Motivering
Allmänna finansieringsfrågor
De ärenden som behandlas i rapporten har stark anknytning
till utvidgningen av EU. När det gäller budgetkonsekvenserna
av EU:s utvidgning hänvisar utskottet till sitt utlåtande
(FiUU 7/2001 rd — E
99/2000 rd). Utvidgningens budgetkonsekvenser är
i hög grad beroende av enligt vilken tidtabell och på vilka
villkor de enskilda kandidatländerna godkänns
som medlemmar. I de kommande förhandlingarna om finansieringen
bör Finland aktivt verka för att eventuella snedvridningar
i fördelningen av den finansiella bördan rättas
till och att inget medlemsland i framtiden åtnjuter undantag
på andra länders bekostnad. Den nuvarande finansiella
ramen anger i många stycken Finlands finansiella ansvar
och stöden från EU fram till 2006. Utskottet understryker
hur viktigt det är att EU iakttar budgetdisciplin. Utskottet
anser att utvidgningens konsekvenser för utgifterna noggrant
måste följas upp. Finlands roll som nettobetalare
kommer att förstärkas i framtiden och därför
bör det redan före utvidgningen ses till att Finland
som motvikt till sin egen betalarroll kan dra största möjliga
nytta av de stöd som kan utverkas av gemenskapen.
I början av 2007 måste EU:s nya finansiella ram
vara klar. I beredningsprocessen måste behovet av ändringar
i EU:s inkomstbudget bedömas — d.v.s. traditionella
egna medel, momsmedel, BNI-medel och övriga inkomster.
Enligt vad utskottet har erfarit är de sakkunniga inte
helt eniga om viket inkomstslag som för Finlands vidkommande
vore lämpligast att lyfta fram. Utskottet anser att det är
viktigt att regeringen i framtiden noga ger akt på om det
efter 2006 finns tecken på förestående
förändringar i inkomstbudgeten med väsentlig
inverkan på Finlands relativa situation och agerar så att
de framtida ändringarna är så förmånliga
som möjligt från Finlands synpunkt.
Regional- och strukturpolitiken
Kommissionens andra sammanhållningsrapport är
efter den första rapporten, som koncentrerade sig på den
sociala och ekonomiska sammanhållningen, den första
djupgående bedömningen av resultaten av EU:s regional-
och sammanhållningspolitik och tjänar samtidigt
som diskussionsunderlag för den kommande revideringen av
politiken. I sin bedömning av konsekvenserna av EU:s struktur-
och regionalpolitik lanserar kommissionen ett nytt begrepp, "regional
sammanhållning". Utgångspunkt för detta
nya begrepp är en välbalanserad regional utveckling inom
hela unionen. I rapporten granskas den regionala utvecklingen i
stora befolkningscentra, i de perifera områdena och i området
däremellan. I den bedöms EU:s tidigare regionalpolitik
och den löpande periodens strukturåtgärder
och program samt presenteras dessutom kommissionens första
inlägg om tyngdpunkterna när det gäller
strukturåtgärderna under den period som följer
efter 2006. Rapporten erbjuder en god grund för en diskussion
om den framtida regionalpolitiken i en utvidgad union.
Vid bedömningen av utvecklingen hittills konstaterar
kommissionen att strukturpolitiken har inverkat positivt men ojämnt.
Under den drygt 10 år långa perioden 1988—1998
minskade inkomstskillnaderna mellan mål 1-områdena och
medelvärdet för EU samtidigt som BNP per capita
som köpkraftsenhet ökade. Inom mål 2- och
5 B-områdena förbättrades sysselsättningsläget
i jämförelse med övriga områden
i unionen. Under de föregående programperioderna har
enligt rapporten betydande framsteg gjorts i sammanhållningspolitiken.
Resultaten syns kanske mest i de områden som blivit efter
i utvecklingen och där en allmänna strävan
varit att utjämna de ekonomiska och sociala utvecklingsskillnaderna.
