Allmänt

Regeringen föreslår betydande ändringar i strafflagens bestämmelser om vapenbrott. Strafflagens 41 kap. ses över i sin helhet och kompletteras med en ny straffbestämmelse om hantering av skjutvapen för begående av ett allvarligt brott. Dessutom kompletteras straffbestämmelsen om grovt skjutvapenbrott med en ny skärpningsgrund, det vill säga en ny kvalificeringsgrund. Samtidigt skärps också straffen för vapenbrott. 

De föreslagna ändringarna grundar sig i stor utsträckning på skrivningarna i regeringsprogrammet. I regeringsprogrammet betonas åtgärder mot grov brottslighet, i synnerhet organiserad brottslighet. Syftet med de föreslagna ändringarna är att säkerställa en heltäckande och ändamålsenlig reglering om vapenbrott också i fråga om straffnivåerna. Ändringarna bedöms ha en brottsförebyggande verkan. 

De ändringar som föreslås i propositionen motiveras med lägesbilden och utvecklingsperspektiven för vapenbrott samt behovet av att kännbart ingripa i och förhindra den typen av brottslighet (se RP, s. 25–27). Det konstateras att brottslighet som har samband med skjutvapen i allt högre grad högre grad än tidigare har kopplingar till grov brottslig verksamhet som äger rum inom grupper. I propositionen fästs också uppmärksamhet vid den organiserade brottslighetens allt starkare fotfäste, vapenbrottslighetens internationalisering, den svarta näthandeln med vapen och 3D-utskrivningen av skjutvapen. En anmärkningsvärd förändring i omvärlden är också Rysslands angrepp på Ukraina, eftersom det bedöms att vapen från kriget sannolikt kommer att spridas också till Finland. Dessutom fästs det i propositionen uppmärksamhet vid det allvarliga läget med skjutvapenvåld i Sverige. När det gäller farliga föremål och föremål som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan lyfts det fram att det har blivit vanligare särskilt bland unga och grupper av unga att bära eggvapen. Ungdomsrånen har också ökat. 

Förvaltningsutskottet fäster i sitt utlåtande uppmärksamhet vid Centralkriminalpolisens utredning från 2023, enligt vilken ungefär en fjärdedel av skjutvapenbrotten och de grova gärningsformerna av dem hade kopplingar till allvarlig eller organiserad brottslighet åren 2020–2022 (se FvUU 3/2025 rd, s. 3). Skjutvapen hör till basutrustningen inom den organiserade brottsligheten och de kan användas för att begå olika typer av brott och också för uppgörelser med andra kriminella och för brott mot helt utomstående. Inom den organiserade brottsligheten finns det en betydande koppling mellan skjutvapenbrottslighet och narkotikabrottslighet. Förvaltningsutskottet noterar i sitt utlåtande att skjutvapenbrottslighet i huvudsak är dold brottslighet som ofta avslöjas i samband med andra polisuppdrag, särskilt i samband med utredning av vålds- och narkotikabrott. Förvaltningsutskottet påpekar också att det vid brott mot liv och hälsa och rån i betydande grad används farliga föremål och föremål som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan, i synnerhet eggvapen. Av en förfrågan som Centralkriminalpolisen gjorde bland polisinrättningarna framgår det att det har blivit vanligare särskilt bland unga och grupper av unga att bära eggvapen. Eggvapen nämns som redskap i mer än en tredjedel av polisanmälningarna som gäller ungdomsrån. Förvaltningsutskottet anser i sitt utlåtande att de föreslagna ändringarna behövs och är motiverade. 

Enligt grundlagsutskottet kan lagförslagen behandlas i vanlig lagstiftningsordning (GrUU 7/2025 rd). Grundlagsutskottet fäster dock uppmärksamhet vid att straffbestämmelserna ska vara exakta och noggrant avgränsade och att straffen ska vara proportionerliga. 

Lagutskottet anser att en total översyn av bestämmelserna i 41 kap. i strafflagen är befogad, eftersom inga ändringar har gjorts i de bestämmelserna på länge. Det är viktigt att effektivt bekämpa vapenbrott med tanke på att brottslighet med koppling till skjutvapen överlag är av farlig karaktär och har starka kopplingar till organiserad brottslighet och olaglig vapenhandel. Skjutvapen och andra farliga föremål som avses i propositionen kan användas för att begå olika allvarliga brott. Redan bärande av skjutvapen och eggvapen kan medföra hotfulla och skrämmande situationer. Vidare äventyras den allmänna ordningen och säkerheten, eftersom det finns en risk för att den som bär ett vapen också använder det, vilket kan ha allvarliga konsekvenser. Även om det i ljuset av statistiken under de senaste åren inte har skett några större förändringar i antalet skjutvapenbrott eller brott som gäller innehav av farliga föremål, bedöms det utifrån polisens lägesbild och utvecklingsperspektiv att brottsligheten som har samband med vapen kan öka. Enligt uppgifter till utskottet bedöms beredskapen i form av skjutvapen ha ökat bland aktörer inom allvarlig och organiserad brottslighet. Det har då och då beslagtagits ansenliga mängder vapen av personer som har kopplingar till organiserad brottslighet eller av personer som hör till deras närmaste krets. Olika kriminella grupper kan via sina utländska nätverk ha direkta internationella kontakter med organisationer som smugglar vapen. Enligt uppgifter till utskottet är också olaglig näthandel med 3D-utskrivna vapen ett nytt och mycket allvarligt fenomen inom den olagliga vapenhandeln. Ett varnande exempel är också den allvarliga situationen med skjutvapenvåld i Sverige, som snabbt har förvärrats. Lagutskottet anser utifrån det som sägs ovan och de uppgifter som utskottet fått att det är motiverat att ha beredskap för och ingripa mer effektivt och kännbart i vapenbrott och de hot som de medför. 

