Detaljmotivering

Riktlinjer och mål för energipolitiken

Allmänt

Strategin lyfter fram betydelsen av att säkerställa energianskaffningen, utveckla energimarknaden, göra energiproduktionen och energianvändningen effektivare och av att spara energi samt att främja användningen av förnybar energi och biobränslen. Utskottet anser att de här energipolitiska riktlinjerna pekar i rätt riktning men menar med hänvisning till den allmänna motiveringen att det vore bra med mer konkreta och ambitiösa mål inte bara för att minska utsläppen utan för att minska beroendet av olja och för att förbättra självförsörjningen på energi, skapa nya arbetstillfällen och göra exportindustrin konkurrenskraftigare.

Det är en av våra starkheter att vi har en bred energiförsörjning med större inslag av förnybara energikällor än i Europa i snitt. Men omkring 80 procent av användningen av förnybar energi har samband med skogsindustrin och omstruktureringen i den branschen kan snabbt rubba andelen förnybara energikällor. Det ser ut som om målet att öka andelen enligt programmet för främjande av förnybara energikällor (50 procent kring 2010) till mer än hälften har uppnåtts, eftersom produktionen i skogsindustrin med undantag av sågverksindustrin har ökat under de senaste åren. Målet har inte nåtts i andra sektorer typ fjärrvärme och annan uppvärmning av byggnader.

Av avsnittet om strategins verkningar framgår att målet är att möjliggöra att utnyttjandet av skogsflis, vindkraft, åkerbiomassa, återvinningsbränslen, biogaser och geotermisk energi kan öka med i snitt 10 procent per år 2005—2010. Enligt strategin går det inte med den nuvarande forsskyddslagen att bygga ut vattenkraften i större utsträckning.

Utskottet omfattar målet i strategin och understryker att en ökad användning av träbaserad energi ändå inte får leda till att råvaran för industrin i stället går till förbränning.

Konsekvenserna av en ökad användning av förnybar energi bör enligt utskottets bestämda uppfattning analyseras som en helhet med hänsyn till effekterna för skyddet av biodiversiteten och t.ex. hälsokonsekvenserna av ökade småpartiklar från småskalig vedförbränning. Förbränningen av ved i små pannor höjer småpartikelvolymerna i bostadsområden i avgörande grad. Småpartiklar spelar en stor roll för folkhälsan och därför bör vi på allvar arbeta för att minska utsläppen. Utsläppen från småhusvärme och transport sprids på låg nivå och därför är effekterna för människors exponering lokalt mycket stora i ett bostadsområde. Exponeringen kan minskas bl.a. genom att konsumenterna uppmuntras att byta ut sina skrala, gamla vedpannor och vedugnar mot renare teknik. Genom markanvändningsplanering kan den lokala exponeringen reduceras i betydande grad. Också med hjälp av olika ventilationslösningar i byggnader kan exponeringen för småpartiklar i utomhusluften minskas.

Främjad användning av förnybar energi

Kombinerad el- och värmeproduktion (CHP).

En av utgångspunkterna i strategin är att främja kombinerad el- och värmeproduktion bl.a. genom att beakta kraftverkens totala verkningsgrad vid fördelningen av utsläppsrätter. Enligt uppskattning täcker den kombinerade produktionen och den kommande kraftverksenheten in största delen av behovet av ytterligare egen kapacitet fram till omkring 2015.

Utskottet ser gärna att framför allt andelen decentraliserad, kombinerad el- och värmeproduktion som bygger på förnybara energikällor ökar. Det tar år att förnya tekniken för energiproduktion och energianvändning, årtionden att förnya kraftverk. Därför måste det skyndsamma åtgärder till för att nå resultat. Lönsamma CHP-anläggningar kan uppföras i mindre skala än förut och med lättare bränsleupphandling. Om biomassabränsle måste transporteras långa vägar till stora anläggningar försämras lönsamheten. Kostnader sparas också för att det inte behövs något omfattande fjärrvärmenät. Därmed är anläggningarnas totala ekoeffektivitet stor.

Decentraliserade energisystem har en stor marknadspotential i Finland eftersom överföringen måste ske över stora distanser. Enligt Climtech-programmet är det möjligt att bygga ny decentraliserad elproduktionskapacitet för totalt 900 och värmeproduktionskapacitet för 1 200 MW fram till 2010. En decentraliserad energiproduktion skulle öka exporten av finsk energiteknik i betydande grad, eftersom tendensen framför allt i Europa är att minska energiberoendet över lag och därmed kommer försörjningstryggheten och självförsörjningen att spela en större roll i framtiden.

Vindkraft.

Strategin ställer inte upp några konkreta mål för ökad vindkraft utan konstaterar bara att användningen av vindkraft fortsatt bör främjas i betydande grad. I programmet för främjande av förnybar energi 2003—2006 är målet 500 MW fram till 2010 och 2 000 MW fram till 2025. Men i slutet av 2005 utgjorde vindkraften bara 82 MW och därmed är vi långt från målet. Den tekniska potentialen för vindkraft är betydligt större än de uppställda målen. Det påstås att upp till 10 procent av energin i Finland kunde produceras med vindkraft, vilket avsevärt skulle öka självförsörjningen på energi på ett ekologiskt hållbart sätt och dessutom skapa nya arbetstillfällen.

Enligt Europeiska Vindkraftsföreningens statistik ökade kapaciteten för vindkraftsproduktion i EU med 18 procent 2005. Inom EU-området installerades 2005 ny vindkraftskapacitet för 6 813 MW och därmed har kommissionens mål om 40 000 MW vindenergi kring 2010 redan uppnåtts fem år i förtid. Volymen svarar mot 2,8 procent av unionens årliga elkonsumtion.

STFC beräknar att man med hjälp av vindkraft i Finland kan få CO₂-utsläppen att minska med omkring 2 miljoner ton före utgången av 2012. EU-kommissionens jämförelse av kostnaderna för förnybara energiformer visar att vindkraften under gynnsamma produktionsförhållanden är lika kostnadseffektiv som biomassa och avfallsförbränning och den lönsammaste delen av potentialen för vattenkraft och geotermisk energi. Påståendet i strategin om vindkraftens svaga kostnadseffektivitet (s. 18) är enligt en utredning från Electrowatt-Ekono Oy en konsekvens av att kostnadseffektiviteten har analyserats i ett historiskt perspektiv, trots att man i strategisk planering snarare bör analysera den framtida kostnadsutvecklingen.

Utskottet vill att man ställer upp konkreta mål för att främja vindkraft och utreder vilka möjligheter det finns att placera en vindkraftspark på omkring 0,5—2 kilometers avstånd från strandlinjen. Man kan också söka nya möjligheter att placera vindkraftverk på industriområden och sammanställa dem till större vindkraftsparker eller anlägga dem off-shore. Men chansen att främja vindkraft försämras av att vi saknar en rikstäckande uppdaterad vindatlas. I den tillgängliga vindatlasen finns vindobservationer från 1971—1986. Men den är inge längre användbar för att mätningarna har gjorts på för låg nivå motsvarande den låga navhöjden i dåtida vindkraftverk, och de dåtida mätstationerna ger inte heller en heltäckande bild av vindförhållandena. Därför är det viktigt att ta fram tillförlitlig information om blåsigheten för de vindkraftverk som kommer att byggas under de närmaste åren. Det gör det lättare att utnyttja vindkraftspotentialen och att göra rationella investeringar i vindkraft. Det viktigaste med tanke på en ny vindatlas är att mätningarna görs på ungefär 100 meters höjd, inte minst i havsområdena och fjällen, och att konsekvenserna av det kalla klimatet för vindkraftverkens funktion utreds.

