Detaljmotivering

1 §. Lagens tillämpningsområde.

Begreppet medling definieras i paragrafens 1 mom. Med medling avses en avgiftsfri tjänst som innebär att parterna genom en opartisk medlares förmedling får en möjlighet att mötas i förtrolighet för att behandla de psykiska och materiella skador som ett brott orsakat ett offer och att på egen hand försöka komma överens om åtgärder för att gottgöra skadorna.

Enligt utskottets mening sitter det finska uttrycket parterna i ett brott ("rikoksen osapuolet") inte bra. I den svenska texten talas det enbart om parter. Därför föreslår utskottet att man i momentet i stället nämner särskilt den brottsmisstänkte och brottsoffret. Om brottet riktar sig mot en juridisk person är det givetvis företrädaren för den juridiska personen som deltar i medlingen.

Enligt 2 mom. kan medling tillämpas också i sådana tvistemål där åtminstone en part är en privatperson. I så fall gäller i fråga om tvisten och parterna vad som föreskrivs om brott och parter.

Lagutskottet noterar att i princip vilket som helst tvistemål enligt den föreslagna lagbestämmelsen kan bli föremål för medling. Det är inte rationellt, särskilt som medlarens utbildning ofta inte ger nödvändig beredskap för att behandla krävande privaträttsliga frågor. Också propositionens motivering (s. 17/I) ger den uppfattningen att det inte ens är meningen att alla tvistemål ska omfattas av lagen. Som utskottet ser det lämpar sig medlingsförfarandet i lagen först och främst för tvistemål som med hänsyn till föremålet och yrkandena i saken kan anses obetydliga. Det kan t.ex. handla om tvistefrågor på grund av hyresförhållande, alltså sådana som gäller skötseln av en bostad.

Utskottet föreslår en explicit bestämmelse i momentet om att medlingen bara gäller obetydliga tvistemål. Avgränsningen ska ändå inte gälla skadeståndsyrkande på grund av brott, eftersom ett sådant ärende oberoende av skadornas storlek lämpligen också ska kunna behandlas separat från ett brottmål. Det kan bli aktuellt framför allt när det visar sig att det finns förutsättningar för en uppgörelse i godo bara om ersättningarna.

På grund av den föreslagna ändringen i 1 mom. har utskottet justerat lydelsen i slutet av momentet.

Paragrafens 3 mom. innehåller en beskrivning av lagens innehåll. Utskottet föreslår att momentet stryks som obehövligt.

2 §. Allmänna förutsättningar för medling.

Enligt paragrafen kan medling genomföras endast mellan parter som personligen och frivilligt har uttryckt sitt samtycke till medlingen och som kan förstå betydelsen av en medling och de avgöranden som träffas under dem. Parterna har rätt att återta sitt samtycke när som helst under medlingen.

Utskottet ser det som viktigt att parterna i medlingen deltar frivilligt och att de är på det klara med sina rättigheter vid medlingen och vad medlingen betyder rent allmänt. För att understryka detta föreslår utskottet att 1 mom. kompletteras med en bestämmelse om att medlaren före medlingen bör redogöra för parterna vilka rättigheter de har i medlingsförfarandet och deras ställning i medlingen.

Enligt 4 § 3 mom. i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt (361/1983) företräder vårdnadshavaren barnet i dess personliga angelägenheter. I 12 kap. 1 § 1 mom. i rättegångsbalken föreskrivs i sin tur att den omyndiges talan i mål som gäller en minderårigs person förs av vårdnadshavaren. Men om en omyndig har fyllt 15 år får han eller hon självständigt föra sin talan vid sidan av vårdnadshavaren. Med hänsyn till de här bestämmelserna är det motiverat att kräva att en minderårigs vårdnadshavare ger sitt samtycke också till medling. Om medlingen gäller ekonomiska frågor är barnets lagliga företrädare också dess intressebevakare. I dessa fall ger denne sitt samtycke till medlingen. Som regeringen konstaterar i sin motivering (s. 12/I) följer det av medlingens karaktär att också barnets samtycke är nödvändigt för att medling över huvud taget ska vara möjligt.

Det är också möjligt att en omyndigförklarad person som uppnått myndighetsålder är part i medlingen. I 23 § 2 mom. i lagen om förmyndarverksamhet (442/1999) sägs att den som har förklarats omyndig och kan förstå sakens betydelse själv får besluta om ärenden som gäller hans eller hennes person. Därför måste en sådan person personligen ge sitt samtycke till medlingen. Det ska inte vara nödvändigt att inhämta samtycke av en ovan avsedd omyndigs intressebevakare för att inleda medling. Men intressebevakaren bör alltid höras innan medlingen inleds för att säkerställa att den omyndige kan förstå vad medlingen betyder och sin ställning i samband med den. För att fastställa att de allmänna förutsättningarna för medling är vid handen är det nödvändigt att höra intressebevakaren också när för en person som uppnått myndighetsålder har förordnats enn intressebevakare även om hans eller hennes handlingsbehörighet inte har begränsats.

