Motivering

Sänkt promillegräns för fylleri i yrkesmässig sjötrafik

Propositionen går ut på att ändra strafflagens bestämmelse om fylleri i sjötrafik så att gränsen för straffbarhet i yrkesmässig sjötrafik sänks från 1,0 till 0,5 promille alkohol i blodet. Ändringen föranleds av internationella sjöfartsorganisationens (IMO) så kallade STCW-konvention (FördrS 22/1984), som ändrades 2010 på så sätt att promillegränsen för fartygets befälhavare, befälet och den personal som fullgör säkerhetsuppgifter sänktes till 0,5. Syftet med propositionen är att harmonisera vår lagstiftning med konventionen när det gäller ändringen av promillegränsen. Gränserna i konventionen gäller internationella handelsfartyg, men regeringen föreslår att promillegränsen nu ska sänkas också i inrikes sjöfart. Lagutskottet ställer sig bakom förslaget att ändra vår lagstiftning så att den svarar mot åtagandena enligt konventionen.

Allmän sänkning av promillegränsen för fylleri i sjötrafik

Utgångspunkterna i propositionen

När propositionen bereddes funderade man också på att allmänt sänka gränsen för fylleri i sjötrafik till 0,5 promille, men stannade för att inte föreslå det eftersom det inte hade framkommit något vägande skäl att göra en sådan ändring. Regeringen motiverar sitt beslut bl.a. med att sjösäkerheten har förbättrats betydligt de senaste 30 åren trots att antalet båtar stigit och det blivit allt populärare att åka båt. I proportion till båtbeståndet har antalet dödsfall sjunkit med 90 procent. I största delen av dödsfallen är det enligt propositionen fråga om kraftiga berusningstillstånd på över två procent som klart överskrider gränsen för straffbarhet. I motiveringen anser regeringen dessutom att de argument som framförts för att sänka den allmänna promillegränsen främst varit principiella och inte sådana som kan betraktas som särskilt vägande när det gäller att införa en straffbestämmelse.

Ett alternativ var också att sänka promillegränsen för fylleri i sjötrafik utifrån fartygets storlek eller hastighet. Men man stannade för att inte lägga fram något sådant förslag, eftersom fartygets storlek eller hastighet inte i sig anses vara utslagsgivande för hur stor fara fartyget ger upphov till i sjötrafiken.

Behandlingen av propositionen i utskottet

De sakkunniga som lagutskottet hört har haft olika åsikter om en sänkning av den allmänna promillegränsen för fylleri i sjötrafik. En del förespråkade regeringens beslut att fortsatt låta gränsen gå vid 1,0 promille medan andra ville se att den sänktes till 0,5 promille. Ett förslag var att vid en sänkning särskilt tillämpa gränsen på stora eller snabba fritidsbåtar.

Skyddsobjektet är här trafiksäkerheten, så som det framgår av propositionen. När det gäller vägtrafiken vet man utifrån ett flertal undersökningar att sannolikheten för föraren att råka ut för en olycka växer exponentiellt när alkoholhalten i blodet ökar. Enligt en utredning gjord av Rättspolitiska forskningsinstitutet om straffpraxis vid fylleri i sjötrafik är typfallet att den skyldiga kört båt ganska kraftigt berusad, med 1,5—2 promille alkohol i blodet. Visserligen menar utskottet att övervakningen av lindrigare fall också har betydelse för den allmänna sjösäkerheten.

Under behandlingens gång begärde utskottet en bedömning av både justitieministeriet och inrikesministeriet om hur antalet fall och polisens, åklagarnas och domstolarnas resurser eventuellt skulle påverkas om den allmänna gränsen för straffbarhet i fråga om fylleri i sjötrafik sänktes till 0,5 promille.

