Motivering
Allmänt
Med hänvisning till propositionen och övrig
utredning finner utskottet propositionen motiverad och nödvändig.
Utskottet tillstyrker lagförslaget men med följande
anmärkningar.
Forststyrelsen är ett affärsverk som förvaltar en
tredjedel av land- och vattenområdena i vårt land.
Forststyrelsen har både affärsverksuppgifter och
många samhälleliga förpliktelser, vilka sätter
gränser för affärsverksamheten. Största delen
av de områden som Forststyrelsen förvaltar finns
i norra och östra Finland, och därför
har Forststyrelsens verksamhet stor regional betydelse. Forststyrelsen
innehar omfattande land- och vattenområden och därmed ökar
också förväntningarna med avseende på rekreation
och naturvård. I synnerhet skogarna är värdefull
nationalegendom, och många näringar är
beroende av skogen, särskilt den växande turistnäringen.
Forststyrelsens verksamhet som affärsverk, dvs. enligt
företagsekonomiska principer, står i princip i
strid med dess samhällsuppgifter. Erfarenheten hittills
visar dock att det ur ett samhällsperspektiv gått
väl att kombinera de olika uppgifterna. Överlappande
utgifter har kunnat undvikas och dessutom har andra samverkansfördelar
uppnåtts. Vidare utgör arrangemanget en
fungerande grundval för sammanjämkning av kraven
på ekologisk, ekonomisk, social och kulturell hållbarhet.
Dessutom bör det påpekas att när de ekonomiska
betingelserna för Forststyrelsens verksamhet bevaras stärks
samtidigt dess möjligheter att sköta de obligatoriska
samhällsuppgifterna. Oavsett detta är det befogat
att fortsätta eftersträva en klarare differentiering
av affärsverksamheten och de offentliga förvaltningsuppgifterna
i enlighet med vad regeringen föreslår. Miljöutskottet
välkomnar den ökade öppenheten och överskådligheten
i verksamheten genom separata bestämmelser om samhälleliga förpliktelser
och offentliga förvaltningsuppgifter. Bestämmelserna
om beaktande av de samhälleliga förpliktelserna
stärker Forststyrelsens roll som ett affärsverk
vars verksamhetsbetingelser i praktiken begränsas av sådana
förpliktelser.
Samhälleliga förpliktelser
Utskottet noterar med tillfredsställelse 2 § i
lagförslaget. Enligt den ska Forststyrelsen vårda, använda
och skydda naturresurserna och annan egendom i dess besittning hållbart
och resultatrikt. De samhällelliga förpliktelserna
begränsar Forststyrelsens verksamhet eftersom Forststyrelsen
enligt 2 § 2 mom. ska bedriva affärsverksamhet
inom ramen för de samhälleliga förpliktelser
som den åläggs i lagen.
Till Forststyrelsens allmänna samhälleliga förpliktelser
hör enligt 4 § i förslaget hållbar vård
och användning av naturresurserna, inbegripet skydd och ändamålsenlig ökning
av den biologiska mångfalden, främjande av rekreation och
sysselsättning, tryggande av förutsättningarna
för utövande av samekultur, beredskap att sköta
sina uppgifter också under exceptionella förhållanden
och uppgifter som gäller förebyggande och bekämpande
av skogsbränder.
Utskottet betonar vikten av att skydda och ändamålsenligt öka
den biologiska mångfalden som en av Forststyrelsens samhälleliga
förpliktelser. I den genomförandeplan som godkändes av
världstoppmötet för hållbar
utveckling i Johannesburg betonas i enlighet med konventionen om
biologisk mångfald den centrala roll som den biologiska
mångfalden spelar för en hållbar utveckling.
Forststyrelsen har haft som mål att bevara och öka
den biologiska mångfalden i områden som utnyttjas
ekonomiskt genom att införa ett områdesekologiskt
planeringssystem. De områdesekologiska planerna täcker
all viktig och sammanhängande ekonomi- och rekreationsskog
som tillhör staten. Planeringsmetoden måste vidareutvecklas
eftersom det är svårt att bevara biologisk mångfald
i ekonomiskogar. Exempelvis har skogshönsstammarna minskat
oroväckande mycket i ekonomiskogarna.
Systematisk dialog
Forststyrelsen använder ett planeringssystem i tre
steg: naturresursplanering, som består av en tioårsplan
för markanvändningen inom ett stort område
(såsom naturvårdsområdet i norra Lappland),
områdesekologisk planering, som består av en plan
för mångbruk av skog inom områden på flera
tio- eller hundratusen hektar, och åtgärdsplanering,
som består av detaljplanering avseende ett visst objekt.
Med hjälp av dessa system planerar Forststyrelsen sin verksamhet
i ekonomiskog. Denna planering kallas också deltagande
planering och går ut på att skapa en aktiv dialog
och ett konstruktivt samarbete mellan intressegrupper, myndigheter
och företag samt även organiserade grupper och
enskilda medborgare.