Medlingen grundar sig i högsta grad på parternas samtycke. Därför bör det också uttryckligen föreskrivs i lagen att en minderårigs och en omyndigs deltagande i medling förutsätter samtycke. Utskottet föreslår ett nytt 2 mom. om dessa fall i paragrafen.

3 §. Ärenden som behandlas vid medling.

I 1 mom. föreskrivs om vilken typ av brott som kan behandlas vid medling. Lydelsen är rätt svepande; det enda kravet är att brottet anses lämpligt att behandlas vid medling.

Lagutskottet ser den öppna formuleringen som ett problem, inte bara av principiella skäl utan också för att den nästan totala avsaknaden av kriterier för vilka ärenden som kan behandlas vid medling bidrar till en högst varierande praxis i olika delar av landet. Det vore i sin tur ett problem med tanke på likställdheten. Utskottet föreslår därför en allmän bestämmelse i momentet om vilka faktorer som bör beaktas när man beslutar om medling i ett brottmål. Lämpliga allmänna urvalskriterier är enligt utskottets mening brottstyp, gärningsform och relationen mellan den brottsmisstänkte och offret. Därtill bör också andra faktorer som anknyter till brottet beaktas som en helhet.

Som framgår av propositionens motivering (s. 6/I) är misshandelsbrott, stölder och skadegörelse typiskt brott som hänvisas till medling. De är vanligtvis sådana till sin natur att de mycket väl lämpar sig för medling, eftersom förövaren och offret kan antas hitta en möjlighet att göra upp om konflikten i godo. Ju grövre brottet är desto svårare kan det antas vara att nå samförstånd. Utskottet menar att man bör överväga exceptionellt noggrant om grova brott ska hänvisas till medling eller inte, inte bara av orsakerna ovan utan också för att det på sikt kan få skadliga konsekvenser för det straffrättsliga systemets trovärdighet om det blir mycket allmänt med medling vid brott av detta slag.

Vissa brottstyper uppvisar sådana särdrag att de inte lämpar sig särskilt väl för medling. Det gäller bl.a. militära brott och andra brott som behandlas som militära rättegångsärenden, vilket i sin tur framgår av att åklagarens rätt att meddela åtalseftergift har begränsats till 4 § 3 mom. i militära rätttegångslagen (326/1983). Åklagaren ska också väcka åtal för ett brott som ska behandlas som militärt rättegångsärende också om målsäganden inte har framställt någon åtalsbegäran. Därför bör det över huvud taget inte medlas i brott av detta slag, anser utskottet.

När man fattar beslut om att inleda medling bör också de inbördes relationerna mellan den brottsmisstänkte och offret vägas in. Enligt utskottets mening finns det inte förutsättningar för medling t.ex. om offret är klart underställt i förhållande till förövaren och kanske till och med fruktar förövaren. Det kan till exempel handla om att ett vuxet barn misshandlar sin förälder.

Utöver de särskilda kriterierna i bestämmelsen bör också alla andra faktorer som anknyter till brottet beaktas. Som exempel kan nämnas förövarens ansträngningar att eliminera verkningarna av sitt brott och den situation som lett till brottet.

Lagutskottet har särskilt uppmärksammat förutsättningarna för medling vid brott som involverar våld i ett närförhållande. Enligt propositionens motivering (s. 16/II) gäller det att förhålla sig reserverat till medling vid sådana brott. Utskottet omfattar denna utgångspunkt. Men det understryker samtidigt att medlingen kan erbjuda ett beaktansvärt alternativ för att reparera en familjerelatin eller någon annan närrelation inte minst om förövaren erkänner att han eller hon gjort fel och ärligt ångrar sin gärning. Däremot bör fall som involverar våld i närförhållande inte tas upp till medling t.ex. när våldet är ett upprepat inslag i relationen eller när parterna redan tidigare deltagit i medling på grund av våld i sitt inbördes förhållande. Sådana fall lämpar sig inte heller för medling om våldsverkarens attityd till brottet eller relationen mellan våldsverkaren och offret annars visar att våldsverkaren betraktar våld som en acceptabel metod att lösa konflikter i närrelationen.

Enligt lagutskottets mening finns det en hel rad brott som inte alls lämpar sig för medling. Hit hör sådana brott mot minderåriga där offrets behov av skydd är så starkt uttalat att brotten bara bör behandlas av myndigheterna inom ramen för det egentliga straffrättsliga systemet. Utskottet föreslår en bestämmelse om detta i 1 mom. Så bör t.ex. sexualbrott mot barn inte omfattas av medling. Inte heller misshandelsbrott mot mycket unga barn bör behandlas i medlingsförfarande. Det kommer sig redan av att man i sådana fall bör ge mycket noggrant akt på att barnets intresse tillgodoses i alla situationer.