I den nya regleringen för programperioden 2000—2006
har kommissionen strävat efter att öka gemenskapens
stödåtgärders mervärde och göra
dem synligare i praktiken. På grundval av de beslut som
med tanke på utvidgningens första skede fattades
av Europeiska rådet i Berlin minskas de medel, som i de
nuvarande 15 medlemsstaterna beviljas för sammanhållningspolitiken,
före år 2006 i själva verket till 1992 års
nivå, d.v.s. till 0,31 procent av de nuvarande medlemsstaternas
BNP. Eftersom medlen koncentreras till de områden som släpar
efter i utvecklingen står det per capita beräknade
stödet under perioden 2000—2006 dock kvar på 1990 års
nivå. Det är fråga om en ny linjedragning
i den meningen att strukturfondernas stödåtgärder
aldrig tidigare lika klart koncentrerats till de områden som
drabbats av de största svårigheterna.
Det bör observeras att utom strukturfonderna även
sammanhållningsfonden ger stöd för strukturpolitiska åtgärder.
För närvarande är sammanhållningsfondens
andel cirka 18 procent av totalkostnaderna för strukturpolitiska åtgärder
i sammanhållningsländerna. I rapporten konstateras
enligt utskottet på goda grunder att det finns behov av
att överväga hur mycket medel som framdeles beviljas
sammanhållningsfonden. Likaså är det
skäl att förbättra koordineringen mellan
de stöd som beviljas av sammanhållningsfonden
respektive strukturfonden. För att främja detta
föreslås att en gemensam ram tillämpas
på dessa fonder.
Finansutskottet ser det som helt klart att sammanhållningspolitiken
måste effektiviseras i den utvidgade unionen efter 2006.
Såsom i rapporten också konstateras växer
de ekonomiska och sociala skillnaderna i unionen märkbart
i och med utvidgningen. Efter 2006 kvarstår såväl
det regionala mål 1 som de områden som står
utanför detta liksom även de horisontella målen. Merparten
av finansieringen går fortsättningsvis till områdena
inom mål 1, men tyngdpunkten i finansieringen förskjuts
så småningom till kandidatländerna.
I sitt utlåtande om utvidgningens budgetkonsekvenser
konstaterade utskottet att den strukturfondsperiod som börjar
2007 är en utmaning att finna ett balanserat system såväl
för kandidatländerna sinsemellan som mellan gamla
och nya medlemsländer. BNP per capita kvarstår fortfarande
som kriterium för definition på regioner som omfattas
av mål 1. Eftersom BNP per capita i en del regioner är
tre fjärdedelar av medelvärdet för EU
och i andra endast cirka en fjärdedel är det nödvändigt
att ändra kriterierna för stödduglighet.
I utlåtandet ansåg finansutskottet att ett alternativ
kunde vara att BNP-gränsen 75 procent sänks särskilt
för de nuvarande och de nya medlemsstaterna. I sammanhållningsrapporten
konstateras också att ett av de fyra basalternativen är
att fastställa separata stödduglighetsgrunder
för de 15 medlemsländernas områden och
för kandidatländernas områden. Om den
nuvarande stödduglighetsgränsen på 75
procent tillämpas oberoende av antalet länder
som ansluter sig till unionen innebär det att nästan
alla regioner i de nya medlemsstaterna är mål
1-regioner samt att största delen av de nuvarande medlemsstaternas
mål 1-regioner inte längre hör till dem.
EU-ministerutskottet konstaterade den 27 april 2001 att resursdimensioneringen
preliminärt bör utgå från att
högst 0,45 procent av unionens BNP anvisas för
strukturåtgärder under den finansieringsperiod
som följer efter 2006. När det gäller
stöden till de fattigaste regionerna i de gamla medlemsstaterna
bör man på samma gång bereda sig på specialarrangemang
under en övergångsperiod. Utskottet omfattar dessa
linjedragningar och påminner om sin ståndpunkt
i samband med sitt tidigare utlåtande FiUU 7/2001
rd, d.v.s. att våra svagast utvecklade regioner även
efter 2006 omfattas av de högsta regionala stöden.
