Motivering

I regeringens klimat- och energistrategi på lång sikt beskrivs de senaste årens förändringar i den internationella omvärlden och läggs fram de åtgärder som Finland måste vidta för att möta kraven i EU:s klimat- och energipaket, särskilt när det gäller att minska växthusutsläppen, öka andelen förnybar energi och förbättra energieffektiviteten.

Till Finlands strategiska mål hör att stoppa upp tillväxten i den slutliga förbrukningen av energi och få förbrukningen att gå ner före 2020. Den vision som sträcker sig till 2050 tar fasta på att den slutliga energiförbrukningen ska kunna minskas med ytterligare en tredjedel från nivån 2020.

Statsrådets kansli håller på att ta fram en framtidsredogörelse som ska lämnas till riksdagen i höst, och i den kommer det att finns mer om de klimat- och energistrategiska riktlinjerna med kompletteringar.

1. Hur ser omvärlden ut?

Den internationella energimarknaden

Den finländska ekonomin är i högsta grad beroende av utvecklingen på den internationella energimarknaden, eftersom ungefär två tredjedelar av vår energiförsörjning bygger på import. Internationella energirådet (International Energy Agency) bedömerWorld Energy Outlook 2008 (WEO 2008), International Energy Agency att med nuvarande funktioner kommer energiförbrukningen att öka stadigt i världen. Man räknar med att elförbrukningen fördubblas under jämförelseperioden så att dess andel av den totala energiförbrukningen stiger från 17 till 21 %. Energiförsörjningen grundar sig enligt scenariot fram till 2030 fortsatt på fossila bränslen (80 % av totalförbrukningen). Oljan behåller sin position som viktigaste energikälla, men nås närapå av stenkolet. Naturgasen behåller sin tredje placering. Konjunkturförsämringen och de höjda energipriserna bromsar upp ökningen i energiförbrukningen.

IEA:s bedömning är att den förnybara energins andel av den totala energiförbrukningen kommer att öka från nuvarande 7 till 10 % före 2030. Ny teknik, stegrade priser på fossil energi och kraftiga stödåtgärder gör ökningen möjlig.

Särskilt oljepriset antas fortsätta vara instabilt men med en kurva som pekar uppåt. Enligt IEA kommer priset på ett fat olja att ligga över 120 dollar 2030. Priset på naturgas antas från 2015 följa oljeprisutvecklingen. Priset på stenkol tror man ska ligga på nivån 120 dollar/ton fram till 2015 och därefter sjunka något (110 dollar/ton). Enligt redogörelsens kalkyler skulle snittpriset på olja ligga betydligt lägre än vad IEA räknat med (60 dollar/fat i ett långtidsperspektiv).

Med nuvarande förbrukning antas de kända oljeförekomsterna förslå 40 år och naturgasförekomsterna 60 år. De kända förekomsterna av stenkol beräknas förslå mer än 140 år.

Energimarknaden och EU

Energi- och klimatfrågorna har haft hög prioritet i EU under de senaste åren. EU har utvecklat sin egen energimarknad, skapat en egen mekanism för utsläppshandel och har också haft en bärande roll i internationella klimatavtalsförhandlingar.

En fungerande inre energimarknad är en väsentlig förutsättning för kostnadseffektiva åtgärder för att avvärja klimatförändringen. Att energin håller ett skäligt pris, inte tar slut och finns att tillgå bäddar för ekonomisk tillväxt och konkurrenskraft. Det handlar om en för industrin vital konkurrenskraftsfaktor, som i många stycken stabiliserar inte bara totalekonomin utan hela EU-området. Men det är viktigt att marknaden integreras behärskat och harmoniserat inom en överenskommen ram och med tillräcklig hänsyn till nationella särförhållanden (EkUU 4/2008 rd). För Finlands vidkommande skulle detta bl.a. innebära undantag för naturgasmarknaden så länge den gas vi importerar kommer från en enda källa.

Störningarna i energileveranserna i vintras, som också drabbade en del EU-länder, avslöjade problemen med splittrade energinätverk och aktualiserade vikten av att trygga energisektorns verksamhet och behovet att tillsammans säkerställa alla medlemsstaters tillgång till energi. Både den inre marknaden och fungerande relationer utåt kräver en gemensam energipolitik inom EU. Men energibestämmelserna får inte begränsa den nationella bestämmanderätten när det gäller att trygga energiförsörjningen. Medlemsländerna har fortfarande rätt att själva bestämma hur energiresurserna ska utnyttjas, välja mellan olika energikällor och lägga fast energiförsörjningens allmänna struktur. Utskottet anser i enlighet med sina tidigare ställningstaganden att trots att varje medlemsstat själv fortsatt ska ha huvudansvaret för den nationella leveranssäkerheten när det gäller energi, utesluter detta inte eventuella gemensamma åtgärder från EU:s sida i syfte att trygga den inre marknadens funktion (EkUU 15/2008 rd).

Integrationen av EU:s energimarknader kommer att jämna ut skillnaderna i energipriser mellan medlemsländerna. För Finland kommer det sannolikt att betyda att energipriset stiger något. Å andra sidan förbättras försörjningstryggheten för energi när åtgångskanalerna ökar. Om den integrerade marknaden fungerar som den ska, skapar den också konkurrens som stabiliserar marknaderna och förhindrar tvära priskast. Men här har EU-marknaden än så länge en god bit kvar till målbilden där medlemsländerna ömsesidigt har öppnat sina energimarknader för varandra. Noteras bör dock att inte heller de nordiska elmarknaderna fungerar perfekt, eftersom de är så små att de oligopoliserats (ligger i några få aktörers händer).

Utskottet anser att Finland bör ta en aktiv roll i beredningen av gemenskapslagstiftningen för att våra nationella behov ska bli beaktade. Vi har nämligen den expertis och erfarenhet som behövs i och med att de nordiska öppna och integrerade elmarknaderna har tjänat som exempel för integrationen av EU:s elmarknader.

Det ekonomiska läget

Ekonomin ute i världen och därmed också vår egen ekonomi har försämrats mer än man räknat med i redogörelsen. Enligt finansministeriets konjunkturöversikt (24.3.2009/I) har recessionen i världsekonomin fördjupats ytterligare och några större förändringar är inte att vänta i år. Så gott som alla industriländer befann sig i recession i början av 2009. OECD:s bedömning är att världshandelns värde kan komma att sjunka med i värsta fall 13 %.

Tillväxten i den finländska samhällsekonomin blev bara 0,9 % 2008 mot att ha varit över 4 % året förut. Bnp för årets två sista kvartal sjönk från kvartalet innan. I november började produktionen inom industrins samtliga huvudbranscher backa. Den globala recessionen har påverkat starkt vår export, som minskat med en tredjedel från årets början. I fjol var varu- och tjänsteexportens andel av Finlands bnp nästan 45 %, vilket visar hur starkt beroende vår ekonomi är av exporten.

I redogörelsen om finansramarna för 2010—2013 (SRR 3/2009 rd) bedömer regeringen att den totala produktionen kommer att minska med 5 % i år och med ytterligare 1,5 % 2010. Återhämtningen i världsekonomin bedöms få den totala produktionen att öka med cirka 3 % 2011, men det krympande utbudet på arbetskraft som befolkningens stigande medelålder för med sig dämpar i slutet av ramperioden den ekonomiska tillväxten så att den igen krymper till knappt 2 %.

Kalkylerna i klimat- och energiredogörelsen skiljer sig markant från den ekonomiska utveckling som skett och de färskaste prognoserna. De bygger på att den ekonomiska tillväxten hos oss är över 2 % årligen 2006—2020.

Enligt redogörelsen tas finansieringsfrågorna upp och besluts i samband med de finansiella ramarna och statsbudgeten. Finansministeriet har meddelat utskottet att närmare beslut om den ekonomiska politiken 2010, och därmed också om klimat- och energistrategin, kommer att fattas senare i år i samband med beredningen av budgetpropositionen. I den omallokering av 200 miljoner euro som görs inom utgiftsramen kommer klimatpolitiken att högprioriteras, uppger ministeriet.

Som utskottet konstaterar i sitt utlåtande om ramredogörelsen (EkUU 12/2009 rd) är de energipolitiska besluten av största vikt för att samhällsekonomin och sysselsättningen ska utvecklas gynnsamt. Besluten sträcker sig långt in i framtiden. Energianslagen bör läggas fast på en nivå som tillåter att Finland fullföljer sina klimat- och energipolitiska mål och internationella förpliktelser trots problemen i det rådande konjunkturläget.

Förhandlingarna om ett nytt klimatavtal

Miljöutskottet redogör i detalj för de färskaste prognoserna gällande klimatförändringen. Forskarnas bedömningar blir allt svartare och därför behövs det nu snabbare och effektivare insatser för att hejda förändringen.

Försök ska göras att finna en lösning på situationen vid partssammanträdet om FN:s ramkonvention för klimatförändring i Köpenhamn i december i år. Målet är att enas om ett avtal om minskning av växthusgaser som skulle träda i kraft 2013. En ingående beskrivning av bakgrunden och utgångspunkterna för avtalsförhandlingarna finns att läsa i miljöutskottets utlåtande.

Under de preliminära förhandlingarna har det lagts fram en modell där industriländernas utsläppsmål före 2020 varierar mellan 25 och 40 % från nivån 1990. Förslag har också lagts att utsläppen ska minskas med 80—95 % före 2050. Målen för utvecklingsländerna ligger på en avsevärt lägre nivå. EU har föreslagit att målet för gruppen utvecklingsländer ska vara 15—30 % av den normala utsläppsminskningen.

I det fall att avtal uppnås, kommer det sannolikt att innehålla olika slag av finansieringsinstrument. På förslag har varit bl.a. länderspecifika finansieringsinsatser för industriländer (0,5—2,0 % av bnp), beskattning av internationell sjö- och flygtrafik och en allmän kolskatt (2 dollar/ton CO₂). De nyaste modellerna som varit uppe till behandling är den norska och den mexikanska modellen. Enligt den norska modellen ska en del av utsläppsrätterna auktioneras ut internationellt. I den mexikanska modellen skulle en del länder (de rikaste utvecklingsländerna inkluderade) påföras en kriteriebaserad finansieringsskyldighet.

Sekretariatet för FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) bedömerUNFCCC(2007). Investment and Financial Flows to Address Climate Change att det årligen behövs 200—210 miljarder dollar fram till 2030 för att avvärja klimathotet. Av den summan behöver ca 40 % avsättas för utvecklingsländerna. Dessutom behövs det 28—67 miljarder dollar i internationell finansiering för att anpassa utvecklingsländerna till klimatförändringen. Enligt UNFCCC:s kalkyler uppgår de totala kostnaderna för den nya klimatkonventionen till 0,3—0,5 % av den globala bnp:n.

Utan dämpande åtgärder får klimatförändringen avsevärt större ekonomiska konsekvenser. SternrapportenStern Review on the Economics of Climate Change. 2006 hävdar att de negativa konsekvenserna kan vara uppe i 5—20 % av världens bnp kring 2050. En färskare rapport från konsultföretaget McKinseyPathways to a Low-Carbon Economy (Version 2 of the Global Greenhouse Gas Abetement Cost Curve), McKinsey&Company 2009 presenterar metoder som kan stoppa upp klimatförändringen så att temperaturhöjningen inte överskrider den kritiska tröskeln två grader. McKinsey:s beräkningar pekar på att de extra kostnader som de nödvändiga åtgärderna för med sig är mindre än en procent av världens bnp 2030.