Sammantaget tillstyrker lagutskottet lagförslagen, men med följande anmärkningar och ändringsförslag. 

Gärningsformerna för skjutvapenbrott och lindrigt skjutvapenbrott

Vissa gärningsformer för skjutvapenbrott föreslås i fortsättningen vara straffbara som lindriga skjutvapenbrott. Enligt propositionen rör det sig om gärningsformer som betraktas som överträdelser av administrativa skyldigheter och som därför anses vara lindrigare än skjutvapenbrott. Det är exempelvis fråga om försummelse av anmälan om och märkning av skjutvapen i strid med skjutvapenlagen (1/1998). Som motvikt föreslås det att straffskalan för lindrigt skjutvapenbrott ändras så att straffet för ett sådant brott också kan vara fängelse i sex månader. I nuläget kan den som begår lindrigt skjutvapenbrott endast straffas med böter. 

Det finns i och för sig motiverade och godtagbara skäl till de föreslagna ändringarna (se RP, s. 31 och 55–57). Lagutskottet fäster dock vikt vid att syftet med skyldigheterna enligt skjutvapenlagen är att trygga myndighetstillsynen över skjutvapen och förhindra olaglig vapenhandel. Försummelse av skyldigheterna enligt skjutvapenlagen kan försvaga uppnåendet av ovan nämnda mål, och därför är det befogat att påföra lämpliga och proportionerliga straff för brott mot skyldigheterna. I bestämmelserna om skjutvapen ska också skyldigheterna enligt FN:s protokoll om skjutvapen och EU-lagstiftningen tas i beaktande. I ljuset av det som sägs ovan har lagutskottet med avvikelse från propositionen kommit fram till att vissa gärningsformer som enligt lagförslaget ska betraktas som lindriga skjutvapenbrott också i fortsättningen är motiverade att betraktas som skjutvapenbrott. Utskottets ändringsförslag behandlas närmare i detaljmotiveringen (41 kap. 1 och 4 § i lagförslag 1). 

Hantering av skjutvapen för begående av ett allvarligt brott

Det föreslås att 41 kap. i strafflagen kompletteras med en ny straffbestämmelse om hantering av skjutvapen för begående av ett allvarligt brott (41 kap. 2 § i lagförslag 1). Enligt bestämmelsen blir det straffbart att inneha ett skjutvapen eller alla delar som behövs för att montera ett skjutvapen eller att låna ut eller överlåta ett sådant vapen eller nämnda delar av ett sådant vapen till någon annan under omständigheter där vapnet är ägnat att bli använt för ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst fyra år eller för ett terroristbrott (1 mom.). Enligt bestämmelsen döms också den som till en organiserad kriminell sammanslutning lånar ut eller överlåter eller försöker låna ut eller överlåta ett skjutvapen eller alla delar som behövs för att montera ett sådant vapen (2 mom.) Straffet föreslås vara fängelse i högst fyra år. 

I den föreslagna straffbestämmelsen är det fråga om situationer där hanteringen av ett skjutvapen är förenad med abstrakt fara för att ett allvarligt brott begås i framtiden och bestämmelsen har riktats särskilt mot verksamhet i organiserade kriminella sammanslutningar. Brott som gäller hantering av skjutvapen är till sin karaktär gärningar som tidsmässigt infaller före till exempel förberedelse till grovt brott mot liv eller hälsa. Det föreslås att straffbarheten utvidgas till ett tidigare skede än tidigare, eftersom det vid beredningen av propositionen har ansetts att strafflagens bestämmelser om straffbarhet för förberedelse till vissa brott och deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet inte är tillräckliga (se RP, s. 15, 38 och 47–48). 

Lagutskottet förordar att strafflagen kompletteras med en ny straffbestämmelse i syfte att säkerställa en heltäckande straffreglering om skjutvapen. Även om den föreslagna bestämmelsen särskilt gäller verksamhet i organiserade kriminella sammanslutningar, är det motiverat att dess tillämpningsområde är mer omfattande än så, eftersom också enskilda personer och grupper som inte uppfyller definitionen av en organiserad kriminell sammanslutning kan orsaka sådan betydande fara som är förknippad med brott som begås genom användning av skjutvapen. 

Vid införandet av straffbestämmelser måste man på behörigt sätt beakta de allmänna villkor för begränsning av användningen av straffrätt som lagutskottet tidigare i olika sammanhang har lyft fram och de kriminaliseringsprinciper som delvis gäller samma frågor samt den avgränsning som bör göras i lagstiftningen på grund av de grundläggande fri- och rättigheterna (seLaUB 4/2025 rd och tidigare betänkanden och utlåtanden som nämns där). Eftersom den nya straffbestämmelsen utvidgar området för straffbarheten till ett tidigare skede än i nuläget, är det viktigt att straffbestämmelserna av rättssäkerhetsskäl och enligt legalitetsprincipen formuleras så exakt och noga avgränsat som möjligt (se GrUU 7/2025 rd och LaUB 8/2013 rd). Av den anledningen är det nödvändigt att ändra paragrafen och precisera och komplettera motiveringen till den på det sätt som anges närmare i detaljmotiveringen. 

