Bakgrund och mål

Förslaget grundar sig på Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1150 om främjande av rättvisa villkor och transparens för företagsanvändare av onlinebaserade förmedlingstjänster. I förordningen föreskrivs det om avtalsförhållanden mellan onlineplattformar och företag som använder dem. Den föreslagna nationella regleringen kompletterar förordningen och ger domstolen behörighet i ärenden som omfattas av denna. 

Syftet med den EU-lagstiftning som ligger till grund för förslaget är att öka dels transparensen och rättssäkerheten, dels marknadens förutsägbarhet och funktion. Till de leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster som avses i förordningen, alltså onlineplattformar, hör exempelvis onlinebaserade e-marknadsplatser, onlinebaserade butiker för mjukvarutillämpningar och sociala medier online. Avtalsförhållandet ska ingås mellan förmedlingstjänsten och företagsanvändaren. 

Behovet av reglering har sin grund i onlineplattformarnas marknadsinflytande och den asymmetri som råder mellan marknadsaktörerna: förordningen ingriper i de villkor som ensidigt fastställs av leverantörer av förmedlingstjänster. Det råder inte jämvikt mellan plattformarnas respektive företagsanvändarnas förhandlingsposition. Företag som är verksamma i den digitala ekonomin är ofta helt beroende av distributionsplattformarna och har i praktiken inget annat val än att godkänna de villkor som plattformarna fastställt. 

Ekonomiutskottet anser att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen med motiveringen och de preciserande ändringarna nedan. 

De viktigaste förslagen

Marknadsdomstolen får behörighet att handlägga ärenden som gäller förbudsförfarandet enligt förordningen. Marknadsdomstolen kan meddela ett allmänt förbud att tillämpa ett förfarande som strider mot förordningen. Förbudet kan förenas med vite, och det kan vid behov meddelas temporärt. 

Regeringen föreslår att marknadsdomstolen ska vara behörig att meddela allmänna förbud mot förfaranden som strider mot förordningen. Däremot ska enskilda tvistemål behandlas vid de allmänna domstolarna i enlighet med de normala processbestämmelserna. Propositionen innehåller inga bestämmelser om detta. Ett förbud kan sökas både av den näringsidkare som berörs av det villkor eller förfarande som leverantören av förmedlingstjänster tillämpar och av de sammanslutningar och organisationer som behandlas nedan. 

Sakkunniga har till viss del varit av olika åsikt om den valda regleringsmodellen. En del av de sakkunniga som utskottet hört har ansett att de ärenden som avses i propositionen och som sannolikt är få till antalet — inklusive tvister mellan enskilda parter — helt och hållet bör koncentreras till en enda domstol. Detta har dock ansetts vara problematiskt med tanke på att modellen splittrar upp behandlingen av enskilda avtalstvister mellan marknadsdomstolen och de allmänna domstolarna. Även förfarandet för att överklaga dessa domstolars avgöranden är olika. 

Utifrån en utredning anser utskottet att modellen i propositionen är lämplig. Men ordalydelsen i bestämmelsen behöver preciseras på det sätt som anges nedan i detaljmotiveringen för att en tydlig uppdelning ska kunna göras dels mellan allmänna förbud och förbud i enskilda ärenden, dels mellan marknadsdomstolens och de allmänna domstolarnas behörighet. 

Förordningen kräver att organisationer och sammanslutningar som uppfyller behörighetsvillkoren kan inleda ärenden som gäller förfaranden som strider mot förordningen. Syftet med lagförslaget är att göra det möjligt för vissa sammanslutningar som bevakar näringsidkarnas intressen att inleda ärenden i marknadsdomstolen i Finland. Enligt propositionen ska arbets- och näringsministeriet på ansökan utse sådana organisationer och sammanslutningar, och dessa ska upptas i en förteckning upprättad av Europeiska kommissionen. Närmare bestämmelser om utseendet ska utfärdas genom förordning av arbets- och näringsministeriet. Utskottet anser att organisationernas och sammanslutningarnas rätt att väcka talan är viktig, särskilt med tanke på småföretagens ställning och med hänsyn till aktörernas ojämlika förhandlingsposition och marknadsinflytande. 

Vid beredningen av lagförslaget har man enligt den utredning som utskottet fått inte i någon större utsträckning granskat alternativet att en viss myndighet skulle ansvara för tillsynen över efterlevnaden av förordningen. Förordningen möjliggör, men kräver inte, en sådan modell. Utgångspunkten för beredningen har varit att myndigheterna inte ska ingripa i avtalsfriheten mellan företag om det inte är absolut nödvändigt. Andra medlemsländer har stannat för varierande modeller för att genomföra detta. En del av de sakkunniga som utskottet hört anser att ett myndighetsförfarande skulle vara ett mer fördelaktigt alternativ, framför allt för småföretag. Den valda modellen innebär en risk för att i synnerhet mindre företag inte i någon stor utsträckning kommer att använda sig av de rättsmedel som nu föreskrivs. Här kan i synnerhet sammanslutningarnas talerätt bidra till en förbättring. Utskottet anser att det är viktigt att följa hur lagstiftningen fungerar till denna del. 

Sammanfattning och fortsatta åtgärder

EU har vidtagit diverse åtgärder beträffande plattformarnas marknadsinflytande med anknytande snedvridningar av konkurrensen. Ekonomiutskottet har i en tidigare bedömning av EU-förordningen (EkUU 50/2018 rd — U 82/2018 rd) pekat på behovet att använda ett brett urval av metoder för att utveckla miljön för den digitala ekonomin. Det rör sig framför allt om fungerande konkurrens- och konsumentpolitik med tillhörande lagstiftning samt beskattning, modernisering av den immaterialrättsliga regleringen och investeringar i den digitala ekonomin. Utskottet lyfter fortsatt fram vilken betydelse en fungerande och tillåtande lagstiftning har med tanke på den digitala ekonomins utveckling i Europa. 

Framöver bör det också avgöras om den föreslagna nationella lagstiftningen garanterar en tillräckligt effektiv modell för att säkerställa att förordningen efterlevs eller om modellen bör effektiviseras till exempel genom att en myndighet ges ansvar för att övervaka efterlevnaden. Om man stannar för detta, är det viktigt att se till att myndigheten får tillräckliga resurser för att utföra uppgiften.