Motivering

Propositionen innehåller en ändring i grunderna för statsandelarna som inte är problemfri med tanke på hur kommunerna ska klara av sina grundläggande uppgifter. Regeringsprogrammets skrivning om ändrad procentsats för statsandelarna för basservice och slopandet av fastighetsskatten i systemet för utjämning av statsandelar gör att kommunerna blir ojämlikt behandlade. Ändringen i procentsatsen leder till en större självfinansieringsandel för kommunerna utan att dessas uppgifter minskar på något sätt. När fastighetsskatten inte längre ingår i systemet får staten mer inkomster i områden där fastighetsbeståndet sedan tidigare är bra. Den eftersträvade nyttan med fastighetsprocentsatser kommer inte nödvändigtvis att realiseras, eftersom t.ex. byggande på obebyggda tomter påverkas av också annat än själva procentsatsen.

Vår finländska demokrati bygger på kommunal självstyrelse och lokal demokrati. Till den kommunala självstyrelsen hör för sin del en tillräckligt stor inkomstbas. Den försämras nu betydligt. Under de rådande förhållandena går det inte att kringskära kommunernas inkomstbas, för kommunsektorn behöver stabilitet. Att lagstiftningen om strukturreformen ersätts med en strukturlag är redan i sig en ny ändring inom de närmaste åren. Lagstiftningen om strukturreformen har inte gett några adekvata svar på frågan i vilken riktning den kommunala självstyrelsen bör utvecklas.

Makroekonomiskt sett är summan av reformen noll och resultatet blir att inkomster överförs geografiskt och det uppstår geografisk ojämlikhet. Kommunerna får i viss mån en konkurrensfördel i områden där fastighetsbeståndet är starkt, men det är inte befogat att särbehandla kommunerna på det här sättet.

Staten har i likhet med kommunerna ansvar för att de grundläggande fri- och rättigheterna tillgodoses. Områdena i hela landet bör användas balanserat både ekonomiskt och regionalt. Skillnaderna mellan kommunerna leder till geografiska klyftor såväl som till särbehandling av kommuninvånarna. Det är svårt att se en slopad fastighetsskatt i utjämningssystemet som motivering till en sådan särbehandling. Exempelvis är det svårt att jämföra kommuner med långa avstånd och skärgårdskommuner med varandra. Kommunerna har redan nu svårt att klara av sina lagfästa uppgifter. Förutsebarheten i kommunfinansieringen har varit och kommer fortfarande efter reformen att förbli svag. Det är mer sannolikt att många kommuner ändrar kommunalskattesatsen än att en höjning av fastighetsskattesatsen leder till en starkare inkomstbas. Det behövs uppföljning av hur kommunerna klarar sig. De genomför reformen i praktiken och har hand om tjänsterna till kommuninvånarna, så de måste tillförsäkras ekonomiska och operativa möjligheter att ordna tjänsterna.

Motivering

Betänkandet tar inte hänsyn till det viktigaste syftet med statsandelssystemet: att garantera att alla kommuner oavsett skillnader i förhållanden och inkomstbas har möjligheter att klara av i synnerhet sina lagfästa uppgifter.

De föreslagna ändringarna i statsandelslagen undergräver syftet med statsandelssystemet. I samverkan kommer ändringarna att få oskäliga konsekvenser för många kommuner och leda till ojämlikhet mellan kommunerna.

Effekterna av ändringarna borde ha analyserats både ur hela kommunsektorns och de enskilda kommunernas synvinkel. Det har grundlagsutskottet konsekvent krävt i sina utlåtanden (GrUU 41/2002 rd, GrUU 19/2009 rd).

I betänkandet har utskottet medvetet valt att inte gå in på hur de föreslagna ändringarna påverkar kommunernas möjligheter att ordna basservice, fastän sakkunniga som utskottet hört lyfte upp frågan.

Betänkandet tar inte upp hur propositionen påverkar kommunernas möjligheter att ordna basservice. I stället hänvisar utskottet bara till kommunreformen som regeringen startat. På den här punkten godkänner vi inte majoritetens synpunkt i utskottet.

Nedskärningarna i statsandelarna måste stoppas

Nedskärningen med 631 miljoner euro i statsandelarna enligt regeringsprogrammet enligt nivån 2015 genomförs fullt ut redan nästa år. Den genomförs genom en sänkning av statsandelsprocenten för basservice med 2,70 procentenheter. Det betyder att kommunernas självfinansieringsandel för att organisera och producera basservice stiger.

I betänkandet påpekar utskottet att nedskärningen är temporär och gäller åren 2012—2015. Men den är menad att vara permanent under regeringsperioden för Katainens regering. Den sittande regeringen kan inte fatta beslut för nästa valperiod.

Nedskärningen i statsandelarna är lika stor i alla kommuner, 118 euro per invånare. Många kommuner tvingas kompensera bortfallet genom att höja kommunalskatten, ta mer lån, permittera personal eller gallra i servicen.

Följderna för respektive kommuner är mycket olika. Med stöd av bokslutsuppgifterna från 2010 varierar effekten av en höjning av kommunalskatten med en procentenhet mellan 88 och 315 euro räknat per invånare.

