Allmän motivering

Pälsnäringen

Utskottet konstaterar att det för närvarande finns ca 960 pälsfarmer i Finland. Det handlar om en näring som i huvudsak utövas av familjeföretag. Enligt den färskaste lantbruksstatistiken (2010) bedrev 327 gårdar pälsfarmning (1/3 av alla pälsfarmer).

Utskottet noterar att det handlar om en bransch med stor export; hela 98 procent av skinnen exporteras och 2008 uppgick exportinkomsterna till 280 miljoner euro och 2012 till ca 643 miljoner euro, vilket innebär att värdet av exporten hade fördubblats under den aktuella perioden. Foderråvaran i pälsproduktionen är dessutom till största delen av inhemskt ursprung och foder- och lönekostnaderna utgör ca 70 procent av kostnaderna, vilket innebär att produktionsinsatserna i huvudsak är inhemska. Pälsnäringen är med andra ord starkt inhemsk.

Enligt utredning till utskottet var sysselsättningseffekten 4 300 årsverken (PTT:s utredning 5/2013) och den direkta sysselsättningen ca 3 000 årsverken. Den indirekta sysselsättningseffekten beräknas vara 1 300 årsverken i form av andra produktionsinsatser och tjänster.

Utskottet noterar också att produktionen är koncentrerad till Österbotten (närmast till landskapen Österbotten, Mellersta Österbotten och Södra Österbotten men också Norra Österbotten), som står för ca 90 procent av produktionen. De fem kommuner där pälsproduktionen är störst (Nykarleby, Kalajoki, Kauhava, Kaustby och Pedersöre) står för ungefär hälften av landets totalproduktion. Koncentrationen innebär att näringen är betydelsefull för den lokala och regionala ekonomin. Enligt en undersökning från 2012 (Huovari & Pyykkönen) fanns det tio kommuner i Finland 2011 där pälsdjursnäringens andel av kommunernas skatteintäkter överskred fyra procent. Mest skatteintäkter fick Nykarleby från pälsfarmarna, dvs. nästan 20 av de totala skatteintäkterna.

Nuläge

Utskottet konstaterar att uppfödning, vård, behandling och hantering av pälsdjur regleras i djurskyddslagen (247/1996), som innehåller allmänna krav på djurhållning. Kraven preciseras genom en allmän djurskyddsförordning (statsrådets förordning 396/1996) medan de mest detaljerad kraven på djurskydd ingår i en statsrådsförordning om skydd av pälsdjur (1084/2011). I den föreskrivs i detalj om förvaringsutrymmen, burar och burstorlekar, anordningar och redskap, hantering och behandling av pälsdjur och om övrig utrustning. Kraven bygger på rådets direktiv (98/58/EG) om skydd av animalieproduktionens djur samt på rekommendationerna från 1999 för pälsdjur enligt den europeiska konventionen (CETS 47, 1992). I kommissionens förordning (EG) nr 1099/2009 finns närmare bestämmelser om djurskydd i samband med avlivning.

Jord- och skogsbruksministeriets förordning om identifiering av vissa djur (1123/2011), som utfärdats med stöd av lagen om ett system för identifiering av vissa djur (238/2010), berör också pälsdjur och förpliktar den som håller pälsdjur att anmäla sin verksamhet och djurens huvudsakliga hållningsplats till ett register som förs av Livsmedelssäkerhetsverket. Avsikten med registret är bland annat att säkerställa att utföra riskrelaterade inspektioner av djurvälfärden.

Myndighetstillsyn

I djurskyddslagen föreskrivs om tillsynen över att djurskyddslagen iakttas. Enligt inkommen utredning görs inspektioner av pälsfarmer både utifrån misstankar och utan misstankar som urvalsbaserade inspektioner (s.k. EU-djurskyddsinspektioner). Om försummelser konstateras ger myndigheten en uppmaning att rätta till missförhållanden och säkerställer genom uppföljningsbesök att åläggandena har följts. Vid behov kan man också vidta brådskande åtgärder för att säkerställa djurs välfärd. Pälsfarmer har funnits med i EU-djurskyddsinspektionerna ända sedan 2000.

