Motivering

Måluppfyllelsen

Syftet med lagen om posttjänster är att säkerställa att posttjänster av god kvalitet och särskilt samhällsomfattande posttjänster finns att tillgå på rättvisa villkor i hela landet. Enligt de sakkunniga har lagens tillämpningsområde avgränsats på ett tydligt sätt. Formuleringen har inte medfört några svårigheter att avgöra vilken typ av verksamhet som kräver koncession.

Lagen lägger fast samhällsomfattande tjänster, alltså den basnivå för tjänster som ska finnas att tillgå på lika villkor för alla. Den som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster tillhandahåller också annan postservice och den typ av posttjänster som inte ingår i lagens tillämpningsområde. Vid en granskning av lagen måste detta beaktas även om postoperatörens tjänster ses som en helhet av användarna och inte minst av konsumenterna och/eller kunderna. Vid en bedömning av postoperatörernas lagstadgade skyldigheter behövs i vilket fall som helst en indelning i samhällsomfattande tjänster och andra tjänster. Däremot bör andra konstlade indelningar undvikas vid en bedömning av de juridiska och konkurrensrättsliga aspekterna, framhåller utskottet.

Med hänvisning till utfrågningen av de sakkunniga omfattar utskottet regeringens ståndpunkt att den nya lagen om posttjänster förtydligade lagstiftningen i relation till den tidigare postlagen och klargjorde postföretagens skyldigheter. Samtidigt förbättrade den nya lagen tillgången till posttjänster även om lagen inte i någon större omfattning ändrade kriterierna för tillgång och efterfrågan på posttjänster.

Servicenivån på posttjänster

I 5 § i lagen om posttjänster ingår kvalitetsnormer för brevförsändelser som ingår i de samhällsomfattande posttjänsterna och har lämnats in till ett postföretag för att delas ut nästa arbetsdag. Minst 95 procent av dessa så kallade förstaklassens brev ska vara framme nästa arbetsdag.

Direktivet om gemensamma regler för utvecklingen av gemenskapens inre marknad för posttjänster och för förbättring av kvaliteten på tjänsterna (97/67/EG, ändrat 2002/39/EG), nedan postdirektivet, kräver att medlemsstaterna ska fastställa kvalitetsnormer när det gäller nationella tjänster. Direktivet föreskriver ingen miniminivå för de nationella kraven. Däremot har direktivet kvalitetsnormer för gränsöverskridande postbefordran inom gemenskapen. Enligt normerna ska 85 procent av försändelserna vara framme tre arbetsdagar efter avlämningsdatum och 97 procent av försändelserna inom fem arbetsdagar efter avlämningsdatum. De nationella kvalitetsnormerna måste självfallet uppfylla minimikraven i direktivet för gränsöverskridande postbefordran inom gemenskapen.

När redogörelsen utarbetades uppstod det en debatt om möjligheten att luckra upp kvalitetsnormerna för att förbättra kvaliteten på tidningsutdelningen i glesbygden. Enligt de sakkunniga är det Posten Finland Abp som har hand om en stor del av tidningsdistributionen i glesbygden. Dagstidningarna delas ut i samband med den normala postutdelningen eftersom det inte är ekonomiskt vettigt för tidningsutgivarna att ordna med tidig utdelning. Följaktligen får läsarna sina dagstidningar relativt sent om man ser till kundernas behov. Posten Finland Abp anser att den normala utdelningen kunde tidigareläggas om man tummar på kvalitetsnormerna. Därmed skulle glesbygden få bättre service vad gäller dagstidningar.

I redogörelsen sägs att det måste utredas i vilken mån ändringar i kvalitetsnormerna för samhällsomfattande tjänster eller i definitionen av dem ger bättre möjligheter att tillgodose kundernas behov av posttjänster eller förbättra möjligheterna att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. För närvarande har Posten Finland Abp försök med tidigarelagd normal utdelning i glesbygden på femton orter i olika delar av landet. Kommunikationsministeriet utreder förbättringsmöjligheterna och effekterna på lagstiftningen. Utskottet påpekar att det i vilket fall som helst måste garanteras att dagstidningar delas ut på utgivningsdagen.

