Motivering
Allmänt
Utskottet har sett på de delar av redogörelsen som
hänför sig till dess ansvarsområde, dvs.
miljön, markanvändningen och bostadspolitiken.
Utskottet omfattar regeringens syn att metropolområdet
spelar en enorm roll för hela landets klimatpolitiska mål.
Att utveckla metropolområdet är av nationellt
intresse och därför behövs det ett sådant
samarbete och sådana kommunstrukturer i området
att bindande beslut är möjliga i frågor
som kräver gemensamt beslutsfattande. Frågan ska
vara avgörande för om det behövs ett
gemensamt beslut eller inte. Det finns ett behov av gemensamt beslutsfattande
dels inom kärnan av metropolområdet, dels inom
ett område bestående av 14 kommuner och dels inom
ett ännu mer vidsträckt område. Det gäller alltså att
avgöra från fall till fall vilka stora frågor
i regionen som kräver att kommunstrukturerna i metropolområdet
utvecklas och vilka att samarbetet förbättras
inom ett snävare eller större område.
De klimatpolitiska målen för att reducera
utsläpp ställer vissa krav på att utveckla
samhällsstrukturen och trafiksystemet, som inom de närmaste
decennierna kommer att kräva omfattande investeringar i
spårtrafik. Genom att göra samhällsstrukturen
mer hållbar i det tättbebyggda metropolområdet
kan man få till stånd avsevärda utsläppsminskningar
inte minst genom planering av trafiksystemet.
Enligt slutsatserna i redogörelsen är grundproblemet
för regionens nätverksbaserade och frivilliga
samarbete oförmågan att fatta gemensamma beslut,
avsaknaden av ett bindande, gemensamt system för beslutsfattande
och de invecklade samarbetsstrukturerna. Skyldigheten att upprätta
stadsregionplaner för att genomföra till exempel
kommun- och servicestrukturreformen (Paras) har i alla fall åstadkommit
en viss positiv utveckling i det regionala samarbetet. Också beslutet
om den s.k. trafiksystemplanen HLJ 2011 ska enligt planerna fattas
i början av 2011.
På kommunnivå har man av hävd inte
varit särskilt pigg på att ta till det grova markpolitiska artilleriet
och det har inte heller alltid funnits politisk vilja till ett närmare
samarbete. Men attityderna har förändrats och
många slag av utredningar och förtroendeskapande
ansträngningar har gjorts i samarbete. Fyra nya utredningar
om det regionala samarbetet har nyligen färdigställts,
tre av dem med utgångspunkt i kommunerna. De gäller
metropolområdets internationella konkurrenskraft, en tvåstegsmodell
för regionförvaltning, för- och nackdelarna
med en sammanslagning av Helsingfors och Vanda och internationella
erfarenheter av metropolområden som verksamhetsmiljöer
och förvaltningsinstanser.
Det typiska för växande metropolområden
i alla länder är att de har en komplicerad administrativ
struktur och är administrativt och institutionellt splittrade,
också enligt den OECD- rapport som det hänvisas
till i redogörelsen. Avsaknaden av samordnade politiska åtgärder
gör det svårt att planera markanvändning
och trafik och att behärska den splittrade samhällsstrukturen. En
sådan utveckling leder i många fall till en intern
obalans med avseende på skattebasen, ansvaret för
att ordna offentliga tjänster och fatta beslut om dem,
vilket lyfter fram betydelsen av en solidarisk hyresbostadsproduktion.
Det kan löna sig att se på modeller och erfarenheter
från andra länder för problemen är
universella.
Utskottets syn på kommun- och servicestrukturreformen är
att det finns goda argument för ett mer bindande åtagande
om att samordna markanvändning, boende och trafik i metropolområdet,
för genom att planera markanvändningen kan man åstadkomma
större ekoeffektivitet och betydande utsläppsminskningar.
Det räcker inte med att stärka kommunstrukturen
i kärnan av metropolområdet eller kransområdet
för att klara knäckfrågorna för
metropolområdet. Det behövs ett mer bindande gemensamt
beslutsfattande som väger in hela regionen om man ska lösa problemen
med markanvändning, boende, trafiken och miljö i
hela området.
Utskottet hänvisar till att det måste särskilda lösningar
till i metropolområdet och de kräver både
bättre beslutsfattande och bättre lagstiftning.
