Detaljmotivering

1. Lag om ändring av strafflagen

2 a kap. Om böter, förvandlingsstraff och ordningsbot

9 §. Ordningsbotsförseelser.

Paragrafen har ändrats genom lag 475/2008 sedan propositionen överlämnades. För att paragrafen ska bli samordnad med gällande lag måste behövliga justeringar göras i 2 a kap. 9 § i lagförslaget och i lagens ingress.

30 kap. Om näringsbrott

12 §. Åtalsrätt.

Det nya Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården tog den 1 januari 2009 över de uppgifter som tidigare skötts av social- och hälsovårdens produkttillsynscentral (lag 669/2008). Därför föreslår utskottet att centralens namn i 1 mom. ändras till Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården i enlighet med lag 669/2008.

13 §. Straffansvar för juridiska personer.

Juridiska personers straffansvar tillämpas i nuläget på bl.a. marknadsföringsbrott. I analogi med detta föreslås bestämmelserna om juridiska personers straffansvar nu också gälla brott vid marknadsföring av alkoholdrycker. Enligt 30 kap. 1 a § i den föreslagna strafflagen ska det som brott vid marknadsföring av alkoholdrycker vara straffbart att i strid med 33 § i alkohollagen eller en bestämmelse som har utfärdats med stöd av den paragrafen göra direkt eller indirekt reklam för starka alkoholdrycker eller på annat sätt främja försäljningen av starka alkoholdrycker, till minderåriga rikta reklam, indirekt reklam eller andra säljfrämjande åtgärder för svaga alkoholdrycker eller sammankoppla sådant säljfrämjande med sådan reklam eller sådan säljfrämjande verksamhet för andra produkter eller tjänster som är riktad till minderåriga, eller skildra minderåriga vid marknadsföring av svaga alkoholdrycker. Däremot ska juridiska personers ansvar inte gälla sådan reklam för svaga alkoholdrycker som är straffbar som alkoholförseelse och inte heller marknadsföring av apparatur som lämpar sig för olaglig tillverkning av sprit.

Den föreslagna bestämmelsen innehåller inga särskilda avgränsningar av tillämpningsområdet. Straffansvaret kan alltså också gälla t.ex. utgivare och dem som utövar programverksamhet enligt lagen om yttrandefrihet i masskommunikation (460/2003, nedan yttrandefrihetslagen). Strafflagen föreskriver också om flera andra brott som bygger på meddelandets innehåll och där straffansvar för juridiska personer kommer på fråga. Bland dem finns också marknadsföringsbrott såsom sedlighetssårande marknadsföring i 17 kap. 20 § och marknadsföringsbrott i 30 kap. 1 § om yrkesmässig marknadsföring av nyttigheter, där det inte heller finns någon avgränsning som gäller utgivare och dem som utövar programverksamhet. Utskottet anser inte att det är lämpligt att utgivare och de som utövar programverksamhet helt utesluts från straffansvar fastän någon på redaktionen är delaktig i ett brott av den här typen.

Juridiska personers straffansvar regleras i 9 kap. i strafflagen. Där ingår flera bestämmelser som gör det möjligt att beakta skälighetsaspekter. Straffansvaret uppstår inte automatiskt. Det kan komma på fråga bara om villkoren för att tillämpa det uppfylls enligt 9 kap. 2 §. Dessutom kan man avstå från straffyrkande av olika orsaker utifrån 7 § i samma kapitel. I 9 kap. 4 § föreskrivs det på vilka grunder som domstolen kan avstå från att döma ut samfundsbot. En oskälig anhopning av påföljder kan också undvikas när samfundsbotens storlek fastställs. Bestämmelser om detta finns i 9 kap. 6 § i strafflagen.

Propositionen om revidering av bestämmelserna om alkoholbrott (RP 13/2004 rd), som förföll när den föregående valperioden tog slut, innehöll en motsvarande bestämmelse om straffansvar för juridiska personer i fråga om brott vid marknadsföring av starka alkoholdrycker. Vid behandlingen av den propositionen ansåg grundlagsutskottet att grundlagen inte ställde några hinder för att vidga straffansvaret på det föreslagna sättet (GrUU 53/2006 rd).

