Motivering
Allmänt
Syftet med informationssamhällsbalken är att föra
samman lagstiftning som påverkar informationssamhällets
funktion och strukturer och att på detta sätt
förenkla regleringen. Det är ett välkommet
syfte. En och samma lag kommer nu att innehålla bestämmelser
om bl.a. koncessioner, kommunikationsinfrastrukturen, kommunikationens
konfidentialitet och integritetsskydd, audiovisuella tjänster,
dataskydd och domännamn. Det rör sig om en mycket
omfattande proposition, men den gäller exempelvis inte
de särskilda informationssamhällsrelaterade frågorna inom
undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde.
Kulturutskottet vill särskilt lyfta fram strävan
att skydda enskilda personers intressen och målet att samtidigt
möjliggöra nya offentliga tjänster. Det är
mycket bra att regeringen har fäst vikt vid att olika språkliga
och kulturella rättigheter tillgodoses med respekt för mångfald
och pluralism.
Informationsteknik och pedagogik
Möjligheterna att använda informations- och kommunikationsteknik
(IKT) som stöd vid inlärning har redan i flera årtionden
varit aktuella inom forskning och utveckling (FoU) och inom utbildningspolitiken.
Utskottet behandlade i ett färskt utlåtande om
statsrådets framtidsredogörelse "Välfärd
genom hållbar tillväxt" (SRR 7/2013
rd —KuUU 1/2014 rd) ingående hur informationstekniken
och digitaliseringen påverkar skolundervisningen. Många
lärare är väl insatta i informations-
och kommunikationsteknikens fördelar både i arbetet
och privat. Ändå används tekniken inte
systematiskt i skolundervisningen.
Enligt vad utskottet erfar främjar utbildningsförvaltningen
e-inlärningstjänsternas tillgång och
användning nationellt i form av molntjänster och
andra e-tjänster. Det är viktigt att inlärningen
och undervisningen ses över i syfte att ge eleverna den
nya kunskap som behövs på 2000-talet. En utfrågad
expert anser att man bör koncentrera sig på frågor
som hur eleverna kan hjälpas att självständigt
hantera sina färdigheter och förstå sina
kunskaper (metakognition), hur och varför kunskap behövs
vid olika tillfällen och vem som producerar denna kunskap
eller hur samarbete kan organiseras och stödjas. Som ett exempel
på ett innovationsprojekt nämner utskottet projektet
Koulu Kaikkialla (ung. Skolan finns överallt). Dess grundläggande
syfte är att stödja aktörerna i olika
inlärningsmiljöer i deras arbete. Projektet går
ut på att samla utvecklarna av inlärningsmiljöer
till ett interaktivt nätverk, bygga upp en ny verksamhetskultur
för lärande och utveckla den tillhörande
pedagogiken. Undervisnings- och kulturministeriet har startat ett projekt
för molntjänster i undervisningen, Pilviväylä,
och inom det försöker man underlätta användningen
av tjänster och material som stöder lärandet.
Det är meningen att tjänsterna och materialet
ska tas fram av företag, organisationer, lärare
och elever. Enligt ett expertutlåtande är det
viktigt att med hjälp av lagstiftning säkerställa
heltäckande, tillförlitliga och till sin kapacitet
tillräckliga kommunikationsförbindelser till skäligt
pris i olika delar av landet. Kulturutskottet understryker att alla
skolor och läroanstalter måste ha tillgång
till heltäckande kommunikationsförbindelser till
skäligt pris och med tillräcklig kapacitet om
exempelvis de tjänster som den mobila tekniken erbjuder
ska kunna utnyttjas fullt ut. En omfattande och effektiv användning
av e-inlärningstjänster kräver dessutom
att de heltäckande identifieringstjänster som behövs
för att använda e-tjänster nationellt
tas fram också för minderåriga inlärare
och att tjänsterna fås till skäligt pris
samt är lätta att använda.
