och utbildningsåtgärder samt speciella åtgärder måste höjas

Anslagen för insatser riktade till personer är för små i ramarna. Nivån är otillräcklig eftersom satsningen räknad per arbetslös sjunker märkbart. Av det nationella sysselsättningsanslaget blev 30 miljoner euro oanvänt i fjol. I detta arbetslöshetsläge är det ohållbart att spara in på anslagen så här mycket och det vittnar om svagt ledarskap på arbets- och näringsministeriet.

Nivåhöjning av grundtryggheten vid arbetslöshet

Regeringens val fördjupar fattigdomen och ökar utslagningen. Vi är tvungna att göra en nivåhöjning av arbetslöshetsersättningarna (grunddagpenning och arbetsmarknadsstöd), om vi verkligen vill förhindra utanförskap. En nivåhöjning kommer också att få återverkningar på situationen hos dem som lever på inkomstrelaterade arbetslöshetsersättningar och framför allt höja arbetslöshetsersättningarna till deltidsanställda och korttidsanställda. Även om utgifterna för arbetslöshetsersättningar inte hör till utgiftsramarna, kan nivån på ersättningarna inte lösgöras från sysselsättningspolitiken över lag när de samlade effekterna av besluten bedöms. Sysselsättningen påverkas positivt, om så många arbetslösa som möjligt står till arbetsmarknadens förfogande med hjälp av tillräcklig grundtrygghet och aktiv sysselsättningspolitik. Det är nödvändigt att höja sysselsättningen för att balansen i statsfinanserna ska bestå.

Bekämpningen av den svarta ekonomin måste effektiveras

Trots det allt svårare sysselsättningsläget tänker regeringen utöka den utländska arbetskraften utan att det skapas system för att se till att de finländska anställningsvillkoren alltid tillämpas på utländska arbetstagare.

Tusentals inhyrda arbetstagare från EU har i vårt land fått sådana anställningsvillkor och sådant bemötande som i stor utsträckning strider mot de gällande kollektivavtalen och bestämmelserna om arbetarskydd och företagshälsovård. Det handlar om organiserad affärsverksamhet som har gått in för att dumpa anställningsvillkoren och utnyttja arbetstagarna på ett sätt som påminner om människohandel. Den utländska hyrda arbetskraften omfattas inte av beskattningen och är till stor del svart ekonomi. En del företag som förmedlar arbetskraft har också visat sig ha samband med internationell ekonomisk brottslighet.

Vid främjandet av arbetskraftsinvandringen är det påkallat att övervaka anställningsvillkoren för den hyrda arbetskraften från EU, tilldela övervakningen tillräckliga resurser (arbetarskyddsdistrikten, polisen, åklagarväsendet) och effektivt bekämpa den svarta ekonomin. Även förhandskontrollen av anställningsvillkoren för arbetstagare från tredjeländer bör bli komplett.

Behovet av resurser för bekämpning av den svarta ekonomin och ekonomiska brottsligheten ökar i samma mån som den gränsöverskridande arbetskraftens rörlighet och arbetskraftsinvandringen. Bekämpningen kräver tillskott i anslagen och andra åtgärder vid sidan om. Det krävs också ändringar i lagstiftningen och strängare kontroll av företag som anlitar utländsk arbetskraft.

Företag som anlitar utländsk hyrd arbetskraft måste förpliktas att i realtid lämna in uppgifter om sina anställda, förskottsinnehållning på lönerna, källskatter och socialskyddsavgifter till skattemyndigheten. Beställaren, huvudentreprenören eller det företag som anlitar inhyrd arbetskraft och den som här i landet representerar den utländska arbetsgivaren måste bli ansvariga inför skattemyndigheten för att personalförteckningen uppdateras och är korrekt. Det har inte gått att genomföra omvänd momsplikt i Finland trots att obetalda skatter betyder ett bortfall av skatteinkomster för staten (ca 400—500 miljoner euro per år enbart inom byggsektorn) och avsevärda konkurrensnackdelar för ärliga företag.

Med omvänd skatteplikt avses att huvudentreprenören i stället för underentreprenören ska betala skatt på försäljningen av underleverantörstjänster. Det är ytterst viktigt därför att entreprenader numera bildar långa kedjor och försummelser med att betala skatt och avgifter framför allt förekommer i slutet av kedjan. Flera EU-länder har infört omvänd momsplikt.

