Propositionens utgångspunkter

Regeringen föreslår att räddningslagen (379/2011) och lagen om Räddningsinstitutet (607/2006) ändras. Propositionen är en del av ett projekt som syftar till att revidera räddningslagen. Syftet med denna proposition är att genomföra brådskande och nödvändiga ändringar. De ändringar i räddningslagen som lyfts fram i projektet och som kräver grundligare lagberedning och konsekvensbedömning ska genomföras under nästa regeringsperiod. 

Syftet med propositionen är att förbättra den övergripande utvecklingen och samordningen av de olika ministeriernas och de övriga ansvarsområdenas verksamhet inom räddningsväsendet, effektivisera den regionala och riksomfattande ledningen av räddningsverksamheten samt upprätthållandet och förmedlingen av lägesbilden samt förbättra beredskapen för räddningsverksamhet och planeringen av den särskilt inom samarbetsområdet. 

Syftet med de ändringsförslag i propositionen som gäller förebyggande av olyckor är att förtydliga regleringen och myndighetspraxisen samt att på detta sätt främja och upprätthålla brandsäkerheten i byggnader. Syftet med de ändringar som gäller brandvarnare i bostäder är att skyldigheterna ska fullgöras bättre än för närvarande och att regleringen ska vara tydlig. Syftet med de ändringar som gäller räddningsverkets tillsynsuppgift är att effektivisera myndighetspraxisen samt förtydliga förhållandet mellan tillsynen enligt räddningslagen och tillståndsbehandlingen och tillsynen i samband med byggande. Syftet med rätten för räddningsmyndigheterna enligt räddningslagen att få uppgifter och med de ändringar som gäller åtgärds-, övervaknings-, och beredskapsregistret är att säkerställa att räddningsmyndigheterna har tillgång till alla uppgifter som de behöver för att sköta den lagstadgade räddningsverksamheten, tillsynsuppgifterna, beredskapen och förebyggandet av olyckor. 

Ett syfte med propositionen är också att organisera ett förfarande för erkännande av yrkeskvalifikationer genom att föreskriva att Räddningsinstitutet ska vara den aktör som svarar för erkännandet av yrkeskvalifikationer i fråga om behörighetskraven för manskap, underbefäl och befäl inom räddningsbranschen, jourhavande vid nödcentraler samt sotare. 

Sammantaget anser förvaltningsutskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen men med följande kommentarer och ändringsförslag. 

Ledning och lägesbild

Enligt det föreslagna 34 § 4 mom. i räddningslagen kan inrikesministeriets räddningsmyndighet överta ledningen, om det är nödvändigt på grund av de riksomfattande arrangemang som krävs eller på grund av olyckans art eller omfattning. Inrikesministeriets räddningsmyndighet ansvarar i sådana fall för uppdateringen av lägesbilden och för samordningen av verksamheten. 

Förvaltningsutskottet konstaterar att 23 § i den gällande räddningslagen också i nuläget förutsätter kontinuerlig nationell ledningsberedskap och förmåga att upprätthålla lägesbilden inom såväl den nationella som den internationella räddningsverksamheten. Utskottet anser det vara viktigt att inrikesministeriet som räddningsväsendets högsta ledning har förmåga att utveckla och styra beredskapsarrangemangen samt beredskap för riksomfattande ledning. 

Förvaltningsutskottet lyfter i detta sammanhang fram att räddningsväsendets riksomfattande prestationsförmåga i huvudsak bygger på lokal och regional prestationsförmåga (resurser, kompetens, inventarier och övrigt material, verksamhetsmodeller). Utskottet anser att det på riksnivå måste finnas förmåga att leda, styra och samordna hela räddningsväsendets system, dess beredskap för räddningsverksamhet samt att leda och stödja den egentliga räddningsverksamheten. Det bör också noteras att räddningsverksamheten kräver samordning med olika ministerier och ansvarsområden. 

Utskottet konstaterar att riksomfattande ledning av räddningsverksamheten inte innebär ett ingrepp i ledningen av räddningsmyndigheten i ett enskilt välfärdsområde som räddningsledare. På order av den riksomfattande räddningsledaren kan dock till exempel resurserna inom räddningsväsendet i välfärdsområdet riktas någon annanstans, om det övergripande läget kräver det. Räddningsverksamhet och beredskap för verksamhet vid störningar, storolyckor och under undantagsförhållanden förutsätter att räddningsväsendets system fungerar enhetligt. Verksamheten på lokal, regional och nationell nivå måste vid behov snabbt kunna samordnas för att de resurser som behövs ska kunna erhållas. För att enhetsprincipen ska bli verklighet måste verksamheten ledas och samordnas både under normala förhållanden och undantagsförhållanden. Utskottet anser att detta förutsätter att det inrättas ett nationellt enhetligt ledningssystem för räddningsverksamheten och att systemet upprätthålls. 