Också ovannämnda övre gräns för
EU-utbetalningarna, d.v.s. 0,45 procent av BNP, bör prövas
mot denna bakgrund. Strukturstöden från EU bör
i högre grad än nu koncentreras på investeringar.
EU-ministerutskottet har likaså konstaterat att regionala
och strukturella problem inte kan bestämmas enbart med
hjälp av BNP-kriteriet. Alla BNP-baserade modeller för
att slå fast stöddugliga regioner är
förenade med problem som är en följd
av att de regionala utvecklingsskillnaderna mångdubblas
i och med utvidgningen av EU. Sammanhållningsrapporten
fäster med all rätt uppmärksamhet vid
behovet av att utveckla kriterierna gällande permanenta
strukturella problem.
Finansutskottet konstaterar att det i ett land som Finland i
detta nu medför vissa problem att använda BNP
för att beskriva levnadsvillkoren, särskilt i
de mest avlägsna regionerna. Ju längre norrut
man går, dessto större blir energiförbrukningen
på grund av det kalla klimatet. Långa avstånd ökar
transportbehovet och transportkostnaderna. Vardera posten bokförs
dock i BNP-mätaren på den positiva sidan, d.v.s.
den sida som beskriver regionens ekonomiska aktivitet, trots att
de ur regionens synvinkel är en merkostnad och en nackdel,
som försvagar konkurrenskraften. Att det är dyrt
att ordna den offentliga förvaltningen i glest bebyggda
regioner ger också via BNP-mätaren en felaktig
bild av regionens konkurrenskraft och utvecklingsmöjligheter.
Utskottet menar att uppmärksamhet också bör
fästas vid arbetslöshet och negativ befolkningsutveckling
då mål 1-områdena bestäms.
Enligt utskottet kan definieringen av mål 2-regionerna
i huvudsak anförtros medlemsstaterna. Det bör
vara möjligt att smidigt utse de svagaste regionerna till
mål 2-regioner. På samma gång bör
de horisontella programmens tyngd i denna helhet omprövas.
Sammanhållningsrapporten behandlar även gränsöverskridande
samarbete mellan stater och regioner med betoning på de
förhållanden som råder i en utvidgad
union. Interreg-samarbetet vid de yttre gränserna kommer
att spela en viktig roll även i framtiden. Utskottet konstaterar att
gemenskapsinitiativet Interreg i hög grad planerats med
unionens inre gränser för ögonen. På vardera
sidan om gränsen finns då motsvarande Interreg-program,
som stöder gränsöverskridande samarbete,
och de olika staterna i unionen kan jämlikt delta i Interreg-initiativets
interstatliga och interregionala program. Problem uppstår närmast
vid unionens yttre gränser där motsvarande finansiering
inte står till förfogande.
Finland har understött gränsöverskridande samarbete
genom närregionsamarbete. Enligt erhållen utredning
har cirka sex miljarder mark använts för detta
samarbete efter år 1990. Hälften av beloppet har
erhållits i form av gåvor. Inom ramen för
närregionsamarbetet har särskilt regionerna i
nordvästra Ryssland fått stöd för
deltagande i EU:s gränsregionprogram. I de baltiska staterna
håller gränsregionprogrammen redan på att
utvecklas till strukturfondsliknande program, och beslutanderätten
när det gäller dem överförs
på berörda stater i takt med hur deras lagstiftning
och handlingssätt utvecklas. I dessa länder har
det redan några år funnits Phare-finansierade
målprojektfonder, som kan finansiera Interreg-projekt anknuten
verksamhet. Gränsregionprogrammen koncentreras tills vidare
till gränserna mellan Phare-länderna och Phare/EU-gränserna.
Finland har gett sitt stöd åt att gränsregionprogrammen
och övriga Phare-program inriktas på de framtida
yttre gränserna på det sätt sammanhållningsrapporten
förutsätter.
