Allmänt om regleringen av djurtransporter

Den gällande lagstiftningen om djurtransport i Finland grundar sig huvudsakligen på rådets förordning (EG) nr 1/2005 om skydd av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden (djurtransportförordningen). Den centrala principen för transport av djur är att transporten inte får orsaka skada eller onödigt lidande för djuren. Utskottet konstaterar att förordningen med vissa begränsningar tillämpas på alla transporter på väg, järnväg, vatten eller med flyg som sker i samband med kommersiell verksamhet. Transport av djur i samband med kommersiell verksamhet är i regel tillåten endast med tillstånd att transportera djur. Vid förflyttning av produktionsdjur från ett bete till ett annat och vissa korta djurtransporter gäller endast vissa av förordningens bestämmelser. Transport av djur till och från veterinärmottagning har lämnats utanför förordningens tillämpningsområde. 

För att utveckla den offentliga kontrollen i Europeiska unionen har Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 avseende offentlig kontroll (kontrollförordningen) antagits. Kontrollförordningen gäller tillsyn och andra offentliga åtgärder som vidtas för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel. Förordningen fastställer en enhetlig ram för kontroll av jordbruks- och livsmedelskedjan, men den medför inte några stora förändringar i kontrollen av transporter av djur. 

Vår gällande lag om transport av djur (1429/2006, djurtransportlagen) gäller också transporter som inte omfattas av EU:s djurtransportförordning. Lagen tillämpas på transport av levande ryggradsdjur och i tillämpliga delar på levande ryggradslösa djur. Den tillämpas också på tillsynen över djurtransporter. Lagen har någorlunda väl kunnat trygga djurens välmående under transporterna samt inspektionen av transporterna. Utskottet påpekar dessutom att transportbehovet kan minskas så att djuren mår bättre också genom lösningar i annan lagstiftning, såsom avlivning på gården och bestämmelser om ante mortem-besiktning före slakt. 

Regeringen föreslår i propositionen att djurtransportlagen ändras så att kraven i EU:s kontrollförordning uppfylls. Dessutom föreslås det att den nationella lagstiftningen till vissa delar förtydligas och att det till lagen fogas bestämmelser om Tullens tillsynsbehörighet, om ordnandet av utbildningar som kräver kompetensbevis och om de färdjournaler som krävs vid långa transporter av renar och pälsdjur. Utskottet anser att de ändringar som föreslås i djurtransportlagen är viktiga metoder för att förbättra övervakningen av transporter och trygga djurens välbefinnande i alla situationer. 

Sammantaget anser utskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslaget, men med anmärkningarna och ändringarna nedan. 

Definitionen av icke-kommersiella transporter

Regeringen föreslår en precisering av skillnaden mellan transport som sker i kommersiellt syfte och övrig transport genom att transport som sker i annat än kommersiellt syfte definieras. Utskottet konstaterar att den nya definitionen av transport som sker i annat än kommersiellt syfte motsvarar formuleringen i ingressen till djurtransportförordningen, vilket är viktigt med tanke på konsekvensen och en enhetlig tolkning av den nationella lagstiftningen och EU-lagstiftningen. Det har varit tvetydigt var gränsen går mellan icke-kommersiell och kommersiell transport, och det är således motiverat att förtydliga regleringen. Utskottet betonar att syftet med den nya definitionen inte är att ändra tillämpningsområdet eller utvidga tolkningen av kommersiella transporter till någon del. 

Utskottet anser att det är viktigt att en noggrannare definition av transport som sker i annat än kommersiellt syfte minskar skillnaderna i de olika myndigheternas tolkningar av tillämpningen av kraven i djurtransportlagen. Till övriga transporter än transporter i anknytning till kommersiell verksamhet räknas enligt specialmotiveringen i propositionen exempelvis transporter där en privatperson transporterar sina sällskapsdjur eller där en privatperson som inte utövar företagsverksamhet i anknytning till hästar transporterar sina egna tama hästar eller någon annans tama hästar utan ersättning eller högst mot ersättning av bränslekostnaderna eller där personen utan ersättning transporterar djuren till gården för ett ålderdomshem för att glädja de äldre eller när djurparkerna själva transporterar djur som hör till programmet för skydd av arter. Utskottet betonar att transporterna av djur utöver de exempel som lyfts fram ovan i praktiken anknyter till många olika slags situationer, och därför kommer tydliga anvisningar från Livsmedelsverket också i fortsättningen att behövas som stöd för tillämpningen av lagstiftningen. 

Tullens befogenheter

I dagsläget har Tullen på begäran gett tillsynsmyndigheterna handräckning vid tillsynskontroller av djurtransporter genom stickprov, som har utförts vid de inre gränserna i Europeiska unionen. För effektivisering av tillsynen är det ändamålsenligt att Tullen kan inspektera transporterna också för egen räkning. Den behörighet som föreskrivs för Tullen förbättrar myndigheternas möjligheter att ingripa uttryckligen i missförhållanden och brister i transporter av sällskaps- och hobbydjur och i transporter som har samband med så kallade valpfabriker. Kontrollen av djurtransporter är ett sätt att gripa exempelvis personer som smugglar hundvalpar och ställa dem till svars för sina gärningar redan innan hundarna kommit fram till sina nya ägare. Tullen bedöms kunna utföra kontrollen vid sidan av annan tillsyn och inom ramen för befintliga resurser med hjälp av tillräckliga anvisningar, utbildning och en handlingsmodell som Tullen, Livsmedelsverket och regionförvaltningsverket tillsammans har tagit fram. Utskottet lägger vikt vid att tillsynsresurserna ska vara tillräckliga. 