Dessutom förutsätter den riksomfattande kapaciteten hos ledningssystemet för räddningsverksamheten kontinuerlig ledningsförmåga, situationsmedvetenhet och en lägesbild som upprätthålls lokalt, regionalt och nationellt. Lägesbilden sammanställs bland annat av hotande eller inträffade olyckor och sådana störningssituationer, andra händelser och hot om sådana som kan inverka på uppgifterna eller beredskapen inom räddningsverksamheten. Dessutom behövs en lägesbild över beredskapen inom servicesystemet för räddningsverksamheten som innehåller information bland annat om servicesystemets funktion och belastning, personal- och materialresurser samt funktionen när det gäller stödtjänsterna. 

Enligt utredning till utskottet förutsätter den kontinuerliga 24/7-beredskapen för riksomfattande ledning och upprätthållande av lägesbilden vid den riksomfattande läges- och ledningscentralen en ökning på uppskattningsvis sex årsverken vid inrikesministeriet. I den allmänna motiveringen till propositionen under rubriken Konsekvenser för den offentliga ekonomin (s. 25) konstateras det att vid sidan av sina övriga uppgifter av jourkaraktär ska dessa personer delta i utarbetandet och upprätthållandet av de planer som gäller ledningen av och samverkan inom räddningsverksamheten på riksnivå och som inrikesministeriet ansvarar för. 

Enligt utredning till förvaltningsutskottet överlappar den riksomfattande lägesbildsverksamheten inte verksamheten med välfärdsområdenas lägesbildsverksamhet. Det är inte heller fråga om ett nytt läges- och ledningscentrum som ska inrättas, utan det är fråga om en nationell lednings- och lägescentral som är i grundläggande beredskap och som enligt planerna ska inrättas i anslutning till lednings- och lägescentralen i Nyland. Enligt utredning till utskottet är det fråga om ett läges- och ledningscenter vars uppgifter vid behov ska uppskalas från att gälla välfärdsområdet/samarbetsområdet till att vara riksomfattande. 

I de yttranden som utskottet fått hänvisas det till sådan gedigen kompetens som ledningen och lägescentralen förutsätter. Utskottet konstaterar utifrån inkommen utredning att man i den riksomfattande lednings- och lägescentralverksamheten med den ovan beskrivna strukturen anlitar erfaren och utbildad personal i uppgifter inom räddningsverksamheten kompletterad med personal i nationella och internationella samordningsuppgifter vid inrikesministeriets räddningsavdelning. 

Förvaltningsutskottet välkomnar att man genom den personalstyrka och de tekniska investeringar som föreslås i propositionen kan utrusta en av läges- och ledningscentralerna med 24/7-beredskap i samarbetsområdet för räddningsverksamheten till ett riksomfattande läges- och ledningscentrum. 

Avtalsbrandkårer

I propositionen föreslås det att 27 § 4 mom. i räddningslagen ändras så att välfärdsområdet själv kan producera de tjänster som hör till räddningsverksamheten eller enligt avtal skaffa dem av avtalsbrandkårer eller andra sammanslutningar som är verksamma inom räddningsbranschen, dock inte i uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt. I detaljmotiveringen till propositionen konstateras det att den bestämmelse som föreslås i räddningslagen är informativ och att bestämmelser om beslut om produktionssättet finns i lagen om välfärdsområden. 

Förvaltningsutskottet konstaterar i detta sammanhang att välfärdsområdet, sedan välfärdsområdena inlett sin verksamhet, ansvarar för ordnandet av räddningsväsendet inom sitt område (4 § i lagen om ordnande av räddningsväsendet (613/2021)). Enligt 7 § 1 mom. 3 punkten i lagen om välfärdsområden (611/2021) inbegriper välfärdsområdets organiseringsuppgift ansvaret för valet av produktionssätt för de tjänster och andra åtgärder som organiseringen av uppgiften kräver. Enligt motiveringen till bestämmelsen bestämmer organiseringsansvaret i sig inte hur tjänsterna ska produceras. Beslutet om produktionssättet omfattar frågan om tjänsten ska produceras i egen regi eller i samarbete mellan välfärdsområdena eller om den med stöd av avtal ska skaffas någon annanstans. Enligt 9 § 1 mom. i lagen om välfärdsområden får ett välfärdsområde, om inte något annat föreskrivs genom lag, producera de tjänster som omfattas av dess organiseringsansvar självt eller i samarbete med andra välfärdsområden eller enligt avtal skaffa dem av andra tjänsteproducenter. 