Rekvisiten för grovt skjutvapenbrott

Det föreslås att bärande av ett skjutvapen som avses i 2 § 1 mom. i skjutsvapenlagen på en allmän plats eller i ett trafikmedel utan rätt att inneha ett sådant vapen läggs till som ny kvalificeringsgrund för grovt skjutvapenbrott (41 kap. 3 § 1 mom. 4 punkten i lagförslag 1). I nuläget är en sådan gärning straffbar som ett skjutvapenbrott av grundformen. För att en gärning ska betraktas som grovt skjutvapenbrott förutsätts det också i fortsättningen på det sätt som är utmärkande för de grova gärningsformerna att brottet även bedömt som en helhet är grovt. 

Enligt justitieministeriets utredning om avgörandepraxis vid tre tingsrätter 2022 har cirka 90 procent av skjutvapenbrotten och de grova skjutvapenbrotten handlat om olovligt innehav. Dessutom har det bedömts att cirka 20 procent av skjutvapenbrotten gäller innehav av skjutvapen på en allmän plats eller i ett trafikmedel (se RP, s. 23). 

Förvaltningsutskottet har ansett att den föreslagna ändringen är motiverad och konstaterat att vapen kan användas för att begå brott mot liv eller andra våldsbrott. Även människors frihet kan kränkas till exempel genom vapenhot. (Se FvUU 3/2025 rd.) Innehav av redskap som lämpar sig för användning av våld på allmän plats orsakar också otrygghet. Förvaltningsutskottet har påpekat att bärande av ett skjutvapen utan rätt att inneha ett sådant vapen äventyrar den allmänna ordningen och säkerheten och möjliggör dess användning för ett uppsåtligt brott. Den som uppsåtligen bär på ett skjutvapen utan rätt att inneha ett sådant vapen kan anses förbereda sig att använda vapnet, eller så kan det i en viss situation rentav vara personens avsikt, trots att syftet med användningen ännu inte är helt klart. Förvaltningsutskottet har dock ansett att det med tanke på den som tillämpar lagen fortfarande är befogat att förtydliga tolkningen av lagen och ge ytterligare verktyg för bedömningen av gärningens grovhet. 

Lagutskottet instämmer i det som förvaltningsutskottet anför och förordar att en ny kvalificeringsgrund tas in i straffbestämmelsen om grovt skjutvapenbrott. Eftersom rätten att inneha ett skjutvapen grundar sig på ett av en myndighet beviljat, noggrant reglerat och övervakat tillstånd, kan man i enlighet med propositionens utgångspunkter anse att uppsåtligt bärande av ett olovligt skjutvapen på allmän plats innebär en risk för att vapnet används för brottslig verksamhet. Det rör sig alltså om en gärning som innebär särskild fara och som kan få allvarliga konsekvenser. 

Motiveringen till den nya kvalificeringsgrunden bör ändå preciseras och kompletteras på det sätt som beskrivs i detaljmotiveringen längre fram, särskilt för att klargöra i vilka situationer den ska tillämpas och i vilka situationer den inte ska tillämpas. Sakkunniga har ansett att det utifrån propositionen förblir oklart hur man bedömer situationer där en person i sig har tillstånd att inneha ett vapen, men bär vapnet på allmän plats eller i ett trafikmedel i strid med sitt vapentillstånd och därmed i strid med skjutvapenlagen. Den nya kvalificeringsgrunden har också ansetts lämna rum för tolkning i fråga om tillämpningen bland annat i situationer som hänför sig till hobbyverksamhet och ärvda vapen (se även FvUU 3/2025 rd, s. 5). Det har också ansetts vara oklart om det i sig räcker att den nya kvalificeringsgrunden uppfylls för att gärningen ska betraktas som grovt skjutvapenbrott. Flertydigheten kan anses ha särskild betydelse med tanke på att det föreslås att minimistraffet för grovt skjutvapenbrott höjs avsevärt. 

Höjning av minimistraffet för grovt skjutvapenbrott

Det föreslås i enlighet med regeringsprogrammet att minimistraffet för grovt skjutvapenbrott höjs från fängelse i fyra månader till fängelse i två år. Avsikten är att säkerställa att de fängelsestraff som döms ut för grova skjutvapenbrott i regel är ovillkorliga. Det föreslås inga ändringar i maximistraffet, alltså är det också i fortsättningen fängelse i fyra år. 

Grundlagsutskottet fäster i sitt utlåtande uppmärksamhet vid straffpåföljdens proportionalitet (se GrUU 7/2025 rd). Enligt grundlagsutskottet är den ändring som föreslås i straffskalan för grovt skjutvapenbrott synnerligen betydande. Det påpekas att det föreslagna strängare minimistraffet dessutom leder till att de fängelsestraff som döms ut för grovt skjutvapenbrott i huvudsak blir ovillkorliga. 

