Allmänt

Propositionen är ett led i reformeringen av utsökningens struktur. I den föreslås det att Riksfogdeämbetet, som i dag fungerar som centralförvaltningsämbete, och de 22 utsökningsverken ska gå samman till en enda riksomfattande inrättning, Utsökningsverket. Verkställighetsförfarandet vid utsökning indelas i samband med reformen i omfattande verkställighet, specialverkställighet och basverkställighet. En ny personalgrupp, utsökningsinspektörerna, ska ha hand om basverkställigheten. Tjänstebenämningen häradsutmätningsman och landskapsutmätningsman ändras till utsökningsöverinspektör. 

Bakgrunden till reformen är reformprogrammet för rättsvården för åren 2013—2025. Det huvudsakliga syftet är att ändra utsökningsväsendets organisation och verksamhet så att det möjliggör en anpassning även till eventuella kommande anslagsnedskärningar med bibehållen effektivitet i förfarandet och kvalitet på rättsvården. Genom propositionen är det tänkt att skapa strukturer som svarar mot de ekonomiska och verksamhetsmässiga utmaningarna också på längre sikt. Den resulterar enligt planerna i att arbetet sker i en lättare organisationsstruktur och med mindre personalantal men en mer ändamålsenlig personalstruktur och effektivare processer (RP, s. 5). 

Sammantaget sett anser lagutskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande kommentarer och ändringsförslag. 

Organisationsstruktur och verksamhetsställen

Genom propositionen frångås tvåstegsmodellen i utsökningsorganisationen. De uppgifter inom operativ ledning och styrning som för närvarande finns på centralförvaltningsnivå överförs till det nya ämbetsverk som bildas, där Utsökningsverkets centralförvaltning centraliserat sköter uppgifterna. Utsökningsverket ska ledas av riksfogden, som bistås av biträdande riksfogden. Justitieministeriet ska fortfarande sköta den strategiska planeringen och styrningen av utsökningsväsendet, budgetplaneringen och författningsberedningen. 

Enligt propositionen finns det regionala verksamhetsenheter för omfattande verkställighet vid Utsökningsverket. Bestämmelser om den regionala indelningen utfärdas genom förordning av statsrådet (1 kap. 11 § i lagförslag 1). Vid Utsökningsverket finns det dessutom en riksomfattande verksamhetsenhet för basverkställighet och en riksomfattande verksamhetsenhet för specialverkställighet. Meningen är att bestämmelser om Utsökningsverkets verksamhetsställen liksom i nuläget ska utfärdas genom förordning av justitieministeriet. Också bestämmelser om deras uppgifter ska utfärdas genom förordning av justitieministeriet, dvs. om vilken verksamhetsenhets funktioner som ska placeras vid respektive verksamhetsställe. Det föreslås dock uttryckliga bestämmelser på lagnivå om att Utsökningsverket har ett verksamhetsställe i landskapet Åland, där även de ärenden som avser basverkställighet sköts. 

Enligt uppgifter till utskottet blir det i den nya organisationen möjligt att koncentrera uppgifter samt på ett flexibelt sätt svara på ändringsbehov i fråga om personalresurserna. Det blir också möjligt att bättre än för närvarande specialisera sig på uppgifter som kräver särskilda yrkeskunskaper. De utmätningsmän som förrättar omfattande verkställighet kommer att specialisera sig på skötseln av sådana utsökningsärenden som kräver mer utredningsarbete, vilket bedöms effektivisera verkställigheten i krävande utsökningsärenden och förbättra dess kvalitet. Avsikten är att utsökningsöverinspektörer som förrättar omfattande verkställighet i princip ska vara placerade vid Utsökningsverkets samtliga verksamhetsställen så att den regionala tillgången till tjänster tryggas. Däremot ska det inte förrättas basverkställighet eller specialverkställighet vid alla verksamhetsställen. Vid placeringen av dessa funktioner och även av de utsökningsmän som hör till dem är det meningen att beakta också de operativa behoven i verksamhetsenheten i fråga liksom ekonomiska aspekter. Genom att koncentrera basverkställigheten strävar man efter att förenhetliga behandlingen av utsökningsärenden av masskaraktär och på så sätt främja rättssäkerheten. Målet är att till exempel praxis i fråga om lättnader som beviljas gäldenärerna ska bli enhetlig. 