Ett grundläggande villkor för rationella investeringar i vindkraft är att det finns tillgång till en lämplig vindatlas som ger en samlad bild av vindförhållandena i hela landet och därför anser utskottet att det brådskar med en uppdatering av vindatlasen. Det kräver omkring 2—3 miljoner euro. Efter den här åtgärden som är den mest akuta bör det utredas om målen för områdesanvändning i hela landet eller andra markanvändningsinstrument behöver utvecklas för att göra det lättare att fastställa för vindkraftsbyggande lämpliga platser på landskapsplanenivå. Dessutom bör möjligheterna att genomföra ett demonstrationsprojekt för havsvindkraft inom den närmaste framtiden utredas. Det allra viktigaste är att utverka ett långsiktigt politiskt engagemang för en betydande utbyggnad av vindkraften för att vi ska ha ett förutsebart underlag för riskinvesteringar. De nya investeringarna görs nu i Sverige. Med hjälp av demonstrationsanläggningar kan vi också skapa en finländsk referens som underlättar för redan existerande finska företag på den globala vindkraftsmarknaden. Med stöd av det ovan sagda anför utskottet för ekonomiutskottet att

Användning av bioenergi och annan förnybar energi för uppvärmning av hus.

Förnybara energikällor bör systematiskt utnyttjas mera i uppvärmningen av små fastigheter. Alternativen kan vara värmepumpar, pellets, flis och solenergi. Enligt en utredning om olika möjligheter att använda mer förnybar energiUusiutuvan energian lisäysmahdollisuudet vuoteen 2015, Asplund, Korppi-Tommola, Helynen, 2005. kan rentav 11,1 TWh tas som mål.

Utskottet noterar att regeringen efter strategin har lämnat en proposition med förslag till förordning om ändring av förordningen om understöd för reparation av bostäder, energiunderstöd och understöd för sanitära olägenheter (128/2006). I förordningen föreskrivs om energiunderstöd till småhus. Småhusägare kan beviljas understöd för investeringar i apparatur och avgifter för anslutning till fjärrvärme när uppvärmningssystemet i huset förnyas enligt förordningen. Bidrag beviljas när ett hus ansluts till fjärr- eller regionvärme. Detsamma gäller när ett hus förses med ett pelletsystem eller något annat vedeldningssystem. Bidrag betalas ändå inte om endast förbrännaren i en oljepanna ersätts med en pelletanpassad förbrännare. Dessutom beviljas bidrag för investeringar som är nödvändiga för att installera ett värmesystem med jordvärmepump. Det är också möjligt att få bidrag om ett system med oljeeldning byggs om till ett system med solfångare. Bidrag betalas för kostnaderna för upphandling enbart av solfångare, om solfångaren kompletterar uppvärmningssystemet.

Det nya energiunderstödet är en åtgärd som ger de rätta signalerna och effekterna bör följas upp. Men finansieringen måste säkerställas separat och pengarna får inte tas från annat stöd som främjar energieffektivt boende. Den effektiva potentialen är stor i och med att inemot 40 procent av småhusen i Finland värms med el, vilket motsvarar omkring 10 TWh/a eller i stort sett kapaciteten i den nya kärnkraftseneheten i Olkiluoto. Av den här mängden kunde 5—7 TWh/a sparas in med värmepumpar som också kan installeras efteråt. I Sverige värms 0,5 miljoner hus med värmepump och därigenom alstras omkring 27 TWh energi per år.

Vattenkraft.

Vattenkraft är vid sidan av bioenergi den viktigaste förnybara energikällan. Enligt strategin kommer potentialen för att bygga ut vattenkraft att utnyttjas i största möjliga utsträckning, men med hänsyn till de energi- och klimatpolitiska målen, utgångspunkterna för miljöskyddet och de regionala effekterna.

År 2005 alstrades 13,6 TWh energi med vattenkraft. Vattenkraftspotentialen svarar i teorin mot omkring 10 TWh el, men på grund av vissa begränsningar i utbyggnaden beräknas mängden ligga kring bara 0,5 TWh kring 2010. Merparten beror på utvecklad teknik och de projekt för effektivare produktion som den möjliggör och som blir lönsamma i samband med renovering av maskinerierna.

Vid överflöde av översvämningsvatten förloras i snitt 750 GWh el varje år. Klimatförändringen har beräknats öka regnigheten och det ökar sannolikt överflödena. Om tillflödet av översvämningsvatten i älvfårorna kan dämpas kan översvämningsrisken förebyggas genom ytterligare reglering och reservoarer och energiproduktionen höjas. I vattenkraftsproduktionen gäller det att ta särskild hänsyn till att vandringsfisken har en chans att nå älvarnas övre lopp och till fiskeriet i älvarna över lag och att minimera olika konsekvenser av förändringar i vattenståndet och älvfåran för miljö och fastigheter. Det är över huvudtaget viktigt att olika nyttjandeformer samordnas och tack vare tekniken låter det sig göras oftare än förut. Utskottet anser att miljömässigt acceptabla sätt att bygga ut vattenkraften bör utredas och genomföras.

Torv.

Strategin ställer som mål att de resurser som satsats på produktion och användning av torv fortsatt ska kunna användas till nytta för sysselsättningen och den regionala utvecklingen. Handels- och industriministeriet bereder en proposition om tryggande av torvkraftvärmeproduktionen i förhållande till kolkraftvärme- och naturkraftvärmeproduktionen med hjälp av begränsade tillförseltariffer.

Utskottet konstaterar att torv används som komplement till ved i medelstora och stora anläggningar som saknar tillräcklig tillgång till enbart ved. Uppblandningen med torv i bränslet minskar också utsläppen och de tekniska problemen med bara ved och det betyder att användningen av torv samtidigt bidrar till användningen av andra inhemska biobränslen. Med utsläppshandeln har situationen för torv försvårats avsevärt. Torvens kolinnehåll och koldioxidutsläppskoefficient har bestämts enbart utifrån utsläpp vid förbränning utan hänsyn till utsläppsbalansen under hela livscykeln och det gör utsläppskoefficienten för torv större än t.ex. för stenkol. Därför lönar det sig för kraftverk och värmecentraler att ersätta torv med fossila bränslen. Utskottet hänvisar till det som sagts ovan och framhåller att det nu med utsläppshandeln gäller att se till att torven inte ersätts med stenkol.

Tack vare ny teknik har det gått att minska skadeverkningarna av torvproduktionen för vattendragen. Men det krävs fortsatta åtgärder för att minska de skadliga miljökonsekvenserna av själva upptagningen av torv. Enligt utskottets mening behövs det finansiering för forskning också på det här området.

Skogsflis.

Enligt utredningen om ökad användning av förnybar energi 2015 kan målet för användning av skogsflis höjas till 7,5 milj.m³ eller 15 TWh. Skogsflis kan användas främst för kombinerad produktion av el och värme. I strategin föreslås omkring 6 milj. euro per år till stöd för skördande och flisning av energived. Stödet för energived och flisning ska styra sådan ved till energiproduktion som inte kan användas av industrin som råvara eller som inte går till energianvändning på marknadsvillkor. I strategin påpekas att det krävs en effektivitetsutvärdering för att utveckla stödsystemet.

