Motivering

Allmänt

Syftet med regeringens proposition är att genomföra EU:s energieffektivitetsdirektiv, som antagits för att säkerställa målet för energieffektivitet i energi- och klimatpaketet, alltså 20 procent lägre total energiförbrukning 2020 än enligt baslinjescenariot 2007. Efter det att regeringen lämnade sin proposition kom Europeiska rådet i oktober 2014 på EU-nivå överens om ett vägledande mål på minst 27 procent förbättrad energieffektivitet, konstaterar utskottet. Utskottet tillstyrker propositionen, men vill att ekonomiutskottet uppmärksammar följande synpunkter.

Finland har i samband med energi- och klimatstrategin 2013 ställt upp 310 TWh som vägledande mål för absolut slutlig energianvändning 2020. Motsvarande mål för primärenergianvändning ska vara 417 TWh.

Utskottet konstaterar att Finlands mål för energieffektivitet grundar sig på EU:s gemensamma mål. Som det konstateras i motiveringen till propositionen har ökad energieffektivitet ansetts vara det mest effektfulla och kostnadseffektiva sättet att minska utsläppen av växthusgaser, både globalt och ur europeisk synvinkel.Genom att ställa upp förpliktande mål för energieffektivitet kan man skapa en hemmamarknad för energieffektiva lösningar, något som det finns en växande global efterfrågan på och som därmed också skapar en grund för export. Med hjälp av de förpliktande målen kan man alltså inte bara förbättra energieffektiviteten på ett kostnadseffektivt sätt, utan också främja tillväxtpotentialen för cleantech-produkter och marknaden för dem.

Propositionen gör den bedömningen att Finland kommer att uppfylla de mål för energieffektivitet och energibesparing som ställts upp för 2020. De extra fördelarna med ökad energieffektivitet är utöver att målen för klimat- och energipaketet uppnås och att energiförsörjningen förbättras också att den ekonomiska aktiviteten ökar med lägre energikostnader, att hälsorisker på grund av energiproduktionen undviks, att miljöskadorna blir mindre, att naturresurserna utnyttjas på ett mera hållbart sätt och att möjligheterna att bedriva affärsverksamhet inom cleantech-branschen ökar.

Också den parlamentariska energi- och klimatkommittén understryker i sin rapportEnergia- ja ilmastotiekartta 2050 (Energi- och klimatfärdplan 2050). Betänkande från energi- och klimatkommittén den 16 oktober 2014. Arbets- och näringsministeriets publikationer. Energi och klimat 31/2014. att energieffektivitet kan och ska främjas i all energikonsumtion. Många av åtgärderna för att främja energieffektivitet har korta återbetalningstider och de utsläppsminskningar som uppnås med hjälp av dem blir avsevärt billigare för samhällsekonomin än de utsläppsminskningar som uppnås med många andra metoderna.

Med hänsyn till att vi förbundit oss att före 2050 skära ned utsläppen av växthusgaser med minst 80 procent, borde vi redan nu sätta upp ett ännu mer ambitiöst nationellt mål för energieffektiviteten än EU:s mål på 27 procent. Utskottet poängterar att detta ligger i linje med det strategiska program för cleantech som statsrådet godkände i maj 2014. Programmets vision är att Finland 2050 är en global stormakt inom cleantech. Enligt strategin bör ministerierna främja innovationer inom cleantech genom att införa lagstiftning som stöder uppkomsten av hållbara innovationer med exportpotential och ett snabbt marknadstillträde för dem. Enligt utskottets mening stöder ambitiösa, lagfästa mål för energieffektivitet uppkomsten av innovationer. Utskottet föreslår att ekonomiutskottet säkerställer att propositionen överensstämmer med premisserna i cleantech-programmet.