I momentets sista mening enligt propositionen föreslås att medling i fråga om ersättning för skada som ett brott orsakat kan ske oberoende av brottets art. Lagutskottet har ovan föreslagit explicita kriterier i lagen för bedömning av om brottet lämpar sig för medling eller inte. Likaså har utskottet föreslagit en bestämmelse som helt undantar t.ex. sexualbrott mot barn från förlikning. Det vore inte särskilt konsekvent om ett skadeståndsärende kunde tas upp till behandling vid medling trots att det underliggande brottet inte anses lämpligt för medling. Detta framför allt för att det vanligen är samma händelseförlopp som resulterar i skadan som i en straffrättslig bedömning utgör en straffbar gärning. Utskottet föreslår därför att bestämmelsen ändras så att det inte får ske medling i ett ärende som gäller ersättning av en skada om det brott som orsakat skadan inte lämpar sig för medling.

Enligt 2 mom. kan tvistemål behandlas vid medling på de villkor som nämns i 1 mom., om medling kan anses vara en lämplig åtgärd. Utskottet har föreslagit en bestämmelse om att endast obetydliga tvistemål får behandlas vid medling med undantag för skadeståndsanspråk på grund av brott. Utskottet har vidare föreslagit en bestämmelse i 1 mom. om att brottmål ska lämpa sig för medling och att lämpligheten bör bedömas med hänsyn till brottets art och tillvägaggångssätt, den inbördes relationen mellan den brottsmisstänkte och offret och alla andra faktorer som anknyter till brottet. Därför är hänvisningen i 2 mom. till bestämmelsen i 1 mom. missvisande i fråga om tvistemål och bör slopas.

4 §. Definitioner.

I paragrafen definieras begreppen medlingsbyrå, medlare och den person som är ansvarig för medlingsverksamheten. Det finns ingen definition på medlingshandledare, trots att det enligt propositionens motivering (s. 17/II) också kan finnas medlingshandledare på en medlingsbyrå och bestämmelser om dem kommer att tas in i avtal mellan länsstyrelsen och tjänsteleverantören.

Utskottet är inte tillfreds med en sådan lösning eftersom medlingshandledarna enligt motiveringen bland annat ska övervaka medlarnas verksamhet. Det bör framgå redan av lagen att det finns personer med sådana befogenheter. Dessutom föreslår utskottet längre fram att behörighetsvillkoren för dem som deltar i medlingsverksamhet ska preciseras och därför behöver lagen kompletteras med en definition på medlingshandledare. Utskottet föreslår att definitionen på en medlingshandledare tas in som en ny 4 punkt i paragrafen.

Lagutskottet uppmärksammar att regeringen i sin motivering inte alls tar upp frågan om vilket rättsligt ansvar de som deltar i medling har. Därför framhåller utskottet i detta sammanhang sin uppfattning att den som är ansvarig för medlingsverksamheten, medlingshandledaren och medlaren alla är personer som utövar offentlig makt enligt 40 kap. 11 § 5 punkten i strafflagen och att bestämmelserna om tjänstebrott begångna av tjänstemän i 40 kap. i strafflagen därmed kan tillämpas på dem.

9 §. Avtal om produktion av tjänster.

I paragrafen föreskrivs vad ett avtal om produktion av tjänster åtminstone ska innehålla. Utskottet har justerat lydelsen i paragrafens 2 punkt.

10 §. Behörighet som fordras av personer som deltar i medlingsverksamhet.

Enligt 1 mom. ska personer ansvariga för medlingsverksamheten, medlare och övriga personer som deltar i medlingsverksamhet ha sådan utbildning, skicklighet och erfarenhet som en framgångsrik skötsel av uppgiften förutsätter.

I propositionens motivering (s. 18/II) påpekas att de ansvariga personerna och handledarna nuförtiden har en mycket varierande grundutbildning och att det på grund av arbetets svårighetsgrad kan vara motiverat att i framtiden kräva lämplig högskoleexamen. Utskottet omfattar uppfattningen att de ansvariga och medlingshandledarna har ett mycket krävande arbete. I det hänseendet är de föreslagna behörighetsvillkoren alldeles för allmänna. För att säkerställa en högkvalitativ medling är det enligt utskottets mening motiverat att föreskriva redan nu att behörighetsvillkoret för dem som utövar lednings- och övervakningsbefogenheter i medlingsverksamhet är lämplig högskoleexamen. Genom den nu aktuella lagen kommer medlingsverksamheten att omfatta hela landet och då kan det åtminstone i början vara svårt att i alla fall hitta personer som är förtrogna med medling och som också har en lämplig högskoleexamen. Därför är det på sin plats att man i det läget som ansvarig för medlingsverksamheten och medlingshandledare också får anställa en sådan person som annars — t.ex. tack vare egen långvarig verksamhet — är väl insatt i medlingsverksamhet och i hur den ska planeras och ledas.

