Motivering

Allmänt

Under flera decennier har det förekommit internationellt samarbete i avsikt att utmönstra rasism, främlingsfientlighet och diskriminering. Ett viktigt exempel på detta samarbete är Förenta Nationernas konvention från 1966 om avskaffande av alla former av rasdiskriminering.

Rasism och främlingsfientlighet förekommer i unionens medlemsstater. Brott i anslutning till rasism och främlingsfientlighet har ofta även gränsöverskridande dimensioner. Intensifierade åtgärder inom Europeiska unionen är motiverade även på straffrättens område. 1996 godkände rådet på grundval av dåvarande artikel K. 3 i fördraget en gemensam åtgärd om åtgärder mot rasism och främlingsfientlighet. Det föreslås att denna åtgärd ersätts med ett rambeslut som i och med att det förenhetligar brottsrekvisit och straff är ett längregående och effektivare instrument än en gemensam åtgärd.

Brott i anslutning till rasism och främlingsfientlighet

De viktigaste begreppen i rambeslutet, rasism och främlingsfientlighet, definieras i artikel 3. Definitionerna avviker från begreppen i tidigare nämnda FN-konvention. De föreslagna definitionerna är inexakta och lämnar rum för tolkning. Definitionerna måste preciseras så att rambeslutets brottsrekvisit kan utformas i överensstämmelse med den straffrättsliga legalitetsprincipen.

Artikel 4 i rambeslutet förpliktar medlemsstaterna att kriminalisera de brott som nämns i artikeln. I statsrådets skrivelse bedöms förslaget till rättsakt utifrån den straffrättsliga legalitetsprincipen. Utskottet förenar sig om regeringens synpunkt om att förslagen till rättsakt till många delar kräver precisering och samordning med bland annat bestämmelserna om yttrandefrihet.

Punkt c i artikeln gäller offentligt urskuldande i rasistiskt eller främlingsfientligt syfte av brott i form av folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser enligt definitionen i stadgan för internationella brottmålsdomstolen. Punkt d i artikeln gäller offentligt förnekande eller förringande av de brott som anges i stadgan för Internationella militärtribunalen i Nürnberg, på ett sätt som kan störa allmän ordning.

Bestämmelserna om krigsförbrytelser och brott mot humaniteten i kapitel 10 i strafflagen och bestämmelserna om krigsanstiftan i 2 § i kapitel 12 reviderades 1995. I straffbestämmelserna föreskrivs inte att all krigspropaganda, alla krigsförbrytelser eller förringande eller urskuldande av brott mot humaniteten är straffbara handlingar. I likhet med de övriga nordiska länderna har Finland fogat en reservation om förbud mot krigspropaganda till punkt 1 i artikel 20 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rätttigheter, eftersom den ansågs äventyra yttrandefriheten. Revideringen av strafflagen ledde inte till att reservationen slopades. De föreslagna straffbestämmelserna måste därför bedömas utifrån gällande bestämmelser i strafflagen och bestämmelserna om grundläggande fri- och rättigheter samt mänskliga rättigheter när det gäller yttrandefrihet.

Enligt punkt f i artikeln bör det föreskrivas att det är straffbart att leda, stödja eller delta i en rasistisk eller främlingsfientlig sammanslutnings verksamhet i avsikt att bidra till sammanslutningens kriminella verksamhet. Förslaget påminner mycket om förslaget till rambeslut om bekämpande av terrorism om vilket lagutskottet har lämnat utlåtande (LaUU 20/2001 rd). Enligt strafflagen är det inte i sig straffbart att leda, stödja eller delta i en grupps verksamhet, om inte förfarandet kan betraktas som medverkan till brott, anstiftan eller medhjälp till en handling som är straffbar enligt strafflagen. På grundval av grundlagsutskottets utlåtande har utskottet konstaterat att kravet på straffrättslig exakthet understryks mer än vanligt när avsikten är att kriminalisera deltagande i ett brott på ett sätt som går utöver den inom straffrätten vedertagna läran om delaktighet (GrUU 10/2000 rd).