Kombinerat med de extra förpliktelser som regeringsprogrammet ger kommunerna urholkar nedskärningen ansvarsfördelningen mellan kommuner och stat i fråga om att finansiera basservicen. Regeringen låter kommunerna axla ansvaret i allt högre grad. Man kan fråga sig vilken rätt statsmakten har att tilldela kommunerna förpliktelser samtidigt som den drar sig undan det finansiella ansvaret.

Vi anser därför att nedskärningen i statsandelsprocenten, som samtidigt innebär ökad självfinansiering för kommunerna, måste stoppas.

Systemet för utjämning av skatteinkomster körs ner

Regeringen föreslår att fastighetsskatten inte längre ska ingå i utjämningen av skatteinkomster inom statsandelssystemet.

Syftet med utjämningssystemet, som också finns inskrivet i det aktuella lagförslaget, är att jämna ut skillnader i kommunernas inkomstbas och ge alla kommuner ekonomiska möjligheter att ordna med basservice för sina invånare på lika villkor med en rimlig kommunalskattebörda och rimliga avgifter. Det borde vara självklart att alla skatter som kommunerna samlar in eller som intäktsförs till dem ska vara med i utjämningen.

Förslaget att inte beakta fastighetsskatten i utjämningen av skatteinkomsterna är kostnadsneutralt för statsfinanserna, men det ställer relationerna mellan kommunerna på huvudet. Ser man till de enskilda kommunerna kommer de faktiska effekterna av de föreslagna ändringarna att vara mycket stora. Några kommuner vinner flera hundra euro per invånare, medan hundra kommuner går miste om 50 euro eller mer per invånare. Det finns kommuner som förlorar mer än de får in på avkastningen från fastighetsskatten.

Enligt beräkningar gjorda av det ekonomiska forskningsinstitutet Pellervo slår det olika hårt mot kommunerna att fastighetsskatten inte ska beaktas vid utjämningen av skatteinkomsterna. De som tjänar mest på förslaget är kommuner som har tomter med högt värde och stort fastighetsbestånd i relation till invånarantalet. Den typen av kommuner är framför allt kommunerna i huvudstadsområdet, kommunerna i Lappland där det finns kraftverk och några kommuner med många sommarbostäder. För andra stora städer och kommuner i Södra Savolax med många sommarbostäder är reformen neutral. De största förlorarna är kommuner utanför större centra där tomtvärdet är lågt och fastighetsbeståndet relativt litet.

Enligt propositionen är syftet att få kommunerna att höja sina fastighetsskattesatser. Men styreffekten här är obetydlig, vilket också tydligt har sagts ut vid sakkunnigutfrågningarna i utskottet.

Reformen är inte på något sätt ett incitament för kommunerna att höja fastighetsskattesatserna. De kommuner som drar nytta av den har naturligtvis inget behov av höjningar. I de kommuner som går med förlust är problemet inte att fastighetsskattesatsen är för låg, utan att det inte finns tillräckligt med fastigheter eller värdefull mark att beskatta.

Styreffekten är heller inte särskilt inriktad på de kommuner som nu har en låg fastighetsskattesats. I värsta fall går kommunen miste om mer än sina sammantagna fastighetsskatteintäkter. Kommunen kan inte kompensera bortfallet fastän den skulle höja fastighetsskattesatserna till den övre gräns som lagen tillåter. Den gällande lagen gör det möjligt för kommunerna att höja skattesatserna, så lagförslaget är onödigt.

I debatten i utskottet och vid sakkunnigutfrågningarna kom det fram att propositionen bygger på felaktiga uppfattningar om systemet för utjämning av skatteinkomster och fastighetsskattens betydelse i det.

Den vanligaste missuppfattningen är att kommuner med stark inkomstbas inte drar nytta av att höja sina fastighetsskattesatser, eftersom tillskottet i skatteinkomsterna försvinner vid utjämningen. Det stämmer inte. Enligt sakkunniga inverkar en enskild kommuns beslut om skattehöjningar i regel inte alls på utjämningen av skatteinkomster, eftersom utjämningsgränsen bestäms utifrån de genomsnittliga skattesatserna i hela kommunsektorn.

Det enda undantaget — även det i teorin — är Helsingfors. Om staden höjde alla sina fastighetsskattesatser till de tillåtna övre gränserna skulle den dra nytta av det till 96,5 procent.

Vi anser att ändringen i utjämningssystemet är ett politiskt värdeval och leder till stor ojämlikhet mellan kommunerna.

Lagberedningen har varit bristfällig

Centerns grupp i förvaltningsutskottet vill också påpeka att ändringen i utjämningen av skatteinkomster är bristfälligt förberedd. Den lades fast under förhandlingarna om regeringsprogrammet utan sakkunnigutfrågningar och konsekvensanalyser gällande enskilda kommuner. Inga försök har gjorts att lindra de kraftiga konsekvenserna genom övergångsperioder, systemändringar eller andra utjämningar.

Ändringar i statsandelssystemet med betydande följder bör alltid göras, som de gjorts hittills, i anknytning till en totalrevidering av statsandelssystemet. Annars är det omöjligt att granska de samlade effekterna i de enskilda kommunerna och besluta om hur dessa ska kompenseras för alltför stora fördelar eller förluster. Statsandelssystemet ska tillförsäkra kommunerna möjligheter att organisera lagfästa tjänster.

Således anser vi att det är inkorrekt och ansvarslöst att göra så här radikala ändringar i statsandelssystemet genom beslut som inte hänger samman med en totalreform av systemet.