Social- och hälsovårdsminister
Sinikka Mönkäre (översättning):
Interpellationen behandlar ett synnerligen viktigt tema — förbättrandet
av situationen för de befolkningsgrupper som har det sämst
ställt. Det krävs fortlöpande ansträngningar
för avskaffande av ojämlikhet och fattigdom. Utformningen
av interpellationen visar dock att interpellanterna förenklar
behovet av hjälp när det gäller dem som
befinner sig i den allra svåraste situationen. Interpellanterna
ger en bild av att man med hjälp av vissa enskilda metoder
kan avskaffa ojämlikhet och fattigdom — ja, rentav
orsakerna till dessa.
Fattigdom och utslagning är mångfasetterade fenomen.
Fattigdom är i första hand en följd av små inkomster,
under det att utslagning drabbar människor som är
sämre lottade på många olika sätt.
Utslagning har i regel sitt upphov i sociala risker av typen fattigdom,
försämrad hälsa, arbetslöshet,
bostadslöshet, otillräcklig utbildning eller andra
sociala problem. De centrala metoderna för förebyggande
av utslagning är enligt regeringsprogrammet en minskning
av arbetslösheten, en tillräcklig nivå i
fråga om minimiförmånerna och ett skäligt
förtjänstskydd samt en fungerande service. Utslagning är
en process som kan hejdas enbart med hjälp av klart fokuserade åtgärder.
Dessa åtgärder består i bl.a. avbrytande
av långtidsarbetslöshet och tidigt ingripande
i problem gällande barn och unga. Vidare måste
samhället dels stödja och minska utkomstproblemen
i fråga om de arbetslösa, dem som har problem
med den mentala hälsan, de överskuldsatta och
andra som riskerar att bli utslagna, dels tillhandahålla
motsvarande stöd i fråga om dessa personers familjer.
Enligt interpellationen finns det — om man följer
EU:s definition — för närvarande drygt
en halv miljon fattiga i Finland. I EU-terminologin talas det om
"andelen invånare i riskzonen för fattigdom",
dvs. att den använda EU-definitionen i själva
verket avser risken för fattigdom, inte direkt fattigdom.
Enligt EU definieras fattigdomsgränsen som 60 procent av
den nationella medianinkomsten. I Finland är risken för
fattigdom mindre än i de flesta andra EU-länder.
Finland tillhör tillsammans med Danmark, Sverige och Nederländerna
de länder som löper liten risk för fattigdom.
Av de nya EU-länderna tillhör dessutom Ungern
och framför allt Republiken Tjeckien samma kategori. I
de sistnämnda länderna är inkomstnivån
betydligt lägre än hos oss. Enligt denna definition är
fattigdomen således relativ — den mäts
i relation till den allmänna inkomstnivån i varje
enskilt land. Självfallet eliminerar detta inte den enskilda
finländarens uppfattning om vad som är fattigdom.
Långtidsarbetslösheten leder i Finland till
fattigdom och slår ut människor från
arbetsmarknaden. Andelen personer som är svåra
att sysselsätta har visat sig stanna vid cirka två procent
av arbetskraften. Av dessa personer är 60 procent äldre än
50 år. Utan specialåtgärder kan i praktiken endast
en liten del av dem placera sig på arbetsmarknaden. En
minskning av långtidsarbetslösheten förutsätter
att sysselsättningsutvecklingen stärks inom alla
samhällspolitiska sektorer.
Regeringens centrala mål är att genom förbättrad
sysselsättning och minskad arbetslöshet utveckla
välfärdssamhället. Detta är
också den bästa metoden för att avvärja
utslagning och fattigdom. Regeringens sysselsättningsmål
har ännu inte förverkligats så som man önskat.
En bidragande orsak till detta är bl.a. den långsamma
tillväxten i världsekonomin. När vi jämför
vår egen nationella utveckling med utvecklingen i de övriga
EU-länderna ser situationen dock klart positiv ut för
vår del. I många EU-länder har arbetslösheten ökat.
I Finland minskar arbetslösheten i säker, om än
långsam takt.
