Motivering
Ekonomiutskottet har behandlat den nationella klimatstrategin
utifrån sitt behörighetsområde i ett
näringspolitiskt perspektiv och då särskilt lyft
fram de energipolitiska lösningarna och de ekonomiska kalkylerna.
Ekonomiutskottet anser att strategin utgår från
de riktiga nationella premisserna när internationella mekanismer ännu
inte finns att tillgå. Finland bör vara berett
att dra sitt strå till stacken vid bekämpningen
av en klimatförändring, även om vår
andel i den globala helheten är blygsam. Jämfört
med många andra länder har det hos oss gjorts
en hel del för att minska utsläppen. Bland annat
har energiproduktionen breddats och tekniken utvecklats. De specifika
växthusgasutsläppen från elproduktionen
i Finland hör till de lägsta i Europa. Detta beror
på den ansenliga andel vattenkraften, kärnkraften
och bioenergin samt värmekraftproduktionen står
för.
Finland bör på den internationella arenan
aktivt agera för att också andra länder,
och i synnerhet de värsta förorenarna, iklär
sig sitt ansvar. De bör inte få konkurrensfördelar
på grund av sin miljöfientliga energipolitik.
De industrialiserade länderna bör också vara
medvetna om u-ländernas snäva resurser. U-ländernas
energiproduktion och ekonomi kan hjälpas upp med industriländernas
moderna teknik. Målet bör vara en hållbar
utveckling, som på lika villkor tar hänsyn till
dels ekonomiska och sociala aspekter, dels miljöaspekter.
Med tanke på klimatförändringen och
ekonomin är det ändamålsenligt för
Finland att först bygga all kombinerad värmekraftproduktion
och därefter i den kombinerade produktionen övergå till
att använda biobränslen och naturgas när
det är möjligt och ekonomiskt förnuftigt.
Därefter blir det aktuellt att överväga
en fristående elproduktion och bedöma dess effekter.
Klimatpolitiken och energipolitiken bör anpassas till
varandra så att garanterna för välfärden,
en ekonomisk tillväxt, en hög sysselsättning
och en balanserad offentlig ekonomi, realiseras. Tillgången
och priset på energi har en avgörande betydelse
för industrins konkurrenskraft och möjligheterna
till produktionstillväxt bland annat inom den energiintensiva
skogsindustrin, den kemiska industrin och metalltillverkningen.
Basindustrin har en beaktansvärd sysselsättningsförmåga
med indirekta återverkningar över ett brett spektrum.
Det räcker inte med en enda instrumentuppsättning
för att nå målen för den finländska
klimatstrategin. Enligt strategin kan hälften av målen
för utsläppsreduceringen nås om handlingsplanen
för förnybara energikällor och energisparprogrammet
genomförs. Kol ersätts med naturgas vid kombinerad
produktion av el och värme. Elproduktionen kommer att vara
tungan på vågen, eftersom den skall stå för
den andra hälften av utsläppsreduktionen. Klimatstrategin skall
genomföras med hänsyn till att tillgången och
försörjningsberedskapen i fråga om konkurrenskraftig
el är garanterad, vid behov genom en ökning av
elproduktionskapaciteten på hemmamarknaden. Ny elproduktionskapacitet
behövs inte bara för att tillmötesgå den ökade
efterfrågan utan också för att ersätta
utmönstrad kapacitet.
Regeringen utgår från att man i samband med klimatstrategin
i enlighet med regeringsprogrammet inte utesluter någon
tekniskt och ekonomiskt genomförbar produktionsform som
stöder miljömålen från elproduktionsalternativen. Ekonomiutskottet
instämmer i denna ståndpunkt.
Utskottet vill understryka att en ekonomisk tillväxt
vanligen resulterar i en ökad energikonsumtion och därmed
till allt större försörjningsberedskaps-
och miljöproblem om målmedvetna och långsiktiga åtgärder
inte vidtas för att styra utvecklingen. Å andra
sidan kan en alltför hårdhänt eller vid
fel tidpunkt insatt energipolitisk styrning rasera grunden för
en ekonomisk politik med målet inställt på en
hållbar och stabil ekonomisk tillväxt.
