Allmänt
Genom den nu aktuella regleringen föreslås de ändringar som behövs i upphovsrättslagen (404/1961) och lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (917/2014) för att sätta i kraft Europaparlamentets och rådets direktiv 2019/790/EU om upphovsrätt och närstående rättigheter på den digitala inre marknaden och om ändring av direktiven 96/9/EG och 2001/29/EG (nedan DSM-direktivet) och direktiv 2019/789/EU om fastställande av bestämmelser för utövandet av upphovsrätt och närstående rättigheter tillämpliga på vissa av sändarföretagens onlinesändningar och vidaresändningar av radio- och tv-program och om ändring av rådets direktiv 93/83/EEG (nedan direktivet om onlinesändningar).
I lagförslagen genomförs till vissa delar också bestämmelser ur direktiv 2001/29/EG om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (informationssamhällsdirektivet). De bestämmelser som föreslås i propositionen baserar sig på bestämmelserna i direktiven med undantag av utvidgningen av ensamrätten för utövande konstnärer som uppträder på en bildupptagning.
Kulturutskottet har beslutat att sammanföra behandlingen av den kompletterande propositionen (RP 313/2022 rd) med behandlingen av den ursprungliga propositionen (RP 43/2022 rd) till en helhet i överensstämmelse med den kompletterande propositionen. Utskottet har hört sakkunniga från olika områden som har lämnat rikligt med ändringsförslag som delvis är sinsemellan motstridiga. Dessa behandlas nedan i detta betänkande i separata punkter.
Utskottet anser att de aktuella propositionerna i huvudsak väl motsvarar de ändringsbehov som följer av de direktiv som ska sättas i kraft. En del av de föreslagna bestämmelserna är nödvändiga med tanke på direktiven och en del baserar sig på det nationella handlingsutrymmet. Sammantaget anser kulturutskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen i propositionen, men med följande kommentarer och ändringsförslag.
Grundlagsutskottets utlåtanden
Granskning av lagförslagens innehåll.
Grundlagsutskottet har lämnat kulturutskottet utlåtande om både den ursprungliga och den kompletterande propositionen. I sitt första utlåtande (GrUU 58/2022 rd) konstaterar grundlagsutskottet att upphovsrätten räknas till immateriella rättigheter med förmögenhetsvärde som åtnjuter egendomsskydd enligt 15 § i grundlagen när det gäller ekonomiska rättigheter som ingår i upphovsrätten, såsom rätten att bestämma över kommersiell eller annan ekonomiskt betydelsefull användning av ett verk. Upphovsmannens moraliska rättigheter har dessutom beröringspunkter med de grundläggande fri- och rättigheterna, såsom skyddet för vars och ens heder enligt 10 § i grundlagen, rätten till fri vilja och självbestämmanderätten enligt 7 § i grundlagen och de kulturella rättigheterna enligt 16 § i grundlagen.
Upphovsrättslagstiftningen är relevant också med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna för andra personer än upphovsrättsinnehavare och innehavare av närstående rättigheter. Ett exempel är yttrandefriheten, som är tryggad för var och en i 12 § i grundlagen och som innefattar rätten att förutom att framföra och sprida även ta emot information, åsikter och andra meddelanden utan att någon i förväg hindrar detta. Bestämmelserna i 16 § i grundlagen om vetenskapens, konstens och den högsta utbildningens frihet samt om möjligheten till självutveckling trots medellöshet är betydelsefulla inte enbart för upphovsmännen utan också för dem som använder verken. Det är också av betydelse att den egendom som förvärvats i innehavarens ägo skyddas.
Grundlagsutskottet har sett det som viktigt att alla i regleringshänseende viktiga grundläggande rättigheter blir beaktade i lagstiftningen på ett balanserat sätt. Regleringen får till exempel inte leda till en oskälig begränsning av rättigheterna varken för upphovsrättsinnehavare eller för användare av verk. Balansen mellan de grundläggande fri- och rättigheterna bör beaktas också vid tolkningen och tillämpningen av upphovsrättslagstiftningen.
Med tanke på genomförandet av direktiven fäster grundlagsutskottet i sitt utlåtande (GrUU 58/2022 rd) uppmärksamhet vid att de krav som de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna ställer ska beaktas när det nationella handlingsutrymmet utnyttjas. Grundlagsutskottet har betonat att det särskilt i fråga om bestämmelser som är av betydelse med hänsyn till de grundläggande fri- och rättigheterna finns anledning att tydligt klargöra ramarna för det nationella handlingsutrymmet. Kulturutskottet instämmer i grundlagsutskottets utlåtande och konstaterar att regeringen i proposition RP 43/2022 rd ingående redogör för den reglering som direktiven förutsätter, men att det handlingsutrymme som direktiven ger med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna inte har bedömts tillräckligt.
Grundlagsutskottet föreslog i sitt utlåtande vissa ändringar i proposition RP 43/2022 rd som är en förutsättning för att förslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att regleringens betydelse med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna och förslagens nära koppling till den EU-lagstiftning som ska sättas i kraft talar för att beredningen ska anförtros statsrådet och även att kulturutskottet noggrant bör överväga om det är möjligt att ändra lagförslaget i riksdagen. Kulturutskottet ansåg i likhet med grundlagsutskottet att det var motiverat att anvisa statsrådet den fortsatta beredningen av lagförslaget på de grunder som framgår av grundlagsutskottets utlåtande och också på grund av kulturutskottets brådskande arbetssituation vid tillfället.
Statsrådet har lämnat en kompletterande proposition (RP 313/2022 rd) som syftar till att svara på kraven i grundlagsutskottets utlåtande. I sitt utlåtande om den kompletterande propositionen har grundlagsutskottet ansett att propositionen i många avseenden har beaktat dess anmärkningar i ett tidigare utlåtande (GrUU 58/2022 rd), men förslagen till bestämmelser om tjänster för delning av innehåll på webben och om undantag i fråga om undervisning bör granskas noggrant av kulturutskottet. Dessa synpunkter och de synpunkter som framförts i grundlagsutskottets båda utlåtanden bedöms nedan i de punkter i detta betänkande som gäller dem.
Beredningen av lagförslaget.
I grundlagsutskottets utlåtande (GrUU 58/2022 rd) och vid kulturutskottets sakkunnigutfrågning har det fästs uppmärksamhet vid beredningen av regeringens proposition RP 43/2022 rd. Efter remissbehandlingen har en utomstående expert med stöd av ett uppdragsavtal biträtt den fortsatta beredningen av propositionen, och vid denna beredning har det gjorts flera betydande ändringar i propositionen.
Kulturutskottet instämmer i grundlagsutskottets utlåtande och fäster undervisnings- och kulturministeriets uppmärksamhet vid att lagberedning är en av ministeriernas viktigaste uppgifter som inte kan läggas ut på entreprenad. Även om det i praktiken har ansetts att det inte finns något hinder för att inhämta externa utredningar eller experthjälp, verkar beredningen av proposition RP 43/2022 rd avvika från en typisk situation där man i början av beredningen anlitar en utredningsperson eller annan motsvarande experthjälp. Utskottet betonar att ministerierna särskilt bör fästa uppmärksamhet vid att det finns tillräckligt med erfarna lagberedare.
Direktivet om onlinesändningar
Allmänt
Enligt skäl 1 i ingressen till direktivet om onlinesändningar syftar direktivet till att se till att radio- och tv-program med ursprung i andra medlemsstater får vidare spridning i medlemsstaterna till förmån för användare över unionen, genom att underlätta licensiering av upphovsrätt och närstående rättigheter för verk och andra skyddade alster som ingår i sändningar av vissa typer av radio- och tv-program. Enligt direktivet är radio- och tv-program viktiga medel för att främja kulturell och språklig mångfald och social sammanhållning samt för att öka tillgången till information.
I skäl 3 i direktivet om onlinesändningar konstateras det att tv- och radioprogram innehåller upphovsrättsskyddat material, såsom musikverk eller audiovisuella, litterära eller grafiska verk. Förvärv av de rättigheter som krävs för att utnyttja dessa rättigheter ger upphov till en komplicerad process för att klarera rättigheter från många olika rättsinnehavare och för olika kategorier av verk och andra skyddade alster.
Detta problem medför också en risk för upphovsmän, producenter och andra rättsinnehavare att deras verk eller andra skyddade alster används utan tillstånd eller skälig ersättning. Sådan ersättning för vidaresändning av deras verk och andra skyddade alster är viktig för att säkerställa ett varierat innehållsutbud, vilket också ligger i konsumenternas intresse. (Skäl 4 i direktivet om onlinesändningar)
Enligt regeringens proposition (RP 43/2022 rd, s. 14) moderniseras genom direktivet om onlinesändningar de bestämmelser i satellit- och kabeldirektivetDirektiv 93/83/EEG om samordning av vissa bestämmelser om upphovsrätt och närstående rättigheter avseende satellitsändningar och vidaresändning via kabel som gäller inhämtande av de upphovsrättsliga tillstånd som behövs för utsändning och vidaresändning av radio- och tv-program. Syftet med de direktiv som reglerar utsändningarna har varit att skapa ett europeiskt audiovisuellt område. Genom direktivet om onlinesändningar tar Europeiska unionens lagstiftning i detta avseende ett steg i en mer teknikneutral riktning.
