Motivering
Näringsfriheten
Regeringen föreslår att det stiftas en lag
om skjutbanor. I lagen ska det bestämmas att det krävs
tillstånd för att anlägga och driva skjutbanor.
I fråga om banor för småskalig användning föreslås
anläggning och drift bli beroende av anmälan.
En skjutbana eller småskalig skjutbana kan också drivas
i kommersiellt syfte. Den föreslagna regleringen har därför
betydelse med avseende på näringsfriheten enligt
18 § 1 mom. i grundlagen. Även de föreslagna
bestämmelserna i vapenlagen om näringstillstånd
i vapenbranschen måste bedömas ur detta perspektiv. Det
föreslås att kommersiellt innehav och kommersiell
tillverkning, reparation, modifiering och förvaring av
samt handel med luftvapen som har en effekt som motsvarar effekten
hos skjutvapen ska bli beroende av tillstånd.
Grundlagsutskottet har ansett att grundlagen utgår
från att näringsfrihet ska råda men att
tillstånd i undantagsfall kan krävas för
näringsverksamhet. En reglering där näringsverksamhet
blir beroende av tillstånd måste ske genom lag,
och lagen måste också uppfylla övriga
allmänna krav på en lag som begränsar
de grundläggande fri- och rättigheterna. Inskränkningar
i näringsfriheten ska vara exakta och noga avgränsade,
och begränsningarnas omfattning och förutsättningarna
för dem ska framgå av lagen. När det
gäller innehållet har utskottet ansett det viktigt
att bestämmelserna om tillståndsvillkor och tillståndets
giltighet garanterar en tillräcklig förutsebarhet
i myndigheternas verksamhet. Betydelsefullt i detta avseende är
bland annat i vilken omfattning myndigheternas befogenheter bygger
på bunden prövning eller ändamålsenlighetsprövning.
Dessutom ska myndighetens befogenhet att förena tillstånd
med villkor grunda sig på exakta bestämmelser
i lag (se t.ex. GrUU 32/2010 rd,
s. 7—8).
Utskottet menar att det med utgångspunkt i de grundläggande
fri- och rättigheterna, och i synnerhet med hänsyn
till den personliga säkerheten och skyddet för
hälsan, finns godtagbara och vägande skäl
till att det ska krävas tillstånd för att
anlägga och driva skjutbanor och att anläggning
och drift av banor för småskalig användning
ska bli beroende av anmälan. Med tanke på verksamhetens
art har lagförslaget motiverade och tillräckligt
exakta bestämmelser om villkoren för beviljande
av skjutbanetillstånd. Myndigheternas tillståndsprövning är
bunden till bestämmelserna i 5 §. Regleringen är
alltså inte problematisk i fråga om den i grundlagen
skyddade näringsfriheten.
Förslaget att göra näringsverksamhet
som anknyter till effektiva luftvapen tillståndspliktig går
i linje med den reglering av vapenbranschen som med grundlagsutskottets
medverkan gjorts i fråga om egentliga skjutvapen. Utskottet
menar att samma skäl som motiverar den regleringen också gäller
näringsverksamhet som anknyter till effektiva luftvapen.
I ljuset av ett tidigare utlåtande finns det ingenting
att anmärka mot detta (se GrUU 35/1997
rd).
När det gällt bestämmelser om näringsverksamhet
har utskottet brukat anse att återkallande av tillstånd
får mer kännbara följder än
avslag på tillståndsansökan, eftersom återkallandet
innebär ett ingrepp i den enskildes rättsliga
ställning. Därför har utskottet ansett
att det för att lagstiftningen ska vara proportionerlig är
nödvändigt att möjligheten att återkalla
tillstånd kopplas till allvarliga eller väsentliga
förseelser eller försummelser och till att eventuella
anmärkningar och varningar till tillståndshavaren inte
har lett till att bristerna i verksamheten har korrigerats (se t.ex. GrUU
31/2006 rd, s. 2, GrUU 8/2006
rd, s. 3/II, GrUU 48/2005 rd, s. 2/I)
Bestämmelserna i 7 § i förslaget
till lag om skjutbanor motsvarar i huvudsak de krav grundlagsutskottet
fört fram i sin praxis. Enligt paragrafens 2 mom. 1 punkten
ska skjutbanetillståndet återkallas om tillståndshavaren
inte längre uppfyller förutsättningarna
enligt lagen och inte har avhjälpt bristerna inom utsatt
tid. Enligt momentets 2 punkt kan dock tillståndet återkallas utan
att tillståndsinnehavaren först bereds tillfälle
att avhjälpa bristerna, om tillståndshavaren "uppsåtligen
har förfarit väsentligen felaktigt i sin uppgift
att driva skjutbanan". Att driva en skjutbana är
enligt utskottet en mycket speciell form av näringsverksamhet.