Finländarnas hälsa och förväntade
livslängd har under de senaste årtiondena förbättrats
och stigit inom alla befolkningsgrupper. Utvecklingen har dock varit
långsammare inom de lägre socialgrupperna. Likaså är
hälsoskillnaderna mellan olika befolkningsgrupper stora.
Andelen personer med övervikt ökar hela tiden.
Problem med den mentala hälsan är allt oftare
orsaken till arbetsoförmåga. Tobaksrökning
och alkoholkonsumtion leder till en mängd sjukdomar och
dödsfall, och detta återspeglar sig också i
hälsoskillnaderna mellan olika befolkningsgrupper. Brist på utbildning
leder till utslagning. Risken för utslagning ökar
i fråga om de elever som efter grundskolan missar den fortsatta
utbildningen och inte heller kommer in i arbetslivet.
Bland de hushåll som beviljats utkomststöd minskade
från år 2002 till 2003 antalet sådana som
fått långvarigt stöd, och denna trend
fortsätter. När det gäller antalet hushåll
med små inkomster har däremot inga signifikanta ändringar noterats
under den senaste tiden. De ekonomiska problemen förefaller
i dessa fall att vara av allt mer bestående karaktär.
Bland de hushåll som beviljats utkomststöd har
under de senaste åren de som fått utkomststöd
så gott som hela året utgjort cirka 25 procent.
De ensamstående utgör alltjämt den största
kategorin förmånstagare som får utkomststöd.
Barnfamiljernas fattigdom har förvärrats.
Av dem som får utkomststöd är 10 procent
barnfamiljer. Antalet barnfamiljer som lever under fattigdomsgränsen
har inte minskat. Fattigdomen har ökat i fråga
om framför allt flerbarnsfamiljer. Antalet barn inom barnskyddets öppenvård
har ökat. En förklaring till detta kan också vara
att servicesystemet fungerar effektivare än förut. Andelen
bostadslösa har minskat betydligt under de senaste åren.
Enligt en färsk rapport från FN:s barnorganisation
Unicef är bland de rika industriländerna Finland
och Danmark dock de med det lägsta antalet barn som lever
i fattigdom. Unicef ger det nordiska välfärdssamhället
beröm och konstaterar att vårt samhälle
på många olika sätt stöder familjer
som har det svårt. De grundläggande värderingarna är
i sin ordning i Finland. Ingen lämnas med avsikt vind för
våg. Medborgarna är beredda att finansiera välfärdssamhället
skattevägen. Sysselsättningens betydelse för
välfärdssamhället är vida känd,
och generationerna emellan är man ense om att de kommande
släktleden inte får belastas med en alltför
tung börda. Regeringen satsar därför
nu på en hållbar utveckling av välfärdssamhället.
Utslagningen beror inte på regeringens skattelösningar.
De största lindringarna gäller beskattningen av
arbete och framför allt de låga löneinkomsterna.
Syftet med lösningarna har varit att öka den ekonomiska
tillväxten och sysselsättningen. I det inkomstpolitiska
avtalet för åren 2005—2007 har regeringen
förbundit sig att lindra beskattningen av arbete; i år
lindras beskattningen med cirka 350 miljoner euro på årsnivå.
Lindringen av beskattningen verkställs genom en ändring
av statens inkomstskatteskala och en höjning av förvärvsinkomstavdraget
i kommunalbeskattningen. Genom en höjning av statsandelarna
inom social- och hälsovårdssektorn kompenseras
kommunerna för de skatteintäktsförluster
som beror på förvärvsinkomstavdraget.
Enligt finansministeriets uppskattning antas skattelindringarna,
i kombination med de andra åtgärder som man enats
om i samband med den inkomstpolitiska helhetsuppgörelsen,
ha en sysselsättande effekt motsvarande cirka 20 000
arbetsplatser.
I interpellationen hävdas vidare att skatt betalas
också på mycket små pensioner. Till följd
av pensionsinkomstavdraget i kommunalbeskattningen betalar den som
uppbär endast folkpension varken skatt eller sjukförsäkringspremie. Skatteprocenten
är
låg också för andra pensionstagare med
små inkomster, t.ex. för dem som har enbart en
liten arbetspension. Andelen pensionstagare som uppbär
endast folkpension har minskat undan för undan. För
allt flera pensionstagare baserar sig utkomsten på i huvudsak
arbetspensionen. Pensionstagarna är jämförelsevis
sällan i behov av utkomststöd.