Utskottet har tidigare (EkUU 11/2008 rd) konstaterat att det enda sättet att uppnå med tanke på klimatförändringen tillräckliga effekter är en internationell klimatöverenskommelse som innefattar alla viktiga aktörer. En sådan överenskommelse skulle samtidigt ge industrin i Finland och EU konkurrenskraftiga och jämbördiga operativa förutsättningar på de globala marknaderna. Avvärjandet av klimatförändringen och dess ekonomiska konsekvenser kräver snabba och genomgripande internationella åtgärder. Utskottet framhåller att klimatskyddet inte ska ses bara som en börda utan också som en potential för finländsk teknologikompetens (EkUB 8/2006 rd).

I likhet med miljöutskottet och jord- och skogsbruksutskottet vill ekonomiutskottet poängtera den viktiga roll sänkorna i skog och mark spelar för Finland. Sänkornas storlek har under de senaste åren varierat mellan 23 och 41 miljoner ton koldioxid, vilket tillsammans utgör 20—40 % av Finlands totala utsläpp. För vårt land är det viktigt att vi nationellt funderar på hur sänkorna kan tryggas när användningen av träbaserad energi ökar. Det gäller också att se till att behörig hänsyn tas till sänkorna i klimatavtalsförhandlingarna.

Europeiska unionen

Klimat- och energipaketet.

EU antog i december 2008 ett brett upplagt klimat- och energipaket med bindande mål för hela EU om att minska utsläppen och öka användningen av förnybar energi 2013—2020.

EU har satt som mål att fram till 2020 minska utsläppen av växthusgaser med 20 % jämfört med 1990 års nivå. I besluten ingår också strategier för hur EU i förekommande fall utfäster sig att minska utsläppen ännu mer (max 30 %) som ett led i ett internationellt klimatavtal.

Ett annat mål är att öka de förnybara energikällornas andel till i snitt 20 % av energikonsumtionen i EU. Dessutom ska energieffektiviteten ökas med i genomsnitt 20 % från det normala fram till 2020. För transporternas del ska den förnybara energins andel höjas till 10 %.

Klimat- och energipaketet består av fyra rättsakter, nämligen ett reviderat direktiv om handel med utsläppsrätter, ett beslut om bördefördelning mellan medlemsstaterna, ett direktiv om avskiljning och lagring av koldioxid (CCS) och ett direktiv om förnybara energikällor (RES).

Beslutet om bördefördelning och direktivet om förnybara energikällor innehåller bindande förpliktelser för vart och ett av medlemsstaterna.

Utsläppshandeln.

EU ville med systemet för handel med utsläppskvoter (ETS, Emission Trading Scheme) finna en så kostnadseffektiv och marknadsorienterad lösning på utsläppsminskningen som möjligt. Handeln med utsläppsrätter omfattar mer än 10 000 industrianläggningar inom EU-territoriet. Dessa ligger bakom nästan hälften av koldioxidutsläppen och 40 % av växthusgasutsläppen i Europa. Handeln med utsläppsrätter är av avgörande betydelse för att minskningsmålet för utsläpp ska nås.

Den utsläppshandlande sektorn ska 2013—2020 minska utsläppen med 21 % från nivån 2005. Utsläppshandeln kommer att utvecklas genom att man inte längre ställer upp nationella utsläppsminskningsmål utan att den utsläppshandlande sektorn har ett gemensamt utsläppstak som gäller för hela gemenskapen. Utsläppsrätterna fördelas mellan de olika branscherna på enhetliga grunder inom hela EU. Normalt sker fördelningen genom auktion. Utsläppen från elproduktionen kommer från 2013 att i regel auktioneras ut, och för de övriga branscherna införs auktionsförfarandet gradvis tills det 2020 inte längre finns några gratis utsläppsrätter.

Undantag utgör de branscher som konkurrerar internationellt och som är särskilt riskbenägna när det gäller kolläckage. Enligt redogörelsen kommer kommissionen att före utgången av juni 2010 besluta vilka branscher som ska anses höra till sektorn som riskerar kolläckage och som beviljas gratis utsläppsrätter för att kunna behålla sin internationella konkurrenskraft. De gratis utsläppsrätterna kommer att fördelas på grundval av en unionsövergripande jämförelsestudie (benchmarking) så att de effektivaste anläggningarna får proportionellt sett fler utsläppsrätter än de mindre effektiva.

Flygtrafiken, som i dagsläget står utanför utsläppshandeln, införlivas i systemet från början av 2012.

Bördefördelning.

Ungefär 60 % av växthusutsläppen i EU härstammar från branscher utanför EU:s handel med utsläppskvoter. Hit hör bl.a. byggande, uppvärmning av byggnader, boende, jordbruk, transport och avfallshantering samt f-gaser som används inom industrin. Minskningsförpliktelsen gällande dessa branscher har ålagts medlemsstaterna. Finland har ålagts att minska växthusgasutsläppen inom branscher utanför den handlande sektorn med 16 % jämfört med utsläppsmängden 2005. Medlemsländerna får själva avgöra hur minskningen ska ske i praktiken.

Flexibla mekanismer.

I förhandlingarna om klimat- och energipaketet koms också överens om större flexibilitet i genomförandet. För utsläppsenheter som förvärvats genom Kyotomekanismerna medges en större andel. Förutom handel med utsläppskvoter hör till Kyotomekanismerna gemensamt genomförande och mekanismen för ren utveckling. Dessutom kommer man att vara flexibel dels i fråga om utjämningen av variationerna mellan utsläppen under två på varandra följande år, dels i fråga om medlemsstaterna möjligheter att flytta över utsläppskvoter på varandra. Möjligheten till överföring av utsläppsrätter har introducerats som ny flexibel mekanism.

Avskiljning och lagring av koldioxid CCS.

Som en beståndsdel i klimatpaketet godkändes också ett direktiv om avskiljande, transport och lagring av koldioxid. Att separera koldioxid från rökgaser från kraftverk och lagra den i underjordiska geologiska formationer, såsom tömda oljefält, är en ny teknik på frammarsch. Man räknar med att man i framtiden ska kunna minska koldioxidutsläppen avsevärt med dess hjälp.

I samband med paketet togs också beslutet att anläggningar som utvecklar den nya teknologin ska stödjas. Däremot fattades inget beslut om när avskiljningen av koldioxid ska tas i bruk. Medlemsstaterna får förbjuda geologisk lagring av koldioxid inom sitt territorium.

Förnybar energi.

Klimat- och energipaketet förpliktar att öka andelen förnybara energikällor i förhållande till alla energikällor inom EU till 20 %. I nationella handlingsplaner anges hur respektive medlemsstat ska uppnå målen och hur måluppfyllelsen ska mätas. Finland måste få upp de förnybara energikällornas andel från nuvarande 28 till 38 %.

Energieffektivitet.

Enligt klimat- och energipaketet måste energieffektiviteten ökas med 20 % jämfört med utvecklingen i början av 2000-talet. Åtgärder för att höja energieffektiviteten har hög prioritet i medlemsstaterna i arbetet på att uppfylla kraven i energipaketet. Kommissionen räknar med att utsläppen minskar med närapå 800 miljoner ton årligen om energieffektiviteten förbättras.

Gemenskapslagstiftningen, bl.a. ramdirektivet om ekodesign av energianvändande produkter (det s.k. EuP-direktivet), energitjänstdirektivet (det s.k. ESD-direktivet) och direktivet om byggnaders energiprestanda, styr det nationella åtgärderna.

Transportdrivmedel.

Enligt klimat- och energipaketet måste alla medlemsstater också öka den förnybara energins (inkl. grön el) andel i trafiken till 10 %. Som ett led i överenskommelsen avtalades också om hållbarhetskriterier, dvs. minimikriterier för koldioxidutsläppen från transportdrivmedel och om kriterier för att trygga naturens mångfald.

Ekonomiska konsekvenser.

Kommissionen bedömer att auktionen av utsläppsrätter kommer att inbringa ca 50 miljarder euro årligen. De direkta kostnaderna för klimat- och energipaketet beräknas utgöra i snitt ca 0,6 % av bnp.

2. Principer och riktlinjer i strategin

Mål

Strategin utgår från att Finland måste uppfylla de mål som EU satt för att minska utsläppen och öka den förnybara energins andel så kostnadseffektivt som möjligt. Självförsörjningen i fråga om energi bör ökas så att vår egen produktionskapacitet förslår till att tillgodose konsumtionen under toppförbrukningstid och eventuella importavbrott. För eltillförselns del är målet att det ska finnas tillräckligt med el till ett skäligt pris och så att eltillförseln samtidigt stöder de andra klimat- och energipolitiska målen.

Miljöutskottet påtalar i sitt utlåtande att strategin inte ger klart besked om hur mycket utsläppen totalt måste fås att minska. Ekonomiutskottet är också av den åsikten att strategins primära syfte bör vara att minska utsläppen. Men på grund av gemenskapslagstiftningen hör en ansenlig del av våra nationella utsläpp till EU:s gemensamma utsläppskvot och minskningen av dessa utsläpp sker därmed inom ramen för utsläppshandeln. De nationella insatserna bör lämpligen riktas in på den sektor som står utanför utsläppshandeln.

Strategins mål är enligt utskottet värda att understödja. Förutom att de klimatmål som satts för den icke-utsläppshandlande sektorn i sinom tid nås hjälper målen oss att bli mer självförsörjande på energi och öka vår försörjningstrygghet. Det kommer sannolikt att få positiva effekter för sysselsättningen när användningen av inhemsk förnybar energi ökar. I och med att användningen av förnybar energi ökar och energieffektiviteten höjs uppstår det också en marknad för utveckling och export av ny teknik.

Utskottet ser el till ett skäligt pris vara ett av de viktigaste målen inte bara för medborgarna utan också för näringslivets konkurrenskraft.

Metoder

Ett av de bästa sätten att nå målen är att hejda slutförbrukningen av energi och vända trenden neråt. De konkreta åtgärderna nämns på ett helt allmänt plan, eftersom de flesta ännu inte är färdigt utvecklade. Utskottet fick alldeles i behandlingens slutfas tillgång till energieffektivitetskommissionens betänkande, som i viss mån konkretiserar metoduppsättningen. Men kommissionens förslag behöver trots allt vidarebearbetas på många punkter.

Eftersom metodurvalet inte diskuteras dess närmare, har det i strategin inte heller gjorts någon överskådlig analys av metodernas ekonomiska effekter. Därmed blir det svårt att bedöma i vilken utsträckning målen kan nås. Visserligen vore det svårt att i detta skede göra några exakta kalkyler, eftersom de ekonomiska satsningarna i många stycken dikteras av det framtida priset på utsläppsrätter och fossila bränslen samt tillgången till nödvändig ny teknik. Det är ytterst svårt att i dagens läge komma med några förutsägelser om dessa faktorer. Vilket utfallet av de internationella klimatavtalsförhandlingarna blir i december spelar också en stor roll. Kommer EU:s utsläppsminskningsmål att stramas åt och hur påverkar det Finlands förpliktelser?