Lagutskottet anser att de omständigheter som nämns ovan utgör godtagbara grunder för den nu föreslagna organisationsreformen. Med tanke på gäldenärernas ställning är det särskilt viktigt att trygga en enhetlig praxis. 

Men lagutskottet betonar att verksamheten ska ordnas så att den regionala tillgången till tjänster och de språkliga rättigheterna tillgodoses. Det är viktigt att det föreslås en uttrycklig bestämmelse om detta i utsökningsbalken (1 kap. 11 § 4 mom.). Som det sägs i propositionsmotiven (s. 45) inbegriper skyldigheten att sörja för den regionala tillgången på tjänster att det för vart och ett av de områden för omfattande verkställighet som bildas ska ordnas lämpliga och funktionellt tillräckliga utsökningstjänster för alla kunder hos utsökningen oberoende av vid vilken verksamhetsenhet deras ärenden sköts. 

Bestämmelser om de egentliga verksamhetsställena utfärdas genom förordning av justitieministeriet, i enlighet med det som sägs ovan. Riksfogdeämbetet gjorde hösten 2017 en framställning till justitieministeriet om att nätverket av verksamhetsställen inom utsökningen ska reformeras så att 19 verksamhetsställen dras in. Enligt uppgift från justitieministeriet har justitieministern bestämt att inga ändringar i fråga om verksamhetsställena ska göras i detta nu. Frågan om eventuella ändringar granskas enligt justitieministeriet på nytt i slutet av 2019, då reformen av utsökningsväsendet har framskridit. Lagutskottet understryker att det är viktigt att verksamhetsställena ligger relativt tätt, så att resorna för utsökningskunder och tjänstemän inte blir alltför långa. Det är också viktigt att utsökningsväsendet trots organisationsreformen också i framtiden har kvar sin praktiska roll, att ge gäldenärerna råd och till exempel hänvisa dem vidare till tjänster inom skuldrådgivningen. 

Indelning av verkställigheten

Ett annat centralt förslag med tanke på strukturreformen av utsökningsverksamheten, vid sidan av organisationsändringen, är att verkställigheten delas in i basverkställighet, omfattande verkställighet och specialverkställighet (se RP, s. 20—28 och 1 kap. 2 a § i lagförslag 1). 

Enligt propositionen blir det vid omfattande verkställighet möjligt att verkställa alla de skyldigheter och säkringsåtgärder som avses i 1 kap. 1 och 2 § i utsökningsbalken. De förrättas av utsökningsöverinspektörer, dvs. de nuvarande häradsutmätningsmännen samt häradsfogdarna. Meningen är att de utmätningsmän som förrättar omfattande verkställighet ska specialisera sig på skötseln av sådana utsökningsärenden som kräver mer utredningsarbete. Då kan man vid omfattande verkställighet koncentrera sig på mer krävande utsökningsärenden som förutsätter mer ingående utredning och på utmätning och försäljning av egendom som ska realiseras samt på verkställighetsåtgärder som är bundna till en viss plats (t.ex. vräkning). Detta bedöms effektivisera verkställigheten i krävande utsökningsärenden. Vid omfattande verkställighet ska den ansvarige utmätningsmannen i regel bestämmas enligt svarandens bonings- eller hemort eller verksamhetsställe. 

Specialverkställigheten motsvarar nuvarande specialindrivning. Basverkställighet däremot utgör en ny form av förfarande där det förrättas verkställighet av betalningsskyldigheter av masskaraktär som kan behandlas snabbt, utan ett personligt sammanträffande med gäldenären och i princip med elektroniska metoder. En ytterligare förutsättning är att sådan egendom inte behöver utmätas vid verkställigheten som ska förvandlas till pengar. Gäldenärer vilkas utsökningsärenden är rutinartade och kräver mindre utredningsarbete ska således framöver i regel skötas inom ramen för basverkställighet. Enligt propositionen ska basverkställigheten förrättas av en ny tjänstemannagrupp, utsökningsinspektörerna, samt av deras chefer, dvs. ledande häradsfogden och häradsfogdarna. Basverkställigheten sköts centraliserat. Genom detta strävar man efter att förenhetliga behandlingen av utsökningsärenden av masskaraktär och på så sätt främja rättssäkerheten. 