Med hänsyn till hur olika de ärenden är som tas till medling bör behörighetsvillkoren för den som har hand om den praktiska medlingen vara något mindre krävande än för dem som har ansvar för att planera, leda och övervaka verksamheten. I propositionens motivering (s. 18/II) nämns att av den som har för avsikt att bli medlare i praktiken har fordrats minst grundutbildning för medlare. Det är nödvändigt att det framgår redan av lagen att det krävs att man har slutfört ett sådant särskilt utbildningsavsnitt. Å andra sidan menar utskottet att enbart en avlagd kurs inte är en tillräcklig garanti för kompetent medling. Det måste ytterligare krävas att den som vill bli medlare har den utbildning, skicklighet och erfarenhet som förutsätts för att utföra uppgiften på behörigt sätt. I den utbildning som avses i bestämmelsen kan ingå t.ex. studier i juridik eller samhällsvetenskaper eller studier på det sociala området. Nödvändig erfarenhet ger i sin tur t.ex. medverkan i olika slag av frivilligorganisationer där personen kommit i kontakt med människor i olika livssituationer.

I 2 mom. ingår en bemyndigandebestämmelse om att närmare bestämmelser om behörighetsvillkoren för de personer som avses i 1 mom. vid behov kan utfärdas genom förordning av statsrådet.

Utskottet har ovan föreslagit att behörighetsvillkoren för dem som deltar i medlingsverksamhet preciseras. Enligt utskottets uppfattning kräver preciseringarna också att det utfärdas närmare bestämmelser om saken genom förordning av statsrådet. Lydelsen i bemyndigandebestämmelsen har ändrats i överensstämmelse med denna uppfattning.

12 §. Ersättning av statens medel.

Utskottet har preciserat lydelsen i 1 och 3 mom. på samma sätt som i 9 §.

I 4 mom. finns en bemyndigandebestämmelse om att närmare bestämmelser om grunderna för den fördelning som avses i 2 mom. och grunderna för att fastställa den ersättning som avses i 3 mom. utfärdas genom förordning av statsrådet. De grundläggande bestämmelserna om detta ingår redan i 2 och 3 mom. och därför går det inte längre att utfärda bestämmelser om grunderna för fördelningen eller ersättningen genom förordning. Utskottet har ändrat momentet i överensstämmelse med detta.

13 §. Initiativ till medling.

Enligt 1 mom. kan initiativ till medling tas av en part i ett brott, en polis- eller åklagarmyndighet eller en annan myndighet.

I propositionens motivering (s. 20/I) sägs att också vårdnadshavaren till en minderårig ska kunna ta initiativ till medling. Om medlingen gäller ekonomiska frågor kan initiativ till medling på på motsvarande sätt väckas av en intressebevakare som är laglig företrädare för en minderårig. Utskottet föreslår att detta uttryckligen ska nämnas i bestämmelsen. Dessutom bör det i bestämmelsen nämnas att om den brottsmisstänkte eller brottsoffret är en omyndigförklarad person som uppnått myndighetsålder får också denna persons intressebevakare ta initiativ till medling.

Utskottet har dessutom gjort en likadan terminologisk justering i momentet som i 1 §.

Lagutskottet anser att det i princip är motiverat att rätten att ta initiativ till medling inte begränsas alltför mycket. Men å andra sidan är det uppenbart att vissa brott uppvisar sådana drag att också initiativet till medling helst bör vara uttalat myndighetsinitierat. Till brott av detta slag räknas framför allt våld i nära relationer med större risk än normalt för att offret utsätts för påtryckning att ge sitt samtycke till medling. Enligt utskottets mening är det över lag viktigt att myndigheterna får kännedom om våld i nära relationer eftersom de då småningom kan bilda sig en samlad uppfattning till exempel om det handlar om upprepat våld eller inte.

Av dessa orsaker föreslår utskottet att paragrafen kompletteras med ett nytt 2 mom. om att initiativ till medling endast kan tas av polis- eller åklagarmyndigheten när det handlar om ett brott som involverar våld och som riktar sig mot en make, ett barn eller någon annan närstående. Paragrafens tillämpningsområde bör inte begränsas till att gälla fall där den misstänkte och offret bor i samma hushåll. Enligt utskottets bedömning utgör ändå i praktiken de situationer där våldet riktats mot en person i samma hushåll merparten av de fall där medlinginitiativ inte med beaktande av föreslagna 3 § 1 mom. bör väckas.

Bestämmelsen ger inte socialmyndigheterna initiativrätt i de fall av våld i nära relationer som avses i momentet. Men det är viktigt att polis- eller åklagarmyndigheterna innan initiativ till medling tas i förekommande fall står i kontakt också med socialmyndigheterna för att klarlägga läget, menar utskottet.

