Region- och kommunminister Hannes Manninen (översättning): Oppositionen har redan framställt en andra interpellation, som den här gången gäller den kommunala ekonomin och finansieringen av basservicen. Det nya är att alla grupper inom oppositionen nu står bakom interpellationen. Det här är i sig helt riktigt eftersom många av dem som egentligen borde svara på påståendena i interpellationen nu hör till oppositionslägret. Vid sidan av att höja valstämningen är det alltså nu fråga om behov av självrannsakan.

Det är skäl att genast till en början konstatera vilka de grundläggande elementen för regeringens kommunpolitik är. De baserar sig ju på regeringsprogrammet och basserviceprogrammet samt på ett ovillkorligt iakttagande av dem.

Regeringen och kommunerna har för första gången tillsammans berett ett basserviceprogram som omfattar hela valperioden. Utgående från programmet uppgörs årligen en basservicebudget. Detta förfarande garanterar att alla kostnader och inkomster som föranleds av kommunernas skyldigheter granskas och balanseras samtidigt. Inga nya skyldigheter vältras heller över på kommunerna utan förvarning eller motsvarande resurser. Det vidtas hela tiden ett stort antal åtgärder i syfte att förnya kommunernas servicestruktur, fördjupa samarbetet och höja produktiviteten.

Kommunerna har fått full ersättning för det skatteinkomstbortfall som statens åtgärder orsakat. När interpellationens första undertecknare var region- och kommunminister och samlingspartiets representant finansminister var detta inte fallet, trots löftet i det dåvarande regeringsprogrammet. Beskattningen lindrades alltså på kommunernas bekostnad. Detta sker inte nu.

Statsandelarna har höjts och kommer att höjas avsevärt. Indexjusteringarna görs i stället för den tidigare halveringen nu till 75 procent. Nästa år är nivån på de kalkylerade statsandelarna för driftsekonomin cirka 267 miljoner euro högre än i år. I slutet av valperioden kommer nivån på statsandelarna att vara 1338 miljoner euro och även exklusive ersättningar för skattelättnaderna 866 miljoner euro högre än när denna regering inledde sitt arbete. Summorna är mångdubbla i jämförelse med vad samlingspartiet och många andra ens vågade kräva före riksdagsvalet.

Nästa år stärker statens åtgärder den kommunala ekonomin med cirka 256 miljoner euro. Det är mera än någonsin under de senaste 13 åren, med undantag för toppåret 2002.

Som en följd av regeringens åtgärder och den förutspådda ekonomiska utvecklingen kommer den kommunala ekonomin att stärkas klart från och med 2005. Kommunernas årsbidrag beräknas stiga från 1,4 miljarder euro i år till 1,6 miljarder euro nästa år och t.o.m. till 2,3 miljarder euro 2008. Kommunernas genomsnittliga skuldsättning beräknas avstanna 2007.

Man kan då ställa sig frågan vilket alternativ interpellanterna har och hur det är med dess trovärdighet. Att utöver de tillägg som regeringen gjort kräva mera pengar räcker naturligtvis inte som alternativ.

De grundläggande frågorna i interpellationen har uppgivits vara den kommunala självstyrelsen och kommunernas beskattningsrätt. Också regeringen respekterar dessa. Som en följd av beslutet att som en del av beskattningsrätten bibehålla samfundsskatten som en inkomst för kommunerna höjer regeringen kommunernas andel av samfundskatten till 22,03 procent vid ingången av 2005. På detta sätt kompenseras kommunerna för skatteinkomstbortfallet till följd av sänkningen av samfundsskattesatsen. På lång sikt gagnar detta i synnerhet kommuner som Helsingfors, Esbo och Uleåborg, vilka är beroende av samfundsskatten.

I motiveringen till interpellationen betonas alldeles riktigt skatteinkomsternas betydelse för kommunernas ekonomi. Skatteinkomsterna utgör ju ungefär hälften av kommunernas inkomster. Hur dessa inkomster ökar och utvecklas är dock på ett avgörande sätt beroende av den ekonomiska tillväxten och förbättringen av sysselsättningen.

