Motivering
Regeringens proposition till riksdagen med förslag
till lagar om ändring av universitetslagen och yrkeshögskolelagen
(RP 244/2014 rd)
Studerandekvoter, diskrimineringsförbud och kulturella
rättigheter.
Enligt 36 b § i det första lagförslaget
ska universiteten i den gemensamma ansökan reservera en
del av studieplatserna för dem som inte tidigare har avlagt
högskoleexamen inom utbildningssystemet i Finland eller mottagit
en studieplats i en utbildning som leder till högskoleexamen
eller som har tagit emot en studieplats i en utbildning som börjat
vårterminen 2014 eller tidigare, men inte har avlagt högskoleexamen.
Universitetet ska ändå trygga ändamålsenliga
ansökningsmöjligheter också för dem
som avlagt högskoleexamen och tagit emot en studieplats.
Universitetet ska se till att möjligheterna för
dessa grupper av sökande att få en studieplats
inte blir oskäligt olika om man ser till jämlikheten
mellan de sökande. Vid bedömning av skäligheten
beaktas det hur stor andel de sökande i olika grupper utgör
av alla sökande, möjligheten att börja
studier på andra vägar än via gemensam
ansökan och andra liknande omständigheter. Likadana
bestämmelser om yrkeshögskolorna föreslås
i 28 b § i det andra lagförslaget.
Den gällande universitetslagen och yrkeshögskolelagen
ger universiteten respektive yrkeshögskolorna rätt
att införa en sådan kvot för de som söker
in första gången. De nuvarande bestämmelserna
har kommit till med grundlagsutskottets medverkan (GrUU
23/2012 rd, GrUU 12/2013 rd)
och de har samma lydelse som i det ena utlåtandet (GrUU
13/2013 rd). För att kvoter för
de som söker in första gången ska kunna införas
genom en vanlig lag måste bestämmelserna preciseras
så att särbehandlingen av sökande inte
blir orimlig, ansåg grundlagsutskottet. Utskottet stödde
sig på diskrimineringsförbudet i 6 § 2
mom. och bestämmelserna i 16 § 2 mom. i grundlagen
om det allmännas skyldighet att säkerställa
lika möjligheter för var och en enligt sin förmåga
och sina särskilda behov också få annan
utbildning än grundläggande utbildning. Den senare
bestämmelsen innebär enligt utskottet också att
principen om livslång utbildning erkänns. Det
får inte gå så att de som redan har avlagt
en högskoleexamen eller tagit emot en högskoleplats
hamnar i ett oskäligt sämre läge än
de som söker sin första studieplats, ansåg
utskottet. Dessutom menade utskottet att det också i framtiden
måste gå att avlägga ytterligare en högskoleexamen
eller byta studieinriktning (GrUU 23/2012 rd).
I propositionen motsvarar 36 b § i det första lagförslaget
och 28 b § i det andra lagförslaget i stort sett
utskottets tidigare ståndpunkter. En viktig skillnad jämfört
med i dag är att kvoten för förstagångssökande
blir obligatorisk för både universitet och yrkeshögskolor.
Det är dock inte av någon avgörande betydelse
med avseende på 6 § 2 mom. respektive 16 § 2
mom. i grundlagen. Ändringarna medför inga problem
utifrån dessa bestämmelser.
Lagstiftningen om arbetslöshetsersättningar innehåller
en skyldighet för unga att ta emot en studieplats. För
att undvika att det uppstår oskäliga situationer
bör dessa bestämmelser bedömas visavi
bestämmelserna om studerandekvoten. Det är viktigt
eftersom skyldigheten att ta emot en studieplats kom till när
det inte fanns den här typen av kvoter.
Universitetens självstyrelse.
Utifrån 123 § 1 mom. i grundlagen har universiteten
självstyrelse enligt vad som närmare bestäms
genom lag. Studerandekvoterna bör också bedömas
i det perspektivet. Yrkeshögskolorna berörs inte
av grundlagsbestämmelsen (RP 1/1998 rd)
och följaktligen inskränker sig den konstitutionella
bedömningen till ändringen av universitetslagen.
Det konstitutionella skyddet för universitetens autonomi är
uppdelat på dels vetenskap och undervisning, dels ekonomi
och förvaltning. I det konstitutionella skyddet ingår
också universitetens rätt att bestämma
om antagning och antagningskriterier. I en tidigare bedömning
av den gemensamma ansökan till högskolorna har
utskottet påpekat att universiteten också i fortsättningen
kommer att bestämma om antagningen av studerande och antagningskriterierna.
Följaktligen var bestämmelserna om gemensam ansökan inget
problem med avseende på 123 § i grundlagen (GrUU
23/2012 rd).