Kommunikationsutskottet har i sitt utlåtande till kulturutskottet (KoUU 41/2022 rd) omsorgsfullt bedömt särskilt bestämmelserna om vidaresändning. Kulturutskottet instämmer i det utlåtandet och anser att det är ytterst viktigt att upphovsmännens rättigheter tryggas och att adekvata upphovsrättsersättningar betalas ut. Samtidigt måste man i regleringen också se till att andra aktörers rättigheter tillgodoses och att regleringen balanseras på behörigt sätt.
Också vid kulturutskottets sakkunnigutfrågning har det fästs särskild uppmärksamhet vid den föreslagna 25 h § om vidaresändning av radio- och televisionsutsändningar, vars 1 mom. dels har understötts av de sakkunniga, dels ansetts problematiskt utan definition av vidaresändning och ursprunglig utsändning. I sakkunnigyttrandena har det också framförts ett behov av att till 25 m § om direktinjicering foga en bestämmelse som gör det möjligt att komma överens om direktinjicering.
Vidaresändning av radio- och televisionsutsändningar
Syftet med bestämmelsen.
I propositionen föreslås det att det till 25 h § 1 mom. i upphovsrättslagen fogas en bestämmelse enligt vilken vidaresändningen är oberoende av det sätt på vilket den part som genomför vidaresändningen erhåller de programbärande signalerna från sändarföretaget för vidaresändningen.
Tillägget av bestämmelsen i propositionen (RP 43/2022 rd, s. 94) motiveras med att det ytterligare förtydligar tillämpningen av bestämmelserna om vidaresändning. I motiveringen konstateras också att operatörer av vidaresändningstjänster enligt skäl 14 i direktivet om onlinesändningar kan erhålla programbärande signaler från sändarföretag på olika sätt, till exempel genom att fånga upp de signaler som överförs av sändarföretagen eller ta emot signalerna direkt från dem genom den tekniska processen för direktinjicering. Utskottet konstaterar att direktivet om onlinesändningar inte förpliktar till en sådan bestämmelse.
Formulering av bestämmelsens innehåll.
Sakkunniga har förhållit sig motstridiga till formuleringen av 25 h § i propositionen. En del av de sakkunniga har understött den föreslagna formuleringen och ansett att den motsvarar bestämmelserna i direktivet och är ändamålsenlig. I ett sakkunnigyttrande har det ansetts viktigt att lagen bibehåller möjligheten att licensiera vidaresändning centralt och rättssäkert genom avtalslicens enligt 26 § i upphovsrättslagen. Det har understötts och ansetts viktigt att den föreslagna bestämmelsen bibehålls också för att upphovsmännen och de utövande konstnärerna i framtiden ska ha möjlighet att få ersättningar för vidaresändning.
Sakkunniga som förhåller sig kritiska till den föreslagna 25 h § i propositionen har ansett att den föreslagna bestämmelsen förblir oklar, eftersom den inte definierar vidaresändning och ursprunglig sändning. Oklarheter har ansetts utgöra en risk för nya rättsliga förfarandenEn tvist som gäller saken är anhängig i högsta domstolen. och skapa osäkerhet på marknaden för den kreativa branschen. Den föreslagna bestämmelsen har ansetts vara oklar också i fråga om avtalsfriheten och konsekvenserna för husbolagen, vilket behandlas separat nedan i detta betänkande.
I kommunikationsutskottets utlåtande och vid utskottets sakkunnigutfrågning föreslogs det att bestämmelsens innehåll ändras så att vidaresändning – inklusive kabelsändningar – definieras så att med vidaresändning avses en sändning som sänds av en annan part än det sändarföretag som gjorde den ursprungliga sändningen eller under vars kontroll och ansvar den ursprungliga sändningen gjordes. Införandet av denna definition i 25 h § har rönt understöd och motstånd med åberopande av dels förenligheten med eller oförenligheten med direktivet, dels ändamålsenlighetsfrågor.
Enligt andra sakkunniga är en sådan definition, enligt vilken ett företag som tekniskt sammanställt den ursprungliga sändningen eller fungerar som underleverantör till ett sändarföretag inte betraktas som vidaresändare, förenlig med direktivet, medan en del av de sakkunniga anser att den är oförenlig med direktivet. I sakkunnigyttrandena har frågan bedömts särskilt med tanke på artikel 2 i direktivet och skäl 20 i ingressen.
Enligt definitionen av vidaresändning i artikel 2.2 a i direktivet om onlinesändningar avses med vidaresändning all samtidig, oförändrad och oavkortad vidaresändning, annan än vidaresändning via kabel enligt definitionen i direktiv 93/83/EEG, som är avsedd för mottagning av allmänheten av en ursprunglig sändning från en annan medlemsstat av radio- eller tv-program som är avsedda för mottagning av allmänheten, där sådan ursprunglig sändning sker trådbundet eller trådlöst, även via satellit men inte online.
Den definition av vidaresändning som avses i den ovan nämnda bestämmelsen uppställer som villkor att vidaresändningen genomförs av en annan part än det sändarföretag som gjorde den ursprungliga sändningen eller under vars kontroll och ansvar den ursprungliga sändningen gjordes, oavsett hur den part som genomför vidaresändningen erhåller de programbärande signalerna från sändarföretaget för vidaresändningen. I punkt b i den bestämmelsen föreskrivs följande: när vidaresändningen sker via en internetanslutningstjänst enligt definitionen i artikel 2 andra stycket led 2 i förordning (EU) 2015/2120,Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2120 om ändring av direktiv 2002/22/EG om åtgärder rörande en öppen internetanslutning och om ändring av direktiv 2002/22/EG om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster och förordning (EU) nr 531/2012 om roaming i allmänna mobilnät i unionen sker detta i en kontrollerad miljö.
Enligt skäl 20 i ingressen till direktivet om onlinesändningar sägs att för att säkerställa rättslig säkerhet och upprätthålla en hög skyddsnivå för rättsinnehavare är det lämpligt att föreskriva att det – när sändarföretag överför sina programbärande signaler genom direktinjicering endast till signaldistributörer, utan att sändarföretagen samtidigt sänder sina program direkt till allmänheten, och signaldistributörerna sänder dessa programbärande signaler till sina användare för att göra det möjligt för dem att titta eller lyssna på programmen, anses bara en enda överföring till allmänheten äga rum, där både sändarföretagen och signaldistributörerna deltar med sina respektive bidrag.
Vidaresändning anses vara genomförd av en vidaresändare, när denne vidaresänder försändelsen för egen räkning. Enligt artikel 2 i direktivet om onlinesändningar ska vidaresändningar via kabel inte omfattas av definitionen av vidaresändning i artikeln.
Utskottet inser svårigheterna att definiera vidaresändning och ursprunglig utsändning i upphovsrättslagen och å andra sidan behovet av en sådan definition för att förbättra rättssäkerheten. Motiveringen till behovet av ett tillägg till det föreslagna 25 h § 1 mom. är knapp. Enligt en utredning som undervisnings- och kulturministeriet lämnat till utskottet gäller direktivet om onlinesändningar inte ursprungliga utsändningar. Definitionen av ”vidaresändning” i artikel 2.2 a i direktivet (innefattande orden ”annan part”, ”kontroll” och ”ansvar”), som hänför sig till originalutsändning, tillämpas enligt direktivet endast på vidaresändning som inte sker via kabel. Vidaresändning via kabel omfattas av satellit- och kabeldirektivet (93/83/EEG) som ändrats i enlighet med artikel 9 och som inte innehåller någon motsvarande hänvisning till den ursprungliga utsändningen.
De relevanta direktiven styr inte tydligt fastställandet av definitionen i den nationella lagstiftningen. Ändå bör det noteras att direktivet om onlinesändningar gäller gränsöverskridande sändningar. Medlemsstaterna är enligt direktivet skyldiga att föreskriva obligatorisk kollektiv förvaltning vid distribution av tv-kanaler över EES-gränserna. Direktivet om onlinesändningar ger medlemsstaterna möjlighet att föreskriva samma regler för icke gränsöverskridande verksamhet som för gränsöverskridande verksamhet (artikel 7 i direktivet om onlinesändningar), men detta är inte obligatoriskt. Således är det efter den nu föreslagna lagändringen möjligt att praxis för förvärv av rättigheter som baserar sig på direkta avtal fortsätter att gälla för ursprungliga sändningar av inhemska kanaler via antenn-, kabel- och andra nät. Kommunikationsutskottet föreslog i sitt utlåtande en regleringslösning genom vilken nuvarande praxis fastställs i 25 h §.
