De lagändringar som föreslås i propositionen grundar sig i huvudsak på direktivet om marknader för finansiella instrument (MiFID II) och på förordningen om marknader för finansiella instrument (MiFIR). Syftet med den föreslagna regleringen är att göra tekniska justeringar på det sätt som ekonomiutskottet förutsätter i sitt tidigare betänkande (EkUB 22/2017 rd — RP 151/2017 rd). Utöver dessa korrigeringar föreslås att tillsynsmyndighetens befogenheter ska stärkas, och att det görs ändringar som ska säkerställa att vissa för finansmarknaden betydande funktioner kan fortsätta utan störningar också i det fall att ett avtal inte kan nås mellan Storbritannien och EU för utträdet ur unionen. 

Ekonomiutskottet har bedömt den föreslagna regleringen med avseende på att nå en balans mellan regler för skyldigheter och begränsningar som ska trygga investerarskyddet, och å andra sidan att tillåta en fri verksamhet på marknaden. En tung reglering som ska säkerställa att allmänheten har förtroende för finansmarknaden kan leda till upplevt höga priser eller till att bilda en allt för hög tröskel för inträde i branschen. Analogt kan en alltför lätt reglering leda till oönskade bieffekter av att investerare mister förtroendet. Om det skapas lindrigt reglerade delområden i en sektor som i övrigt är starkt reglerad, kan man förutse att marknaden ändrar sina funktioner så att den kan utnyttja lättnaderna. Utskottet vill betona att investerarskyddet inte till sina centrala element bör vara beroende av vilken juridisk form den som erbjuder en finansiell produkt eller tjänst har valt för att bedriva sin verksamhet. 

Fördelarna med kapitalmarknadsunionen bygger på att medlemsstaternas lagstiftning är enhetlig. Eftersom medlemsstaternas regleringslösningar och marknadsförhållanden i grunden har varit mycket heterogena, har man på den inre marknaden gått in för att skapa enhetlighet både med direkt tillämpliga förordningar och genom minimiharmonisering, vilket har lett till att de nationella särdragen har kvarstått vid sidan av de förenhetligade bestämmelserna i medlemsstaternas rättssystem. Det har delvis bidragit till att den nationella och multinationella regleringen har blivit ganska sammansatt och innehåller svårgripbara ömsesidiga beroendeförhållanden. 

Det föreslås i propositionen att tillsynsmyndighetens befogenheter stärks genom att 11 kap. utökas med en ny bestämmelse där Finansinspektionen ges rätt att utfärda närmare föreskrifter om i kapitlets 23 § 2 och 3 mom. samt 24 § 3 mom. avsedda särskilda skäl att avvika från det pris som avses i dessa bestämmelser samt om grunderna för bestämmande av minimibeloppet av vederlagen i dessa situationer. 

Vidare föreslås 17 kap. i samma lag bli kompletterad med en bestämmelse enligt vilken Finansinspektionen ska ha rätt att förbjuda en aktieägare att utöva rösträtt och vara företrädd vid målbolagets bolagsstämma, om aktieägaren har brutit mot separat definierade skyldigheter i anslutning till ett obligatoriskt uppköpserbjudande. Enligt den gällande regleringen är försummelse av skyldigheten att lämna erbjudanden förenad med hot om påföljdsavgift. 

Ekonomiutskottet tillstyrker den föreslagna lösningen men påpekar att placerarnas lösningar väsentligen är kopplade till uppfattningar om marknadens tillförlitlighet. Övervakarens närvaro och tillräckligt allvarliga sanktioner är ett villkor för att påföljdssystemet ska få en allmänpreventiv verkan. Men det finns situationer där påföljdssystemet också måste innehålla särskilt prohibitiva element: sanktionen måste träffa försummelsen omedelbart och konkret eftersom en enskild placerare inte drar nytta av bestraffningar som riktas omedelbart mot de som gjort sig skyldiga till försummelsen. Åtgärder kopplade till prissättning och användning av rösträtt inverkar konkret och omedelbart på aktieägarnas rättigheter och skyddar således minoritetsägaren. 

Att erbjuda bank- och betaltjänster, fondtjänster och försäkringsprodukter och försäkringstjänster i eller till Finland kräver verksamhetstillstånd eller registrering. Enligt gällande EU-lagstiftning kan en tjänsteproducent på grundval av ett verksamhetstillstånd som beviljats i producentens hemstat — som är en medlemsstat — erbjuda tjänster i en annan EES-stat genom ett enkelt anmälningsförfarande. Men rätten att agera med stöd av detta så kallade europass gäller inte aktörer i tredjeländer. Om en stat övergår från att vara EU-medlem till att vara ett tredjeland, går det inte längre att erbjuda tjänster eller produkter inom finansiering eller försäkring till EU-stater utan särskilt tillstånd. Ett sådant tillståndsförfarande kan dock inte inledas innan staten i fråga officiellt är ett tredjeland, varvid det uppstår ett mellantillstånd där europassets rättsverkan har upphört men ett nytt tillstånd ännu inte har behandlats. 