För att förhindra och reducera fattigdom och utslagning
behövs hela tiden nya åtgärder. I interpellationen
glömmer man helt bort de åtgärder som
regeringen redan har vidtagit eller beslutat om, och vilkas verkningar
framgår först efter en tid.
Regeringens sysselsättningsfrämjande linje har
börjat visa resultat. Finlands samhällsekonomi
utvecklades i fjol bättre än väntat:
totalproduktionen ökade med hela 3,7 procent. Också i fråga
om arbetsmarknadens utveckling skedde omkring mitten av 2004 en
vändning mot det bättre. Innevarande år
har efterfrågan på arbetskraft ökat ytterligare.
I januari 2005 ökade antalet sysselsatta med 18 000
personer jämfört med motsvarande tidpunkt året
innan — vidare steg sysselsättningsgraden med
0,4 procent och sjönk arbetslösheten med 0,3 procentenheter.
Den kraftiga ökningen i antalet anmälda lediga
arbetsplatser i mitten av 2004 visar också att en konjunktursvängning
har skett när det gäller efterfrågan på arbetskraft.
Vidare har regeringen satsat mycket på kvaliteten och
utvecklandet av framför allt hälsovårds-
och socialservicen. Målet är att trygga servicen
för hela befolkningen, oberoende av inkomstnivå,
arbetshistoria och boningsort. Lagen om vårdgaranti syftar
till att förbättra medborgarnas jämlikhet.
Det nationella hälsovårdsprojekt som den förra
regeringen initierade fortgår. Avsikten är att genom
utvecklingsprojekt inom den sociala sektorn försöka
minska utslagningen. Projekten inkluderar åtgärder
genom vilka hälso- och missbrukarvården bättre än
förut inriktas på personer som löper
risk att bli utslagna. Annan service för olika specialgrupper
utvecklas likaså. För att underlätta
inträdet på arbetsmarknaden genomförs socialt
sysselsättande. Elevvården och studiehandledningen
utvecklas. I fråga om problem hos barn och unga sätts åtgärder
in på ett tidigare stadium än förut.
Invandrarnas integration främjas. Ett nationellt alkohol-
och rusmedelsprogram genomförs och förebyggandet
av kriminalitet intensifieras. För säkerställande
av resultaten effektiveras samarbetet och koordineringen mellan
de olika programmen och projekten.
Också servicen till barnfamiljer har utvecklats. I
morgon- och eftermiddagsverksamheten för eleverna i grundskolans
1 och 2 klasser deltog den första hösten 38 procent
av eleverna. Rådgivningsverksamheten för mödrar
och barn fokuseras allt mer på stödjandet av föräldraskap och
främjandet av barnets och hela familjens psykosociala välbefinnande.
Hösten 2004 publicerade social- och hälsovårdsministeriet
en barnrådgivningsguide. För skolhälsovårdens
del har kvalitetsrekommendationer meddelats.
Statsandelarna för social- och hälsovården ökar
i fråga om hela landet i enlighet med basserviceprogrammet.
Från 2003 till 2005 har statsandelarna ökat med
cirka 818 miljoner euro. Av denna ökning har 480 miljoner
euro utgjort kompensation för kommunernas minskade skatteintäkter.
Utöver statsandelarna har många projekt finansierats
med hjälp av initiativ inom den nationella social- och
hälsovårdsbranschen.
De som undertecknat interpellationen vill givetvis också att
mera medel skall anslås för dem som lever på utkomstskydd.
Regeringen har redan i början av 2004 höjt barnbidragen
och förhöjningarna för ensamförsörjare.