Utskottet understryker att olja, kol och importerad el kan ersättas med inhemsk energi och att det är motiverat med hänsyn både till utsläppen och till sysselsättningen. År 2004 skördades totalt 570 000 m³ energived enligt lagen om finansiering av hållbart skogsbruk. Värmevärdet var 1,2 TWh. Om den här energimängden hade producerats med olja skulle CO₂-utsläppen ha varit 336 000 ton. På utsläppsmarknaden skulle det ha kostat 6,7 milj. euro jämfört med att man använde 4,67 milj. euro enligt lagen om finansiering av hållbart skogsbruk och gjorde en kalkylerad besparing på 2 milj. euro. Målet för ökad användning av ved i programmet för främjande av förnybar energi fram till 2010 kan sannolikt nås. Skogsflis, avlut, bark och spån ger extra el för ca 4 TWh.

Biomassa.

I samband med beslutet om ett femte kärnkraftverk förutsatte riksdagen att användningen av biomassa ska främjas kraftfullare än enligt programmet för främjande av förnybar energi bl.a. med extra resurser för skattepolitiska åtgärder, investeringsstöd och skogsförbättringspengar för hållbart skogsbruk. Den ökade användningen av åkerbiomassa motsvarar målet i bilaga I till strategin.

Utskottet anser att främjad produktion och användning av biomassa spelar en central roll för en hållbar energipolitik, säker energiförsörjning och säkrad konkurrenskraft och för en ökad andel förnybar energi. Främjad användning av biomassa för energiproduktion kan också få betydande sysselsättningseffekter på landsbygden.

Sektionen för åkerbiomassa, flytande biodrivmedel och biogaser har till uppgift att lägga upp en plan för främjad produktion och användning av åkerenergi. I sin mellanrapport den 26 januari 2006 uppger sektionen att främjad användning av bioenergi kommer att tas upp också i den nationella strategin för landsbygden och därmed kommer olika delområden av bioenergiområdet att utgöra en viktig bit av landsbygdsstrategin. I landsbygdsprogrammet föreslås sannolikt också ett rikstäckande utvecklingsprojekt för bioenergisektorn som ska pågå hela programperioden ut.

Rörflen omfattas av jordbrukets stödsystem. Sektionen ställer en odlingsareal på 100 000 ha som mål kring 2015. År 2005 var odlingsarealen för rörflen bara 9 000 ha. Jordbrukspolitiska stödåtgärder spelar en central roll i att främja produktionen av rörflen, precis som annan åkerbioenergi, och de har gjort det avgjort lönsammare att använda och producera åkerenergi. Stöden för rörflen uppskattas ligga på en sådan nivå i dag att det inte är motiverat att ta upp rörflen inom ramen för stöd för elproduktion.

Det behövs mer information och utbildning om produktion och användning av åkerenergi. En heldagsanställd samordnare bör anställas t.ex. med hjälp av projektfinansiering för att säkerställa att odlarna får adekvat information i framtiden. Det måste också en attitydförändring till bland odlarna för att öka produktionen av åkerenergi. Det behövs mer forskning och utredning om hur rörflen och annan åkerbiomassa ska skördas och hanteras. Samarbetet med skogssektorn om skördande, transport och annan logistik när det gäller biomassa måste bli effektivare. Det är viktigt att utreda i vilken mån andra växter än rörflen kan utnyttjas för att öka användningen av åkerbiomassa. Bioenergin har mycket varierande lönsamhet i olika delar av Europa t.ex. på grund av växtförhållandena och därför bör vi utreda vilka möjligheter det finns att öka produktionen av åkerenergi på ett lönsamt sätt.

Utskottet tillstyrker sektionens strategier generellt och konstaterar att området i sin helhet faller inom jord- och skogsbruksutskottets befogenhet.

Biodrivmedel.

Framställningen av biodrivmedel kan innebära en chans att diversifiera jordbruket, minska beroendet av fossila bränslen och främja en hållbar ekonomisk tillväxt. Vad gäller biodrivmedel hänvisar strategin till en arbetsgrupp som hade i uppdrag att undersöka om det är möjligt att nå målet i EU:s biodrivmedelsdirektiv att öka andelen biodrivmedel till 5,57 procent kring 2010. Biodrivmedelsgruppen lämnade sitt betänkande den 9 mars 2006. Gruppen anser att ett realistiskt mål för biodrivmedel med hänsyn till tillgång och kostnader är tre procent (energi) 2010 av den totala volymen trafikbränsle som görs tillgänglig för konsumtion under ett kalenderår. Vidare konstaterar arbetsgruppen att det lämpligaste sättet att utnyttja gårdsspecifikt producerad växtolja för energi vore att använda den för uppvärmning eller bränsle för arbetsmaskiner precis som lätt brännolja i dag. Arbetsgruppen föreslår fortsatta tekniska och ekonomiska utredningar om främjad användning av biobaserade brännoljor för uppvärmning och bränsle i arbetsmaskiner.

Miljöutskottet anser i likhet med kommunikationsutskottet att Finland bör försöka nå målet 5,75 procent i biodrivmedelsdirektivet. De viktigaste alternativa bränslena är etanol, flytgas, naturgas och biodiesel. Till biodrivmedel framställs etanol och biodiesel av odlingsväxter främst i Brasilien, Förenta staterna och en del EU-länder. Etanol är det alternativa bränsle som ökat snabbast och t.ex. i Brasilien planeras en utbyggnad av etanolframställningen för att tillgodose det ökande behovet. Biodiesel framställs huvudsakligen i Europa.

Utskottet fäster allvarlig uppmärksamhet vid problemen med biobränslen som framställs i u-länderna. Arbetsgruppen anser att det i praktiken inte är möjligt att kräva att den nödvändiga biobränslevolymen framställs i eget land av inhemska råvaror, eftersom aktörer på marknaden väljer biobränslen till marknadsvillkor och en inhemsk framställning av inhemska råvaror vid låga världsmarknadspriser inte förefaller ekonomiskt lönsam. Det är orsaken till att det är speciellt viktigt att se till att villkoren för att producera biomassa i u-länderna är acceptabla i ett miljömässigt och socialt perspektiv. Det måste ses till att behöriga minimikrav tillämpas på produktionen av råvara för biodrivmedel oberoende av var det sker. Särskilt oroväckande är de negativa konsekvenserna av odlingen för biodiversiteten och jordmånen och vattnet t.ex. i Brasilien och Indonesien. De sociala och icke önskvärda konsekvenserna hänger samman med konkurrensen mellan biobränsleframställningen eller framställningen av palmolja och livsmedel.

Livscykelanalys bör tillämpas också på utvärdering av biodrivmedelsframställningens ekoeffektivitet för att säkerställa att den inte ger upphov till fler utsläpp än den ska ersätta. För tillfället framställs biodrivmedel främst av åkerbiomassa och biogas. I framtiden kommer andra generationens biobränslen med bättre egenskaper och mindre utsläpp ut på marknaden. De framställs också av annat än åkerbiomassa. År 2007 startas den första biodieselanläggningen i sitt slag i Europa upp i Finland och den kommer att utnyttja växtoljor och djurfetter som råvara. Dessutom utvecklas framställningen av biodiesel ur skogsflis och rörflen. Framställningen av etanol och biogas ur industrins biprocesser ska också utvecklas. I planeringen gäller det att väga in utsläppen av växthusgaser och andra utsläpp i alla faser av framställning och användning av biodrivmedel och de ekologiska aspekterna på framställningen. Enligt utskottets mening är det viktigt att satsa på framställning av biodrivmedel i Finland och på framtida utveckling och kommersialisering också av andra generationens biodrivmedel av inhemska råvaror.

