Allmän motivering

Regeringen föreslår i propositionen att kap. 30, 32 och 39 om ekonomiska brott i strafflagen ses över och att huvudprincipen och räckvidden för juridiska personers straffansvar breddas. Syftet med reformen är att åtgärda de missförhållanden som iakttagits i praktiken och att effektivisera insatserna mot ekonomisk brottslighet och den svarta ekonomin. Ändringarna avser också att anpassa lagstiftningen till skyldigheterna i andra protokollet till konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen. I propositionen har dessutom vägts in de rekommendationer som ett under OECD lydande organ utfärdat om regleringen av penningtvätt.

Utskottet anser att en revidering av bestämmelserna av ekonomiska brott och samfundsbot är behövlig och helt på sin plats och tillstyrker lagförslagen, men med följande anmärkningar och ändringsförslag.

Juridiska personers straffansvar

Straffansvar för juridiska personer infördes 1995. Samfundsbot är en påföljd som är beroende av prövning, dvs. domstolen ges fri prövningsrätt om samfundsbot skall dömas ut eller inte också i det fall att förutsättningar för dömande föreligger. Domstolens prövning styrs av 9 kap. 4 § i strafflagen.

När riksdagen godkände lagstiftningen om straffansvar för juridiska personer godkände den en kläm där regeringen ålades att ge akt på hur straffansvaret för juridiska personer tillämpas vid domstolarna och därefter bedömer om det är skäl att göra samfundsbot till en obligatorisk påföljd.

Lagutskottet förmodade att samfundsboten effektiviserar det straffrättsliga systemet (LaUB 23/1994 rd). Av den aktuella propositionen framgår att någon effektivisering inte skett, om man utgår från hur ofta samfundsbot dömts ut. Under en granskningsperiod på cirka fem år har domstolarna dömt ut samfundsbot sex gånger.

Huvudorsaken till att samfundsbot så sällan används antas enligt propositionen vara att det i Finland förekommer rätt litet sådan brottslighet som är avsedd att bestraffas med samfundsbot. Men det finns ingen anledning, menar utskottet, att slå dövörat till dem som påstår att orsaken till samfundsbotens ringa popularitet också står att finna i att påföljden, exceptionellt nog är beroende av prövning och att straffet är relativt nytt. Andra orsaker är förundersöknings- och åklagarmyndigheternas aktivitet och domstolarnas prövningsrätt.

Prövningsrätten har motiverats med att den medför flexibilitet, att oskäliga domar kan undvikas och att antalet domar om samfundsbot inte blir för många. Farhågan att straffet skulle dömas ut för ofta har visat sig obefogat. Däremot väger de övriga argumenten fortfarande tungt. Men också om påföljden vore obligatorisk skulle de kunna vägas in. En enhetlig och förutsägbar rättspraxis och straffets allmänpreventiva effekt talar för en obligatorisk påföljd.

Motståndet mot att samfundsboken, som nu är beroende av prövning, ombildas till ett obligatoriskt straff har motiverats med bl.a. att det försämrar samfundens rättssäkerhet och leder till att straffet döms ut i allt fler fall, även om ett samfund hade gjort sitt yttersta för att undvika brott i sin verksamhet. Denna uppfattning ger utskottet anledning att påpeka att straffansvaret för juridiska personer inte är objektivt, även om det vore obligatoriskt. Enligt 9 kap. 2 § i strafflagen är förutsättningen för straffansvar antingen att ledningen för en juridisk person deltagit i brottet eller tillåtit att brottet har begåtts eller om i den juridiska personens verksamhet inte har iakttagits den omsorg och försiktighet som krävs för att förebygga brottet. Straffansvaret berör således inte en juridisk person som har ordnat sin verksamhet och övervakningen av den på det sätt som omständigheterna kräver och även annars sörjt för vad som skäligen kan förutsättas av den för att förebygga brott på dess vägnar eller till dess förmån. Denna princip finns inskriven i propositionen om införande av straffansvar för juridiska personer (RP 95/1993 rd, s. 16 andra spalten), en princip som står fast även om samfundsboten blev obligatorisk.

Om samfundsboten görs obligatorisk innebär det att domstolen måste döma till straff om förutsättningarna för straffansvar föreligger och avstår inte från att döma till straff på lagfästa grunder. Dessutom kan åklagaren låta bli att yrka på straff på lagfästa grunder.

Det är viktigt, menar utskottet, att frågorna kring en juridisk persons straffansvar utreds i samband med förundersökningen av ett brott och att åtals- och domspraxis är enhetlig och konsekvent. Om samfundsboten görs obligatorisk i likhet med andra straff, intar den sin plats i det straffrättsliga påföljdssystemet.

Samfundsbotens storlek och grunderna för fastställande av samfundsbot

Det finns de som tror att det i enskilda fall kan leda till ett oskäligt slutresultat för företagens ekonomi om samfundsboten görs obligatorisk. Med anledning härav konstaterar utskottet att samfundsboten enligt 9 kap. 5 § i strafflagen är lägst 850 och högst 850 000 euro. I kapitlets 6 § finns ingående bestämmelser om grunderna för fastställande av samfundsbot. Storleken av en samfundsbot fastställs enligt arten och omfattningen av den juridiska personens underlåtelse eller ledningens andel samt enligt den juridiska personens ekonomiska ställning enligt närmare bestämmelser i paragrafens 2 och 3 mom.