Finansutskottet påpekar i sitt utlåtande att olika produktionsformer behöver stöd i olika grad. Det måste vägas in i politiska åtgärder och tilltänkta lösningar att årliga budgetar inte ensamma räcker till för att tillgodose alla stödbehov. Inte heller fiskala lösningar räcker ensamma till, utan det behövs också privat finansiering och kostnadseffektiva styrmekanismer som inmatningstariffer. Mekanismerna måste fungera på marknadsvillkor och inte snedvrida elpriserna.

Ekonomiutskottet omfattar denna syn. Utskottet betonar att metoderna för att nå målen måste väljas med avseende på deras kostnadseffektivitet. Insatserna för att nå målen bör vara konsekventa och långsiktiga. De valda metoderna måste vara teknikneutrala och innehålla ett incitament för att ta fram effektivare tekniker. Valet av metoder bör också ske med hänsyn till deras sammantagna effekt. Utskottet menar att tydliga effektanalyser måste finnas att tillgå om inmatningstariffer, investeringsstöd och eventuella gröna eller vita certifikat innan det slutliga beslutet fattas.

Konsekvenser

Om strategins målscenario realiseras kommer den totala elförbrukningen att minska, andelen fossila bränslen att minska och användningen av förnybar energi att öka. Också utsläppen inom den icke-utsläppshandlande sektorn kommer att minska med målsatta 16 %, men exakt hur mycket utsläppen totalt kommer att minska i Finland anges inte i strategin. Den totala minskningen beror på hur mycket den utsläppshandlande sektorn lyckas minska sina utsläpp.

I avsnittet om strategins konsekvenser målar regeringen upp en bred bild av strategins samhällsekonomiska konsekvenser. Enligt en förbredande undersökning gjord av Statens ekonomiska forskningscentral och Statens tekniska forskningscentral kommer strategin att 2020 påverka hela den samhällsekonomiska strukturen och bnp. Enligt undersökningens baskalkyler kommer nationalprodukten att ligga ca 0,8 % lägre än i basscenariot. Det beror huvudsakligen på de ökade energikostnaderna och den urholkande effekt de har för köpkraften och konkurrenskraftiga exportpriser.

Bedömningen bygger på en lång rad makroekonomiska antaganden framför allt om statsekonomin, arbetsmarknaden och den globala marknaden. Analyserna har gjorts före den rådande ekonomiska recessionen och därför är en del antaganden förlegade.

Modellkalkylerna utgår från kostnadseffektivast möjliga politiska åtgärder. Men problemet är att vi i Finland saknar en övergripande bedömning av olika åtgärders kostnadseffektivitet. Kostnadseffektiviteten varierar stort när det gäller utsläppsminskningar. Utskottet anser att kostnadseffektiviteten bör bedömas ur ett vitt perspektiv med invägande av vilken nytta olika åtgärder genererar, t.ex. sysselsättningshöjande effekter, teknisk utveckling och exportpotential, bättre självförsörjning på energi och större försörjningsberedskap, minskad energiförbrukning och lägre energikostnader samt färre negativa miljö- och hälsoeffekter.

Utskottet anser därför att beslutet om metoderna att nå målen ska fattas utifrån en omfattande kostnads-nyttoanalys.

3. Finland

Energi

Produktion, förbrukning, import och export

Vår energiintensiva industri har gjort har det funnits ett starkt samband mellan energiförbrukning och ekonomisk tillväxt. Ju bättre det gått ekonomiskt, desto större har också vår energiförbrukning varit. Men nu följs bnp-kurvan och energiförbrukningssiffrorna inte längre åt. Man kan med goda skäl förmoda att korrelationen mellan den samhällsekonomiska tillväxten och energiförbrukningen kommer att minska när tekniken i framtiden blir energieffektivare och näringsstrukturen eventuellt förändras.

Bilden finns bara i pdf-format

Enligt StatistikcentralenEnergiprognos 2008; 24.3.2009 uppgick den totala energiförbrukningen 2008 till 1 400 petajoule (388 TWh), vilket är 4,7 % mindre än året innan. Elförbrukningen var 87 TWh, med andra ord 3,8 % mindre än 2007. Förändringarna förklaras av att industriproduktionen krympte, att vädret var varmt och att kolkondensen ersattes med vattenkraft i elproduktionen. Industrins elförbrukning minskade exceptionellt mycket, med mer än 7 %. Nedgången i elförbrukningen var särskilt brant inom skogsindustrin (10,9 %).

Bilden finns bara i pdf-format

Bilden finns bara i pdf-format

Pappersproduktionens kapacitet har sjunkit med en dryg miljon ton på tre år. Nedskärningarna har gällt i synnerhet papperssorter som tillverkas av mekanisk massa, och denna utveckling har påverkat kraftigt efterfrågan på el. Kapacitetsminskningen inom massa- och pappersproduktionen har lett till att elbehovet minskat med 4—5 TWh.

Enligt redogörelsens basscenario ökar förbrukningen av primärenergi från 380 TWh (2005) till 480 TWh (2020). Förbrukningen skulle alltså öka med i stort sett en fjärdedel. Under samma period ökar den slutliga energiförbrukningen från ca 300 till 350 TWh. Elförbrukningen skulle för sin del öka till 103 TWh fram till 2020. I målscenariot är den slutliga energiförbrukningen 2020 max 310 TWh (varav förnybar energi 131 TWh) och den slutliga elförbrukningen 98 TWh. Enligt den vision som sträcker sig till 2050 ska slutförbrukningen av energi senast då ha minskat ytterligare med en tredjedel jämfört med nivån år 2020 och elförbrukningen ha börjat minska.

Utskottet påpekar att förändringarna i elförbrukningen kräver att kalkylerna ses över. Frågan tas upp nedan i avsnittet om el.

Finland är i högsta grad beroende av importenergi, eftersom mer än två tredjedelar av vår energiförsörjning bygger på import. När det gäller el ställer strategin som mål att vi ska försöka bli kvitt nettoimporten av el.

Bilden finns bara i pdf-format

Priser

Enligt statistik publicerad av Eurostat var priset på el i Finland ungefär en tredjedel billigare än i EU i snitt. Priset på energi fluktuerade kraftigt i fjol. Priset på oljeprodukter, el, stenkol och naturgas som hade stigit i början av året började till följd av recessionen sjunka under årets senare hälft. Det höga priset på stenkol, naturgas och torv drog upp priset på fjärrvärme. Också priset på utsläppsrätter följde samma schema.

Bilden finns bara i pdf-format

Det är synnerligen svårt att sia om hur energipriset kommer att utvecklas. Prisutvecklingen påverkas bl.a. var priset på en utsläppskvot kommer att ligga, vilka förpliktelser ett eventuellt internationellt klimatavtal för med sig, hur priset på fossila bränslen utvecklas och om det finns tillräckligt med vattenkraft att tillgå. Ovan har också konstaterats att elpriset kommer att påverkas av integreringen av elmarknaderna.

Utsläpp

Minskade utsläpp bör vara det främsta målet såväl för EU:s insatser som för klimat- och energistrategin. Utskottet har i tidigare utlåtanden framhållit att man på EU-nivå skulle ha satsat på en mekanism för att nå minimimålen för utsläppen, dvs. utsläppshandel. På grund av besluten på gemenskapsnivå letar man inte längre efter kostnadseffektiva metoder att minska utsläppen utan går, såsom också regeringen i redogörelsen, in för att uppfylla förpliktelsen att öka andelen förnybar energi. I fråga om utsläppsminskningen konstaterar regeringen bara att förpliktelsen uppfylls genom tuffare åtgärder på områden utanför utsläppshandelssektorn.

Om inga klimatpolitiska åtgärder vidtas kommer enligt redogörelsen Finlands växthusgasutsläpp att uppgå till ca 90 miljoner ton CO₂-ekvivalenter 2020, och alltså ligga ungefär 20 % högre än utsläppsnivån 1990 (71 miljoner ton CO₂-ekvivalenter). I ett perspektiv som sträcker sig till 2050 kan utsläppen med dagens takt öka med inte mindre än 30 %. Utsläppsökningen beror nästan uteslutande på att utsläppen från den utsläppshandlande sektorn (främst energiproduktion och industriprocesser) fortsätter öka.

Enligt färsk statistik minskade koldioxidutsläppen från produktion och användning av energi, som står får den största andelen utsläpp, i fjol med 12,5 % från året innan, medan de totala koldioxidutsläppen uppgick till 54 miljoner ton CO₂-ekvivalenter.

Bilden finns bara i pdf-format

Strategin har satt som mål att utsläppen från den icke-utsläppshandlande sektorn ska minska från basscenariots 36 miljoner ton CO₂-ekvivalenter till målscenariots 29,7 miljoner ton CO₂-ekvivalenter. (jämförelseåret 2005 var utsläppen från sektorn utanför utsläppshandeln 35,4 miljoner ton CO₂-ekvivalenter). De största utsläppsminskningarna gäller transporter (-2,2 ton CO₂-ekvivalenter) och uppvärmning (-1,8 ton CO₂-ekvivalenter).

Eftersom redogörelsens åtgärder av ovan nämnd anledning bara gäller den icke-utsläppshandlande sektorn, saknas det en tydlig kalkyl för målet att minska de totala utsläppen i Finland 2020.

El

De största osäkerheterna inför den kommande utvecklingen gäller i dagsläget behovet av elkapacitet. På grund av den ekonomiska krisen var utvecklingen exceptionell och elförbrukningen sjönk 2008 till 87 TWh (jfr 90,3 TWh 2007) och man räknar med att den i år kan sjunka ännu närmare 80 TWh. Just nu är det oklart hur bestående och hur omfattande minskningen kommer att vara. Följaktligen måste prognoserna för elförbrukningen omvärderas.

Bilden finns bara i pdf-format

Utskottets bedömning är att elförbrukningen tillfälligt sjunker på grund av lågkonjunkturen men att klimatmålen på sikt sannolikt innebär att elen kommer att stå för en större del av den totala energiförbrukningen. De omställningar som krävs av klimatskäl och för självförsörjningen, till exempel mindre användning av fossila bränslen och introduktionen av nya tekniker som elbilar och värmepumpar, kommer att öka elbehovet. Om vindkraften ökar mycket, kräver det i sin tur reglerkraft. Det måste då beaktas när det utvärderas om elproduktionskapaciteten är tillräckligt stor och om självförsörjningen är tryggad.

Målet med redogörelsen är att trygga eltillgången till ett rimligt pris för att eltillförseln samtidigt ska medverka till uppfyllelsen av de övriga klimat- och energipolitiska målen. Tanken är att elförbrukningen ska sluta öka och på sikt sjunka. Målet är att elförbrukningen 2020 ska vara ungefär 98 TWh, då den enligt basscenariot skulle vara cirka 103 TWh. Energiindustrins kalkyler för elförbrukningen 2020 ligger på samma nivå.

Utskottet ställer sig bakom förslaget att öka vår självförsörjning genom att vi med vår egen produktionskapacitet också kan tillgodose förbrukningstoppar och klara av eventuella störningar i importen. Därmed ökar det totala kapacitetsbehovet. År 2008 noterades en toppeffekt i elförbrukningen i januari och då var den genomsnittliga effekten per timme 13 770 MW. Behovet tillgodosågs då genom 4 568 MW kombinerad produktion av el och värme, 2 729 MW kärnkraft, 2 100 MW vattenkraft, 1 268 MW kondensproduktion, 49 MW vindkraft och 3 056 MW importel. Den högsta toppeffekten i Finland någonsin är 14 914 MW (8.2.2007). Enligt strategin bör vi kunna täcka den importerade elen med egenproduktion. I redogörelsen säger regeringen att vi i kapacitetsbedömningen måste räkna med en betydligt större elförbrukning 2020 än vad som sägs i målen (98 TWh).