Målet för regeringens energipolitik är
att med hjälp av ekonomiska styrmedel och marknadsekonomiska
mekanismer till stöd för den ekonomiska politiken
och sysselsättningspolitiken skapa förhållanden
där tillgången på energi till ett konkurrenskraftigt
pris är tryggad och miljöutsläppen motsvarar
Finlands internationella åtaganden.
De energiekonomiska strukturerna förnyas långsamt
och de energipolitiska besluten verkar på sikt. Detta kräver
ett strategiskt grepp med inriktning på framtiden. Energipolitiken
kan följaktligen inte handla om detaljfrågor.
Den nationella klimatstrategin har underbyggts med en utredning
om hur energiförbrukningen och växthusutsläppen
skulle utvecklas i Finland utan nya utvecklingsstyrande åtgärder. Bedömningen
bygger på regeringens sysselsättningsinriktade
ekonomiska politik. Utgångspunkter är bland annat
följande antaganden om den ekonomiska tillväxten
och den industriella produktionsstrukturen:
- Finlands ekonomiska konkurrenskraft
bibehålls och totalproduktionen ökar årligen
med cirka tre procent fram till 2005, varefter tillväxten
blir något långsammare.
- Den ekonomiska tillväxten upprätthålls av
branscher där energiinsatsen är minimal. Sådana
branscher är tjänstebranschen och av industrins
branscher framför allt elektronikindustrin och övrig
metallindustri.
- Produktionen inom energiintensiva branscher, som skogsindustrin,
metalltillverkningen och den kemiska industrin, ökar men
i snitt klart långsammare än inom andra branscher.
Båda KIO-scenarierna är enligt utskottets
mening genomförbara. Av redogörelsen framgår
att det naturgasbaserade alternativet leder till något större
totalekonomiska kostnader än eltillförselalternativet
som inkluderar kärnkraft. Det råder delade meningar
om de ekonomiska effekterna av strategin, beroende på utgångspunkter
och antaganden. Måluppfyllelsen dikteras i allt väsentligt
av den ekonomiska tillväxten. Klimatstrategin utgår
från försiktiga siffror för industriproduktionens
tillväxt. Om bedömningen besannas blir resultatet
en låg BNP-tillväxt samtidigt som den gynnsamma
sysselsättningsutvecklingen bryts. Ekonomiutskottet ser
det som en brist att strategin saknar ett alternativ med en snabbare
ekonomisk tillväxt och en därmed sammanhängande ökning
av energibehovet.
Utskottet konstaterar att det krävs kraftiga ekonomiska
stödåtgärder för att programmet skall
kunna genomföras. Klimatstrategin kräver årligen
i snitt 200 miljoner mark i investeringsstöd och 300 miljoner
mark i skattestöd för att el skall kunna produceras
med förnybar energi. Ny produktionsteknik måste
också tas fram. Tanken är att alla de viktigaste
formerna av förnybar energi skall vara ekonomiska
och konkurrenskraftiga på den öppna energimarknaden.
Effekterna av investeringarna inom energisektorn kan ses i ett
mycket långt perspektiv. Det innebär att de beslut
som fattas i dag fattas för framtiden.
Energisparande
Tillväxten i energiförbrukningen skall enligt
redogörelsen stävjas under programperioden med alla
till buds stående åtgärder som är
förnuftiga med tanke på samhällsekonomin.
Ett energisparprogram, som har beretts jämsides med klimatprogrammet
och som täcker alla energiförbrukningssektorer,
genomförs. Regeringen räknar upp en lång
rad åtgärder genom vilka energisparandet kan effektiviseras.
Om programmet skall kunna genomföras måste energiskatterna
höjas rejält och staten bidra med pengar till
forskning, utveckling och marknadsintroducering i fråga om
ny energisnål teknik, genomförande av sparprogrammen,
energireparationer och information.
Den i redogörelsen kalkylerade finansieringen behövs
för att spar- och klimatmålen skall uppnås.