Enligt finansutskottet är det positivt att framsteg
på senare tid gjorts när det gäller samordningen
av Tacis- och Phare-programmen med Interreg-programmen. Vid ministerkonferensen om
den nordiska dimensionen i Luxemburg i början av april
offentliggjorde kommissionen ett särskilt instruktionshäfte
om samordning av programmen. Instruktionerna är bara det
första steget när det gäller samordningen
av programmen.
Enligt finansutskottet bör förvaltningen av målprogrammen
ytterligare förenklas och ansvaret i större utsträckning överföras
på medlemsländerna och regionerna. Preliminära
nationella mål för följande strukturfondsperiod
bör utformas tillsammans med landskapen och kommunerna
så att de olika aktörerna agerar i enlighet med
den nationella politiken.
Jordbrukspolitiken och landsbygdspolitiken
I sammanhållningsrapporten behandlas jordbrukspolitiken
på allmän nivå. Landsbygdspolitiken är
betydligt vidlyftigare än jordbrukspolitiken och gäller
alla näringar och befolkningsgrupper på landsbygden.
I samband med Agenda 2000-reformen samlades EU:s utvecklingsåtgärder
för landsbygden i en förordning. Landsbygdspolitiken
har blivit den andra pelaren i Europeiska unionens jordbrukspolitik
och en väsentlig del av EU:s regionalpolitik.
Landsbygdspolitiken och jordbrukspolitiken har delvis motstridiga
mål. Jordbruksnäringen är en del av den
allt mångfaldigare näringsstrukturen på landsbygden.
Landsbygdspolitiken är betydligt mera omfattande och gäller
alla näringar och befolkningsgrupper på landsbygden.
Utskottet menar att det är viktigt att i fortsättningen skilja
dessa begrepp från varandra.
Av sammanhållningsrapporten framgår att kommissionens uppfattning
om landsbygd skarpt avviker från den uppfattning vi har
i Finland. I rapporten konstateras att landsbygdsbefolkningens andel
växer i samtliga medlemsländer. Likaså ökar
sysselsättningen mera på landsbygden än
inom andra områden i gemenskapen, vilket är ett
bevis på dessa områdens relativa fördelar.
På en typisk landsbygd i Finland minskar befolkningen,
och sysselsättningen ökar inte heller snabbare än
inom andra regioner.
I statsrådets färska principbeslut om de landsbygdspolitiska
linjedragningarna för åren 2001—2004
inbegrips i begreppet landsbygd, beroende på åtgärderna,
landsbygden runt centralorter, kärnlandsbygden och den
perifera glesbygden. Via interaktionsåtgärder
kan även städer inbegripas. I likhet med stadspolitiken
betonar landsbygdspolitiken horisontella åtgärder. Den
kan inte genomföras med enbart sektorpolitiska medel.
Utskottet har den uppfattningen att den allmänna trenden
inom hela EU är flyttning från landsbygden till
tillväxtcentra. Antalet aktiva gårdar inom jordbruket
minskar eller övergår till att odlas på deltid.
Den egentliga jordbruksproduktionen koncentreras till allt större
enheter. Att göra näringsverksamheten mera mångsidig och
därmed förbättra möjligheterna
att bibehålla bosättningen på landsbygden
genom att också utveckla den fysiska infrastrukturen är även inom
de enskilda länderna av central betydelse med tanke på en
utjämning av utvecklingsdifferenserna. Enligt erhållen
utredning innebär detta för Finlands del att 3
000 nya företag årligen borde grundas för
att ersätta de arbetsplatser som går förlorade
på landsbygden i och med att lantgårdar upphör
med sin verksamhet. Utöver ett lönsamt jord- och
skogsbruk förutsätter en mångformig landsbygd
således även en fungerande infrastruktur, tillgång
till basservice och tro på deras kontinuitet. Dessa faktorers
betydelse betonas i situationer där de arbetsplatser som går
förlorade inom jord- och skogsbruket måste ersättas
med annan företagsverksamhet på landsbygden. Det
förutsätter i sin tur tillgång till utbildningsservice,
fungerande väg- och dataförbindelser och offentlig
service.
