Allmän motivering

1 Allmänt

Propositionen är den fjärde och sista fasen av en totalöversyn av utsökningslagstiftningen. De bestämmelser i utsökningslagen som reviderats i de tidigare faserna av totalöversynen lyfts över till den nya utsökningsbalken och utsökningslagen från 1895 upphävs.

Den föreslagna utsökningsbalken bygger visserligen i långa stycken på tidigare delreformer, men den innehåller också betydande reformer. De nya bestämmelserna ska göra utsökningsorganisationen lämpligare och effektivare. De bestämmelser om tidsfristen för utsökningsgrundens verkställbarhet som godkänts i den andra fasen av totalöversynen vidareutvecklas. Nu föreslås det bli föreskrivet att en fordran preskriberas också materiellt när tidsfristen för utsökningsgrunden löper ut. Därmed klarnar och förbättras gäldenärernas situation. Meningen är att skydda minderåriga mot ogrundad skuldsättning genom att föreskriva att utmätningsmannen är skyldig att anmäla till förmyndarmyndigheten när ett utsökningsärende som gäller en minderårig har blivit anhängigt. Dessutom kommer bestämmelserna om utsökning av bl.a. skatter och andra offentliga fordringar att ses över.

Genom den sista fasen av totalöversynen har man skapat en modern och klar utsökningslagstiftning. Bestämmelserna i utsökningsbalken ska bidra till en utsökning som betjänar kreditsamhället, som väger upp effektivitets- och skälighetsaspekter mot varandra och som ger behöriga garantier för att rättsskyddet tillgodoses.

Med hänvisning till propositionens motivering och annan utredning finner utskottet propositionen angelägen och lämplig. Utskottet tillstyrker lagförslagen med vissa kommentarer och ändringsförslag.

2 Reformen av utsökningsorganisationen

2.1 Lokalförvaltningen

I propositionen föreslås att bestämmelserna om utsökningens lokalförvaltning ändras så att det ska gå att inrätta större utsökningsdistrikt. Meningen är att minska antalet utsökningsdistrikt från 51 till 22. I samtliga distrikt ska utsökningen skötas av ett separat exekutionsverk

Förvaltningsutskottet tillstyrker förslaget i sitt utlåtande. Det anser att en förstoring av utsökningsdistrikten möjliggör specialisering och en mer omfattande specialindrivning i komplicerade utsökningsärenden. Personalutbildning och personalförvaltning kan också ordnas effektivare i ett större distrikt. Dessutom kan omorganiseringen leda till bättre samordning av utsökningspraxis och rättskipningsavgöranden. Enligt utskottets uppfattning är det väsentliga att den lokala utsökningsförvaltningen också i framtiden kan sköta sina utsökningsuppdrag effektivt och kvalitativt samt svara för att servicen finns tillgänglig i olika delar av landet.

Också grundlagsutskottet understryker i sitt utlåtande att tillgången till utsökningstjänster måste fungera regionalt.

Lagutskottet omfattar förvaltningsutskottets syn på fördelarna med större distrikt och de allmänna målen för en fungerande lokalförvaltning av utsökningen. Med tanke på en säker regional tillgång på tjänster är det positivt att det i utsökningsbalken föreslås en bestämmelse om att förvaltningsämbetet, som svarar för centralförvaltningen av utsökningen, särskilt ska sörja för den regionala tillgången på utsökningstjänster. Men lagutskottet inskärper att den regionala tillgången på tjänster framför allt måste tillses redan när det fattas beslut om exekutionsverkens verksamhetsområden och verksamhetsställen.

Utskottet noterar att personalens villkor inom utsökningsväsendet har tillgodosetts på behörigt sätt genom övergångsbestämmelser.

Utskottet tillstyrker därmed de föreslagna bestämmelserna om utsökningens lokalförvaltning, men med de justeringar som förs fram längre fram i detaljmotiveringen.

2.2 Hur de språkliga rättigheterna tillgodoses

Lagutskottet omfattar grundlagsutskottets utlåtande om att när de lokala exekutionsverkens verksamhetsområden och verksamhetsställen organiseras ska det ses till att de språkliga rättigheterna enligt grundlagens 17 § tillgodoses.

