Motivering

SDP har och är fortfarande en aktiv kraft som utvecklar Europeiska unionen, EMU och eurosystemet. Därför är vi allvarligt oroade för det läge som uppkommit på grund av krisen i Grekland. Krisen måste alltså lösas snabbt. På så sätt kan vi trygga den ekonomiska tillväxten, sysselsättningen och välståndet i Finland och EU, likaså eurosystemet.

Euron har varit till stor nytta för Finland. Trots kursfluktuationerna har den stabiliserat vår ekonomi, hjälpt upp sysselsättningen och betydligt bättre än tidigare system garanterat en låg räntenivå.

Kreditkrisen i Grekland skulle ha lösts på ett sätt som inte belönar en oansvarig ekonomisk politik och kreditgivning. De villkor som Finland och resten av EU har förhandlat fram är inte de rätta. Därför föreslog vi socialdemokrater förhandlingar för att få fram en bättre lösning på läget. Men regeringen gick inte med på att föra en dialog med SDP för att vi eventuellt hade kunnat lägga över en del av bördan på finansinstituten som är de som i första hand kommer i fråga. Däremot lyckades Tyskland och Frankrike uppnå enighet och där kommer bankerna att axla en del av bördan.

Grekland försummade både statistiken och kontrollen

Grekland tummade på sin statistik och kunde därför dölja hur det var ställt med ekonomin. I kölvattnet av den finanskris som startade i USA blev läget i Grekland ohållbart. Underskottet i de offentliga finanserna ökade explosionsartat och Grekland förfalskade sina siffror för att hemlighålla läget för resten av euroländerna. Och först kring årsskiftet klarnade det faktiska läget i den grekiska samhällsekonomin. Dessutom medverkade kreditvärderingsinstituten på den internationella finansmarknaden, företrädesvis amerikanska institut, till att problemen ställdes på sin spets. Om kreditvärderingsinstituten handlade rätt och med framgång, kunde de jämna ut konjunkturväxlingarna och problemen på finansmarknaden. Men de bedömde de första riskerna alltför lågt och vaknade upp till verkligheten alltför sent.

Dessutom utnyttjade de internationella bankerna och finansinstituten den grekiska krisen för att själva håva in extra vinster. Sedan trädde spekulanterna in på scenen. En annan bidragande orsak var att likviditeten på finansmarknaden var god.

Det finländska lånet räddar banker och finansinstitut som gett Grekland lån

På 1990-talet måste vi finländare och företagarna i detta land vara med och rädda landet ur en bankkris och genomleva en massarbetslöshet med allt vad det innebär. De minskade inkomsterna, de nya avgifterna, konkurserna och massarbetslösheten från den tiden sätter fortfarande sina spår i det finländska samhället. Finland har hörsammat besluten från Europeiska unionen, Europeiska centralbanken och eurogruppen. Därför kräver finländarna nu att också andra, bland annat Grekland, ska vara noga med att hålla sig till beslut och regler.

Krediterna från euroländerna och Finland borde ha varit prioriterade skulder. Då hade man vid en eventuell skuldsanering av Grekland försäkrat sig om att krediterna från euroländerna och Finland betalas först precis som krediterna från IMF. Precis som krediterna från de övriga euroländerna jämställs de finländska krediterna i kreditprioriteringen med lån från andra lånegivare. Det vill säga att lånen betalas i den takt som Grekland har råd med.

Finlands andel av krediten, 1,6 miljarder euro, innehåller inga restriktioner. Så om ett enda euroland drar sig ur låneregleringen, delas lånet upp mellan de övriga länderna. I värsta fall kommer Finlands andel av lånet att växa om krisen breder ut sig.

Stödpaketet till Grekland saknar säkerheter för stater som eventuellt ger nya lån, stater som Finland. Om Grekland alltså inte kan betala tillbaka sin skuld på 1,6 miljarder euro till Finland, bör den grekiska statens egendom vara pantsatt som säkerhet för lånet från Finland och senare kunna realiseras.

Det hade varit viktigt att få alla 27 EU-länder med på noterna. Bland annat brittiska banker har satsat över 10 miljarder euro i Grekland och svenska banker lika mycket som finländska banker. Men då de inte ingår i euroområdet behöver de inte alls ge bidrag till stödpaketet. Det är med andra ord de finländska skattebetalarna som ska stötta alla banker i EU, när i elva icke-euroländer och deras banker höstar in storkovan.

Hela risken vältras över på skattebetalarna i Finland

De tyska bankerna och den tyska regeringen har kommit överens om att bankerna ska stå för en del av tyska statens lån till Grekland. De tyska bankerna åtar sig att inte minska sina lån till Grekland under den tid stödpaketet gäller. Också Frankrike har gått in för liknande lösningar. Men i Finland har regeringen Vanhanen inte velat förhandla och gå in för ett likadant beslut för att lätta på skattebetalarnas ansvar.

Det behövs en bankskatt och en transaktionsskatt på den internationella finansmarknaden för att finansiera bankkriser och få finanssektorn att ta större ansvar. Då kunde man samla in medel till finansinspektionerna i EU och euroländerna som buffert för nya liknande kriser i framtiden.

