Motivering

I 17 § 2 mom. 4 punkten tingsrättslagen föreskrivs att lagmannen kan förordna den som tjänstgjort som notarie i fyra månader att i enskilda fall vara ordförande i så kallad nämndemannasammansättning, dock inte i brottmål där den åtalade är häktad eller där, under de omständigheter som framgår i målet, följden kan vara något annat eller strängare straff än böter eller fängelse i två år. Innan högsta domstolen i mars i år kom med ett förhandsavgörande (HD 2001:30) hade bestämmelsen av hävd tolkats så att straffskalan för de enskilda brottåtalen är avgörande, inte den sammanräknade tiden för maximistraffen för dem. Men högsta domstolens tolkning är att lagrummet avser det maximistraff som svaranden kan dömas till i ett och samma brottmål, oberoende av antalet brott som skall prövas.

I propositionen föreslås att bestämmelsen ändras så att de maximistraff som kan dömas ut för de enskilda brott åtalet gäller entydigt skall ligga till grund för notariernas och tingsfiskalernas av brottets grovhet beroende behörighet. Utskottet anser att den föreslagna preciseringen av bestämmelsen är ändamålsenlig och nödvändig samt tillstyrker lagförslagen utan ändringar.

Regeln att notariernas och tingsfiskalernas behörighet är beroende av straffskalan för respektive brott är schematisk, men motiveras av att den är tydlig och enkel. Med hänsyn till parternas rättstrygghet är det av fundamental betydelse att lagmannen enligt 17 § 3 mom. tingsrättslagen inte får förordna en notarie eller tingsfiskal att behandla ett mål som på grund av sin art eller sin omfattning bör anses vara svårt att avgöra.

Enligt utredning till utskottet förekommer det inga problem med rättstryggheten i praktiken. Utskottet påpekar därför att det handlar om en lagteknisk justering, där ett förtydligande av bestämmelserna medger en återgång till lagens ursprungliga syfte. Följaktligen kan utskottet i sammanhanget inte ta ställning till vare sig domstolsväsendets tjänstestruktur eller en omläggning av domarutbildningen, två frågor som för närvarande bereds i ett vidare perspektiv.

I samband med expertutfrågningen diskuterades också behovet av en särskild övergångsbestämmelse. Utskottet hänvisar till det som sägs i motiveringen till propositionen (s. 3 andra spalten), nämligen att bestämmelser om rättegångsförfarandet enligt etablerad praxis så snart de har trätt i kraft börjar tillämpas även i ärenden som anhängiggjorts innan en ny lag trätt i kraft. Den nya lagen tillämpas följaktligen också på ärenden som anhängiggjorts före lagens ikraftträdande. Därför behövs ingen särskild övergångsbestämmelse, utan så snart lagen trätt i kraft gäller den alla ärenden som är anhängiga vid domstolarna.