Ur landsbygdens synvinkel förefaller det som om sammanhållningsprincipen
inte fungerat i Finland. I synnerhet den glest bebyggda perifera landsbygden
har haft allt för liten nytta av det utvecklingsarbete
som grundar sig på EU:s strukturfonders program och som
de regionala utvecklingsmyndigheterna bär ansvar för.
I många nationella bedömningar konstateras att
man genom målprogrammen inte kunnat ändra den
utveckling som i övrigt ägt rum. En mångsidig landsbygdsbosättning
i utveckling har uppstått bara kring ett fåtal
tillväxtcentra.
I de av EU-ministerutskottet den 27 april 2001 godkända
riktlinjerna konstateras att Europeiska unionens gemensamma jordbrukspolitik
i sin nuvarande form knappast alls jämnar ut de naturliga
konkurrenskraftsdifferenserna mellan olika regioner. I och med utvidgningen
av EU måste utvecklingen av EU:s jordbrukspolitik dessutom
i högre grad övervägas med behovet av stöd
och dess konsekvenser för ögonen. Detta kan för
sin del vara ett svar på det centraliseringsproblem som
tas fram i sammanhållningsrapporten. Djursjukdomarna och överproduktionen
har visat att jordbrukspolitiken måste ändra riktning.
Detta erbjuder möjlighet att i stället för produktionskvoter
stödja en livskraftig landsbygd och produktionens kvalitet.
Finansutskottet omfattar härvid EU-ministerutskottets bedömning.
Enligt uppskattning som gjorts inom statsrådet har
den gemensamma jordbrukspolitik som hittills drivits ändrat
utgiftsfördelningen de olika länderna emellan.
De direkta stödens och landsbygdens utvecklingsstödsandel
av de totala utgifterna för jordbruket har ökat.
I takt med strukturutvecklingen har det till de största
gårdarna anvisade jordbruksstödets totalbelopp ökat,
men å andra sidan har inkomstnivån inom de svagaste
regionerna kunnat kompenseras med hjälp av LFA-stödet.
Också LFA-stödets totalbelopp har stigit. Det
har visat sig vara betydelsefullt bland annat i Finland.
I samband med Agenda 2000-reformen började stödet
till mindre gynnade områden betalas av medel inom ramen
för den gemensamma jordbrukspolitiken till alla regioner, även
till dem som omfattas av mål 1. Trots att åtgärden
underlättade EU:s landsbygdspolitiska finansiering hade
den även negativa konsekvenser för Finland. De åtgärder
landsbygdsförordningen förutsätter, miljöstödet
och LFA-stödet, som nu omfattar hela landet, har tagit
en betydande del av såväl EU-penningflöden
som nationella medel avsedda för utveckling av jordbruket
och landsbygden.
För såväl landsbygdspolitiken som
jordbruket innebär utvidgningen en betydande förändring
av situationen. I sitt utlåtande om utvidgningens budgetkonsekvenser
konstaterade finansutskottet att alla kalkyler kring utvidgningen
försvåras framför allt av att det finns
gott om osäkerhetsfaktorer. Osäkerheten gäller
inte bara hur många länder utvidgningen skall
omfatta och när anslutningen kan tänkas ske. Utvecklingen
av ansökarländernas jordbruk och ekonomi över
lag är instabil och svårförutsebar.
Ur landsbygdens och jordbrukets synvinkel torde det ha väsentlig
betydelse för Finland på vilket sätt
landsbygds- och jordbrukspolitiken kopplas till sammanhållningspolitiken.
I den andra sammanhållningsrapporten har, såsom
ovan redan konstaterades, tyngdpunkten klart lagts på regional-
och strukturpolitiken; landsbygdspolitiken och jordbrukspolitiken
behandlas bara på mycket allmän nivå.
Om även de kopplas till sammanhållningspolitiken
kan detta i positiva fall innebära en koncentration av
resurserna i regionerna, vilket också är den centrala
strategin för landsbygdspolitiken i Finland under de närmaste åren.