I Europa framställs omkring 95 procent av all biodiesel av rybs eller raps. Rybs är den mest allmänna oljeväxten i Finland (biodieselprodukten RME, rybsmetylester). Priset på marknaden har gjort att odlingsarealen i Finland är bara omkring 71 000 hektar och rybsskörden har inte räckt till för att tillgodose ens den inhemska livsmedelsproduktionens behov. Biodrivmedelsgruppen bedömer att det behövs en klar höjning av producentpriserna på rybs och oljeväxter över lag för att de ska tillgodose biodieselframställning i större skala. Vid behov räcker åkerarealen hos oss för att rybs ska kunna odlas för bioenergi på 250 000 hektar. Om målet 5,75 procent i biodrivmedelsdirektivet delas mellan bensin och diesel i proportion till konsumtionen och om målet för diesel täcks med biodiesel skulle det behövas 135 000 ton biodiesel per år. Med nuvarande skördar och odlingsarealer räcker den inhemska rybsen för att täcka 77 procent av den mängd råvara som behövs för att framställa en sådan mängd.

Utskottet omfattar arbetsgruppens syn att den tunga trafiken är värst när det gäller skadliga utsläpp i tätortstrafik och att det behövs ytterligare insatser framför allt för att reducera de skadliga effekterna av småpartiklar för hälsan och för att genomföra EU:s luftkvalitetsstrategi CAFE. De skadliga utsläppen i tätortstrafiken kan reduceras genom användning av natur- och biogas och andra generationens biodrivmedel i större mängder. Genom att främja låga utsläpp i tätortstrafik kan man därmed också främja användningen av biodrivmedel.

Biodrivmedelsgruppen föreslår ett nationellt utvecklingsprogram för att ta fram finländsk produktionsteknik för andra generationens biodrivmedel. Om företaget lyckas kan andelen biodrivmedel vara uppe i 8 procent kring 2020. I så fall kan biodrivmedlen i första hand framställas av inhemsk skogs- och åkerbiomassa. Andra generationens biodrivmedel kan också vara till större nytta för att minska utsläpp av växthusgaser än traditionella biodrivmedel. Utskottet omfattar förslaget men uppmärksammar framför allt fördelen med att produktionen av inhemsk skogs- och åkerbiomassa skulle stå under vår egen kontroll och inte vara förknippad med likadana etiskt tvivelaktiga drag som biobränslen som framställs i u-länderna.

Energisparande

En effektivare energianvändning är ett viktigt och kostnadseffektivt instrument för att reducera utsläppen av växthusgaser från energiproduktion och för att förbättra konkurrenskraften och självförsörjningen på energi. Energisparåtgärderna i strategin utgår från målen och åtagandena i EU-direktiven. Frivilliga åtgärder har gett betydande energibesparingar. Också elproduktionen har en hög verkningsgrad hos oss och systemet för överföring och distribution fungerar effektivt. Elproduktionen har framför allt den stora andelen kombinerad värme- och elproduktion att tacka sin effektivitet för; omkring en tredjedel av elektriciteten produceras i kombinerade anläggningar.

Utskottet vill framhålla att det ofta är enkla lösningar som gäller för energisparande. Enligt en bedömning kan 2 TWh sparas t.ex. med energisparlampor. Hemelektroniken beräknas snart stå för omkring 15 procent av den el som hushållen konsumerar. Därmed spelar det en viktig roll också för energisparandet att utvärdera och främja hållbara konsumtionsvanor.

Den finländska industrin har visat sig ha en hög energieffektivitet också i en internationell jämförelse. Men det finns en viss sparpotential. Industrins och företagens energisparavtal har resulterat i att de fram till utgången av 2004 hade sparat totalt 6,1 TWh/a, varav industrin stod för 5,2 TWh/a. Besparingen svarar mot det årliga energibehovet för omkring 300 000 villor. Energisparavtalen har alltså gett betydande besparingar totalt. Det görs fortfarande gott om energibesiktningar och energianalyser och därför kan man förmoda att det också under kommande år dyker upp en lång rad genomförbara sparåtgärder. Frivilliga åtgärder har gett gott resultat och därför är det fullt motiverat att fortsätta på samma spår. Men samtidigt kan det vara bra att göra en tillförlitlig utredning av hela Finland och den aktuella energisparpotentialen för att alla kostnadseffektiva åtgärder kan sättas in.

Energisparavtalen har gett gott resultat inom industrin, men det finns mycket kvar att göra. Resurser bör avsättas framför allt för planering av energisparande. Ett bra exempel på energisparande är frekvensomställare i elmotorer. Med frekvensomställare kan motorns hastighet regleras och elkonsumtionen reduceras med upp till hälften. Sådana investeringar betalar sig därför 5—10 gånger snabbare än byggande av ny kraftverkskapacitet. Den totala elförbrukningen kan reduceras i väsentlig grad om frekvensomställare installeras också i befintliga motorer. Trots att det ofta är mycket lönsamt att installera frekvensomställare i befintliga motorer satsar företagen inte särskilt ofta på planering av energisparande åtgärder.

Energieffektiviteten kan höjas genom nya handlingsmodeller, typ att tillhandahålla energitjänster, förplikta den offentliga sektorn att föregå med gott exempel och tillhandahålla mer information och utbildning. Av synnerlig vikt är offentliga satsningar på aktiva sparåtgärder. Inte ens välfungerande frivilliga ansträngningar hålls i gång eller kommer i gång utan offentliga, långsiktiga satsningar på informationsstyrning och andra former av stöd.

Utskottet anser att energieffektiviteten absolut måste vägas in vid offentlig upphandling. Till detta förpliktar också det nya direktivet om energitjänsterDirektiv om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster (KOM (2003) 739 slutlig. som förväntas träda i kraft i maj 2006. Det förpliktar medlemsstaterna att ställa upp 9 procent som vägledande energisparmål för 2008—2016. Sparmålet omfattar i princip all såld och överförd energi med undantag av energi för flyget, sjöfarten och företag inom utsläppshandeln. Sparmålet gäller en fast mängd energi som svarar mot 9 procent av det statistiska medeltalet för fem år innan direktivet träder i kraft. Finlands mål är omkring 17 TWh. Direktivet ställer inga begränsningar för slutanvändning av energi under den tid direktivet är i kraft och tar inte heller ställning till vilka mängder som ska sparas in i olika sektorer eller med vilka åtgärder det ska ske.

Medlemsstaterna har olika utgångslägen och det beaktas genom att godkänna s.k. tidiga åtgärder allt sedan 1995 förutsatt att det kan bevisas att åtgärderna fortfarande har en spareffekt. På särskilda grunder kan tidiga åtgärder sedan 1991 godkännas.

Direktivet förpliktar medlemsstaterna att göra upp tre energieffektivitetsprogram med information om pågående och planerade åtgärder och deras tilltänkta effekter. Det första handlingsprogrammet ska lämnas till kommissionen redan i juni 2007. Hur sparåtgärderna i sparmålet ska beräknas och följas upp är ännu inte avgjort.