Man måste se på de befintliga samarbetsorganisationernas
förvaltning, beslutsfattande och uppgifter och göra
en omsorgsfull analys av hur strukturerna fungerar och av för-
och nackdelarna med kommunala omstruktureringar. Det behövs
också en bred analys framför allt av verktygen
för medborgarinflytande och deltagande för att
påverka beslut om närmiljön och förstärka
närdemokratin om perspektivet förskjuts och beslutsstrukturerna
eventuellt får en starkare regional framtoning.
Markanvändnings- och bygglagen kompletterades 2008
med en bestämmelse om en generalplan för huvudstadsregionen.
Enligt 46 a § ska en gemensam generalplan utarbetas för
städerna Helsingfors, Esbo, Vanda och Grankulla. Ändringen
motiverades framför allt med att kommunerna i huvudstadsregionen
behövde förpliktas till ett närmare samarbete
om markanvändningsplaneringen för att markanvändning,
boende och trafik ska kunna samordnas bättre. Enligt slutrapporten
från den arbetsgrupp som sett på frågan
om en regionförvaltning i två steg bör
Helsingforsregionen i framtiden få en metropolplan som är
mer detaljerad än den nuvarande landskapsplanen och dessutom
en plan för trafiksystemet och ett bostadsproduktionsprogram.
Metropolplanen ska ersätta såväl landskapsplaner, den
gemensamma generalplanen för huvudstadsregionen och kommunernas
generalplaner. Arbetsgruppen anser att beslutssystemet kräver fortsatt
utredning. Kommunerna i regionen har ännu inte fattat några
beslut i saken.
Utskottet pekar speciellt på behovet av ett närmare
samarbete mellan kommunerna i metropolområdet för
att samordna markanvändning, boende och trafik genom gemensam
beredning och bättre beslutsfattande. Det gör
sig också genom utveckling av landskapsförbundet.
Men det är för tidigt att ta ställning
till beslutssystemet kring en eventuell metropolplan eller någon
annan administrativ struktur.
Styrning av samhällsstrukturen, markanvändningen
och trafiken
Helsingforsregionen är glest bebyggd i jämförelse
med andra europeiska metropolområden. Kärnområdena
har en tätare struktur, men i ett helhetsperspektiv är
samhällsstrukturen splittrad. Det är nödvändigt
att ta tag i frågan om ekoeffektivitet när samhällsstrukturen
och trafiksystemet ska utvecklas. Den splittrade samhällsstrukturen
betyder avsevärda kostnader för att bygga och
underhålla infrastruktur och leder till ett ökat
behov av rörlighet, ökad trafik och ökade
växthusgasutsläpp.
Trafikbehovet påverkas av var bostäder, arbetsplatser
och tjänster finns. Huvudstadsregionens tillväxt
under de senaste årtiondena, den outvecklade kollektivtrafiken
och den splittrade samhällsstrukturen har lett till en
kraftfullt ökad personbilstrafik och minskad andel kollektivtrafik.
Resorna till och från arbetet har blivit längre i
regionen och även fritidstrafiken har ökat avsevärt.
I ett kolsnålt samhälle måste alla växthusgasutsläpp
minskas radikalt och då måste man se både
på enskilda utsläppskällor och på samhällsstrukturen
och klimatkonsekvenserna av områdesanvändningen över
lag.
Mängden växthusgasutsläpp från
trafik utgör omkring en femtedel av alla utsläpp
i regionen. Det är viktigt att öka kollektivtrafiken
och gång-, cykel- och mopedtrafiken. Besluten om markanvändningsplaneringen
får betydande effekter för transportefterfrågan
och valet av färdmedel. Markanvändningen måste
bli effektivare och koncentreras kring välfungerande kollektivtrafikförbindelser.
Dessutom behövs det fungerande nätverk för
gång-, cykel- och mopedtrafik. Att utveckla spårtrafiken
och den tvärgående trafiken är en av
de viktigaste åtgärderna i metropolområdet.
För en fungerande spårbunden kollektivtrafik krävs
det ett tillräckligt finmaskigt stationsnät, ett
adekvat utbud av tjänster och nödvändiga
strukturer för anslutningstrafik, inbegripet parkeringsmöjligheter.
Kollektivtrafiken gynnas i betydande grad av förmånliga biljettpriser,
snabba och pålitliga förbindelser, korta intervaller
mellan avgångar och en hög kvalitetsnivå.