Kulturutskottet tillstyrker den formulering av 25 h § som föreslås i propositionen med hänvisning till en utredning från undervisnings- och kulturministeriet enligt vilken direktivet om onlinesändningar utöver de obligatoriska ändringarna innehåller ett nationellt handlingsutrymme genom vilket man i propositionen inte har strävat efter betydande ändringar i televisionsverksamhetens nuläge, utan i lagförslaget har strävat efter teknikneutral och möjliggörande lagstiftning. Ministeriet fäster i sin utredning uppmärksamhet vid att direktivet om onlinesändningar endast gäller vidaresändning, inte ursprunglig sändning.
Kulturutskottet anser utifrån sakkunnigutfrågningen att den föreslagna regleringen inte nödvändigtvis på bästa möjliga sätt förtydligar definitionen av ursprunglig sändning och vidaresändning och det relaterade problemet med upphovsrättsersättningar. Utskottet anser det vara viktigt att oklarheterna kring definitionen av ursprunglig sändning och vidaresändning utreds — senast i det så kallade andra paketet av reformen — för att deras betydelse för upphovsrätten ska kunna klarläggas. Vid beredningen av den aktuella regleringen bör man utöver teknikneutralitet se till att definitionerna är sådana att de bidrar till att trygga ett fungerande förvärv av rättigheter och upphovsmännens rätt till skälig ersättning samt säkerställa att regleringen inte äventyrar de inhemska televisionsbolagens ursprungliga utsändning via antenn-, kabel- och andra nät till vilka televisionsbolagen har skaffat alla nödvändiga rättigheter på ett heltäckande sätt i hela Finland. (Utskottets förslag till uttalande 1)
Beloppet av upphovsrättsersättningar.
Utskottet betonar upphovsmannens rätt till skälig upphovsrättsersättning. Tillgodoseendet av denna rätt har ansetts vara ytterst viktigt också i kommunikationsutskottets utlåtande och vid utskottets sakkunnigutfrågning. Däremot har det framförts motsatta åsikter om huruvida det regleringssätt som föreslås i propositionen (25 h §) leder till skyldighet att betala upphovsrättsersättningar två gånger och om det i Finland har betalats upphovsmän ersättningar för vidaresändning till exempel när man ursprungligen kommit överens om rättigheterna.
I ett sakkunnigyttrande och i en utredning som undervisnings- och kulturministeriet lämnat till utskottet konstateras att det i Finland inte tas ut dubbel upphovsrättsersättning och att den föreslagna 25 h § inte förutsätter sådan avtalsverksamhet. I den ovannämnda utredningen har det konstaterats att det sändande företagets avtal med rättsinnehavaren är av central betydelse vid bedömningen av vilka rättigheter som ursprungligen övergått till företaget och vad det kan avtala om i fråga om sin egen sändningsverksamhet.
Kulturutskottet förtydligar att avsikten med lagförslaget inte är att ändra nuläget så att det skulle berättiga till uttag av dubbel upphovsrättsersättning för samma nyttjanderätt och förplikta till betalning av sådan ersättning.
Teknikneutralitet.
Syftet med direktivet om onlinesändningar är att säkerställa att bestämmelserna om vidaresändningar är teknikneutrala, och därför föreslås det att bestämmelserna om avtalslicens i 25 h § ändras så att de blir neutrala i fråga om den teknik som används genom att frasen ”via kablar” stryks. Utskottet menar att de föreslagna ändringarna är befogade. De gör det möjligt att komma överens om vidaresändning med alla tekniker och säkerställer också, i enlighet med direktivet om onlinesändningar, att programupphovsmännens och även det ursprungliga sändarföretagets tillstånd att använda den skyddade signalen behövs för vidaresändning, oberoende av ursprungsland.
Husbolag.
I kommunikationsutskottets utlåtande och i sakkunnigyttranden har det lyfts fram att kabelföretag och husbolag avsevärt kommer att minska distributionen av televisionsinnehåll till allmänheten, om deras nuvarande televisionsdistribution under den ursprungliga sändarens kontroll och ansvar betraktas som vidaresändning. Detta innebär också att även om den ursprungliga sändaren redan har betalat upphovsmännen för rättigheter som gäller televisionsinnehållet i hela Finland, kan ersättning krävas på nytt av nätföretag och husbolag.
Kulturutskottet hänvisar till en utredning från undervisnings- och kulturministeriet och konstaterar att syftet med propositionen inte är att i betydande grad ändra det gällande rättsläget, utan snarare att sätta i kraft skyldigheterna nationellt enligt direktivet. Ministeriet har i sin utredning ansett att målet i fråga om de inhemska kanalerna och användningen av det nationella handlingsutrymmet överlag är så små ändringar i den gällande lagen och rättsläget som möjligt.
Direkt överenskommelse och avtalsfrihet
Den föreslagna 25 m § har i ett sakkunnigyttrande ansetts kunna leda till att upphovsrätten inskränks så att upphovsmännen och producenterna har mindre rättigheter än för närvarande att avtala om rättigheter och ersättningar direkt med tv-bolagen. Kulturutskottet instämmer i ekonomiutskottets utlåtande (EkUU 43/2022 rd) och anser att avtalsfriheten inte bör begränsas mer än nödvändigt. Därför bör till exempel den kollektiva förvaltning som avses i bestämmelserna om genomförandet av direktivet om onlinesändningar endast vara en kompletterande licensform i situationer där direktivet möjliggör direkta avtal mellan olika parter.
Enligt utredning från undervisnings- och kulturministeriet tillgodoses avtalsfriheten i avtalslicensen enligt den gällande lagen och propositionen, eftersom den till sin natur alltid kompletterar det direkta avtalet. Direktivet om onlinesändningar förutsätter dock att när en sändning har sitt ursprung i ett annat EES-land kan tillstånden endast anskaffas kollektivt (obligatorisk kollektiv licensiering), vilket i Finland har genomförts med avtalslicens. Detta påverkar inte vidaresändningen på inhemska kanaler.
Utskottet hänvisar till inkommen utredning och anser att den aktuella lagändringen inte begränsar upphovsmännens och producenternas nuvarande rätt att avtala om sina rättigheter och ersättningar med radio- och televisionsbolagen, utan denna rätt förblir oförändrad i fråga om sändningar inom landet, om det är möjligt att få tillstånd för vidaresändning direkt av rättsinnehavarna. Eftersom det i detta sammanhang är fråga om nationell tillämpning av EU-direktivet, konstaterar utskottet som ett förtydligande att kollektiv förvaltning endast är en kompletterande licensform, också när det är fråga om sändningar från länder utanför EES.
Kulturutskottet föreslår i detaljmotiveringen en bestämmelse som gör det möjligt att komma överens direkt om bestämmelsen om direktinjicering av radio- och televisionsprogram (25 m §) i lagförslaget.
Konsekvensbedömning i efterhand
Utskottet anser det vara ytterst viktigt att undervisnings- och kulturministeriet utöver det utredningsbehov om vidaresändning och ursprunglig sändning som konstaterats ovan i detta betänkande så snart som möjligt bedömer konsekvenserna av den föreslagna nationella regleringen enligt direktivet om onlinesändningar ur perspektiven för alla parter som berörs av regleringen. I detta arbete är det ytterst viktigt med ett smidigt samarbete mellan olika ministerier, såsom undervisnings- och kulturministeriet, kommunikationsministeriet samt arbets- och näringsministeriet. (Utskottets förslag till uttalande 1)
Utredningen ska producera evidensbaserad information utifrån vilken regleringens konsekvenser för olika parters perspektiv och balansen mellan olika aktörer kan bedömas och slutsatser dras om behovet att ändra lagstiftningen så att den på bästa möjliga sätt tjänar helheten av produktion och sändning av program med beaktande av olika parter. Det är viktigt att notera att produktion och sändning av radio- och televisionsprogram bildar en helhet där olika parter behöver varandra. En försämring av verksamhetsmöjligheterna redan för en part innebär också en försämring för de övriga parterna och i slutändan för den nationella programproduktionen.
Onlinetjänster för delning av innehåll
Allmänt
Det föreslås att artikel 17 i DSM-direktivet ska genomföras nationellt genom att det till upphovsrättslagen fogas ett nytt 6 a kap. (55 a—55 m §) om onlinetjänster för delning av innehåll. I enlighet med vad som konstateras i regeringens proposition RP 43/2022 rd är det främsta syftet med artikel 17 i direktivet att precisera vilket ansvar onlineleverantörer av delningstjänster för innehåll har för upphovsrättsligt skyddade alster som gjorts tillgängliga för allmänheten i tjänsten. Syftet med den nya regleringen är att skapa jämlikare verksamhetsförutsättningar när det gäller onlinetjänsterna för innehåll och onlinetjänsterna för delning av innehåll och säkerställa att de som tillhandahåller onlinetjänster för delning av innehåll inte kategoriskt kan åberopa bestämmelserna om ansvarsfrihet och undvika skyldigheten att inhämta de tillstånd som behövs av upphovsmännen. Eftersom onlineleverantörerna av delningstjänster för innehåll kommersiellt utnyttjar innehåll som användarna har lagrat i tjänsten, är det motiverat att kräva särskild omsorgsfullhet av dessa tjänsteleverantörer för att säkerställa att innehåll som kränker upphovsrätten inte görs tillgängligt för allmänheten i tjänsten.