I en utredning av Pöyry Energy Oy Sähkön tuotanoskenaariot vuoteen 2030, 20.2.2008 beräknas kapacitetsunderskottet 2020 vara cirka 5 000 MW och öka ytterligare kring 2030. Men trots potentialen av förnybar energi och kombinerad produktion kommer vi att behöva omkring uppskattningsvis 3 000 MW fristående elproduktion fram till 2020.

Bedömningen i redogörelsen är att vi fram till början av 2020 behöver totalt 2000 MW ny kapacitet som ännu inte börjat byggas t. I siffran ingår inte den gamla kondenskapacitet som avvecklas på 2010-talet och på kommersiella grunder antas ersättas med nya anläggningar som uppfyller EU-normerna. Om koncessionerna för de befintliga kärnkraftverken inte förnyas, kommer ungefär 2 700 MW att försvinna från elproduktionskapaciteten 2018—2030. Det är nästan en fjärdedel av den nuvarande elförbrukningen.

Bilden finns bara i pdf-format

För att elenergin ska räcka till behövs det redan under den pågående regeringsperioden ett principbeslut enligt kärnenergilagen om utbyggnad av kärnkraften, sägs det i redogörelsen. Då kan kondenskraftskapaciteten, som ger upphov till utsläpp, ersättas med kapacitet utan utsläpp. Samtidigt kan självförsörjningsgraden för eltillförsel höjas. I sin kapacitetskalkyl (tabell 6) föreslår regeringen att behovet av extra kapacitet ska tillgodoses genom framför allt mer vindkraft och större produktion av CHP-fjärrvärme och kondenskraft.

Målet att stoppa ökningen i den totala elförbrukningen och få ner den är värt allt stöd. För att målen ska nås krävs det många olika insatser, varav större energieffektivitet är det primära. Dessutom behövs det nya metoder, till exempel större flexibilitet i efterfrågan. Bedömningarna av behovet av ny kapacitet varierar. Om industrins elförbrukning återgår till samma nivå som före lågkonjunkturen, är det enligt kalkylerna sannolikt att det kommer att behövas större kapacitet av utsläppsfri eller utsläppssnål energi vid sidan av utbyggd användning av förnybar energi. Annars kan vi inte nå målen för självförsörjning, trygga tillgången till el till ett rimligt pris eller uppnå klimatmålen.

Men det räcker inte med att satsa på fullgod kapacitet och en produktionsreserv för el. Vi måste dessutom ha ett fungerande stamnät för att självförsörjningen ska kunna förbättras. Fingrid Oyj som svarar för stamnätet i Finland har satt upp som långsiktigt mål att investera 1,6 miljarder euro i stamnätet och reservkraft.

Stamnätet måste utvecklas med hänsyn till att den småskaliga produktionen måste få nättillträde för att en decentraliserad produktion ska vara möjlig, framhåller utskottet. Följaktligen är det nödvändigt att noga följa upp vilka effekter författningsändringarna om nättillträde för småskalig produktion från mars 2009 har. Dessutom vill utskottet lyfta fram projekten vid CLEEN Oy, ett strategiskt centrum för spetskompetens inom energi- och miljöområdet som startade hösten 2008. Här kan bland annat nämnas utvecklingsarbetet med intelligenta elnät.

Inom en snar framtid måste det också bestämmas hur ägandestrukturerna enligt elmarknadsdirektivet ska ordnas beträffande Fingrid. Utan att gå in på den framtida lösningen anser utskottet det vara viktigt inte minst för försörjningsberedskapen på elmarknaden att också staten räknar med att öka sitt ägande i Fingrid.

Energikällor

Bilden finns bara i pdf-format

Figuren visar hur fokuserade vi fortfarande är på fossila bränslen i vår energitillförsel. Olja (25 %), naturgas (11 %), kol (10 %) och torv (6 %) utför ungefär hälften av vår samlade energitillförsel. Flera faktorer talar för att vi måste bli mindre beroende. Vi kommer inte att kunna uppfylla våra förpliktelser att minska utsläppen fram till 2020 utan att reducera andelen fossila bränslen avsevärt. Det är inte bara klimatfaktorer som talar för en minskning, utan också vårt behov av att öka självförsörjningsgraden plus olika ekonomiska faktorer. De nuvarande oljereserverna beräknas minska drastiskt de närmaste decennierna. Även om man räknar med att hitta nya oljefyndigheter utgår IEA från att oljepriset kommer att stiga kraftigt redan på 2010-taletWEO 2008.

Som det sägs ovan är kolreserverna i världen mycket stora och kolet kommer att vara en energikälla att räkna med i framtiden, förutsatt att tekniken för avskiljning, transport och lagring av koldioxid (Carbon Capture and Storage CCS) kan införas i stor skala. IEA räknar med att CCS-tekniken ska kunna nyttiggöras i större skala på 2020-talet. Samma mål eftersträvar EU med sina satsningar på CCS-demonstrationsanläggningar. IEA:s bedömning är att ungefär 14 % av utsläppsminskningarna kan tillskrivas CCS-tekniken. I ett globalt perspektiv förväntas användningen då fortfarande vara mycket begränsad och omfatta cirka 0,2 % av den totala globala kolanvändningen.

Olja

Redogörelsen syftar till att minska vårt oljeberoende. Normalt skulle oljekonsumtionen öka från nuvarande 97,8 TWh till 108 TWh fram till 2020. I redogörelsen är målet att konsumtionen ska sjunka till 83 TWh.

I Finland används olja som transportdrivmedel, men också i hög grad som uppvärmningsbränsle. I kraftverken har olja ersatts med inhemska bränslen, stenkol och naturgas. Där används olja främst som stöd- och reservbränsle.

Oljan spelar visserligen en liten roll speciellt inom elproduktionen, men den har ändå en viktig funktion i att säkerställa energiförsörjningen i vårt land dels i oljeförsörjningen, dels som reservbränsle till bland annat naturgas. För försörjningsberedskapen lagras oljeprodukter i beredskapslager.

Vid förbränning av olja uppkommer koldioxid, svaveldioxid, kväveoxider och en del tungmetallutsläpp. Koldioxid driver på klimatförändringen, medan svaveldioxid och kväveoxider ökar surhetsgraden i mark och vatten.

På kort sikt kan oljeberoendet reduceras med olika typer av hybridlösningar där man vid sidan av olja använder till exempel pellets.

Stenkol

I redogörelsen är målet att minska stenkolsförbrukningen från nuvarande 39 till 28 TWh. Normalt skulle stenkolsförbrukningen öka till 51 TWh. Precis som i fråga om olja är det ett stort minskningsmål.

I Finland används stenkol som huvudsakligt bränsle i stora kondens- och fjärrvärmekraftverk. Dessutom används stenkol i viss mån också till el- och uppvärmningsenergi inom industrin.

Under årens lopp har kolets andel av primärenergin varierat. Efter energikrisen har andelen olja sjunkit avsevärt och bränslefördelningen har diversifierats. I dagsläget står kol för drygt 10 % av primärenergin.

De senaste åren har andelen stenkol i elproduktionen varierat mellan 11 och 21 % av den totala eltillförseln. I fjärrvärmen och den anknytande elproduktionen har stenkolen minskat från drygt 40 % i början på 1990-talet till 26—27 % de senaste åren. År 2003 var den fristående elproduktionen och stenkolsanvändningen rekordstora på grund av de knappa vattenreserverna i Norden. På den nordiska elmarknaden varierar produktionen av kondenskraft, det vill säga den kapacitet som bara producerar el, stort beroende på produktionen av vattenkraft. Kondenskraft produceras huvudsakligen i kondensanläggningar, men också flera kraftvärmeanläggningar genererar kondenskraft. I Finland står stenkol för 60—70 % av kondenskraftproduktionen (exklusive kärnkraft).

Sedan utsläppshandeln startade har kostnaderna för att använda stenkol stigit avsevärt. Konkurrensfördelarna har minskat en hel del till exempel jämfört med naturgas. Koldioxidutsläppen på grund av stenkol kan reduceras med tekniska medel, varav bättre verkningsgrad i anläggningarna är ett sätt. Verkningsgraden kan förbättras bland annat med ny teknik och genom att förbränna kol medhögre värmevärde. På så sätt kan man producera mer energi med samma koldioxidmängd som genom att förbränna kol av sämre kvalitet. På sikt undersöks möjligheterna att avskilja koldioxidutsläppen, men än så länge, med dagens teknik, minskar verkningsgraden eftersom avskiljningen förbrukar energi. Dessutom kan det vara svårt att finna en ekologiskt riktig deponi för den lagrade koldioxiden.

En av fördelarna med stenkol är att tillgängligheten är god och priset rimligt. Vidare är det lätt att lagra stenkol för exceptionella situationer. Den obligatoriska lagringen av stenkol utgör en betydande del av vår försörjningsberedskap för energi.

När stenkol förbränns uppstår det stora mängder svaveldioxid (SO₂), kväveoxider (NO_x), partikelutsläpp och koldioxid. För att vi ska kunna leva upp till de gällande utsläppsbestämmelserna för svaveldioxid, kväveoxider och partikelutsläpp (utsläppsgränsvärden) har koldioxidanläggningarna infört förbränningstekniska metoder och rökgasrening för att minska utsläppen.

Naturgas

I redogörelsen är målet att minska naturgasförbrukningen från nuvarande 41,4 till 38 TWh. Enligt basscenariot skulle användningen öka till 52 TWh.

Naturgas används ända från sydöstra Finland till Helsingforsregionen, i Birkaland och i delar av västra Nyland. I basscenariot i strategin räknar man med att naturgasnätet expanderar till Åbotrakten ungefär i mitten av nästa decennium.

I områden med naturgasledning utgör naturgasen ungefär 30 % av bränslena för värme- och elproduktion vid användning av primärenergi (cirka 10 % av primärenergianvändningen i hela landet).

I Europa förväntas naturgasandelen av hela energiförbrukningen stiga med nästan 30 %. Också i Finland kan vi räkna med en ökning, men en något mindre. Den ökade användningen kan komma att begränsas i både Europa och Finland av att priset stiger med ökande efterfrågan.

Naturgas är en effektiv energikälla, eftersom överföringsförlusten är liten och naturgas ger en mycket hög verkningsgrad, det vill säga gasenergin kan nyttiggöras i produktionen nästan helt och hållet. Naturgas lämpar sig extra bra för kombikraftverk med både ång- och gasturbin.

I Finland lagras naturgas bara i ledningsnätet för att jämna ut dygnsvariationerna. Följaktligen måste beredskapsförsörjningen tillgodoses med andra bränsleformer.

Naturgasanvändningen, alltså förbränningen, ger inte upphov till några som helst svaveldioxidutsläpp. Tack vare sin form avger naturgas inte heller särskilt mycket partikel- och tungmetallutsläpp eller aska. Koldioxid- och kväveoxidkvantiteterna är mindre än vid förbränning av andra fossila bränslen.