Regeringen framhåller i propositionen (s. 21/I) att det genom intern arbetsfördelning inom distrikten garanteras att det i de större distrikten kan erbjudas service också på svenska på det sätt som språklagstiftningen kräver. En sammanslagning av distrikten leder till att fler distrikt än tidigare blir tvåspråkiga. I de tvåspråkiga distrikten kan man för att garantera de språkliga rättigheterna utnyttja systemet med ansvarig utmätningsman så att service ges på nationalspråken beroende på om gäldenären är finsk- eller svenskspråkig.

Utskottet tillstyrker planerna. Hur arbetet organiseras internt i ett utsökningsdistrikt kan så vitt utskottet kan se betyda t.ex. att svenskspråkiga gäldenärers ärenden i ett stort exekutionsverk med flera avdelningar kan koncentreras till en avdelning, om den lösningen förefaller lämplig.Se 18 a § 3 mom. i tingsrättslagen (581/1993) om tingsrätterna.

Utskottet anser ändå inte att de här organisatoriska arrangemangen nödvändigtvis räcker till för att tillgodose utsökningsklienternas språkliga rättigheter. Färre utsökningsdistrikt kan nämligen leda till att en del av de nuvarande distrikten där majoritetsspråket inom verksamhetsområdet är svenska slås ihop med distrikt där majoritetsspråket är finska.Se slutrapporten från länsstyrelsens arbetsgrupp i Västra Finlands län 2006: "Ruotsinkielisen palvelun turvaaminen ulosotossa — huomioon ottaen laissa säädetyt kielelliset oikeudet", s. 5 ss. Det påverkar i sin tur kraven på personalens språkkunskaper. Med anledning av detta hänvisar utskottet till regeringens proposition om reformen av åklagarväsendets lokalorganisation och sitt betänkande (LaUB 19/2006 rd — RP 84/2006 rd) om den.

I den propositionen konstateras (s. 15/I) att den nya organisationen leder till att det kommer att finnas åklagarämbeten vars servicebyråer skiljer sig från varandra i fråga om språklig indelning. Därför är det meningen att utifrån lagen om de språkkunskaper som krävs av offentligt anställda (424/2003) genom förordning föreskriva särskilda krav på kunskaper i svenska för en del av åklagarna.

I sitt betänkande om propositionen ansåg utskottet (s. 4/II) att en sådan åtgärd i sig är mycket viktig men att den inte ensam räcker till för att tillgodose de språkliga rättigheterna. Den som har behov av den lokala åklagarens tjänster tar nämligen oftast först kontakt med den behöriga enhetens kanslipersonal och därför bör också kanslipersonalen ha tillräckliga språkliga färdigheter att handleda och bistå alla klienter på det sätt som en god service förutsätter oberoende av klienternas eget språk. Utskottet menade att det därför måste ses till när det lokala åklagarväsendet organiseras att åklagarna har behövliga språkkunskaper och dessutom att den övriga personalen vid en lokal enhet har sådana språkkunskaper som motsvarar behoven inom verksamhetsområdet.

Utskottet anser att synpunkterna på kraven på personalens språkkunskaper inom åklagarväsendets lokalorganisation analogt bör beaktas i bestämmelserna om språkkunskapskraven för personalen inom utsökningens lokalorganisation.

Vid utfrågningen av sakkunniga har det påpekats att den svenskspråkiga benämningen på ämbetsverket, "exekutionsverk" är föråldrad. Det faller sig naturligt att frångå den när den nya utsökningsbalken stiftas och utsökningens lokalförvaltning ses över. Utskottet föreslår att benämningen ersätts med en modern benämning, "utsökningsverk". För att det inte ska uppstå onödiga kostnader kan exekutionsverkets gamla svenska namn i förekommande fall användas i namnskyltar, blanketter och andra liknande sammanhang under en skälig övergångsperiod.

