Motivering
         
         Allmänt
         
         Direktivet om samhällsomfattande tjänster ändrades
            som ett led i det s.k. telepaketet genom Europaparlamentets och
            rådets direktiv 2009/136/EG. Genom ändringen
            krympte sändningsskyldighetens räckvidd ytterligare.
            När direktivet genomförts kan skyldigheten endast
            omfatta programutbud som tjänar allmänintresset och
            som försetts med tjänster med vars hjälp syn-
            och hörselskadade kan ta del av programmen. Ändringarna
            i direktivet ska genomföras före den 25 maj 2011.
            Enligt propositionen kräver direktivet att den nuvarande
            distributionsskyldigheten preciseras och begränsas.
         
         
         Utskottet framhåller att distributionsskyldigheten
            enligt 134 § i kommunikationsmarknadslagen har en direkt
            koppling till tillämpningen av upphovsrättslagen,
            eftersom upphovsmannen inte enligt 25 i § i den lagen har
            rätt till ersättning för vidaresändning
            som omfattas av distributionsskyldigheten. När riksdagen
            2005 behandlade en proposition (RP 28/2004 rd)
            med förslag till ändring av upphovsrättslagen ändrade
            den 25 i § så att upphovsmannen inte
            har rätt till ersättning för vidaresändning
            enligt distributionsskyldighet av verk i oförändrad
            form samtidigt som den ursprungliga utsändningen. Grundlagsutskottet
            påpekade i sitt utlåtande (GrUU 7/2005
               rd) att sett utifrån ett övergripande
            perspektiv och med tanke på egendomsskyddet uppfyller bestämmelsen
            om rätt till ersättning inte proportionalitetsprincipen
            för teleföretagens del.
         
         
         Kulturutskottet framhöll i sitt betänkande (KuUB
               6/2005 rd) om ändringen av upphovsrättslagen
            att allmänheten inte tillmäter systemen någon
            betydelse om innehållet inte är mångsidigt
            och högkvalitativt och bygger på upphovsrättsligt
            skyddat material. Kreativt arbete, scenkonst och innehållsproduktion
            utgör ett allt viktigare element i den kreativa ekonomin som
            utnyttjas i kommunikationen. Om distributionsskyldigheten framöver
            breddas bör upphovsmännens rättigheter
            tryggas genom att rätten till ersättning återinförs
            för program som omfattas av den skyldigheten, poängterade
            utskottet.
         
         
         Riksdagen godkände på förslag från
            kulturutskottet ett uttalande där det förutsatte
            att det görs en uppföljning av vilka konsekvenser
            den slopade ersättningsbestämmelsen i upphovsrättslagens
            25 i § får och att det ses till att rättigheterna enligt
            upphovsrättslagen framöver tillgodoses i den utsträckning
            Finlands internationella förpliktelser kräver
            i det fall att vidaresändningsskyldigheten ändras
            eller nya koncept att överföra televisions- och
            radioutsändningar tas i bruk eller mottagningssätten ändras
            avsevärt.
         
         
         Kommunikationsutskottet har bett kulturutskottet yttra sig om
            distributionsskyldigheten särskilt utgående från
            ett upphovsrättsperspektiv. Då upphovsrätten
            tas till bedömning är det viktigt att titta på distributionsskyldighetens räckvidd
            med avseende på de ingående programmen och själva
            distributionsnätet.
         
         
         Program som ska distribueras
         
         Enligt 134 § 1 mom. 1 och 2 punkten i kommunikationsmarknadslagen
            omfattar distributionsskyldigheten Rundradion Ab:s programutbud plus
            special- och tilläggstjänster. Regeringen föreslår
            inga ändringar på denna punkt.
         
         
         I den gällande 3 punkten inkluderas i distributionsskyldigheten
            alla televisions- och radioprogramutbud som kan tas emot
            fritt och som sänds med stöd av en riksomfattande
            programkoncession. Regeringen föreslår nu att
            denna punkt ska ändras och skyldigheten begränsas
            till att gälla programutbud som tjänar allmänintresset,
            som kan tas emot fritt och som sänds med stöd
            av en riksomfattande programkoncession. Enligt 4 punkten
            omfattas special- och tilläggstjänster som ansluter
            sig till programutbudet av distributionsskyldigheten. I 19 a § i
            lagförslag 3 ska i dessa programutbud införas
            ljud- och textningstjänst.
         