Enligt paragrafmotiveringen är den principiella utgångspunkten att försummelsen eller ledningens andel och den juridiska personens ekonomiska ställning skall tillmätas ungefär samma tyngd då samfundsbotens belopp fastställs (RP 95/1993 rd, s. 39 andra spalten). Vid bedömningen av den juridiska personens ekonomiska ställning beaktas enligt 3 mom. dess storlek och soliditet, verksamhetens ekonomiska resultat samt övriga omständigheter som väsentligt påverkar bedömningen av den juridiska personens ekonomi.

Utskottet menar att bestämmelserna styr domstolarna att fastställa samfundsboten så att den står i rätt proportion till brottets svårighet och den juridiska personens ekonomiska ställning. Fram till utgången av 2001 har samfundsbot dömts ut sex gånger och då har boten klart och tydligt pendlat nära skalans nedre gräns, mellan 5 000 och 50 000 mark.

Samfundsbotens räckvidd

De brott där juridiska personer har straffansvar är synnerligen strikt begränsade. Ursprungligen gällde påföljden endast 16 brottstyper och särskilt många brottstyper har inte tillkommit efter det. Den snäva räckvidden har motiverats med att samfundsboten är avsedd som påföljd för relativt allvarliga brott. Nu föreslår regeringen att samfundsboten skall utsträckas till vissa skattebedrägerier och arbetarskyddsbrott.

Det är enligt utskottets mening helt på sin plats att tillämpningsområdet breddas men att det handlar om en mycket försiktig breddning. Utskottet har i samband med behandlingen av förslag till EU:s straffrättsliga rättsakter kunnat konstatera att de i de flesta fall rutinmässigt inkluderar straffansvar för juridiska personer. Också av denna anledning är det viktigt med en egeninitierad bedömning av tillämpningsområdets omfattning.

Arbetarskyddslagen föreskriver som allmän skyldighet för arbetsgivaren att genom nödvändiga åtgärder sörja för arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet. Eftersom merparten av arbetarskyddsbrotten begås inom företag i form av en juridisk person, är det helt motiverat att juridiska personers straffansvar också gäller dem. Straffansvaret för juridiska personer kommer att omfatta bara de grövsta gärningarna. Smärre brott mot arbetarskyddsbestämmelserna bestraffas inte som arbetarskyddsbrott utan som arbetarskyddsförseelse enligt 49 § i den gällande lagen om skydd i arbete och 63 § i den från nästa års början gällande nya arbetarskyddslagen eller som brott enligt 23 § i lagen om företagshälsovård. Straffansvaret för juridiska personer gäller inte dessa förseelser.

Det finns de som har motsatt sig att samfundsboten också skall gälla arbetarskyddsbestämmelser med argumenteringen att det individuella straffrättsliga ansvaret därmed blir diffust och den juridiska personen åläggs ett ogrundat straffrättsligt ansvar. Motiveringen är densamma som när samfundsboten togs i bruk.

När man gör en bedömning av vilka konsekvenser straffansvaret för juridiska personer får i fråga om arbetarskyddsbrott, kan man som jämförelseobjekt ta miljöbrott. För deras vidkommande har straffansvar för juridiska personer varit tillämpligt från första början. Såväl arbetarskyddsbrotten som miljöbrotten ges ett noggrannare innehåll i speciallagstiftningen och i bestämmelser på lägre nivå. Ett arbetarskyddsbrott kan bestå exempelvis i brott mot arbetarskyddsbestämmelser, dvs. bestämmelser om säkerhet och hälsa i arbetet som ingår i arbetarskyddslagen, lagen om företagshälsovård eller i någon annan lag om arbetarskydd eller som har utfärdats med stöd av en sådan lag och som skall iakttas i syfte att skydda andra.

I motiveringens avsnitt om arbetarskyddsbrott hänvisar regeringen till den nu gällande lagen om skydd i arbetet utan att nämna den nya arbetarskyddslagen, som träder i kraft den 1 januari 2003. Lapsusen gäller endast motiveringen; revideringen av arbetarskyddslagstiftningen påverkar nämligen inte de föreslagna bestämmelserna om samfundsbot.

Under sakkunnigutfrågningen påpekades det att regeringen inte utrett om samfundsboten är förenlig med EG:s rättsakter på arbetsmiljöområdet. Utskottet påpekar att det inte handlar om att utvidga tillämpningsområdet för arbetarskyddsbrott eller att nykriminalisera dem, utan om att bredda samfundsbotens räckvidd. Om straffansvaret för juridiska personer hade varit problematiskt med tanke på gemenskapsrätten, borde problem ha uppstått också när fysiska personer gjort sig skyldiga till arbetarskyddsbrott. Utskottet känner inte heller till att tillämpningen av straffansvar för juridiska personer på arbetarskyddsbrott skulle ha gett upphov till några problem i de övriga EU-staterna.