Genom bestämmelsen främjas även rättsinnehavarnas ställning avsevärt genom att deras möjligheter att bestämma över användningen av sina verk stärks, antingen genom att det beviljas tillstånd att använda verken eller genom att användningen av dem förbjuds. Jämfört med gällande rätt säkerställs det genom bestämmelserna att rättsinnehavarna utöver avlägsnande av material som kränker upphovsrätten också ska ha rätt att kräva att material som kränker upphovsrätten hålls borta från onlinetjänster för delning av innehåll.
Syftet med artikel 17 i DSM-direktivet är också att stärka användarnas ställning, eftersom samarbetet mellan onlineleverantörer av delningstjänster för innehåll och rättsinnehavare inte får leda till att det inte går att få tillgång till verk eller andra alster som laddats upp av användare och som inte gör intrång i upphovsrätt och närstående rättigheter. Detta gäller också situationer där sådana verk eller andra alster omfattas av ett undantag eller en inskränkning.
Syftet med artikeln är att se till att yttrandefriheten för användare förverkligas i hela EU med en balans mellan de grundläggande rättigheterna. I skäl 70 i DSM-direktivet betonas särskilt balansen mellan yttrandefriheten och den konstnärliga friheten å ena sidan och äganderätt, inbegripet immateriella rättigheter, å andra sidan.
Kulturutskottet konstaterar att den ursprungliga propositionen RP 43/2022 rd lämnades före EU-domstolens dom i april 2022 i mål C-401/19 (Republiken Polen vs. Europaparlamentet och Europeiska unionens råd). Domen kunde således inte beaktas när den ursprungliga propositionen skrevs. Konsekvenserna och slutsatserna av EU-domstolens dom har analyserats i den kompletterande propositionen RP 313/2022 rd.
Terminologi
Sakkunniga har påpekat att terminologin i bestämmelserna i 6 a kap. inte till alla delar motsvarar terminologin i artikel 17 i DSM-direktivet. Exempelvis i artikel 17.1.1 i direktivet kopplas uttrycket ”ge allmänheten tillgång till” både till en överföring till och ett tillgängliggörande för allmänheten. Uttrycket ”göra tillgängligt för allmänheten” omfattar dock i enlighet med 2 § 3 mom. i upphovsrättslagen i den nationella lagstiftningen också andra frågor än de som avses i direktivet. Att den ordagranna bestämmelsen i direktivet tas in i 55 b § i upphovsrättslagen leder således till en inkonsekvens i lagen och eventuella tolkningsproblem.
Propositionen utgår i enlighet med direktivet från att tjänsteleverantören utför en upphovsrättsligt betydande gärning när den till allmänheten överför de verk som tjänsteanvändaren har laddat upp i tjänsten. Tjänsteleverantörens ansvar uppkommer när verken i fråga överförs till allmänheten. På så sätt får allmänheten tillgång till de uppladdade verken. Enligt upphovsrättslagen sker överföring till allmänheten enligt artikel 17 när enskilda kan få tillgång till verket från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.
I ett sakkunnigyttrande påpekas det att det i lagförslaget föreskrivs om lagring, medan det i direktivet föreskrivs om att ge allmänheten tillgång. Enligt utredning från undervisnings- och kulturministeriet är tanken att när verket på begäran överförs till allmänheten sker alltid en upptagning som anses höra till överföringen till allmänheten. Begreppet överföring till allmänheten regleras inte i detalj i DSM-direktivet eller det föreslagna 6 a kap., utan i informationssamhällsdirektivet, vars nationella genomförande har samband med regeringens proposition med förslag till lagar om ändring av upphovsrättslagen och 49 kap. i strafflagen (RP 28/2004 rd). Bestämmelserna om överföring till allmänheten finns därför redan i 2 § i den gällande upphovsrättslagen.
Enligt utredning till utskottet motsvarar ordalydelsen i 55 b § den ordalydelse som valts i samband med genomförandet av det gällande informationssamhällsdirektivet och är således innehållsmässigt samma överföring till allmänheten som den rätt som avses i artikel 17.1 i det DSM-direktiv som nu genomförs. Den föreslagna ordalydelsen harmonierar både med den gällande upphovsrättslagen, informationssamhällsdirektivet och med den innehållsmässiga skyldigheten i det DSM-direktiv som nu genomförs.
I propositionen föreslås det att tjänsteleverantören ska ha ansvar för att skaffa tillstånd i en situation där tjänsteleverantören inte själv laddar upp verk till en tjänst utan endast ger allmänheten tillträde till dem. Detta är överföring till allmänheten på begäran av både verk och innehåll som skyddas genom närstående rättigheter. Enligt uppgifter från undervisnings- och kulturministeriet är det därför inte motiverat att föreskriva att skyldigheten att skaffa tillstånd ska gälla annan överföring till allmänheten än sådan som sker på begäran. Enligt huvudregeln är en tjänsteleverantör alltid ansvarig för sina egna handlingar om den gör verk tillgängliga för allmänheten i enlighet med 2 § 3 mom. i upphovsrättslagen. Om användaren strömmar innehållet live på sin egen kanal, är det ändå fråga om sådan överföring till allmänheten på begäran som tjänsteleverantören ansvarar för.
Motiveringen till 55 c § 3 mom. saknas i propositionen
I ett sakkunnigyttrande har det framförts att den ursprungliga propositionen inte innehåller några detaljerade motiveringar till 55 c § 3 mom. om tjänsteleverantörens ansvar och ansvarsfrihet. I bestämmelsen sägs att ”om en tjänsteleverantören omöjliggör åtkomst till ett verk i enlighet med 1 mom. 2 punkten eller avlägsnar verket i enlighet med 3 punkten, ska tjänsteleverantören utan dröjsmål underrätta tjänsteanvändaren om detta.”
Undervisnings- och kulturministeriet har till kulturutskottet framfört följande motiveringar till bestämmelsen: I 3 mom. föreslås en skyldighet för tjänsteleverantören att informera användaren ifall åtkomsten till innehållet i tjänsten har omöjliggjorts eller förhindrats eller innehållet har avlägsnats. Det ligger i användarens intresse att få veta om ett verk har avlägsnats från tjänsten och vilket verk som omfattas av spärrbeslutet. Innehållet i tjänsten kan omfatta många olika typer av innehåll vars rättigheter tillhör tredje part. På detta sätt kan serviceanvändaren vid behov i enlighet med 55 h § begära omprövning av förhindrat tillträde eller anföra besvär över det för att tjänsteleverantören ska släppa innehållet eller återge allmänheten tillträde till det. De relevanta och behövliga uppgifter som avses i den föreslagna 55 c § 1 mom. 2 punkten är uppgifter om verket och dess upphovsman samt uppgifter om den som gjort anmälan.
Beaktande av yttrandefriheten och balansen mellan de grundläggande fri- och rättigheterna
Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande GrUU 58/2022 rd om den ursprungliga propositionen ansett att bestämmelserna i 6 a kap. bör ändras inom ramen för det handlingsutrymme som DSM-direktivet möjliggör så att yttrandefriheten beaktas bättre och balansen mellan olika grundläggande fri- och rättigheter förverkligas bättre än vad som föreslås i propositionen RP 43/2022 rd.
Bestämmelserna i det föreslagna 6 a kap. bör enligt grundlagsutskottet (GrUU 58/2022 rd) inte lämpa sig för situationer där en användare av en onlinetjänst för delning av innehåll sparar och gör tillgängligt för allmänheten till exempel videoinnehåll där det också av en slump ingår ett musikaliskt verk som åtnjuter upphovsrättsskydd och där verket således sporadiskt och sekundärt ingår i annat material. I den kompletterande proposition som lämnats efter grundlagsutskottets utlåtande konstateras det att en inskränkning av upphovsrätten som gäller sporadiskt inkluderande av ett verk inte hör till tillämpningsområdet för genomförandet av DSM-direktivet, och förslaget om detta har därför inte tagits in i den kompletterande propositionen.
Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande GrUU 58/2022 rd dessutom betonat vikten av bestämmelserna om laglig användning av verk i tjänsterna med tanke på balansen mellan de grundläggande fri- och rättigheterna. Grundlagsutskottet anser dock att den sista meningen i det föreslagna 55 e § 1 mom. i den ursprungliga propositionen och motiveringen till den kan leda till förvirring om omfattningen av den lagliga användningen. Därför har utskottet föreslagit att meningen ska strykas.
Grundlagsutskottet har i fråga om den ursprungliga propositionen också fäst särskild uppmärksamhet vid den reglering som föreslås i 55 f § i upphovsrättslagen, enligt vilken tjänsteleverantören ska ha rutiner för att säkerställa att de åtgärder enligt 55 c § 1 mom. som tjänsteleverantören vidtar inte hindrar laglig överföring av verk till allmänheten. Automatiska metoder för förhindrande får enligt 55 f § i den ursprungliga propositionen RP 43/2022 rd användas endast när det med stor sannolikhet kan antas att det är fråga om sådan överföring av ett skyddat verk till allmänheten som kränker upphovsmannens rättigheter. Grundlagsutskottet har ansett att förutsättningarna för användning av automatiska metoder för förhindrande i 55 f § bör skärpas.