Enligt detaljmotiven i propositionen ska de samhälleliga
förpliktelserna inom Forststyrelsen beaktas "i helhetsplaneringen
av verksamheten i vilken intressegrupper och medborgare ges möjlighet
att delta". Dessutom ska verksamheten planeras och förpliktelserna
behandlas så att den lagstadgade förhandlingsplikten
och rätten att bli hörd beaktas. Vidare påpekar
regeringen att beaktandet av de samhälleliga förpliktelserna, även
om lagen inte får någon uttrycklig bestämmelse,
kräver att förpliktelsernas konsekvenser bedöms
så att de ekonomiska konsekvenserna kan slås fast
entydigt. Avsikten är att ta fram och använda
sätt att mäta ekonomisk, ekologisk och social
hållbarhet så att konsekvenserna kan bedömas
i enlighet med vad som bestäms när servicemålen
och andra verksamhetsmål uppställs.
Utskottet anser att vikten och omfattningen av Forststyrelsens
samhälleliga förpliktelser förordar bestämmelser
om den deltagande planeringen i lag. Enligt motiven är
en deltagande helhetsplanering förpliktande, och därför
vore det logiskt att lagen nämner planeringssystemet och den
systematiska dialogen. Detta skulle vara särskilt viktigt
för Lappland, menar utskottet, eftersom markanvändningen
begränsas mer inom renskötselområdet än
i landet i övrigt. Forststyrelsen har lyckats väl
när det gäller att jämka samman olika
markanvändningsintressen. Utskottet anser att Forststyrelsen
ska fortsätta att utveckla och effektivisera planeringen
så att den så väl som möjligt
kan användas till att jämka samman olika former
av markanvändning och därmed till att undvika
intressekollisioner.
Forststyrelsens resultatmål
Utskottet anser att Forststyrelsens resultatmål ska
uppställas så att de samhälleliga förpliktelserna
beaktas fullt ut. Målet bör inte ställas
så högt att skogarnas skyddsvärde eller
möjligheterna till rekreation riskeras. Detta bör
enligt utskottet uppmärksammas särskilt. Resultatmålet styr
verksamheten i hela landet, men är särskilt relevant
för norra Lappland. Dessutom ökar trycket på utvidgad
rekreationsanvändning av skogarna i södra Finland
kraftigt. Eftersom det skyddade området är relativt
sett mindre där än i norra Finland har skogarna
också stor betydelse för skyddet av den biologiska
mångfalden.
Ett av Forststyrelsens viktigaste mål när
det gäller naturvårdsområdet i norra
Lappland är att skogsbruket och rennäringen ska
kunna fungera sida vid sida. Den planerade avverkningen fastställs
i naturresursplanen. Den deltagande naturresursplaneringen har emellertid
inte avlägsnat intressemotsättningarna inom området.
Det har påpekats för utskottet att avverkningens
effekter på rennäringen behöver utvärderas
och att den skada som avverkningen har på renarnas betesmark
behöver minskas ytterligare. Även om naturvårdsområdet
i norra Lappland fungerat avskilt från Forststyrelsen i övrigt
och i enlighet med sina egna specialändamål och även
om området inte heller nu förväntas ge
avkastning, kvarstår intressemotsättningarna mellan
skogsbruket och rennäringen. Skogsavverkningen är regionalekonomiskt
viktig både med tanke på arbetstillfällena
och med tanke på de indirekta effekterna.
Miljöutskottet anser att det går att förena skogsbrukets
och rennäringens intressen. När det planerade
avverkningen fastslås måste man i synnerhet i
norra Lappland beakta både den ekologiska och den sociala
hållbarheten samt dessutom avverka så att skadan
minimeras och gammelskog bevaras. Gammelskogen är särskilt
viktig för den biologiska mångfalden. Utskottet
har också uppmärksammats på strukturomvandlingen
inom regionens sågindustri, vilken lett till nya villkor
och ökat behov av importvirke.
Att trygga lokalbefolkningens rättigheter
En av Forststyrelsens allmänna samhälleliga
förpliktelser är att trygga förutsättningarna
för utövande av samekultur. Enligt 4 § 2
mom. i lagförslaget ska vården, användningen
och skyddandet av naturresurser i Forststyrelsens besittning inom
samernas i sametingslagen (974/1995) avsedda hembygdsområde
samordnas så att förutsättningarna för
utövande av samekultur tryggas och inom det i renskötsellagen
(848/1990) avsedda renskötselområdet
så att de förpliktelser som föreskrivs
i renskötsellagen uppfylls. Förslaget innebär
att bestämmelsen om skydd för samekulturen lyfts
upp från förordningsnivå till lagnivå,
vilket bl.a. samekommissionen förordade i sitt betänkandeSamekommissionens
betänkande KB 2001:14, s. 81.. Kommissionen påpekade att
bestämmelsen om skydd för samekulturen formellt
sett ligger på förordningsnivå, även
om Forststyrelsens naturvårdsområde i norra Lappland
redan nu fungerar relativt självständigt och utifrån
områdets specialändamål. Detta kan inte anses
vara motiverat med avseende på samernas grundläggande
fri- och rättigheter. Eftersom det är fråga
om samernas rätt att utveckla sitt språk och sin
kultur, vilken tryggas i grundlagens 17 § 3 mom., är
det motiverat att bestämmelsen införs i lag.
