Motivering
Riksdagens samtycke till statsgaranti
Den i 1 § definierade försäkringsgarantin är
till sin art en statsborgen enligt 82 § 2 mom. i grundlagen
som får beviljas med riksdagens samtycke. Samtycket kan
också ges i form av en lag, förutsatt att det
föreskrivs om garantiernas högsta belopp (RP
1/1998 rd, s. 136/I, GrUU 57/2002
rd, s. 3/I). Lagförslaget uppfyller
kravet, eftersom det finns en bestämmelse om statsgarantins
maximibelopp i 2 § 2 mom.
Garantiavgift och handläggningsavgift
För försäkringsgaranti för
undantagsförhållanden tas enligt 4 § 1
mom. ut en garantiavgift, vars storlek bestäms med beaktande
av arten och omfattningen av risken för staten. Försäkringskommissionen
för undantagsförhållanden ska enligt
7 § 1 mom. 3 punkten bereda grunderna för den
i 4 § nämnda garantiavgiften och handläggningsavgiften.
I 14 § föreskrivs det att närmare bestämmelser
om fastställandet av garantiavgiften och handläggningsavgiften
för försäkringsgaranti för undantagsförhållanden
utfärdas genom statsrådsförordning.
Bestämmelserna är relevanta i förhållande
till 81 § 2 mom. i grundlagen där det står
att bestämmelser om avgifter samt de allmänna
grunderna för storleken av avgifter för de statliga
myndigheternas tjänsteåtgärder, tjänster
och övriga verksamhet utfärdas genom lag. I förarbetena
till grundlagen sägs att det genom lag ska utfärdas bestämmelser
om avgiftsberäkningen, t.ex. vilka självkostnadsvärden
eller företagsekonomiska principer som ska iakttas (RP
1/1998 rd, s. 135/II). Utskottet har
av hävd ansett att det typiska för konstitutionella
avgifter är att de är ersättningar eller
vederlag för tjänster från det allmännas
sida. I bedömningen av om det finns en motprestation till
betalningen eller inte bör hänsyn tas till bl.a.
om betalningen går att specificera, om den motsvarar kostnaderna
och om den är frivillig eller obligatorisk (GrUU
12/2005 rd, s. 3—4, GrUU 3/2003
rd, s. 2/I, GrUU 67/2002 rd, s.
3—4, GrUU 66/2002 rd, s. 3).
Utskottet konstaterade i anknytning till likartade regler i beredskapslagen
helt kort att bestämmelserna om garanti- och handläggningsavgift
svarar mot de villkor som 81 § 2 mom. ställer
på reglering av statliga avgifter utifrån (GrUU
57/2002 rd, s. 3/I). Den nu föreslagna
bestämmelsen skiljer sig i fråga om skrivningen
från 12 b § 3 mom. i beredskapslagen genom att
som en faktor ska beaktas arten och omfattningen av "risken" medan beredskapslagen
talar om "undantagsförhållandenas art och i mån
av möjlighet arten och omfattningen av risken för
staten".
Det räcker inte med enbart riskens art och omfattning
för att till fullo styra försäkringsgarantikommissionen
när den bereder grunderna för garantiavgiften
och handläggningsavgiften. De allmänna grunderna
för avgiftens storlek bör tydligare framgå direkt
av lagen för att tillgodose kraven i grundlagens 81 § 2
mom (GrUU 46/2004 rd, s. 3/I, GrUU
66/2002 rd, s. 4—5). Därför
bör bestämmelserna preciseras genom tillägg
av andra faktorer som utöver riskens art och omfattning
påverkar avgiften storlek. Sådana faktorer kunde
enligt utskottet vara hur väl avgiften motsvarar risken,
hur allvarliga de exceptionella förhållandena är,
deras territoriella omfattning och hur förhållandena
påverkar respektive transportform. En viss vägledning
får man också från 8 § 2 mom.
i lagen om statliga exportgarantier, enligt vilket garantiavgiften
bestäms utgående från riskperiodens längd,
kreditvärdigheten hos föremålet för
risken, kreditvärdigheten hos landet där föremålet
för risken finns och andra omständigheter som
inverkar på den risk som ska täckas samt konkurrensfaktorerna.
Försäkringsgarantikommissionen för
undantagsförhållanden
Enligt 15 § 2 mom. upphävs beredskapslagens 12 b
och 40 b—40 d § om ställande
av försäkringsgaranti och om statsrådets
förordning om försäkringsgarantikommissionen
för undantagsförhållanden. I 2 kap. i
lagförslaget ingår bestämmelser om försäkringsgarantikommissionen
för undantagsförhållanden, hur den tillsätts, vilken
sammansättning och vilka uppgifter den har och vilken rätt
den har att få uppgifter, om kommissionens beslutförhet,
om sakkunniga och arvoden och om tjänsteansvar. Kommissionens uppgifter
inbegriper knappast alls utövning av offentlig makt då det
inte är kommissionen som beviljar försäkringsgarantierna
(GrUU 57/2002 rd, s. 3/II).
Grundlagens 119 § 2 mom. kräver att de allmänna
grunderna för statsförvaltningens organ regleras
genom lag, om deras uppgifter omfattar utövning av offentlig
makt. Med de allmänna grunderna avses främst enhetens
namn, bransch och huvudsakliga uppgifter (RP 1/1998 rd,
s. 174/II). Regleringen fyller dessa kriterier.
Kommissionen ska enligt 7 § 1 mom. 4 punkten "administrera"
försäkringsgarantier för undantagsförhållanden.
Trots att begreppet administrera förekommer i nyare lagstiftning
(t.ex. lagen om statliga exportgarantier och beredskapslagen), blir
innehållet något diffust utan närmare
bestämningar. Samma uttryck har använts i den
föreslagna 8 § om rätt att få uppgifter.
Till följd av kravet på exakthet och noga avgränsning
bör bestämmelserna preciseras genom att i lagen
räkna upp de uppgifter som administreringen omfattar. Man
kan få en fingervisning av bland annat propositionsmotiven
som pekar på en lång rad praktiska uppgifter såsom att
bevaka situationen och ge akt på att garantivillkoren efterlevs,
göra riskbedömningar, vara expert på olika
transportformer och försäkrandet av dem, hålla
kontakt med försäkringsgivare, försäkringstagare,
transportaktörer och myndigheter samt inhämta
uppgifter om bl.a. lagring och importbehov i fråga om nyttigheter
som är nödvändiga för försörjningsberedskapen.