Kärnkraft

I kalkylerna i strategin är hypotesen att kärnkraftskapaciteten enligt basscenariot ökar med 1 600 MW fram till 2012, men att nettokapaciteten därefter inte kommer att öka. Koncessionerna för den nuvarande kärnkraftskapaciteten går ut under granskningsperioden, men de nuvarande kraftverken antas vara i bruk tills deras tekniska livslängd tar slut. Därefter antas de bli ersatta med ny kapacitet för att kärnkraftsproduktionen ska vara oförändrad.

Reaktorenhet	Eleffekt (brutto/netto, MW)	Introducerad	Koncession
Lovisa 1	510/488	1977	fram till 2027
Lovisa 2	510/488	1981	fram till 2030
Olkiluoto 1	890/860	1979	fram till 2018
Olkiluoto 2	890/860	1982	fram till 2018
Alla enheter totalt	2800/2696

Dessutom pågår arbetet med den tredje kraftverksenheten (1 600 MW) i Olkiluoto. Den nya enheten ska enligt planerna starta 2011.

I redogörelsen sägs det emellertid att kalkylerna visar att det de närmaste åren, alltså under den nuvarande regeringen, krävs ett principbeslut enligt kärnenergilagen om en utbyggnad av kärnkraften för att elenergin ska räcka till. Då kan den kondenskraftkapacitet som ger upphov till utsläpp ersättas med kapacitet utan utsläpp. Samtidigt kan vi höja självförsörjningsgraden för eltillförsel. Principbeslutet utgår från tanken att kärnkraften inte byggs ut för att vi ska ha en permanent elexport. Våra koldioxidutsläpp minskar med cirka 10 miljoner ton om året om ett eventuellt sjätte kärnkraftverk ersätter kolkondensproduktionen, bedömmer arbets- och näringsministeriet.

Torv

De senaste fem åren har torvanvändningen varierat stort (19—28 TWh) beroende på bland annat väderförhållandena. I redogörelsen föreslås torvanvändningen ligga på 20 TWh och dessutom utnyttjas som råvara inom industrin.

Inom energiproduktionen används både frästorv och stycketorv. Torv som har genomgått en lång förmultningsprocess och följaktligen innehåller mycket energi lämpar sig väl för energiframställning. Den typen av torv finns i de mellersta och understa lagren av torvmark.

Torv används i el- och värmeproduktionen i största delen av inlandet och i flera städer och större orter på Västkusten. I värmekraftverken i inlandet är torv det huvudsakliga bränslet. Dessutom används torv i många pannor som huvudsakligen förbränner ved. Där är torv stöd eller komplement till veden när det förekommer problem i vedtillgången eller vedkvaliteten. Under den kallaste tiden används torv också för att garantera fullgod värmeutveckling. År 2004 stod torv för 19,8 % av fjärrvärmeproduktionen och den anknytande elproduktionen. I Finland står torv för cirka 5—8 % av elproduktionen.

Hur vanlig torv är i värmekraftverk och värmecentraler beror självfallet på byggnadernas värmebehov. Kvantiteterna har varierat mellan 8 och 12 TWh. De största årliga variationerna beror på kondenskraften som varierar med läget på elmarknaden.

Utsläppshandeln startade 2005 och har den konsekvensen att torv är mindre konkurrenskraftig än andra bränslen på grund av de höga koldioxidutsläppen. I dagsläget bedömer man att priserna på utsläppsrätter är så höga att torvanvändningen kommer att minska, särskilt för kondenskraft. Målet är dock att torven fortsatt ska vara ett konkurrenskraftigt alternativ vid kombinerad el- och värmeproduktion, som ersättning för stenkol och som bränsle.

Lagen om en inmatningstariff för el som producerats med bränntorv i kondenskraftverk (322/2007) trädde i kraft den 1 maj 2007 och gäller fram till den 31 december 2010. Jord- och skogsbruksutskottet säger i sitt utlåtande att inmatningstariffen inte har varit helt problemfri, eftersom priset på torv har varit högre än priset på stenkol i vissa fall. Eventuella brister i inmatningstariffen bör utredas och nödvändiga åtgärder vidtas för att målet för torv som stödinstrument ska kunna nås.

Torv står för en betydande andel av vår energibalans, nämligen cirka 6 %. Dessutom är torv ett inhemskt bränsle med stor regionalpolitisk betydelse och en betydande roll för vår energiförsörjning. Torvproduktionen inverkar också på sysselsättningen på det regionala planet. Energitorv decentraliserar energiproduktionen och lämpar sig väl för kombinerad el- och värmeproduktion. Dessutom går det bra att kombinera torv med ved. Moderna förbränningsanläggningar som använder sig av en virvelbäddsteknik lämpar sig väl för kombinerad användning av flera olika bränslen. Det tillför större flexibilitet i energiproduktionen och tillåter större användning av ved. I den här typen av anläggningar är torv ofta det primära bränslet tack vare den goda tillgängligheten, den relativt jämna kvaliteten och högre värmevärde än ved. Dessutom är torveffekten ett bra alternativ för små och stora pannor.

Torv lagras på produktionsområdet i stora högar och det medverkar till bättre försörjningsberedskap inom energiområdet. Torv ingår också i den obligatoriska lagringen, där målet är att trygga tillgängligheten till bränsle för värme- och elproduktion när produktionen av bränntorv är låg på grund av dåliga väderförhållanden.

I Finland finns det ungefär 9 miljoner hektar torvmark och cirka 1,4 miljoner hektar mossar beräknas kunna användas för torvproduktion. Torvresurserna är störst i landskapen Lappland, Norra Österbotten, Kajanaland och Norra Karelen. Jord- och skogsbruksutskottet påpekar att fler torvmarker för närvarande tas ut produktion än det kommer till nya. Följaktligen måste både landskapsplaneringen och miljötillstånden bli effektivare och snabbare.

Torv avger inte bara koldioxid utan också svaveldioxid, kväveoxider, torvaska och tungmetaller. Halterna är mindre än i stenkol, men större än i trädbränsle. Utsläppen kan hanteras med förbrännings- och reningsteknik som vid alla andra bränslen. Bland övriga nackdelar med energitorv märks damm, partiklar och ingrepp i landskapet. Dessutom skadas vattendragen och naturen kring torvtäkterna direkt av dikningen. Jord- och skogsbruksutskottet påpekar att torvuttaget, om möjligt, i första hand bör bedrivas på torvmarker och myråkrar som har använts för jordbruk, om man vill minska utsläppen av växthusgaser. Om rörflen odlas på tidigare torvproduktionsmarker minskar effekten av växthusgaser sammantaget sett per producerad energimängd.

Målet i redogörelsen är att torv ska kunna användas som transportdrivmedel och att vi därmed ska kunna uppfylla vår EU-skyldighet beträffande biodrivmedel.

Förnybar energi

Allmänt.

Enligt redogörelsen beräknas slutkonsumtionen av förnybar energi enligt basscenariot öka från 86 (2005) till 106 TWh (2020). Utan extra insatser kommer andelen förnybar energi av slutkonsumtionen att öka från 28,5 % till 30—31 % 2020. EU kräver att förnybar energi ska stå för 38 % av slutkonsumtionen. Dessutom måste minst 10 % av den totala försäljningen av motorbensin och dieselolja 2020 bestå av förnybar energi.

I redogörelsen (tabell 4) görs det en generell bedömning av ökningspotentialen och kostnaderna för den. Kalkylen bygger på antagandet att andelen biodrivmedel som är biprodukter från processer inom skogsindustrin ska täcka in nästan hälften av det totala målet för förnybar energi. Det är en betydande andel om man ser till kostnadseffekterna för samhällsekonomin, eftersom andelen beräknas uppkomma på kommersiella grunder utan direkta bidrag från staten. Den minskade produktionen inom skogsindustrin har rubbat utgångsläget i redogörelsen ordentligt. Enligt vissa bedömningar har den totala mängden förnybar energi minskat redan nu med 1,5 procentenheter till följd av produktionsnedgången. Den delen måste ersättas med andra typer av förnybar energi. Det bör dock noteras att kalkylerna i redogörelsen räknar med att industriandelen kommer att minska fram till 2020 jämfört med toppåren 2006 och 2007.

I dagsläget är det ännu viktigare än förr att finna kostnadseffektiva metoder för att öka användningen av förnybar energi, framhåller ekonomiutskottet. Dessutom får energieffektiviteten och åtgärder för att stoppa den totala energikonsumtionen en helt ny dimension.

Förnybar energi som kommer till på något annat sätt än som biprodukt inom industrin delas i redogörelsen upp utifrån hur stort bidragsbehovet är för att öka användningen. Kalkylerna visar att det inte behövs några bidrag alls till ökad användning av vattenkraft, returbränsle och billiga biogaser. De utgör ungefär 13 % av det totala behovet. Litet stöd behövs för att öka användningen av skogsflis, småskalig vedanvändning, träpellets och åkerbiomassa och värmepumpar. Gruppen täcker in cirka 32 % av behovet. I den grupp som behöver mest stöd ingår övriga biogaser, flytande biobränsle, vindkraft och solenergi. De står för 9,5 % av det totala behovet. Jämfört med nuläget ökar de absoluta siffrorna i grupperna för litet och stort stödbehov mest (litet stödbehov +13,7 TWh och stort stödbehov +12,4 TWh. Den relativa andelen för gruppen med stort stödbehov ökar mest. Användningen av skogsflis förväntas tredubblas och beräknas bli den viktigaste enskilda råvaran för förnybar energi.

Redogörelsen ger inga närmare uppgifter om storleken på stödbehovet. Inte heller styrmedlen har utretts närmare. För att nå målen kan olika typer av styrmedel och kombinationer av dem tillämpas, påpekar ekonomiutskottet. Bland styrmedlen märks traditionell regelstyrning, ekonomiska styrmedel (till exempel skatter, avgifter, inmatningstariffer, gröna och vita certifikat, finansiering och olika typer av stöd) och dessutom utbildning, rådgivning och information. Ett styrmedel som blir allt mer aktuellt är att den offentliga sektorn förväntas föregå med gott exempel. Det kan bland annat innebära hållbar offentlig upphandling. Åtgärderna måste emellertid alltid grunda sig på konsekvensbedömningar som tar hänsyn till kostnaderna och nyttan, till exempel mindre utsläpp, energikvantitet och sysselsättningseffekter. Samtidigt är det viktigt att utvärdera de totala effekterna med hänsyn till övriga styrmedel, till exempel utsläppshandel.

EG-regelverket om förnybar energi öppnar större marknader för ny teknik och förnybar energi, påpekar ekonomiutskottet. Också den globala marknaden för förnybar energi kommer att expandera en hel del de närmaste åren och den potentialen bör Finland utnyttja. Men det undanröjer inte det faktum att EU-förpliktelsen för Finland är en stor uppgift. Det största problemet enligt utskottet är att dagens teknik har så begränsade möjligheter att på kort sikt kostnadseffektivt möta de utmaningar som klimatändringen ställer oss inför. Så har till exempel klimatkonsekvenserna av vissa biodrivmedel ifrågasatts i ett flertal studier. Oroväckande är det också att en del färsk statistik visar att vi redan nu ligger efter målet för förnybar energi, trots att stödet har fördubblats i år. Det är uppenbart att de nuvarande stimulansåtgärderna, åtminstone inte med dagens höga energipriser, räcker till för att effektivt öka användningen av förnybar energi.

