Motivering
Avgränsning av utlåtandet
Initiativet från lagtinget gäller i sak en
totalrevidering av strafflagens bestämmelser om sexualbrott.
Några specifika frågor tas upp, som enligt lagtinget
särskilt behöver ändras. Initiativet
skiljer sig från lagtingets tidigare initiativ i det avseendet
att det inte innehåller utkast till paragrafer i lagtext
utan vissa problemställningar och ett förslag
om att inleda lagberedning eller andra åtgärder.
Således liknar det en åtgärdsmotion som riksdagsledamöter
får lämna enligt 39 § 2 mom. 3 punkten
i grundlagen.
Enligt 74 § i grundlagen ska grundlagsutskottet ge
utlåtanden om grundlagsenligheten i fråga om lagförslag
och andra ärenden som föreläggs utskottet.
Följaktligen går utskottet i det här
utlåtandet inte in på den gällande strafflagstiftningen
som initiativet gäller och tar heller inte ställning
till om en översyn behövs eller är lämplig.
Nedan reder utskottet bara ut omfattningen av lagtingets initiativrätt
och gör en bedömning av initiativet i ljuset av
sina slutsatser.
Initiativrättens rättsliga grund och historiska bakgrund
Lagtingets initiativrätt har sin rättsliga
grund i grundlagen. Angående Ålands lagtings initiativrätt
samt stiftande av landskapslagar gäller det som bestäms
i självstyrelselagen, står det i 75 § 2 mom.
i grundlagen.
Bestämmelsen konkretiseras av 22 § 1 mom.
i självstyrelselagen för Åland (1144/1991),
som föreskriver att lagtinget får väcka
initiativ i frågor som hör till rikets lagstiftningsbehörighet. "Initiativet
föreläggs riksdagen genom regeringens försorg"
står det sedan i bestämmelsen. Den generella ordalydelsen
ger intryck av en bred räckvidd.
Men motiveringen i den proposition som ledde till att självstyrelselagen
stiftades föranleder en annan uppfattning. Enligt motiveringen
(RP 73/1990 rd, s. 71) gäller initiativrätten
frågor av särskild betydelse för landskapet.
Initiativrätten innebär en möjlighet
att komma in med förslag till "rikslagstiftning med territoriellt
begränsad giltighet". Initiativet behöver inte
nödvändigtvis utmynna i en fristående
lagstiftningsakt, utan specialstadganden för Åland
kan även inarbetas i större lagkomplex. Initiativrätten
gäller förutom lagmotioner även hemställnings-
och finansmotioner.I juridisk litteratur: se Suksi, Markku: Ålands konstitution.
Saarijärvi 2005, s. 111 Påpekandet i motiven
att bestämmelsen i sak motsvarar 15 § i den föregående
självstyrelselagen (670/1951) kan också ses
som viktigt.
Den nuvarande självstyrelselagens bestämmelse
om initiativrätten är just mot bakgrund av sin
motivering en direkt efterföljare till denna 15 §.
Enligt paragrafen hade lagtinget rätt att väcka initiativ
i "sådan landskapet enskilt rörande angelägenhet,
som hänför sig till rikets lagstiftningbehörighet
eller allmänna förvaltning". Initiativen skulle
föreläggas riksdagen genom regeringens försorg.
Bestämmelsen motiverades inte alls i regeringens proposition
(RP 38/1948 rd) som ledde till att självstyrelselagen
1951 stiftades. Orsaken var troligen att förslaget byggde
på en proposition som lämnades till riksdagen
1946 och sedan förföll. I den propositionen var
paragrafen i sak densamma och hade också en motivering
(se RP 100/1946 rd, s. 14). Där stod det att initiativrätten
syftade till att ge lagtinget möjlighet att med stöd
av landskapsmyndigheternas lokala expertis påverka rikets
lagstiftning för att åstadkomma lagstiftning som
gällde Åland i någon fråga som
enligt självstyrelselagen ingick i rikets exklusiva lagstiftningsmakt.
Dessutom skulle landskapets initiativ "gå ut på åstadkommande
av en enbart för landskapet gällande lagstiftning".
Analys
Utifrån det som sagts ovan kan 22 § i självstyrelselagen
i teorin tolkas på två sätt, anser utskottet.
För det första kan tolkningen vara rent formell
och alltså strikt hålla sig till ordalydelsen. Enligt
en sådan tolkning har lagtinget en omfattande initiativrätt,
också i frågor som ingår i rikets lagstiftningsbehörighet.
Tolkningen underbyggs inte av någonting annat än
en bokstavlig läsning av bestämmelsen.
För det andra kan bestämmelsen läsas
enligt en tolkning som här kan kallas t.ex. historisk och intentionell.
Då kan ordalydelsen ses som ett ofullständigt
uttryck för lagstiftarens vilja i ett längre tidsperspektiv.
Det som enligt utskottet talar för den här tolkningen är
att
-
motiveringen till den gällande
bestämmelsen tydligt anger gränserna för
bestämmelsens räckvidd och dessutom hänvisar
till den bestämmelse som ska upphävas genom den
nya lagen och explicit säger ut att den nya bestämmelsen
motsvarar den,
-
ordalydelsen i 15 § i självstyrelselagen från
1951 visar att bestämmelsens räckvidd är begränsad,
-
motiveringen till 15 § i förslaget
till självstyrelselag 1946 stöder den här
tolkningen,
-
det åtminstone i princip går att
försöka uppnå det resultat som initiativet
siktar på genom att riksdagsledamoten från Åland
utnyttjar sin rätt att väcka motioner enligt 39 § 2
mom. i grundlagen; den rätten är densamma som
för ledamöterna från alla andra valkretsar,
och
-
ett lagsystematiskt argument också bidrar till
att underbygga en restriktiv tolkning, eftersom ordalydelsen i den
gällande självstyrelselagens 22 § 2 mom.
om lagtingets initiativrätt uttryckligen avser utfärdande
av förordningar och administrativa föreskrifter
"för landskapet".
Slutsats
Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att villkoren för
lagtingets behörighet att väcka initiativ inte
uppfylls i det här fallet. Framför allt är det
fråga om att initiativet inte bara gäller landskapet
och att det heller inte varit meningen att avgränsa det
i territoriellt hänseende. Det är en annan fråga
om det ärende som initiativet gäller har särskild
betydelse för landskapet. Ett förslag om att se över
hela den del av strafflagstiftningen som gäller sexualbrott
uppfyller enligt utskottet inte de här villkoren. Över
huvud taget visar motiveringen till initiativet inte på behörigt
sätt hur de frågor som tas upp skulle ha särskild
betydelse för landskapet. I sista hand kan en tolkning — bland
annat utifrån de bifogade expertutlåtandena — vara
att initiativet siktar på att Finland ska harmonisera sina
straffrättsliga bestämmelser med lagstiftningen
i Sverige. Betydande och vittgående kriminalpolitiska linjeval av
den typen hör dock helt och hållet till riksdagens
befogenheter.
Utskottet anser att Ålands lagtings initiativ som avses
i regeringens skrivelse inte uppfyller villkoren enligt 22 § 1
mom. i självstyrelselagen.