En kvot för förstagångssökande
inskränker universitetens möjligheter att bestämma
självständigt om antagningskriterierna. Å andra
sidan minskar inskränkningen av att universiteten får
bestämma självständigt om storleken på kvoten,
förutsatt att de tar hänsyn till grundlagsutskottets
krav på att de sökande inte får särbehandlas
orimligt mycket. Fortfarande får universiteten fritt lägga
fast övriga antagningskriterier och ta in studerande självständigt
inom ramen för dem. Syftet med kvotbestämmelsen är
att de unga ska börja studera snabbare och att så många som
möjligt får en studieplats. Enligt praxis i grundlagsutskottet är
detta godtagbara skäl för att särbehandla
sökande vid antagning med avseende på 6 § 2
mom. i grundlagen (se GrUU 23/2012 rd).
Utskottet anser att bestämmelsen inte heller är något
problem med avseende på 123 § 1 mom. om universitetens
självstyrelse, eftersom formuleringen fortfarande ger universiteten
rätt att bestämma om antagning och storlek på kvoten.
Regeringens proposition till riksdagen om komplettering av
regeringens proposition med förslag till lagar om ändring
av universitetslagen och av yrkeshögskolelagen (RP 244/2014 rd)
(RP 308/2014 rd)
Handläggningsavgift per termin, likabehandling och
kulturella rättigheter.
För ansökan ska Utbildningsstyrelsen ta ut
en terminsspecifik handläggningsavgift av personer som
söker in på grundval av utbildning avlagd inom
ett utbildningssystem i en annan stat än en stat som hör till
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz.
Avgiften måste betalas för att ansökan
ska behandlas (8 § 2 mom. i det första lagförslaget
och 12 § 2 mom. i det andra lagförslaget).
Redan tidigare har grundlagsutskottet ansett att avgifter kan
tas ut av studerande som antagits till ett utbildningsprogram på främmande
språk som leder till högre högskoleexamen,
men med undantag för medborgare i stater som hör
till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller av medborgare
i stater där medborgarna enligt unionslagstiftningen eller
avtal som är bindande för unionen jämställs
med unionsmedborgare. Med hänvisning till rättsakter
och skyldigheter som är bindande för Finland i
egenskap av EU-medlem samt till ömsesidighet ansåg
utskottet att medborgare i en EU/EES-stat kan särbehandlas
trots 6 § 2 mom. i grundlagen (GrUU 11/2009
rd; se också GrUU 13/2009 rd om
yrkeshögskolor).
Handläggningsavgiften har inget direkt samband med
medborgarskap. Det är avgörande är om
personen säker in till ett universitet eller en yrkeshögskola
på grundval av utbildning inom utbildningssystemet i någon
annan stat än en EU/EES-stat eller i Schweiz.
I princip kan avgiften alltså också tas ut av
finska medborgare om de söker in på grundval av
utbildning avlagd utanför EU/EES.
Förslaget motiveras med att kostnaderna för att
handlägga ansökningar inte är kopplade
till medborgarskapet utan beror på i vilket land den examen
som ger högskolebehörighet har avlagts. Avgiften är
tänkt att täcka kostnaderna för att kontrollera
examina avlagda utanför EU/EES och för
att anlita stödtjänster vid bedömningen av
de sökandes högskolebehörighet (RP, s.
5). Det är sannolikt att kontroll av högskolebehörigheten
för sökande från stater utanför
EU/EES är förknippad med särskilda åtgärder
och större kostnader och att de utgör ett godtagbart
skäl enligt 6 § 2 mom. i grundlagen för
att särbehandla de sökande på grundval
av deras utbildning och införa en ansökningsavgift.
Bestämmelserna bör också bedömas
utifrån 16 § 2 mom. i grundlagen, där
det sägs att det allmänna, enligt vad som närmare
bestäms genom lag, ska säkerställa lika
möjligheter för var och en att oavsett medellöshet
enligt sin förmåga och sina särskilda
behov få även annan än grundläggande
utbildning och utveckla sig själv. Bestämmelsens
relevans understryks av att också medborgare i Finland
och andra EES-stater i princip kan drabbas av ansökningsavgiften.
I förarbetena till reformen av de grundläggande
fri- och rättigheterna ansågs det att den aktuella
grundlagsbestämmelsen inte nödvändigtvis
kräver att annan utbildning än grundläggande
utbildning är avgiftsfri, om man på något
annat sätt kan se till att mindre bemedlade har en realistisk
möjlighet till utbildning (RP 309/1993
rd, s. 68).
Hur stor handläggningsavgiften ska vara kommer att
föreskrivas genom förordning av undervisnings-
och kulturministeriet. I propositionen ingår ett utkast
till förordning, där handläggningsavgiften
för ansökan är 100 euro per termin och
sökande (RP, s. 10). Storleken på handläggningsavgiften är
inget hinder och innebär ingen väsentlig inskränkning
i möjligheterna att söka in till universitet eller
yrkeshögskola i Finland, anser utskottet. Lagstiftningen
medför inga konstitutionella problem.