I den kompletterande propositionen har ordalydelsen i 55 e och 55 f § preciserats utifrån grundlagsutskottets utlåtande GrUU 58/2022 rd. Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande om den kompletterande propositionen (GrUU 85/2022 rd) konstaterat att den föreslagna regleringen i 6 a kap. uppfyller minimikraven i grundlagsutskottets tidigare utlåtande. Utskottet har ändå ansett att bestämmelserna i 6 a kap. i lagförslaget ytterligare bör kompletteras inom ramen för direktivet med exempelvis en bestämmelse som uttryckligen förbjuder ett filtreringssystem eller övrig praxis och förfaranden som tjänsteleverantören tillämpar och som inte i tillräckligt hög grad gör skillnad mellan lagligt och olagligt innehåll. Dessutom bör lagförslaget enligt grundlagsutskottet kompletteras med en bestämmelse som styr lagtillämpningen och där intrånget i yttrandefriheten och informationsfriheten begränsas endast till vad som är nödvändigt med hänsyn till yttrandefrihetens betydelse i en demokratisk rättsstat samt behovet av en rättvis balans mellan olika rättigheter.
Filtrering på förhand
Som ovan konstaterats är utgångspunkten för de bestämmelser som baserar sig på artikel 17 i DSM-direktivet att tjänsteleverantörerna bör skaffa tillstånd av rättsinnehavarna för överföring till allmänheten av skyddade verk och andra skyddsobjekt. Om detta föreskrivs i 55 b § 2 mom. i den föreslagna lagen. Om tillstånd inte har erhållits, bör verk och annat upphovsrättsligt skyddat material om vilka rättsinnehavarna har gett tjänsteleverantören relevant och nödvändig information förhindras på förhand på ett sådant sätt att de inte blir tillgängliga för allmänheten. Tjänsteleverantörerna bör å andra sidan också se till att laglig användning inte hindras när förhandsfiltrering görs i samarbete med upphovsmän på grundval av de uppgifter som levererats av dem. Med laglig användning avses användning enligt inskränkningsbestämmelserna i lagen och användning för vilken tillstånd redan har beviljats, eller användning av ett sådant verk som inte är skyddat genom upphovsrätt.
I artikel 17.4 i direktivet föreskrivs villkoren för att onlineleverantörer av delningstjänster för innehåll ska undantas från ansvaret för otillåten överföring av upphovsrättsskyddade verk och andra alster till allmänheten. En förutsättning är att tjänsteleverantörerna kan visa att de har gjort vad de har kunnat för att motverka framtida uppladdningar. I artikel 17.5 föreskrivs det om omständigheter som åtminstone ska beaktas vid bedömningen av iakttagandet av förpliktelserna. Bestämmelser som grundar sig på artikel 17.4 och 17.5 ingår i 55 c § i lagförslaget.
Kulturutskottet konstaterar att en tjänsteleverantör för att fullgöra skyldigheten enligt 55 c § 2 mom. ska använda sådan teknik eller annan praxis eller sådana förfaranden som på bästa möjliga sätt kan identifiera situationer med laglig användning. Utskottet betonar i likhet med grundlagsutskottet att yttrandefriheten för serviceanvändaren inte får begränsas mer än vad som är nödvändigt. Detta innebär bland annat att användaren vid nedladdning av innehållet måste kunna åberopa användningen av en inskränkningsbestämmelse eller att innehållet inte skyddas av upphovsrätten eller att upphovsmannen måste godkänna användningen av innehållet. (inkl. öppna användningstillstånd, t.ex. Creative Commons).
Undervisnings- och kulturministeriet har inte ansett det motiverat att till upphovsrättslagen foga en bestämmelse som grundlagsutskottet föreslagit och som uttryckligen förbjuder filtersystemet och tjänsteleverantörens övriga praxis och förfaranden som inte i tillräcklig grad gör skillnad mellan lagligt och olagligt innehåll. Ministeriet anser att automatisk filtrering inte bör nämnas i bestämmelserna i kapitel 6 a, eftersom det inte uttryckligen nämns i DSM-direktivet. Ministeriet har bedömt att uppställandet av nya ramvillkor skulle äventyra målet att rättighetsinnehavarnas tillstånd eller förbud ska komma i första hand och att det i ljuset av DSM-direktivet och EU-domstolens dom C-401/19 inte är möjligt att ställa ett sådant tilläggskriterium. EU-regleringen överlåter åt tjänsteleverantören att välja den teknik som den tar i bruk för att genomföra ansvarssystemet, vilket innebär att tjänsteleverantörerna har getts det handlingsutrymme som krävs för att näringsfriheten ska kunna fullgöras. Behovet av eventuella närmare bestämmelser beror enligt ministeriet på harmoniserande rättspraxis på EU-nivå och senare eventuella kompletterande anvisningar från kommissionen om artikel 17.4.
Kulturutskottet betonar att för att säkerställa yttrandefriheten får leverantörer av onlinetjänster för delning av innehåll inte ha sådana filtreringssystem eller andra procedurer och förfaranden som inte i tillräcklig grad skiljer mellan lagligt och olagligt innehåll. Denna riktlinje kan i praktiken anses vara inskriven i de föreslagna 55 e § 1 mom. och 55 f § 1 mom. De nämnda bestämmelserna förbjuder i själva verket tjänsteleverantören att förhindra tillgång till och användning av lagligt material som inte kränker upphovsrätten. Detta är inte möjligt om filtreringssystemet inte fungerar som det ska. Den teknik som används måste därför kunna identifiera skillnaden mellan lagligt och olagligt på ett tillfredsställande sätt, och det kan genomföras med hjälp av kombinationer av identifierare och teknik för innehållsidentifiering.
Enligt uppgift stöder de nuvarande tekniska systemen ännu inte på ett korrekt sätt identifieringen av verk, upphovsmän och rättigheter, men tekniken utvecklas snabbt. I propositionen uppmuntras därför upphovsmän, rättsinnehavare och tjänsteleverantörer att utveckla tekniken så att inget verk görs tillgängligt för allmänheten utan permanenta och kompatibla identifierare. Detta är en del av utvecklingen av upphovsrättsinfrastrukturen.
Kulturutskottet håller med grundlagsutskottet om att tolknings- och tillämpningspraxisen för den föreslagna regleringen måste följas noggrant särskilt med tanke på balanseringen av de grundläggande fri- och rättigheterna och att man utan dröjsmål bör ingripa i eventuella missförhållanden vid uppföljningen genom att vidta behövliga lagändringar inom de ramar som EU-rätten tillåter. (Utskottets förslag till uttalande 1)
Upphovsmannens skyldighet att betala vederlag
Tjänsteleverantören och användaren av tjänsten har enligt det föreslagna 55 j § rätt till skäligt vederlag av upphovsmannen för ogrundat omöjliggörande av åtkomst till eller avlägsnande av ett verk från tjänsten utan en i upphovsrättslagen angiven grund. Skyldigheten att betala vederlag är oberoende av vållande, och betalningsskyldigheten kan således uppstå även om rättsinnehavaren i god tro har framställt en begäran om hindrande eller avlägsnande. I sakkunnigyttrandena till utskottet framfördes starka ställningstaganden både för och emot den föreslagna paragrafen.
Enligt undervisnings- och kulturministeriets utredning är syftet med bestämmelsen att på förhand minska risken för ogrundade krav på spärrning eller avlägsnande och för förhindrande av laglig användning. Avsikten är således att mekanismen för vederlag ska fungera som ett incitament för att säkerställa att det finns sakliga grunder för ansökningar från upphovsmän om förhindrande och avlägsnande. Den föreslagna vederlagsmekanismen kan dock i enlighet med ett sakkunnigyttrande snarare ses som en påföljd av straffkaraktär, vars praktiska konsekvenser kan vara förebyggande på något annat sätt än vad som är avsett. Bestämmelsen har bedömts leda till att rättsinnehavaren av rädsla för vederlagsskyldigheten inte nödvändigtvis vågar bevaka sina rättigheter.
Kommunikationsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att användaren av tjänsten och tjänsteleverantören har enligt 55 k § 3 mom. rätt att väcka talan mot upphovsmannen för skada som orsakats av en ogrundad begäran om omöjliggörande av åtkomst till ett skyddat verk eller om avlägsnande av verket. När användaren och tjänsteleverantören på detta sätt har garanterats möjlighet att få skadestånd av upphovsmannen förblir det oklart vad som ska gottgöras utöver skadeståndet. Kommunikationsutskottet har därför föreslagit för kulturutskottet att bestämmelsen i 55 j § 1 mom. stryks.