Meningen är att en gäldenärs utsökningsärenden ska handläggas antingen vid basverkställighet eller vid omfattande verkställighet beroende på hur omfattande och vilken typ av åtgärder verkställigheten förutsätter. Vid basverkställighet behandlas endast verkställighet av betalningsskyldigheter medan vid omfattande verkställighet behandlas samtliga slag av verkställighet. I praktiken kommer största delen av gäldenärerna att få sina utsökningsärenden behandlade vid basverkställighet. Företagsgäldenärers utsökningsärenden behandlas dock vid omfattande verkställighet. 

Genom den föreslagna indelningen av verkställigheten ändras inte den gäldenärsbaserade behandlingen eller principen om ansvarig utmätningsman, sägs det i propositionen (s. 25 och 29). Utgångspunkten är att samma utmätningsman handlägger gäldenärens samtliga utsökningsärenden. Men enligt propositionen kan utsökningsärenden som gäller en och samma svarande behandlas i samarbete av en indrivningsgrupp. Enligt propositionen kan också verkställighetsåtgärder som kräver specialkunskaper och regleras genom förordning av statsrådet koncentreras till vissa utmätningsmän. 

En del av de sakkunniga som utskottet hörde understödde den föreslagna indelningen av verkställigheten i omfattande verkställighet och basverkställighet. Många av dem kritiserade dock förslaget och bedömde att det kommer att orsaka problem, till exempel att arbetsmotivationen minskar vilket leder till ett försämrat indrivningsresultat. Det kan också leda till att verkställigheten försenas och medföra överlappande arbete. Man har också bedömt att gäldenärernas rättsskydd och borgenärernas rätt att få betalning äventyras. 

En fördel med indelningen av verkställigheten är enligt lagutskottets uppfattning att den stöder specialisering och gör utsökningsförfarandet enhetligare. På lång sikt kan den också bedömas förbättra möjligheterna att effektivisera verksamheten. Man bör dock noga följa hur indelningen av verkställigheten fungerar och vilka konsekvenser den har och vidta korrigerande åtgärder om det visar sig finnas problem. 

Enligt utskottet är det viktigt att ärendena fördelas på ett korrekt och ändamålsenligt sätt i olika verkställighetstyper med tanke på såväl borgenärerna och gäldenärerna som verkställigheten. Det är likaså viktigt att rätt ärenden överförs från basverkställighet till omfattande verkställighet och från omfattande verkställighet till basverkställighet. Dessutom bör man bland annat se till att de som sköter basverkställigheten har sakkunskap att identifiera och bedöma förutsättningarna för överföring. 

Utskottet anser att det är viktigt att hålla kvar systemet med ansvarig utmätningsman. Som det framgår av propositionen har en gäldenär på grund av geografiska avstånd inte nödvändigtvis alltid praktisk möjlighet att träffa den ansvarige utmätningsmannen personligen. Utskottet framhåller därför att det är skäl att i reformen fästa vikt vid att utveckla e-tjänsterna och andra kundtjänster. Det är viktigt att en gäldenär personligen kan besöka vilket som helst av Utsökningsverkets verksamhetsställen, lämna in handlingar till verksamhetsstället eller diskutera med jourhavande utmätningsmannen. Dessutom bör det vara möjligt att kommunicera med den ansvariga utmätningsmannen per telefon, per brev eller med hjälp av någon annan elektronisk förbindelse. 

Bestämmelser om innehållet i basverkställigheten finns i 1 kap. 2 a § 3 mom. i lagförslag 1, där det också ingår ett bemyndigande att genom förordning av statsrådet utfärda närmare bestämmelser om uppgifterna inom basverkställigheten. Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande om propositionen (GrUU 30/2018 rd, s. 2) att det i lag måste föreskrivas mer exakt om basverkställighet än vad regeringen föreslår. Grunderna för exempelvis behörighet vid basverkställighet och överföring av utsökningsärenden till omfattande verkställighet måste framgå av lagen. Utskottet hänvisar till det som sägs ovan och till grundlagsutskottets utlåtande och föreslår att 1 kap. 2 a § 3 mom. i lagförslag 1 kompletteras och att det i kapitlet införs en ny 2 b § på det sätt som anges närmare i detaljmotiven nedan. 