         
         Under sakkunnigutfrågningen påpekades det att
            det inte framgår av motiven när kommersiella programutbud
            tjänar allmänintresset. Vilka programutbud som
            tjänar allmänintresset preciseras i den nämnda
            19 a § samt i den förordning som utfärdas
            med stöd av paragrafens 3 mom. Det handlar om programutbud
            som sänds med stöd av en rikstäckande
            programkoncession och som enligt koncessionen ska innehålla
            nyhets- och aktualitetsprogram. Enligt motiven ska vid bedömningen
            av om programutbuden tjänar allmänintresset eller
            inte deras mångsidighet och koncessionsbestämmelserna
            beaktas samt hur de i praktiken genomförs i programverksamheten. Utskottet
            konstaterar att kravet på att programutbuden ska tjäna
            allmänintresset sammanfaller med kravet i direktiv om samhällsomfattande tjänster
            men föreslår att definitionen av program lyfts
            upp från motivnivå till lagnivå. 
         
         
         Antalet kanaler som omfattas av distributionsskyldigheten kommer
            enligt uppgift att minska drastiskt. Distributionsskyldigheten skulle
            gälla Rundradions televisions- och radiokanaler och därtill
            MTV3, Fyran och eventuellt SuomiTV och Sub. Antalet kommersiella
            kanaler som ska distribueras minskar från åtta
            till tre eller fyra och den lagfästa distributionen av kommersiell
            radio upphör helt. Bland de sakkunniga fanns det sådana
            som trodde att upphovsrättsinnehavarnas inkomster kan komma
            att minska till följd av propositionen. Utskottets bedömning är
            emellertid att omläggningen leder till större
            inkomster för upphovsrättsinnehavarna och att
            räckvidden för 25 i § i upphovsrättslagen
            därmed snävas åt. Med hänsyn
            till paragrafens undantagskaraktär är detta välkommet.
         
         
         Men observeras bör att avsikten med distributionsskyldigheten är
            att i harmoni med yttrandefriheten säkerställa
            rätten att sprida och ta emot meddelanden. I vilken utsträckning
            programutbud som inte omfattas av distributionsskyldigheten kan
            ses i kabeltelevision beror framöver på resultatet
            av förhandlingar med upphovsrättsinnehavarna om
            visningsersättning. Men enligt uppgift finns det också områden
            där mottagningen av sändningar över antennätet
            inte är optimal eller där exempelvis kommunens
            byggnadsordning hänvisat hushållen till kabelnät.
            Grundlagsutskottet har konstaterat (GrUU 19/2007 rd) att det
            med tanke på yttrandefriheten och pluralismen är
            svårt att göra skillnad mellan kommunikation inom
            ramen för public service och kommersiell kommunikation.
            Det essentiella är mångsidighet och pluralism,
            som förverkligas genom produktion och distribution som
            flera aktörer deltar i, menar utskottet. Det finns bedömare
            som anser att det finns risk för att den nu aktuella reformen
            fråntar en del medborgare ett etablerat rikssänt
            programutbud, en icke-önskvärd konsekvens med
            hänsyn till grundlagsutskottets ståndpunkt ovan.
            Ersättningarna uppges inte vara så stora att
            de skulle blockera etablerade programutbud. När man lägger
            fast vilka av de program som tjänar allmänintresset
            som ska omfattas av distributionsskyldigheten måste man
            också se till att medborgarna, oavsett var de bor, erbjuds
            delaktighet i den yttrandefrihet som pluralistisk kommunikation
            manifesterar, menar kulturutskottet. 
         
         
         Distributionsnät
         
         I 2 § i kommunikationsmarknadslagen ingår
            en definition av kabeltelevisionsnät. Enligt 8 punkten
            avses med kabeltelevisionsnät masskommunikationsnät
            som fungerar via ledning eller med någon annan fast förbindelse.
            Masskommunikationsnät definieras i sin tur i 6 punkten
            som ett kommunikationsnät som i huvudsak används
            för sändning eller tillhandahållande
            av televisions- och radioprogramutbud eller annat material som förmedlas
            i samma form till alla mottagare. Definitionen av kabeltelevisionsnät är
            med andra ord teknikneutral. I Finland har ca 2,26 miljoner hushåll,
            dvs. 91 procent av samtliga hushåll, television. Ungefär
            hälften av tv-hushållen är kopplade till
            kabeltelevisionsnät. Utskottet konstaterar att i det nuvarande
            konceptet tittar hälften av finländarna på sändningar
            i markbundna nät och ungefär hälften,
            ofta tvingade till det bl.a. på grund av täckningsproblem,
            i kabelnät. Den nuvarande strukturen bygger på nät
            som kompletterar varandra, inte som enligt förslaget på parallelldistribution.
            Utskottet anser trots allt att distributionsskyldigheten inte kan
            utvidgas till bredbandsnätet.
         