Åtagandena i direktivet riktar sig till energibolag och offentlig sektor. Det huvudsakliga instrumentet för att uppfylla åtagandena kan vara frivilliga energisparavtal, men en del av åtagandena för energibolagen kräver ändringar eller tillägg i de nuvarande rättsakterna. Energibolagen ska lämna myndigheterna information om kundernas enrgianvändning och kunderna information som främjar en effektiv energianvändning. Medlemsstaterna ska se till att den offentliga sektorn föregår med gott exempel inom energisparande. Direktivet förpliktar medlemsstaterna att ge anvisningar för hur energieffektiviteten kan beaktas i offentlig upphandling.

I samband med beslutet om ett femte kärnkraftverk förutsatte riksdagen åtgärder från regeringens sida för att stifta en allmän lag om energisparande till stöd för energisparprogrammen. Utifrån riksdagens uttalande beredde en arbetsgrupp förslag till utveckling av lagstiftningen om energisparande som lades fram 2003. Förslagen gällde framför allt de särskilda förpliktelserna för den offentliga sektorn och serviceförpliktelserna för energibolagen. Kommissionen lade samma år fram sitt förslag till direktiv om energitjänster som täckte in samma tema och därför ansågs det inte längre nödvändigt att fortsätta bereda nationella rättsakter. Utskottet hänvisar till dröjsmålen på grund av direktivet med att genomföra riksdagens uttalande och påskyndar direktivets genomförande. Det behövs konkreta och tydliga anvisningar för hur energieffektiviteten ska beaktas i offentlig upphandling för att de nuvarande problemen med konkurrensutsättning ska kunna undvikas.

Målen för samhällens och byggnaders energianvändning

Avfallshantering

Den största utsläppskällan inom avfallshantering är metan som alstras på soptippar. Under de senaste åren har metanutsläppen minskat framför allt på grund av hanteringen av deponigaser. Enligt strategin omfattar åtgärderna i avfallshanteringssektorn att begränsa behandlingen av biologiskt nedbrytbart avfall på soptipp enligt soptippsdirektivet, att utvidga behandlingen av deponigaser till gamla och om möjligt också nedlagda soptippar och att utreda avfallspolitiska styrmekanismers effektivitet. Enligt den riksomfattande avfallsplanen ska framför allt styrningen av biologiskt nedbrytbart avfall göras effektivare.

När riksdagen 2001 antog en klimatstrategi förutsatte den att avfallsskatten utvecklas. Skatten har de facto höjts från 15,14 till 30 euro räknat från början av 2005 med målet att styra över avfall från soptipparna till återvinning. Det betyder att också växthusgasutsläppen från avfallshantering kan reduceras. Lagen om accis på elström och vissa bränslen och lagen om accis på flytande bränslen har ändrats i början av 2003 så att för el som producerats med återanvändningsbränsle betalas 0,25 cent per kilowattimme i stöd och för el som producerats med biogas 0,42 cent per kilowattimme. Det här skattestödet kommer att bibehållas.

Utskottet anser att åtgärderna bidrar till att reducera avfallsmängderna och till effektivare återvinning av avfall och tillvaratagande av deponigaser. STFC:s tekniska utredningar antyder att ökat tillvaratagande av gaser och ökad avfallsåtervinning för att reducera metanutsläpp från soptippar är en mycket kostnadseffektiv nationell metod för att stävja klimatförändringen. En höjning av avfallsskatten har ansetts motiverad speciellt med tanke på en så effektiv styrning som möjligt. Utskottet anser att det bör utredas hur avfallsbeskattningen kan utvecklas vidare. För tillfället omfattar avfallsskatten bara soptippar för kommunalt avfall. Det kan också vara bra att utreda vilka möjligheter det finns att utvidga avfallsskattens räckvidd och om den miljöbaserade styrningen av industrins privata soptippar är tillräcklig samt att se på dem som ett led i gemenskapens avfallsstrategi.

Men att reducera avfallsvolymerna, dvs. förebygga uppkomsten av avfall och främja återvinning, är ett mål som kräver en stor kulturell omställning och att vi lägger oss till med mer hållbara produktions- och konsumtionsmönster. Det behövs en utredning om de teknisk-ekonomiska möjligheterna att förebygga uppkomsten av avfall och om nödvändiga styrmekanismer i olika branscher och aktiviteter på det sätt som den s.k. KULTU-kommissionenMera och bättre för mindre. Förslag till nationellt program från kommissionen för hållbar konsumtion och produktion (KULTU). har föreslagit, menar utskottet.

Byggande och markanvändning

Områdesanvändningen och utvecklingen av samhällsstrukturen påverkar uppvärmningslösningar, transportbehov och delvis också byggnaders energianvändning. Med en relativt stabil samhällsstruktur får de grundläggande lösningarna långvariga effekter och det är absolut väsentligt att också klimatkonsekvenserna på ett effektivt sätt får påverka utformningen av samhällsstrukturen.

I strategin föreslås sådana åtgärder som att det nya byggbeståndet bör lokaliseras så att det stöder sig på befintliga tjänste-, transport- och energisystem och att det satsas mera på forskning och utveckling för att hitta lösningar som kan bidra till att reducera växthusgasutsläpp som beror på samhällsstrukturen. Det behövs dessutom ett effektivare planeringssamarbete mellan ministerierna för att samordna samhällenas utveckling, näringspolitik och transportpolitik.

Utskottet tillstyrker de här riktlinjerna och framhåller att ansvaret för utveckling av samhällsstrukturen huvudsakligen vilar på kommunerna. De riksomfattande målen för områdesanvändning är den viktigaste styrmekanismen i markanvändningsplaneringen som ska säkerställa att nationellt viktiga aspekter beaktas i landskapens och kommunernas planläggning och bidra till att nå målen i markanvändnings- och bygglagen och planeringen av områdesanvändningen, främst en god livsmiljö och en hållbar utveckling. En integrerad samhällsstruktur och kvaliteten på livsmiljön är ett av sex mål för områdesanvändningen.

Enligt kraven på landskapsplaners innehåll ska en landskapsplan utarbetas med särskild hänsyn till att landskapet får en lämplig region- och samhällsstruktur, att områdesanvändningen är ekologiskt hållbar och att transporter och teknisk service kan ordnas på ett hållbart sätt med tanke på miljön och ekonomin (MBL 28 §). I kraven på generalplaners innehåll (MBL 39 §) nämns dessutom tillgången till service, möjligheten att ordna trafiken, i synnerhet kollektivtrafiken och gång-, cykel- och mopedtrafiken, samt energiförsörjningen, vatten och avlopp samt avfallshanteringen på ett lämpligt sätt. Enligt kraven på detaljplaners innehåll (MBL 54 §) ska landskapsplanen och generalplaner med rättsverkningar beaktas när en detaljplan görs upp. Systemet för markanvändningsplanering är alltså en hierarki där varje plantyp har sin givna plats. En integrerad samhällsstruktur, energiförsörjningen och den ekologiska hållbarheten över lag är bindande mål. Lagstiftningen och de viktigaste målen är därmed på plats. Men det gäller att konkretisera målen.

Planering som stöder en hållbar utveckling tjänar samtidigt klimatstrategiska syften. Det är viktigt att förbättra villkoren för gång- och cykeltrafik och tillgången till och utnyttjandet av kollektivtrafiktjänster. Stat och kommuner bör samarbeta bättre framför allt med att planlägga nya funktioner och trafiksystem i stora stadsregioner. Parterna kan samarbeta mera speciellt om att bygga ut nätverk för gång-, cykel- och mopedtrafik och om hållbara kollektivtrafiklösningar.