I 57 § 1 mom. i upphovsrättslagen föreskrivs för närvarande om skäligt vederlag, och det är enligt kulturutskottet inte ändamålsenligt att samma begrepp tas in i lagen i ett annat sammanhang. Dessutom konstaterar kulturutskottet att den föreslagna 55 j § inte grundar sig på DSM-direktivet, och bestämmelsen om skäligt vederlag behövs därför inte med tanke på genomförandet av direktivet. Kulturutskottet instämmer således i kommunikationsutskottets ståndpunkt och föreslår att 55 j § stryks ur bestämmelserna i det föreslagna 6 a kap.
Vissa andra aspekter av bestämmelserna med koppling till DSM-direktivet
Text- och datautvinning för vetenskaplig forskning
I 13 b § i upphovsrättslagen föreslås bestämmelser om framställning av exemplar av verk för text- och datautvinning. Grundlagsutskottet ansåg i sitt utlåtande om den ursprungliga propositionen att en förutsättning för att vanlig lagstiftningsordning ska kunna tillämpas är att bevarandet av exemplar av verk som framställts för text- och datautvinning utvidgas i 13 b § 2 mom. (GrUU 58/2022 rd, stycke 20). I den kompletterande propositionen föreslår regeringen att 13 b § 2 mom. ändras så att exemplar av verk som framställts för text- och datautvinning inom vetenskaplig forskning inte bara får bevaras för att verifiera den vetenskapliga forskningen utan också för senare vetenskaplig forskning. Ordalydelsen i momentet föreslås enligt motiven bli ändrad så att den ligger närmare direktivets ordalydelse.
Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande GrUU 85/2022 rd konstaterat att den bestämmelse som föreslås i den kompletterande propositionen uppfyller kravet i utskottets tidigare utlåtande på att utvidga syftet med bevarandet av exemplar av verk som framställts för datautvinning.
I ett sakkunnigyttrande till kulturutskottet anses det att 13 b § 2 mom. i den kompletterande propositionen fortfarande är något problematiskt till den del bestämmelsen begränsar informationsutvinningen för vetenskaplig forskning till forskningsorganisationer och kulturarvsinstitutioner. Utanför undantaget har därmed lämnats forskare, eftersom de är fysiska personer, och övriga organisationer. Det har därför föreslagits att utskottet ändrar 2 mom. i bestämmelsen till en mer allmän form så att undantaget allmänt gäller vetenskaplig forskning.
Kulturutskottet konstaterar att det med bestämmelserna i 13 b § 2 mom. genomförs artikel 3 i DSM-direktivet, där undantaget uttryckligen riktas till forskningsorganisationer och kulturarvsinstitutioner. Tolkningen av bestämmelsen styrs av skäl 11 i DSM-direktivet, där det sägs att ”i enlighet med unionens befintliga forskningspolitik, som uppmuntrar universitet och forskningsinstitut att samarbeta med den privata sektorn, bör forskningsorganisationer också omfattas av ett sådant undantag när deras forskning sker genom offentlig-privata partnerskap. Forskningsorganisationer och kulturarvsinstitutioner bör fortsättningsvis omfattas av det undantaget, men de bör även kunna förlita sig på sina privata partner när det gäller att utföra text- och datautvinning, också med hjälp av deras tekniska verktyg.”
Kulturutskottet föreslår utifrån inkommen utredning inga ändringar i formuleringen av den föreslagna 13 b §.
Användning av verk i illustrativt syfte inom undervisning
Rätt till ersättning samt noter och verk avsedda för utbildningsmarknaden.
Grundlagsutskottet har vid granskningen av bestämmelserna i lagförslaget om inskränkning av upphovsrätt i anslutning till undervisning konstaterat att det utifrån den ursprungliga propositionen har förblivit oklart hur olika grundläggande fri- och rättigheter har beaktats vid utnyttjandet av det nationella handlingsutrymme som DSM-direktivet möjliggör. Grundlagsutskottet uppmanade kulturutskottet att granska regleringen ur denna synvinkel och ändra regleringen så att den beaktar kulturella rättigheter, om det är möjligt inom ramen för direktivet (GrUU 58/2022 rd, stycke 22).
När det gäller inskränkningen av upphovsrätten i fråga om undervisning är den grundläggande utgångspunkten för den kompletterande propositionen att de kulturella intressena tillgodoses genom kollektiv licensiering på det sätt som föreslås i den ursprungliga propositionen. I den kompletterande propositionen har man till dessa delar strävat efter att först och främst svara på grundlagsutskottets kritik genom att inkludera noter och undervisningsmaterial som riktas till utbildningsmarknaden i inskränkningen. Det är således tillåtet att använda nämnda material i illustrativt syfte inom undervisningen när förutsättningarna i det föreslagna 14 a § 1 mom. uppfylls. En annan ändring i propositionen till följd av grundlagsutskottets utlåtande är att stryka den föreslagna bestämmelsen om upphovsmannens rätt till ersättning när en kollektiv licens eller något annat användningstillstånd som täcker användningen av ett verk som behövs i undervisningsverksamheten inte alls finns att tillgå eller inte är lättillgängligt.
I dessa frågor håller kulturutskottet med grundlagsutskottet om att de ändringar i bestämmelserna som föreslås i den kompletterande propositionen är positiva med avseende på de kulturella rättigheterna. Enligt ordalydelsen i artikel 5 i DSM-direktivet får det föreskrivas att det undantag eller den inskränkning som direktivet förutsätter inte tillämpas på noter och verk som är avsedda för utbildningsmarknaden endast ifall lämpliga licenser är lätt tillgängliga. Ett kategoriskt uteslutande av dessa material från inskränkningen skulle således strida mot DSM-direktivets ordalydelse.
Enligt en utredning från undervisnings- och kulturministeriet ingår rätt till ersättning inte i den gällande nationella lagen, eftersom användningen av verk i undervisningen, med undantag för användning i klassrum, har grundat sig på avtal. Samma avtalsmodell och möjlighet att få ersättning för utnyttjandet av verk i undervisningen kvarstår, men det föreslås en begränsning för att komplettera den. Enligt den utredning som nämns ovan bör det inte finnas rätt till ersättning, eftersom det är fråga om sådan begränsad användning som avses i direktivet.
Utskottet instämmer i den lösning som föreslås i den kompletterande propositionen, således att stryka den ovannämnda bestämmelsen om ersättningsrätt och bibehålla nuläget.
Förhållandet mellan den föreslagna 14 a § och undervisningens offentlighet.
Enligt artikel 5 i DSM-direktivet förutsätter en bestämmelse om inskränkning av upphovsrätten i fråga om användning av verk och andra skyddade alster i illustrativt syfte inom undervisning att användningen av verken äger rum under en utbildningsinstitutions ansvar i lokaler tillhörande denna eller på andra platser eller via en säker elektronisk miljö som endast är åtkomligt för utbildningsinstitutionens elever eller studenter och lärarkår. Artikel 5 handlar om digital och gränsöverskridande undervisningsverksamhet.
Den föreslagna inskränkningsbestämmelsen i 14 a §, alltså möjligheten att utnyttja ett verk som publicerats med tanke på ordnandet av undervisning i illustrativt syfte vid undervisningen, har begränsats till att gälla användning av verket i en situation som är avsedd för en viss begränsad personkrets eller i en skyddad elektronisk miljö. Den föreslagna bestämmelsen är mer omfattande än artikel 5 i DSM-direktivet, eftersom den omfattar all undervisning, inte bara digital och gränsöverskridande. Enligt motiveringen till proposition 43/2022 rd (s. 86) baserar sig den föreslagna bestämmelsen till den del den inte gäller artikel 5 i DSM-direktivet på artikel 5.3 a i informationssamhällsdirektivet. Enligt nämnda bestämmelse krävs det inte att en inskränkning av upphovsrätten förutsätter att verket utnyttjas inom en viss krets.
Enligt grundlagsutskottets (GrUU 85/2022 rd) uppfattning kan uttrycket att ett verk får användas ”vid ett tillfälle som riktar sig till en viss begränsad personkrets” i lagförslaget leda till en tolkning av att undervisning och utbildning i praktiken faller utanför bestämmelsernas tillämpningsområde. Grundlagsutskottet anser att kulturutskottet noggrant bör granska i vilken mån ordalydelsen i DSM-direktivet som nu sätts i kraft gör det möjligt att i större utsträckning inkludera undervisning och utbildning i 14 a § och att kulturutskottet bör ändra regleringen i enlighet med detta. Frågan har också uppmärksammats i sakkunnigyttranden till kulturutskottet.
I de aktuella propositionerna har förslagets konsekvenser för bestämmelserna om undervisningens offentlighet i lagstiftningen om utbildning inte analyserats. Enligt 6 § 2 mom. i universitetslagen (558/2009), 9 § 2 mom. i yrkeshögskolelagen (932/2014), 17 § i gymnasielagen (714/2018), 68 § i lagen om yrkesutbildning (531/2017) och 19 § i lagen om grundläggande utbildning (628/1998) är undervisningen offentlig. Enligt bestämmelserna kan allmänhetens möjligheter att följa undervisningen begränsas endast av grundad anledning. Att följa undervisningen berättigar inte till att delta i undervisningen, utan bara till att följa den. Med tanke på de kulturella rättigheterna måste man därför till exempel bedöma vad en situation som är avsedd för en viss avgränsad personkrets i den föreslagna 14 a § innebär i förhållande till vad som i detta sammanhang föreskrivs om undervisningens offentlighet som huvudregel.