Grundlagsutskottet noterar i sitt utlåtande också att den föreslagna straffskalan är mycket snäv, vilket bedöms kunna leda till att bedömningen av klandervärdheten av de gärningar som omfattas av tillämpningsområdet för bestämmelsen om grovt skjutvapenbrott inte kan genomföras på ett sätt som i tillräcklig grad skiljer mellan olika gärningar i fråga om klandervärdhet. Om förslaget genomförs inskränker det avsevärt domstolens prövningsrätt i fråga om påförandet av straff, påpekar grundlagsutskottet. 

Enligt grundlagsutskottet bör straffskalan göra det möjligt för domstolarna att på ett adekvat och rättvist sätt beakta skillnaderna i klandervärdheten i de gärningar som rekvisiten för ett specifikt brott omfattar. Således är den föreslagna straffskalan i 41 kap. 3 § i strafflagen i någon mån problematisk med avseende på proportionalitetskravet. Grundlagsutskottet anser emellertid inte att påföljden är godtycklig och bestämmelserna inverkar inte heller, med beaktande av lagstiftarens prövningsrätt, på lagstiftningsordningen. Grundlagsutskottet anser dock att lagutskottet av konstitutionella skäl bör ändra bestämmelserna om påföljder i 41 kap. 3 § i strafflagen. 

Sakkunniga har i sig understött en höjning av minimistraffet för grovt skjutvapenbrott, men flera sakkunniga har förhållit sig kritiska till en höjning av minimistraffet uttryckligen till två års fängelse och ansett att förslaget är problematiskt med tanke på att straffen ska vara proportionerliga i förhållande till brotten. Det har påpekats att det skulle vara tillräckligt att höja minimistraffet exempelvis till ett eller ett och ett halvt års fängelse. 

Å andra sidan har en del sakkunniga också ansett att minimistraffet inte ska ändras i förhållande till nuläget. Det nuvarande minimistraffet har bäst ansetts återspegla straffvärdet för grovt skjutvapenbrott, också med beaktande av att propositionen inte innehåller särskilt heltäckande eller vägande skäl för det föreslagna minimistraffet eller för att grovt skjutvapenbrott i regel ska straffas med ovillkorligt fängelse. 

Såväl i grundlagsutskottets utlåtande som vid lagutskottets sakkunnigutfrågning har påpekats att det föreslagna minimistraffet bör utvärderas noggrant. Enligt grundlagsutskottets vedertagna utlåtandepraxis måste strängheten i en straffpåföljd stå i rätt proportion till gärningens klandervärdhet och straffsystemet måste genomgående uppfylla proportionalitetskravet (ursprungligen GrUU 23/1997 rd, s. 2/II, se också t.ex. GrUU 9/2016 rd, s. 3, GrUU 56/2014 rd, s. 3 och GrUU 16/2013 rd, s. 2 och GrUU 37/2024 rd, stycke 3). Grundlagen sätter inte i sig några strikta gränser för straffskärpning så länge det finns godtagbara grunder för ändringarna. Grundlagsutskottet har påpekat att grundlagens stiftare inte hade för avsikt att kontrollera straffsystemets allmänna utveckling (GrUU 9/2016 rd). Grundlagsutskottet har allmänt konstaterat att lagstiftaren har rätt stort spelrum vid kriminalisering (GrUU 23/1997 rd, s. 2/I). Proportionalitetskravet förutsätter dessutom en avvägning av om den föreslagna straffrättsliga lagstiftningen är nödvändig (GrUU 23/1997 rd, s. 2/II). 

Lagutskottet noterar allmänt att brottets straffvärde är den centrala frågan när det föreskrivs om straffskalor eller görs ändringar i dem. Brottets straffvärde bedöms utifrån hur skadliga, farliga och klandervärda gärningsformerna är. Om straffvärdet för ett brott senare anses ha förändrats, kan straffskalan justeras. När det föreskrivs om en ny straffskala eller en befintlig straffskala justeras ska uppmärksamhet dessutom fästas vid att skalan är proportionerlig och konsekvent med tanke på strafflagens interna systematik. 

Den ändring som föreslås i propositionen aktualiserar frågan om det har skett sådana förändringar i straffvärdet för grovt skjutvapenbrott som gör att det är motiverat eller överhuvudtaget nödvändigt att höja minimistraffet och om en höjning av minimistraffet från fyra månader uttryckligen till två år är motiverad och proportionerlig. 

Lagutskottet påpekar utifrån det som sägs ovan att vapenbrottsligheten till sin karaktär har blivit allt allvarligare under de senaste åren. Därför är det också befogat att se över straffvärdet i fråga om denna typ av brottslighet. Även om den föreslagna ändringen grundar sig på skrivningen i regeringsprogrammet, talar i synnerhet det faktum att brottslighet som har koppling till skjutvapen allmänt är av farlig karaktär samt lägesbilden och utvecklingsperspektiven för den brottsligheten för en höjning av minimistraffet för grovt skjutvapenbrott. Särskild uppmärksamhet bör fästas vid de nära kopplingarna mellan vapenbrottsligheten och allvarlig och organiserad brottslighet samt olaglig vapenhandel. 