Utskottet anser att kommunerna bör lägga upp sina egna miljöstrategier och effektivare utveckla framför allt ett integrerat tätortsbyggande och nya bostadsområden med fungerande kollektivtrafik. Genom bättre styrning av uppvärmningssättet i nya planläggningsområden kunde samhällena lättare nå klimatmålen. Av konkurrensrättsliga skäl har det inte ansetts möjligt att bestämma om uppvärmningssättet och därför kunde det vara bra att utreda om det finns lättare styrmekanismer. Samarbetet mellan kommunerna bör förbättras för att främja en hållbar samhällsstruktur. Det skulle vara nyttigt med en rikstäckande utredning om utvärdering av samhällsstrukturen i ett ekoeffektivt perspektiv. Den kunde ge användbar information om olika modellers effektivitet och göra det lättare att införa god praxis. Med hänvisning till det som sagts ovan framställer miljöutskottet för ekonomiutskottet

Byggnaders energieffektivitet

Som metoder för effektivare energisparande i byggnader föreslår strategin att verktygen för fastighetsskötsel och bevakningen av energianvändningen bör förbättras, energieffektivt och energisnålt byggande främjas med hjälp av informationsstyrning, forskning och utveckling och energieffektiviteten i bostadsbyggnader förbättras med hjälp av energiunderstöd. De skadliga effekterna av småskalig flisförbränning för hälsan ska lyftas fram.

När riksdagen 2001 antog strategin förutsatte den att också byggande och byggnader ska förbättras. Energiunderstöd till bostäder för förbättring av värmeisoleringen och ombyggnad av värmesystemen med hjälp av förnybara energiformer infördes 2003. Genom förordning 128/2006 utvidgades systemet till småhus. Värmeisoleringskraven för nybyggnader har skärpts, men med hänsyn till att nybyggen utgör omkring 1 procent av hela byggnadsbeståndet på årsnivå syns verkningarna först längre fram. De nya bestämmelserna och anvisningarna gäller värmeisolering samt inomhusklimat och luftväxling i nya byggnader. Med hjälp av bestämmelserna ska det gå att spara in 25—30 procent av byggnadernas energiförbrukning jämfört med tidigare nivå. Uppvärmingen av byggnader ger upphov till omkring 30 procent av växthusgasutsläppen hos oss. Uppvärmningen av byggnader utgör i sin tur 23 procent av energianvändningen. Under 2006 görs en övergripande kartläggning av hur kostnadseffektiva understöden för energiinvesteringar i bostadsbyggnader är och hur effektivt de reducerar utsläppen. Utskottet anser att understödet och de strängare kraven är viktiga signaler till medborgarna och kan främja mer hållbara uppvärmningssätt.

Det nationella genomförandet av direktivet om byggnaders energiprestandaDirektivet om byggnaders energiprestanda 2002/91/EG. är under beredning på miljöministeriet. Direktivet kräver att en miniminivå för energieffektivitet ska bestämmas för nybyggen, energicertifikat införas, ventilationsapparater besiktas och värmepannor inspekteras regelbundet.

Utskottet lyfter fram energieffektivitetens stora roll i byggnader. I Europa används mer energi i byggnader än i transportsektorn eller industrin. I ett europeiskt perspektiv används över 40 procent av all energi i byggnader och 2/3 av detta i hushållen. Energisparpotentialen i byggnader beräknas ligga kring 20 procent i Europa. Det betalar sig mycket snabbt att förbättra fastigheters energieffektivitet och därmed lönar det sig självklart att höja energieffektiviteten. En effektiv åtgärd är därför att öka informationen om energieffektivitet i samråd med aktörer i branschen. Utskottet konstaterar att också energieffektiviteten i offentliga byggnader förtjänar att uppmärksammas särskilt.

Målen för transporter

Effektivare transportsystem har ett klart samband med markanvändningsplaneringen. Enligt strategin kommer markanvändningsplaneringen att styra utbyggnaden av tillväxtcentra till områden med fungerande kollektivtransporter. För större energieffektivitet inom persontranasporter krävs det attraktiva och konkurrenskraftiga kollektivtransporter och adekvata investeringar i kollektivtransporter i stadsområden. Investeringar för att förbättra järnvägarnas konkurrenskraft kommer att stödjas.

Utskottet noterar att transporter står för inemot 20 procent av koldioxidutsläppen i Finland och att merparten av dem uppkommer i transporter på väg. Det handlar alltså om en betydande utsläppskälla. Den splittrade samhällsstrukturen bidrar till privatbilism och därmed spelar en samordnad planering av markanvändning och transportsystem en stor roll för uppkomsten av effektiva strukturer och mindre utsläpp. För att hålla utsläppen under kontroll är det viktigt att upprätthålla och förbättra kollektivtransporterna och en ekoeffektiv infrastruktur i stadsregioner. Utskottet vill här speciellt lyfta fram kollektivtransporter som stöder sig på spårvägstransporter. Det är lika viktigt att flytta över tunga transporter från landsvägar till järnvägar för att det ska uppstå mindre utsläpp av växthusgaser. Det förutsätter att bannätet hålls i skick och att nya banförbindelser öppnas upp i förekommande fall.

När riksdagen 2001 antog klimatstrategin förutsatte den effektivare åtgärder för att bekämpa växthusgasutsläppen från transporter. I bilaga I som beskriver åtgärder som vidtagits enligt uttalandena konstateras att transporterna under de senaste åren har ökat mer än ekonomin. Staten subventionerar billigare biljetter som stöder regelbundet resande och urban lokaltransport. Sparmålen har lyfts fram i energisparprogram som utarbetats i samråd med aktörer i varu- och kollektivtransportbranscherna. Men fordonstransporterna har fortsatt ökat inte minst i stadsregioner, kollektivtransporternas konkurrenskraft har försvagats och energisparandet urholkas genom att enskilda personer väljer bilen. Det behövs nya tag för att bromsa upp de ökade transportvolymerna. Det viktigaste är att tillhandahålla en mer attraktiva och konkurrenskraftiga kollektivtransporter. Utskottet påpekar att strategin inte nämner att särskilda resurser bör satsas på detta eller på bättre markanvändningsplanering. Vad gäller fordonstekniska lösningar hänvisar utskottet till kommunikationsutskottets utlåtande KoUU 7/2006 rd.

Europeiska miljöbyrån EEA gav den 28 mars 2006 ut en rapportTransport and Environment: facing a dilemma; EEA Report No 3/2006. som ger en dyster bild av hur CO₂-utsläppen från transporter har utvecklats. Koldioxidutsläppen från all trafik i EU ökade med 22 procent 1990—2003. Utsläppen i Finland ökade med 8 procent hävdar rapporten. Ökningen beror på det ökade transportarbetet och på detta sätt går den utsläppsminskning som den tekniska utvecklingen gett förlorad. Utsläppen från internationell flygtransport och sjöfart har lämnats utanför minskningsåtagandena i Kyotoprotokollet.

För utskottet är det viktigt att tyngdpunkten i beskattningen målmedvetet inriktas på användningen av bil i stället för köp och ägande av bil. En gradering av bilskatten efter utsläppsnivå bör också övervägas.