I det skedet lindrades också arbetsmarknadsstödets
inkomstavhängighet när det gäller
makens inkomster. Minimibeloppet för sjuk-,
moderskaps-, faderskaps- och föräldradagpenning samt
särskild moderskapspenning höjdes vid ingången
av 2005 med 3,75 euro per dag. Situationen i fråga
om moderskaps- och föräldrapenningar
förbättras också 2005 beträffande
dem som snuttarbetar och i fall av på varandra följande
havandeskap. Vid ingången av 2005 höjdes också stödet
för hemvård och privat vård av barn. Vid
ingången av mars höjdes folkpensionerna med 7
euro per månad.
Förhöjningarna gäller stora befolkningsgrupper
och förbättrar den ekonomiska situationen för
många personers del. Regeringen har genom dessa inkomstöverföringar
och statsandelar höjt servicenivån och inkomstöverföringarna
till hushållen med ett belopp om inalles cirka 1 013
miljoner euro. Vidare har barnfamiljernas ekonomiska situation främjats
i och med den förbättrade sysselsättningen.
Det faktum att ensamförsörjarnas utkomst har förbättrats
i långsammare takt än vad som gäller
andra befolkningsgrupper beror delvis på den högre
arbetslösheten i gruppen ensamförsörjare.
Regeringen har fäst särskilt avseende vid
förebyggandet av den utslagning som drabbar unga — det är
angeläget att svårigheter inte går vidare till
nästa generation. Arbetsministeriet godkände i
december 2004 linjerna för införandet av en samhällsgaranti
för unga och redan i början av 2005 inleddes verkställigheten
av reformen. Syftet med samhällsgarantin för unga är
att förhindra de ungas långtidsarbetslöshet.
För de unga skall en personlig jobbsökarplan uppgöras
senast då arbetslösheten har pågått
tre månader i följd.
Inom alla utbildningssektorer har särskilt avseende
fästs vid behovet av att reducera antalet fall där
eleverna avbryter sin utbildning. I fråga om yrkesutbildningen
har ett åtgärdsprogram redan tagits fram för
detta ändamål, och detta program har redan lett
till positiva resultat.
Långvarig arbetslöshet är den faktor
som mest signifikant ökar risken för fattigdom.
För närvarande är många sysselsättningsfrämjande
initiativ aktuella när det gäller de personer
som är svårast att sysselsätta. Arbetsverksamheten
i rehabiliteringssyfte kommer att fortsätta och effektiveras
så, att långtidsarbetslösheten kan hejdas
och det individuella behovet av service utredas. Genom inrättandet
av servicecentraler för arbetskraft avser man att förbättra
arbetsmarknadsförutsättningarna för dem
som är svårt sysselsatta. Det samarbete med mångsidig
yrkeskompetens som har inletts vid servicecentralerna är ägnat
att effektivera samordnandet av servicen. Vid ingången
av 2004 inledde sammanlagt 29 servicecentraler eller samservicekontor
sin verksamhet. I år utökas deras antal ytterligare.
Anställda som hotas av arbetsoförmåga
har med stöd av en lag som trädde i kraft vid
ingången av 2004 rätt till yrkesinriktad rehabilitering. Bedömningen
av de långtidsarbetslösas möjligheter
till rehabilitering och förutsättningar för pensionering
har fortsatt och verksamheten omfattar numera hela landet. Arbetskraftsbyråerna har
för drygt 15 000 långtidsarbetslösas
del ordnat undersökningar av arbetskonditionen. Utifrån
dessa undersökningar har under uppföljningsperioden
i fråga om närmare 70 procent av pensionsansökningarna
fattats beviljande pensionsbeslut. Från ingången
av maj 2005 erbjuds dessutom äldre och långtidsarbetslösa
personer möjlighet till pensionsstöd.
Med hjälp av ett program för minskad bostadslöshet
har antalet bostadslösa sjunkit i synnerhet i huvudstadsregionen. År
2002 var antalet ensamstående bostadslösa 9 500
i hela landet, och år 2004 hade siffran sjunkit till cirka
7 700. Situationen har påverkats av ett gynnsamt
marknadsläge för hyresbostäder, satsningar
på att skaffa hyresbostäder åt bostadslösa
och regionalt samarbete för att utveckla stödverksamheten
och servicen när det gäller de bostadslösas boende.
