Detaljmotivering

1. Lag om medling i tvistemål och stadfästelse av förlikning i allmänna domstolar

4 §. Hur medling i domstol inleds.

Av paragrafens 1 mom. framgår att i ansökan till domstol om medling kan framställas önskemål om vilken domare som ska fungera som medlare. Denna möjlighet finns inte i den gällande lagen.

Lagutskottet konstaterar att vissa principiella synpunkter kan anläggas på möjligheten att be om en viss domare. Vid en normal rättegång kan parterna inte påverka valet av domare i sin sak. Å andra sidan handlar medlingen inte direkt om rättskipning. Avsikten med medling är att parterna själva ska lösa sina tvister medan medlarens uppgifter endast är att hjälpa parterna på traven. En lyckad medling kräver att parterna litar på medlaren. Lagutskottet anser att just detta talar för att ge parterna en möjlighet att be att få en namngiven domare som medlare i sin sak. För tydlighetens skull är det nödvändigt att uttryckligen nämna denna möjlighet i lagen. Det finns emellertid skäl att understryka att det handlar om önskemålet där domstolen själv överväger om begäran kan uppfyllas.

5 §. Medlare och medlares biträde.

Enligt paragrafens 1 mom. ska medlaren vara domare vid den domstol som behandlar saken. Momentet motsvarar den gällande regleringen.

När lagutskottet behandlade regeringens proposition med förslag till lag om medling i tvistemål i allmänna domstolar (RP 114/2004 rd) konstaterade utskottet att det med tanke på ett förnuftigt utnyttjande av domstolarnas resurser vore på sin plats att längre fram, när det finns erfarenheter att tillgå, diskutera om det finns anledning att bredda möjligheten att vara medlare. Exempelvis domarna vid andra tingsrätter i samma hovrätts domkrets kunde komma i fråga som medlare i underrätter (LaUB 4/2005 rd).

I denna proposition finns inget förslag som syftar till att utvidga möjligheten att vara medlare och det görs inte heller någon utvärdering av behovet. Enligt utredning till utskottet togs frågan upp under beredningen men drevs inte vidare, eftersom avsikten i första hand var att bereda de ändringar i lagstiftningen som direktivet kräver. Det ansågs att frågan om utvidgning i så fall ska bedömas och beredas separat. Med hänvisning till tidigare ställningstaganden anser lagutskottet emellertid det viktigt att det i ett senare skede vid en lämplig tidpunkt görs en bedömning av hur lagstiftningen fungerar och övervägs eventuella ändringsbehov. Det är då viktigt att beakta bland annat om den utvidgning av tingsrätternas domkretsar som genomfördes 2010 har någon betydelse för möjligheten att fungera som medlare.

Av paragrafens 2 mom. framgår i överensstämmelse med gällande reglering att medlaren under vissa förutsättningar kan ha ett biträde. Arvode och kostnadsersättning till biträdet betalas av parterna. I detta sammanhang fäster lagutskottet uppmärksamhet vid att rättshjälpslagen () inte ger möjlighet till rättshjälp för att betala arvode till en medlare. I sitt tidigare betänkande som nämndes ovan godtog utskottet denna lösning, men ansåg det nödvändigt att regeringen vid uppföljningen av hur medlingen i tvistemål kommit i gång också samla in uppgifter om i vilken mån biträden anlitats och utifrån uppföljningen i förekommande fall ta fram ett separat förslag till ändring av rättshjälpslagen.

Enligt utredning har en ändring av rättshjälpslagen inte övervägts i samband med beredningen av föreliggande lagförslag av samma skäl som man inte heller har övervägt en utvidgning av möjligheten att fungera som medlare. Lagutskottet upprepar också i detta avseende det som tidigare anförts om behovet av uppföljning. Utskottet hänvisar till det s.k. Follo-projektet som startar 2011 vid fyra tingsrätter och som innebär att man kommer att göra försök med sakkunnigbiträden vid domstolsmedling i vårdnadsrättstvister. Erfarenheterna av försöket kan vara av vidare intresse när man dryftar frågan om biträden vid domstolsmedling.