Också situationen och lagstiftningslösningarna i de övriga nordiska länderna bör beaktas i detta sammanhang, även om det är klart att strafflagstiftningen regleras och ses över utifrån nationella utgångspunkter och behov. I Sverige har lagstiftningen om vapenbrott skärpts betydligt under de senaste åren på grund av att den allvarliga brottsligheten med skjutvapen har ökat. Minimistraffet för grovt vapenbrott är för närvarande fyra års fängelse och maximistraffet sju års fängelse. Om det är fråga om ett synnerligen grovt vapenbrott är minimistraffet sex års fängelse och maximistraffet tio års fängelse. I Norge döms en person som är beväpnad på en allmän plats till böter eller fängelse i högst ett år, i grova fall till böter eller fängelse i högst tre år. I övrigt är straffet för grovt skjutvapenbrott i Norge böter eller fängelse i högst sex år. I Danmark är straffet för skjutvapenbrott som begås under särskilt försvårande omständigheter fängelse i minst två och högst åtta år. För vissa gärningar är maximistraffet dock fängelse i sex år. Som försvårande omständighet betraktas innehav av skjutvapen på allmän plats. I vissa fall är maximistraffet sexton års fängelse. 

Mot bakgrund av det som sägs ovan anser lagutskottet att det för att effektivt bekämpa vapenbrottsligheten och de hot som den medför är viktigt att straffen för grova skjutvapenbrott är proportionerliga i förhållande till deras klandervärdhet. Särskilt höjningen av minimistraffet inverkar på straffpraxis. Det beror på att straffet enligt den praxis som iakttas vid bestämmande av straff mäts utifrån den nedersta fjärdedelen av straffskalan. 

Sakkunniga har fäst uppmärksamhet vid den nya kvalificeringsgrunden för grovt skjutvapenbrott (41 kap. 3 § 1 mom. 4 punkten i lagförslag 1) och ansett att straffvärdet för den nya gärningsformen inte motsvarar de nuvarande gärningsformerna, eftersom den nya kvalificeringsgrunden innebär att mindre klandervärda gärningar än tidigare är straffbara som grovt skjutvapenbrott. Lagutskottet anser dock att den gärning som avses i den nya kvalificeringsgrunden kan anses vara särskilt klandervärd och innebära fara, eftersom den går ut på att en person uppsåtligen har rört sig med ett olovligt vapen. En sådan gärning kan vara farligare och med större sannolikhet ha allvarliga följder än de gärningar som avses i de nuvarande kvalificeringsgrunderna för grovt skjutvapenbrott. Det är därför motiverat att så effektivt som möjligt förhindra att olovliga skjutvapen bärs på allmänna platser. Det är dock klart att de nuvarande kvalificeringsgrunderna gäller särskilt allvarliga gärningar, eftersom de till exempel handlar om gärningar som har att göra med ett särskilt farligt skjutvapen eller ett stort antal skjutvapen, att eftersträva betydande ekonomisk vinning eller att brottet begås särskilt planmässigt. Sådana gärningar tyder på olaglig vapenhandel och organiserad och annan allvarlig brottslig verksamhet och kan således leda till omfattande brottslighet och i enskilda fall till att allvarliga brott begås. Därför är det motiverat att höja minimistraffet för grovt skjutvapenbrott i fråga om alla kvalificeringsgrunder. 

Höjningen av minimistraffet för grovt skjutvapenbrott till två års fängelse enligt propositionen är i flera avseenden en exceptionell ändring av strafflagen. Den nuvarande straffskalan för grovt skjutvapenbrott (fängelse i 4 månader–4 år) är typisk för grova gärningsformer. Den föreslagna straffskalan (fängelse i 2–4 år) avviker däremot från de straffskalor som införts vid totalreformen av strafflagen (böter, böter–fängelse i 6 månader, böter–fängelse i 1 år, böter–fängelse i 2 år, fängelse i 4 månader–4 år, fängelse i 1–10 år och fängelse i 2–10 år). Strafflagen omfattar i nuläget inte heller någon motsvarande skala som den som föreslås. Dessutom är den föreslagna skalan snäv. Det är också fråga om en betydande skärpning av straffskalan, eftersom minimistraffet blir sex gånger strängare än i nuläget om förslaget genomförs. Det har betydande följdverkningar, eftersom de fängelsestraff som döms ut i huvudsak blir ovillkorliga, vilket i sin tur har betydande ekonomiska konsekvenser särskilt för verkställigheten av brottspåföljder. 

I strafflagen används dock redan nu skalor som avviker från skalorna som införts vid totalreformen av strafflagen. Till exempel är straffet för vissa terroristbrott som avses i 34 a kap. i strafflagen fängelse i minst fyra månader och högst åtta år. För mindre allvarliga brott föreskrivs i strafflagen skalor som är snäva i fråga om fängelsestraff, men där det dessutom finns möjlighet att förelägga böter (böter–fängelse i 3 månader, böter–fängelse i 6 månader, böter–fängelse i 1 år och böter–fängelse i 2 år). Av de vanligaste straffskalorna enligt vilka endast fängelse kan dömas ut är den snävaste skalan fängelse i 4 månader–4 år. Den skalan används allmänt i fråga om grova gärningsformer av brott. Vid viss grova brott används dock snävare och ovanligare straffskalor. Skalan för grov kränkning av kommunikationshemlighet är fängelse i 14 dygn–3 år och skalan för grovt tullredovisningsbrott och för vissa brott som begåtts i terroristiskt syfte är fängelse i 4 månader–3 år. Vid vissa militära brott som är straffbara enligt 45 kap. i strafflagen används ännu snävare och för strafflagen helt exceptionella straffskalor för fängelsestraff (fängelse i 14 dygn–3 månader, fängelse i 14 dygn–6 månader, fängelse i 14 dygn–1 år och fängelse i 14 dygn–2 år). Påföljdsalternativet för dessa brott är dock disciplinstraff. Enligt utredning till utskottet känner man inte till några problem med tillämpningen av exceptionella och snäva straffskalor, även om brotten i fråga sällan behandlas i straffprocessen. 

