Motivering

Behovet av riksdagens samtycke

Enligt 94 § 1 mom. i grundlagen godkänner riksdagen fördrag och andra internationella förpliktelser som innehåller sådana bestämmelser som hör till området för lagstiftning eller annars har avsevärd betydelse, eller som enligt grundlagen av någon annan anledning kräver riksdagens godkännande.

Överenskommelsen mellan Finland och Förenta staterna om brottsbekämpning innehåller bestämmelser som hör till området för lagstiftning. I propositionsmotiven redogörs det sakligt och i detalj för dem. Överenskommelsen kräver alltså riksdagens godkännande.

Överenskommelsen kontra grundlagen

Skyddet av personuppgifter.

Överenskommelsens konstitutionella betydelse är framför allt relaterad till skyddet för personuppgifter i grundlagens 10 §. Överenskommelsen tillåter att man söker och jämför fingeravtrycksuppgifter och DNA-profiler och i enlighet med den nationella lagstiftningen översänder personuppgifter och övrig information för att förebygga brott. Utbytet av DNA- och fingeravtrycksuppgifter föreslås gå till så att man i enskilda fall automatiskt och i enlighet med den nationella lagstiftningen hos den avtalsslutande part som utför sökningen jämför referensuppgifter mellan databaserna för att utreda om DNA-profilen eller fingeravtrycket har registrerats i den andra avtalsstaten. Jämförelsen sker enligt principen träff/ingen träff, och den vars fingeravtrycksuppgifter eller DNA-profil det handlar om kan inte identifieras enbart utifrån referensuppgiften (s. 12 i motiven).

Om den profil eller de avtryck som jämförs matchar, kan parterna be om personuppgifter och andra utförligare uppgifter. Uppgifterna översänds till den begärande parten i enlighet med den nationella lagstiftningen hos den avtalspart som gjort sökningen. Också översändandet av andra uppgifter för att förebygga grova brott och terroristbrott sker i enlighet med den nationella lagstiftningen. Uppgifterna översänds av ett särskilt nationellt kontaktställe.

Konstitutionellt sett är det viktigt att överenskommelsen inte utvidgar de i nationell lagstiftning förankrade myndighetsbefogenheterna. De uppgifter som avses i överenskommelsen ska samlas in, behandlas och överlåtas i enlighet med nationell lagstiftning och här ger överenskommelsen inte myndigheterna någon ny självständig behörighet. Innehållsligt är överenskommelsen på denna punkt mycket lik Prümfördraget (se GrUU 56/2006 rd om det fördraget). Tilllämplig nationell lagstiftning betyder i praktiken framför allt lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet, som har stiftats med grundlagsutskottets medverkan (GrUU 51/2002 rd).

Artikel 10.1 i överenskommelsen präglas onekligen av en viss vaghet som rimmar illa med utskottets tolkningspraxis när den i fråga om överlåtelse av uppgifter säger "om detta är nödvändigt" eller kombinerar översändande utan framställan med då man på grundval av vissa fakta "kan anta" att den registrerade begår allvarliga brott (jfr t.ex. GrUU 51/2002 rd och GrUU 56/2006 rd). Vagheten utgör emellertid inget konstitutionellt problem på den här punkten då man enligt överenskommelsen i varje händelse ska följa nationell lagstiftning vid överlåtelse av uppgifter. Inte heller i övrigt är bestämmelserna problematiska med avseende på grundlagens 10 §.

Utskottet har i sin tolkningspraxis poängterat att skyddsnivån måste vara adekvat vid översändande av uppgifter till en annan stat (se GrUU 27/2006 rd och GrUU 25/2009 rd). Ur konstitutionell synvinkel är det viktigt att överenskommelsen har allmänna regler för behandling av och skydd för personuppgifter (bl.a. artikel 10—16) som borgar för en adekvat skyddsnivå i det överenskomna samarbetet. Överenskommelsen tillåter bl.a. att finska myndigheter övervakar behandlingen av uppgifter (artikel 11), förbjuder att uppgifter förmedlas vidare utan tillstånd av den avtalspart som översänt uppgifterna (artikel 13) och förpliktar att rätta, spärra och avlägsna uppgifter (artikel 14). Förhandlingar pågår mellan Europeiska unionen och Förenta staterna om en överenskommelse om överlämnande av personuppgifter i brottsbekämpningssyfte (dataskyddsavtal EU—USA). Den kommer i sinom tid att lägga fast de rättsliga ramarna för dataskydd i brottsbekämpningssamarbetet.