Motivering

Propositionen om en nadra tilläggsbudget för 2010 innehåller ett lån på 1,6 miljarder euro till grekiska staten utan säkerheter. På så sätt vill regeringen rädda de som gett Grekland lån. Men lånen är förknippade med stor osäkerhet. Ett av lånevillkoren är att Grekland måste genomgå en exceptionellt tuff ekonomisk reform. Det betyder att Grekland måste skära radikalt i sina utgifter och strama åt skatterna. Åtgärderna leder utan tvivel till stor arbetslöshet och fattigdom med allvarliga sociala problem som följd. När köpkraften minskar, minskar också skatteinkomsterna, medan de offentliga utgifterna stiger. I den mycket stora tjänstesektorn kommer den svarta ekonomin snarare att frodas än att tyna bort eftersom den har sitt ursprung långt tillbaka i tiden och den nya situationen ytterligare minskar lusten att betala skatt. Underskottet i statsekonomin hotar att öka ytterligare. I lånefrågan har man inte gått tillräckligt på djupet med hur ett kraftigt skuldsatt Grekland med ett stort underskott i ekonomin ska klara av sina åtaganden.

Greklands totala skuld minskar inte av lånen. Och ansvaret för bara en del av lånen överförs på bankerna och andra finansiärer, bland annat på oss finländare. Räntenivån har inte sjunkit tillräckligt mycket i Grekland efter låneutfästelserna och landet kommer följaktligen inte att klara av sin stora skuldsättning med de här metoderna.

Europeiska rådet och Ekofinrådet, där Finland representeras av statsministern och finansministern, måste förhandla med finansiärerna om rimligare räntor och i förekommande fall om att delvis minska lånebeloppen. På så sätt kan de som finansierat Grekland delvis ställas till svars för de stora risklån som de gett. Det är minst sagt befogat att också finansiärerna är med och axlar bördan, som bland annat den tyska förbundskanslern har krävt.

EMU består av så vitt skilda länder att svårigheterna inte kan lösas på det här sättet. Det är ingen hållbar lösning att lyfta ett enskilt land ur skuldsättningen med pengar från andra länder. Det har dessutom brustit i kontrollen av villkoren i EMU:s stabilitets- och tillväxtpakt. Att stödja internationella banker utan att kräva säkerhet är helt enkelt oacceptabelt.

Kraven på en finansinspektion i EU och långgående samordning av den ekonomiska politiken i medlemsstaterna leder till federalism, och det finns ingen anledning att tillåta det. Kring den frågan har det inte förts någon som helst debatt. Så det är dags att göra något för att få en ekonomisk och monetär politik som ser till Finlands intressen, och bara med länder som har förutsättningar för sådant samarbete.

Att döma av de expertyttranden som har getts om Greklandslånet vill experterna inte medge att euroområdet och Finland lever i en kreditbubbla och vad det kommer att innebära i framtiden.

Inte bara i USA utan också i Finland och i euroområdet ökade M3-pengarna och M3-lånen oroväckande mycket åren innan kreditbubblan i euroområdet nådde sin topp i slutet av 2008. I Finland ligger bubblan ungefär ett år efter genomsnittet i de övriga euroländerna.

Ekonomin i euroområdet katalyserades genom den ökande kreditgivningen de två sista åren före oktober 2008 med ungefär 2 000 miljarder euro på årsnivå. Samtidigt stampade ökningarna i löner och bnp på stället och var några procent om året. Det är alls ingen sund ekvation och vi kommer förr eller senare att uppleva en bubbla som liknar ett pyramidbedrägeri. Det säger något om hur stor bubblan kommer att vara, när 2 000 miljarder euro via krediten motsvarar värdet av oljeinköp för nästan tio år i euroområdet eller är ungefär tjugo gånger så stor som underskottet i handeln med Kina.

Försöken att strama åt den offentliga sektorn räddar inte ekonomin i euroområdet eller EU trots att det är de åtgärder som länderna nu måste ta till. Kreditbubblorna i Island, Lettland, Esland och Irland och några länder till visar vad som förestår i hela euroområdet, om det som EU och euroområdet planerar också genomförs. På Island minskade lönebeloppet med mer än 50 procent och i Lettland förutspås ett fall från toppen med cirka 40 procent, i Estland med 20 procent och på Irland med ungefär 10 procent. På Irland har statsskulden ökat från 25 till 64 procent på två år i relation till bnp.

Skuldbubblans väg är i princip enkel:

1. Man höjer ekonomin med alltför stora kreditbelopp. Då uppstår det förvirring i den totalekonomiska ekvationen.
2. När krediter når sin "absoluta kulmen" brakar köpkraften ihop med underskott och skuldsättning i de offentliga finanserna som följd.

Om man i detta läge stramar åt ekonomin, uppstår deflation och ekonomin rasar ihop.

Regeringens förslag att ge lån till Republiken Grekland löser inga problem, utan krisen kommer att fortsätta och förvärras, och det ligger inte i finländarnas intresse.