Allmän motivering

Allmänt

Propositionen bygger på Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (återvändandedirektivet). Det centrala i propositionen är en ny bestämmelse om frivillig återresa som föreslås i utlänningslagen. Regeringen föreslår också ändringar i bestämmelserna om inreseförbud och om tagande i förvar. Samtidigt föreslås klarare bestämmelser om verkställighet av beslut om avlägsnande ur landet.

Med hänvisning till propositionen och inkommen utredning anser utskottet att propositionen behövs och fyller sin funktion. Utskottet tillstyrker lagförslaget, men med följande anmärkningar och ändringsförslag.

Frivillig återresa

Den gällande utlänningslagen () har inga uttryckliga bestämmelser om frivillig återresa. Nu föreslår regeringen en ny 147 a §, som innebär att en utlänning som avvisas eller utvisas samtidigt ska ges en tidsfrist på minst sju och högst trettio dagar inom vilken han eller hon frivilligt kan avlägsna sig ur landet. Denna tidsfrist följer av återvändandedirektivet.

Förvaltningsutskottet stöder detta förslag. Genom att en möjlighet till frivillig återresa införs sätts de grundläggande och mänskliga rätttigheterna mer i fokus i behandlingen av personer som meddelats beslut om avvisning eller utvisning. Det nuvarande systemet, som saknar bestämmelser om att lämna landet frivilligt, kan ha gett intrycket att en utlänning som vistas i landet utan rätt att uppehålla sig här inte skulle ha någon skyldighet att lämna landet innan myndigheterna använder tvångsmedel för att avlägsna personen från landet.

Sakkunniga har påpekat att förslaget är relativt kortfattat när det gäller behörighetsfördelningen mellan polisen och Migrationsverket och att Migrationsverket, polisen och gränsbevakningen gemensamt måste komma överens om många detaljer i fråga om förfarandena.

Enligt uppgift var detta ett medvetet val av dem som beredde lagen, eftersom syftet var att skapa ett så flexibelt system som möjligt och det är ändamålsenligt att största delen av de rutiner som följs när man verkställer beslut om återsändande bygger på polisens anvisningar. De kräver då inte regler på lagnivå. Syftet med propositionen var inte att ändra på behörighetsfördelningen mellan myndigheterna.

Förvaltningsutskottet förutsätter att man följer upp hur myndighetssamarbetet fungerar och vid behov vidtar åtgärder på författnings- och anvisningsnivå för att skapa klarhet i samarbetet.

Meddelande och återkallande av inreseförbud

Återvändandedirektivet innebär utvidgad användning av inreseförbud. Regeringen föreslår därför att 150 § i utlänningslagen ska ändras så att inreseförbud i princip meddelas när någon tidsfrist för frivillig återresa inte har beviljats eftersom villkoren för detta inte är uppfyllda eller när åläggandet att återvända inte har hörsammats inom utsatt tid.

Utskottet tror att färre utlänningar kommer att stanna i landet utan rätt i hopp om att kunna få stanna kvar längre, när man inför inreseförbud som sanktion vid uppmaning att lämna landet. Samtidigt bör man komma ihåg bestämmelserna i lagens 146 §, dvs. att när avvisning, utvisning, meddelande av inreseförbud och inreseförbudets längd prövas ska hänsyn tas till de omständigheter som beslutet grundar sig på och till sådana omständigheter och förhållanden i sin helhet som annars inverkar på saken. Vid prövningen ska särskilt avseende fästas vid barnets bästa och skyddet för familjelivet.

Hur länge någon får hållas i förvar

Utlänningslagens 121 § innehåller bestämmelser om villkor för tagande i förvar. Enligt den artikeln kan det bestämmas att en utlänning ska tas i förvar, om det med hänsyn till utlänningens personliga och övriga förhållanden finns grundad anledning att anta att han eller hon genom att hålla sig undan eller på annat sätt förhindrar eller avsevärt försvårar beslutsfattande som gäller honom eller henne själv eller verkställigheten av beslut som gäller avlägsnande ur landet, om det är nödvändigt att ta utlänningen i förvar för att utreda hans eller hennes identitet då den är oklar eller om det med hänsyn till utlänningens personliga och övriga förhållanden finns grundad anledning att anta att han eller hon gör sig skyldig till brott i Finland. Den gällande lagen anger ingen längsta tid som någon får vara i förvar.

Regeringen föreslår nu att 127 § i utlänningslagen ändras så att där anges en tidsgräns för när den som tagits i förvar senast ska friges. Maximitiden föreslås vara sex månader och i undantagsfall tolv månader, dvs. de maximala förvarsperioder som direktivet tillåter.

Förvaltningsutskottet anser att de längsta tilllåtna förvarsperioderna enligt direktivet är relativt långa. I praktiken bör perioderna dock inte utgöra något problem, eftersom domstolen med två veckors mellanrum ska bedöma om villkoren för att fortsatt hålla någon i förvar är uppfyllda.

Utskottet vill särskilt ta upp barnets ställning också när det gäller hållande i förvar. Det måste alltid ske en bedömning av barnets bästa när barn tas i förvar. Även enligt gällande lag får en person som inte har fyllt 18 år placeras i polisens eller gränsbevakningsväsendets häkteslokaler endast om också hans eller hennes vårdnadshavare eller någon annan myndig familjemedlem har tagits i förvar.

När beslut får verkställas

Det har inte varit helt entydigt när beslut om avlägsnande ur landet eller beslut om avvisning får verkställas. Regeringen föreslår nu tydligare bestämmelser i 200 och 201 § i utlänningslagen. Förtydligandena är motiverade, menar utskottet.