För målens vidkommande bör de åtgärder
prioriteras som har de största effekterna på kort
sikt. I praktiken gäller det att aktivera energisparandet,
en effektiv energianvändning och marknaderna för
förnybara energikällor för att uppnå målen.
Produktionen av förnybar energi
En handlingsplan för förnybara energikällor
tas till hjälp för att göra energitillförseln
allsidigare och styra den i en riktning som alstrar mindre växthusgaser.
Energibranschen har vidtagit vissa åtgärder som
lett till ett minskat utsläpp av koldioxid. Biobränslen
har i allt större utsträckning fått ersätta
torv och kol samt, i fråga om fjärrvärme,
också olja. Kolkondensatet har kunnat ersättas
genom att vattenkrafteffekten höjts.
I KIO-scenarierna ingår såväl vatten
och vind som torv, trä och avfall. I båda scenarierna
står vattenkraften för 15 procent. Utskottet påpekar att
handlingsplanen för förnybara energikällor för
vattenkraftens vidkommande bara talar om vattenkraftverk på mindre än
10 MW. Vattenkraftsresurserna bör enligt utskottet också i övriga
delar omfattas av klimatstrategin. I synnerhet i norra Finland finns
det outbyggd vattenverkskapacitet. Frågan om Vuotosprojektet
och de därmed sammanhängande investeringarna är fortfarande öppna.
Vindkraftens andel i elproduktionen beräknas uppgå till
en procent. Utskottet finner det angeläget att vindkraftstekniken
utvecklas dels för att den inhemska byggpotentialen skall
kunna utnyttjas, dels för att den nuvarande, rätt
stora exporten skall kunna ökas. Utskottet ansluter sig till
målet i handels- och industriministeriets handlingsplan
för förnybara energikällor att Finland
2010 skall ha en vindkraftskapacitet på 500 MW i stället
för nuvarande 32 MW.
När det gäller användningen av biobränslen hör
Finland och Sverige till eliten i världen. I synnerhet
i fråga om produktion av bioelektricitet är Finland
en föregångare globalt sett. Tidigare har man
bedömt att biomassa kan stå för upp till
80 procent av ökningen inom produktionen av förnybar
energi.
Torven är ett inhemskt bränsle som inte bara borgar
för en garanterad energiförsörjning utan också har
en betydande regional sysselsättande effekt. Bäst
lämpar sig torv i energiproduktionen i kombination med
ved.
Det återvinnbara eller för energiproduktion lämpliga
avfall som uppkommer inom industrin skall utnyttjas så noggrant
som möjligt. Likaså bör användningen
av kommunalt avfall effektiviseras. Förändringarna
i region- och samhällsstrukturen är delvis utslagsgivande
för hur olika energiproduktionsformer kan utnyttjas effektivt och
ekonomiskt.
Det krävs fortlöpande forskning och utveckling,
och därmed också resurser, för att användningen
av förnybara energikällor skall kunna effektiviseras.
Ekonomiska styrmedel bör tillgripas för att främja
utnyttjandet av dessa källor.
Elektricitet
Eltillförseln grundar sig på produktion i
Finland men också på import. Besluten om elproduktionen
spelar en avgörande roll när Finland försöker
uppnå utsläppsmålen. Den finska elproduktionens
styrka ligger i att den är så mångsidig. Det
krävs beslut om kompletterande produktionsformer för
att den ekonomiska tillväxten skall kunna tryggas och de
uttjänta kraftverken bytas ut mot nya. När energieffektiviteten ökar, ökar
elförbrukningen långsammare än bnp. Enligt
kalkyler behövs det trots allt en större elproduktionskapacitet.
Finland ingår i den nordiska elmarknaden. Den nordiska
marknaden håller så småningom på att
integreras i ett större europeiskt marknadsområde.
Men inte heller i Europeiska unionen har energibranschen ännu övergått
från regleringsekonomi till en nationell eller internationell
konkurrensekonomi i samma takt som de övriga näringslivssektorerna.
Men trenden är helt klar och följaktligen har
mekanismerna för att bygga upp en inre marknad en viss
relevans också för energipolitiken i Finland.