Oron i interpellationen för den kommunala ekonomin grundar sig på en misstanke om att utvecklingen i fråga om kommunernas skatteinkomster och utgifter har bedömts alltför optimistiskt. Det är skäl att klart säga ut att bedömningarna av och prognoserna för utvecklingen av samhällsekonomin och den kommunala ekonomin inte är politik. Vilka tal som är riktiga avgörs inte runt regeringens bord, och om dem förhandlas inte heller med oppositionen.

Också inom den kommunala ekonomin görs prognoserna upp enligt en försiktighetsprincip. I praktiken innebär detta att kommunernas egna uppgifter om utfallet i regel är bättre i boksluten än i budgeten för samma år. Samma försiktighet syns också i prognoserna för utvecklingen av hela den kommunala ekonomin. I september 2002 förutspåddes t.ex. att årsbidraget inom den kommunala ekonomin skulle sjunka till omkring en miljard euro 2003. Uppgifterna om utfallet i februari 2004 visade att årsbidraget steg till cirka 1,6 miljarder euro. Detsamma gäller i allmänhet också andra år: utfallen överskrider prognoserna.

Bedömningarna har alltså alltid gjorts och kommer i fortsättningen också att göras som tjänstearbete och under tjänsteansvar av landets bästa experter i samarbete mellan ministerierna och Finlands Kommunförbund. Det skulle bara fattas att jag, riksdagsledamot Korhonen och riksdagsledamot Zyskowicz skulle komma överens om hur utvecklingen av kommunernas skatteinkomster eller utgifter skall se ut de kommande fem åren.

I motsats till vad som påstås i interpellationen har ökningen av inkomsterna av kommunalskatten på lång sikt varit relativt stabil. Ökningen grundar sig i första hand på en ökning av lönesumman, som i sin tur har stabiliserats i synnerhet av den inkomstpolitiska avtalsmekanismen. Under de senaste fem åren har den stabila tillväxten närmast störts av tillfälliga optionsinkomster, de s.k. rytmstörningarna inom kommunalbeskattningen och de höjda avdragen i kommunalbeskattningen.

Enligt interpellationen kommer det här året att vara det tredje i rad då kommunernas totala skatteinkomster har sjunkit. Påståendet överensstämmer inte med uppgifterna om utfallet och den bedömning av utvecklingen av den kommunala ekonomin som ingår i budgetpropositionen. Kommunernas skatteinkomster, dvs. kommunalskatten, samfundsskatten och fastighetsskatten, uppgick i fjol till 13,5 miljarder euro. Bedömningen för i år är densamma. Ingen kan ännu ha de slutliga siffrorna för i år, knappast heller oppositionen.

Nästa år beräknas skatteinkomsterna öka till 14,1 miljarder euro, vilket betyder en återgång till nivån 2001 och 2002. Allt som allt avancerar den förutspådda ökningen av skatteinkomsterna i jämn takt på lång sikt och är inte på något sätt orealistisk.

Det har inte heller skett någon betydande skärpning av de genomsnittliga kommunalskatteprocentsatserna. Antalet kommuner som höjde skatteprocenten för 2002 var t.ex. 108, medan antalet för i år var bara hälften av det, dvs. 54. Ur skattebetalarens synvinkel har kommunalbeskattningen de senaste åren lindrats till följd av att avdragen höjts. Detta gäller i synnerhet låg- och medelinkomsttagare.

Hur är det då med misstankarna om att budgeten är optimistisk? I den allmänna motiveringen till budgetpropositionen har tillväxten i kommunernas omkostnader beräknats vara cirka 4 procent nästa år. Motsvarande bedömning av utfallet för i år är cirka 4,5 procent och uppgiften om utfallet för i fjol cirka 4,8 procent. Vi talar alltså om en skillnad på cirka en halv procentenhet mellan utfall och prognos, och då gäller den ändå en nästan 26 miljarder euro stor utgift nästa år. Skillnaden mellan prognos och utfall är alltså inte särskilt stor och budgeten kan inte heller i övrigt betraktas som orealistisk. Utmanande är den förvisso.