Produktivitetsprogrammet måste stoppas

Nedskärningslistan som går under namnet statens produktivitetsprogram är genomgående ohållbar. I grunden har den inget med produktivitet att göra. Samtidigt som ministrarna kräver samhällsansvar av privata företag, minskar staten på sina egna jobb och säger rentav upp personal.

Produktivitetsprogrammet försvårar särskilt arbets- och näringsbyråernas och arbetarskyddsinspektörernas arbete. En alldeles för liten personalstyrka försöker betjäna en växande skara arbetslösa och arbetsgivare som kämpar med en svår situation. Även om antalet visstidsanställda tillfälligt ökar kan man inte på det sättet väga upp det underskott som produktivitetsprogrammets nedskärningar gett upphov till.

Samtidigt får arbetarskyddsinspektörerna allt fler lagfästa tillsynsuppgifter. De ska nu övervaka efterlevnaden av upp till fyrtio lagar och hundra förordningar. Behovet av tillsynsresurser minskar inte, tvärtom ökar det betydligt. Det är bara arbetarskyddsinspektörerna som har befogenheter att övervaka och kontrollera anställningsvillkoren för utländsk arbetskraft. Arbetarskyddsinspektörerna spelar också en viktig roll i arbetet mot svart ekonomi och ekonomisk brottslighet.

Antalet arbetarskyddsinspektörer bör inte minskas utan ökas. Det är nödvändigt att garantera resurserna för att vi ska nå målet att inspektionerna på arbetsplatser ökar med 50 procent fram till 2011.

Omvärldsvillkoren för tredje sektorn försämras

Sysselsättningsmöjligheterna inom tredje sektorn försämras i och med ändringarna i lagen om arbetskraftsservice. Stödet till svårsysselsatta har skurits ner både i fråga om belopp och varaktighet. Sociala företag betraktas automatiskt som näringsidkare, vilket påverkar deras verksamhetsmöjligheter väsentligt. I det här läget behövs också potentialen inom tredje sektorn till stöd för de arbetslösas möjligheter att få rehabilitering, utbilda sig och hålla uppe och förbättra sina möjligheter att hävda sig på arbetsmarknaden. Ändringarna i arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte har gjort att en stor del av klienterna hotas av marginalisering.

Motivering

Enligt de färskaste prognoserna från arbets- och näringsministeriet kommer arbetslösheten att öka till ca 9,5 procent i år och ligga kvar i stort sett på samma nivå under hela ramperioden.

Ungdomsarbetslösheten har ökat drastiskt. I mars uppgick antalet unga arbetslösa arbetssökande i åldern 15—24 år till 32 500, vilket är ungefär 12 procent av samtliga arbetssökande. Det är bra att de arbetskraftspolitiska anslagen för att bekämpa ungdomsarbetslöshet höjs i år, men åtgärderna kommer ohjälpligt för sent. Socialdemokraterna krävde redan förra våren en tilläggsbudget på 200 miljoner euro för sysselsättning. Regeringen underlät att reagera på kravet utan tillät arbetslöshetssiffrorna växa.

Sysselsättningsanslagen är fortfarande alltför knappt tilltagna. Åtgärderna för att sysselsätta unga är positiva, men ger oss inte rätt att försumma insatserna mot långtidsarbetslöshet och arbetslöshet bland äldre arbetstagare. Långtidsarbetslösheten ökar i oroväckande takt. På grund av de låga sysselsättningsanslagen minskar andelen aktiverade arbetslösa nu markant. Åren 2007—2008, då arbetsläget var gott, aktiverades ungefär 28 procent av de arbetslösa. Nu berörs knappa 22 procent av aktiverande åtgärder.

Förra valperioden hade tre av fyra unga tillgång till samhällsgaranti för unga, alltså jobb, utbildning eller praktikplats. Nu finns det med nöd och näppe hjälp att få för var tredje ung.

Det är bekymmersamt att regeringen föreslår 50 miljoner euro mindre i arbetskraftspolitiskt anslag för 2011 än för i år. Anslagen ska minska ytterligare 2012—2014. Det är inte ett förståndigt vägval med tanke på arbetslöshetsprognoserna för ramperioden. Det krävs tillräckligt med resurser framför allt för att få kontroll över uppgången i långtidsarbetslösheten och ungdomsarbetslösheten. Även OECD har påtalat den blygsamma nivån på våra arbetskraftspolitiska anslag.

Organisationen anser också att sysselsättningen av partiellt arbetsföra är dåligt ordnad i Finland. Enligt undersökningar gjorda av Fpa skulle Finland ha tiotusentals fler partiellt arbetsföra i arbete, om vi satsade lika mycket som Sverige på att sysselsätta dem.