Lagutskottet tillstyrker det föreliggande förslaget om straffansvar för juridiska personer i fråga om brott vid marknadsföring av alkoholdrycker på de grunder som anges i propositionen.

50 a a kap. Om alkoholbrott

1 §. Alkoholbrott.

Paragrafen innehåller bestämmelser om alkoholbrott av normalgraden. Enligt 1 mom. är alkoholbrott straffbart om det är uppsåtligt. Påföljden föreslås bli böter eller fängelse i högst två år, vilket motsvarar straffnivån i dagsläget. Enligt 2 mom. är försök till brott som avses i 1 mom. 1—3 punkten straffbart.

Strafflagens 5 kap. 1 § om försök utgår från att en lindrigare straffskala tillämpas på försök, om försök inte är jämförbart med fullbordad gärning enligt en särskild straffbestämmelse. I revideringen av den allmänna delen av strafflagen (RP 44/2002 rd) står det att det i vår straffrätt är huvudregel att försök bestraffas enligt en lindrigare skala. Det är sällsynt att försök är jämförbart med fullbordad gärning när straffet bestäms. Principen inverkar inte på området för straffbarhet, bara på straffets storlek. Enligt revideringen lägger man hos oss vikt vid objektiva faktorer, alltså den fara och de följder som gärningen medfört, i stället för vid gärningsmannens subjektiva, klandervärda sinnelag.

Straffbarheten för alkoholbrott bygger i hög grad på folkhälsorelaterade aspekter och därmed hälsorisker. Därför står det i rätt relation till den uppkomna faran att försök till gärningar bestraffas enligt en lindrigare skala. Utskottet anser det inte motiverat att det föreliggande fallet frångå principen i den allmänna delen av strafflagen. Den föreslagna bestämmelsen är alltså lämplig.

2 §. Grovt alkoholbrott.

Paragrafen föreskriver om den grova formen av alkoholbrott. Den föreslagna paragrafen innehåller ingen bestämmelse om straffbarhet för försök.

Om försök är jämförbart med fullbordad gärning behöver straffbarheten inte upprepas i fråga om den grova formen av gärningen. Om försök bestraffas särskilt enligt en lindrigare skala, upprepas straffbarheten av hävd också i bestämmelsen om den grova gärningsformen. Däremot har straffbarheten för försök i de här fallen inte gällt lindriga gärningar.

Enligt 50 a kap. 1 § i förslaget är försök till alkoholbrott straffbart och ska bestraffas enligt en lindrigare skala. Enligt utredning har avsikten varit att också försök till grovt alkoholbrott ska vara straffbart. Därför föreslår utskottet att 2 § kompletteras med ett 2 mom. om straffbarhet för försök.

I ovannämnda 1 § är försök straffbart bara i fråga om de gärningar som avses i 1 mom. 1—3 punkten. Försök till innehav och transport av alkoholdrycker eller sprit enligt 4—6 är inte straffbart. Utskottet anser inte det nödvändigt att straffbarheten för försök ska gälla innehav och transport i brott av normalgraden eller i grova brott. Försök till transport behöver inte vara straffbart därför att gärningsmannen i de här fallen gör sig skyldig till straffbart innehav. Om försök till innehav blev straffbart skulle straffbarheten gå för långt. Försök till innehav är inte straffbart enligt strafflagen när det gäller andra brott heller.

Således menar utskottet att straffbarheten för försök till grovt alkoholbrott ska ha samma räckvidd som i brott av normalgraden. Utskottet föreslår att nya 2 § 2 mom. lyder enligt följande: "På försök tillämpas på motsvarande sätt vad som i 1 § föreskrivs om försök."

3 §. Lindrigt alkoholbrott.