Energi- och klimatpolitiska styrmekanismer

Energirådgivning

Med initialfinansiering från EU har det inrättats regionala energikontor i Finland med uppgift att främja energisparande och användning av förnybar energi inom sina respektive områden. Det finns 8 sådana kontor i Finland. Efter det att EU-finansieringen upphörde har kontoren finansierats främst av kommuner och företag. Som ett led i den nationella klimatstrategin finansierade handels- och industriministeriet 2002—2003 ett projekt för ett nätverk av energikontor som skulle öka det ömsesidiga samarbetet mellan energikontoren och kontakterna med Motiva och förbättra kontorens livsduglighet för att de ska kunna klara av verksamheten när projektet slutar.

I de HIM-arbetsprogram som handels- och industriministeriet har beställt från Motiva Oy har en av punkterna i programmen under de senaste åren varit samarbetet med energikontoren. Enligt arbetsprogrammet 2006—2007 ska samarbetet inom det finska nätverket av energikontor fortsätta och utvecklas. Motiva Oy är med också i två projekt inom EU:s program EIE för utveckling av energikontorens verksamhet och samarbete. Handels- och industriministeriet är delfinansiär i de här projekten. År 2006 bidrar ministeriet till Motivas energikontorssamarbete med totalt 80 000 euro, EU-projekten medräknade.

Det är viktigt att säkerställa att energikontorens verksamhet kan fortsätta och utvecklas, anser utskottet. Små och medelstora kommuner har energisparpotential men saknar resurser för att främja energieffektiviteten. I strategin framhålls att stat och kommuner bör fortsätta att samarbeta för att spara energi och främja förnybara energikällor. Arbetet med kommunernas luftvårdskampanj ska fortsätta och vidareutvecklas och kommunerna uppmuntras att samarbeta för att planera och tillhandahålla tjänster för att bekämpa klimatförändringen och anpassningen till den. Utskottet anser att energikontorens roll i sammanhanget kunde utvecklas och statens finansiella bidrag utredas eftersom det över huvudtaget inte avsätts resurser för kommunerna i strategin. Kommunerna spelar i alla fall en viktig roll i att stävja klimatförändringen och i anpassningen till den. Det behövs bättre miljömedvetenhet för att kommunerna ska kunna identifiera handlingsmodeller som påverkar klimatförändringen och lägga om rådande mönster. Kommunernas ekonomiska situation försvårar åtagandena. Informationsstyrningen är en form av offentligt stöd som staten självfallet ska vara med och finansiera.

Övrig informationsstyrning

När riksdagen 2001 antog klimatstrategin förutsatte den en informationsstrategi för hur klimatförändringen ska bekämpas. Konsumenter och konsumtionsmönster spelar en avgörande roll för energianvändningen hemma, på jobbet och under fritiden. Människors beteende bottnar i deras attityder som kan påverkas genom grundläggande kunskaper och exempel på önskat beteende. Informationsstyrningen bör omfatta företag och sammanslutningar, kommuner och medborgare.

Som exempel på bevisligen lyckade instrument i klimatstrategin 2001 och energisparprogrammet kan nämnas frivilliga energisparavtal och energibesiktningar. En energibesiktning är en samlad utredning enligt handels- och industriministeriets anvisningar om energi- och vattenanvändningen i processer, fabriksanläggningar och byggnader, om CO₂-utsläppen från energianvändningen och om hur de kan göras effektivare på ett lönsamt sätt. Syftet med en besiktning är att integrera uppföljning och utveckling av energieffektiviteten i företags och sammanslutningars rutiner för att få ner den specifika konsumtionen.

Kommunerna startade 1997 en klimatkampanj där 48 kommuner är med. Den omfattar 47 procent av befolkningen. Målet är att aktivera kommunerna till insatser för att stävja klimatförändringen, förbättra luftkvaliteten, energiekonomin och energisjälvförsörjningen, ta i bruk nya energikällor och främja ny teknik.

Ett uttalande från riksdagen ligger till grund för ett femårigt informationsprogram kring klimatförändringen som inleddes 2002. Den ska göra medborgarna mer medvetna om klimatförändringen, dess konsekvenser och hur den kan stävjas. Programmet omfattar informationsprojekt som riktats till olika målgrupper, typ företag i avfalls- och energibranschen, sammanslutningar och kommunala aktörer, lärare och jord- och skogsbruksföretagare och ge dem information om vilka konsekvenser klimatförändringen har och hur var och en genom sina egna åtgärder kan bidra till att stävja den.

Genom informationsprogrammet kring klimatförändringen samordnas en ny klimatkampanj som ska genomföras samtidigt i alla EU- länder med start den 5 juni 2006, alltså världsmiljödagen. Grundtanken är att integrera klimatförändringen i människors dagliga rutiner och tala om för dem hur var och en kan bidra genom sina respektive val hemma, på jobbet och i sina hobbyer; också små handlingar räknas. Kampanjen har mottot "skruva ner, stäng av, återvinn, gå, tänk om". I Finland aktiveras kampanjen genom små lokala projekt som man vill engagera kommuner, organisationer, företag, skolor och massmedier i. Kampanjen ska göra människor uppmärksamma på förändringarna i klimatet och uppmuntra dem till vardagliga handlingar mot förändringen. I Finland riktar sig kampanjen speciellt till hushåll och familjer samt skolor, som förhoppningsvis ska kunna uppmuntra och aktivera ungdomar. Kampanjen avslutas den 28 februari 2007.

Utskottet stödjer åtgärderna ovan och understryker hur viktigt det är med större miljömedvetenhet och en attitydförändring för att stävja klimatförändringen. Inte minst skolorna spelar en viktig roll i miljöfostran, precis som särskilda miljöskolor. På sikt betyder klimatförändringen en samhällsomfattande förändring och därför bör klimataspekten integreras i allt beslutsfattande och medborgarna uppmuntras till hållbara egna vägval. Det finns alltså ett bestående behov av information om klimatförändringen och miljöupplysning och därför bör finansieringen tryggas.

Offentlig upphandling

Utskottet anser att den offentliga sektorn spelar en central roll som vägvisare genom ekologiskt hållbara insatser och upphandlingar. Förväntningarna att konsumenterna ska lägga om sina vanor är lätttare att motivera om den offentliga sektorn visar att den själv väger in miljöaspekten i sina åtgärder. Den använder omkring 20 miljarder euro per år, alltså 15 procent av bnp, till offentlig upphandling. Det betyder upphandling av en sådan omfattning att den direkt inverkar på varuutbudet på marknaden och på produktutvecklingen.

Hållbar utveckling beaktas i varierande grad i offentlig upphandling. I framtiden bör miljöaspekten integreras bättre. Utskottet har redan hänvisat till direktivet om energitjänster som förpliktar medlemsstaterna att komma med anvisningar om hur energieffektiviteten ska vägas in vid offentlig upphandling. Men målen bör omfatta all offentlig upphandling, inte bara energitjänster. Utskottet hänvisar till förslaget till nationellt program från kommissionen för hållbar produktion och konsumtion och framställer för ekonomiutskottet att

Stöd för energiteknisk forskning och produktutveckling

I kampen mot klimatförändringen är det viktigt att ta fram och införa ny teknik. Den tekniska omvälvningen öppnar som redan framhållits upp stora möjligheter för miljöteknisk export som Finland måste ta till vara. Det väsentliga är att koncentrera de spridda resurserna till spjutspetscentra och stödja uppkomsten av referenser på hemmamarknaden och en kommersialisering av innovationer. Utskottet noterar att flera finländska företag har kört ner sina egna primärforskningsenheter och att exporten av miljöteknik har blivit liggande på samma nivå i åratal.