         
         I en proposition från 2007 om ändring av kommunikationsmarknadslagen
            (RP 100/2007 rd), utifrån vilken
            distributionsskyldighetens räckvidd senast begränsades,
            konstaterade regeringen att distributionsskyldigheten inte omfattar
            IP-tv, eftersom IP-nätverk inte uppfyller direktivets krav
            på nät som ett betydande antal slutanvändare
            huvudsakligen använder för att ta emot radio-
            och tv-sändningar. Som tolkningsregel har på denna
            punkt föreslagits att kravet ska vara minst 40 procent
            av slutanvändarna. Kravet finns fortsatt inskrivet i direktivet.
         
         
         Enligt motiven till den nu aktuella propositionen avser man
            uppnå en teknikneutral reglering. Hur de nya bestämmelserna
            skiljer från de tidigare framgår inte. I motiven
            sägs det att det inte har någon betydelse hur
            kabeltelevisionsnätet tekniskt har genomförts
            och med vilken teknik programutbuden distribueras i nätet.
            "I praktiken tillämpas bestämmelsen på trådbundna
            nät som används för att erbjuda tittarna
            televisions- och radiosändningar som tittarna på konsumtionsmarknaden
            kan ta emot med sedvanliga mottagningsanordningar, såsom
            tv-apparater, tilläggsutrustning till televisionsapparater
            (set-top-box) eller radiomottagare", sägs det i propositionsmotiven.
            Enligt erhållen utredning begränsar detta den
            i propositionen avsedda verksamheten så att tv-tjänster
            som bjuds ut på den öppna webben, alltså webb-tv,
            inte kan omfattas av distributionsskyldigheten.
         
         
         Den teknikspecifika definitionen gällande kabelnät
            uppges ha satt käppar i hjulet för en ändamålsenlig
            utveckling av nät och vidhängande tjänster.
            Just nu pågår omfattande totalrenoveringar i hus
            från 1950—70-talen och i samband med dem dras
            ofta nya kablar för kommunikationstrafik. Propositionens
            teknikneutrala infallsvinkel garanterar att arbetena kan utföras med
            den lämpligaste tekniken. Enligt sakkunnigyttranden är
            merparten av de traditionella kabelnäten så kallade
            hybridnät, där DVB-C-teknik använts endast
            i den sista länken från fastighetsbolagets fördelningscentral
            till bostaden.
         
         
         Också framöver kommer distributionsskyldigheten
            enligt 134 § i kommunikationsmarknadslagen att endast gälla
            nätföretag som tillhandahåller nättjänster
            i ett kabeltelevisionsnät, understryker utskottet. Direktivet är
            fortfarande så formulerat att det inte medger att skyldigheten
            utvidgas till allmänna kommunikationsnät. Programmen
            måste fortsatt erbjudas användarna i oförändrad
            form och samtidigt som den ursprungliga sändningen.
         
         
         Det är viktigt, menar utskottet, att upphovsrättsinnehavarna
            inte får det sämre till följd av reformen
            och propositionsmotivens teknikneutrala definition av kabelnät.
            Det är också angeläget att det allmänna
            inte styr så att kommunikationsnäten byggs med
            en föråldrad teknik. Å andra sidan ger
            IP-distribution möjlighet att kombinera en mängd
            nya tjänster, såsom beställ-tv, där
            upphovsrätten blir en normal avtalsfråga mellan
            tjänstetillhandahållaren och upphovsmannen; det
            ges med andra ord fler chanser att bedriva upphovsrättsgenererande
            verksamhet.
         
         
         Bevakning
         
         Enligt direktivet om samhällsomfattande tjänster
            bör distributionsskyldigheterna ses över regelbundet.
            Den nya skyldighet som föreslås i propositionen
            gäller till utgången av 2016, då merparten
            av tv-koncessionerna löper ut. Därefter finns
            det enligt propositionen sannolikt inte längre något
            behov av skyldigheten att distribuera kommersiella tv-utbud, eftersom
            alternativa distributionskanaler då utvecklats.
         
         
         Direktivet och de tidsbegränsade bestämmelserna
            förpliktar myndigheterna att ge akt på vilka konsekvenser
            reformen får. Om nätutbudet under perioden 2011—2016
            utvecklas på ett oförutsebart sätt och
            denna utveckling leder till en för upphovsmän
            och medborgare oskälig situation, måste undervisnings-
            och kulturministeriet vidta åtgärder för
            att ändra 25 i § i upphovsrättslagen
            så att rätten till ersättning för
            den vidaresändning av program som distributionsskyldigheten
            avser återinförs helt eller delvis.