Utskottet understryker extra att valet av åtgärder för att främja och stödja förnybar energi måste basera sig på en heltäckande konsekvensbedömning. Samtidigt måste vi räkna med en accelererande stödkonkurrens inom gemenskapen och försöka påverka gemenskapsbesluten för att divergerande stöd- och stimulansåtgärder inte resulterar i att förnybar energi transporteras mellan länderna. Storskaliga transporter ger upphov till utsläpp som bidrar till att försämra våra möjligheter att uppfylla klimatmålen.

Skogsbiomassa.

Ungefär 90 % av användningen av förnybar energi baserar sig på bioenergi och ungefär 80 % av bioenergin består av trämaterial.

Också sett i ett internationellt perspektiv var andelen trädbaserad energi av hela vår energikonsumtion 2008 mycket hög, 21 %. Koldioxidutsläppen från trädenergi har klassats som växthusneutrala. De ökar inte koldioxidkoncentrationen i atmosfären, eftersom koldioxid snabbt binds vid ny tillväxt eller i vilket fall som helst frisätts exempelvis när avverkningsavfall murknar. Största delen av trädbränslet används för kombinerad el- och värmeproduktion i CHP-anläggningar där verkningsgraden är hög. Vid förbränning av trädbränsle uppstår det mindre svavel-, kväve- och tungmetallutsläpp än vid förbränning av andra fasta bränslen. Dessutom innehåller trä mindre aska än andra fasta bränslen och partikelutsläppen kan därför hanteras med reningsteknik. Däremot är vedbränning i små eldstäder och pannor en stor källa till partikelutsläpp.

Som det sägs ovan grundar sig användningen av skogsenergi till stor del på möjligheten att utnyttja biprodukter från processerna inom skogsindustrin för energiproduktion. I strategin sägs det att användningen inte kan öka mer vad som anges i basscenariot. På grund av det rådande läget inom skogsindustrin är det inte sannolikt att ens basscenariot (65 miljoner kubikmeter gagnvirke) kan uppnås. Den sjunkande produktionen inom cellulosaindustrin har i själva verket stora konsekvenser för hur Finland ska nå målet för förnybar energi. Nedläggningen av cellulosafabrikerna i Kemijärvi, Tervasaari och Kaskö gör att andelen förnybar energi av slutförbrukningen kommer att minska med cirka 1,5 procentenheter. Underskottet måste ersättas med ökad användning av andra förnybara energikällor för att vi ska kunna uppfylla vår förpliktelse.

Utskottet anser att underskottet bör kompenseras med ökad användning av gallringsvirke och annat trädmaterial som uppkommer inom skogsvård och skogsdrivning, det vill säga skogsflis. I redogörelsen ingår planer på betydande ökningar inom denna sektor (från 3,6 till 12 miljoner kubikmeter fast mått). Enligt kalkyler gjorda av Skogsforskningsinstitutet kan den teknisk-ekonomiska potentialen för skogsenergi dock som högst uppgå till cirka 15 miljoner kubikmeter fast mått. Utskottet menar att en ökning också kunde stå att finna i framför allt drivning av energivirke i ungskog. Det gagnar samtidigt också tillväxten av massaved och stockar och äventyrar därmed inte industrins tillgång till råvaror. De nödvändiga stödåtgärderna för virkesavverkning måste samtidigt också vara förenliga med skogsvårdsmålen (till exempel stöd enligt lagen om finansiering av hållbart skogsbruk).

Det finns all anledning att i en rad pilotprojekt utreda möjligheterna att bättre utnyttja ungskog. Som exempel på ett sådant har nämnt ett projekt som genomförs av landskapen och skogsaktörerna i norra Finland. Målet är att förbättra produktionen av skogsflis och utveckla logistiken för klenträ.

Skogsforskningsinstitutet MetlaArvio Suomen puunjalostuksen tuotannosta ja puunkäytöstä vuosina 2015 ja 2020; Metlan työraportteja 122 beskriver i en rapport framtida möjligheter att använda virkesråvara. Institutet bedömer att bioanläggningarna vid massa- och pappersbruken och sågarnas biokraftverk kan erbjuda nya chanser för produktion av trädenergi. Framför allt ökad träbaserad produktion av el och värme förefaller lovande. Energiindustrin håller alltså på att bli en allt större aktör inom träförädlingen. Finland har en exportpotential inom träkompetensen (till exempel skogsdrivning och bränsleteknik), påpekar utskottet.

Övrig bioenergi (exklusive biobränslen för transportområdet).

Strategin utgår från att den jordbruksbaserade jordbruksenergin kan öka upp till cirka 4—5 TWh.

Både miljöutskottet och jord- och skogsbruksutskottet går närmare in på möjligheterna att utnyttja åkerenergi, biogas och flytande biobränslen i sina utlåtanden. De påpekar att produktionen av jordbruksbaserad bioenergi först nu har kommit i gång, men kan ha en betydande tillväxtpotential. De lyfter särskilt fram rörflen, halm, djurgödsel och energivallar. För en kostnadseffektiv kapacitetsökning krävs det bland annat för åkerbioenergi att skördetekniken och bearbetningen förbättras. En knäckfråga för ökad biogasproduktion är bland annat svårigheterna med lagringen. För utbyggd användning av biogas som drivmedel i bilar krävs det ett betydligt bättre distributionsnät.

Biodrivmedel inom transportområdet.

Målet i redogörelsen är att uppfylla EU:s mål på 10 % genom att höja andelen biodrivmedel till 6 TWh. Användningen av andra generationens biodrivmedel och så kallad grön el bör uppmuntras med de särskilda koefficienterna i RES-direktivet. Då medverkar dessa energikällor till att det totala målet för förnybar energi ska nås.

Utskottet påpekar att den tekniska utvecklingen också här först nu har kommit i gång. Förpliktelserna skapar en marknad och uppmuntrar till teknisk utveckling. Också i Finland pågår forskningsarbete inom dessa sektorer.

Det är viktigt att ta fram kriterier för en hållbar utveckling också i fråga om biobränslen. Just nu håller man i det europeiska standardiseringsorganet CEN på med ett sådant arbete.

Pellets och värmepumpar.

Enligt redogörelsen finns det ännu utsikter att öka användningen av träpellets, som förädlas från spån eller andra rester av mekanisk träförädling. Pelletsproduktionen har ökat med ca 300 000 ton på åtta år (sammanlagt 375 000 ton 2008). Det finns redan nu kapacitet att nästan fördubbla den. Branschen räknar själv med att ungefär 7 TWh energi kommer att kunna produceras med pellets 2020 med hjälp av investeringsstöd. Utskottet noterar att principen bör vara att vi själva drar nytta av vår pelletsproduktion.

I likhet med pellets har värmepumpar, som används för uppvärmning av småhus, stor tillväxtpotential. Enligt utredning har det mål som strategin ställer upp för värmepumpar (5 TWh) redan nåtts. Dagens statistikföring ger visserligen ingen helt tillförlitlig överblick över läget.

Vattenkraft.

Produktionen av vattenkraft låg på rekordnivå 2008 (17 TWh). Andelen var 23 % av hela vår elproduktion. Vattenkraft är den viktigaste formen av förnybar elproduktion i Finland. Med tanke på ett fungerande och funktionssäkert energisystem har vattenkraften dessutom en särställning på grund av sin reglerkraftsegenskap. I redogörelsen är vattenkraften klassificerad som en energikälla som kan byggas ut utan statligt stöd.

Det finns fler än 200 vattenkraftverk i Finland med en sammantagen effekt på inemot 3 000 MW. Vattenkraftsproduktionen är beroende av väderförhållandena. Det kan bli brist på vatten att lagra under år med liten nederbörd eller lite smältvatten från snön. I Norden uppgår vattenkraften till omkring 200 TWh under år med normal vattenmängd. Under torra år kan produktionen bli så liten som 170 TWh.

De platser där vattenkraft är lönsammast i Finland är redan byggda eller skyddade mot nybyggnad av vattenkraft. Det går att bygga ut vattenkraften i redan byggda vattendrag med knappt 400 MW och i oskyddade vattendrag finns det ytterligare kapacitet för ca 270 MW. Regeringen räknar med en tillväxtpotential genom effekthöjning men också genom ökad nederbörd till följd av klimatförändringen. Meteorologiska institutet beräknar att den ökade regnigheten kan möjliggöra en produktionsökning med ca 10 % fram till 2050.

Vattenkraft ger inte upphov till fast avfall eller utsläpp i luften, vattnet eller marken. Miljökonsekvenserna är störst om man bygger dammar och regleringsbassänger. Under produktionstiden är det främst regleringen som påverkar miljön. Den leder till förändringar i vattenflödet och intervallen mellan nivåfluktuationerna, vilket kan inverka på fiskstammen, rekreationen och ekologin. De tillåtna regleringsgränserna anges i vattenkraftverkens miljötillstånd.

Vindkraft.

Produktionen av vindkraft ökade med 40 % i fjol, men utgjorde fortfarande bara 0,4 % av den totala elproduktionen. Redogörelsen ställer som mål att höja totaleffekten från dagens ungefärliga nivå 120 MW till ungefär 2 000 MW (6 TWh) senast 2020.

I Finland finns det områden som lämpar sig för vindkraftverk längs kusten, på havsområden och i fjällen i Lappland. Vindatlasen kommer i sinom tid att visa var det är lönsammast att bygga vindkraft. Det är tekniskt möjligt att öka vindkraftkapaciteten betydligt. Energiindustrin räknar med att produktionen i landet kan uppgå till 4,5 TWh (1 500 MW) 2020 och till 7,5 TWh (2 500 MW) 2030. Teknikindustrin har beräknat att vindkraftens andel kan vara uppe i 3 000 MW redan 2020.

Vindkraften avviker från traditionell elproduktion främst i det avseendet att produktionen varierar tidsmässigt. Produktionen av vindkraft varierar dagligen efter vindstyrkan. Variationerna gör att stabiliteten i elnätet måste hållas uppe genom att justera effekten i andra kraftverk.

Vindkraft ger inte upphov till utsläpp i luften, vattnet eller marken. Ambitionerna att främja vindkraften bottnar uttryckligen i att den är miljövänlig. De största skadorna som den förorsakar uppkommer i landskapet. Ett enskilt vindkraftverk förorsakar buller som överskrider gränsvärdet i tätorter (40 dB) på 200—300 meters avstånd när vindhastigheten är 8 m/s.

Vindkraftverk klassificeras enligt sin nominella effekt. De flesta vindkraftverk som säljs numera har en nominell effekt på 2—3 MW, men större anläggningar med upp till 5 MW:s effekt ökar sin marknadsandel i viss mån. Sakkunniga har pekat på tillväxtpotentialen för småskalig vindkraft, som kan ta till vara lätta vindar och bättre passar in i boendemiljön.

Vindkraft är en form av elproduktion som är under utveckling och ännu inte är ekonomiskt lönsam utan större stödinsatser. De största kostnaderna uppstår under byggtiden. Kostnaderna under vindkraftverkets livscykel är små. Utbyggnaden har bromsats upp av den arbetsdryga administrationen av både planläggning och tillståndsprocesser.

Finland har hög kompetens i vindkraftsteknik. En stor del av alla växlar, generatorer och torn till vindkraftverken i världen är tillverkade här.

Returbränsle, avfall och avfallsbränning.