Det är dock skäl att också här betona att på det kommunala planet har en kritisk granskning av utgifterna, en höjning av produktiviteten, en effektivering av serviceproduktionen, ett fördjupat samarbete och kommunernas behov av sammanslagningar inte förlorat något av sin betydelse. Allt detta behövs för att det skall vara möjligt att möta ökade servicekrav.

Det är sant att det i första hand är de små kommunerna som mest tampas med problemet att få sin ekonomi i balans. De sammanräknade negativa årsbidragen kan emellertid bedömas hålla sig i närheten av det belopp som under de närmaste åren har reserverats för finansieringsunderstöd enligt prövning, dvs. i storleksklassen omkring 30 miljoner euro. Av olika orsaker varierar antalet kommuner med negativt årsbidrag kraftigt från år till år. I fjol var de 64 stycken, i år väntas antalet bli 113 då understöden enligt prövning lämnas utanför beräkningarna. Som jämförelse kan nämnas att årsbidraget till exempel år 2000 var negativt i hela 193 kommuner. Problemet bör inte underskattas, men i ljuset av dessa uppgifter kan man inte påstå att den kommunala ekonomin skulle ha kollapsat. Visserligen förekommer stora skillnader mellan olika kommunkategorier och enskilda kommuner. Det här problemet uppmärksammas bland annat i den statsandelsreform som är under beredning.

Regeringen förutspår att den kommunala ekonomin kommer att ta en vändning till det bättre redan nästa år och inte så sent som 2008, vilket hävdas i interpellationen. Utvecklingsprognosen är realistisk också till denna del, eftersom redan ett årsbidrag om cirka 1,6 miljarder euro är nog för att täcka de lika stora avskrivningarna på anläggningstillgångarna. Detta betyder att inget nytt underskott som behöver täckas uppstår i kommunernas balansräkningar, om man ser till hela landet.

På riksplanet har kommunernas investeringar varit förhållandevis stora redan i flera år. En tidsmässig omdisponering av dem gör det möjligt att eftersträva ytterligare jämvikt, om det i driftsekonomin inte går att uppnå hela den målsatta uppbromsningen av utgiftsökningen, dvs. en knapp procentenhet.

Praxis att periodisera översynen av kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna över flera år uppkom medan de som står bakom interpellationen satt i regeringen. Likaså uppkom också den räkning om 502 miljoner euro som regeringen betalade under 1999—2002 för social- och hälsovårdens del och under 2002—2003 för undervisningssektorns del. Beloppets storlek visar att man när statsandelarna dimensionerades under de åren inte tog tillräckligt stor hänsyn till ökningen i kommunernas kostnader och åligganden.

Periodiseringen har fördelar lika väl som nackdelar. En av fördelarna är att periodiseringen garanterar kommunerna ett jämnt flöde av inkomster och en möjlighet att planera sin ekonomi. Det ansåg under den föregående periodiseringen också den dåvarande region- och kommunministern Martti Korhonen, då han i en interpellationsdebatt i riksdagen den 22 mars 2000 konstaterade följande: "Utspridningen av fyraårsöversynen av statsandelarna över tre år säkerställer en stabil kommunalekonomi också under de kommande åren."

Nackdelarna med det nuvarande automatiska kostnadsfördelningssystemet är dock så uppenbara att regeringen har beslutat att omarbeta systemet som ett led i reformen av systemet med statsandelar till kommunerna och av kommunfinansieringen. Också detta medför stabilitet och förutsägbarhet i både den kommunala och den statliga ekonomin.