I sin tilläggsutredning uppgav justitieministeriet att ungefär 2 procent av de båtförare som genomgått utandningsprov vid razzior de senaste åren hade överskridit gränsen på en promille. Ungefär 5 procent hade 0,5—0,99 promille alkohol i blodet. Enligt justitieministeriets uppfattning skulle antalet brott fördubblas om promillegränsen sänktes till 0,5. Det betyder att polisen, åklagarväsendet och domstolarna skulle få behandla ca 400 nya brott. Ett nytt brottmål kostar enligt justitieministeriets beräkning ca 1 200—1 700 euro, så en sänkning av promillegränsen i sjötrafiken skulle föra med årliga sig kostnader på ungefär 0,5—0,7 miljoner euro.

Inrikesministeriet tror för sin del att om den allmänna promillegränsen sänktes skulle en del av dem som kör båt med 0,5—0,99 promille alkohol i blodet inte längre göra det eftersom det skulle vara förbjudet. Visserligen skulle en lagändring enligt ministeriet inte nödvändigtvis automatiskt leda till att myndigheterna fick kännedom om betydligt fler brott. Antalet fall av sjöfylleri som polisen får veta om är nämligen ganska litet, och övervakningsresurserna inverkar på hur många som kan uppdagas. I sin utredning uppger ministeriet också att en båtpatrull bara kan behandla ett fall åt gången. I behandlingen medverkar också en patrull på land, som för den misstänkte till blodprov eller prov med precisionsalkometer och eventuellt gör polisanmälan. Dessutom krävs det personella resurser för att förhöra den misstänkte och slutföra förundersökningen. På det stora hela anser inrikesministeriet att en lägre promillegräns kunde övervakas utan resurstillskott eller nya precisionsalkometrar.

Lagutskottet konstaterar att konsekvensanalyserna ovan pekar åt olika håll när det gäller att sänka den allmänna promillegränsen. Det är alltså inte uteslutet att ändringen kan påverka resursbehovet inom behandlingen av brottmål, som den ser ut i nuläget. Det som är problematiskt för övervakningen av sjöfylleri rent konkret är enligt utskottet att en båtpatrull måste lägga sin tid på ett fall åt gången och att behandlingen av ett enda fall kan ta upp till nästan två timmar.

Därför vore det viktigt att förenkla och snabba upp behandlingen, anser utskottet. Oavsett promillegräns bör polisen och gränsbevakningen ha de mätare som behövs för att övervakningen ska vara effektiv och som gör det möjligt att tillförlitligt påvisa alkoholhalten i blodet utan att föraren måste genomgå mätningar på land. Då går det väsentligt mycket snabbare att utreda fall av sjöfylleri. De bärbara precisionsalkometrar (50 stycken) som polisen fått är enligt uppgift inte tillräckligt många för att i stor utsträckning kunna placeras ut i polisbåtarna. När polisen och gränsbevakningen inte har precisionsalkometrar i sina båtar betyder det att patruller på land måste involveras mer i de fortsatta utredningarna.

Behandlingen av sjöfyllerifall kunde enligt utskottet också gå snabbare och enklare om det fanns ett förenklat förfarande för lindrigare fall, så att det inte alltid behövdes en fullständig straffprocess med åklagare och domstolar involverade. För närvarande kan t.ex. strafforder inte tillämpas vid sjöfylleri.

Utskottet anser följaktligen att det kan vara motiverat att kombinerna en eventuell sänkning av den allmänna gränsen för straffbarhet i fråga om fylleri i sjötrafik med andra ändringar som lättar upp proceduren. Eftersom det inte i det här sammanhanget är möjligt att gå in på några sådana ändringar i tillräcklig utsträckning är det inte motiverat att sänka den allmänna gränsen utifrån propositionen och dess riksdagsbehandling. Utskottet ser det ändå som viktigt att en allmän sänkning av straffbarheten till 0,5 promille framöver undersöks bl.a. genom att man utreder möjligheterna att samtidigt göra andra ändringar som minskar myndigheternas arbetsbörda och snabbar upp utredningen av fallen, t.ex. möjligheterna att få fler precisionsalkometrar till polisen och gränsbevakningen och bredda tillämpningen av strafforderförfarandet. Det är motiverat att göra en bedömning när det finns konkreta erfarenheter av den aktuella lagändringen. Samtidigt kan man se om det förekommit problem med tolkningen eller tilllämpningen i och med att olika gränser gäller för olika typer av sjötrafik.