De brister i iakttagandet av djurskyddsbestämmelser som uppdagades under inspektioner av pälsfarmer 2000—2012 har i allmänhet gällt bokföringen av veterinärmedicinsk vård eller antalet djur som dött på farmen, rymningssäkerhet, tillgången på tugg- och stimulansmaterial samt vilohyllor och utrymmeskrav. Enligt utredning till utskottet inspekterades 2012 totalt 37 pälsfarmer och på 20 farmer konstaterades försummelser. På fyra farmer upptäcktes sjuka djur som inte hade fått adekvat vård. Utskottet konstaterar att den gällande djurskyddslagen trädde i kraft 1.7.1996 och att den inte längre helt uppfyller vare sig moderna krav eller de krav som följer av grundlagen. Jord- och skogsbruksministeriet har därför tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att i form av en regeringsproposition lämna ett förslag till översyn av djurskyddslagen. Arbetsgruppens mandat löper ut 31.12.2014. Jord- och skogsbruksministeriet har dessutom tillsatt en styrgrupp för projektet med uppgift att lägga fast riktningen för arbetsgruppens lagberedningsarbete. Jord- och skogsbruksministeriet har dessutom tillsatt en annan arbetsgrupp som ska bereda en revision av den ovan nämnda förordningen om skydd av pälsdjur. Arbetsgruppen ska uppdatera förordningens villkor för pälsdjurshållning så att de bättre motsvarar dagens uppfattning om vilka krav som ska ställas på farmerna när det gäller pälsdjurs välbefinnande. Också den här arbetsgruppens mandat löper ut 31.12.2014.

Forskning

Finland har en lång tradition av forskning i pälsdjurs, särskilt rävars, välbefinnande. Östra Finlands universitet är den främsta forskningsinrättningen på området. Forskningen har syftat till att undersöka pälsdjurs beteende och de basala villkoren för deras välfärd. Man har också kartlagt olika sätt att förbättra välfärden under farmförhållanden. Finland deltar i det europeiska forskningsprojektet WelFur som arbetar med att ta fram nya indikatorer för pälsdjurs välfärd. Inom projektet utvecklas hos oss indikatorer också för mårdhund som förekommer i Finland. Avsikten är att utnyttja forskningsresultaten också vid revideringen av lagstiftningen. Projektet inleddes 2009 och Östra Finlands universitet ansvarar för den del av projektet som gäller rävar. Projektet inleddes med att man tog fram välfärdsindikatorer och för närvarande är man inne i en fas där man besöker farmer för att mäta välfärdsvariabler och ge producenterna goda råd. Projektet finansieras av näringen och MTT och övervakas av European Fur BreedersAssociation och oberoende vetenskapsexperter. Inom ramen för projektet utvecklas mätare för god utfordring, god uppfödningsmiljö, god hälsa och rationellt beteende.

Pälsdjurens välfärd

I en utredning som tillställts utskottet (Djurens välfärdscentral & Institutionen för klinisk produktionsdjursmedicin/Helsingfors universitet) fastställs det att termen djurens välfärd används för att beskriva hur djur upplever sin miljö och situation. Djur försöker anpassa sig till miljön i första hand genom att ändra sitt beteende och därför är beteendeiakttagelser och kännedom om arttypiskt beteende ett viktigt element inom såväl etologi som djurhållning. Välbefinnandenivån sjunker bland annat till följ av sjukdomar, smärta, lidande, frustration och kraftig stress. Välbefinnandenivån påverkas också starkt av positiva upplevelser och situationer där djuret känner välbehag.

Enligt utredning till utskottet finns det skäl att uppmärksamma att frågan om djurvälfärd, eller välbefinnande, är mycket komplex. Det är möjligt att med naturvetenskapliga metoder ta reda på vad djur tycker om, hur djur väljer eller hur djurhållningsförhållanden påverkar dem. Men med dessa metoder går det inte att få klarhet i hur man ska definiera onödigt lidande, smärta eller ångest. Däremot krävs det en etisk och moralisk debatt och det finns redskap för att identifiera den subjektiva djuretiska attityden.