2.3 Utsökningens centralförvaltning

Regeringen föreslår att utsökningens mellanstegsförvaltning ska slopas. De förvaltningsuppgifter i mellaninstans som länsstyrelserna nu har ska flyttas över till ett förvaltningsämbete för utsökningen som inrättas längre fram. Förvaltningsämbetet ska också ta över justitieministeriets nuvarande uppgifter i samband med den operativa styrningen av utsökningen.

Förvaltningsutskottet anför i sitt utlåtande att koncentrationen av förvaltningen och den operativa ledningen till det nya förvaltningsämbetet möjliggör specialisering och effektivare utnyttjande av resurserna. När de lokala utsökningsenheterna minskar till 22 finns det inte längre någon grund för en regionförvaltning. Utskottet finner inte heller skäl för att lägga ut en landsomfattande uppgift på en enskild länsstyrelse.

Lagutskottet omfattar förvaltningsutskottets syn och förordar att utsökningens centralförvaltning organiseras på föreslaget vis. Samtidigt understryker utskottet att förvaltningsämbetet bara sköter den administrativa allmänna ledningen, styrningen och tillsynen av utsökningsverksamheten. Den nya centralförvaltningsmodellen begränsar därmed inte utmätningsmannens prövningsrätt i enskilda utsökningsärenden.

3 Preskription av skuld på grund av att utsökningsgrundens tidsfrist löpt ut

3.1 Allmänt

Regeringen föreslår att en privatpersons skuld i regel ska preskriberas 15 år efter den slutgiltiga utsökningsgrunden gavs. Men preskriptionstiden är 20 år om också borgenären är en privatperson eller om en ersättningsfordran grundar sig på ett brott för vilket gäldenären har dömts till fängelse eller samhällstjänst. Gäldenärens betalningsskyldighet upphör på grund av preskription. Det betyder att skulden inte kan drivas in genom utmätning eller privat. Den kan inte heller utmätas ur gäldenärens dödsbo.

Preskription kan enligt de föreslagna bestämmelserna inte avbrytas. Men domstolen kan på borgenärens talan förlänga tidsfristen med tio år, om gäldenären på det sätt som specificeras i lagen har förfarit olämpligt mot borgenärerna.

Förslaget avser som sagt att utveckla de bestämmelser om tidsfristen för utsökningsgrundens verkställbarhet som tagits in i lagen i samband med den andra fasen av totalreformen av utsökningslagstiftningen. När utskottet behandlade regeringens proposition om den konstaterade det att en lagstiftning som innebär att utsökningsgrunden förlorar sin verkställbarhet utan att fordran samtidigt preskriberas väcker en lång rad frågor om konsekvenserna och rättsverkningarna (LaUB 34/2002 rd). Därför anser utskottet att den föreslagna lagstiftningen behövs och är ett motiverat verktyg för att lösa redan tidigare förutsedda problem. Den skapar klarhet i gäldenärens ställning efter det att utsökningsgrundens tidsfrist har löpt ut.

Överskuldsatta personer måste ofta ty sig till sociala förmåner på samhällets bekostnad. Enligt utredning till utskottet är t.ex. många av dem som långa tider lever på utkomstskydd för arbetslösa överskuldsatta. Utdragna ekonomiska svårigheter skapar dessutom ofta sociala problem och problem med hälsan. Vetskapen om att skuldansvaret har en slutpunkt, också om den ligger långt i framtiden, bidrar så vitt utskottet kan se till att förebygga sådana problem. Att det finns ett slut på skuldansvaret uppmuntrar också gäldenärerna till normal aktivitet i samhället och motarbetar den grå ekonomin. Det faktum att skuldansvaret är tidsbestämt motverkar alltså i det stora hela skadorna och kostnaderna för både enskilda människor och samhället på många sätt.

De föreslagna preskriptionstiderna är så långa att skuldansvarets tidsbundenhet så vitt utskottet kan se inte är någon risk för gäldenärernas betalningsmoral. Dessutom bör det noteras att preskriptionstiden kan förlängas om gäldenären agerar klandervärt.

Ekonomiutskottet förordar i sitt utlåtande de föreslagna bestämmelserna. Grundlagsutskottet anser i sin tur att bestämmelserna kan anses ha acceptabla och socialt tungt vägande skäl med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna.