Det är ytterst viktigt att skolorna kan erbjuda alla
elever de möjligheter till kompetens och lärande
som utvecklingen av informationssamhället kräver
på lika villkor oavsett var de bor och vem som anordnar
utbildningen, menar utskottet. Det gäller skolornas infrastruktur
för informations- och kommunikationsteknik, apparatur, programvara,
lärare och it-specialister. I synnerhet understödda
bredbandsprojekt i glesbygden är livsviktiga både
för de lokala skolorna och mer generellt också för
bosättningen och näringslivet.
Utskottet har också hört sakkunniga om hur befolkningen,
särskilt barn och ungdomar, exponeras för radiofrekvent
elektromagnetisk strålning i omgivningen. Enligt uppgift
har de eventuella strålningsriskerna behandlats i Europaparlamentet
resolution från 2009 avseende säkerhet när
basstationer för mobiltelefoner placeras, Europarådets
resolution från 2011 avseende riskerna med att barn och
ungdomar använder mobiltelefoner och ställningstaganden
från Internationella centret för cancerforskning
(IARC) inom Världshälsoorganisationen (WHO).
Enligt det inhemska expertorganet Strålsäkerhetscentralen
har exponeringen för radiofrekvent strålning i
omgivningen inte ökat märkbart enligt centralens
egna och flera internationella rapporter, även om de mobila
näten och e-kommunikationen ökat betydligt de
senaste åren. Enligt centralens utlåtande är
exponeringen från basstationerna mycket liten. Mobiltelefonen är enligt
centralens redogörelse för utskottet den enda
källan till någon större exponering.
Stråldoserna från mobiltelefoner kan som högst
nå upp till de tillåtna maximivärdena.
I Finland finns bestämmelser om maximivärdena
för radiofrekvent strålning som människor
får utsättas för i social och hälsovårdsministeriets
förordningen 294/2002. Värdena ligger
i linje med vad som sägs i rådets rekommendation 1999/519/EG.
Strålsäkerhetscentralen ger allmänna
råd till allmänheten för hur man kan
minska exponeringen för strålning från
mobiltelefoner. Enligt centralens utlåtande är
det lätt att minska exponeringen genom att använda
högtalarfunktionen eller handsfree eller genom att undvika
samtal vid dålig täckning såsom i en
källare eller i bilen vid körning.
Utifrån inkommen utredning anser utskottet det vara
viktigt att universiteten och forskningsinstituten fortsatt satsar
på forskning i hur radiofrekvent elektromagnetisk strålning
påverkar människan.
Nätneutralitet
Med nätneutralitet avses enligt propositionen att trafiken
i princip förmedlas oberoende av avsändarens eller
mottagarens adress, innehållet, tillämpningen,
tjänsten eller terminalutrustningen. Det har under sakkunnigutfrågningen
framförts att den föreslagna bestämmelsen
om nätneutralitet (110 § i lagförslag
1) inte är helt entydig. Även om huvudregeln ska
vara att nätneutralitet råder, tillåter
paragrafen begränsning av kommunikationstrafik i de fall
som anges i lagen. Enligt propositionsmotiven är avsikten
att förteckningen över begränsningsgrunderna
ska vara uttömmande. Förteckningen motsvarar nuläget
och nuvarande praxis, menar regeringen.
Det är nödvändigt att alla internetabonnemang
i Finland faktiskt är nätneutrala och att man
inte som regel utesluter eller gör åtkomsten långsammare
till ett visst innehåll eller en viss tjänst.
Utskottet föreslår att kommunikationsutskottet
gör ytterligare en granskning av ordalydelsen i den föreslagna
bestämmelsen om nätneutralitet. Detta i syfte
att säkerställa att särskilt möjligheten
att begränsa användningen av internet genom ett
avtal mellan teleföretaget och abonnenten till alla delar
tolkas som ett begränsat undantag från huvudregeln.
Dessutom vill utskottet poängtera att detaljmotiven
till 110 § 1 mom. 2 punkten uttryckligen nämner
myndighets- och domstolsbeslut som meddelas med stöd av
upphovsrättslagstiftningen. Det är viktigt att
klart olagliga upphovsrättskränkande tjänster även
i fortsättningen kan åtgärdas genom att
domstolen med stöd av upphovsrättslagen förelägger
dem som levererar internettjänster att avbryta en specifik
tjänst.