I förslaget står det att om ett alkoholbrott, med hänsyn till att mängden alkoholdrycker eller sprit är obetydlig eller andra omständigheter vid brottet, bedömt som en helhet är ringa, ska gärningsmannen för lindrigt alkoholbrott dömas till böter. För tydlighetens skull noterar utskottet att ordalydelsen kräver att någotdera villkoret är uppfyllt, alltså obetydlig mängd eller andra omständigheter vid brottet, och att brottet bedömt som helhet ska vara ringa i båda fallen. Ordalydelsen motsvarar den vedertagna skrivningen i fråga om lindriga gärningsformer. Det finns skäl att låta rättspraxis avgöra vad som är en obetydlig mängd, liksom i strafflagens övriga straffbestämmelser om gärningar i lindrig form.

5 §. Straffansvar för juridiska personer.

Paragrafen föreskriver att på alkoholbrott och grovt alkoholbrott tillämpas vad som föreskrivs om straffansvar för juridiska personer. Straffansvaret gäller inte lindrigt alkoholbrott.Alkoholrelaterad ekonomisk verksamhet är underkastad administrativ övervakning. Administrativa påföljder, t.ex. återkallande av ett tillstånd för viss tid, kan ha stor ekonomisk betydelse. I alla situationer är det inte effektivt att ingripa genom administrativa påföljder. Därför är det motiverat att lagstifta om hot om straffrättsliga påföljder.

Juridiska personers straffansvar regleras i 9 kap. i strafflagen. I 9 kap. 4 § 2 mom. 1 punkten står det uttryckligen att domstolen kan avstå från att döma ut samfundsbot om straffet skulle anses oskäligt med beaktande av de övriga följder som brottet förorsakat den juridiska personen. Utskottet anser att det inte behövs någon särskild bestämmelse i kapitlet om alkoholbrott utöver den här allmänna bestämmelsen. Dessutom innehåller 9 kap. flera andra bestämmelser om att göra ansvaret skäligt, så som utskottet noterade ovan i fråga om 30 kap. 13 § i strafflagen.

2. Lag om ändring av alkohollagen

50 a §. Straffbestämmelser.

I 3 mom. föreskrivs det om straff för brott mot tystnadsplikten enligt alkohollagen. För tydlighetens skull föreslår utskottet att formuleringen justeras så att den motsvarar den vanligare skrivningen i sekretessbestämmelser, nämligen att allmänna bestämmelser nämns före särskilda bestämmelser. Utskottet föreslår följande ordalydelse: "Till straff för brott mot tystnadsplikten enligt denna lag döms enligt 38 kap. 1 eller 2 § i strafflagen, om inte gärningen utgör brott enligt 40 kap. 5 § i strafflagen eller strängare straff för den föreskrivs någon annanstans i lag."

50 b §. Skyldighet att höra produkttillsynscentralen.

De uppgifter som tidigare skötts av social- och hälsovårdens produkttillsynscentral övertogs av det nya Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården den 1 januari 2009 genom lag 669/2008. Därför föreslår utskottet att centralens namn i ändras till Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården i enlighet med lag 669/2008.

60 §. Fråntagande, omhändertagande och förstöring av alkoholdrycker och sprit.

Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen får polisen frånta en person alkoholdrycker i ett öppet eller öppnat kärl som denne enligt denna lag eller bestämmelser som har utfärdats med stöd av den annars har rätt att inneha och förstöra dem, om personen i fråga förtär dryckerna i strid med 58 § 1 mom. eller på en offentlig plats i strid med 58 § 2 mom. Enligt 2 mom. får polisen också frånta en person alkoholdrycker som denne innehar och förstöra dessa, om personen i fråga har gjort sig skyldig till en förseelse som avses i 50 a § 4 mom. 4 punkten och värdet av alkoholdryckerna är obetydligt.

Enligt 60 § 1 mom. i den gällande alkohollagen får alkoholdrycker fråntas och förstöras bevisligen under förutsättningar som bestäms genom förordning. Bevisligheten regleras i 31 § i förordningen om alkoholdrycker och sprit (1344/1994). Där står det att alkoholdrycker ska fråntas och förstöras i ett vittnes närvaro och ett dokument ska uppsättas och ges till parten. Motsvarande bestämmelser om alkoholhaltiga ämnen finns i 23 § i förordningen om alkoholpreparat och denaturering (1345/1994).