Grovt skjutvapenbrott och det föreslagna minimistraffet för det har vid lagutskottets sakkunnigutfrågning också jämförts med andra allvarliga brott och straffskalorna för dem, såsom grovt narkotikabrott, grov misshandel, grov våldtäkt, våldtäkt mot barn och grovt rån. Det har då inte ansetts att grovt skjutvapenbrott till sin klandervärdhet kan jämställas med andra grova brott. 

Lagutskottet påpekar att minimistraffet för flera allvarliga brott är ett eller två års fängelse. Till exempel är minimistraffet för grov misshandel och grovt narkotikabrott fängelse i ett år. För till exempel våldtäkt mot barn, grov människohandel och grovt rån är ministraffet två års fängelse. Maximistraffet för ovan nämnda brott är dock fängelse i tio år. Däremot är maximistraffet för grovt skjutvapenbrott för närvarande fängelse i högst fyra år, och i propositionen föreslås inga ändringar i detta. Skillnaderna i maximistraffen uttrycker således att de allvarligaste gärningsformerna i fråga om de brott för vilka maximistraffet är tio års fängelse är betydligt mer klandervärda än de allvarligaste gärningsformerna i fråga om grovt skjutvapenbrott. De bredare straffskalorna för andra brott tillåter också betydligt strängare fängelsestraff än vad som kan dömas ut för grovt skjutvapenbrott när den föreslagna höjningen av minimistraffet genomförs. 

Utskottet hänvisar i detta sammanhang också till statistiska uppgifter om domar för grov misshandel och grovt narkotikabrott. Enligt Statistikcentralens uppgifter var genomsnittslängden på ovillkorliga fängelsestraff som dömdes ut för grov misshandel 25,6 månader år 2023. Genomsnittslängden på ovillkorliga fängelsestraff som dömdes ut för grova narkotikabrott samma år var 51,8 månader. Dessa uppgifter gäller domar där de nämnda brotten var de enda brotten eller de allvarligaste brotten i domen. Om minimistraffet för grovt skjutvapenbrott höjs på det föreslagna sättet, är den nedersta fjärdedelen av straffskalan, som är av särskild betydelse när straffet ska bestämmas, fängelse i 2 år–2 år och 6 månader, medan den för grov misshandel är fängelse i 1 år–3 år och 3 månader. Höjningen av minimistraffet för grovt skjutvapenbrott till det föreslagna fängelsestraffet på två år leder inte till att den genomsnittliga längden på de ovillkorliga fängestraffen som döms ut motsvarar de som döms ut för grova narkotikabrott. 

Skillnaderna i straffskalornas omfattning måste beaktas också när straffet mäts för fler än en gärning till exempel vid grov misshandel med skjutvapen på allmän plats, eftersom innehav av ett olovligt skjutvapen då i praktiken ofta bedöms vara ett brott som hör samman med en allvarligare gärning. Det faktum att minimistraffet för grov misshandel är lägre än minimistraffet för grovt skjutvapenbrott innebär inte att grovt skjutvapenbrott betraktas som det allvarligaste brottet i brottshelheten när straffet döms ut. Liknande aspekter gäller till exempel grovt rån med skjutvapen, för vilket maximistraffet är fängelse i tio år. Enligt uppgift kan situationen dock bedömas bli inkonsekvent i förhållande till olaga hot, för vilka också bötesstraff kan dömas ut. Det kan till exempel vara fråga om en situation där ett olaga hot äger rum på en allmän plats genom att en person lyfter ett olovligt vapen mot en annan och hotar denne med en brottslig gärning. Enligt uppgift leder den föreslagna ändringen av minimistraffet för grovt skjutvapenbrott då till en situation där straffsystemet i sin helhet inte uppfyller kravet på proportionalitet. 

Sakkunniga har också uttryckt oro över vilka eventuella konsekvenser höjningen av minimistraffet har för unga personer. Av de statistiska uppgifter som ingår i propositionen framgår dock att unga personer nästan inte alls döms för skjutvapenbrott eller grova skjutvapenbrott. När det gäller gärningsmän under 18 år leder bestämmelserna i 6 kap. i strafflagen till att ovillkorligt fängelsestraff i allmänhet inte döms ut i en situation där en person i den åldersgruppen har gjort sig skyldig till grovt skjutvapenbrott. 

För en noggrann bedömning av den föreslagna ändringen och med beaktande av att man vid beredningen av propositionen på grund av skrivningen i regeringsprogrammet inte har övervägt andra straffskalor, har lagutskottet av justitieministeriet fått uppgifter om följande straffskalor och hur de påverkar kostnaderna och fångantalet: 

• fängelse 1–4 år 

• fängelse 1–10 år 

• fängelse 1 år och 6 månader–4 år 

• fångelse 1 år och 6 månader–5 år 

• fängelse 2–5 år. 