Det är rationellt att bygga ut samarbetsområdet
för HRT.
Utskottet ser positivt på riktlinjerna i redogörelsen
också på denna punkt. Men det påpekar ytterligare
att regionens fördelar med tanke på samhällsstrukturen
mår bra av att lyftas fram, alltså framför
allt de bandformade samhällena som koncentrerats kring
kollektivtrafikkorridorer och viktiga vattenområden och
grönområden för rekreation som är
instuckna mellan dem. Det är viktigt att man i metropolområdet
inte glömmer bort att bevara grönområdena
och förbindelserna mellan dem och att skydda biodiversiteten och
kulturlandskapen. Nya undersökningar låter förstå att
en tät samhällsstruktur är bättre
för att bevara viktiga grönområden, men
också det kräver en adekvat regional styrning.
Befintliga behov av glest byggande måste också beaktas.
En solidarisk bostadspolitik
Det har skett en viss positiv utveckling i bostadspolitiken;
de åtgärder för att trygga utbudet av bostäder
och tomter som utlovats i avsiktsförklaringen mellan staten
och kommunerna i Helsingforsregionen har genomförts nästan
fullt ut. Däremot har de 14 kommunerna i Helsingforsregionen
genomfört de överenskomna målen i varierande
grad. I hyresbostadsproduktionen överskreds avsiktsförklaringens
mål med ungefär 200 bostäder men den
totala produktionen nådde målet bara till hälften.
I planläggningen av nya bostadstomter lyckades man i stort
sett nå målet. Helsingfors, Esbo och Vanda uppnådde sina
mål både för bostadsproduktion och för tomtproduktion.
Men i kranskommunerna nåddes bara mindre än hälften
av målet för hyresbostadsproduktionen och bara
drygt en tredjedel av planläggningsmålet.
Den positiva utvecklingen till trots är problemet i
metropolområdet, inte minst kärnan av det, att
boendet är dyrt och att det råder brist på hyresbostäder
till skäliga priser; det försvårar ytterligare
tillgången på arbetskraft i regionen inte minst
i serviceyrken och gör regionen mindre attraktiv över
lag. Det dyra boendet och den strukturella förändringen
i andelen ensamboende har lett till att det i huvudstadsregionen
råder brist framför allt på små bostäder.
Efterfrågan är särskilt stor på förmånliga
hyresbostäder för dem som flyttar in till regionen
eller för dem som första gången kommer
ut på bostadsmarknaden. Bostadsutbudet framför
allt inom nyproduktion tar inte heller tillräckligt stor
hänsyn till den stora variationen i behov och önskemål
på boendet. Målet bör vara att bygga
bostadsområden med varierande boendeunderlag och funktioner
och att förebygga segregering.
Utskottet tillstyrker redogörelsens mål att
se till att det finns ett tillräckligt utbud av hyresbostäder
till skäliga priser och att det byggs varierade bostadsområden
och efterlyser en solidarisk regional bostadspolitik. För
bättre samordning av markanvändning, boende och
trafik bör bostads- och tomtproduktionen behandlas samlat
i en gemensam avsiktsförklaring för markanvändning,
boende och trafik som täcker in hela regionen.
Också programmet för att minska långvarig bostadslöshet
kräver solidaritet och regionala insatser. För
att genomföra programmet har staten och städerna
med den största bostadslösheten, i metropolområdet
Helsingfors, Esbo och Vanda, upprättat avsiktsförklaringar
med konkreta genomförandeplaner, projekt och övriga åtgärder. Programmets
mål, 1 250 nya bostäder, kommer att nås
med god marginal.
Långt över hälften av alla bostadslösa
i hela landet finns i huvudstadsregionen, särskilt i Helsingfors.
En del av bostadslösheten är tillfällig och
kortvarig och kräver i första hand allmänna bostadspolitiska åtgärder
för att avhjälpas. En del av de bostadslösa
har varit utan bostad länge och har svårt att
hitta någonstans att bo. De behöver omfattande
stöd och service, ofta dygnet runt. Det är ett
viktigt mål att fortsätta programmet för
att minska den långvariga bostadslösheten och
att trygga investerings- och driftsfinansieringen, för
det är ännu inte säkert att problemet är
avhjälpt även om resultaten har varit goda.