Motivering
Systemet för frivillig återresa
Enligt den föreslagna 31 § i lagen om mottagande
av personer som söker internationellt skydd (mottagningslagen)
kan bl.a. till den som beviljats tillfälligt uppehållstillstånd
med stöd av 51 § i utlänningslagen betalas
bidrag enligt prövning och ersättning för
skäliga rese- och flyttkostnader till hemlandet eller annat
land där hans eller hennes inresa är garanterad.
Ett villkor för att bidrag och ersättning ska
betalas till den som fått internationellt skydd är
att han eller hon frivilligt och i permanent syfte avlägsnar
sig ur landet efter att ha återtagit sin ansökan
om skydd eller efter att ha fått sin ansökan om
upphållstillstånd avslagen.
Enligt 14 a § 3 mom. i mottagningslagen tillhandahålls
för en tredjelandsmedborgare, som fått ett beslut
om avlägsnande ur landet och beslutet har blivit verkställbart
men som inte kan avlägsnas med myndighetsåtgärder,
mottagningstjänster endast i 30 dagar efter det att beslutet
blivit verkställbart, om det anses att utlänningen
kan återvända frivilligt till hemlandet och inte
har gjort en ansökan om assisterad frivillig återresa.
Enligt 4 mom. kan föreståndaren för en
förläggning dock besluta att en sådan
person av särskilda skäl som anknyter till dennes person
ska tillhandahållas mottagningstjänster under
en rimlig tid också efter den nämnda tidsfristen.
Det föreslås att till 51 § i utlänningslagen
fogas ett nytt moment om att ett tillfälligt uppehållstillstånd
inte beviljas, om orsaken till att utlänningens återresa
inte genomförs är att han eller hon inte samtycker
till att återvända till sitt hemland eller sitt
permanenta bosättningsland eller att han eller hon försvårar
arrangemangen för återresan. Den föreslagna ändringen
innebär bl.a. att uppehållstillstånd
inte beviljas på grund av att utlänningen är
förhindrad att lämna landet, om det i praktiken är
möjligt för utlänningen att frivilligt återvända
till sitt hemland.
Enligt motiven är propositionens syfte att uppmuntra
tredjelandsmedborgare som återtagit sin ansökan
om internationellt skydd eller som fått avslag på ansökan
om uppehållstillstånd att återvända
frivilligt. Detta syfte som främjar genomförandet
av Europeiska unionen s.k. återvändandedirektiv är
i och för sig motiverat, menar grundlagsutskottet. Det
ovannämnda regelverket som har sin utgångspunkt
i nationella behov, där det att systemet för frivillig återresa
inte utnyttjas är kopplat till att tillhandahållande
av mottagningstjänster slutar och att tillfälligt
uppehållstillstånd inte beviljas, förefaller
dock inte att särskilt poängtera återresans
frivillighet.
Med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna
och de mänskliga rättigheterna kan det ses som
problematiskt i systemet för frivillig återresa
att det oundvikligen leder till att det uppstår en ny grupp
av personer som vistas olagligt i Finland. Det finns olika bedömningar
om hur stor en sådan grupp av papperslösa skulle
bli (se RP s. 37). Grundlagsutskottet har tidigare påpekat
den osäkra rättsliga statusen för utlänningar
som vistas i landet utan uppehållstillstånd inte minst
med tanke på rättigheterna i anslutning till social
trygghet i 19 § i grundlagen (GrUU 7/2008
rd, s. 3). Å andra sidan har utskottet noterat
att personerna inte går miste om sin rätt att enligt
19 § 1 mom. i grundlagen få oundgänglig försörjning
och omsorg trots att de inte längre omfattas av mottagandet
av asylsökande (GrUU 26/2010 rd,
s. 2). I motsvarande sammanhang har utskottet också påpekat
att rätten till avgiftsfri undervisning i 16 § 2
mom. i grundlagen är en subjektiv rätt, som är
dessutom tryggad i artikel 28 i FN:s konvention om barnets rättigheter (GrUU
59/2010 rd, s. 5).
Verkställighet av beslut om utvisning
Om ett utvisningsbeslut grundar sig på att förutsättningarna
för beviljande av ett i 51 § avsett tillfälligt
uppehållstillstånd inte längre föreligger,
får utvisningen enligt 200 a § i lagförslag
2 verkställas även om utvisningsbeslutet överklagas,
om inte förvaltningsdomstolen bestämmer något
annat.
Grundlagsutskottet har i samband med totalrevideringen av utlänningslagen
behandlat verkställighet av ett beslut om avvisning i 201 § i
utlänningslagen med avseende på 21 § i
grundlagen om rättsskydd (GrUU 4/2004
rd, s. 10—12). Utskottet ansåg dock
att möjligheten till en omdelbar verkställighet
av ett avvisningsbeslut i och för sig inte strider mot
21 § i grundlagen (se också GrUU 16/2000
rd, s. 6). Utskottet konstaterade dock att rättsskyddsrisken
minimeras i fall där besvär har anförts,
om beslutets verkställbarhet blir beroende av domstolens
avgörande med anledning av en ansökan om verkställighetsförbud.
Utskottet bedömde i det nämnda utlåtandet särskilt
regleringen i 201 § 3 mom. i utlänningslagen som
gäller en utlänning som kommit från ett
säkert asyl- eller ursprungsland eller en utlänning
vars ansökan är uppenbart ogrundad. Enligt bestämmelsen
kan avvisningsbeslutet verkställas tidigast den åttonde
dagen efter det att beslutet har delgetts sökanden. Utskottet
kritiserade det obefogade påskyndandet av verkställigheten
av avvisningsbeslut och ansåg att den föreslagna
korta tidsfristen för verkställighet förefaller
särskilt oskälig för en sökande
som väntat en längre tid på behandling
av sin asylansökan och som knutit olika slag av band till
Finland. Utskottet ansåg att i sammanhang med grundläggande
och mänskliga rättigheter är det klart
bättre motiverat att binda verkställigheten av
beslut vid att förvaltningsdomstolen ska ha avgjort en
eventuell ansökan om förbud mot verkställighet
eller på eget initiativ på grund av besvär
förordnat om verkställighet av beslutet (GrUU
4/2004 rd, s. 12).
Förslaget innebär ett undantag av den hittills absoluta
regeln att ett beslut om utvisning inte enligt 200 § i
utlänningslagen får verkställas förrän
beslutet har vunnit laga kraft. Denna skillnad i fråga
om verkställighet har i ljuset av grundlagens 21 § varit
motiverad, eftersom utvisning — till skillnad från
avvisning — i allmänhet sker i en situation där
en utlänning kan ha vistats en längre tid i landet
och knutit nära band till Finland. Det är typiskt
också i sådana i den föreslagna regleringen
avsedda beslutssituationer där man bl.a. ska beakta de
omständigheter som nämns i samband med helhetsbedömningen
enligt 146 § i utlänningslagen. En omedelbar verkställighet
av myndighetens beslut om utvisning trots ändringssökande är
enligt utskottet betänkligt i en sådan situation
med tanke på personens rättsskydd i 21 § i
grundlagen. Enligt utredningen till utskottet avvisas utlänningen
i regel inte förrän tiden för behandlingen
av avvisningsbeslutet vid förvaltningsdomstol har förflutit.
Regleringen borde i detta fall förtydligas så att
beslutet om utvisning inte får verkställas förrän
förvaltningsdomstolen har avgjort en eventuell ansökan
om förbud mot verkställighet eller på eget
initiativ förordnat om verkställighet av beslutet.