Diskriminering och diskriminering i arbetslivet

I statsrådets skrivelse konstateras att i rambeslutet bör tas in en skyldighet att kriminalisera diskriminering som grundar sig på rasism och främlingsfientlighet. Lagutskottet instämmer i regeringens uppfattning om bestämmelsens nödvändighet. En från praktisk synpunkt lika beaktansvärd form av diskriminering är diskriminering i arbetslivet, som enligt 3 § i 47 kapitlet i strafflagen är en straffbar handling. Det är skäl att på allvar överväga om sådan diskriminering tas in i rambeslutet. Detta är motiverat även på den grunden att ett av syftena med rambeslutet är att komplettera direktivet om genomförandet av principen om lika behandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung. Direktivet berör bland annat diskriminering i arbetslivet, men eftersom det är ett rättsaktsinstrument inom den första pelaren innehåller det inga straffbestämmelser.

Påföljder

Artiklarna 6 och 10 i förslaget till rambeslut berör påföljder. Rambeslutet förpliktar till att föreskriva om maximistraff på minst två år för offentlig uppmaning till våld, hat i rasistiskt eller främlingsfientligt syfte samt för ledande, stödjande eller främjande av en rasistisk eller främlingsfientlig sammanslutnings verksamhet.

Lagutskottet har förhållit sig kritiskt till sådana förslag om samordning av straffskalor som strider mot proportionalitetsprincipen, i hög grad avviker från straffskalorna i Finland eller gör det svårare att tillämpa konsekventa straffrättsliga påföljder (LaUU 20/2001 rd). Eftersom de brottsrekvisit som föreslås delvis är diffusa är det inte till alla delar möjligt att bedöma den föreslagna straffskalan. Till den del brott i anslutning till rasism och främlingsfientlighet i enlighet med gällande bestämmelser i strafflagen skall bedömas såsom hets mot folkgrupp (11 kap. 8 § SL) eller offentlig uppmaning till brott (17 kap. 1 § SL) uppfylls förpliktelsen om straffets minimilängd.

I rambeslutet nämns uppenbarligen såsom alternativa påföljder sådana straff som är främmande för rättssystemet i Finland, exempelvis deltagande i utbildning, berövande av vissa civila eller politiska rättigheter eller betalning till välgörenhet. Till den del straffen är valfria är de inte problematiska. Eftersom syftet med rambeslutet är att förenhetliga brottsrekvisit och straff samt andra påföljder borde beslutet inte innehålla onödiga bestämmelser som gör det oklart och fördunklar dess syfte.

Grunder för utdömande av strängare straff

Artiklarna 7 och 8 i förslaget till rambeslut innehåller bestämmelser om grunder för utdömande av strängare straff. Enligt artikel 7 kan strängare straff utdömas för rasistiskt brott om brottet begås i samband med yrkesverksamhet som offret är beroende av. Enligt artikel 8 är rasistiska eller främlingsfientliga motiv grunder för utdömande av strängare straff i samband med andra brott.

Lagutskottet har varit kritiskt till unionens förslag till regelverk om detaljerade och långtgående grunder för lindrigare eller strängare straff (t.ex. LaUU 20/2001 rd och LaUU 22/2001 rd).

I kapitel 6 i strafflagen, som gäller straffmätning, finns inga straffskärpande grunder för rasistiska brott och där föreskrivs inte heller om rasism eller främlingsfientlighet som grund för skärpning av straff. För straffrätten i Finland skulle förstnämnda skärpningsgrund representera en ny typ. De nuvarande skärpningsgrunderna i strafflagen är av allmän karaktär och gäller alla brott. Ett rasistiskt brott som begåtts i samband med sådan yrkesverksamhet som offret är beroende av kan primärt anses vara skadligare än rasistiska brott som begåtts under andra omständigheter. I stället för att lägga sådana faktorer till grund för strängare straff kunde de anses som försvårande omständigheter på grund av vilka ett rasistiskt brott kan bedömas uppfylla kriteriet för en grov gärning. Lagutskottet har bedömt rasistiska motiv som kvalificeringsgrund för grov misshandel och som straffskärpningsgrund för alla brott och kommit till den slutsatsen att frågan bör bedömas i samband med att totalrevideringen av strafflagen slutförs (LaUB 13/2001 rd). Regeringen har den 5 april 2002 förelagt riksdagen en proposition med förslag till revidering av lagstiftningen om straffrättens allmänna läror RP 44/2002 rd. I propositionen föreslås att om brottet har riktat sig mot en person som hör till en nationell, raslig eller etnisk folkgrupp eller någon annan sådan folkgrupp och om brottet begåtts på grund av denna grupptillhörighet är detta en grund för straffskärpning.