Enligt en utredning från undervisnings- och kulturministeriet gör den föreslagna bestämmelsen det möjligt för utbildningsanordnaren att genomföra undervisningen i enlighet med dess mål och att på ett mångsidigt sätt utnyttja teknik som stöder undervisningen. Utskottet konstaterar att det är klart att det i fråga om digital och gränsöverskridande utbildning inte är möjligt att avvika från ordalydelsen i artikel 5 i DSM-direktivet i den nationella lagstiftningen, även om det inte är problemfritt att tillämpa artikeln i fråga i kombination med den nationella utbildningslagstiftningen. Å andra sidan kan det vara svårt att vid ordnandet av den praktiska undervisningen skilja mellan digital och gränsöverskridande undervisning och annan undervisning, varför definitionen i upphovsrättslagen är svår att formulera så att den begränsas till digital och gränsöverskridande undervisning och är förenlig med bestämmelserna om utbildning. Utskottet betonar att avsikten med den föreslagna bestämmelsen i 14 a § i upphovsrättslagen inte är att ändra bestämmelserna om undervisningens offentlighet i utbildningslagstiftningen och tillämpningen av dem i praktiken.
Utredning av huruvida licens finns att tillgå.
Eftersom bestämmelsen om inskränkning av upphovsrätten inom undervisning baserar sig på kollektiva licenser har det vid sakkunnighörandet konstaterats att det för lärarnas del uppkommer ett behov av att utreda om avtalslicenser eller andra användningstillstånd som omfattar användningen av material finns till buds eller är lättillgängliga. Detta krav leder till ett behov av att i undervisningen även för enskilda verk utreda om de omfattas av en befintlig avtalslicens eller om och på vilka villkor en annan licens finns att tillgå.
Utredningen av frågan förutsätter uppgifter om rättsinnehavaren, om en eventuell licens som gäller innehållet och licensvillkoren samt om huruvida licensen är lättillgänglig och om det finns licenser till buds. Undervisnings- och kulturministeriet har i en utredning till utskottet konstaterat att den föreslagna 14 a § inte kommer att medföra extra arbete för lärarna. Ministeriet konstaterar att det redan nu informeras om att licenser är tillgängliga och att användningen av de verk som avses i bestämmelsen i illustrativt syfte inom undervisningen får ske antingen med stöd av avtal eller en inskränkningsbestämmelse och att rättsinnehavarna således ansvarar för att informera om de licenser som är tillgängliga och även säkerställa att de motsvarar läroanstalternas behov. Läroanstalten ansvarar för att skaffa de licenser att använda verk som behövs i undervisningsverksamheten. Utskottet anser det vara nödvändigt att undervisnings- och kulturministeriet följer och utvärderar hur den föreslagna regleringen fungerar i undervisningspraxis samt ur rättsinnehavarnas, lärarnas och läroanstalternas synvinkel och utifrån den bereder behövliga förslag till författningsändringar. (Utskottets förslag till uttalande 2)
Användning av verk inom högskoleundervisning och forskning.
Sakkunniga har fäst uppmärksamhet vid användningen av offentliggjorda verk i illustrativt syfte inom undervisning och forskning. Inom den grundläggande utbildningen och utbildningen på andra stadiet har avtalslicens för användning inom undervisning förhandlats fram och betalats av staten, men vid högskolorna kommer varje universitet eller yrkeshögskola själv överens om eventuell användning av avtalslicens och betalar också själv användningen, varvid avgifterna för avtalslicens inverkar direkt på universitetets och högskolans resurser.
Utskottet instämmer i det som sägs i ett sakkunnigyttrande om att vetenskapens, konstens och den högsta utbildningens frihet inte i tillräcklig utsträckning har kunnat beaktas i bestämmelserna om upphovsrätt inom universitets- och högskoleundervisningen. Undervisningen på högskolenivå har beaktats i upphovsrättslagen, men endast i 21 § 3 mom., enligt vilket bestämmelser om offentligt framförande av filmverk i samband med filmundervisning på högskolenivå finns i 16 c §.
Undervisnings- och kulturministeriet har i samband med den ursprungliga propositionen konstaterat att remissbehandlingen har visat att en del av de ändringsförslag som gjorts på nationell basis i utkastet till proposition fortfarande kräver fortsatt beredning. Utskottet ser det som ytterst positivt att ministeriet som en del av beredningen av det andra paketet för reformen av upphovsrättslagen har beslutat att börja bedöma hur upphovsrättslagstiftningen fungerar bland annat med tanke på användningen av verk för undervisning och forskning. Det är viktigt att beredningen inleds utan dröjsmål. (Utskottets förslag till uttalande 2)
Användning av utgångna verk i vissa situationer
Det föreslås att bestämmelserna om användning av verk vid kulturarvsinstitutioner, alltså arkiv, bibliotek som är öppna för allmänheten och museer, kompletteras i 16 g—16 j § i upphovsrättslagen. Användning av verk enligt 16 g och 16 h § i fråga om ett verk som aldrig har varit föremål för kommersiell distribution är möjlig först fem år efter det att verket har tagits in i en institutions samling. I fråga om unika verk har tidsgränsen i 16 h § kopplats till upphovsmannens livslängd.
En del av remissinstanserna har ansett att de föreslagna tidsfristerna är för långa. Enligt remissinstanserna fördröjs användningen av material som aldrig varit i kommersiell distribution omotiverat med minst fem år. När det gäller enskilda exemplar beror nyttjanderätten dessutom på upphovsmannens död, som det inte alltid är enkelt att utreda. Med tanke på att en del av verken inte ursprungligen skapades eller utnyttjades i förtjänstsyfte har situationen ansetts vara oskälig.
Kulturutskottet konstaterar att det i DSM-direktivet inte föreskrivs om tidsgränserna i 16 g och 16 h §, utan regleringen har till denna del lämnats inom ramen för det nationella handlingsutrymmet. Direktivets ramvillkor för tidsgränser är att ”sådana krav ska inte gå utöver vad som är nödvändigt och rimligt”. I propositionen konstateras det att syftet med att föreskriva om en tidsfrist på fem år är att säkerställa att kulturarvsinstitutionerna inte får rätt att använda ett verk vars utnyttjande ännu inte har hunnit inledas. Samtidigt har tidsfristen ansetts vara tillräckligt kort för att institutionerna effektivt ska kunna utnyttja möjligheten att göra kulturarvsmaterial tillgängliga för allmänheten.
Enligt en utredning från undervisnings- och kulturministeriet har den tidsfrist som är bunden till upphovsmannens livslängd bedömts vara skälig i fråga om användning som grundar sig på inskränkningsbestämmelsen, när det är fråga om de enda exemplaren av verket. Ett unikt verk kan ge upphov till inkomst för upphovsmannen, även om det inte har förekommit kommersiell distribution av exemplar av verket. Dessutom möjliggör bestämmelsen att upphovsmannen alltid kan förbjuda användningen av verket om han eller hon så önskar. Utskottet konstaterar att de enda exemplaren av verk inte lämpar sig väl för arrangemanget för verk som utgått ur kommersiell distribution, eftersom ett stort antal exemplar av verken inte görs tillgängliga för allmänheten. Ändå omfattas de enligt skäl 37 i DSM-direktivet av direktivets tillämpningsområde. Endast i fråga om exemplar av enstaka konstverk har tidsgränsen fastställts enligt upphovsmannens livstid. Vid utvecklandet av upphovsrättsinfrastrukturen bör man i fortsättningen också beakta behovet av att få kännedom om upphovsmannens dödsår, varvid det kan fastställas om verket omfattas av skydd eller inte.
Användning av verk i parodier
Enligt den föreslagna 23 a § får ett verk som har offentliggjorts användas i parodier, karikatyrer och pastischer i enlighet med god sed. Med den föreslagna bestämmelsen genomförs artikel 17.7 andra stycket i DSM-direktivet. Genom den nationella regleringen utvidgas bestämmelsen dock till att gälla också annat innehåll än sådant som laddats ned i delningstjänster för innehåll. Bestämmelsen om begränsning av parodi, karikatyrer och pastischer i fråga om andra situationer än de som avses i 6 a kap. grundar sig på artikel 5.3 k i det så kallade informationssamhällsdirektivet. I propositionen görs bedömningen att förslaget innehåller en ny inskränkning av upphovsrätten med stöd av vilken det är möjligt att använda ett verk i en karikatyr, parodi eller pastisch, vilket främjar förverkligandet av yttrandefriheten och de grundläggande kulturella rättigheterna.