För att ta till vara möjligheterna att stävja klimatförändringen behövs det tydliga långsiktiga beslut för att trygga adekvata anslag för forskning och produktutveckling. Till energitekisk forskning och produktutveckling används nuförtiden omkring 60 miljoner euro per år.

Energiunderstödet från handels- och industriministeriet är också ett viktigt instrument för att kommersialisera den nya tekniken och det stöder en effektiv innovationskedja. På senare år har stödet uppgått till ca 30 miljoner euro per år.

Nya styrmekanismer

De nuvarande styrmekanismerna bygger i långa stycken på investerings- och skattestöd. Utsläppshandeln har rubbat läget och det anses inte längre motiverat att investeringsstöd används för projekt inom sektorn för utsläppshandel. Men energiunderstöd kan fortsatt styras till nya teknikprojekt inom sektorn för utsläppshandel. Utanför sektorn får traditionella teknikprojekt fortsatt stödjas. Också energiskatterna är styrmekanismer som överlappar utsläppshandeln och planerna på att införa en särskild skatt på t.ex. eluppvärmning har slopats.

Enligt utskottets mening är det viktigt att kostnadseffektiva stödåtgärder utreds och att nya lösningar vid behov tas fram utifrån erfarenheterna för att främja användningen av förnybara energikällor.

Det gäller att överväga helt nya typer av stödåtgärder för att nå målen. I t.ex. Tyskland har andelen vindkraft med hjälp av tillförseltariffer höjts till 6 procent av elkonsumtionen på 10 år. I många EU-länder används också gröna certifikat. I beräkningen av åtgärdernas kostnadseffektivitet gäller det att beakta också de indirekta positiva effekterna t.ex. för hemmamarknadens utveckling och på den exportnytta man fått den vägen. I Tyskland och Danmark räknar man med att man har fått tillbaka satsningarna på förnybar energi dubbelt upp genom effekterna för sysselsättning och export. Utskottet understryker dessutom att eftersom omvärlden har förändrats i grunden behövs det en fördomsfri attityd också till stödåtgärderna.

Övriga kommentarer

De flexibla mekanismerna

Utskottet lyfter fram betydelsen av att utnyttja Kyotomekanismerna. Både mekanismen för ren utveckling CDM och det gemensamma genomförandet JI har visat sig vara kostnadseffektiva åtgärder för att minska utsläpp. Inte minst CDM-projekt har kunnat genomföras till låga kostnader och u-länderna fått hjälp med att lösa sina andra miljöproblem och utveckla sin infrastruktur på ett hållbart sätt. Samtidigt har det gynnat vår export av energi- och skogskompetens och skogsteknik.

Biståndsmedlen bör riktas så att u-länderna bättre kan genomföra klimatstrategin och bidra till att stävja klimatförändringen och anpassa sig till den. Industriländerna har orsakat största delen av klimatförändringen hittills och därför bör de också bära det huvudsakliga ansvaret för bekämpningen. U-länderna räknar med att dra nytta av CDM-projekten i framtiden och deras attityd till förhandlingarna om klimatkonventionens framtid beror på hur väl CDM-mekanismen fungerar och hur många och hur omfattande projekten inom ramen för mekanismen är. Därför bör man ha en målmedveten attityd till utnyttjandet av mekanismerna och samtidigt se till att projekten planeras och genomförs enligt principen om hållbar utveckling. Det ska ses till att biodiversiteten inte utarmas och att allmänna mål och principer för utvecklingssamarbete följs, t.ex. att minska fattigdomen. Projekten bör stödja u-ländernas egen kompetens och deras möjligheter att själva ta fram lämplig teknik och lämpliga metoder. Projekt för förnybar energi kan ofta användas till att förbättra livsvillkoren i u-länderna och främja användningen av renare teknik.

Utskottet understryker att Finland bör knyta upp sitt utvecklingssamarbete till insatser för att stävja klimatförändringen och anpassa sig till den. Anpassningen till klimatförändringen är en av prioriteringarna i utvecklingssamarbetet.

Den nationella anpassningsstrategin

Programmet för anpassning till klimatförändringen har upprättats utifrån riksdagens uttalande i saken. Anpassningsstrategin, som är en del av klimatstrategin, avser att ge en uppfatting om utmaningarna fram till 2080 med hjälp av långsiktiga klimatscenarier, scenarier för den ekonomiska utvecklingen och en beskrivning av olika natursystem. Faktaunderlaget konstateras fortfarande vara rätt bristfälligt. Det bör förbättras med hjälp av forskning och andra utvecklingsinsatser. De nuvarande osäkerhetsfaktorerna till trots läggs där också fram åtgärder som bör vidtas så fort som möjligt.

Utskottet ser på anpassningsstrategin som en ypperlig kartläggning av det allmänna läget. Men ju extremare klimatförhållandena blir, desto snabbare kommer den förändring som vi har all anledning att vara förberedda för. Klimatförändringen beräknas inverka på biodiversiteten i Finland så att en del ursprungliga arter drar större nytta av den än andra och vissa arter kommer att bli lidande. I det stora hela förväntas antalet arter i Finland öka. Klimatförändringen förmodas vara till skada för vissa för Finland typiska kallvattensarter som laxfiskar, vars existens kan komma att hotas av spridningen av nya arter och nya förhållanden. Förändringen höjer de nordliga ekosystemens produktionskapacitet och det är till nytta för jord- och skogsbruket. Skogarna fungerar som kolsänkor och spelar därmed en viktig roll, trots att Finland inte utnyttjar möjligheten i artikel 3.4 i Kyotoprotokollet att ta med skogsvårdsåtgärder i kalkylerna. Exceptionella väderförhållanden och bättre betingelser för skadedjur och sjukdomar ökar risken för skador på växtlighet och skogar och gör avkastningsprognoserna osäkra. Växters och djurs anpassning till klimatförändringen kan underlättas genom hållbar vård och användning av naturresurser, genom att undvika andra skador på dem till följd av mänsklig verksamhet och genom att se till att organismerna bevarar en bred mutationsförmåga eftersom det är grunden för deras anpassning.

Utvärdering av klimatförändringens konsekvenser och uppläggning av anpassningsåtgärder ska ingå som ett led i normal planering, genomförande och uppföljning i olika branscher. Som det ser ut nu kommer inga extra medel att anvisas för att fördjupa anpassningsstrategin, utan meningen är att analysera behovet av bättre beredskap integrerat. Utskottet anser att det finansiella behovet bör analyseras särskilt och på allvar, för prognoserna om ökad regnighet, ökade stormar och översvämningar och torrperioder hotar olika samhällssektorer med betydande merkostnader som måste gå att förebygga. Den bästa anpassningen till klimatförändringen är att minska utsläppen.

Avslutningsvis

Miljöutskottet konstaterar avslutningsvis att det i stället för en reaktiv attityd på ovan beskrivna grunder behövs en proaktiv och målinriktad strategi som anger målen på medellång och lång sikt och som ställer som klart mål att minska beroendet av olja och att höja självförsörjningen på energi. En sådan strategi ligger i hela Finlands intresse och ger en förutsebar plattform för industrins aktörer. På de här grunderna anför miljöutskottet för ekonomiutskottet att detta föreslår