Lagutskottet tillstyrker därmed de föreslagna bestämmelserna. Men det föreslår en del justeringar i bestämmelserna. De redovisas längre fram i detaljmotiveringen.

3.2 Avgränsning till skulder med en utsökningsgrund

Den föreslagna preskriptionsbestämmelsen gäller bara fordringar som man har fått en utsökningsgrund på. I lagmotion LM 133/2003 rd föreslås en sekundär bestämmelse om att en skuld alltid preskriberas senast 20 år efter det att skulden förfallit till betalning. Ekonomiutskottet föreslår i sitt utlåtande att lagutskottet avgör frågan om slutgiltig preskription också av sådana skulder som inte omfattas av bestämmelserna om tidsfristen för verkställbarhet i utsökningsbalken.

Lagutskottet konstaterar att en preskriptionstid som börjar löpa från det att skulden förfaller till betalning och som inte går att avbryta innebär en betydande förändring i den nuvarande privaträttsliga lagstiftningen. Det skulle kräva en omsorgsfull lagberedning och bl.a. grundlig utredning av hur en sådan preskription inverkar på gäldenärernas och borgenärernas situation och utlåningssystemet över lag. Bestämmelserna måste bedömas också mot egendomsskyddet enligt 15 § i grundlagen. Därför förordar lagutskottet i det här sammanhanget en avgränsning i linje med propositionen.

3.3 Bestämmelserna i relation till skuldsanering

Lagen om skuldsanering för privatpersoner (57/1993) uppfyller delvis samma syften som den nu föreslagna lagstiftningen om preskription. Men det finns betydande skillnader mellan systemen. Skuldsanering är ett övergripande förfarande som omfattar en gäldenärs alla skulder och som för att inledas alltid kräver ett domstolsbeslut i varje enskilt fall. Den involverar alltså bara en rätt begränsad grupp gäldenärer. De nu aktuella preskriptionsbestämmelserna är däremot generella och omfattar alla privatpersoner som är gäldenärer. Å andra sidan tillämpas de nya bestämmelserna på enskilda skulder, inte gäldenärer.

Vid skuldsanering är betalningsprogrammet för vanliga skulder normalt fem år. För säkerhetsskulder kan betalningsprogrammet emellertid ta över 15 år. Den föreslagna lagstiftningen kan därmed leda till att den säkerhetsskuld som ska betalas enligt betalningsprogrammet vid skuldsanering preskriberas innan programmet upphör. Utskottet ser ändå i princip inget problem här, för också en preskriberad skuld kan utifrån 16 § 1 mom. i lagen om preskription av skulder (728/2003, nedan preskriptionslagen) drivas in ur den egendom som gäldenären ställt som säkerhet. I praktiken innebär bestämmelserna enligt utskottets förmenande att betalningsprogrammet i skuldsaneringen förblir i kraft oberoende av att den säkerhetsskuld som ska betalas preskriberas på grund av att tidsfristen för utsökningsgrunden löper ut. Om gäldenären försummar betalningsprogrammet kan skulden enligt 42 § 1 mom. i lagen om skuldsanering för privatpersoner tas ut på säkerhetens värde.

3.4 Borgensmannens ställning

Utskottet har speciellt tagit upp borgensmannens ställning när det behandlat propositionen. Det föreslår att bestämmelserna kompletteras för att trygga borgensmannens ställning när tidsfristen för utsökningsgrunden förlängs för huvudgäldenären. Utskottet redogör närmare för sina förslag i detaljmotiveringen.

Utskottet har dessutom sett på situationen för de borgensmän som efter att ha betalat skulden för huvudgäldenären själva blivit borgenärer i relation till huvudgäldenären. För en sådan borgensman kan det förefalla oskäligt att också hans regressfordringar på huvudgäldenären preskriberas enligt de föreslagna bestämmelserna.