Utskottet konstaterar att frågan om pälsdjurens domesticeringsgrad har betonats starkt i välbefinnandedebatten. Med domesticering avses en djurarts eller populations nedärvda tamhet eller avtagande skygghet för människan. Domesticering nedärvs och avviker därmed från tämjning av vilda djur eller farmning. Med begreppet domesticering avses att en djurart anpassar sig och blir en del av den mänskliga gemenskapen med en nedärvd förmåga till interaktion med människan.

Enligt utredning till jord- och skogsbruksutskottet har det konstaterats att den viktigaste välfärdsfaktorn när det gäller domesticering är att den minskar skyggheten för människan. Ett domesticerat djur har det lättare att anpassa sig till närvaron av människor. Socialt domesticerade arter tål dessutom bättre att ha individer av sin egen art nära inpå sig än vilda besläktade arter. Därmed blir det möjligt att hålla domesticerade djur under förhållanden som avgränsats av människan och dessutom ofta i stora populationer. Men domesticering utplånar inte djurarternas viktiga, medfödda behov. Utredningen framhåller att det med tanke på djurens välfärd är väsentligt att dryfta hur väl de nuvarande djurhållningsförhållandena påverkar en viss djurarts möjligheter att tillfredsställa de viktigaste arttypiska behoven och därmed anpassa sig till djurhållningsmiljön.

I utredningen till utskottet betonas att miljöberikning avser miljöfaktorer som gör det möjligt att tillfredsställa djurens behov i en konstgjord och begränsad uppfödningsmiljö. Miljöberikning är ett sätt att kompensera bristen på en för djurarten viktig omständighet i uppfödningsmiljön. Miljöberikningen gör att djurarterna direkt eller genom olika stimuli kan tillfredsställa kraftiga beteendebehov. Miljöberikningen kan gälla föda, fysisk aktivitet, sinnesintryck samt social och intellektuell kapacitet. Rätt sorts stimuli främjar djurens välfärd bland annat för att de minskar frustration, abnorma beteenden och rädslor.

I en utredning som utskottet fått påpekas det att utifrån tillgänglig forskning är ensidiga förhållanden (brist på stimuli och mångsidiga utrymmen) det största hotet mot pälsdjurs välbefinnande. Det här är särskilt kritiskt i fråga om avelsdjur som ofta hålls på farmen i flera år. Därför borde extra satsningar göras på en stimulerande livsmiljö.

Utskottet uppmärksammar det som konstateras i en utredning, nämligen att trots de senaste decenniernas forskning är behovet av grundforskning fortfarande stort; man vet ännu inte tillräckligt om pälsdjurens viktigaste beteendebehov. Det här gör det svårt att förbättra djurhållningsförhållandena på ett sätt som skulle öka välbefinnandet. I synnerhet finländsk mårdhund är en art vars behov man inte nästan alls har forskat i. I utredningen sägs också att tillväxtstörningars betydelse för rävars välfärd måste utredas och att man av djurskyddsskäl tills vidare ska undvika att använda rävar med grava tillväxtstörningar som avelsdjur.

Miljökonsekvenser

Utskottet konstaterar att de viktigaste miljöskyddsbestämmelserna som berör pälsproduktion finns i miljöskyddslagen (86/2000) och miljöskyddsförordningen (169/2000), nitratförordningen (931/2000) och avfallslagen (646/2011). I miljöskyddslagen föreskrivs det att pälsdjursskötsel kräver tillstånd. Bestämmelserna i de ovan nämnda författningarna konkretiseras i form av bestämmelser i miljötillstånd.

Enligt utredning till utskottet har man uppskattat att den näringsbelastning på vattendrag som härrör från pälsfarmning är ungefär 45 ton fosfor och 430 ton kväve per år. Pälsfarmningens andel av totalbelastningen är rätt liten (ca 1 procent, men lokalt större inom Södra Österbottens närings-. trafik- och miljöcentrals område). Enligt vattenförvaltningsplanen för området var pälsfarmingens andel (åren 2006—2007) ca 9 procent av det totala fosforutsläppet och ca 6 procent av det totala kväveutsläppet.

