Motivering
Allmänt
Riksdagens justitieombudsmans berättelse för 2008
presenterar i likhet med sina föregångare välformulerat
och överskådligt justitieombudsmannens verksamhet
och de vanligaste problemen inom laglighetsövervakningen.
Berättelsen innehåller inlägg av justitieombudsmannen
och de biträdande justitieombudsmännen om aktuella
frågor och justitieombudsmannainstitutionen 2008. I avsnittet
om JO:s särskilda uppgifter behandlas dels fall där
de grundläggande och mänskliga rättigheterna
inte tillgodosetts, dels övervakningen av teletvångsmedel,
täckoperationer och bevisprovokation. Dessutom ingår rapporter
om laglighetsövervakning enligt sakområden.
De grundläggande fri- och rättigheterna och de
mänskliga rättigheterna
Enligt 109 § 1 mom. i grundlagen övervakar
justitieombudsmannen vid utövningen av sitt ämbete
att de grundläggande fri- och rättigheterna samt
de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Justitieombudsmannen
förutsätts i 12 § i lagen om riksdagens
justitieombudsman i sin berättelse fästa särskild
uppmärksamhet vid att de grundläggande fri- och
rättigheterna och de mänskliga rättigheterna
tillgodoses. Dessa grundläggande och mänskliga
rättigheter intar en dominerande ställning i laglighetsövervakningen
och löper på sedvanligt sätt som en röd
tråd genom hela berättelsen.
Justitieombudsman Riitta-Leena Paunio kommenterar i sitt inlägg
hur justitieombudsmannainstitutionen utvecklats dels i Finland,
dels ute i världen. Utifrån sin långa
erfarenhet tecknar hon en sammanhållen bild av hur justitieombudsmannainstitutionen
expanderat och hur laglighetskontrollen förändrats.
I sin internationella översikt pekar hon på vad
som skiljer och vad som förenar justitieombudsmännen.
Ett utmärkande drag för dem alla att de är
oavhängiga och att de försvarar medborgarnas rättigheter
och utvecklar förvaltningen med metoder som bygger på institutionens
ställning, inte genom befallningar eller särskilda
myndighetsbefogenheter. Det finns en stark koppling mellan ombudsmannainstitutionens
expansion och den ökade medvetenheten om de grundläggande
och mänskliga rättigheterna. Trots varierande
roller och prioriteringar har ombudsmännens uppdrag ett
nära samband med rättsstatsutvecklingen och det
förbättrade skyddet för de mänskliga
rättigheterna och grundläggande friheterna.
Även här hos oss har laglighetstillsynen förändrats
efter hand. JO:s roll som åklagare är inte längre
lika markant, medan uppdraget att påverka tjänstemännens
verksamhet fått större tyngd. Den större
medvetenheten om de grundläggande och mänskliga
rättigheterna har påverkat även den finländska
JO:s verksamhet under de senaste decennierna. Ett viktigt steg för
Finlands del var tillträdet till Europakonventionen 1990.
I samband med reformen av de grundläggande fri- och rätttigheterna
fick JO uppdraget att övervaka att de mänskliga
och grundläggande rättigheterna tillgodoses. Detta ändrade
enligt justitieombudsman Paunio på ett avgörande
sätt fokuseringen i JO:s arbete så att det numera är
människornas rättigheter snarare än myndigheternas skyldigheter
som står i centrum.
Justitieombudsman Paunio yttrar sig ogillande över
att ingenting tycks hända med alla de otaliga problem med
att tillgodose de grundläggande och mänskliga
rättigheterna som bl.a. justitieombudsmännen upprepade
gånger påtalat i sina berättelser och
avgöranden. Hon har med oro märkt att det tydligen
måste internationell kritik till för att åstadkomma
en skärpning inom beslutsfattandet och förvaltningen
här hemma.
Utskottet anser att oroade kommentarer av detta slag bör
tas på allvar, särskilt när de kommer
från en erfaren laglighetsövervakare. Förvaltningarna
måste reagera på laglighetsövervakarnas
ståndpunkter och åsikter om lagens tilllämpning
och om behövliga ändringar i lagstiftningen och
i förekommande fall utan dröjsmål introducera
en ny verksamhetskultur. Särskilt när fokus måste
läggas på samma problem gång på gång,
tyder det på strukturella brister som det allmänna
måste ge högsta prioritet att avhjälpa. För
att ge ytterligare eftertryck åt denna skyldighet behöver
informationen om laglighetsövervakarnas åsikter
få större spridning. Detta är något som
bör vägas in t.ex. när den nya människorättsinstitutionens
roll diskuteras. Det kunde enligt utskottet vara bra att i laglighetsövervakarnas
årliga
berättelser särskilt ange de återkommande
problem som förvaltningarna inte ägnat tillräcklig
uppmärksamhet.
JO:s verksamhet i siffror
Under rapporteringsåret kom det in 4 107 nya ärenden
som gällde laglighetsövervakning till JO. Detta är
klart mer än året innan (3 857). Sammanlagt avgjorde
JO 4 114 laglighetskontrollärenden 2008. Antalet inlämnade
klagomål (3 694) och antalet avgjorda klagomål
(3 720) var det största någonsin.