Lönesystemet

Som det framgår av propositionen (s. 23) är avsikten att som en del av strukturreformen, utöver förändringar i organisationen och omfördelning av uppgifter, se över utsökningsväsendets lönesystem. När elektroniska och automatiserade indrivningsuppgifter överförs till basverkställigheten, kan Utsökningsverkets lönestruktur utformas så att den motsvarar uppgifternas art och svårighetsgrad samt lönekostnaderna minskas. Den egentliga reformen av lönesystemen är dock en fråga som hör till förhandlingarna om tjänstekollektivavtal och gäller till de delarna inte den föreliggande propositionen. Enligt uppgifter från justitieministeriet har förhandlingar inletts mellan arbetsgivaren och tjänstemannaorganisationerna. 

Enligt propositionen (RP, s. 16) är ungefär en tredjedel av lönen i häradsutmätningsmännens avlöning indrivningsarvoden, som bestäms utifrån gäldenärernas betalningar. Även om systemet sporrar till goda arbetsprestationer är det enligt propositionen principiellt problematiskt i rättskipningsverksamheten om förrättningsmannens egen lön delvis bestäms utifrån hurudana avgöranden han eller hon träffar. Slaget av betalningsuppmaning, tidpunkten och periodiseringen av betalningen, gäldenärens fria månader, uppskoven i utmätningen av lön på grund av arbetslöshet eller en sänkning av innehållningen vid utmätning av lön på grund av sjukdom eller av annan orsak inverkar på storleken av förrättningsmannens lön. 

Också lagutskottet menar att det kan anses finnas en del principiella problem i det nuvarande lönesystemet, med beaktande av att det i utsökning handlar om rättskipning och utmätningsmannen är en rättskipningsmyndighet. Utskottet anser att en sporrande lönesättning också kunde förverkligas på något annat sätt än genom en provision som bestäms utifrån gäldenärernas betalningar. Man kunde till exempel ha individuella prestationstillägg. I varje fall är det viktigt att lönesystemet är motiverande och sporrande, så att indrivningsresultatet inte försämras, men att det samtidigt beaktar gäldenärernas och borgenärernas intressen. 

Utsökningsverkets förvaltning och rättskipningens oberoende

I den föreslagna organisationsreformen läggs det nuvarande förvaltningsämbetet, Riksfogdeämbetet, ner och går samman med de 22 utsökningsverken till en enda riksomfattande inrättning, Utsökningsverket. Till Utsökningsverkets uppgifter hör rättskipning. Vid behandlingen av propositionen bedömde lagutskottet om den föreslagna organisationsstrukturen är korrekt med avseende på en oberoende rättskipning. Utskottet bedömde också om det är motiverat att riksfogden och biträdande riksfogden såsom det föreslås i framtiden ska vara utmätningsmän, som sköter rättskipningsuppgifter, eller om det vore mer motiverat att tjänstemännen i fråga endast har administrativa uppgifter. 

Riksfogden är behörig att leda och styra Utsökningsverket. Utskottet noterar att också enligt den gällande regleringen har chefen för rättskipningen vid de lokala utsökningsverken motsvarande behörighet i fråga om ledning och styrning. Enligt 9 § i den gällande förordningen om utsökningsväsendets förvaltning(1321/2007) har chefen för utsökningsverket till uppgift att bland annat leda och utveckla ämbetsverkets verksamhet samt följa och övervaka enhetligheten i utsökningsverksamheten. För jämförelsens skull föreskrivs det i 8 kap. 2 § i domstolslagen (673/2016) att chefsdomaren ska övervaka att rättsprinciperna tillämpas och lagen tolkas på ett enhetligt sätt i domstolens avgöranden. Enligt den bestämmelsen deltar chefsdomaren i rättskipningen i den omfattning som hans eller hennes övriga uppgifter medger det. Lagutskottet anser att det i princip inte är något problem att en tjänsteman i chefsställning som sköter administrativa uppgifter också har rättskipningsuppgifter. 