Enligt 60 § 3 mom. i det föreliggande förslaget till alkohollag ska man på fråntagande och förstöring av alkoholdrycker enligt 60 § 1 och 2 mom. i alkohollagen tillämpa tvångsmedelslagens bestämmelser om protokoll över beslag och intyg om beslag till den som innehaft det föremål som beslagtas och förstörs. Utskottet anser att den här proceduren är för tung att tillämpa på de fall som avses.

I 60 § 2 mom. i lagförslaget är det enligt motiven fråga om fall där ordningsbot påförs för brott mot åldersgränserna för att inneha alkoholdrycker. I ordningsbotsförfarande kan inga förverkandepåföljder bestämmas och således får alkoholdrycker inte beslagtas därförinnan. Men det är inte alltid motiverat att påföra ordningsbot för förseelser av den här typen. Det kan ofta räcka med en anmärkning och avbruten förundersökning enligt 4 § 1 mom. i förundersökningslagen. Personer under 15 år kan heller inte påföras ordningsbot. Däremot kan det bli aktuellt att inleda barnskyddsåtgärder. I alla de här fallen är det viktigt att polisen ska få ta bort och förstöra svaga alkoholdrycker som personer under 18 år olagligt innehar och starka alkoholdrycker som personer under 21 år olagligt innehar. I nuläget har vi en varierande praxis, vilket inte är det bästa alternativet med tanke på rättssäkerheten.

Däremot anser utskottet det lämpligt att proceduren för att ta bort och förstöra alkoholdrycker i de fall som avses i 60 § 1 och 2 mom. i alkohollagen ska gå till i enlighet med vad som föreskrivs om omhändertagande av egendom i 23 § 3 mom. i polislagen. Där står det att åtgärden ska protokollföras eller antecknas i någon annan handling. En annan handling kan vara t.ex. en blankett för ordningsbot eller straffyrkande. Anteckning i någon annan handling kan också betyda att polisen kan registrera åtgärden i sitt datasystem, om det är fråga om en anmärkning, begränsad förundersökning eller barnskyddsanmälan.

Polisen ska ha rätt att ta bort och förstöra alkoholdrycker i öppna kärl enligt 60 § 1 mom. och alkoholdrycker i obetydliga mängder enligt 60 § 2 mom. Med obetydlig mängd avses enligt motiven till propositionen en mängd som personen tänkt konsumera själv under en kväll. Om det i ett fall som avses i 2 mom. är fråga om en mängd alkoholdryck som är större än obetydlig, ska det inte vara möjligt att påföra ordningsbot, ge en anmärkning eller begränsa en förundersökning. Inte heller ska man gå till väga så som föreskrivs i 60 § 3 mom.

Paragrafens 4 mom. föreskriver att om någon har förtärt alkoholdrycker i strid med det förbud som nämns i 58 § 1 mom., har ett i allmänt bruk varande färdmedels chef, förare eller konduktör rätt att frånta honom ämnet jämte kärlet och bevisligen förstöra det. Men 58 § 1 mom. i den gällande alkohollagen innehåller inte längre något förbud mot att inta alkoholdrycker i fordon i kollektivtrafik. Däremot föreskriver 4 § i ordningslagen (612/2003) att det är förbjudet att inta berusningsmedel i fordon i kollektivtrafik.

Förbudet ströks i 58 § i alkohollagen när ordningslagen stiftades. I sitt utlåtande om ordningslagen lyfte lagutskottet fram befogenheterna för färdmedels chefer, förare och konduktörer att ta bort öppnade drycker (LaUU 22/2002 rd — RP 20/2002 rd). Men 60 § i alkohollagen ändrades inte vid det tillfället. Enligt 21 § 3 mom. i ordningslagen är det bara polisen och i vissa fall gränsbevakningsmän som har rätt att ta bort berusningsmedel i fordon i kollektivtrafik. Lagstiftaren har dock inte avsett att omintetgöra befogenheterna för färdmedels chefer, förare och konduktörer enligt 60 § i alkohollagen.