Det primära målet i redogörelsen är att effektivare förebygga uppkomst av avfall. Framställning av biogas och förbränning av avfall som inte lämpar sig för återvinning ska främjas genom att man försöker se till att de regionala avfallsplanerna kräver en tillräcklig och regionalt balanserad kapacitet för energiutvinning ur avfall. Dessutom ska miljökraven i fråga om förbränning av rent avfallsvirke lindras och styrningen av avfallshanteringen förbättras. Rötning av avfall ska föras fram.

Utskottet menar att vi i första hand måste förhindra uppkomst av avfall, effektivt återvinna material och slutligen nyttja avfallet i energiproduktionen.

Enligt Eurostats statistik var användningen av kommunalt avfall i Finland 2006 uppdelad så att 33 % återvanns, 9 % nyttjades för energiproduktion och största delen, dvs. 56 %, fördes till soptippar. Sverige var det land som effektivast använde avfall i energiproduktionen, 47 %.

Utifrån en utredning anser utskottet att vi i Finland också har stor potential att kostnadseffektivt öka avfallsåtervinningen inom energiproduktionen.

Ny teknik

(sol, fusion, avskiljning av koldioxid, väte)

Den teknologiska utvecklingen kan relativt snabbt göra det möjligt att börja nyttja nya energikällor såsom sol-, fusions- och väteenergi och avskiljning av koldioxid, som redan nämnts ovan. Inom redogörelsens tidsperspektiv fram till 2020 kommer vi troligen ännu inte att kunna ta de här energikällorna till hjälp i arbetet mot klimatförändringen, men det behövs nu kraftiga satsningar på att utveckla anknytande teknik, särskilt på EU-nivå.

Energieffektivitet och energisparande

EU har som övergripande mål att minska förbrukningen av primärenergi med 20 %. Högre energieffektivitet och utökat energisparande är de främsta sätten för oss i Finland att nå målen för både utsläppsminskning och utökad användning av förnybar energi. Redogörelsen ställer upp höga mål för att förbättra energieffektiviteten. Ambitionen är att Finland ska vara världsledande inom energieffektivitet 2020.

Ett strategiskt mål är att stoppa ökningen i den slutliga energiförbrukningen och vända den i en nedgång på längre sikt. Det betyder att den slutliga energiförbrukningen måste effektiviseras med ca 37 TWh fram till 2020 jämfört med basscenariot. Elförbrukningen måste effektiviseras med ca 5 TWh. För att visionen på längre sikt ska fullföljas måste den slutliga energiförbrukningen sänkas med ytterligare minst en tredjedel jämfört med nivån 2020.

Energieffektivitetskommissionen har undersökt olika sätt att nå målen. I kommissionens betänkande från den 9 juni 2009 finns en noggrann kartläggning av instrument på både kortare och längre sikt. Där beskrivs 125 olika åtgärder som gäller all energiförbrukning i samhället. För 2020 föreslås bl.a. en lansering av ny personbilsteknik, snabbare förnyelse i fordonsparken, skärpt reglering av byggnation, breddad täckning för energieffektivitetsavtal och strängare krav på energieffektivitet för apparater. De här metoderna väntas göra det möjligt att inom den sektor som utsläppshandeln inte gäller nå hälften av det sammantagna sparmålet, alltså 18,3 TWh.

Åtgärderna väntas dessutom göra det möjligt att spara in ca 30 TWh på den slutliga energiförbrukningen och ungefär 6,4 TWh på el redan 2020. Den inbesparade energin motsvarar ca 9,3 miljoner ton koldioxid räknat med genomsnittliga emissionsfaktorer.

För att förslagen ska kunna genomföras behövs det såväl stöd som sanktioner. Utgångspunkten ska i vilket fall som helst vara att samhällets grundvalar står fast. Betänkandet tar också upp nya instrument såsom vita certifikat. Men flera av förslagen måste bearbetas ytterligare och därför är de sammanlagda kostnaderna ännu inte beräknade. Arbetsgruppen noterar överlag att insatserna för energieffektivitet har visat sig vara lönsammare än väntat.

Enligt redogörelsen kommer regeringen senast i höst utifrån energieffektivitetskommissionens förslag att besluta om de åtgärder som med det snaraste bör vidtas enligt handlingsprogrammet för energieffektivitet, om hur de ska organiseras och hur pengarna för ändamålet ska disponeras.

Transport

Utsläppen från trafiken utgör ca 18 % av de totala utsläppen av växthusgaser i landet. Ungefär 90 % av CO₂-utsläppen från trafiken i Finland kommer från vägtrafiken. Personbilstrafiken står för 60 % av de här utsläppen (23 % kommer från lastbilstrafiken). Det är de stora växande stadsområdena som står inför de största utmaningarna, men de har också den största potentialen att minska utsläppen. Regeringen väntar sig att trafikutsläppen kommer att öka långsammare än trafiken på grund av den tekniska utvecklingen och användningen av bränslen från förnybara energikällor.

För att vi ska nå målen i redogörelsen måste 10 % av transportbränslena vara biodrivmedel i enlighet med EU-förpliktelserna och dessutom måste utsläppen från trafiken reduceras med 2 miljoner ton CO₂-ekvivalenter genom andra åtgärder. Det innebär en minskning med 3 miljoner ton CO₂-ekvivalenter jämfört med basscenariot. Energieffektivitetskommissionen har ställt som mål att utsläppen från trafiken ska ha minskat med 15 % (2,8 miljoner ton) senast 2020.

Transporterna är en av de sektorer där det går åt mest energi. Transporterna i Finland stod för ca 17 % av den totala energiförbrukningen 2007 (52 TWh). Dessutom användes ca 3 TWh av arbetsmaskiner som räknas höra till sektorn. Energiförbrukningen i sektorn har ökat i jämn takt sedan 1996 och tillväxten väntas fortsätta. En elektrifiering skulle medge stora utsläppsminskningar och bidra till mindre beroende av olja. Arbetet med att utveckla elbilar går framåt i snabb takt och om några år kan de vara ett realistiskt alternativ för konsumenterna. Vi bör arbeta för att elbilar ska bli vanligare. Men eventuella stödinsatser måste planeras teknikneutralt.

I sitt utlåtande kräver kommunikationsutskottet i form av insatser på kort sikt att biodrivmedel som uppfyller kriterierna för hållbar utveckling tas fram och införs och att man satsar kraftigt på en fungerande kollektivtrafik, huvudledernas kapacitet och förbättring av spårtrafiken och insjötrafiken. Dessutom pekar kommunikationsutskottet på behovet av samverkan mellan olika myndigheter och effektivare styrning, rådgivning och informationsflöde. I fråga om behovet att utveckla trafiklederna noterar utskottet i utlåtandet att uppfyllelsen av de strategiska målen förutsätter en väsentligt ökad virkesförbrukning och att detta kommer att leda till att virkestransporterna ökar. För att garantera virkestransporterna måste vi förbättra vägnätet och bannätet och dessutom satsa mer på transporter och farleder på insjöarna. I sitt utlåtande föreslår kommunikationsutskottet att det ska undersökas vilka krav som vinterförhållandena ställer på insjötransporterna och vilka möjligheter det finns att bygga nya kanaler.

Energieffektivitetskommissionen har lagt fram förslag till insatser för ökad effektivitet på 13 olika områden inom transportsektorn, nämligen: 1) planering av markanvändning och trafiksystem, 2) ekonomiskt körsätt, körhastigheter och hantering av fordon, 3) främjande av kollektivtrafik, 4) fordonsteknik, 5) fordonsbeskattning, 6) minskade utsläpp från sjöfart och luftfart, 7) prissättning av vägtrafik, 8) pendlingstrafik, 9) fordons- och tjänsteupphandlingar i företag och offentlig sektor, 10) forskning, utveckling och kommersialisering av teknologi, 11) arbetsmaskiner, 12) utveckling av logistik och 12) främjande av gång- och cykeltrafik. En stor del av insatserna väntas kunna bli genomförda redan före slutet av 2012. Insatserna beräknas göra det möjligt att spara uppemot 13 TWh energi och minska utsläppen med 3,6 miljoner ton CO₂-ekvivalenter.

Jordbruk

År 2005 utgjorde växthusgasutsläppen från jordbrukssektorn omkring 8,1 % av Finlands totala utsläpp. Till utsläppen från jordbrukets markanvändningssektor räknas också koldioxidutsläpp från jordbruksmark, obrukad jordbruksmark och kalkning med en andel på ca 7,5 % av Finlands totala utsläpp. I strategin ställs 13 % som mål för utsläppsminskningar fram till 2020.

I sitt utlåtande framhåller jord- och skogsbruksutskottet att målet är mycket svårt att nå. Kostnadseffektivt beräknas det gå att genomföra en minskning med 10—11 %. På längre sikt menar utskottet att den tekniska utvecklingen kommer att ge goda möjligheter att minska de totala utsläppen från jordbrukssektorn. EU:s riktlinjer för statligt stöd bör enligt utskottet läggas om så att man kan genomföra nationella åtgärder för att begränsa växthusgasutsläppen.

Den årliga energiförbrukningen på gårdarna är ca 12 TWh, vilket motsvarar ca 4 % av landets totala förbrukning. Enligt energieffektivitetskommissionen finns det möjligheter att effektivisera bl.a. inom byggnation, transporter, användning av energieffektiv apparatur och upphandlingar. Med de metoder som kommissionen föreslår väntas utsläppen minska med 140 000 ton CO₂. Inom uppvärmning och bränslen beräknas 490 GWh energi kunna sparas och inom elenergi ska 30 GWh kunna sparas.

Områdesanvändning och samhällsstruktur

Betecknande för samhällsstrukturen i vårt land är den omfokusering från glesbygd till tätorter som skett under de två senaste decennierna. Tätorterna har blivit större och invånarna har fått längre väg till jobbet. Områdes- och samhällsstrukturen påverkar utsläppsmängden särskilt via trafiken men också via uppvärmningssystem. Utskottet anser att planläggningen är ett särskilt effektivt verktyg för kommunerna att styra samhällsstrukturen åt ett energieffektivare håll.

Ett mål i redogörelsen är att integrera samhällsstrukturen och på så sätt möjliggöra en fungerande kollektivtrafik, ett effektivt godstransportsystem, bättre tillgång till tjänster som medborgarna behöver och utsläppsminskning.

I sitt utlåtande understryker miljöutskottet att samhällsplaneringen måste skapa ramar för en energieffektiv och kolsnål samhällsstruktur. Kommunerna behöver uppmuntras mer kraftfullt att styra planläggningen så att det byggs där det finns kollektivtrafikförbindelser, framför allt i närheten av stationer.

Ekonomiutskottet ställer sig bakom målen i redogörelsen men anser att planläggningen bättre bör ta hänsyn till byggande som behövs för energiproduktion. I anknytning till vindkraften har utskottet ovan påpekat att bristerna i planläggningen gör att byggprojekt går obefogat långsamt framåt. Liknande problem har också förekommit i byggarbeten inom annan energiproduktion.

Byggsektorn

Energiförbrukningen i byggarbeten och byggnader står för ca 40 % av den slutliga energiförbrukningen och för ca 30 % av koldioxidutsläppen i landet. Ungefär en femtedel av den slutliga energiförbrukningen går åt till att värma bostadshus och servicebyggnader.

Byggnadsbeståndet förnyas mycket långsamt (med 1,5 % per år), så de största effekterna på kort sikt kan uppnås genom reparationsarbeten. Utöver att bygga energieffektivt kan man spara mycket genom att använda och underhålla fastigheter på rätt sätt. Energieffektivitetskommissionen räknar med att man genom att förbättra byggnaders energiprestanda och användning och underhåll av fastigheter kan minska utsläppen med 1,4 miljoner ton CO₂ och spara sammantaget ca 6,6 TWh energi.