I propositionen ingår uttryckliga bestämmelser vars syfte är att betona och säkerställa utmätningsmännens oberoende i den nya organisationen. För att markera självständiga rättskipningsmyndigheters beslutsfrihet tas i momentet in en uttrycklig bestämmelse (1 kap. 7 § 4 mom. i lagförslag 1) enligt vilken riksfogden och biträdande riksfogden inte själv får överta, ge direktiv om verkställigheten av eller till någon annan överföra sådana utsökningsärenden avseende en enskild gäldenär som omfattas av den ledande häradsfogdens eller häradsfogdens behörighet (RP, s. 42). Enligt den föreslagna bestämmelsen ska det ovannämnda förbudet också gälla ledande häradsfogden i förhållande till häradsfogden. I den gällande utsökningsbalken finns inte någon motsvarande bestämmelse om cheferna för utsökningsverken. I propositionen ingår det också en bestämmelse om att Utsökningsverkets centralförvaltning i sin verksamhet ska ta hänsyn till utmätningsmännens ställning som oberoende rättskipningsmyndigheter. (1 kap. 12 a § 4 mom. i lagförslag 1). 

Sammantaget sett anser lagutskottet att den föreslagna organisationsstrukturen kan anses korrekt med avseende på en oberoende rättskipning. 

Utsökningsverket är en rättskipningsmyndighet, och enligt propositionen har cheferna vid Utsökningsverket, också riksfogden, ställningen som lagtillämpare på samma sätt som chefer för andra rättskipningsmyndigheter inom rättsväsendet. Till exempel är cheferna vid Åklagarmyndigheten lagtillämpare. Enligt lagen om Åklagarmyndigheten (32/2019) gäller detta också riksåklagaren. Lagutskottet har ingenting att anmärka på att också riksfogden och biträdande riksfogden har ställningen som lagtillämpare. Enligt uppgift möjliggör detta att riksfogden och biträdande riksfogden bland annat kan åta sig ärendehelheter med internationella kopplingar eller annars sköta utsökningsärenden för att upprätthålla sin kompetens. En behörig ledning av Utsökningsverket, avgörandet av klagomål, lämnandet av utlåtanden, avgörandet av frågor som gäller arbetsfördelningen och många andra motsvarande arbetsuppgifter förutsätter att chefen har utmärkt förtrogenhet med utsökningsverksamhet. Denna förtrogenhet kan upprätthållas genom att delta i rättskipningen i mån av möjlighet. I dag kan cheferna för de största utsökningsverken själva utföra utsökningsförrättningar bara i begränsad utsträckning, på grund av sina uppgifter inom ledning och administration. 

Den föreslagna organisationsreformen inom utsökningsväsendet avviker från den reform som nyligen gjordes inom domstolsväsendet (RP 136/2018 rd — LaUB 13/2018 rd). Domstolsverket blir ett förvaltningsverk, vilket Riksfogdeämbetet är i dag. Domstolsverkets högsta beslutanderätt utövas av en direktion med domarmajoritet. Som det framgår av lagutskottets betänkande om saken (LaUB 13/2018 rd, s. 5) är Domstolsverkets ledningssystem exceptionellt inom statsförvaltningen, men detta har att göra med domstolarnas konstitutionella särställning och oberoende. 

Ombildningen av tjänster till gemensamma tjänster och personalens ställning

Enligt propositionen (RP, s. 26) ska tjänsterna vid utsökningsverken och vid Riksfogdeämbetet omvandlas till gemensamma tjänster för Utsökningsverket. Det finns inga uttryckliga bestämmelser om saken i propositionen. Bakgrunden är att det i organisationsreformen handlar om omstrukturering av funktioner inom statsförvaltningen. På sådan omstrukturering tillämpas 5 a—5 c § i statstjänstemannalagen (750/1994). Det finns ingen anledning att föreskriva om personalens ställning i det riksomfattande Utsökningsverket på ett sätt som avviker från statstjänstemannalagen. Omstruktureringen ger Utsökningsverkets ledning en möjlighet att i den nya organisationen separat fatta beslut om personalens placering med hänsyn till hur de bästa förutsättningarna för ledningen av verksamheten kan skapas. Omständigheter som inverkar på beslutet vid en sådan bedömning bör enligt propositionen (RP, s. 26) vara en enhetlig, effektiv och ekonomisk verksamhet samt upprätthållandet av en trygg arbetsmiljö. Samtidigt ska det fästas vikt vid att de verksamhetsställen som det föreskrivs om genom förordning av justitieministeriet har tillräckligt med utsökningstjänster. 