På grund av det föreslagna tillägget blir 2 mom. i propositionen 3 mom. Där föreskrivs om skyldighet för myndigheterna att upplysa parterna om möjligheten till medling och hänvisa dem till medling.

Utskottet anser att den föreslagna bestämmelsen är diffus. Det föreslår därför att polis-, åklagar- eller socialmyndigheterna explicit nämns som de myndigheter som kommer i fråga. Avsikten är ändå inte att hindra andra myndigheter t.ex. från att upplysa klienter om medlingsmöjligheten utan att understyrka polisens och åklagarnas ansvar för att informera och styra parter till medling.

Innan en myndighet tar initiativ till medling mellan den brottsmisstänkte och brottsoffret bör den överväga om brottet är av sådan art att det enligt utskottets förslag till 3 § 1 mom. över huvud taget lämpar sig för medling. Parterna behöver givetvis inte heller upplysas om möjligheten till medling om det handlar om våld i en nära relation enligt föreslagna nya 2 mom., eftersom det bara är en myndighet som kan ta initiativ i en sådan sak. Om den brottsmisstänkte eller brottsoffret är minderårig förpliktar bestämmelsen myndigheten att upplysa den minderåriges vårdnadshavare eller andra lagliga företrädare om möjligheten till medling. I ett ärende som involverar en omyndigförklarad person som har uppnått myndighetsålder skall inte para denne informeras utan även intressebevakaren. Detta är nödvändigt därför att också de enligt 1 mom. har rätt att ta initiativ till medling vid sidan av den brottsmisstänkte eller offret själv.

14 §. Platsen för medling.

I paragrafen finns regler för på vilka grunder den medlingsbyrå bestäms som behandlar ett initiativ till medling.

Om den medlingsbyrå som tagit emot initiativet inte tar upp initiativet till behandling, skall den enligt 2 mom. utan dröjsmål lämna uppgift om initiativet till en sådan byrå som den i enlighet med 1 mom. anser vara lämplig att behandla initiativet. Eftersom det i sådana fall närmast handlar om att flytta över behandlingsansvaret på en annan byrå, har utskottet ändrat momentets lydelse i linje härmed.

I det fall att medlingsbyråerna i ett län inte sinsemellan kommer överens om vilken byrå som skall behandla initiativet till medling, är det länsstyrelsen som enligt 3 mom. bestämmer var behandlingen ska ske. Utskottet har fäst sig vid momentets lydelse som indikerar att medlingsbyråerna särskilt, och eventuellt till och med oavsett kriterierna i 1 mom., kunde avtala om var initiativet ska behandlas. Eftersom detta helt tydligt inte är avsikten, föreslår utskottet att momentet förtydligas genom att passusen om överenskommelse slopas och en hänvisning läggs till om de medlingsbyråer som enligt 1 mom. kan komma i fråga.

15 §. Utredning av förutsättningarna för medling.

I 1 mom. förpliktas medlingsbyrån att bedöma om ett brott är lämpligt för medling eller om det är ändamålsenligt med medling i ett tvistemål. Utskottet har fäst sig vid att lagen inte säger något om vem det är vid medlingsbyrån som fattar beslut om att ett ärende tas till medling. Med hänsyn till behörighetsvillkoren för medlarna kan enligt utskottets mening rätten att fatta ett beslut av detta slag som är av vital betydelse för såväl själva medlingen som parterna i medlingen inte anförtros de enskilda medlarna. Därför föreslår utskottet att momentet kompletteras med en bestämmelse om att beslut om att ta ett ärende till medling fattas av den ansvarige för medlingsverksamheten.

Innan medlingen inleds ska medlingsbyrån enligt 2 mom. upplysa parterna om vissa i bestämmelsen nämnda saker. Utskottet har ovan föreslagit att en bestämmelse som i sak motsvarar momentet tas in som ett nytt 1 mom. i 2 §. Därför föreslår utskottet att momentet stryks i paragrafen.

Utskottet har sett över paragrafrubriken för att den bättre ska motsvara innehållet.

16 §. Medlingsbyråns uppgifter i anslutning till medlingsförfarandet.

I paragrafen ingår en förteckning över de uppgifter som hör till medlingsbyrån efter att den har åtagit sig medlingen i ett ärende.

Enligt 4 punkten ska medlingsbyrån efter avslutad medling utan hinder av sekretessbestämmelser informera den polis- eller åklagarmyndighet som tagit initiativet till medling om medlingens gång och resultat.

Som utskottet påpekat i den allmänna motiveringen har medlingen vid brott många anknytningspunkter till det straffrättsliga systemet. Därför är det orationellt att information om medlingens utgång bara går till den polis- eller åklagarmyndighet som tagit initiativet till medlingen, menar utskottet. Det kan nämligen gå så att varken polis- eller åklagarmyndigheten får reda på saken om parterna självmant sökt medling. Därför föreslår utskottet att punkten ändras så att polis- eller åklagarmyndigheten alltid ska informeras om medlingen.