För att uppgifterna ska vara jämförbara har man i kalkylerna utnyttjat de uppgifter om domar och straff och uträkningsgrunderna för deras konsekvenser som framgår av propositionen, inklusive en straffelasticitet på 15 procent. 

Av den utredning som utskottet fått framgår sammanfattningsvis att kostnaderna för genomförandet av de ovan nämnda alternativen och konsekvenserna för antalet fångar bedöms vara följande jämfört med det som föreslås i propositionen. 

Tabell 1

De konsekvenser som ändringarna i fråga om grovt skjutvapenbrott har för verkställighetskostnaderna och fångantalet. 

Tabell 2

De konsekvenser som samtliga förslag har för verkställighetskostnaderna och fångantalet (grovt skjutvapenbrott, hantering av skjutvapen för begående av ett allvarligt brott, innehav av farligt föremål och innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan). 

Lagutskottet påpekar att om straffskalan för grovt skjutvapenbrott skulle vara minst ett och högst fyra års fängelse, skulle det vara fråga om en bredare skala än den som nu föreslås, även om den skulle vara exceptionell i det avseendet att en sådan skala inte annars används i strafflagen. En höjning av minimistraffet till ett års fängelse skulle vara en betydande ändring jämfört med nuläget och innebära att de ovillkorliga fängelsestraffen ökar avsevärt i förhållande till de villkorliga, samtidigt som de ovillkorliga fängelsestraffen skulle bli längre än i nuläget. Det skulle emellertid också vara möjligt att döma ut villkorliga fängelsestraff. 

Om straffskalan för grovt skjutvapenbrott skulle vara fängelse i minst ett år och sex månader och högst fyra år skulle skalan vara bredare än den som nu föreslås, även om den skulle vara exceptionell i det avseendet att ett sådant minimistraff inte används i strafflagen i nuläget. Det skulle vara en betydande höjning jämfört med nuläget, men den skulle fortfarande tillåta att villkorliga fängelsestraff döms ut. När fängelsestraffet närmar sig två år skulle antalet villkorliga straff som döms ut dock vara litet. Det beror på 6 kap. 9 § 1 mom. i strafflagen, där det föreskrivs att ett fängelsestraff som uppgår till högst två år kan förklaras villkorligt. 

Om minimistraffet för grovt skjutvapenbrott skulle höjas till fängelse i ett eller ett och ett halvt år och maximistraffet samtidigt skulle höjas till fängelse i fem år, skulle det vara fråga om en bredare straffskala än den som nu föreslås. Det kan bedömas att färre fängelsestraff då förklaras villkorliga än om maximistraffet skulle förbli fyra års fängelse. Om minimistraffet för grovt skjutvapenbrott däremot höjs till två års fängelse och maximistraffet till fem års fängelse, skulle knappt några fängelsestraff förklaras villkorliga med beaktande av 6 kap. 9 § 1 mom. i strafflagen. 

I fråga om ett maximistraff på fem år bör det dock noteras att även om det för närvarande används i viss mån i strafflagen, grundar det sig på EU-förpliktelserna och det har inte funnits något nationellt handlingsutrymme när bestämmelserna har verkställts. Lagutskottet har inte heller då ansett att ett maximistraff på fem år är problemfritt med avseende på konsekvensen i strafflagen (se LaUB 2/2025 rd, s. 4, och där nämnda LaUU 34/2022 rd, och där nämnda LaUU 17/2022 rd, LaUU 2/2022 rd, LaUB 9/2021 rd, s. 4, LaUU 7/2021 rd, LaUU 15/2017 rd, LaUB 29/2014 rd, s. 3, och LaUU 16/2013 rd. Mot bakgrund av det som sägs ovan är det motiverat att förhålla sig kritiskt till att på rent nationella grunder införa ett maximistraff på fem år. 

I ljuset av det som sägs ovan kan det mest relevanta alternativet till den föreslagna straffskalan anses vara en straffskala enligt vilken fängelse kan dömas ut i minst ett och högst fyra år. Det skulle också i fråga om de ekonomiska konsekvenserna vara ett avsevärt förmånligare alternativ än det som nu föreslås. 

Å andra sidan bör man beakta den nära kopplingen mellan grovt skjutvapenbrott och organiserad brottslighet och olaglig vapenhandel samt nuvarande straffpraxis, som i ljuset av propositionen kan anses vara tämligen lindrig. Av de straff som dömdes ut för grova skjutvapenbrott 2019–2023 var 48 procent ovillkorliga fängelsestraff och 46 procent villkorliga fängelsestraff (se RP, s. 21 och 22). Dessutom dömdes samhällstjänst och övervakningsstraff ut i några enskilda fall. Genomsnittslängden på de ovillkorliga fängelsestraffen var mindre än ett år (som kortast 9,5 månader 2021 och som längst 12,3 månader 2019). Utskottet anser att en höjning av minimistraffet för grovt skjutvapenbrott till ett års fängelse inte skulle medföra någon betydande ändring i straffpraxis, eftersom man när straffet bestäms allmänt följer den linjen att fängelsestraffets längd mäts utifrån den nedersta fjärdedelen av straffskalan. 