Bättre energiprestanda i byggnader utgör alltså en stor potential både för att spara energi och minska utsläpp. Konsumenterna är intresserade av att bygga energieffektivt, för i bästa fall får de sina utgifter återbetalda i form av mindre energiutgifter. Problemet är att informationen till konsumenterna är svårtillgänglig och i viss mån splittrad och motsägelsefull. Dålig byggnation visar sig bl.a. som ett ökat antal mögelhus.

Ekonomiutskottet framhåller att man både vid energieffektivt nybyggande och reparationsarbeten måste vara särskilt uppmärksam på att byggarbetena inte leder till ökade problem, t.ex. mögelproblem. Just nu pågår många forskningsprogram (Sitras Energiprogram 2008—2012, Tekes program Det hållbara samhället 2007—2012, Rum och plats 2008—2012, Bebyggd miljö 2009—2014 plus ARA:s projekt Förnyelse av boendet) och det strategiska spetskompetensklustret RYM-SHOK Oy har startat sin verksamhet. Resultatet kommer att bli mer vetenskaplig dokumentation om energieffektivitet. Undersökningarna kommer också att skapa en grund för nya innovationer som kan omsättas i produkter och exporteras.

I sitt betänkande har energieffektivitetskommissionen skrivit in en lista med tiotals förbättringsförslag som siktar på en kolneutral livsmiljö. En stor del av insatserna väntas kunna bli genomförda redan före slutet av 2012.

Energi- och miljöteknik

Minskade utsläpp, en övergång till ett kolsnålt samhälle och effektivare energianvändning kommer att ge upphov till massiva behov av och samtidigt också en kommersiell marknad för ny teknik. Ekonomiutskottet lyfte senast i sitt betänkande om innovationsredogörelsen (EkUB 6/2009 rd) fram sektorns stora betydelse som innovationspolitiskt prioritetsområde. Där pekade utskottet också på behovet att prioritera projekt och öka riskbenägenheten på de utvalda områdena.

I redogörelsen står det att forskning, energi- och klimatteknik och innovationer är i en nyckelposition med tanke på måluppfyllelsen. Satsningarna på forskning, utveckling, lansering och kommersialisering av ny teknik och innovationer ska öka betydligt de närmaste åren, så att finansieringen åtminstone fördubblas fram till slutet av 2020.

Allt mer offentliga medel avses också gå till framtagning och lansering av teknik och innovationer för bättre energieffektivitet. Samtidigt försäkrar man sig om att det finns tillräckligt med hög och djupgående kompetens på utvalda områden inom energianvändningen genom att satsa på långsiktigt utvecklingsarbete. Målet är att Finland på dessa utvalda områden internationellt sett ska vara det ledande landet när det gäller att nyttiggöra innovationer för effektivare energianvändning och att Finland betydligt ska kunna öka sin export grundad på denna kompetens.

Enskilda områden som tas upp i redogörelsen är utveckling av bioenergiteknik på industriell nivå för att ta till vara biprodukter från processer inom skogsindustrin och systematisk forskning, produktutveckling och demonstrationsverksamhet som ska gälla andra generationens biobaserade drivmedel i sikte på storskalig produktion i Finland.

Som sagt bedrivs nu utvecklingsarbete bl.a. av CLEEN Oy, som är ett strategiskt spetskompetenskluster (SHOK). Där prioriteras: 1) kolneutral energiproduktion, 2) decentraliserade energisystem, 3) hållbara bränslen, 4) energimarknad och smarta elnät, 5) effektiv energianvändning, 6) resurseffektiv produktionsteknik och service, 7) materialåtervinning och avfallshantering och 8) mätning, monitoring och analys av miljöeffektivitet.

Ekonomiutskottet ser det som påkallat att se till att den statliga finansieringen av FoU räcker till. I likhet med finansutskottet menar ekonomiutskottet dock att de statliga insatsernas genomslag måste uppmärksammas. Vi måste försäkra oss om att resultaten av FoU-arbetet effektivt kommer till nytta. Det betyder att vi måste satsa mer på att omsätta innovationerna i produkter och främja exporten. Med hjälp av olika demonstrationsprojekt och en fungerande hemmamarknad går det avsevärt lättare att omsätta innovationer i produkter och få ut dem på marknaden. Framtidsutskottet menar i sitt utlåtande att Finland är ett tekniskt avancerat, säkert och rikt land av lämplig storlek och därmed lämpat som experimentell plattform och s.k. förstamarknadsområde för olika slag av innovationer.

Stat och kommuner

Både staten och kommunerna spelar på många sätt en avgörande roll när det gäller insatser i klimat- och energisektorn. Utöver olika styr- och stödinsatser och beslutsprocesser för tillstånd, områdesanvändning och byggnation är det viktigt att både staten och kommunerna genom eget handlande visar att de är föregångare i klimat- och energifrågor.

Klimat- och energistrategier för landskap och ekonomiska regioner är ett sätt att visa att den offentliga förvaltningen tar hänsyn till sådana här frågor. Enligt utredning har största delen av kommunerna inte lagt upp något klimatprogram än eller har programmet under arbete.

Så som i sitt betänkande om redogörelsen om reformen av upphandlingslagen (EkUB 5/2009 rd) lägger ekonomiutskottet vikt vid att offentliga upphandlingar genomförs på ett sätt som bidrar till hållbar utveckling. Statsrådets principbeslut i frågan utgör en fungerande ram. Upphandlingarna i offentlig sektor utgör exempel för andra och bidrar till uppkomsten av en marknad för ny teknik.

I likhet med strategin lyfter utskottet också fram behovet av effektivare beredskap inför klimatförändringen. Enligt sakkunniga har anpassningen i viss mån behandlats ur fel synvinkel hos oss. Vetenskaplig forskning ger t.ex. inte stöd för uppfattningen att stormar kommer att bli vanligare. Däremot behöver vi bereda oss bättre på att det förekommer översvämningar och att havsvattenytan stiger snabbare. Sådana här faktorer måste också vägas in bl.a. i planläggning. Vidare behöver vi satsa på forskning kring extrema väderförhållanden, utveckla observations- och varningssystem och effektivt nyttja den resulterande informationen i våra beslut.

Allmänheten

Strategin utfäster sig att garantera att medborgarna har tillgång till uppdaterad information om alla delområden av klimat- och energipolitiken. Adekvata resurser kommer att avsättas för att ordna och utveckla en bestående rådgivning och utbildning i klimat- och energifrågor i hela landet.

Ekonomiutskottet ställer sig bakom det här målet men anser att medborgarnas behov bör beaktas på andra sätt också. De stigande energipriserna och medvetenheten om den pågående klimatförändringen har bidragit till en ökad vilja att konsumera mer energieffektivt och utsläppssnålt. Den här utvecklingen kan stödjas genom ökad rådgivning och vägledning men också genom att konsumtionen styrs i hållbar riktning genom beskattning eller andra incitament. Andra konkreta redskap är bl.a. elmätare som mäter förbrukningen i realtid, tillhörande uppföljning av elpriset och ett tydligt miljömärkningssystem.

4. Slutsatser

Strategin ställer upp de mål som Finland ska försöka nå för att fullgöra sina EU-förpliktelser, både när det gäller att minska utsläppen i den sektor som inte berörs av utsläppshandeln och i fråga om att öka användningen av förnybar energi.

Enligt utskottet är målen ambitiösa men går att nå: minska utsläppen inom sektorn utanför utsläppshandeln, stoppa ökningen i den slutliga energiförbrukningen och vända den i en nedgång på längre sikt, betydligt höja självförsörjningen på energi och garantera eltillförsel till skäligt pris under alla omständigheter.

De verktyg som ännu är under utveckling, t.ex. för att höja energieffektiviteten, kan rentav leda till större utsläppsminskning och möjligheter att spara mer energi än väntat. Enligt utredning kan också potentialen att öka förnybar energi visa sig vara avsevärt mycket större än beräknat.

Strategins långsiktiga målsättning och syn på de instrument som behövs för att nå målen och som staten åtar sig att genomföra skapar förutsebarhet på marknaden och en grund för långsiktiga investeringar inom industrin. Vi måste snarast möjligt börja arbeta för att nå målen.

De styrmedel som väljs måste fungera parallellt och vara väl samordnade. Det är också viktigt att de är teknikneutrala, möjligast kostnadseffektiva och marknadsorienterade för att inte snedvrida konkurrensen. Vid valet av styrmedel måste vi också bereda oss på en global stödkonkurrens. Det är viktigt att se till att den förnybara energi som produceras i Finland hjälper oss att nå vårt mål att öka användningen av förnybar energi.

Ovan har utskottet tagit upp de osäkerhetsfaktorer som målsättningen är förknippad med. Vi vet inte än vilken lösning man kommer att stanna för i de internationella klimatavtalsförhandlingarna eller om avtalsåtagandena kommer att innebära krav på mer utsläppsminskningar i EU och Finland. Även den ekonomiska utvecklingen och dess konsekvenser för vår marknad kräver en översyn av energi- och elförbrukningsprognosen. Men för att fullfölja en långsiktig energipolitik måste vi i våra analyser se mycket längre framåt i tiden efter nuläget. För att eltillförseln ska vara garanterad under alla omständigheter måste behovet av elproduktionskapacitet analyseras noga. Beräkningarna måste ta hänsyn till att andelen el i den totala energiförbrukningen kan öka. Följaktligen ökar behovet att satsa på utsläppsfri och utsläppssnål elproduktion.

Nedläggningen av pappersfabriker ställer oss inför stora utmaningar när det gäller att kostnadseffektivt fullgöra vår förpliktelse att öka användningen av förnybar energi. Vi måste hålla fast vid åtagandet för förnybar energi och också vara redo för nya verktyg för att nå målet. I dagsläget blir det allt viktigare att höja energieffektiviteten och spara mer energi. Energieffektivitetskommissionens förslag är ett bra underlag för detta, anser utskottet.

För att vi ska nå målet att öka användningen av förnybar energi måste också trafiknätet rustas upp och logistiken förbättras.

Behoven av att utveckla lagstiftningen om byggande av vattenkraft kommer att bedömas vid nästa regeringsförhandlingar.

Det behövs mer klimat-, energi- och trafikanslag för att vi ska nå målen för utsläppsminskningar, energieffektivitet och ökad användning av förnybar energi. Man bör klarlägga finansieringsbehoven och avgöra i de årliga ram- och budgetbesluten hur de ska täckas. Målet ska vara att Finland når sina klimatmål så kostnadseffektivt som möjligt.Arbetet mot klimatförändringen för med sig både förpliktelser och möjligheter. Sektorn öppnar en omfattande global marknad för energieffektiva produkter och förnybar energi. Vi bör satsa stort på att utveckla energi- och miljöteknik och se till att innovationer omsätts i produkter och kan exporteras.

Visavi användningen av råvaror kommer det i framtiden att bli allt viktigare att materialet nyttjas ekologiskt effektivt. Teknik och processer bör utvecklas i den här riktningen.

Det är angeläget att noga ge akt på hur klimat- och energimålen utfaller, både nationellt och på gemenskapsnivå. Riksdagen måste hållas noga informerad om läget.