Lagutskottet anser att färdmedels chefer, förare och konduktörer behöver få behålla sin rätt att frånta passagerare drycker. Befogenheten att utifrån förbudet i ordningslagen ta bort öppnade alkoholdrycker i kollektiva färdmedel kan lämpligast regleras i lagen om upprätthållande av ordning i kollektivtrafik (), som redan nu föreskriver vad föraren och vissa andra i trafikpersonalen får göra om det förekommer störningar. Den gällande lagen tillåter dock inte att störande personer fråntas öppnade alkoholdrycker eller att maktmedel tillgrips i det sammanhanget. Därför kommer utskottet nedan att föreslå att lagförslag 4 som gäller detta godkänns.

Således föreslår utskottet att bestämmelsen om befogenheter för färdmedels chefer, förare och konduktörer stryks i 60 § 4 mom. i lagförslag 2.

60 b §. Undersökning av föremål och husrannsakan av fordon.

Med hänvisning till den allmänna motiveringen ovan föreslår lagutskottet att 1 mom. ändras så att om en person under 18 år på sannolika skäl misstänks för olagligt innehav av alkoholdryck, får polisen för att söka fram alkoholdrycken undersöka de saker som personen har med sig och också kläderna på utsidan, om det kan ske utan att den misstänktas personliga integritet kränks.

Med undersökning på utsidan avses att man känner efter med händerna på utsidan av de kläder som personen har på sig. Rätten att undersöka inbegriper inte sökning av föremål som personer under 18 år har gömda mellan kläderna och huden, för det är kroppsvisitation. Det är alltså fråga om en undersökning som inte inkräktar lika mycket på den fysiska integriteten som kroppsvisitation. Dessutom ska det stå i bestämmelsen att undersökningen får göras bara om den misstänktas personliga integritet inte kränks. Ett liknande krav på eftersökning som avser person föreskrivs i 3 kap. 50 § i utsökningsbalken (). Avgränsningen är särskilt betydelsefull i situationer där undersökningen görs på allmän plats så som grundlagsutskottet noterar. Lagutskottet betonar diskretionsprincipen med anknytning till tvångsåtgärder. Den framhävs i synnerhet om åtgärderna riktas mot en minderårig. Kravet på att den personliga integriteten inte får kränkas innebär i praktiken t.ex. att undersökningen på utsidan av kläder som personer under 18 år har på sig i mån av möjlighet måste göras utan att utomstående är närvarande.

Det är inte lämpligt att undersökningsbefogenheterna avgränsas till fall där det utifrån yttre faktorer är helt uppenbart att någon innehar alkoholdrycker. Villkoret för att tillgripa tvångsmedel har av hävd varit antingen kriteriet "skäligen misstänkt för" eller det högre kriteriet "på sannolika grunder misstänkt för". Kriteriet "på sannolika grunder misstänkt för" är förknippat med ett krav på något slag av konkret faktum till grund för misstanken (GrUU 53/2006 rd). Lagutskottet föreslår att den förhöjda bevisningströskeln "på sannolika skäl" som regeringen föreslår som villkor för att polisen ska få undersöka föremål också ska vara villkor för att undersöka kläder. Den här bevisningströskeln omöjliggör undersökningar liknande razzior som görs utan konkret brottsmisstanke.

Undersökningar på utsidan av kläder berör framför allt personer i åldern 15—17 år. Tvångsmedelslagen hindrar enligt vedertagen tolkning inte att personer under 15 år kroppsvisiteras, även om de inte kan dömas till straff för gärningen. Visserligen finns det ingen bestämmelse om detta i lagen. I analogi med tolkningen gällande kroppsvisitering ska också kläder som personer under 15 år har på sig kunna undersökas på utsidan så som utskottet föreslår. Men när det gäller att tillgripa tvångsmedel mot barn måste man beakta proportionalitetsprincipen i 7 kap. 1 a § i tvångsmedelslagen och de hithörande generella principerna för förundersökningar. Ju yngre barnet är, desto mer bindande är proportionalitetsprincipen, principen om minsta olägenhet och i synnerhet bestämmelsens krav på att den personliga integriteten inte får kränkas. I fråga om barn under 15 år bör polisen i stället för att tillgripa tvångsmedel samverka med barnskydds- och socialmyndigheterna och i första hand föra hem det berusade barnet och kontakta föräldrarna. Sådan kontakt föreskrivs i de särskilda bestämmelserna om behandling av barn i lagstiftningen om tvångsmedel och förundersökning. Enligt 33 § i förundersökningslagen har vårdnadshavaren, intressebevakaren eller någon annan laglig företrädare i princip rätt att vara närvarande vid ett förhör, om den som förhörs inte har fyllt 15 år.