Enligt punkten ska informationen gälla "medlingens gång och resultat". Med tanke på parternas rättsliga ställning är det viktigt att bestämmelsen tolkas restriktivt, understryker utskottet. När det gäller medlingens gång kan alltså information ges exempelvis om vem som tagit initiativet till medlingen och hur många gånger parterna mötts. "Resultat" åter innebär enligt utskottets mening bara den överenskommelse som träffats och inte exempelvis de bud och motbud som lagts fram under medlingens lopp. I linje med detta föreslår utskottet nedan en ny 21 § enligt vilken parterna förbjuds att åberopa framställningar som motparten gjort under medlingen.

17 §. Medlarens uppgifter.

Paragrafen innehåller en förteckning över medlarens uppgifter. Enligt 5 punkten ingår det också en skyldighet att anteckna de överenskommelser mellan parterna som ingås under medlingen. I motiven till propositionen (s. 22) sägs att det alltid bör ingås en skriftlig överenskommelse när medlingen leder till ett resultat. Dessutom ska överenskommelsen ha parternas eller deras lagliga företrädare underskrifter. I motiven anser regeringen dock att parterna inte kan förpliktas att underteckna överenskommelsen.

Lagutskottet menar att punkten är så formulerad att den i relation till sitt syfte tillåter att parterna relativt fritt kommer överens om hur kravet på att anteckna överenskommelserna ska tolkas i respektive fall. Därför föreslår utskottet att punkten ändras till att medlaren är skyldig att upprätta en handling över överenskommelsen och vidimera handlingen med sin underskrift. Då är det alltid klart vilken handling som ska anses vara en överenskommelse mellan parterna och vilken innebörd det har. Utskottet menar att medlaren också bör eftersträva att parterna undertecknar överenskommelsen. Det är dock inte rationellt att skriva in kravet i lagtexten. Om någon av parterna vägrar underteckna överenskommelsen bör medlaren anteckna detta särskilt i handingen.

18 §. Deltagande i medlingsmöten.

I 1 mom. ingår bestämmelser om parternas skyldighet att delta i medlingsmöten. Utskottet påpekar att bestämmelsen inte säger någonting om mötets offentlighet. Medlingen går explicit ut på att partern försöker nå samförstånd, medlingen förs under fria former och sker i de flesta fall utanför myndigheternas insyn. Därför föreslår utskottet att momentet får en bestämmelse om att medlingen sker utan närvaro av allmänheten.

Enligt momentet är parterna skyldiga att personligen delta i medlingen. Utskottet påpekar att syftet med bestämmelsen uttryckligen är att förhindra att parterna använder sig av ombud. Av detta följer emellertid inte att medlingen skulle kunna genomföras endast genom att särskilda medlingsmöten ordnas utan medlingen kan beroende på ärendets natur också skötas t.ex. per telefon eller e-post.

Enligt momentet får parterna anlita ett biträde eller en stödperson om medlaren inte anser att detta stör medlingen. Enligt motiven (s. 22) är tanken att parterna inte ska hindras att anlita biträde eller stödperson på alltför lättvindiga grunder. Men enligt formuleringen i bestämmelsen kan ett biträde eller en stödperson hindras att delta uteslutande på grund av subjektiv bedömning från medlarens sida. För att fullfölja syftet i motiven föreslår utskottet att bestämmelsen preciseras. Avslag ska bara få förekomma om en persons närvaro på objektiva grunder kan anses äventyra en ostörd medling.

I 1 mom. ingår också bestämmelser om rätt för minderåriga parters vårdnadshavare att delta i medlingsmöten. Huvudregeln är att mötena ska ordnas så att en minderårig har möjlighet att få stöd från sin vårdnadshavare. En vårdnadshavare ska dock kunna förvägras att närvara om närvaron uppenbart strider mot barnets bästa. Eftersom medlingen även kan beröra en minderårigs ekonomiska intressen har utskottet lagt till ett omnämndande om andra lagliga företrädare. Dessutom föreslår utskottet att vårdnandshavern för en part under 15 år eller dess andra lagliga företrädare inte får nekas rät att delta i medlingsmöten. Detta hänger för det första samman med att en så ung person kan anses vara i behov av särskilt stöd. För det andra är en absolut deltaganderätt för vårdnadshavaren befogad också av den anledningen att en femtonåring till exempel inte får föra talan på egna vägnar när han eller hon är målsägande i rättegång.

Om samförstånd inte kan nås i frågan om ett biträde, en stödperson eller vårdnadshavaren till en minderårig part ska delta eller inte är det enligt 2 mom. i sista hand medlingsbyrån som avgör saken. Ett beslut om rätt att delta i ett medlingsmöte spelar en mycket stor roll för parternas rättsliga ställning. Därför föreslår utskottet att paragrafen får en bestämmelse som föreskriver att det är den ansvariga handläggaren på medlingsbyrån som har beslutanderätt i dessa frågor.