Enligt uppgifter till utskottet visar Posten Finland Abp:s försök med tidig utdelning i glesbygden att prenumeranterna är nöjda med den tidiga utdelningen och att tidningarna får nya prenumeranter. I de flesta intervjuer uppger prenumeranterna att det är viktigare att få tidningarna betydligt tidigare än att brevförsändelser i vissa fall levereras senare. Enligt de uppgifter utskottet har från dagstidningarna vill tidningarna hellre satsa på att förbättra utdelningen i samråd med Posten Finland Abp än bygga ut sin egen tidningsutdelning. Med hänvisning till tillgänglig information påpekar utskottet dock att en sådan utveckling kräver ny smidighet både i lagstiftningen och på arbetsmarknaden.

Vid behandlingen av redogörelsen framkastades det att en ändring av kvalitetsnormen för befordran av förstaklassbrev bara ska gälla glesbygden. Den gällande kvalitetsnormen gäller hela landet och är en miniminivå som måste uppnås i hela landet. Det är befogat att fortfarande hålla fast vid principen bland annat för att syftet med lagen ska uppfyllas. Det vore dessutom komplicerat både lagtekniskt och definitionsmässigt att lägga fast en kvalitetsnorm för en viss region eller enligt principen tätort kontra glesbygd. Det skulle medföra problem med övervakning och uppföljning. Kommunikationsministeriet anser att kvalitetsnormerna ska förbättras utifrån ett riksperspektiv.

Sett i ett större perspektiv kräver tidig utdelning av dagstidningar en lagändring eftersom modellen bara kan införas om förstaklassbrev får befordras långsammare till de aktuella regionerna. Därför anser utskottet att det krävs noggranna utredningar innan modellen breddas. Då gäller det särskilt att utreda om kvalitetsnormen ska vara rikstäckande eller om en normändring kan begränsas till glesbygd i den mening som Kommunikationsverkets definition avser och om det då också kan garanteras att förstaklassbrev för det så kallade egna området, lokala förstaklassbrev, kan befordras minst lika snabbt som nu. Vidare bör det utredas om en lagstadgad effektivisering och ändring i servicenivån både direkt och indirekt bara kan omfatta de regioner som i dagsläget inte har någon separat tidigutdelning av dagstidningar och om det kan garanteras att förstaklassbrev och liknande produkter befordras lika snabbt som nu i städer och tätorter. En inventering av kvalitetsnormerna bör således beakta medborgarnas, företagens och organisationernas behov i samarbetet kring utdelning.

Verksamhetsställen

Lagen om posttjänster kräver att den som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster har minst ett serviceställe i varje kommun. Utskottet påpekar att lagen anger ett minimikrav och hänvisar till proposition RP 74/2000 rd där frågorna kring verksamhetsställen diskuteras ingående. Utskottet påpekar ytterligare att tanken var att många kommuner bör ha flera än ett ställe där samhällsomfattande tjänster tillhandahålls och att serviceställena ska placeras med hänsyn till de lokala förhållandena. Exempel på lokala förhållanden är långa avstånd och kvaliteten på kommunikationerna. Utskottet påpekar också att det inte har ansetts nödvändigt att definiera verksamhetsställe i författningarna eller att ta in detaljerade bestämmelser för hur utbudet av verksamhetsställen ska ordnas på operativ nivå. Det är Kommunikationsverket som övervakar hur skyldigheten att tillhandahålla verksamhetsställen efterlevs och kravet på servicestandard på verksamhetsställena fullföljs.

Kommunikationsverket har uppgett att postombudsverksamheten har utretts heltäckande. Utredningen visar att en uppenbar fördel för kunderna är att postombuden har långa öppettider. Däremot finns det rum för förbättringar när det gäller produkter som postombuden mer sällan behöver hantera, informationen om besvärsadresser och utbildningens räckvidd. Kommunikationsverket har uppmanat Posten Finland Abp att satsa på förbättringar i dessa fall. Kommunikationsverket följer regelbundet upp postombudens service med hjälp av inspektioner och enkäter.