Enligt grundlagsutskottets etablerade utlåtandepraxis ska reglering som begränsar eller ingriper i de grundläggande fri- och rättigheterna vara accepterad, bero på ett tungt vägande samhälleligt behov och vara nödvändig för att uppnå ett acceptabelt syfte. Dessutom måste proportionalitetskraven vägas in så att intrånget i de grundläggande fri- och rättigheterna inte leder till ett för individen oskäligt resultat. I sitt utlåtande GrUU 53/2006 rd godkände grundlagsutskottet den föreslagna regleringens syfte att effektivare ingripa i fall där minderåriga olagligt innehar alkoholdrycker. Men utskottet ansåg ändå att kroppsvisitation inte är en lämplig form av undersökningsbefogenheter med tanke på proportionaliteten och regleringens syfte. De undersökningsbefogenheter som lagutskottet föreslår innebär en undersökning som inte inkräktar lika mycket på den fysiska integriteten som kroppsvisitation. Avgränsningen av undersökning av kläder som en person under 18 år har, alltså att befogenheten att undersöka bara gäller utsidan av kläderna, kravet på att den personliga integriteten inte får kränkas och bevisningströskeln "på sannolika skäl" är viktiga med tanke på proportionaliteten och ändamålet med åtgärderna. Förslaget tydliggör också på lagnivå gränserna för rätten att undersöka minderårigas kläder och gör regleringen således klarare och noggrannare avgränsad. I sitt ändringsförslag tar lagutskottet alltså hänsyn till grunderna för avgränsning enligt grundlagsutskottets utlåtande GrUU 53/2006 rd och förslaget kan därmed anses ligga i linje med grundlagsutskottets etablerade utlåtandepraxis.

Enligt andra meningen i 60 b § ska man vid undersökningen av föremål och utsidan av kläderna enligt utskottets förslag i övrigt följa bestämmelserna om kroppsvisitation i 5 kap. i tvångsmedelslagen. Hänvisningen betyder bl.a. att ett protokoll ska upprättas över undersökningen enligt 5 kap. 7 § i tvångsmedelslagen.Ovan har utskottet föreslagit att 60 § 3 mom. i lagförslaget ändras så att bestämmelserna om protokoll över beslag enligt 4 kap. i tvångsmedelslagen inte ska tillämpas utan i stället 23 § 3 mom. i polislagen, när det gäller brott mot åldersgränserna för innehav av alkoholdrycker och polisen fråntar en alkoholdryck och förstör den enligt 60 § 2 mom. i lagförslaget. I 23 § 3 mom. i polislagen står det att åtgärden ska protokollföras eller antecknas i någon annan handling. Någon annan handling kan då vara t.ex. en blankett för ordningsbot eller straffyrkande, alternativt en anteckning i polisens datasystem.

Med tanke på rättssäkerheten både för den som blir undersökt och den som utför undersökningen är det viktigt att undersökningen blir noga protokollförd, noterar utskottet. Det ställs större formella krav på tillgripande av tvångsmedel mot personer än på enbart fråntagande av alkoholdrycker. Det finns också en gradskillnad mellan undersökning av föremål och undersökning av kläder. Anteckningen ska göra det möjligt att granska åtgärden i efterhand.