Lagutskottet har utifrån det som anförts ovan beslutat att förorda att minimistraffet för grovt skjutvapenbrott höjs till två års fängelse på det sätt som föreslås i propositionen. Det är fråga om en betydande och exceptionell höjning av minimistraffet, men utskottet har kommit fram till att förslaget på de särskilda grunder som anges ovan är godtagbart. Utskottet betonar att det inte är fråga om ett prejudikat utifrån vilket man kan dra allmänna slutsatser som gäller ändringar i straffen för andra brott, utan utskottets slutsats gäller endast den aktuella lagändringen. Utskottet noterar också att alternativa minimistraff och straffskalor samt deras konsekvenser har utretts och bedömts först i riksdagen i samband med utskottsbehandlingen. Med tanke på lagberedningens kvalitet, öppenhet och effektivitet samt riksdagens kunskapsunderlag och beslutsfattande är det viktigt att alternativa handlingsvägar och konsekvenserna av dem bedöms redan vid beredningen av propositionen på det sätt som anges i anvisningarna för utarbetande av regeringspropositioner. 

Eftersom det är fråga om en betydande och exceptionell höjning av minimistraffet förutsätter lagutskottet att man noga följer hur lagändringen tillämpas, fungerar och vilka konsekvenser den har. Lagutskottet föreslår att riksdagen godkänner ett uttalande i ärendet. 

Det nuvarande maximistraffet på fyra år för grovt skjutvapenbrott är enligt utskottets uppgifter lämpligt och främjar också proportionaliteten i förhållande till straffskalorna för andra allvarliga brott. Det nuvarande maximistraffet bör således kvarstå. Detta leder till en snäv straffskala, men utskottet anser ändå att det är möjligt att i tillräcklig utsträckning och på ett rättvist sätt beakta skillnaderna i olika gärningars klandervärdhet. 

Lagutskottet fäster slutligen uppmärksamhet vid propositionsmotiven, där det konstateras att den klausul som gäller bedömning av brottet som helhet i fortsättningen trots att straffskalan smalnar avsevärt gör det möjligt att undvika oskäliga slutresultat när straffet bestäms (se RP, s. 36). Grundlagsutskottet har inte ansett att det är ändamålsenligt att stödja sig på en sådan helhetsbedömning (se GrUU 7/2025 rd). Lagutskottet betonar att klausulen om helhetsbedömning som gäller grovt skjutvapenbrott inte får användas på ett sätt som avviker från den helhetsbedömning som är typisk för grova gärningsformer i syfte att undvika sådana strängare straff som följer av ändringen av straffskalan. 

Konsekvenser

De föreslagna ändringarna bedöms ha flera positiva konsekvenser. Lagändringarna som gäller skjutvapen bedöms på årsnivå leda till ett flertal färre brott mot liv. När det gäller farliga föremål och föremål och ämnen som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan bedöms ändringarna i straffskalan i sin tur i betydande grad minska särskilt misshandels- och rånbrott. Ändringarna bedöms också främja allmän ordning och säkerhet. 

De föreslagna ändringarna har om de genomförs betydande ekonomiska konsekvenser. Antalet fångar uppskattas öka avsevärt, vilket beräknas medföra årliga merkostnader på cirka 23 miljoner euro. Dessutom tillkommer en engångskostnad på cirka 8,1 miljoner euro för inrättandet av fängelseplatser. Också polismyndighetens, åklagarmyndighetens och domstolarnas arbetsmängd beräknas öka, vilket ökar de årliga kostnaderna för straffprocessen med drygt 1 miljon euro från och med 2026. 

Lagutskottet framhåller att det är nödvändigt att säkerställa tillräckliga anslag för polisen, åklagarna, domstolarna och Brottspåföljdsmyndigheten med beaktande av reformens ekonomiska konsekvenser. Utskottet fäster särskild uppmärksamhet vid Brottspåföljdsmyndighetens resurser, eftersom skärpningen av straffen avsevärt ökar antalet fångar och således förutsätter fler fängelseplatser och mer personal. Anslagsläget för Brottspåföljdsmyndigheten har dock redan länge varit svårt och slutna fängelser och häkten är redan i nuläget fulla och lider av allvarlig överbeläggning. Lagutskottet har behandlat Brottspåföljdsmyndighetens resurser närmare i sitt utlåtande om planen för de offentliga finanserna 2026–2029 (se LaUU 1/2025 rd, s. 3 och 4). 

Uppföljning

Lagutskottet förutsätter att totalreformen av 41 kap. i strafflagen följs upp. Särskilt införandet av en ny kvalificeringsgrund i straffbestämmelsen om grovt skjutvapenbrott och höjningen av minimistraffet för grovt skjutvapenbrott är betydande ändringar både principiellt och från praktisk synpunkt, och de har också avsevärda ekonomiska konsekvenser. Därför är det viktigt att noga följa hur ändringarna tillämpas och vilka ekonomiska och andra konsekvenser de har samt hur straffpraxis utformas. Om det uppkommer problem måste omedelbara lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder vidtas för att avhjälpa dem. En rapport om uppföljningen av straffpraxis och konsekvenserna ska lämnas till lagutskottet före utgången av 2030. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner ett uttalande om saken (Utskottets förslag till uttalande).