Utskottet konstaterar att beslut om val av produktionssätt efter välfärdsområdesreformen inte i sak ändras i förhållande till det tidigare kommunala systemet. Enligt 9 § 1 mom. i kommunallagen (410/2015) kan en kommun eller samkommun själv producera de tjänster som den ansvarar för att ordna eller med stöd av avtal skaffa tjänsterna av någon annan serviceproducent. 

Trots det som sägs ovan har det vid förvaltningsutskottets sakkunnigutfrågning dock framförts att ordalydelsen i det föreslagna 27 § 4 mom. kan tolkas på olika sätt och också så att den trots den informativitet som avses i bestämmelsen också kan få materiell betydelse. Utskottet har också fäst uppmärksamhet vid propositionens allmänna motiv, där det i avsnittet om de viktigaste förslagen (s. 21) konstateras att det föreslås att 27 § 4 mom. i räddningslagen preciseras så att det av momentet tydligt framgår välfärdsområdets uppgift vid valet av sättet att producera tjänster samt avtalsbrandkårens jämlika ställning som producent av räddningsväsendets tjänster. En del av remissinstanserna konstaterar också i sina utlåtanden att slopandet av frasen ”som hjälp” torde kunna tolkas så att avtalsbrandkårernas och andra sammanslutningars behörighet i räddningsverksamheten kommer att öka och anser att ändringen i fråga är en betydande överlåtelse av behörighet från myndigheter till enskilda aktörer. 

Förvaltningsutskottet konstaterar att enligt 124 § i grundlagen får uppgifter, som innebär betydande utövning av offentlig makt ges endast myndigheter. Innehållet i betydande utövning av offentlig makt har dock inte entydigt öppnats i grundlagen eller dess förarbeten. Traditionellt (t.ex. RP 1/1998 rd, s. 180) har det ansetts att betydande utövning av offentlig makt är användning av maktmedel som baserar sig på självständig prövning eller andra betydande ingrepp i individens grundläggande fri- och rättigheter. Flera av räddningsväsendets uppgifter omfattar eller kan inbegripa betydande utövning av offentlig makt. Förvaltningsutskottet konstaterar också att grundlagsutskottet i sitt utlåtande (GrUU 31/2002 rd — RP 44/2002 rd, s. 2) har konstaterat att det inte finns några konstitutionella hinder för att i lag upprepa innehållet i någon bestämmelse i grundlagen, även om det inte finns skäl att sträva efter detta. Det är juridiskt onödigt att upprepa bestämmelserna, så förvaltningsutskottet föreslår att upprepningen av betydande utövning av offentlig makt i 4 mom. stryks på det sätt som anges i detaljmotiveringen. Förvaltningsutskottet anser att uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt inte heller i fortsättningen kan anförtros avtalsbrandkårer, även om detta inte särskilt har konstaterats i räddningslagen. 

Enligt utredning till utskottet har begränsningen av användningen av avtalsbrandkårer till andra uppgifter än sådana som innebär betydande offentlig makt i tillämpningspraxis inneburit att räddningsverken, deras personal och deras räddningsmyndigheter har ansvarat för ledningen av räddningsverksamheten och utövandet av myndighetsbefogenheter i anslutning till den, bevakningsuppgifter inom räddningsväsendet, andra uppgifter som uttryckligen föreskrivits för räddningsmyndigheten samt sådana uppgifter i anslutning till räddningsverksamheten som förutsätter omedelbar utryckningsberedskap. Räddningsverkens personal har också på det sätt som förutsätts i 11 § i arbetarskyddslagen (738/2002) ansvarat för sådana uppgifter som kräver särskild kompetens. 