Koncessionssystemet
Utskottet understryker vikten av att mångfalden i e-kommunikation
också tryggas genom koncessionssystemet. I synnerhet bör
den inhemska programvarans ställning stödas i
den allt hårdare konkurrensen med den relativt enhetliga
internationella programvara som internationella storföretag
erbjuder. Enligt propositionen tilldelas Rundradion Ab och de kanaler
som tjänar allmänintresset frekvenskapacitet i
den utsträckning de behöver. Sakkunniga har framfört
att koncessionerna regleras nationellt, vilket innebär
att man genom koncessionsbestämmelserna kan ge företräde
dels till kanaler som tjänar allmänintresset,
dels till andra kanaler som främjar kommunikationens mångfald
och inhemsk programproduktion.
Utskottet föreslår att kommunikationsutskottet överväger
att också sådana inhemska tv-kanaler ska garanteras
tillgång till sändningskapacitet som investerar
i inhemsk programproduktion och sysselsätter inhemska aktörer.
Innehållet i tv-sändningar
Enligt uppgift kommer bestämmelserna om audiovisuellt
innehåll och audiovisuella tjänster huvudsakligen
att kvarstå i nuvarande form. Ändringarna i bestämmelserna
om televisions- och radioverksamhet samt om beställ-tv
bygger på de ändringar som föreslås
i statsrådets kommunikationspolitiska program för
elektroniska medier (SRR 4/2012 rd). Tittarnas och lyssnarnas
intressen tillgodoses genom att det finländska televisions-
och radioutbudets kvalitet och mångsidighet säkerställs.
På särskilt angivna kommersiella kanaler som tjänar
allmänintresset ställs enligt de föreslagna
26 och 27 § krav som bidrar till att bevara nuvarande högklassiga innehållsutbud.
Också den föreslagna 210 § bygger
på det kommunikationspolitiska programmet. Enligt den paragrafen
ska kvoten för oberoende producenters produktion höjas
till 19 procent. Enligt den gällande lagen om televisions-
och radioverksamhet ska en utövare av televisionsverksamhet
för program som producerats av oberoende producenter reservera
15 procent av sin sändningstid eller alternativt 15 procent
av sin budget för programutbud. Det är viktigt
att det till största delen rör sig om nyproduktion.
Utskottet hänvisar till sitt utlåtande (KoUU 12/2012
rd) om det kommunikationspolitiska programmet för elektroniska
medier, där utskottet stödde redogörelsens
linjeval att andelen för oberoende producenters program
skulle höjas till 19 procent av sändningstiden
eller budgeten för programutbud. Utskottet ser mycket positivt på att
regeringen nu föreslår att detta linjeval ska bli
verklighet.
Den föreslagna 211 § innebär att även
barnprogram i fortsättningen förses med ljud-
och textningstjänster. Textning av programmen hjälper
inte bara barn utan framför allt hörselskadade,
både barn och vuxna, och exempelvis barn som talar invandrarspråk.
Utskottet menar att förslaget är mycket bra och
värt att stödja.
Distributionsskyldighet och upphovsrätt
Syftet med skyldigheten att distribuera program (sändningsplikt,
must carry) är att se till att kanaler av samhällelig
betydelse är tillgängliga också i kabelnätet.
Regleringen avser säkerställa den rätt
att ta emot meddelanden som ingår i yttrandefriheten och
därmed öppna möjligheter för
tittarna till pluralistisk kommunikation och fri åsiktsbildning.
I Finland innebär denna skyldighet emellertid ett exceptionellt
intrång i tv-sändningsmarknadens funktion med
hänsyn till att sändning av program som omfattas
av distributionsskyldigheten i kabelnät är befriad
från upphovsrättsersättning med stöd
av 25 i § i upphovsrättslagen (404/1961).