Enligt lagutskottets uppfattning kräver ombildandet av tjänsterna till gemensamma tjänster för Utsökningsverket vid den föreslagna omstruktureringen inte en uttrycklig bestämmelse i utsökningslagstiftningen. Det krävs här inte heller samtycke av tjänstemannen när hans eller hennes tjänst ombildas. Men utskottet föreslår för tydlighetens skull, på det sätt som anges i detaljmotiven nedan, att ikraftträdandebestämmelsen i lagförslag 1 kompletteras med ett nytt 5 mom., enligt vilket tjänsterna vid utsökningsverken och vid Riksfogdeämbetet ombildas till gemensamma tjänster för Utsökningsverket när lagen träder i kraft. Sådan ombildning av en tjänst som avses här kräver inte samtycke av den tjänsteman som utnämnts till tjänsten. En motsvarande övergångsbestämmelse ingår också i lagen om Åklagarmyndigheten (32/2019), genom vilken man genomförde omorganiseringen av åklagarväsendet. 

Utskottet konstaterar för tydlighetens skull att bestämmelsen om fysisk överföring av en tjänsteman i samband med omstrukturering av funktioner inom statsförvaltningen i 5 a § 3 mom. i statstjänstemannalagen ska tillämpas trots den förtydligande bestämmelse som utskottet föreslår. Det momentet betyder att överföringen av en tjänst på det sätt som avses där kräver samtycke av tjänstemannen om tjänsten överförs till en annan pendlingsregion. Detta motsvarar det som sägs i propositionen (RP, s. 26). 

Enligt uppgift från justitieministeriet har bestämmelserna i statstjänstemannalagen också i övrigt ansetts trygga personalens ställning i reformen. I 5 a § i statstjänstemannalagen föreskrivs det att i samband med omstrukturering av funktioner inom statsförvaltningen överförs tjänsterna och förflyttas de tjänstemän som utnämnts till tjänsterna till samma ämbetsverk som uppgifterna överförs till. I den nya organisationen överförs tjänstemännen till samma eller motsvarande uppgift. Uppgifterna som ledande häradsfogde kommer inte att räcka till för alla nuvarande ledande häradsfogdar med ordinarie tjänst. De tjänstemän som blir utan tjänst som ledande häradsfogde i den nya organisationen kommer att anvisas en ordinarie tjänst som häradsfogde. 

Det framgår av propositionen (s. 26) att det i organisationsreformen handlar om omstrukturering av funktioner inom statsförvaltningen. På sådan omstrukturering tillämpas 5 a—5 c § i statstjänstemannalagen. Huvudregeln är att tjänsterna och de tjänstemän som utnämnts till dem överförs tillsammans med uppgifterna till den nya organisationen. Ordinarie tjänstemän övergår som ordinarie tjänstemän och visstidsanställda tjänstemän som visstidsanställda tjänstemän, om tjänsteförhållandet för viss tid sträcker sig till tiden efter det att lagen har trätt i kraft. 

Vid omorganiseringen av åklagarväsendet (RP 17/2018 rd) var utgångspunkten en annan bland annat för att tjänsterna som ledande häradsåklagare dras in, tjänsteförhållandena upphör utan uppsägning och de ledande häradsåklagarna överförs till en tjänst som distriktsåklagare. Tjänsterna som ledande distriktsåklagare utlyses för viss tid. Vid omstruktureringen av utsökningsväsendet överförs tjänstemännen med sina tjänster till den nya organisationen. Om tjänsterna inte räcker till, inleds ett anmälningsförfarande. Vad som föreskrivs om tillsättande av en tjänst som ledande häradsfogde för viss tid gäller inte en tjänsteman som utnämns till tjänsten när den tillsätts första gången, om tjänstemannen är utnämnd till en ordinarie tjänst som ledande häradsfogde (3 mom. i ikraftträdande- och övergångsbestämmelsen). 

Arbetsordning

Bestämmelser om Utsökningsverkets arbetsordning föreslås i 1 kap. 13 § i utsökningsbalken (lagförslag 1). I arbetsordningen bestäms det enligt förslaget närmare om bland annat de ledande häradsfogdarnas uppgifter. 

Enligt grundlagsutskottet har lagförslaget tämligen knappa bestämmelser om de ledande häradsfogdarna (GrUU 30/2018 rd, s. 3). Av regleringen framgår till exempel inte att de ledande häradsfogdarna ska vara chefer för verksamhetsenheterna och svara för sin enhets resultat, vilket nämns i motiven (s. 43, 47). Grundlagsutskottet noterar i sitt utlåtande också att de ledande häradsfogdarnas uppgifter i praktiken kan bestämmas i den arbetsordning som fastställs av riksfogden. Grundlagsutskottet menar att grunderna för de ledande häradsfogdarnas uppgifter, till följd av deras betydelse, bör slås fast i lag. 