Men efter övervägande har utskottet stannat för att det inte är motiverat att ta in undantagsbestämmelser om preskription av regressfordringar i lagen. Om regressfordringar permanent eller ens för en viss övergångsperiod undantas från tillämpningen av preskriptionsbestämmelserna blir lagstiftningen synnerligen komplicerad och svårtillämplig. Undantagsbestämmelser skulle också betyda svåra gränsdragningar och likställdhetsproblem i förhållande till övriga privatpersoner i borgenärsställning, inte minst till brottsoffer som är berättigade till ersättning på grund av personskada. Ur gäldenärens synvinkel innebär undantagsbestämmelserna att de problem för vilka de föreslagna preskriptionsbestämmelserna över huvudtaget är tilltänkta står kvar. Utskottet påpekar dessutom att det för en privat borgenär redan nu föreslås en längre indrivningstid än normalt, dvs. 20 år, som dessutom kan förlängas med tio år om gäldenären genom otillbörliga förfaranden försöker undvika verkställighet.

3.5 Information och uppföljning

Enligt utskottets mening är det mycket viktigt att justitieministeriet effektivt informerar om de nya preskriptionsbestämmelserna och deras konsekvenser för borgenärer, gäldenärer och borgensmän. Ministeriet bör lämpligen använda sig av flera informationskanaler, inbegripet information på nätet, och då särskilt ta fasta på en klar och för allmänheten lättfattlig framställning. De nya bestämmelserna kan göras lättare att förstå t.ex. genom exempelfall.

Justitieministeriet bör noga ge akt på hur de nya preskriptionsbestämmelserna tillämpas och efter en tillräckligt lång uppföljningsperiod göra en samlad bedömning av konsekvenserna för borgenärernas och gäldenärernas samt övriga skuldansvarigas, som borgensmännens, situation. En fråga som kan vara bra att utreda i sammanhanget är om lagstiftningen om preskription av skuld behöver vidareutvecklas t.ex. genom att föreskriva att bestämmelserna om preskription som inte kan avbrytas också ska omfatta fordringar som saknar utsökningsgrund.

4 Skydd av minderåriga för obefogad skuldsättning

Regeringen föreslår att utmätningsmannen ska göra en anmälan till förmyndarmyndigheten när ett utsökningsärende som grundar sig på en dom i tvistemål har väckts mot en person som inte har fyllt 18 år. Motsvarande anmälan ska också göras när skatter tas ut hos en minderårig genom utsökning. Enligt propositionens motivering (s. 24/I) är det meningen att förmyndarmyndigheten tar kontakt med den minderårigas vårdnadshavare och utreder varför den minderåriga har blivit betalningsskyldig.

För att skydda minderåriga föreslås dessutom att intyg ur utsökningsregistret inte lämnas ut över dem som är under 15 år och att den som bedriver kreditupplysningsverksamhet inte ska få de uppgifter som avses i lagen.

Ekonomiutskottet anser i sitt utlåtande att de föreslagna bestämmelserna är motiverade. Det faktum att förmyndarmyndigheten kan ta kontakt med den minderårigas vårdnadshavare bör enligt utskottets mening förebygga att den minderåriga skuldsätter sig. Med anledning av kontakten kommer en del av de fordringar som redan gått till indrivning sannolikt att hanteras så att behovet av tvångsindrivning faller bort. Bestämmelserna förväntas också uppmuntra finansiärerna till ännu större försiktighet.

Vid utfrågningen av sakkunniga framkastades det att lagstiftningen blir ännu effektivare om exakta bestämmelser om vilka åtgärder förmyndarmyndigheten ska vidta efter utmätningsmannens anmälan tas in i lagen. Lagutskottet framhåller att förmyndarmyndigheterna redan utifrån den nuvarande lagen om förmyndarverksamhet (442/1999) har omfattande befogenheter att vidta åtgärder efter att ha fått anmälan om ett utsökningsärende mot en minderårig från utmätningsmannen. Intressebevakaren ska på begäran ge förmyndarmyndigheten alla nödvändiga uppgifter, verifikat och handlingar som gäller uppdraget (56 § 2 mom. i lagen om förmyndarverksamhet). Om intressebevakaren försummar denna skyldighet kan förmyndarmyndigheten ta till de tvångsmedel som anges i lagen (57 §). Om tryggandet av huvudmannens intressen förutsätter en åtgärd som intressebevakaren inte har vidtagit, kan förmyndarmyndigheten ansöka om att domstolen förordnar en annan intressebevakare för att vidta åtgärden (58 §). I ytterlighetsfall kan förmyndarmyndigheten ansöka om att domstolen skiljer intressebevakaren från uppdraget (16, 72 och 81 §). Situationerna kan vara i högsta grad varierande och därför förefaller det lämpligt att förmyndarmyndigheten kan pröva vilka åtgärder det i varje enskilt fall är motiverat att skrida till med anledning av utmätningsmannens anmälan.