Men utskottet vill trots det än en gång poängtera det ansvar som det informationslämnande nationella kontaktstället har i tillämpningen av överenskommelsen. Grundlagens 9 § 3 mom. om utlämnande av finska medborgare och 4 mom. om utlämnande av utlänningar leder till tolkningen att det inte är tillåtet att lämna ut uppgifter, om de kan leda till att någon t.ex. döms till dödsstraff eller till att ett ådömt dödsstraff verkställs (GrUU 51/2002 rd). Det här bör man komma ihåg när man i enskilda fall beslutar om uppgifter ska lämnas ut eller inte.

Genomförandeavtal.

Enligt överenskommelsen regleras de tekniska och förfarandemässiga detaljerna i genomförandeavtal som ingås mellan myndigheter. Avsikten är inte att i dessa avtal komma överens om sådant som påverkar fördragets innehåll eller de materiella förpliktelserna eller sådant som enligt grundlagen ingår i riksdagens behörighet. Sett mot den bakgrunden handlar det om s.k. internationella administrativa avtal som ingås mellan myndigheter och därmed utgör bestämmelserna om genomförandeavtal inte något problem med avseende på grundlagens 93 och 94 § om behörigheten att ingå avtal (t.ex. GrUU 16/2004 rd och GrUU 5/2007 rd).

I överenskommelsen anges inte vilken eller vilka de finska myndigheter är som ingår avtal. När det gäller det europeiska samarbetet kring brottsbekämpning har befogenhet att ingå motsvarande avtal uttryckligen getts inrikesministeriet (53 § 2 mom. i polislagen). Med hänsyn till frågans principiella tyngd och koppling till de grundläggande fri- och rättigheterna vore det enligt utskottet motiverat att också i detta bilaterala arrangemang låta inrikesministeriet ingå genomförandeavtalen. Det här kunde tydligast ordnas genom en särskild bestämmelse i ikraftsättandelagen.

Bemyndigande att utfärda förordning.

Ändringen av grundlagens 95 § 1 mom. om sättande i kraft av internationella förpliktelser trädde i kraft den 1 mars i år (). Bestämmelser som inte hör till området för lagstiftning sätts härefter i regel i kraft genom förordning av statsrådet (RP 60/2010 rd, s. 46). I analogi med detta bestäms det genom förordning av statsrådet om ikraftträdande av en lag om sättande i kraft av en internationell förpliktelse. Följaktligen bör befogenheten för presidenten att utfärda förordning i 2 § i lagen om sättande i kraft av överenskommelsen ändras såsom följer: "Bestämmelser om sättande i kraft av överenskommelsens övriga bestämmelser och om denna lags ikraftträdande utfärdas genom förordning av statsrådet."

Behandlingsordning

Trots nya 2 mom. i grundlagens 94 och 95 § om godkännande och ikraftträdande av internationella förpliktelser (), som trädde i kraft i början av mars, krävs ingen revidering av den bedömning gällande behandlingsordningen för överenskommelsen och ikraftsättandelagen som ingick i motiven till propositionen från riksmötet 2010. Bestämmelserna i överenskommelsen berör inte grundlagen på det sätt som avses i dess 94 § 2 mom. och 95 § 2 mom. Beslut om att godkänna överenskommelsen kan fattas med enkel majoritet av de avgivna rösterna och förslaget till lag om sättande i kraft av överenskommelsen godkännas i vanlig lagstiftningsordning, förutsatt att utskottets anmärkning mot 2 § i ikraftsättandelagen beaktas.