Innan polisen tar bort och förstör en alkoholdryck kan den ha behövt undersöka en minderårig persons saker och kläder enligt 60 b § 1 mom. Av samma orsaker som i fråga om fråntagande av alkoholdrycker anser utskottet att det inte är lämpligast att i de avsedda fallen upprätta ett protokoll över kroppsvisitation så som tvångsmedelslagen föreskriver. Inte heller menar utskottet att det är nödvändigt att upprätta ett protokoll över kroppsvisitation därför att undersökningar av föremål och undersökningar på utsidan av kläder enligt utskottets förslag inte är kroppsvisitation som avses i tvångsmedelslagen.

Däremot bör 23 § 3 mom. i polislagen lämpligen tillämpas som förfarande för att anteckna undersökningen. Utskottet framhåller att undersökningar av både föremål och kläder måste antecknas tillräckligt noga för att åtgärden tillförlitligt ska kunna bevisas senare. Detta har särskild betydelse just i fråga om minderåriga. De viktigaste faktorerna är bl.a. de grunder på vilka man har ansett att kriteriet "på sannolika skäl" har uppfyllts och vad som har hänt vid undersökningen. På samma sätt ska polisen göra en anteckning om undersökningen om ingen alkoholdryck har påträffats hos personen.

I övrigt gäller det som föreskrivs i 5 kap. i tvångsmedelslagen om kroppsvisitation.

4. Lag om ändring av 3 och 4 § i lagen om upprätthållande av ordning i kollektivtrafik (Nytt lagförslag)

Utskottet har ovan i anknytning till lagförslag 2 noterat att färdmedels chefer, förare och konduktörer utifrån förbudet i ordningslagen bör vara behöriga att frånta passagerare alkoholdrycker i kollektiva färdmedel. Det är naturligast att behörigheten regleras i lagen om upprätthållande av ordning i kollektivtrafik (472/1977), som redan nu föreskriver vad föraren och vissa andra i trafikpersonalen får göra om det förekommer störningar.

Ordningslagens 4 § om förbud mot att inta berusningsmedel i fordon i kollektivtrafik är tilllämplig även om den som intar berusningsmedel inte förorsakar störning. Enligt ordningslagen är det alltså förbjudet att inta berusningsmedel, inbegripet alkoholdrycker, under alla omständigheter på de platser som avses i lagen. I 3 § i lagen om upprätthållande av ordning i kollektivtrafik regleras nu förarens befogenhet att avlägsna en störande passagerare ur fordonet, vid behov med handräckning av polisen. Bestämmelsen är tillämplig förutsatt att passageraren förorsakar störning. Enligt 4 § i den sistnämnda lagen har föraren rätt att tillgripa de maktmedel som är nödvändiga för att avlägsna personen.

Den gällande lagen om upprätthållande av ordning i kollektivtrafik ger däremot inte föraren rätt att frånta en störande person alkoholdrycker i öppnade kärl. För att detta ska bli möjligt måste 3 § kompletteras med en bestämmelse om det och i 4 § måste det läggas till en befogenhet att använda maktmedel för att frånta passagerare drycker.

I sin vedertagna tolkningspraxis har grundlagsutskottet i olika sammanhang granskat överföring av offentliga förvaltningsuppgifter enligt 124 § i grundlagen till andra än myndigheter. Offentliga förvaltningsuppgifter kan anförtros andra än myndigheter endast genom lag eller med stöd av lag, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt får dock ges endast myndigheter. Betydande utövning av offentlig makt har ansetts innebära en på självständig prövning baserad rätt att använda maktmedel eller att på något annat konkret sätt ingripa i en persons grundläggande fri- och rättigheter. Grundlagsutskottet har trots allt ansett detta tillåtligt, om användningen av maktmedel sker i noggrant avgränsade situationer där myndigheten har ett tillfälligt behov av utomstående hjälp i anknytning till ett konkret tjänsteuppdrag (t.ex. GrUU 55/2005 rd, GrUU 42/2005 rd, GrUU 19/2005 rd, GrUU 20/2002 rd, GrUU 48/2005 rd, GrUU 19/2005 rd, GrUU 38/2004 rd, och GrUU 20/2002 rd).