Av säkerhetsskäl krävs att tillståndsinnehavaren är
särskilt omsorgsfull och noggrant följer tillståndsvillkoren. I
fråga om regleringens proportionalitet har det också betydelse
att Polisstyrelsen med stöd av 7 § 3 mom.
i stället för att återkalla skjutbanetillståndet
kan ge tillståndshavaren en varning, om återkallelse
av tillståndet vore oskäligt. Med hänsyn
till verksamhetens natur menar utskottet att den föreslagna
regleringen inte är problematisk med avseende på näringsfriheten.
Ordningsstadga för skjutbanan
En skjutbana ska enligt 9 § 1 mom. i förslaget
till lag om skjutbanor ha en ordningsstadga, där det ska
finnas bestämmelser om hur säkerheten för dem
som befinner sig på banområdet och i dess omedelbara
närhet tryggas, om begränsningar som gäller
användningen av banan och om hur det på banområdet
ska informeras om bestämmelserna och begränsningarna.
Lagförslagets bestämmelser om ordningsstadga
uppfyller de krav som grundlagsutskottet i sin praxis har uppställt
för detta slag av reglering. Utskottet har således
inget att anmärka mot bestämmelserna, särskilt
då tillämpningen av ordningsstadgan är
begränsad till skjutbanan och gäller verksamhet
som bedrivs där (se GrUU 31/2013 rd,
s. 4, GrUU 70/2002 rd, s. 5 och GrUU
28/2004 rd, s. 5).
Förvaring av skjutvapen
Ett skjutvapen ska enligt 106 § i förslaget
till lag om ändring av skjutvapenlagen på ett
låst ställe eller annars under lås. Om
flera än fem skjutvapen ska förvaras, ska vapnen
förvaras i ett stöldsäkert säkerhetsskåp
eller i ett förvaringsutrymme som särskilt har
godkänts av polisen. Den föreslagna regleringen
utvidgar enligt propositionsmotiven tillämpningsområdet
för bestämmelserna om förvaring av särskilt
farliga skjutvapen så att cirka 60 000 tillståndshavare
antingen ska skaffa sig ett säkerhetsskåp eller
låta polisen godkänna deras förvaringslokal
(s. 61).
Förslaget har konsekvenser med avseende på egendomsskyddet
enligt 15 § 1 mom. i grundlagen. Utskottet har tidigare,
i samband med stiftandet av skjutvapenlagen, konstaterat att det bakom
regleringar av den föreslagna typen ligger så viktiga
och starka samhälleliga intressen att det grundlagsfästa
skyddet för egendom inte anses utgöra något
allmänt hinder för exempelvis tillståndsplikten
(GrUU 35/1997 rd,
s. 2, GrUU 15/1996 rd,
s. 1/II). Det finns utan tvivel godtagbara och tungt vägande
skäl för förslaget vilka anknyter till
7 § 1 mom. i grundlagen, och bestämmelserna utgör
inte heller något problem med avseende på proportionaliteten.
Dessutom är de tillräckligt exakta och noga avgränsade.
Läkares anmälningsskyldighet
En läkare är med stöd av 114 § 1
mom. trots sekretessbestämmelserna skyldig att göra
en anmälan om en sådan person till polisen som
vid en rättspsykiatrisk undersökning har konstaterats vara
farlig för sig själv eller för någon
annan. En läkare är också skyldig att
göra en anmälan om en person som har tagits in
för psykiatrisk vård oberoende av sin vilja och
som läkaren utifrån en bedömning anser
vara olämplig att inneha skjutvapen, vapendelar, patroner
eller särskilt farliga projektiler. Skjutvapenanmälan
ska enligt paragrafens 3 mom. innehålla en ståndpunkt
till olämpligheten och motiveringar till ståndpunkten.
De föreslagna bestämmelserna är betydelsefulla
med avseende på skyddet för privatlivet och personuppgifter
som tryggas i 10 § 1 mom. i grundlagen. Utskottet har tidigare
i samband med behandling av skjutvapenlagen bedömt polisens
rätt att få hälsouppgifter om den som
ansöker om tillstånd att förvärva
skjutvapen och en läkares rätt att polisanmäla
en person som kan anses vara olämplig att inneha skjutvapen (GrUU 18/2010 rd,
s. 4—6). Det finns särskilt tungt vägande
skäl med tanke på de grundläggande fri-
och rättigheterna för den föreslagna lagstiftningen.
Dessa skäl går i sista hand tillbaka till rätten
till liv och personlig trygghet, som är tryggade i 7 § 1
mom. i grundlagen. Syftet med lagstiftningen är att säkerställa
att en person som är till fara för sig själv
eller någon annan inte kommer över skjutvapen.
De föreslagna bestämmelserna, som avgränsar
och preciserar de gällande reglerna för anmälningsskyldigheten, är
inte problematiska med avseende på grundlagen.