Finland är inte längre en självständig
aktör i handelspolitiken ute i världen, utan förhandlar om
den internationella handelns villkor som en del av Europeiska unionen.
Detta i kombination med liberaliseringen av den internationella
handeln har väsentligt rubbat de energipolitiska premisserna
i internationella sammanhang. De internationella energitransaktionerna
sker knappast längre mellan stater utan snarare mellan
företag på energimarknaden. Marknaden styrs av priset,
men numera också allt mer av miljöaspekter.
Trots allt kommer regeringarna fortfarande att ha en viktig roll
när det gäller att lägga upp spelreglerna
och villkor för energihandeln.
El kan importeras från de nordiska länderna och
från Ryssland. År 2000 utgjorde nettoimporten
av el till Finland 15 procent av den sammantagna eltillförseln.
Utskottet vill understryka att beroendet av importerad el i värsta
fall kan leda till en inadekvat försörjningsberedskap
och stora risker. Tack vare bra vattenår har det undantagsvis
varit möjligt att få el till förmånligt
pris från Sverige och Norge. Under normala vattenår importerar
Sverige och Norge el. I och med att elmarknaden liberaliserats och
efterfrågan ökar kan det hända att elpriset
kommer att fluktuera avsevärt beroende på tillgång
och efterfrågan.
Bränslen
Stenkol
Enligt klimatstrategin kan elmarknadslagen vid behov ändras
för att nya stenkolskondenskraftverk inte skall kunna byggas.
I förekommande fall kan det i lag också förbjudas
att nya produktionsanläggningar för kombinerad
produktion av el och värme med stenkol som huvudsakligt bränsle
byggs inom naturgasområdet. Enligt klimatstrategin skall
också användningen av gammal kolkraft upphöra.
Utskottet konstaterar att stenkol i egenskap av reservkraft
fortfarande spelar en viktig roll dels när det gäller
prisbildningen för alternativa energiformer, såsom
naturgas, och elimporten, dels för upprätthållandet
av en säker energiproduktion. Priset på stenkol
har följt priset på olja och gas. Båda
KIO-scenarierna inkluderar stenkol. För att kunna minska
användningen av stenkol måste man sätta
in andra energiformer. Enligt experter är kostnader för
avveckling av kolkraften underdimensionerade i strategin. Det naturligaste
sättet att sköta avvecklingen är att
följa kolkraftverkens utveckling i tekniskt-ekonomiskt
hänseende, menar utskottet. Ett lagfäst stopp
för kolkraft kan leda till oförutsett stora ersättningsanspråk.
Naturgas
Naturgas är vid sidan av bioenergi en användbar energiform
vid kombinerad produktion av el och värme. I dagsläget
ger bedömningar vid handen att naturgas inte är
konkurrenskraftig i elproduktion allena. Hittills har tillgången
på naturgas varit problemfri, men risken finns så länge
leverantörerna inte är fler än en. Frågan är
problematisk också med tanke på försörjningsberedskapen.
Hur gasinfrastrukturen i Östersjöområdet kommer
att se ut beror på hur gasmarknaden utvecklas och ledningsnätet
byggs ut i de stora EU-länderna. Dessutom är det
inte klart om en gasledning skall dras från Norge eller
inte. I Centraleuropa finns det planer på att bygga ut naturgasnätet
med tanke på en rejäl ökning i naturgasanvändningen.
När de gällande leveransavtalen löper
ut finns det en viss risk förknippad med naturgaspriset.
I och med att efterfrågan ökar kan priset förändras.
Priset kan antas stiga när efterfrågan ökar och
bara ett fåtal leverantörer står för
utbudet. Finland kommer ännu under en lång räcka
av år att vara beroende av en enda leverantör.
En del av de utfrågade experterna ansåg att naturgaspriset
i redogörelsen är alltför lågt
satt.
Kärnkraft
I KIO2-scenariot ersätts stenkolet med ett nytt kärnkraftverk
i elproduktionen. Enligt redogörelsen är de storskaliga
alternativen kärnkraft eller naturgas.