Enligt propositionsmotiven medför den föreslagna
bestämmelsen ingen förändring av nuläget.
Således anses den inte påverka idkandet av de
lokala näringarna. Enligt motiven innebär bestämmelsen
inte att endast samerna har de rättigheter som hör
samman med idkandet av de avsedda naturnäringarna, eftersom
de redan länge har varit ett inslag i tillvaron för
hela lokalbefolkningen i norra Finland. Miljöutskottet
anser att bestämmelsen behövs med beaktande av grundlagen.
Bestämmelsen ska inte anses försämra
lokalbefolkningens rättigheter, även om enbart
samerna nämns. Utskottet hänvisar till grundlagsutskottets
uttalandenGrUB 6/2002 rd, GrUU 29/2004 rd. om
att näringsrättsliga ändringsförslag
måste bygga på vederhäftiga forskningsdata
om samiskhet och om ägarförhållanden
och deras utveckling inom området i fråga.
Utskottet vill också framhäva att den överföring
av jakttillstånden till Forststyrelsens affärsverksamhet
som föreslås i 9 § inte får
leda till att kommuninvånarnas fria jakträtt i
Lappland begränsas. Enligt lagförslagets 9 § 1
mom. ska ett tillstånd enligt 4 § i terrängtrafiklagen,
5 § i lagen om fiske och 6 § i jaktlagen att använda
ett område i Forststyrelsens besittning för det ändamål
som avses i respektive lag inte anses vara ett förvaltningsbeslut.
Förslaget innebär att tillstånd att fiska,
jaga och färdas i terrängen i rättsligt
hänseende kan jämställas med en privat markägares
rätt att besluta om användningen av sin mark.
Enligt propositionsmotiven påverkar bestämmelsen
inte kommuninvånarnas rätt att jaga fritt. Jakttrycket
på statens marker är ställvis mycket
stort, och därför måste försäljningen av
jakttillstånd, som ingår i affärsverksamheten, i
fortsättningen följas mycket noga i syfte att
säkerställa att principerna om hållbar
jakt iakttas. Därvid måste man också beakta
den fria jaktens andel, de tillstånd som lokala turistföretagare säljer
och de tillstånd som Forststyrelsen säljer.
Synpunkter på enskilda lagrum
Utskottet frågar sig om jakt- och fiskeövervakningen är
tillräcklig. Jaktbrott går att förhindra endast
om övervakningen är trovärdig och effektiv.
Enligt 11 § i lagförslaget får endast
de tjänstemän vid Forststyrelsen vara jakt- och
fiskeövervakare som av inrikesministeriet beviljats polisbefogenheter
enligt polislagen och rätt till summarisk förundersökning
enligt förundersökningslagen. En tillräcklig
nivå på övervakningen är emellertid
viktigare än sättet att ordna övervakningen.
Utskottet ser gärna att jord- och skogsbruksutskottet i
sitt betänkande kräver tillräckliga anslag
för jakt- och fiskeövervakningen på statsägd
mark i Forststyrelsens besittning.
Enligt 6 § 1 mom. 2 punkten i lagförslaget omfattar
Forststyrelsens offentliga förvaltningsuppgifter bl.a.
de uppgifter som föreskrivs i vattenlagen (264/1961).
Enligt 7 punkten i samma paragraf hör även uppgifter
som hänför sig till flottning till de offentliga
förvaltningsuppgifterna. Eftersom de uppgifter som Forststyrelsen
har enligt vattenlagenVattenlagens 5 kap. 14 § 1 mom.
(236/1989), 16 § 1 mom. (236/1989), 34 § (236/1989),
41 § (88/2000), 49 § (88/2000),
59 § 1 mom. (88/2000), 62 § (88/2000)
och 78 § 2 mom. (236/1989). är
olika uppgifter som hänför sig till flottning,
bl.a. rätt att föra statens talan, kan det eventuellt
räcka med en hänvisning till uppgifter som hänför
sig till flottning enligt vattenlagen i 7 punkten. Med andra ord
kunde hänvisningen till uppgifter enligt vattenlagen i
2 punkten utgå.
Lagförslagets 13 § gäller ändringssökande. Enligt
den får man söka ändring i beslut som Forststyrelsen
fattar med stöd av naturvårdslagen genom besvär
hos en behörig förvaltningsdomstol och i andra
i lagen avsedda beslut som Forststyrelsen fattar genom besvär
hos landsbygdsnäringarnas besvärsnämnd
i enlighet med förvaltningsprocesslagen (586/1996).
Det har påpekats för utskottet att den föreslagna
bestämmelsen i fråga om beslut enligt naturvårdslagen skulle
leda till att rätten att överklaga är
mer inskränkt än i naturvårdslagens 61 §.
Enligt regeringens motivering är detta ändå inte avsikten, utan
Forststyrelsens beslut enligt naturvårdslagen ska alltjämt
kunna överklagas i enlighet med den lagen. Enligt utskottet
bör man överväga att ändra bestämmelsen
i överensstämmelse med motiven så att
den första meningen uttryckligen hänvisar till
naturvårdslagen (genom besvär i enlighet med naturvårdslagen).