När den allmänna delen av strafflagen reviderades ville man förtydliga kraven på nödvändiga och försvarliga maktmedel. Därför kompletterades 4 § i lagen om upprätthållande av ordning i kollektivtrafik genom lag 524/2003 med ett krav på att maktmedlen ska vara nödvändiga och att användningen av dem ska vara försvarlig (RP 44/2002 rd). I sitt utlåtande GrUU 31/2002 rd om propositionen lyfte grundlagsutskottet inte fram den här bestämmelsen men underströk betydelsen av att beakta nödvändighets- och proportionalitetsprincipen när det gäller att använda maktmedel och analysera situationer där maktmedel tillgripits. Av den här orsaken och för tydlighetens skull är det enligt grundlagsutskottet motiverat att föreskriva om de här kraven både i strafflagens allmänna del och i speciallagar som ger någon rätt att använda maktmedel.

Lagutskottet anser att förarens befogenhet att vid behov med maktmedel frånta passagerare drycker i öppna kärl är en lindrigare åtgärd än att avlägsna störande passagerare ur fordonet. Den lindrigare av dessa två åtgärder, dvs. fråntagandet av öppnade drycker och de tillhörande befogenheterna att använda maktmedel, kan alltså anses vara lämplig på det sätt som grundlagsutskottet brukar förutsätta. Dessutom finns det skäl att i det här sammanhanget lagstifta om de ovannämnda begränsningarna av befogenheten att använda maktmedel, dvs. om ett krav att användningen av maktmedel ska vara nödvändig och försvarlig.

En ordningsbot enligt 16 § 1 mom. 2 punkten i ordningslagen kan påföras en passagerare genast utan att ett förbud att inta drycken har utfärdats. Polisen får frånta den som intar alkohol i ett kollektivt färdmedel en dryck i öppnat kärl utan att personen först nonchalerat en uppmaning från polisen. Med hänsyn till proportionalitetsprincipen för användning av maktmedel anser lagutskottet ändå att tröskeln för förarens befogenheter och användning av maktmedel lämpligen bör bli högre än för poliser som är utbildade att använda maktmedel. Därför föreslår utskottet att passageraren ska ges tillfälle att frivilligt lämna den öppnade drycken ifrån sig eller ta den med sig och stiga av fordonet innan föraren får tillgripa maktmedel.

Enligt 1 § i lagen om upprätthållande av ordning i kollektivtrafik tillämpas lagen på persontrafik på järnvägarna och på spårvägs-, metro-, och busstrafik. Bestämmelserna om förare är också tillämpliga på konduktörer, kontrollörer, inkasserare eller andra i trafikpersonalen som ska se till att ordning upprätthålls i färdmedel och som bär uniform eller uniformsmössa eller annat motsvarande tydligt kännetecken som anger hans eller hennes ställning. Lagen omfattar alltså färdmedels chefer, förare och konduktörer som nämns i 60 § 2 mom. i den gällande alkohollagen och gäller till vissa delar fler personalkategorier. För tydlighetens skull och med hänsyn till att fråntagande av drycker måste betraktas som en lindrigare åtgärd än det som redan står i lagen om att avlägsna personer ur färdmedel, anser lagutskottet att de personalkategorier som ska ha rätt att ta bort drycker inte bör bli mer avgränsade än vad lagen i nuläget föreskriver om dem som har rätt att avlägsna personer ur färdmedel.

För klarhetens skull noterar utskottet att man inom luftfarten och sjöfarten följer speciallagstiftning och branschspecifika internationella avtal. En generell bestämmelse om ordning och tvångsmedel inom luftfarten finns i 65 § i luftfartslagen. En motsvarande bestämmelse om sjöfart ingår i 74 § i sjölagen.

Förbudet i 4 § i ordningslagen gäller berusningsmedel och inte enbart alkoholdrycker. Därför är det lämpligt att behörighetsbestämmelsen om fråntagande i lagen om upprätthållande av ordning i kollektivtrafik formuleras så att den fullständigt motsvarar förbudet i ordningslagen, alltså berusningsmedel. Den bestämmelse som lagutskottet föreslår täcker alltså in både alkoholdrycker och sprit plus t.ex. lim i öppet kärl.