I sitt betänkande TrUB 13/2000 rd framhöll utskottet att Posten Finland Ab bör göra en noggrann utredning av möjligheterna att inrätta samservicecentraler för den offentliga förvaltningen vid sidan av Postens egna expeditionsställen och postombud. Enligt vad utskottet visste då hade inrikesministeriet förhandlat med Posten Finland Ab om att säkerställa posttjänsterna med hjälp av medborgarkontor och lovat främja tillkomsten av medborgarkontor i de regioner som har behov av posttjänster. Utskottet ansåg att medborgarkontor medverkar till att förbättra servicen till invånarna i och med att statliga och kommunala tjänster blir lätt tillgängliga på ett och samma ställe.

Även om utskottet i betänkandet lyfte fram fördelarna med medborgarkontor och ansåg det lämpligt att utlagda posttjänster i så många fall som möjligt förläggs till medborgarkontor har det än så länge inte gjorts särskilt mycket för att inrätta medborgarkontor. Vid utfrågningen av de sakkunniga fick utskottet i flera fall positiva omdömen om servicen vid medborgarkontor. Därför understryker utskottet vikten av att det ges ut adekvata ersättningar för verksamheten.

Den stora fördelen med medborgarkontor är att serviceställena är fasta och varaktiga i motsats till verksamhetsställen som bygger på postombudsavtal. Enligt utskottets uppfattning tillhandahåller verksamhetsställena varierad service och sakkunskap. En annan fördel är att de kan inrymmas i kommunala byråer och liknande allmänna serviceställen, till exempel bibliotek. Inte minst invånarna i kommunerna har nytta av medborgarkontor. Därför kunde kommunerna i högre grad ta initiativ till medborgarkontor. Utskottet understryker dock att medborgarkontoren inte får bli någon belastning för kommunerna, utan alla offentliga och privata aktörer som drar nytta av medborgarkontoren bör också vara med och bekosta verksamheten.

Inrikesministeriet har ansett det mycket viktigt att posttjänsterna finns kvar och tillhandahålls på lika villkor. Vidare har inrikesministeriet påpekat att medborgarkontor kan vara utmärkta distributionskanaler för posttjänster. Posttjänster och myndighetstjänster skulle då komplettera varandra och vårt land kunde då snabbare få ett heltäckande och välfungerande nätverk för samserviceställen. Andra än postkontorens posttjänster bör lämpligen i så många fall som möjligt ordnas i samband med medborgarkontor, anser utskottet. Därför föreslår utskottet ett uttalande där riksdagen förutsätter att regeringen vidtar åtgärder för att främja tillkomsten av medborgarkontor. (Utskottets förslag till uttalande).

Tillsyn

Kommunikationsverket har framhållit att den nya lagen om posttjänster har fungerat väl och varit lyckad sett ur tillsynsmyndighetens perspektiv. Lagstiftningen har haft positiva effekter för tillgången på posttjänster och för möjligheterna att säkerställa posttjänster, nivån på servicen och förutsättningarna för myndighetsverksamheten. Kommunikationsverket har kunnat införa de nya tillsynsuppdragen (bland annat tillsyn över verksamhetsställenas servicenivå och hanteringen av obefordrade försändelser) utan problem.

Andra synpunkter

I 15 § i lagen om posttjänster ingår bestämmelser om postföretagens språkliga skyldigheter. Enligt paragrafen skall ett postföretag eller ett sådant företag som med stöd av ett avtal som det har ingått med ett postföretag tillhandahåller postföretagstjänster i sin verksamhet ge service på finska, svenska och samiska med iakttagande av vad språklagen föreskriver om myndigheters skyldigheter att ge service på dessa språk. Paragrafen gäller alla postföretag. I redogörelsen redogörs för hur språkliga rättigheter tillgodoses i praktiken. Under utskottsbehandlingen kom frågan upp om de krav på språkkunskaper som ställs på myndigheter kan tillämpas på företag.

Det bör utredas om det i syfte att garantera de språkliga rättigheterna vore relevant och lämpligt att till exempel hänvisa till språklagen (423/2003), som trädde i kraft den 1 januari 2004 och till den samiska språklagen (1086/2003) där det finns paragrafer om statliga bolags språkservice.

Med hänvisning till utredningar och annan information anser utskottet att hemligheten för förtroliga meddelanden har kunnat garanteras i posttjänsterna.