Trafikpolitiken
Rapporten betonar regional- och strukturpolitiken. Trafikförbindelserna
har dock stor betydelse när det gäller att eliminera
regionala skillnader och förbättra den regionala
konkurrenskraften. De alleuropeiska trafiknätverken främjar den
regionala utvecklingen, och goda trafikförbindelser gagnar
handeln och arbetskraftens rörlighet. Med tanke på utvidgningen
av unionen och en intensifiering av dess verksamhet är
det även viktigt att utveckla trafiknätverken.
Också datatrafikförbindelserna är betydelsefulla
bl.a. med avseende på den regionala utvecklingen.
Enligt EU-ministerutskottets ställningstagande är
det av särskilt intresse för Finland att även
i fortsättningen bedriva sammanhållnings- och strukturpolitik,
bl.a. i perifera regioner med gles bosättning och långa
avstånd. Specialbehandlingen av de glesbebyggda områdena
i norr är fortfarande en central utgångspunkt.
De särintressen som EU-ministerutskottet för fram är motiverade.
Utskottet konstaterar att ett effektivt trafikarrangemang är
ett centralt villkor för den regionala utvecklingen. Det är
också viktigt att betona att sådana projekt inom
EU:s randområden som närmar randområdena
till kärnområdena och förbättrar
områdets ekonomisk-geografiska ställning bör
beaktas bättre i fortsättningen. Såsom
EU-ministerutskottet konstaterat får effektivitet inte
vara det enda kriteriet då trafikinvesteringar bedöms.
Utskottet är även av den åsikten att
strukturfondernas medel effektivare bör inriktas på att
utveckla trafikinfrastrukturen. Att utveckla trafiknätverken
i Finland och dess närområden är också ett
led i utvecklingen av unionens nordiska dimension, och i takt med utvidgningen
får dessa förbindelser allt större tyngd.
Med beaktande av Finlands perifera läge och geografiska
särdrag har utvecklingen av trafiknätverken en
central betydelse med tanke på förbindelserna
mellan Finland och de övriga länderna i unionen.
I rapporten konstateras att vägtrafiken är
den viktigaste trafikformen inom unionen och att varutransporterna
på landsvägarna fortsatt att öka. Järnvägstrafiken
har minskat i betydelse trots att järnvägarnas
infrastruktur har moderniserats i flera länder. Speciellt
frakttrafiken per järnväg har minskat. Avsikten är
att under programperioden 2000—2006 förskjuta
tyngdpunkten i trafiken till järnvägstrafiken.
När trafikinfrastrukturen utvecklas är det
enligt utskottet viktigt att allt starkare betona att hänsyn
bör tas till en hållbar utveckling och till en
samordning av trafikens och miljöns behov. För
att minska de miljörisker landsvägstransporterna
ger upphov till bör transporterna i så stor utsträckning
som möjligt överföras till järnvägar
och vattenleder. När det gäller att beakta miljösynpunkter
bör större uppmärksamhet också fästas
vid att effektivisera och utveckla kollektivtrafiken.
Konkurrenspolitiken, forsknings- och utvecklingspolitiken
Konkurrenspolitiken och konsekvenserna av de direkta företagsstöden
får lite utrymme i sammanhållningsrapporten. Där
konstateras dock att konkurrenspolitiken är ett livsvillkor
för en funktionsduglig inre marknad. Av konkurrenspolitikens
delområden är statsstödspolitiken å sin
sida den viktigaste med tanke på den regionala utvecklingen.
Bestämmelserna om statsstödspolitiken begränsar
medlemsstaternas möjligheter att bevilja företagen
stöd för undantagsförhållanden.
För närvarande betalar EU:s medlemsländer betydande
belopp i statsstöd till företag. Enligt gjorda
uträkningar var beloppet av medlemsländernas statsstöd
till företag under åren 1996—1998 sammanlagt
lika stort som unionens totala budget och dubbelt så stor
som budgeten för EU:s region- och strukturpolitik. Mest
företagsstöd betalar de rikaste medlemsländerna,
exempelvis Tyskland och Italien.