Energibesiktningar

Frivilliga energibesiktningar har genomförts i Finland sedan 1992. Programmet för energibesiktningar har tillsammans med energiavtalsverksamheten gett goda resultat. Genom propositionen genomförs en ändring som grundar sig på energieffektivitetsdirektivet och som gör energibesiktningar obligatoriska för stora företag. Eftersom lagstiftningen är förpliktande, kan något stöd enligt bestämmelserna om statligt stöd inte längre beviljas för besiktningarna. De ger upphov till ansenliga kostnader för företagen, men å andra sidan bedöms nyttan av dem vara större än kostnaderna. Att energibesiktningarna är obligatoriska förpliktar trots det inte företagen att genomföra de åtgärder som föreslås. Utskottet anser att de investeringsbidrag som för närvarande beviljas också i fortsättningen är möjliga och nödvändiga incitament för att genomföra åtgärder som ger högre energieffektivitet.

Små och medelstora företag kan också i fortsättningen ansöka om stöd för energibesiktningar av byggnader eller verksamhetsställen. Grunderna för stödet regleras genom förordning av statsrådet ().

Kraftvärmeproduktion (CHP)

Genom regeringens proposition upphävs den tidigare regleringen som baserade sig på CHP-direktivet. I stället får energieffektivitetslagen bestämmelser om skyldighet att främja kraftvärmeproduktion och att i vissa fall göra en anläggningsspecifik kostnadsnyttoanalys av möjligheterna att införa kraftvärmeproduktion. Kraftvärme har en stark ställning i Finland, eftersom över 70 procent av fjärrvärmeproduktionen baserar sig på kombinerad produktion av el och värme. En tredjedel av elproduktionen härrör från kraftvärmeproduktionen. I EU utgör andelen kraftvärme något över tio procent av den totala elproduktionen.

Utskottet konstaterar att vårt lands energiekonomi till stor del grundar sig på kraftvärmeproduktionen som ger möjlighet till en kostnadseffektiv användning av träbaserade energikällor och därmed bidrar till att öka andelen förnybara energikällor.

Ett mål för energi- och klimatstrategin är att främja småskalig elproduktion. Sådan elproduktion kan främja lokala lösningar och öka användningen av förnybar energi, eftersom produktion i liten skala ofta utnyttjar förnybar energi som utvinns med solpaneler, vindkraftverk och biobränsleanläggningar. Det är tekniskt möjligt att mata in småskaligt producerad el i elnätet, men förfarandena måste vidareutvecklas för att underlätta inmatningen.

Utskottet föreslog i sitt utlåtande om lagstiftningen om el- och naturgasmarknaden MiUU 7/2013 rd — RP 20/2013 rd att ekonomiutskottet kontrollerar och följer upp lagstiftningen om el- och naturgasmarknaden med avseende på främjandet av förnybar produktion i liten skala och säkerställer att lagstiftningen inte ställer hinder i vägen för småskaligt producerad förnybar energi i nätet eller för ökad produktion. Det ska tvärtom främjas av lagstiftningen. Dessutom framhöll utskottet att det bör skapas redskap för efterfrågeflexibilitet, dvs. konsumenterna ska sporras att reducera toppbelastningen och använda energi sparsamt. En förutsättning är övergång till timbaserad mätning genom avläsning på distans.

Utskottet anser med hänvisning till det som sägs ovan att det är bra att propositionen föreslår en ny 53 a § i elmarknadslagen för att underlätta anslutning av högeffektiv kraftvärme och småskalig elproduktion till distributionsnätet. Enligt bestämmelsen ska distributionsnätsinnehavaren ha allmänna och lättillämpliga förfaranden för att ansluta sådan produktion till distributionsnätet.

Utskottet poängterar att det är viktigt att också i snabb takt undanröja andra hinder för småskalig produktion. Enligt tolkningen av exempelvis lagen om punktskatt på elström ska företagen betala skatt för den solenergi de producerar, även uteslutande för eget bruk, om anläggningens storlek överstiger 50 kilowattampere. Den undre gränsen för skattefri produktion bör snarast möjligt höjas för att inte skattelagstiftningen ska lägga hinder i vägen för småskalig energiproduktion med förnybara energikällor, exempelvis solpaneler.

Mätning och debitering

Regeringens proposition förutsätter att mätare installeras för att energiförbrukningen ska kunna mätas. Skyldigheterna ändras inte i någon större utsträckning jämfört med nuläget, utan det är snarast fråga om en precisering.

