Motivering

Utskottet noterar precis som regeringen i motiveringen att de privatägda skogarna spelar en avgörande roll för skogsindustrins virkesanskaffning. Drygt fyra femtedelar av skogsindustrins inhemska virke kommer från privatägda skogar. Det privata skogsbruket, dvs. familjeskogsbruket, hos oss kännetecknas av en splittrad ägarstruktur. Skogsfastigheterna är i snitt 31 hektar och det finns ca 440 000 skogsfastigheter på över 2 hektar i Finland. En betydande del av skogsfastigheterna ägs av dödsbon och sammanslutningar. På det hela taget äger ungefär var sjunde finländare skog antingen direkt eller samfällt.

Utskottet konstaterar att nackdelarna med en splittrad ägarstruktur redan tidigare har uppmärksammats i flera sammanhang. En kommission som utrett storleken på skogsbruksenheterna påtalade behovet av en bättre fastighetsstruktur för det privata skogsbruket (Metsälönkokotoimikunnan mietintö, 1970. Metsälön koko ja metsätalouden rationalisointi. Helsingin yliopiston metsäteknologian laitoksen tiedonantoja n:o 6). För att hindra splittring föreslog kommissionen bl.a. att styckningen begränsas genom särskild lagstiftning och upplåning möjliggörs för inlösning av arvsandelar. För att skapa större fastigheter föreslog kommissionen främjade nyskiften, markbyten, byten av hela skogsområden, statlig markförmedling och samfällda skogar. Den splittrade fastighetsstrukturen i privatägda skogar uppmärksammades också i programmet Skog 2000 (Programmet Skog 2000. Ekonomiska rådet, 1985). Splittringstrenden ansågs skadlig och som lösning föreslogs bl.a. förbud mot styckning av lägenheter under 10 hektar.

En splittrad skogsägarstruktur är till nackdel inte bara för avverkningen utan också för skogsvården. För att minska nackdelarna med den splittrade strukturen bör vi ha som skogspolitiskt mål att förbättra ägarstrukturen. Den viktigaste metoden under de senaste åren har varit att främja samfällda skogar. Men det behövs också andra åtgärder.

Utskottet noterar att skogar som investeringsobjekt kännetecknas av att de är långsiktiga, att kapitalet i stor utsträckning är bundet upp vid det växande trädbeståndet och att de ger dålig likviditet. Genom ägande i form av fonder kan ägarskapstransaktioner (omsättning) och likviditeten främjas för att höja egendomens marknadsvärde. Därigenom kan också småinvesterare investera i fastighetsförmögenhet och/eller frigöra sig från den. Fastighetsinvesteringar belastas framför allt av höga transaktionskostnader, som kan minskas genom ägarskap i fondform. Fastighetsfonder är säkrare än direkt fastighetsägande. Dessutom kan fastigheter förvärvas i olika branscher och näringar.

Utskottet uppmärksammar att det i relation till antalet privata skogsägare görs relativt få stora och genuina skogsfastighetsaffärer, bara omkring 0,7 procent per år. Skogen har visat sig vara släktegendom som man sällan avstår från genom fri handel. Skogen förenar generationer och bara omkring 15 procent av egendomsförvärvet sker genom fri handel. Ett annat kännetecknande drag är att de fastigheter som kommer upp på marknaden är mindre än i snitt. Trädbeståndet och avverkningsmöjligheterna på fastigheterna är mindre än i de privatägda skogarna i snitt. Det är bara i undantagsfall som sådana privatägda trädbevuxna fastigheter kommer till fri försäljning som det skulle gå att bedriva ett storskaligt lönsamt skogsbruk på. Utifrån det som sagts ovan konstaterar utskottet att det knappast finns tillgång till stora och välskötta skogsfastigheter på marknaden för en fastighetsfond att förvärva. Den vägen går det knappast att bromsa upp en splittring av vanliga privata skogsfastigheter. Men fondägande skulle kunna spela en roll för ägarna till de största privata skogsfastigheterna i vårt land vid arvsskifte. Därmed måste skogarna i första hand förvärvas för fondbolagen av andra än privata skogsägare, dvs. skogsbolag, kommuner och församlingar och samfällda skogar.

I en utredning till utskottet har det påpekats att en specialplaceringsfonds minimiandelar på en miljon euro enligt 27 § i lagen om placeringsfonder inte lämpar sig för privat skogsbruk. Det gängse priset på en medelstor privat skogsfastighet är i dag kring 100 000 euro. Det finns få fastigheter i Finland som är värda minst en miljon euro och ytterst sällan till salu. För en småinvesterare är en miljon dessutom en hög gräns. Föreslagna specialbestämmelse i 27 § om en specialplaceringsfonds tillgångar och antal fondandelsägare blir knappast tillämplig på placeringsfonder avsedda för fysiska personer. Det betyder att huvudregeln om placeringsfondsandelar, alltså att fonden ska vara minst 2 miljoner euro och antalet andelsägare minst 50, tillämpas främst på specialplaceringsfonder som investerar i skogsfastigheter.

I en utredning till utskottet har det också framhållits att det föreslagna kravet i 48 § i lagen om placeringsfonder att fondandelsvärdet ska beräknas månatligen är onödigt strängt när det gäller skogsfastigheter, eftersom skogsbruk är exceptionellt långsiktig verksamhet med mycket långsamt kapitalomlopp. För andelsägarna skulle det räcka med att värdet beräknades för skogsfastigheterna en gång om året, inte minst om fonden förpliktades att offentliggöra information om virkesförsäljning och skogsaffärer. Utskottet noterar ändå i sammanhanget att det med stöd av 88 § 1 mom. är möjligt att avvika från kravet när investeringsverksamheten kräver det.

Utskottet hänvisar till det som sägs ovan och kräver fortsatta förbättringar av det privata skogsbrukets fastighetsstruktur. I det sammanhanget måste också jaktbehoven beaktas i insatserna för att främja fastighetsstrukturen. I Finland bedrivs jakt traditionellt huvudsakligen inom jaktföreningar.