Enligt propositionen kan stater som medan deras hemstat var EU-medlem har gjort en anmälning om tillhandahållande av tjänster enligt MiFID och som ansöker om verksamhetstillstånd hos Finansinspektionen för tillhandahållande av tjänster över gränsen senast den dag då den ifrågavarande statens utträde ur EU träder i kraft fortsätta med att tillhandahålla tjänster till godtagbara motparter och yrkesmässiga kunder tills Finansinspektionen har behandlat ansökan om verksamhetstillstånd. 

Genom förslaget vill man försäkra sig om att tjänsteleverantörernas kunder kan fortsätta sin kundrelation utan avbrott, om tjänsteleverantören vederbörligen lämnar en ansökan om verksamhetstillstånd. Genom bestämmelsen eftersträvas också smidighet i anordnandet av myndighetens funktioner. 

Ekonomiutskottet ställer sig bakom förslaget och menar att den föreslagna regleringen kan utsträckas till kreditinstitut i tredjeländer, men bara i fråga om investeringstjänster och investeringsverksamhet samt sidotjänster. Egentlig kreditinstitutsverksamhet ska också framöver kunna tillhandahållas från ett tredjeland endast via en filial. 

Vid ekonomiutskottets utfrågning av sakkunniga har det framförts argument för att förlänga den övergångsperiod som föreslås i propositionen. Ekonomiutskottet anser det utrett att det inte skulle vara problemfritt att flytta den utsatta dagen för inlämning av ansökan om verksamhetstillstånd framåt. Medan processen med verksamhetstillståndet pågår skulle det aktuella företaget i ett tredjeland endast följa lagstiftningen i sitt hemland. När tiden förlängs ökar också risken för att detta lands lagstiftning inte längre skulle motsvara EU:s och Finlands lagstiftning, och i och med det ökar också risken för att aktörer i tredjeländer bemöts på annat sätt än inhemska eller andra EES-aktörer. Genom ett förfarande enligt propositionen antas det gå att snabbt nå en situation där Finansinspektionen får tillsynsbehörighet över aktörer i tredjeländer och där dessa inte bemöts annorlunda än aktörer i EU-länder. På den grunden tillstyrker ekonomiutskottet inte en ändring av propositionen i detta avseende. I den paragraf som gäller bestämmelser som tillämpas på tredjelandsföretag (1 kap. 7 § 3 mom.) bör det dock göras en teknisk justering som det framgår i detaljmotiven. 

Vid bedömningen av den föreslagna lagstiftningen har ekonomiutskottet fäst uppmärksamhet vid frågan om de mest centrala kraven på investerarskydd bör utsträckas också till att tillämpas på förmedling av investeringsbaserad gräsrotsfinansiering med beaktande av riskerna med gräsrotsfinansiering särskilt för icke professionella kunder då investeringsobjekten i typfallet är små tillväxtorienterade bolag med svag eller ingen andrahandsmarknad. Ekonomiutskottet upprepar sitt tidigare utlåtande att regleringen av investerarskyddet bör vara så konsekvent och ensriktad som möjligt oavsett vem som erbjuder en finansieringsprodukt eller en finansieringstjänst. För en lättare reglering för investeringsbaserad gräsrotsfinansiering talar ändå att EU bereder en ny förordning om gräsrotsfinansiering. När innehållet i EU-regleringen slås fast kan behovet av reform av lagstiftningen om gräsrotsfinansiering bedömas grundligare och samtidigt kan de nationella bestämmelserna samordnas med EU-lagstiftningen. Då finns det sannolikt redan mer erfarenheter av tillämpningen av den nationella lagen. Ekonomiutskottet anser således inte att det i detta skede är ändamålsenligt att förnya den nationella regleringen. 

Ekonomiutskottet upprepar sin i tidigare betänkanden uttryckta oro över att regleringen av ersättningsfonden för investerarskydd är otidsenlig och påskyndar en reform av den lagstiftningen. 

Utskottet anser att den aktuella propositionen främjar och stabiliserar kapitalmarknadens funktion och menar att den korrigerar vissa punkter i regleringen av investeringstjänster som visat sig vara oklara eller bristfälliga. Utskottet anser att propositionen är väl utarbetad och tillstyrker den huvudsakligen utan ändringar. Propositionen beaktar allmänt taget väl de farhågor som ekonomiutskottet uttryckt i sitt tidigare betänkande. De ändringar som utskottet nu föreslår är huvudsakligen tekniska till sin karaktär: riksdagen har efter att den aktuella propositionen lämnades godkänt annan lagstiftning, och den aktuella lagstiftningen behöver ändras i överensstämmelse med den.