Allmän motivering

Kriminalisering av tortyr

I propositionen föreslås det att strafflagen kompletteras med en särskild straffbestämmelse som gäller tortyr. I strafflagen har tidigare funnits en straffbestämmelse om tortyr för att erhålla bekännelse, men den slopades 1995 såsom obehövlig. Trots att det för närvarande inte finns någon självständig brottsrubricering för tortyr kan strafflagens andra bestämmelser tillämpas på gärningar som är att betrakta som tortyr, såsom bestämmelserna om misshandel, olaga tvång eller frihetsberövande. Även tjänstebrottsbestämmelserna kan bli tilllämpliga. Tortyr nämns dessutom som en delgärning vid mot mänskligheten och krigsförbrytelse. Också i grundlagen finns det ett absolut förbud mot tortyr.

Med hänsyn till detta är det självklart att tortyr redan nu strider mot Finlands rättsordning. Lagutskottet anser ändå att en särskild kriminalisering av tortyr understryker gärningens klandervärdhet och befäster det absoluta förbud mot tortyr som framgår av grundlagen och folkrätten. Eftersom tortyrgärningar blivit allt allmännare i världen under de senaste decennierna är det viktigt och aktuellt att understryka det absoluta förbudet mot tortyr och gärningens klandervärdhet. Utskottet föreslår därför att lagförslagen godkänns men med följande anmärkningar och ändringsförslag.

Definition av gärningen

I propositionen definieras tortyr huvudsakligen på samma sätt som i 1984 års FN-konvention mot tortyr (nedan tortyrkonventionen). Enligt utskottet är detta en bra lösning eftersom man vid tolkningen av bestämmelsen då kan stödja sig på den tillämpningspraxis som gäller för konventionen.

Den föreslagna straffbestämmelsen innehåller inte någon definition av något speciellt gärningssätt utan de kan vara många. Utredning har visat att inte heller tortyrkonventionen innehåller någon preciserad definition av gärningssätten eftersom de kan variera stort och en uttömmande förteckning är omöjlig att göra upp. Lagutskottet konstaterar att huvudregeln enligt den straffrättsliga legalitetsprincipen är att gärningssätten för olika brott ska definieras och beskrivas. Men om det inte är möjligt att beskriva gärningssättet kan man tänka sig ett undantag från huvudregeln. Gärningssättet har blivit odefinierat i lag bland annat när en följd som motsvarar brottsrekvisitet kan åstadkommas på väldigt många olika sätt. Ett exempel på detta är brottsrekvisitet för dråp. Utskottet anser därför att det inte är ett problem med avseende på tillämpningen av bestämmelsen att gärningssättet inte beskrivs i den föreslagna tortyrbestämmelsen.

I överensstämmelse med tortyrkonventionen definieras ett tortyrbrott som ett synnerligen allvarligt brott. Tortyr kan således jämställas med strafflagens definition av de grova gärningsformer för brott som innehåller våld och olaga tvång. Redan i sin grundform är tortyr ett allvarligt brott och utskottet anser att det inte finns skäl att definiera grov tortyr som en separat brottstyp. Inte heller tortyrkonventionen förutsätter särskilda bestämmelser om grov tortyr.

Gärningsmän

De sakkunniga som utskottet har hört har framfört divergerande synpunkter på vilka de presumtiva gärningsmännen kunde vara vid tortyrbrott. Enligt vissa sakkunniga bör kretsen av gärningsmän täcka in även privatpersoner medan andra anser att tortyrbrott ska, på det sätt man gjort i propositionen, begränsas till ett brott som kan begås endast av det allmänna.

Behovet att definierea en omfattande krets av gärningsmän kan försvaras bland annat med att man på så sätt skulle understryka klandervärdheten i tortyr under alla förhållanden. En bredare bestämmelse skulle därmed kunna tillämpas bland annat på gärningar begångna av såväl kriminella grupper och enskilda personer som exempelvis politiska eller religiösa, med det allmänna jämställbara extrema rörelser.

Enligt lagutskottet går det ändå bra att motivera varför man begränsar gärningsmannakretsen endast till det allmänna på det sätt som propositionen gör. Behovet att understryka det särskilt klandervärda i tortyr gäller framför allt missbruk av den offentliga makten eftersom dess närvaro är ett centralt rekvisit i tortyr som ett brott mot mänskligheten. Också i tortyrkonventioner har tillämpningsområdet begränsats på detta sätt. Den föreslagna begränsningen av gärningsmannakretsen kan också motiveras med att man därmed kan minimera de problem som annars kan uppkomma när det gäller att skilja tortyr från andra allmänna brott enligt strafflagen.

Begränsningen av gärningsmannakretsen innebär att gärningar utförda av privatpersoner också i fortsättningen i regel prövas mot bakgrunden av strafflagens allmänna bestämmelser. Men det finns situationer där en privat aktör kan ställas till svars för tortyr. Detta kan bli fallet exempelvis om en privatperson gör sig skyldig till tortyr när han eller hon utövar offentlig makt. En privatperson kan likaså dömas för anstiftan eller medhjälp till tortyr utförd eller explicit eller tyst accepterad av en tjänsteman.