Vid utfrågningen av sakkunniga har det också föreslagits att myndigheterna bör ta tag i minderårigas skuldsättning redan på ett tidigare stadium. Det låter sig göras t.ex. när domstolen behandlar ett ärende som gäller en minderårigs betalningsskyldighet. Men enligt utskottets mening bör förmyndarmyndigheternas resurser åtminstone till en början lämpligen koncentreras på de svåraste fallen där saken redan gått så långt som till indrivning genom utmätning. Bestämmelserna kan utvecklas senare när det finns större erfarenhet av tillämpningen.

Grundlagsutskottet vill ur proportionalitetssynvinkel påpeka att utmätningsmannen ska göra anmälan om minderårigas alla skulder som kommer till utmätning. Det anser att lagutskottet har anledning att ytterligare överväga om inte små skulder bör undantas från anmälningsskyldigheten.

Lagutskottet anser inte att det är motiverat att anmälningsskyldigheten avgränsas med hänsyn till skuldens storlek. Det ser det som en varningssignal inte minst när det gäller barn att indrivningen har gått så långt som till utsökning, helt oberoende av skuldens storlek. Dessutom driver man in varje enskild fordran som gått till utsökning och utmätningsmannen saknar vetskap om hur stor gäldenärens totala skuld är. Hur små enskilda skulder än är kan de sammantagna bli till en betydande skuldbörda framför allt för en minderårig.

Utifrån det som sagts ovan tillstyrker lagutskottet de föreslagna bestämmelserna om anmälningsskyldighet utan ändringar. Det handlar om ett viktigt förfarande som ska skydda barn och som i långa stycken är beroende av förmyndarmyndigheternas praxis för att fungera effektivt och därför är det befogat att noga ge akt på om reformen uppnår sitt syfte. Utskottet föreslår ett uttalande om detta (Utskottets förslag till uttalande 1).

Enligt propositionens motivering (s. 24/II) är avsikten också att man genom vissa praktiska styråtgärder, t.ex. social- och hälsovårdsministeriets så kallade kommunbrev, får dem som fakturerar offentliga vårdavgifter att fästa uppmärksamhet vid att fakturor inte utan grund skrivs ut i en minderårigs namn. Utskottet ser de tilltänkta styråtgärderna som mycket viktiga för att skydda minderåriga mot obefogad skuldsättning. Det är nödvändigt att regeringen före utgången av 2007 kommer med en utredning till lagutskottet om vilka åtgärder som vidtagits i saken.

5 Betalningsavtal

I samband med den tredje fasen av totalöversynen av utsökningslagstiftningen ansåg lagutskottet att utmätningsmannen bör försöka få till stånd betalningsavtal mellan gäldenären och den som ansökt om utmätning (LaUB 5/2006 rd). Utskottet upprepar sin uppmaning i detta sammanhang.

Vidare anser utskottet att justitieministeriet bör utreda hur ofta och vilket slag av betalningsavtal som ingås vid utsökning och hur de kan användas för att underlätta gäldenärernas situation. Det bör särskilt utredas i vilken mån parterna ingår avtal om att betalningarna i första hand avräknas på kapitalet och först i andra hand på räntan.

Utredningen av betalningsavtal kan kanske lämpligen kombineras med den undersökning av hur det skyddade beloppet vid utmätning relaterar till utkomststödet som utskottet tidigare efterlyst (LaUB 5/2006 rd).