Finlands direkta företagsstöd har hört
till de lägsta i unionen. I strukturfondsfinansieringen har
finansieringsinstrumenten redan under den pågående
perioden utsträckts att även omfatta låne-
och kapitalfinansiering. Statsstöd styrs i första
hand till bristområden på marknaden och till projekt
som förbättrar företagens reella konkurrenskraft. Även
i fortsättningen inriktas stödet i allt högre
grad på att utveckla företagens verksamhetsmiljö och
kunnande. Enligt utskottet är det viktigt att företagsstödssystemet
i Finland utvecklas inom ramen för EU:s statsstödsbestämmelser
så att det stöder de finländska företagens
konkurrenskraft och befäster en balanserad regional utveckling även
i en utvidgad union.
I rapporten föreslås att EU:s ramprogram för forskning
utvecklas till ett redskap som bättre stöder regionalpolitiken.
I Finlands officiella ställningstaganden om EU:s forskningspolitik betonas
att det bör finnas en klar arbetsfördelning mellan
forskningsprogrammen, den nationella forskningspolitiken och strukturfondspolitiken.
Det primära målet för EU:s forskningsprogram är
att stärka unionens vetenskapliga och teknologiska grund
och den vägen även företagens konkurrenskraft.
Sålunda stöder forskningsprogrammen för
sin del det av Europeiska rådet i Lissabon uppställda
målet att före utgången av decenniet
göra Europeiska unionen till världens mest konkurrenskraftiga
och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi. Finland har också föreslagit
att kommissionen i fortsättningen närmare skall
utreda vilka konsekvenser i ramprogrammen ingående forskning
och utveckling har på det regionala planet.
Finansutskottet anser att Finlands linjedragningar när
det gäller forsknings- och utvecklingspolitiken hittills
har gått i rätt riktning.
Miljöpolitiken
Enligt rapporten är miljövården och
främjande av den ekonomiska och sociala sammanhållningen
mål som kompletterar varandra. Under programperioden 2000—2006
erkänns miljön i ökande grad som ett
nyckelområde inom sammanhållningspolitiken. I
rapporten betonas vatten- och avfallsfrågor. Rapporten
tar också fram fördelar och nackdelar när
det gäller centralisering och decentralisering. Likaså konstateras
att det i fortsättningen är meningen att styra
utvecklingen mot ett stadssystem med flera centralorter. Frågor
och problem i anslutning till den urbana utvecklingen tas också upp.
Trafiken har betydande miljökonsekvenser. Rapporten
betonar därför spår- och vattentrafikens
betydelse. Utskottet omfattar regeringens ståndpunkt och
konstaterar att utvärderingen av landsvägstrafikens
miljökonsekvenser fått för lite utrymme
i rapporten. En hållbar utveckling bör i fortsättningen
också beaktas i större omfattning när
det gäller åtgärder i de olika regionerna
liksom även i alla investeringsbeslut. Begreppet hållbar
utveckling bör tas med även i de nya strukturprogrammen
och likaså bör det understrykas att miljösynpunkter
skall beaktas. Såsom ovan konstaterats är det
positivt att framsteg gjorts när det gäller samordningen
av Tacis- och Phare-programmen med Interreg-programmen. Resurser
bör fortsättningsvis styras till samordingen av
programmen.
För att lösa de problem som är centrala
från miljövårdssynpunkt och som anknyter
till vattenförsörjning och avfallshantering måste
man göra betydande investeringar i synnerhet i sammanhållningsländerna
och kandidatländerna. För att trygga den ekonomiska
utvecklingen på lång sikt förutsätts
också att naturresurserna används med eftertanke.
Från Finlands synpunkt är det i fortsättningen
viktigt att lyfta fram åtgärder i anslutning till
en förbättring av Östersjöns tillstånd
samt andra miljöprojekt i våra närområden.
Det är likaså viktigt att de resurser som anvisats
för miljöprojekt används effektivt för
konkreta projekt och inte för administration i anslutning
till dem.