Enligt förslaget ska bestämmelser om distributionsskyldigheten
finnas i 227 §, som enligt regeringen i sak motsvarar 134 § i
kommunikationsmarknadslagen. Punkterna 2 och 3 i 1 mom. ska enligt
den föreslagna 351 § vara i kraft till och med
den 31 december 2016, med andra ord de där avsedda kanalerna
som tjänar allmänintresset, inklusive
materialet och specialtjänsterna. Detta motsvarar den gällande
regleringen i kommunikationsmarknadslagen i fråga om distributionsskyldighetens
giltighet.
När riksdagen behandlade regeringens proposition med
förslag till lagar om ändring av ikraftträdandebestämmelsen
i lagen om ändring av 134 § i kommunikationsmarknadslagen, 134 § i
kommunikationsmarknadslagen och lagen om televisions- och radioverksamhet
(RP 13/2010 rd) förutsatte den i ett uttalande
att regeringen vidtar åtgärder i syfte att bedöma
om 25 i § i upphovsrättslagen behöver ändras,
om nät- och tjänsteutbudet 2011—2016
utvecklas på ett sätt som i dag inte kan förutses
och om denna utveckling leder till ett oskäligt slutresultat
för upphovsmännen eller medborgarna.
Utskottet instämmer i uttalandet från 2010
att man på nytt måste titta på om distributionsskyldigheten
bör fortsätta senast när den nuvarande
och den nu föreslagna giltighetsperioden börjar
löpa mot sitt slut och först sedan och utifrån
det aktuella marknadsläget och den tekniska utvecklingen
besluta om skyldigheten ska fortsätta eller inte.
Kommissionen gav den 21 februari 2014 Finland en formell underrättelse
om 25 i och 47 § i lagen om upphovsrätt (404/1961).
Paragraferna innebär att teleföretag som tillhandahåller
nättjänster i kabeltelevisionsnät får
vidaresända kanaler som omfattas av distributionsskyldighet utan
upphovsmannens tillstånd och utan att betala den som framför
verket och producenten ersättning. Kommissionen anser att
bestämmelserna strider mot artikel 3 i direktiv 2001/29/EG (upphovsrättsdirektivet)
och artikel 8.2 i direktiv 2006/115/EG (direktivet
om närstående rättigheter).
Kommissionen hänvisar till EU-domstolens rättspraxis
när det gäller tolkningen av artikel 3 i upphovsrättsdirektivet.
Det är på den kommissionen baserar sin uppfattning
om att vidaresändning i kabelnätet av kanaler
som omfattas av sändningsplikt är överföring
till allmänheten enligt artikel 3 i upphovsrättsdirektivet
och återgivning för allmänheten enligt
artikel 8.2 i direktivet om närliggande rättigheter.
De undantag från och inskränkningar i rätten
att överföra verk till allmänheten som
räknas upp i artikel 5 i upphovsrättsdirektivet är
uttömmande, och där finns inga undantag som gäller överföring
till allmänheten inom sändningsplikten. Därför
anser kommissionen att sådan vidaresändning inte
kan befrias från kravet att inhämta tillstånd
av upphovsmännen och betala dem ersättning när
verket överförs till allmänheten.
En formell underrättelse är den första
etappen i kommissionens överträdelseförfarande.
Efter det kan kommissionen lämna ett motiverat yttrande
och hänskjuta ärendet till EU-domstolen, om den
anser att Finland fortsatt bryter mot de aktuella direktivbestämmelserna.
Regeringen föreslår i detta sammahang inga ändringar
i lagen om upphovsrätt. Distributionsskyldigheten hänger
emellertid samman med det åtföljande undantag
i lagen om upphovsrätt som begränsar upphovsrätten.
Utskottet anser på grund av kommissionens underrättelse
plus motiveringen att lagen om upphovsrätt skyndsamt måste ändras
för att garantera upphovsmän, framförare
och producenter rätt till ersättning för vidaresändning
av kanaler som omfattas av distributionsskyldigheten. Utskottet
föreslår att kommunikationsutskottet i sitt betänkande
föreslår ett uttalande om detta.