6 Gäldenärens rätt att få uppgifter

Utskottet har informerats om att åtminstone en del gäldenärer kan ha haft svårigheter med att få uppgifter om sina skulders belopp och grunder. Därför uppmärksammar utskottet att det under pågående valperiod har tagits in en allmän bestämmelse om gäldenärens rätt att få uppgifter i lagen om indrivning av fordringar (513/1999). Där föreskrivs att gäldenären har rätt att av borgenären på begäran kostnadsfritt få uppdaterade uppgifter om det totala beloppet av sina skulder och grunderna för dem, en specifikation över obetalda skulder och amorteringar på dem samt en utredning över hur upplupna räntor och kostnader på skuldkapitalet bestäms. Gäldenären har i regel rätt att få uppgifterna gratis.

När riksdagen behandlade ett förslag till ändring av lagen om indrivning av fordringar godkände den på förslag av lagutskottet ett uttalande om att regeringen förutsätts utreda om gäldenärerna har tillräckliga möjligheter att försäkra sig om att de fordringar som indrivs hos dem är korrekta och att den vidtar behövliga åtgärder för att förbättra gäldenärernas rättssäkerhet, om behov uppdagas (RSv 247/2004 rd). Lagutskottet ansåg i sitt utlåtande om berättelsen om regeringens åtgärder 2005 (LaUU 11/2006 rd) att frågan kräver fortsatt uppföljning.

7 Förbud att anlita ombud i utsökning av offentliga fordringar

Regeringen föreslår att det ska vara förbjudet att anlita ombud vid utsökning av offentliga fordringar. Utskottet har beslutat tillstyrka förslaget, men anser att för- och nackdelarna med förbudet mot ombud bör utredas närmare.

I 9 § i lagen om indrivning av fordringar ingår ett liknande om än snävare förbud mot ombud. Riksdagen godkände 2004 på förslag av lagutskottet ett uttalande om att regeringen förutsätts utreda om bestämmelserna i paragrafen om begränsningar som gäller indrivningsuppdrag är ändamålsenliga (RSv 247/2004 rd). I berättelsen om regeringens åtgärder 2005 sägs att meningen är att man börjar utreda verkningarna av begränsningar som gäller indrivningsuppdrag och ändamålsenligheten av att bibehålla dessa när de lagändringar som gäller kontrollavgifterna i kollektivtrafik har trätt i kraft och kommunerna har skaffat sig erfarenheter av hur indrivningen av kontrollavgifter ordnas och de eventuella problem som indrivningen för med sig (B 4/2006 rd, s. 156). Utskottet anser att det i samband med den utredning som riksdagen tidigare yrkat på är nödvändigt att utreda också om ombudsförbudet i 5 § i lagen om verkställighet av skatter och avgifter är lämplig.

Frågan anknyter också till den pågående kommun- och servicestrukturreformen, eftersom kommunerna är betydande borgenärer när det gäller offentliga fordringar. Reformen avser bl.a. att utveckla sätten att producera tjänster och att organisera dem (se RP 155/2006 rd och FvUB 31/2006 rd). I samband med utredningen är det enligt utskottets mening också nödvändigt att bedöma om förbudet att anlita ombud behöver slopas åtminstone för kommunerna för att de ska ha tillgång till fler möjligheter att göra sin serviceproduktion effektivare.

I utredningen måste gäldenärernas rättsskydd ges minst lika stor tyngd som lämplighets- och effektivitetsaspekter. Dessutom är det nödvändigt att ge akt på hur stora indrivningskostnaderna blir för gäldenärerna. Lagutskottet konstaterade i samband med behandlingen av regeringens proposition med förslag till lag om ändring av lagen om indrivning av fordringar att utvecklingen av indrivningskostnader måste följas upp regelbundet (LaUB 14/2004 rd). I det sammanhanget föreskrevs det om s.k. tabellavgifter som trädde i kraft den 1 maj 2005, men effekterna av bestämmelserna om dem för storleken på gäldenärernas kostnader för indrivningen har ännu inte utretts. Utskottet vill att en sådan utredning finns tillgänglig när det en dag ska avgöras om förbudet mot ombud behövs vid indrivningen av skatter eller inte.

Utskottet föreslår ett uttalande i saken (Utskottets förslag till uttalande 2).