I interpellationen framförs misstanken att vårdgarantin, som ingår i det nationella hälsoprojektet, inte kommer att fungera. Av dem som undertecknat interpellationen var många med om att inrätta hälsoprojektet, utforma dess målsättningar och fatta ett principbeslut om det — samma principbeslut som nu följs till punkt och pricka. Uppfattningen att vårdgarantin skall gå att klara av enbart genom tilläggsfinansiering har inte åsyftats i hälsoprojektet.

Hälsoprojektet gjorde ju bedömningen att de uppställda målen går att nå, när den föreslagna omstruktureringen genomförs och finansieringen ökas med 900 miljoner euro. Det har beräknats att 200 miljoner euro av denna summa på 900 miljoner euro erhålls genom rationalisering av verksamheten, medan staten och kommunerna finansierar resten, alltså 700 miljoner euro, till hälften var. Kommunförbundet var företrätt i ledningsgruppen för det nationella hälsoprojektet och har varit med om att ingå en överenskommelse om denna angelägenhet.

Under innevarande regeringsperiod höjs statsandelarna för hälso- och sjukvård med 288 miljoner euro, och dessutom beviljas 30 miljoner euro för utvecklingsprojekt under vart och ett av de fyra åren. Statens andel om 350 miljoner euro av den tilläggsfinansiering som kommer hälso- och sjukvården till del kommer alltså att överskridas.

Syftet med vårdgarantin är inte att det i Finland varaktigt skall börja produceras avgjort mera hälsovårdstjänster. Målet är i stället att de långa vårdköerna skall kortas av till en viss längd, att enhetliga kriterier för icke-brådskande vård skall tas i bruk, att sköterskornas och läkarnas uppgifter skall omfördelas och arbetssätten rationaliseras och sådan vård som är verkningsfull prioriteras.

En vårdgaranti som genomförs på detta sätt kommer inte att föranleda hälso- och sjukvården några permanenta merkostnader. Tvärtom sparar vård som ges i rätt tid kostnader, vilket också framgår av olika studier. Besparingarna kommer framför allt Folkpensionsanstalten och arbetsgivarna men också kommunerna till del. De tidsgränser som kommer att tillämpas i samband med vårdgarantin har varit kända sedan april 2002, så förberedelser för vårdgarantins införande har kunnat vidtas i tre år.

Kommunernas möjligheter att utveckla sin kultur- och undervisningssektor har konsekvent främjats. För år 2005 har 44,8 miljoner euro reserverats i anslag för morgon- och eftermiddagsverksamhet för skolbarn. Jämfört med föregående år stiger den statsandel som kommunerna får direkt för ändamålet med 25 miljoner euro. Verksamheten är betydande också om man ser till hela landet. År 2004 beviljades sammanlagt 358 kommuner statsandel, och i höst deltar omkring 50 000 barn i verksamheten.

För kommuninvånarna är den reform som gäller morgon- och eftermiddagsverksamheten och som genomförts i år en viktig social innovation som främjar barnens välbefinnande och gör det lättare att jämka samman familje- och arbetslivet. Också transportförmånen i samband med förskoleundervisning infördes den 1 augusti 2004. I statsandel för den har för nästa år reserverats 10 miljoner euro, vilket är 5 miljoner euro mer än föregående år. Införandet av transportförmånen har på ett viktigt sätt förbättrat alla barns möjlighet att delta i förskoleundervisning.

Regeringen har för avsikt att trygga kommunernas finansiering i syfte att säkerställa medborgarnas basservice. Det sker genom att statsandelarna till kommunerna höjs så som här har framgått samt genom att kommunerna även i fortsättningen kompenseras för eventuella skattebortfall som statens åtgärder medför. Basservicebudgeteringen utvecklas ytterligare. Kommunernas problem går inte att lösa enbart med hjälp av ökad statlig finansiering, utan det som också behövs är att kommunerna ser över sin servicestruktur och sina verksamhetssätt, samarbetar och går samman samt förbättrar produktiviteten. År 2005 sker verkligen ett rekordstort antal kommunsamgångar, tio stycken, som omfattar 22 kommuner. Jag avvaktar med intresse om oppositionen utöver detta har något annat att komma med.