Valet mellan de alternativa scenarierna sker när beslutet
om principbeslutansökningen gällande ett femte
kärnkraftverk skall fattas. Kärnkraft är
användbar där tekniken behärskas. Garantier
kan inte ges för en total riskfrihet visavi kärnkraften.
Hittills har erfarenheterna varit goda av våra kärnkraftverk
och deras säkerhet. Kärnkraft är ett
effektivt instrument att minska totalutsläppen av koldioxid.
Pluset med kärnkraft är att priset på den
el som genereras är stabilt och konkurrenskraftigt vad
produktionskostnaderna beträffar. Bränslet till
kärnkraftverk måste importeras, men kan, om så behövs,
lagras för flera år framåt.
Hos oss bestäms det om ansvar och skadestånd
i fråga om atomskada i atomansvarighetslagen. Bestämmelserna
grundar sig på internationella fördrag som Finland
anslutit sig till. Hur stort en atomanläggningsinnehavares
ansvar är och hur detta ansvar skall täckas varierar
avsevärt i länder med atomanläggningar.
För innehavaren av en atomanläggning i Finland är
ansvaret begränsat till högst 175 miljoner av
Internationella valutafonden använda särskilda
dragningsrätter (cirka 1 500 miljoner mark) för atomskador
till följd av en och samma atomolycka. Eftersom ansvarssystem är
så olika är det svårt att göra
internationella jämförelser. (Exempelvis i USA är
elbolagens egenavgift cirka 60 miljarder mark). Kostnaderna för
beredskapen för atomolyckor påverkar priset på den
el som produceras med kärnkraft.
Industrins Kraft Ab har lämnat in en principbeslutsansökan
till statsrådet om ett femte kärnkraftverk. Ansökningen
behandlas i den ordning atomansvarighetslagen föreskriver.
Självförsörjning i elproduktionen
Vår energistrategi bör säkra en adekvat
självförsörjning. I händelse
av eventuella importstörningar för vissa bränslens
del måste substitutbränslen lagras. Den största
risken ligger i att vi blir alltför beroende av importel.
Om naturgasscenariot realiseras blir vi i hög grad beroende av
import från Ryssland. År 2010 skulle 40 procent
av eltillförseln bestå av naturgas och el samt i
någon mån också olja från Ryssland.
Eftersom elmarknaderna numera är öppna och integrerade
i ett större marknadsområde kan det förekomma
stora variationer i eltillgången och elpriset. Detta kan äventyra
de ekonomiska verksamhetsvillkoren och avgöra var produktionen
etablerar sig. Än så länge finns inga
uppgifter om i vilken utsträckning klimatavtalet påverkar
elexportörernas intresse att över huvud taget producera
el för export.
Sammandrag
Utskottet vill understryka att samhället måste kunna
lita på att el till skäligt pris finns att tillgå. Beroendet
av ökad import och en enda produktionsform kan inte ge
denna visshet.
Utskottet menar att Finland också i framtiden bör
kunna använda olika energiformer på ett mångsidigt
sätt. Vårt land behöver alla energiformer
också i framtidens elproduktion.
Utskottet understryker att de strategiska energipolitiska besluten
bör fattas med hänsyn till att industrin och de övriga
näringsgrenarna i vårt land solitt kan stå sig
i konkurrensen på sikt. Samtidigt vägs också konsumenternas
behov och intressen in.
Utskottet vill också poängtera att, oavsett
vilka beslut som i framtiden fattas om basenergiproduktionen, bör
staten bidra med tillräckliga resurser för forskning,
utveckling och ibruktagning av förnybara energiproduktionsformer.
Utskottet vill också framhålla att osäkerheten kring
den ekonomiska tillväxten, energitillförseln och
energitillgången är stor. Det kan också antas
att målnivån i Kyotoavtalet gällande
utsläpp bara är det första steget och
att utsläppspolitiken hädanefter mestadels kommer
att skärpas. För det krävs, menar utskottet,
att regeringen aktivt håller ett öga på situationen
och hur prognoserna slår in och vidtar behövliga åtgärder
för att se över utgångspunkterna och åtgärderna
i den nationella klimatstrategin.