I sakkunnigyttranden till utskottet har det framförts kritik mot bestämmelsens formulering och motivering. I yttrandena konstateras bland annat att det inte kan krävas att i synnerhet parodi ska överensstämma med god sed, eftersom det strider mot EU-domstolens så kallade Deckmyn-avgörande (C-201/13) och även i övrigt är ett dåligt kriterium med tanke på parodins karaktär och domstolarnas rättsliga bedömningar.
I propositionen hänvisas det till omständigheter utanför upphovsrättssystemet då det gäller bedömningen av överensstämmelse med god sed. Avsikten med detta är att vid tillämpningen av inskränkningsbestämmelserna komplettera den allmänna men uttryckliga hänvisningen till överensstämmelse med god sed i den gällande 11 §. I propositionen konstateras det att exempelvis en parodi eller karikatyr som är diskriminerade på grund av kön, etniskt ursprung eller religiös övertygelse eller på något annat sätt är kränkande inte anses vara förenlig med god sed och därmed strider mot principen om förbud mot diskriminering i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
Kulturutskottet konstaterar att bestämmelserna om moraliska rättigheter i 3 § i upphovsrättslagen gäller också för parodi, karikatyr och pastisch. Likaså gäller kraven enligt 11 § på laglig källa och iakttagande av moraliska rättigheter alla inskränkningsbestämmelser i 2 kap. Som det framförts i sakkunnigyttrandena berättigar den föreslagna parodibestämmelsen i 23 a § inte användning som står i strid med sedvanlig användning av verket eller som oskäligt skadar upphovsmannens legitima intressen.
Kravet på förenlighet med god sed grundar sig inte på DSM- eller informationssamhällsdirektivet. Därför och eftersom kriteriet för förenlighet med god sed i sakkunnigyttrandena i viss mån har ansetts oklart, föreslår kulturutskottet att villkoret stryks ur paragrafen. Skyldigheten att iaktta bland annat förbudet mot diskriminering i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna beror inte på om paragrafen föreskriver om överensstämmelse med god sed eller inte.
Behov av fortsatt arbete
Forskares rätt till parallellpublicering
Förslaget i utlåtandeversionen av proposition RP 43/2022 rd om upphovsmannens rätt att parallellpublicera en vetenskaplig artikel ströks på basis av motstridiga remissyttranden ur den slutliga propositionen och beslut fattades om att frågan skulle överföras till en senare granskning. Utskottet anser det vara ändamålsenligt att de bestämmelser som inte hänför sig till genomförandet av direktiven i huvudsak har lämnats utanför den aktuella propositionen. Beredningen av upphovsrättslagstiftningen i anslutning till parallellpublicering och andra nationella regleringsbehov bör enligt utskottet dock fortsätta så snart som möjligt.
Uppföljning
Kulturutskottet instämmer i den åsikt som uttrycks i kommunikationsutskottets utlåtande om att balansen mellan de grundläggande fri- och rättigheterna i sista hand vid sidan av den lag som stiftas kommer att bero på hur upphovsrättslagstiftningen tolkas och tillämpas i praktiken. Kulturutskottet betonar i likhet med grundlagsutskottet och kommunikationsutskottet vikten av att följa tolkningen och tillämpningspraxisen och anser det nödvändigt att man utan dröjsmål åtgärdar eventuella missförhållanden vid uppföljningen genom att bereda behövliga lagändringar inom de ramar som EU-rätten tillåter. (Utskottets förslag till uttalande 1)
Kulturutskottet fäster utöver de behov av uppföljning och utvärdering av lagen som föreslås ovan i detta betänkande uppmärksamhet vid att det i flera sakkunnigyttranden till kulturutskottet har framförts ett flertal kommentarer och önskemål om ändringar i flera paragrafer i propositionerna. Till exempel rätten till lämplig och proportionell ersättning (28 a §), jämkning av oskäliga avtalsvillkor som gäller överlåtelse av upphovsrätt (29 §), utredning om utnyttjandet av verket (30 a §), återkallande av överlåtelse av rättigheter (30 b §), utövande konstnär (45 §) och förläggare av presspublikation (50 §) är bestämmelser som väckt motstridiga åsikter bland de sakkunniga.
Utskottet anser det vara viktigt att också lagstiftningens samlade funktion följs upp och utvärderas noggrant och att eventuella ändringsbehov åtgärdas utan dröjsmål.
Utländska kanalers synlighet i Finland och en särskild fråga som gäller Åland
Det nordiska samarbetet har i årtionden präglats av en stark och naturlig tradition, till exempel att svenska tv-kanaler är lätt tillgängliga på olika håll i Finland. Utskottet anser det vara viktigt att genomförandet av EU-direktivet inte påverkar och försvårar finländarnas tillgång till utländska, till exempel svenska tv-kanaler.
I propositionen (s. 77–78) lyfter regeringen fram ett problem med genomförandet av direktivet om onlinesändningar, som särskilt berör landskapet Åland. Ålands landskapsregering har redan vid beredningen av propositionen framfört att det är viktigt att hela utbudet av Sveriges televisions beställvideotjänst SVT Play (video-on-demand-tjänst), finns tillgängligt för den åländska befolkningen. Också vid utskottets sakkunnigutfrågning betonades att Ålands befolkning har starka kulturella och språkliga band till Sverige. Därför är det viktigt att ålänningarna får tillgång inte bara till program som sänds via markbundna nät utan också till den ständigt ökande andelen program som bara finns tillgängliga som tilläggstjänster i Sveriges televisions nät.
I propositionen konstateras det att största delen av tjänsten SVT Play för närvarande inte är tillgänglig på grund av geoblockering av tjänsten, och på grund av den svenska lagstiftningen om radio- och televisionsutsändningar kan Sveriges television inte köpa rättigheter för överföring av program utanför Sverige till medborgare i andra länder. I propositionen konstateras det också att det i samband med beredningen har utretts om tillgång till tjänsten kunde ordnas genom ändringar av bestämmelserna om vidaresändning i Finland och genom avtal med de finländska kollektiva förvaltningsorganisationerna för upphovsrätt. I utredningen har man dock kommit fram till att lösningen varken är lagtekniskt möjlig eller garanterar tillgången till tjänsten SVT Play på Åland, utan lösningen kräver medverkan av de svenska myndigheterna och Sveriges television.
Enligt propositionen skjuts den fortsatta beredningen av frågan och behövliga arrangemang upp till senare, då de förhandlingar som behövs förs med de svenska parterna och eventuella nödvändiga ändringar i upphovsrättslagen bereds. Ärendet anknyter också till Nordiska rådets rekommendation till Nordiska ministerrådet 2017 om hur geoblockering mellan digitala tv-tjänster i Norden kan avvecklas. Kulturutskottet anser det vara viktigt att det problem med tjänsten SVT Play som Ålands landskapsregering lyfter fram avgörs snabbt.
Behovet av en totalrevidering
Grundlagsutskottet har i sina utlåtanden påpekat att bestämmelserna om upphovsrätt är svårbegripliga (GrUU 58/2022 rd, GrUU 85/2022 rd). Grundlagsutskottet konstaterade redan i början av 2000-talet att upphovsrättslagen på grund av de åtskilliga partiella ändringar som har gjorts i den av olika orsaker har blivit mycket komplicerad och svårbegriplig, och det aktuella lagförslaget gör inte regleringen klarare eller begripligare. Det här är ett problem, eftersom nästan alla berörs av upphovsrättslagen. Grundlagsutskottet anser att det på upphovsrättslagstiftningen fortfarande ställs särskilda krav på tydlighet och begriplighet, vilket bör beaktas vid beredningen.
Kulturutskottet instämmer i grundlagsutskottets åsikt att det behövs en totalreform av upphovsrättslagstiftningen. Dessutom konstaterar kommunikationsutskottet i sitt utlåtande att en totalreform av upphovsrättslagstiftningen är nödvändig och att totalreformen behöver genomföras öppet för insyn och i samarbete mellan flera ministerier för att uppnå den nödvändiga balansen. (Utskottets förslag till uttalande 3)
Upphovsrättslagen är för närvarande en komplicerad och svårbegriplig helhet som har ändrats genom flera delreformer under årens lopp. Kulturutskottet anser att upphovsrättslagen bör ses över i sin helhet för att göra upphovsrättssystemet mer transparent samt för att göra lagstiftningen tydligare och mer begriplig. (Utskottets förslag till uttalande 3)
Utskottet anser det vara viktigt att också spelbranschen i fortsättningen beaktas vid beredningen av upphovsrättslagstiftningen med beaktande av branschens betydelse. Enligt ett sakkunnigyttrande uppgick Finlands totala direkta upphovsrättsinkomster till uppskattningsvis 8,55 miljarder euro 2017. Största delen av detta utgjordes av programvaru- och databasindustrin med en andel på 5,24 miljarder euro och spel med en andel på 2,4 miljarder euro. De direkta upphovsrättsinkomsterna inom alla andra kärnområden inom upphovsrätten uppskattades till 0,91 miljarder euro. Det är viktigt att vara medveten om att ett fungerande upphovsrättssystem också är en förutsättning för framgång inom spelbranschen.