Lagutskottet håller med om att de ledande häradsfogdarnas ställning och uppgifter delvis är oklara i ljuset av den föreslagna författningstexten. Mot bakgrund av det som sägs ovan föreslår lagutskottet, på det sätt som anges närmare i detaljmotiven nedan, att en bestämmelse om de ledande häradsfogdarnas ställning och grunderna för deras uppgifter tas in som ett nytt 3 mom. i 1 kap. 12 § i lagförslag 1. 

Som det sägs ovan innehåller 1 kap. 13 § i utsökningsbalken bestämmelser om arbetsordning. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det om Utsökningsverkets arbetsordning. Enligt momentet ska arbetsordningen fastställas av riksfogden. I 3 mom. finns bestämmelser om arbetsordningen för Utsökningsverkets centralförvaltning och om verksamhetsenheternas arbetsordningar. I fråga om de sistnämnda innehåller paragrafen dock inte någon bestämmelse om vem som ska fastställa arbetsordningarna. Lagutskottet anser att det bör anges i lag vem som fastställer arbetsordningen. Utskottet föreslår på det sätt som anges närmare i detaljmotiven att 1 kap. 13 § 3 mom. i lagförslag 1 ses över till dessa delar. 

Språkliga rättigheter

Grundlagsutskottet noterar i sitt utlåtande om propositionen (GrUU 30/2018 rd, s. 4) att regeringen vid bedömningen av propositionens konsekvenser inte har granskat strukturreformens konsekvenser för de språkliga rättigheterna. 

Lagutskottet konstaterar att konsekvenserna för de språkliga rättigheterna bedöms i samband med de samhälleliga konsekvenserna i avsnitt 4.4 i allmänna motiveringen i propositionen. Enligt motiveringen (RP, s. 29) kan servicen för dem som hör till en språkminoritet förbättras genom att det av utsökningsväsendet bildas en enda myndighet och funktionerna kan organiseras smidigare på riksnivå. Enligt motiveringen är avsikten att den kundservice som ges per telefon eller annars elektroniskt kommer att utvecklas så att sådan kundservice finns tillgänglig i större utsträckning än tidigare. 

Enligt den kompletterande utredning som lagutskottet fått från justitieministeriet ska de språkliga rättigheterna vid strukturreformen av utsökningsverksamheten i regel tillgodoses på samma sätt som idag, dvs. genom att rekrytera språkkunniga personer till de orter och funktioner där man behöver kunna något annat språk än finska. Enligt utredningen är det dock möjligt att förbättra möjligheterna att tillgodose de språkliga rättigheterna i samband med reformen. Det kan ske på följande sätt. 

I basverkställigheten, som omfattar uppskattningsvis 80 procent av utsökningsärendena, kan verkställigheten för en gäldenär styras till en utmätningsman som behärskar gäldenärens modersmål. Då kan också svenskspråkiga gäldenärer få betjäning på sitt modersmål. Minst en av häradsfogdarna i basverkställigheten ska uppfylla de särskilda behörighetsvillkoren som gäller kunskaper i svenska (det förordningsutkast som bifogats propositionen). Ett behövligt antal (ca 10) svenskspråkiga utsökningsinspektörer kommer att rekryteras till basverkställigheten. 

Vidare kommer enligt uppgift tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna för svenskspråkiga vid omfattande verkställighet att säkerställas bland annat genom särskilda behörighetsvillkor som gäller häradsfogdarnas språkkunskaper i de områden till vilka de svenskspråkiga utsökningskunderna är koncentrerade (det förordningsutkast som bifogats propositionen) och genom att se till att också de övriga tjänstemännens språkkunskaper motsvarar behoven i verksamhetsområdet i fråga. Utsökningens informationssystem möjliggör utskrift av dokument på båda de inhemska språken både för svarande och för sökande. I vissa orter som till exempel Helsingfors och Esbo har man redan i dag också beaktat kravet på kunskaper i engelska. 