Lagen har inga närmare bestämmelser om hur medlingsmötena ska gå till. Enligt motiven (s. 22) är tanken att medlaren också enligt eget övervägande ska kunna ordna möten på tumanhand med en part. Enligt propositionen kan detta vara nödvändigt t.ex. vid våld i nära relationer. Parterna måste emellertid kunna lita på att medlaren är opartisk annars kan medlingen misslyckas. Följaktligen anser utskottet det viktigt att parterna är medvetna om de tillgängliga metoderna och att de har gått med på dem. Utskottet föreslår ett nytt 3 mom. om detta.

Dessutom har utskottet ändrat paragrafrubriken mer i överensstämmelse med innehållet.

19 §. Avbrytande av medling.

Enligt 1 mom. ska medlingsbyrån omedelbart avbryta medlingen om en part återtar sitt samtycke eller om det efter att medlingen har inletts framkommer att en part inte kan förstå betydelsen av medlingen eller de avgöranden som träffats under medlingen.

Enligt utskottet är det viktigt att medlaren under medlingens gång fortlöpande kontrollerar att de allmänna förutsättningarna för medling finns. Extra viktigt är det att se till att brottsoffer inte pressas att fortsätta med medlingen. Detta gäller bl.a. våld i nära relationer, men också i andra sammanhang. Frivilligt samtycke är av största vikt för målen med medling. Därför bör man inte tveka särskilt länge att avbryta medlingen när man kan misstänka att en part inte deltar i medlingen av egen fri vilja. Utskottet föreslår därför att momentet kompletteras med en bestämmelse om att medlingen ska avbrytas om det finns anledning att misstänka att en part inte gett sitt samtycke frivilligt.

Enligt utskottet är det viktigt att man ser till en minderårigs bästa också när inte vårdnadshavaren är närvarande för att bevaka den minderårigas intressen. I lagförslaget beaktas emellertid bara situationer då det under medlingens gång kommer fram att en part inte är kapabel att förstå vad medlingen och besluten innebär. Å ena sidan föreslår utskottet att tröskeln för att tillämpa bestämmelsen sänks. Medlingen måste alltså avbrytas omedelbart om det finns anledning att misstänka att någon av parterna inte är kapabel att förstå de saker som nämns i bestämmelsen. Å andra sidan föreslår utskottet att momentet kompletteras med en bestämmelse i slutet, där det föreskrivs att medling måste avbrytas om fortsatt medling uppenbart strider mot den minderåriga partens intressen. Detta kan vara fallet till exempel om en minderårig tänker gå med på en överenskommelse som är uppenbart oskälig för honom eller henne.

20 §. Sekretess och tystnadsplikt.

I 1 och 3 mom. finns bestämmelser om offentlighet för dokument som uppkommer vid medling, och om uppgifter som får utlämnas ur handlingarna. Formuleringen i 1 mom. hänvisar onödigt mycket till lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999), trots att bestämmelsen bara ska föreskriva om sekretess och tystnadsplikt. Utskottet har därför formulerat om momentet.

I och med att 2 mom. gäller vittnesmål i brottmål föreslår utskottet att det stryks i detta sammanhang och i stället bildar en ny 21 §. Därvid blir 3 mom. i propositionen 2 mom.

Eftersom frågor kring handlingsoffentligheten är av största vikt föreslår utskottet att paragrafen kompletteras med ett nytt 3 mom., av vilket framgår att beslut i dessa ärenden fattas av den person som är ansvarig för medlingsverksamheten. För klarhets skull föreslås i paragrafen dessutom en hänvisningsbestämmelse om överklagande.

21 §. Vittnesförbud och förbud mot att åberopa uppgifter (Ny)

För att medlingen ska utfalla väl är det viktigt att parterna kan lita på att det som behandlas stannar mellan dem som deltar i medlingsförfarandet. Dessutom är det viktigt att försöka förhindra att medlingsförfarandet utnyttjas för att inhämta uppgifter av motparten för en kommande rättegång. Följaktligen måste lagen få en explicit bestämmelse som begränsar medlarens rätt att uppträda som vittne i en kommande rättegång. Likaså bör parterna bara ha begränsad rätt att åberopa det som kommit fram vid medlingen.

I 1 mom. föreslås en bestämmelse som säger att medlaren inte får vittna om det som han eller hon har fått reda på under medlingen. Bestämmelsen gäller både brottmål och tvistemål. Detta förbud upphör emellertid att gälla om synnerligen viktiga skäl kräver att medlaren hörs om detta.

Bestämmelsen gäller i princip både brottmål och tvistemål. Tillämpningen är inte heller beroende av om någon vill höra medlaren som vittne vid förundersökning eller i rättegång. Det spelar heller ingen roll vem som har kallat in medlaren som vittne i en rättegång.