De största ärendegrupperna gällde
social trygghet (18 procent av alla avgöranden), polismyndigheterna
(16 procent), fångvården (12 procent), hälso-
och sjukvården (11 procent) och domstolarna (6 procent).
I likhet med 2007 ökade antalet klagomål på fångvården
markant. I de övriga stora ärendegrupperna var
andelen ungefär densamma som ett år tidigare.
År 2008 meddelades 667 avgöranden som ledde
till åtgärder. Detta är ca 18 procent
av alla avgöranden som gällde klagomål
och egna initiativ. Den vanligaste åtgärden var
att JO meddelade sin uppfattning (559 fall) och gav en anmärkning
(32 fall). Under året utfärdades inga förordnanden
om att tjänsteåtal ska väckas. Under året
inspekterades 71 objekt (69 året innan). Ett nytt inslag
var de oanmälda fängelseinspektionerna.
Utskottet går inte närmare in på de
enskilda avgörandena och ståndpunkterna.
Behandlingen av klagomål
Antalet klagomål och andra laglighetskontrollärenden
har ökat kraftigt under det senaste decenniet. Enbart under
de fem senaste åren har antalet klagomål ökat
med 48 procent. I synnerhet självbetjäningen på webben
har gjort att klagomålen blivit fler.
Trots ärendetillströmningen har behandlingstiderna
för klagomål inte blivit längre under
de senaste åren. Det beror främst på att
behandlingen av klagomål har effektiverats genom nya arbetsrutiner
och verksamhetsmetoder och genom satsningar på utbildning
och arbetshälsa. Kansliets nya elektroniska ärendehanteringssystem väntas
ge kortare behandlingstider.
Utskottet noterar med tillfredsställelse att JO-kansliet
aktivt arbetat på att korta behandlingstiderna. I den mån
det låter sig göra kunde kansliet i fortsättningen
t.ex. gå in för större flexibilitet i
undersökningen av klagomål och i arbetsrutiner
för att nå de uppställda målen.
Detta kan enligt utskottets mening generera positiva effekter för
medborgarnas rättssäkerhet och ge JO-verksamheten
större genomslag.
Enligt berättelsen vore det angeläget att
ge JO en större rätt att pröva vilka
klagomål som tas till behandling. JO kunde då bedöma
om det med tanke på antingen individens rättssäkerhet
eller de grundläggande fri- och rättigheterna
och de mänskliga rättigheterna finns behov av
att undersöka klagomålen. Detta anses kräva ändringar
i åtminstone 3 § i lagen om riksdagens justitieombudsman.
Frågan har hänskjutits till en arbetsgrupp vid
justitieministeriet vars mandat löper ut sommaren 2010.
Utskottet anser förslaget vara välbefogat.
JO bör kunna omprioritera verksamheten och fokusera på ärenden
där den klagandes rättssäkerhet eller
grundläggande och mänskliga rättigheter
i övrigt kräver att behandlingen sker snabbt och effektivt.
Om undersökningströskeln höjs blir det
också lättare att avdela mer resurser för egeninitierade
undersökningar och inspektioner. Utskottet menar att 2
och 3 § i lagen om riksdagens justitieombudsman som föreskriver om
minimikravet på innehållet i klagomål
och förutsättningarna för undersökning
av klagomål med sin nuvarande skrivning inte utesluter
att prövningsrätten i fråga om undersökningen
av klagomål breddas och undersökningströskeln höjs åtminstone
i någon mån.
I JO:s verksamhet väger medborgaraspekten mycket tungt.
För den klagande är det oftast angeläget
att snabbt få hjälp. En del av klagomålen och
andra brev gäller myndigheter eller andra som sköter
ett offentligt uppdrag; där kan det räcka med
att JO-kansliet under mindre formella former tar kontakt med instansen
eller tjänstemannen i fråga för att frågan
ska bli utredd eller förfarandet korrigeras. Utskottet
menar att fler sådana kontakter, som inte alltid behöver
kombineras med begäran om utredning, kan bidra till att
behandlingstiderna blir kortare.
JO:s åtalsrätt
Tjänsteåtal är det strängaste
instrument JO förfogar över. Men JO kan avstå från
att väcka åtal trots att den övervakade
har förfarit lagstridigt eller underlåtit att
fullgöra sin skyldighet, om JO bedömer att det
räcker med en anmärkning.
Utskottet behandlade utifrån biträdande justitieombudsman
Jääskeläinens inlägg betydelsen av
JO:s åtalsrätt i sitt betänkande om riksdagens justitieombudsmans
berättelse 2007 (GrUB 4/2009 rd,
s. 2—3). Utskottet konstaterade då att det faktum
att åtalsrätten i praktiken utnyttjas så pass
sällan uttryckligen bör ses som bevis för lagövervakningsinstitutionernas
föregripande verkan och proportionaliteten inom åtgärdsprövningen.
Utskottet upprepar sin ståndpunkt men vill samtidigt påpeka
att tröskeln för att väcka tjänsteåtal
inte får läggas för högt i enskilda
fall.