Vi måste reservera tillräckliga anslag för arbetskraftspolitik, inte minst i början av ramperioden. Anslagen för en aktiv arbetskraftspolitik måste höjas med minst 100 miljoner euro och knytas till sysselsättningsläget. I ett svårt ekonomiskt läge måste mer anslag för lönesubvention disponeras för sysselsättning inom offentliga sektorn och i organisationer.

Resurserna för tillsyn och tjänster har nonchalerats

Ramarna medger inte tillräckligt med resurser för arbetskraftsservice, arbetarskydd eller övervakning av utländska arbetstagares anställningsvillkor på förhand eller i efterhand. Läget är ohållbart på vissa håll redan i dag. Problemen kommer att öka i och med ändringen i utlänningslagen som regeringen driver på för att slopa prövningen av tillgången på arbetskraft. Behovet av övervakning inom arbetarskyddsförvaltningen och på Migrationsverket kommer nämligen att öka. Migrationsverket tar över en del av arbetskraftsmyndigheternas resurser, men regeringen lovar inga extra resurser för övervakning i efterhand, alltså arbetarskydd.

Regionförvaltningsverken runtom i landet har bara nio inspektörer som uttryckligen är specialiserade på övervakning av de utländska arbetstagarnas anställningsvillkor och arbetsförhållanden. Det finns nu ungefär 450 anställda inom arbetarskyddet i hela landet, och siffran måste skäras ner med 25 på grund av statens produktivitetsprogram de närmaste åren. Exempelvis i byggsektorn finns det redan nu 20 000—30 000 utländska arbetstagare vars anställningsvillkor inte övervakas alls.

Också arbets- och näringsbyråerna är belastade intill bristningsgränsen: i början av 2010 ansåg 60 procent av byråerna att de personella resurserna räckte dåligt till för att klara av alla uppgifter. Läget kommer att förvärras ytterligare till följd av att byråerna prioriterar tjänster för arbetsgivare. Behoven bland de enskilda kunderna, framför allt långtidsarbetslösa och äldre arbetslösa, kan inte tillgodoses som sig bör.

Produktivitetsprogrammet måste avbrytas

Det är bakvänt att regeringen genom sitt produktivitetsprogram skär ner cirka 10 000 arbetstillfällen just under de svåraste åren av arbetslöshet. Statsförvaltningen måste visserligen satsa på optimal verksamhet, men enligt oss gäller det att se till arbetsförhållandena, inte att belasta de arbetstagare som blir kvar med schematiska nedskärningar av personalen.

Att gallra i arbetarskyddets resurser medan utmaningarna i arbetslivet bara ökar är inte bara ansvarslöst utan även i strid med internationella åtaganden som Finland ratificerat. Regeringen måste frångå sina personalnedskärningsmål inom arbetarskyddsförvaltningen.

Produktivitetsprogrammet inom statsförvaltningen har blivit ett personalnedskärningsprogram. Arbetarskyddsförvaltningen, arbets- och näringsbyråerna och Migrationsverket måste få mer personal.

Effektivare sysselsättning av unga

Uppsökande arbete i par har visat sig vara ett effektivt sätt att nå ut till unga och vägleda dem till utbildning eller arbete. Det är positivt att anslagen för uppsökande arbete i par höjdes till 4,8 miljoner euro i budgeten för 2010. I ramarna för statsfinanserna har man berett sig på att stödja verksamheten med 2,5 miljoner euro fram till 2011. Enligt undervisningsministeriets beräkningar kunde det uppsökande ungdomsarbetet med ett anslag på fem miljoner byggas ut så att det omfattar 70—80 procent av kommunerna. En sådan summa bör ingå i ramarna.

För att tillförsäkra de unga utbildningsmöjligheter på lika villkor måste också utbildningsprogram startas för sådana ungdomar som officiella examensprogram och inlärning i klassform inte lämpar sig för. I ett utvecklingsprogram för alternativa inlärningsmiljöer kunde man i tvärsektoriellt samarbete ta fram ett paket med arbetsintensiva inlärningsmiljöer, arbetsyrkesexamina, stödda läroavtalsmodeller och delexamina. Programmet kunde genomföras i nära samarbete med arbetsgivarna och verkstäderna så att ett permanent system för arbetssökande och träningsservice samtidigt utvecklas både inom arbets- och näringsbyråerna och i form av tjänster som köps från tjänsteproducenter.