Parterna i programmet för minskad bostadslöshet
har redan beslutat om fortsatta åtgärder.
I syfte att underlätta de överskuldsattas
ställning har man bl.a. fortsatt skuldförlikningsprogrammet
och utökat resurserna för skuldrådgivningen
samt gjort utsökningen mer flexibel och gjort upp ett skuldhanteringsprogram.
I februari överlämnade regeringen till riksdagen
en proposition med förslag till lag om ändring
av lagen om studiestöd och till de ändringar i skattelagstiftningen
som införandet av ett studielånsavdrag förutsätter.
Det belopp för boendeutgifter som beaktas när
bostadstillägg beviljas kommer att höjas. I propositionen
föreslås också att beloppet av statsborgen
för studielån till högskolestuderande
höjs och att ett studielånsavdrag införs
från och med höstterminen 2005, detta för att
studiestödet skall räcka till bättre
och bli mer motiverande.
När riksdagen godkände budgeten för
2005 förutsatte den "att regeringen utifrån sitt
program och pågående utredningar bedömer
vad som kunde göras för att underlätta
livssituationen för samhällets fattigaste och
lägger förslag till nödvändiga åtgärder".
Regeringen har satsat speciellt mycket på att underlätta
situationen för de fattiga och sämre lottade och
för att färre människor skall hamna i den
situationen. Trots detta behövs hela tiden ytterligare åtgärder,
eftersom samhället förändras så snabbt.
Det finns inga enkla sätt att förebygga och minska
fattigdom och utslagning. I en internationell jämförelse är
våra nuvarande inkomstöverföringssystem
och tjänster redan effektiva när det gäller
att underlätta situationen för dem som har det
allra sämst ställt. Systemen måste ändå fås
att fungera bättre, och byråkratin måste
minska. Nya åtgärder måste i mån
av möjlighet inriktas på barn, unga och långtidsarbetslösa.
Nu måste man göra samarbetet mellan social-, hälsovårds-,
undervisnings- och arbetskraftsförvaltningen mångsidigare,
utveckla projekt inom den tredje sektorn och se över förmånerna.
Om man vill bryta den onda cirkeln med utslagning krävs dessutom
långsiktigt engagemang för att stödja personer
med många problem. Om problemen blir långvariga
tryter den drabbades egna resurser att göra något åt
sin situation. De som har till yrke att hjälpa måste
kunna se när multiprofessionellt stöd behövs.
Sådan utbildning ges. Vi behöver fortfarande strukturella
lösningar som inte bara förebygger fattigdom och
utslagning utan också hjälper dem som hamnat i
svårigheter att ta sig ur sin svåra situation.
Enligt regeringsprogrammet skall tyngdpunkten i arbetsmarknadsstödet
läggas om från passivt stöd till aktivt
stöd. Avsikten med revideringen av arbetsmarknadsstödet är
att skapa en egen samhällsgaranti för långtidsarbetslösa
vilken tryggar utbudet av aktiva åtgärder. För
närvarande inriktas bara en bråkdel av de aktiva åtgärderna
på dem som länge har fått arbetsmarknadsstöd.
Det är meningen att göra de aktiva åtgärderna
fler och bättre. Kommunerna kommer att ersättas
fullt ut för de merkostnader som projektet orsakar dem.
Regeringen beslutar om finansieringen av projektet i samband med
ramförhandlingarna och budgetmanglingen.
Det krävs kontinuerliga ansträngningar för
att förhindra att allvarliga problem med fattigdom och
utslagning samt andra sociala problem hopar sig. Regeringen kommer
vid beredningen av ramarna för statsekonomin 2006—2009
och i budgetpropositionen för 2006 att lägga fram
fler förslag till hur livssituationen kan underlättas
för de finländare som har det allra sämst
ställt. Åtgärderna kommer att inriktas
på ett bättre genomförande av de nuvarande
stödsystemen och i synnerhet på en revidering
av stödsystemen när det gäller barn,
unga och långtidsarbetslösa. Regeringen kommer
att använda de tilläggsresurser som står
till förfogande vid ramförhandlingarna till att förbättra
ställningen särskilt för de sämst
lottade.