Allt fler bolag använder sig av lägenhetsvis fakturering av vattenförbrukningenLägenhetsvisa vattenmätare blev obligatoriska den 3 januari 20ll. Bestämmelsen gäller endast nya fastigheter med fler än en lägenhet. Vattenmätarna ska vara sådana att den faktiska vattenförbrukningen kan ligga till grund för vederlaget eller hyran. Genom bestämmelsen ändras punkt 2.4.2 i miljöministeriets förordning om vatten- och avloppsinstallationer för fastigheter (Finlands byggbestämmelsesamling del D1, 2010).. Men kostnaden för uppvärmningsenergi baserar sig vanligen på lägenhetens ytaI bostadsaktiebolag fördelas uppvärmningskostnaderna på lägenheterna i enlighet med bolagsordningen, vanligen enligt lägenhetens yta. Enligt lagen om bostadsaktiebolag är det också möjligt att fakturera uppvärmningskostnaderna enligt den lägenhetsvisa förbrukningen. Enligt 6 § 35 § kräver en ändring av bolagsordningen två tredjedelars majoritet och därutöver aktieägarnas samtycke när t.ex. aktieägarnas betalningsskyldighet gentemot bolaget ökas genom en ändring av grunden för vederlaget. Enligt 2 mom. krävs aktieägarens samtycke dock inte när grunden för bolagsvederlaget ändras så att den faktiska förbrukningen av en nyttighet som kan mätas eller uppskattas tillförlitligt används som grund i stället för något annat., eftersom det är svårt att införa lägenhetsvis mätning i gamla fastigheter.

De viktigaste orsakerna till att lägenhetsvis mätning inte har blivit vanligare är den förbättrade energieffektiviteten och svårigheterna att fastställa rättvisa debiteringsgrunder. Mätning av förbrukningen av varmt bruksvatten och el per lägenhet i nya byggnader har gjort att debiteringen av hela 50—70 procent av energiförbrukningen redan sker lägenhetsvis.

Den här propositionen kommer inte att leda till en övergång till lägenhetsvis mätning av värmeförbrukningen, eftersom individuella mätare av värmeförbrukningen per lägenhet eller värmefördelningsmätare för värmeelement enligt en utredning av Teknologiska forskningscentralen VTT inte lönar sig i Finland, utom för en mycket obetydlig del av byggnadsbeståndet. De uppgifter som på så vis skulle samlas in är enligt VTT inte heller tillförlitliga med hänsyn till en rättvis debitering per lägenhet, eftersom det inte finns något allmänt godkänt förfarande för att beakta överföringen av värme mellan lägenheterna som skulle leda till en rättvis fördelning av kostnaderna. Det är mer kostnadseffektivt att investera i inställning och kalibrering av byggnadens uppvärmningssystem. Genom grundinställningar i uppvärmningsnätet uppnås normalt energibesparingar på 10—15 procent.

Redan timbaserade uppgifter om konsumtionen betjänar energiproducenternas och även konsumenternas intressen, eftersom de ökar möjligheterna att följa upp konsumtionen och skapa profiler för olika konsumenttyper och områden.

Utskottet konstaterar att vi bör få mer erfarenhet av vilken potential nya mätningstekniker har för att utgöra grund för debitering lägenhetsvis, eftersom det är ett faktum att redan mätning av energiförbrukningen i regel minskar förbrukningen med 10—34 procent. Ett pilotförsök med lägenhetsvis mätning av förbrukningen av uppvärmningsenergi bör inledas så snart som möjligt, eftersom användarnas konsumtionsvanor spelar en stor roll och därför ger en avsevärd potential för utsläppsminskningar. Utifrån de jämförbara uppgifter som samlas in från praktiska försök och analyserna av dem kan det göras en ny utvärdering av potentialen för lägenhetsvis mätning.

Utskottet vill till slut understryka vikten av konsumentrådgivningen i energifrågor. Det är viktigt att fortsätta med rådgivningen för att användarna ska få information om olika alternativ och deras potential för att spara energi.