Ordnande av utbildning och prov

Enligt djurtransportförordningen ska djurtransportören och de personer som under transporten deltar i skötseln av djuren få utbildning i anknytning till djurtransport. För tillfället finns det inga bestämmelser om anordnandet av den utbildning som djurtransportförordningen kräver i djurtransportlagen eller i någon annan lagstiftning. Enligt djurtransportlagen godkänner Livsmedelsverket det prov som är avsett för transportörer av djur och djurskötare samt anordnaren av provet. I praktiken har Livsmedelsverket dock så gott som uteslutande anordnat provet i samarbete med regionförvaltningsverken. Utskottet välkomnar förslaget att den utbildning och det prov som krävs för kompetensbevis för transportörer och skötare ska anförtros professionella aktörer på utbildningsområdet, dvs. yrkesläroanstalter och yrkeshögskolor. 

Enligt lagförslaget är det bara läroanstalter som får ordna utbildning och prov som krävs för kompetensbevis gällande sådana djurarter som avses i djurtransportförordningen och som kräver ett särskilt kompetensbevis. Bestämmelsen om anordnare av utbildning och prov gäller således transport av hästdjur och tamdjur av nötkreatur, får, getter och svin samt fjäderfä. Att utbildningen endast kan ordnas av läroanstalter ökar oavhängigheten och säkrar kvaliteten med beaktande av de ställvis komplicerade tekniska och administrativa detaljerna i djurtransportförordningen. Utskottet framhåller att regleringen inte utgör något hinder för samarbete mellan läroanstalter och näringen eller andra berörda grupper när utbildningen ordnas. I fråga om andra djurarter än de som nämns ovan kan utbildning också ordnas av andra än läroanstalter. Till exempel inom renskötselområdet kan utbildning således också ordnas av Renbeteslagsföreningen. 

Enligt motiveringen till lagförslaget kan de som behöver kompetensbevis nu smidigare avtala om plats och tid för provet. Provet kan ordnas i samband med utbildningen, och då behöver man inte särskilt reservera en tidpunkt för det. Det kan också vara ett fristående prov där personen visar att han eller hon har tillräckliga kunskaper och färdigheter att transportera och sköta djur. Utskottet framhåller att det i hela landet ska finnas tillgång till de prov som krävs i utbildningen och för kompetensbeviset snarast möjligt efter det att lagen trätt i kraft. Det är också önskvärt att utbildningsorganisationerna inom sektorn samarbetar kring utvecklingen av utbildningar för att ytterligare främja välbefinnandet hos transporterade djur. 

Kravet på färdjournal

EU:s djurtransportförordning kräver i fråga om de viktigaste produktionsdjuren en färdjournal för mer än åtta timmar långa kommersiella djurtransporter utanför landets gränser. Enligt propositionen ska det med stöd av den nationella lagstiftningen i fortsättningen krävas en färdjournal också vid långa transporter av pälsdjur och renar utanför landets gränser, fastän förordningen inte förutsätter det i fråga om de här djuren. Utskottet välkomnar förslaget eftersom skyldigheten att utarbeta färdjournaler förbättrar myndigheternas möjligheter att övervaka långa transporter av renar och pälsdjur. 

I färdjournalen planeras alla etapper som en genomtänkt helhet och med hänsyn till hur djuren mår. När transportören lägger upp färdjournalen ska han eller hon på förhand planera och dokumentera hela den resa djuren kommer att åka, från avgångsplatsen till bestämmelseorten. Att färd-journaler i första hand ska övervakas av regionförvaltningsverken förtydligar situationen jämfört med nuläget och förbättrar övervakningen av planeringen av transportsträckor och kontrollerna i efterskott. I fråga om renar bedöms och godkänns färdjournaler av regionförvaltningsverket i Lappland. 

Sakkunniga har lyft fram att långa transporter av renar och pälsdjur till länder utanför EU inte kan anses önskvärda med tanke på djurens välbefinnande. Utförsel av djur från Finland är dock inte tillståndspliktig verksamhet och inbegriper inte någon ändamålsenlighetsprövning. Reglerna för internationell handel möjliggör inte exportförbud utan tillräcklig grund. Med stöd av transportlagstiftningen kan en grund för att förbjuda export eventuellt vara att djurens välbefinnande allvarligt äventyras under transporten. Utskottet betonar att man med hjälp av den föreslagna färdjournalen och den anknytande kontrollen kommer att få mer information om djurens välbefinnande under transporten och eventuella problem i samband med den. Utifrån denna information bör lagstiftningen vid behov vidareutvecklas.