7 §. Åstadkommande av förlikning.

  I paragrafens 2 mom. föreskrivs att medlaren på begäran eller med samtycke av parterna kan lägga fram ett förslag till uppgörelse i godo. Förslaget kan bygga på vad som medlaren på grundval av de omständigheter som parterna har lagt fram i medlingen bedömer vara ändamålsenligt. Enligt gällande lagstiftning ska medlingsförslaget basera sig på vad medlaren anser vara skäligt.

Enligt utredning till utskottet är bakgrunden till förslaget strävan att understryka medlingens syfte att åstadkomma en lösning som tillfredsställer parterna och deras behov. Medlarens förslag ska därför utgå från parternas framtida behov och inte nödvändigtvis från var det som med beaktande av gällande lag och själva tvisten skulle vara skäligt. Bestämmelsen har formulerats på det föreslagna sättet i hopp om att medlingsförslaget, till åtskillnad från ett rättegångsförfarande, ska ta sikte på framtiden.

Med hänvisning till det som sägs ovan har lagutskottet stannat för att förorda de föreslagna formuleringarna. Utskottet understryker emellertid att även om medlingsförslagen enligt den nya lagen ska basera sig på en ändamålsenlighetsprövning innebär detta inte att förslaget inte samtidigt ska vara såväl skäligt som rättvist. Senast när medlingen ska stadfästas kommer man att pröva om förslaget är skäligt. Om medlingsförslaget är klart oskäligt eller lagstridigt får det inte med stöd av 20 kap. 3 § i rättegångsbalken stadfästas.

12 §. Offentlighet för medling i domstol.

  Enligt paragrafen sker medling i domstol också i framtiden i första hand offentligt. Men offentligheten föreslås få nya begränsningar jämfört med gällande lag, eftersom det enligt förslaget ska vara möjligt att genomföra hela medlingen utan att allmänheten är närvarande. Detta ska bara kunna ske på gemensam begäran av parterna och kan förverkligas bara om tilltron till att medlingen går riktigt till eller något annat vägande skäl inte kräver att behandlingen är offentlig. Detta förslag till ändring bygger inte direkt på direktivet utan tanken är att ändringen ska göra lagen mera användbar.

Även om medling vid domstol inte är ett rätttegångsförfarande anser lagutskottet det viktigt att denna form av medling också i fortsättningen i regel är offentlig eftersom det är fråga om myndighetsutövning. Å andra sidan måste man beakta att syftet med medling kan nås bara om stämningen är förtroendefull och att närvaron av publik inte nödvändigtvis främjar detta. Utifrån utredning anser utskottet att man i förslaget har lyckats finna en balanserad lösning när det gäller medlingens offentlighet och kravet på förtroende. Utskottet förordar förslaget. Även om offentligheten när det gäller allmänhetens möjlighet att närvara begränsas innebär den nya lagen inga förändringar i fråga om handlingsoffentligheten och medlingsavtalets offentlighet. Enligt utskottet är det viktigt att följa praxis och effekterna av denna lagändring.

2. Lag om ändring av 17 kap. 23 § i rättegångsbalken

23 §.

Till paragrafens 1 mom. föreslås en ny 5 punkt enligt vilken en i lagen om medling i tvistemål och stadfästelse av förlikning i allmänna domstolar avsedd medlare eller medlarens biträden i tvistemål inte får vittna om vad han eller hon i sitt uppdrag fått veta om det ärende medlingen gäller, om inte synnerliga skäl kräver att denne förhörs om detta eller den till vars förmån tystnadsplikten har bestämts ger sitt samtycke till vittnandet. Lagutskottet konstaterar att den föreslagna ordalydelsen står i överensstämmelse med direktivet och motsvarar formuleringen av punkt 3 i samma moment. I regel är sålunda varken medlaren eller biträdet skyldiga att vittna i en rättegång som följer på medlingen. För att de ska kunna uppträda som vittnen krävs antingen parternas samtycke eller förekomsten av synnerliga skäl. Exempelvis barns fördel eller skydd för någons personliga fysiska eller psykiska integritet kunde vara sådana skäl