Begränsningen av förbudet att vittna har praktisk relevans närmast i brottmål och i samband med sådana kan förbudet åsidosättas exemplevis när ett grovt brott utreds eller när det genom medlarens vittnesmål är möjligt att få fram bevisning som talar till den åtalades fördel och som uppenbarligen inte skulle kunna fås fram på annat sätt.

I 2 mom. föreslås ett förbud för parterna att åberopa uppgifter som kommit fram vid medlingen. Bestämmelsen föreskriver att en part inte utan samtycke från motparten vid en senare behandling av ärendet får åberopa det som motparten har lagt fram för att nå en överenskommelse vid medlingen. Också den här bestämmelsen täcker in både brottmål och tvistemål. Förbudet gäller bara bud och motbud som lagts fram vid medlingen och till exempel erkännanden som någon som är misstänkt för brott har gjort vid en misslyckad medling i brottmål. Däremot hindrar bestämmelsen inte att någon åberopar den överenskommelse som har slutits vid medlingen och som det i enlighet med 17 § 5 punkten har upprättats en handling om.

23 (22) §. Sökande av ändring.

Förvaltningsprocesslagen ska tillämpas på överklagande av beslut som länsstyrelsen eller social- och hälsovårdsministeriet har fattat med stöd av 14 § 3 mom. samt beslut som medlingsbyrån har fattat med stöd av 15 § 1 mom. och 19 §.

I paragrafuppräkningen saknas 18 § 2 mom. med enligt vilket medlingsbyrån kan förbjuda ett biträde, en stödperson eller vårdnadshavaren till en minderårig part att delta i medlingen. Parternas rättssäkerhet kräver att också den typen av beslut kan överklagas. Därför har utskottet lagt till en hänvisning till 18 § 2 mom.

Lagutskottet har uppmärksammat att en del av medlingsbyråerna sannolikt kommer att drivas av privata aktörer. I sådana fall kräver överklagandeförfarandet med hänsyn till 10 § i förvaltningsprocesslagen att detta sägs ut i en lagbestämmelse. Utan en specialbestämmelse leder å andra sidan 7 § 1 mom. i förvaltningsprocesslagen till att ett beslut av social- och hälsovårdsministeriet om medlingsstället direkt kan överklagas till högsta förvaltningsdomstolen. Detta är inte rationellt om man ser till ärendets karaktär.

Med hänvisning till detta föreslår utskottet att paragrafen i slutet får en bestämmelse som säger att de beslut som avses där får överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen i enlighet med det som förvaltningsprocesslagen föreskriver.

24 (23) §. Medlingsbyråns anmälningsskyldighet.

I paragrafen förpliktas medlingsbyrån att underrätta den polis- eller åklagarmyndighet som tagit initiativet när byrån har beslutat låta bli att ta emot ett ärende för behandling eller avbryta medlingen.

Enligt utskottets uppfattning är anmälningsplikten alltför snäv eftersom polis- eller åklagarmyndigheten behöver få reda på den typen av beslut om förbud eller avbrytande också när parterna har anhållit om medling på eget initiativ. Utifrån uppgifterna får polismyndigheten till exempel veta att myndigheten inte längre behöver upplysa personen om möjligheten till medling. Utskottet föreslår därför att hänvisningen till myndigheterna ändras enligt samma modell som i 16 § 4 punkten.

26 (25) §. Ikraftträdande.

Paragrafen innehåller en ikraftträdandebestämmelse där det framgår att lagen ska träda i kraft redan 2005. Medlingstjänsterna ska enligt lagen ordnas först från och med den 1 mars 2006.

Utskottet påpekar att propositionen innehåller ett avsnitt om de ekonomiska konsekvenserna. Det sägs bland annat att det kommer att finnas 1 900 fler frivilliga medlare när förfarandet har introducerats i hela landet. Utskottet menar att det är en stor sak att utbilda en så här stor grupp och att regeringen därför bör överväga att skjuta upp ikraftträdandet med till exempel några månader. Då kunde lagen börja tillämpas från och med ikraftträdandetidpunkten. Vidare påpekar utskottet att avtal om medlingstjänster med stöd av 3 mom. i ikraftträdandebestämmelsen kan ingås redan innan lagen har trätt i kraft.

Med hänvisning till skälen ovan har utskottet strukit de två sista siffrorna i ikraftträdandeåret i 1 mom. Vidare föreslår utskottet att tillämpningstidpunkten i 2 mom. ändras till de 1 juni 2006.

Lagens rubrik.

I propositionen föreslås att i lagrubriken endast nämns medling vid brott. Enligt lagutskottets uppfattning är detta vilseldeande eftersom det redan av 1 § framgår att lagen också kan tillämpas på brottsbaserade gottgörelseyrkanden och ringa tvistemål. Utskottet föreslår därför att lagens rubrik ändras till Lag om medling vid brott och i vissa tvistemål.