Personer som utövar offentlig makt

Syftet med propositionen är framför allt att skydda häktade, anhållna, gripna och personer som avtjänar fängelsestraff eller är intagna på annan anstalt, när dessa står under tillsyn av myndighetspersoner eller andra som utövar offentlig makt. Eftersom tortyrbrott begränsas enbart till brott som begås av det allmänna är det enligt lagutskottets mening viktigt att begreppet offentlig maktutövning ges en vid innebörd. I propositionen föreslås det att man stödjer sig på den definition av offentlig maktutövning som ingår i 40 kap. 11 § i strafflagen. Utskottet anser denna ståndpunkt motiverad. Definitionen i fråga täcker exempelvis in enskilda ordningsmän och andra vakter som utöver offentlig makt. Straffbestämmelsen är vid också i den bemärkelsen att en tjänsteman blir ansvarig såsom gärningsman också för en gärning som en underlydande eller en person under tjänstemannens faktiska myndighet utför med hans eller hennes samtycke eller tysta medgivande.

Av propositionsmotiven framgår att tjänstemän kan anses ha utfört tortyrbrott när de fullgör sina tjänsteuppdrag. Men en tjänsteman bör också kunna anses ha gjort sig skyldig till tortyr om han eller hon under sin fritid har utfört en tortyrgärning som anknyter till ett tjänsteuppdrag. Lagutskottet anser att propositionen är korrekt utformad i detta avseende eftersom inte heller tortyrkonventionen begränsar en tortyrgärning enbart till tjänsteutövning eller utövning av offentlig makt.

Åtalsrätt

I propositionen finns inga specialbestämmelser om åtalsrätt när det gäller tortyrbrott. Åtalsrätten följer därmed reglerna för normal åtalsrätt och i regel väcks åtal följaktligen av allmänna åklagaren. Av propositionsmotiven framgår att man under beredningen övervägde om det skulle behövas specialbestämmelser om riksåklagarens åtalsrätt för att säkerställa en noggrann prövning för att garantera de grundläggande och mänskliga rättigheterna. Specialbestämmelser om riksåklagarens åtalsrätt har givits i anslutningen till t.ex. terroristbrott (34 a kap. 7 § strafflagen) och i tryckfrihetsärenden (24 § i lagen om yttrandefrihet i masskommunikation). Av utredningen framgår att man inte har ansett det ändamålsenligt med specialbestämmelser om åtalsrätten i samband med tortyrbrott. Man har bedömt att det funnits en risk för att ett sådant system inte skulle bli tillräckligt flexibelt. Vid specialreglering faller lokalåklagarens gallring av brottmål bort vilket innebär att riksåklagaren kunde bli tvungen att behandla en onödigt omfattande mängd av brottmål. Enligt riksåklagarens allmänna föreskrift och anvisning (RO:2008:1) ska lokala åklagaren utan dröjsmål underrätta riksåklagarämbetet om de från samhällets synpunkt viktigaste brottmålen. Av detta följer att riksåklagarämbetet alltid i praktiken kommer att få kännedom om tortyrgärningar, varvid ämbetet om det så vill kan överta behandlingen av ärendet.

Lagutskottet anser att det är i sin ordning att normala åtalsrättsbestämmelser gäller vid tortyrbrott. Lagutskottet påpekar dessutom att det föreslagna tillämpningsområdet för tortyrbestämmelserna klart avgränsas, vilket gör det lättare att utföra åtalsprövning och beakta de grundläggande- och mänskliga rättigheterna. Utskottet framhåller ändå att det vore viktigt att komplettera riksåklagarens allmänna anvisning och föreskrift med ett omnämnande om tortyrbrott.

Preskription

Enligt finsk straffrätt bestäms preskription av brott i första hand utifrån en gärnings grovhetsgrad. Denna regel följs emellertid inte om det i en för Finland bindande internationell överenskommelse finns en bestämmelse om att de brott som avses i överenskommelsen aldrig preskriberas. I exempelvis Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen finns en bestämmelse enligt vilken folkmord, brott mot humaniteten och krigsförbrytelser aldrig preskriberas. I överensstämmelse med detta preskriberas inte dessa brott i Finland.

Av den föreslagna straffskalan för tortyrbrott följer att åtalsrätten för tortyr preskriberas efter 20 år. Enligt utredning ansåg man det inte nödvändigt att föreskriva att tortyr aldrig preskriberas eftersom tortyrkonventionen inte innehåller någon bestämmelse om detta. För tydlighetens skull påpekar lagutskottet även att i de allra grövsta fallen där tortyr är en del av krigsförbrytelse eller folkmord, preskriberas inte heller tortyrgärningen. Tillämpningsområdet och tillämpningssituationerna för dessa brott har definierats brett ur ett internationellt perspektiv.

Det absoluta tortyrförbudet

Slutligen understryker lagutskottet att det absoluta tortyrförbudet innebär att tortyr är förbjudet under alla omständigheter. Det finns alltså inga exceptionella förhållanden som gör tortyr berättigat. Av propositionsmotiven framgår dessutom att en myndighet som förhör en misstänkt inte heller kan åberopa sedvanliga berättigande grunder såsom nödvärn eller nödläge eller förmansorder för att rättfärdiga sitt förfarande.