Pälsfarmning kan utgöra en risk med avseende på grundvattnets kvalitet, i synnerhet om man ser till de kväveföreningar som sköljs ut från produktionsområdena. Tidigare placerades pälsfarmerna ofta på områden med genomsläpplig mark. Många av dessa sand- och grusmarker var samtidigt viktiga grundvattenområden. Pälsfarmning har därför orsakat förorening av jordmån och grundvatten. Utskottet påpekar att pälsfarmer som utgjort stora miljörisker för grundvattenområden numera huvudsakligen flyttats eller håller på att flyttas eller så har deras verksamhet upphört. Utskottet betonar att man numera genom miljötillståndsbeslut försöker styra placeringen av pälsfarmer så att nya farmer inte ska medföra risk för förorening av vattendrag eller grundvatten.

Utskottet anser att man under de senaste årtiondena kraftigt minskat konsekvenserna av pälsfarmning på vattendrag. Närmare bestämmelser om behandling av dag- och avloppsvatten ges i miljötillstånd enligt miljöskyddslagen. Det effektivaste sättet att minska pälsfarmningens belastning på vattendrag är att ha en så tät bottenstruktur att regn- och smältvattnets effekter elimineras.

Vattenhanteringen på pälsfarmer bygger i allmänhet på täckdikning, grundtorrläggning och utjämningsbassänger. Skugghusens konstruktioner har bland annat försetts med förlängda takskägg och upphöjda gödselunderlag. På farmerna har man hela tiden verkat för att förbättra grundtorrläggningen och vattenavledningen genom dikningsarrangemang. Behandlingen av avfallsvatten har utvecklats med hjälp av vattentäta gödselunderlag, kemiska vattenbehandlingssystem och dräneringsgrus. Tvättvattnet från foderanordningar samlas numera i allmänhet upp i täta behållare och transporteras till ett av myndigheterna godkänt ställe. Största delen av den gödsel som farmerna producerar utnyttjas som gödsel i jordbruket.

Statsrådet beslutade i december 2009 om regionala vattenvårdsmål för 2010—2015. Vid planeringen av vattenvården har man för pälsfarmernas del fäst särskilt avseende vid täta underlag, uppförande av system för behandling av avrinnande vatten och effektivisering av behandlingen. Dessutom föreslås rådgivning för enskilda farmer och förbättrat grundvattenskydd.

Utvärdering och slutledning

Utskottet konstaterar att det till stöd för initiativet har anförts att allt fler länder i Europa som en följd av en etisk diskussion entydigt har förbjudit pälsfarmning. I initiativet sägs att pälsdjursuppfödning kan anses strida mot djurskyddslagens anda och bör därför förbjudas. Dessutom hävdas det att pälsproduktion inte bara leder till att djurens välbefinnande lider, utan också till miljöskador. Enligt initiativet kan pälsdjursuppfödningen avvecklas så att man försöker finna vägar för dagens uppfödare att byta bransch.

Enligt regeringsprogrammet stöder regeringen fortfarande utvecklingen av pälsproduktionen som en ansvarstagande näringsgren. I regeringsprogrammet sägs vidare att regeringen utreder möjligheterna att stöda en frivillig övergång från pälsdjursuppfödning till någon annan näringsgren.

Regeringens syfte är enligt utredning till utskottet att främja etisk djurhållning. Ett viktigt mål i detta avseende är bättre välfärd för produktionsdjur. Med hänvisning till utredningen anser utskottet att revisionen av statsrådets förordning om minimikraven om skydd av pälsdjur, effektivare och bättre inriktad övervakning av pälsfarmerna och stöd för forskning om djurvälfärd är åtgärder som förbättrar pälsdjurens välbefinnande.