Användningen av avtalsbrandkårer i räddningsverksamheten är enligt utskottets uppfattning inte heller i fortsättningen fritt valbar för välfärdsområdet, utan välfärdsområdets möjlighet att anskaffa tjänster inom räddningsväsendet av avtalsbrandkårer har begränsats avsevärt i annan lagstiftning. Räddningsväsendets tjänster kan således inte heller i fortsättningen helt skaffas av avtalsbrandkårer eller andra tjänsteproducenter. 

Enligt 7 § 1 mom. 5 punkten i lagen om välfärdsområden ingår i organiseringsansvaret ansvaret för utövandet av myndigheternas behörighet på det sätt som ordnandet av uppgiften förutsätter. Enligt 4 § i lagen om ordnande av räddningsväsendet (613/2021) ansvarar ett välfärdsområde för ordnandet av räddningsväsendet inom sitt område på det sätt som föreskrivs i den lagen och annanstans i lag. Enligt motiveringen till 7 § 1 mom. 5 punkten i lagen om välfärdsområden ska välfärdsområdet för skötseln av uppgifter som förutsätter utövande av offentlig behörighet ha personal i tjänsteförhållande. Förvaltningsutskottet anser att denna reglering begränsar användningen av avtalsbrandkårer till uppgifter där myndigheternas behörighet inte utövas. 

Den föreslagna regleringen tillsammans med annan gällande lagstiftning säkerställer att betydande offentlig makt utövas endast av räddningsmyndigheterna. I räddningslagen föreskrivs uttryckligen om de uppgifter som hör till räddningsmyndighetens behörighet och som således inte kan anförtros en avtalsbrandkår. Den som med stöd av 26 § i räddningslagen förordnas till räddningsmyndighet ska stå i tjänsteförhållande och vara anställd hos räddningsverket. Personalen vid en avtalsbrandkår kan således inte förordnas till räddningsmyndighet. 

Utskottet konstaterar att räddningsverksamheten alltid leds och befogenheterna utövas av räddningsmyndigheten. Räddningsmyndigheten svarar alltid för räddningsväsendets tillsynsuppgifter. En tjänsteinnehavare vid räddningsverket svarar för de uppgifter som föreskrivits för räddningsmyndigheten. Avtalsbrandkårerna är inte självständiga i någon uppgift eller inom något område, utan ledningen, styrningen och övervakningen av räddningsväsendets uppgifter hör alltid till myndigheterna inom räddningsväsendet. Räddningsmyndigheten svarar för och leder varje uppdrag som avtalsbrandkåren utför. 

Förvaltningsutskottet anser därför att den föreslagna ändringen inte utvidgar användningen av avtalsbrandkårer jämfört med nuläget. Den föreslagna ändringen överför inte heller räddningsverkets uppgifter till avtalsbrandkårer och ökar inte avtalsbrandkårernas självständighet jämfört med nuläget. Utskottet vill dock i detta sammanhang betona avtalsbrandkårernas betydelse särskilt i glesbygdsområden och anser också att det är viktigt att de bildar en nödvändig reserv i tätare bebyggda områden. Av dessa orsaker är det inte heller motiverat att begränsa användningen av avtalsbrandkårer jämfört med nuläget. 

Enligt utredning till utskottet är det huvudsakliga syftet med ändringen att samordna bestämmelsen i räddningslagen med lagstiftningen om välfärdsområden som trädde i kraft vid ingången av 2023. Eftersom den formulering som föreslås i 27 § 4 mom. i räddningslagen enligt utredning till utskottet skapar ovisshet om både innehållet i regleringen och dess konsekvenser, föreslår förvaltningsutskottet i detaljmotiveringen att momentet preciseras. 

Brandvarnare

I 17 § i propositionen föreslås det att ansvaret för att anskaffa och underhålla brandvarnare för bostäder ska hänföras till byggnadens ägare i stället för till den boende. Den som bor i lägenheten svarar för sin del för att han eller hon utan dröjsmål underrättar ägaren om fel i brandvarnare och andra anordningar. 

Enligt den föreslagna 17 § 4 mom. har ägaren till en byggnad eller dennes representant rätt att få tillträde till en lägenhet, när det är nödvändigt för uppfyllandet av en skyldighet som gäller anskaffning av brandvarnare och uppfyllandet av skyldigheten att hålla dem i skick. Besöket i lägenheten ska ordnas inom rimlig tid och vid en tidpunkt som passar lägenhetsinnehavaren, om inte arbetet är brådskande eller av en sådan art att det kräver något annat. 

Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande om propositionen (GrUU 76/2022 rd) att utskottet upprepade gånger har förutsatt att det i befogenhetsbestämmelserna skrivs in att inspektioner i bostäder bara får förrättas om det är nödvändigt för att utreda de omständigheter som inspektionen avser (t.ex. GrUU 54/2014 rd, s. 3, och de utlåtanden som nämns där). Enligt grundlagsutskottet kan exempelvis elsäkerheten hos anordningar och anläggningar övervakas genom inspektioner i lokaler som omfattas av hemfriden. I bestämmelserna ska det då tillräckligt exakt sägas ut vilka de omständigheter med relevans för de grundläggande fri- och rättigheterna är som nödvändigtvis kräver att det finns inspektionsbefogenheter för att de ska kunna övervakas och som föranleder att en inspektion får göras (till exempel skyddet av människors liv och säkerhet). Regleringen ska vara preciserad på så sätt att den gäller situationer där det finns en konkret och grundad misstanke om att de grundläggande fri- och rättigheterna äventyras (GrUU 39/2016 rd, s. 3—6). Det är bland annat fråga om att trygga ägarens egendomsskydd enligt 15 § i grundlagen. Bestämmelsen måste dock också i det nu aktuella regleringssammanhanget av konstitutionella skäl ändras så att villkoret för tillträde till en lägenhet är kopplat till nödvändighet i stället för till behövlighet för fullgörandet av den skyldighet som föreskrivs i paragrafen. Förvaltningsutskottet föreslår i detaljmotiven att bestämmelsen ändras på det sätt som grundlagsutskottet föreslår, även om grundlagsutskottet inte har ansett att den föreslagna ändringen är ett villkor för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Att göra upp öppen eld

I propositionens förslag till 6 § 1 mom. i räddningslagen sägs att öppen eld inte får göras upp under den tid för vilken Meteorologiska institutet har utfärdat varning för terrängbrand, eller om förhållandena på grund av torka eller vind eller av någon annan orsak är sådana att risken för terrängbrand eller annan eldsvåda är uppenbar. Det föreslås att det till momentet för tydlighetens skull och för att förenhetliga tillämpningspraxis fogas en definition av öppen eld. Med öppen eld avses lägereld eller annan motsvarande användning av eld, som kan leda till att elden sprider sig längs marken eller på grund av gnistbildning. 

Förvaltningsutskottet anser det motiverat att den gällande 6 § om uppgörande av öppen eld förtydligas genom att definitionen av öppen eld flyttas från motiveringen till bestämmelsen. I de yttranden som utskottet fått har det framförts att förbudet inte bör gälla till exempel offentliga tillställningar för vilka det har utarbetats en räddningsplan för offentliga tillställningar enligt 16 §. 

Enligt utredning till utskottet och propositionsmotiven hindrar förbudet mot öppen eld inte i sig att eld används på ett kontrollerat sätt med iakttagande av särskild försiktighet. Förbudet gäller endast sådan användning av eld som kan leda till att elden sprider sig längs marken eller på grund av gnistbildning. Utskottet konstaterar att enbart det faktum att eld används till exempel i affärsverksamhet inte i sig är ett tecken på att elden kan spridas längs marken eller på grund av gnistbildning. Iakttagandet av särskild försiktighet, användningen av ett obrännbart underlag, en kanal och andra motsvarande strukturella lösningar kan enligt utredning till utskottet vara motiverade för en sådan bedömning att elden inte kan spridas längs marken eller på grund av gnistbildning. Utskottet konstaterar att det är omöjligt att genom lag föreskriva tillräckligt heltäckande om tillåtna former av hantering av eld. Tillåtelse av eller förbud mot olika former av uppgörande av eld under den tid varning för terrängbrand har utfärdats bör enligt bestämmelsen bedömas utifrån huruvida det är möjligt att en eldsvåda bryter ut via marken, till exempel på grund av eldstadens konstruktion eller med anledning av gnistbildning på grund av det bränsle som används eller den vindstyrka som råder. 

Rätt att få uppgifter för räddningsverksamhet och tillsynsuppgifter

Det föreslås att 89 § 2 mom. 3 punkten i räddningslagen ändras så att räddningsmyndigheten har rätt att få uppgifter om tillsynsobjekt och uppgifter som anknyter till dem ur Säkerhets- och kemikalieverkets register. Enligt detaljmotiveringen till propositionen är avsikten att säkerställa tillgången till behövliga uppgifter när registren ändras. För att kunna sköta sina lagfästa uppgifter behöver räddningsmyndigheterna uppgifter bland annat ur Säkerhets- och kemikalieverkets register för tillsyn över kemikalieanläggningar och ur kemikalieproduktregistret. 