Utsökningstjänsterna blir i allt högre grad elektroniska, och också språkliga synpunkter beaktas när man utvecklar tjänsterna. Också de riksomfattande svenskspråkiga telefontjänsterna utvecklas just nu. 

Utöver det som sägs ovan framhåller utskottet att enligt 11 § 4 mom. i lagförslag 1 i propositionen ska Utsökningsverkets verksamhet ordnas så att de språkliga rättigheterna tillgodoses. Enligt propositionsmotiven (RP, s. 45) avser detta utsökningsmyndigheternas språkliga skyldigheter vid tjänsteproduktionen och kundernas rättigheter att använda sitt eget språk i kontakter med utsökningsmyndigheterna i enlighet med grundlagen, språklagen (423/2003), samiska språklagen (1086/2003) och självstyrelselagen för Åland (1144/1991). Dessutom föreslås det i propositionen att Utsökningsverket fogas till samiska språklagen som en sådan riksomfattande myndighet som den lagen ska tillämpas på (2 § 1 mom. 7 punkten i lagförslag 3). 

Sammantaget sett anser lagutskottet att de språkliga rättigheterna har beaktats på behörigt sätt. I fortsättningen bör man dock följa hur de språkliga rättigheterna tillgodoses. 

Ikraftträdande

Enligt propositionen avses lagarna träda i kraft den 1 januari 2019. Ikraftträdandetidpunkten skjuts emellertid fram. Med beaktande av den tid som gått åt till riksdagsbehandlingen kan lagarna enligt uppgift till utskottet träda i kraft vid ingången av 2020. 

Uppföljning

Som det framgår av propositionsmotiven (RP, s. 24) redovisades cirka 420 miljoner euro till staten 2016 av ett indrivningsresultat på drygt en miljard euro. På grund av utsökningens fiskala betydelse ska dess resultatrika verksamhet tryggas i projektet. Modellen med att dela in verkställighetsuppdragen i basverkställighet och omfattande verkställighet har som ett led i beredningen av reformen prövats i pilotförsök vid tre utsökningsverk. Enligt propositionsmotiven visar dessa pilotförsök inte att en omorganisering av indrivningen skulle inverka negativt på indrivningsresultatet. Under övergångsperioden är det dock möjligt att omkostnaderna temporärt stiger och indrivningsresultatet sjunker. 

Den i propositionen föreslagna organisationsförändringen och de ändringar som ska göras i utsökningsförfarandet är av betydelse också med tanke på gäldenärernas och borgenärernas ställning, rättssäkerheten och de språkliga rättigheterna. Grundlagsutskottet har likaså fäst avseende vid detta i sitt utlåtande (GrUU 30/2018 rd, s. 4). 

På grundval av det som sägs ovan anser lagutskottet att det är viktigt att noga följa propositionens konsekvenser särskilt för gäldenärernas och borgenärernas ställning, rättssäkerheten och de språkliga rättigheterna samt för kvaliteten, sakkunskapen och indrivningsresultatet vid verkställigheten och för de besparingar som eftersträvas genom reformen, och att lagutskottet får en rapport om saken före utgången av 2022. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner ett uttalande om saken (Utskottets förslag till uttalande). 

Övrigt

Grundlagsutskottet noterar i sitt utlåtande om propositionen (GrUU 30/2018 rd, s. 4) att det utkast till förordning (statsrådets förordning om utsökningsverksamhetens förvaltning) som ingår som bilaga till propositionen innehåller en bestämmelse enligt vilken ett av behörighetsvillkoren för en tjänst som ledande förvaltningsfogde och en tjänst som förvaltningsfogde är finskt medborgarskap. I utlåtandet konstateras det att enligt 125 § i grundlagen kan det endast genom lag bestämmas att endast finska medborgare får utnämnas till bestämda offentliga tjänster eller uppdrag. Enligt utlåtandet anger attributet ''bestämda'' framför ''offentliga tjänster eller uppdrag'' principen att medborgarskapskrav ska ställas endast i begränsad utsträckning och av grundad anledning. 

Lagutskottet konstaterar att grundlagsutskottets ovannämnda synpunkter bör beaktas vid utfärdandet av statsrådets förordning om utsökningsverksamhetens förvaltning. Enligt vad lagutskottet vet finns det inte någon sådan grundad anledning som skulle förutsätta finskt medborgarskap som behörighetsvillkor för tjänsterna i fråga.