Det har ovan konstaterats att jord- och skogsbruksministeriet har tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att i form av en regeringsproposition lämna ett förslag till översyn av djurskyddslagen. Jord- och skogsbruksministeriet har dessutom tillsatt en annan arbetsgrupp som ska bereda en revision av den ovan nämnda förordningen om skydd av pälsdjur. Utskottet uppmärksammar särskilt att trots de senaste decenniernas forskning är behovet av grundforskning fortfarande stort; man vet ännu inte tillräckligt om pälsdjurens viktigaste beteendebehov och därför är det svårt att utveckla djurhållningsförhållandena på ett sätt som skulle öka välfärden. Utskottet framhåller behovet av ökad forskning på området.

Av det som sagts ovan framgår att enligt tillgänglig forskning är ensidiga förhållanden (brist på stimuli och mångsidiga utrymmen) det största hotet mot pälsdjurs välbefinnande. Det här är särskilt kritiskt i fråga om avelsdjur som ofta hålls på farmen i flera år. Utskottet anser att särskilda satsningar måste göras för att förbättra förhållandena för dessa djur och att sådana åtgärder måste få investeringsstöd. Det senaste beslutet från jord- och skogsbruksministeriet om krav på lokaler och utrymmen trädde i kraft 1.9.1999. Beslutet innehöll en övergångsperiod på tio år som löpte ut i slutet av 2010. Med hänvisning till det som sägs ovan anser utskottet vidare att tillväxtstörningars betydelse för rävars välfärd måste utredas systematiskt och att man av djurskyddsskäl tills vidare ska undvika att använda rävar med höggradiga tillväxtstörningar som avelsdjur. Utskottet anser att exporten av avelsdjur utanför EU-området ska göras tillståndspliktig. Då skulle det vara möjligt att förhindra export till länder som inte garanterar god djurhållning.

Utskottet menar att inte bara den ovan beskrivna myndighetstillsynen är viktig för pälsdjurens välfärd utan också pälsfarmarnas egenkontroll och exempelvis förbättrad certifiering. Också det hälsovårdssystem för pälsdjur som pälsnäringen för närvarande tar fram utifrån goda erfarenheter av motsvarande system för andra produktionsdjur (SIKAVA och NASEVA) är viktigt. I det här sammanhanget uppmärksammar utskottet särskilt behovet av tillräckliga offentliga veterinärtjänster med behövliga resurser.

I det avsnitt av betänkandet som behandlar miljökonsekvenser redogörs för vilka bestämmelser och myndighetsförfaranden som gäller miljöskyddet och pälsnäringen. Det är ytterst viktigt att bland annat vattenskyddsåtgärder genomförs planenligt.

Pälsnäringens stora ekonomiska betydelse framgår av det som sägs ovan. Utskottet framhåller särskilt näringens betydelse för landets exportinkomster och som inkomstkälla på landsbygden med en omfattande regional inverkan på ekonomi och sysselsättning. Upphandling av produktionsinsatser, vidareförädling av skinn och försäljningsverksamhet genererar också en omfattande ekonomi. Utskottet påpekar dessutom att biprodukter från slakt och fiske på upp till cirka 250 miljoner kilo per år köps upp som pälsdjursfoder. Också fångster av vård- och reduktionsfiske används i pälsfarmningen.

Utskottet noterar att det har pågått en politisk diskussion i Europa om pälsfarmningens existensberättigande. Förbud i flera länder har lett till att produktionen flyttat till andra länder.

Utskottet slår fast att enligt 18 § 1 mom. i grundlagen har var och en rätt att i enlighet med lag skaffa sig sin försörjning genom arbete, yrke eller näring som han eller hon valt fritt. Rätten att bedriva näring kan således begränsas genom lag. Av grundlagsutskottets utlåtande framgår att kravet på proportionalitet vid begränsning av grundläggande fri- och rättigheter förutsätter att begränsningen är nödvändig för att nå ett bestämt syfte och att syftet inte kan nås med mindre begränsande medel.

Med hänvisning till de synpunkter som framförts i detta betänkande konstaterar utskottet att pälsnäringen har en stor ekonomisk och sysselsättande betydelse och att de mål som avses i medborgarinitiativet, bland annat att större avseende fästs vid djurens välfärd, kan nås genom att pälsfarmningen utvecklas. Utskottet anser att medborgarinitiativet ska förkastas.