Förvaltningsutskottet har gjorts uppmärksamt på att tillägget ”och uppgifter som anknyter till dem” inte är motiverat i propositionen och att formuleringen ger en felaktig uppfattning om omfattningen av tillgången till uppgifter. Enligt utskottets uppfattning har syftet med ändringen inte varit att utvidga rätten att få uppgifter, utan att säkerställa att uppgifterna erhålls i nuvarande omfattning oberoende av namnändringar i registren. Utskottet anser att det med tanke på en noggrant avgränsad reglering kan anses vara tillräckligt att begränsa rätten att få information till Säkerhets- och kemikalieverkets tillsynsobjekt, när tillsynsobjekten har fastställts i lagstiftningen om Säkerhets- och kemikalieverket och föreslår därför att den föreslagna utvidgningen av rätten att få information slopas. 

Dessutom föreslås det att det till 89 § 2 mom. fogas en ny 11 punkt med stöd av vilken räddningsmyndigheten har rätt att få uppgifter ur det register över larmanläggningar som Nödcentralsverket för. I propositionens detaljmotiv sägs att för att kunna sköta sina lagfästa uppgifter behöver räddningsmyndigheterna uppgifter bland annat om anläggningens innehavare, läge och kontaktpersoner, uppgifter om byggnadens position samt identifikations- och kontaktuppgifter, anläggningens typ och innehavare samt de kontaktpersoner som kan nås i larmsituationer. Räddningsmyndigheten kan behöva kontaktuppgifterna till anläggningens innehavare också för fakturering av falska brandlarm. 

Utskottet konstaterar att det i lagen om nödcentralsverksamhet (692/2010) inte uttryckligen föreskrivs om registret över larmanordningar, så med tanke på regleringens tydlighet och exakthet är det motiverat att det i bestämmelsen hänvisas till bestämmelsen om uppgifter som ska registreras i nödcentralsdatasystemet i lagen om nödcentralsverksamhet. Då motsvarar regleringen till sin exakthet till exempel den rätt att få uppgifter som föreskrivs i gällande 89 § 2 mom. 9 punkten. Utskottet redogör närmare för frågan i detaljmotiveringen. 

Register över åtgärds- och beredskapsuppgifter

I 91 § 3 mom. i räddningslagen, som gäller åtgärdsregistret, föreslås det att hänvisningen till den upphävda 25 § ändras till en hänvisning till 27 § 4 mom. Förvaltningsutskottet behandlar för närvarande regeringens proposition med förslag till lag om ändring av lagen om nödcentralsverksamhet (RP 149/2022 rd), där det föreslås en ändring med samma innehåll i samma moment. Det är ändamålsenligt att ändringen behandlas i samband med RP 149/2022 rd. Utskottet föreslår att bestämmelsen stryks och hänvisar till detaljmotiven. 

I 92 § i den gällande räddningslagen föreskrivs det om ett register över beredskapsuppgifter: räddningsverket och sådana sammanslutningar som i enlighet med 46 § är skyldiga att under räddningsverkets ledning delta i planeringen av räddningsverksamheten och sköta sina lagstadgade uppgifter i samband med räddningsverksamhet och att förbereda sig på skötseln av dessa uppgifter under normala förhållanden och undantagsförhållanden, ska för skötseln av sina uppgifter och beredskapen för dem upprätta ett personregister över personer och resurser som avsatts för uppgifterna. Det föreslås att det blir obligatoriskt att föra ett register över beredskapsuppgifter. 

Utskottet konstaterar utifrån inkommen utredning att den obligatoriska regleringen av registerföringen är förknippad med så många kvarstående frågor att det enligt utskottet finns skäl att reservera mer tid för bedömning och precisering av regleringens konsekvenser. Enligt utredning till förvaltningsutskottet bereder inrikesministeriet ett fortsatt projekt för att revidera räddningslagen. I samband med projektet är avsikten att grundligt utreda frågor som gäller registerföringen. Förvaltningsutskottet anser att det är motiverat att utreda frågorna om det register som avses i 92 § i räddningslagen i samband med det fortsatta projektet för att revidera räddningslagen och föreslår att bestämmelsen stryks på det sätt som anges i detaljmotiveringen.