Utskottet pekar dessutom på vikten av att förbättra sjösäkerheten även på andra sätt än genom lagstiftning. Här är det på sin plats med bl.a. upplysning och bättre sjömanskap bland båtförarna.

Berusningstillstånd under en promille

Den vars förmåga till de prestationer som uppgiften kräver är nedsatt kan redan i nuläget dömas för fylleri i sjötrafik, om omständigheterna är sådana att gärningen kan äventyra någon annans säkerhet. I sådana fall kan alltså berusningstillstånd under en promille leda till straffansvar.

Men i praktiken tillämpas den här bestämmelsen ändå sällan, för fallen gallras ut i straffprocessen genom beslut av polisen eller åklagaren. Därför har det inte uppstått någon rättspraxis. Enligt utredning är det i praktiken så att det inte funnits bevis på att prestationsförmågan varit nedsatt. En annan synpunkt som framförts är att det också kan handla om att bestämmelsen om fylleri i sjötrafik till den här delen tillämpas mycket schablonmässigt uttryckligen därför att det är svårt att få bevis för de faktorer som anges där. Med andra ord kan en del fall gallras ut i straffprocessen enbart på den grunden att föraren haft omkring en promille alkohol i blodet.

Utskottet framhåller att straffbestämmelsen inte får tillämpas schablonmässigt i de fall där föraren har närapå en promille alkohol i blodet, utan prestationsförmågan och omständigheterna bör faktiskt bedömas. Om prestationsförmågan de facto är nedsatt måste åtgärder vidtas. Bedömningen bör göras med hänsyn till sättet att köra, hastigheten och typen av fartyg. Utskottet ser det också som viktigt med en närmare undersökning av varför bestämmelsen sällan tillämpas, om de myndigheter som övervakar sjötrafiken behöver anvisningar för hur den ska tillämpas och om den bör lyftas fram också i utbildningen.

Att göra skillnad mellan yrkesmässig sjötrafik och annat båtliv

I och med propositionen kommer det att finnas två olika promillegränser i straffbestämmelsen om fylleri i sjötrafik: 0,5 promille i yrkesmässig sjötrafik och 1,0 promille i övrig sjötrafik. I fråga om straffbarhetens räckvidd är det viktigt att straffbestämmelsen tillräckligt klart och exakt anger när den lägre promillegränsen blir tillämplig.

I motiveringen till propositionen står det bl.a. att den nya promillegränsen i yrkesmässig sjötrafik ska gälla all yrkesmässig frakt- och persontrafik på finskt territorialvatten. Som yrkesmässig trafik räknas transport av last och passagerare, men de nya bestämmelserna ska också gälla t.ex. bogserbåtar, isbrytare och sjöräddningsfartyg. Bestämmelserna omfattar också restaurangfartyg i trafik, hyrda bemannade fartyg och stats- och kommunägda fartyg och yrkesbåtar.

Utöver det som står i propositionsmotiven vill utskottet påpeka att det vid tillämpningen av den lägre promillegränsen är relevant vad fartyget eller båten används till när föraren gör sig skyldig till fylleri i sjötrafik, alltså om fartyget eller båten just då används för yrkesmässig sjötrafik. Enligt utskottet är det alltså inte avgörande att fartyget eller båten kan användas för yrkesmässig sjötrafik om det eller den inte vid det aktuella tillfället används för det ändamålet.

Lagmotionen

Ovan stannade utskottet för att förorda att promillegränsen för fylleri i sjötrafik sänks till 0,5 promille i yrkesmässig sjötrafik så som regeringen föreslår. Därför föreslår utskottet att lagmotion LM 4/2011 rd om att sänka den allmänna gränsen för straffbarhet till 0,5 promille förkastas. Utskottet ser det som sagt ändå som viktigt att en allmän sänkning av gränsen för straffbarhet framöver undersöks bl.a. genom att man utreder möjligheterna att få fler precisionsalkometrar till polisen och gränsbevakningen och att bredda tillämpningen av t.ex. strafforderförfarandet.