Statsminister Matti Vanhanen (översättning): Finland deltog i FN:s militära krishanteringsinsats (Unifil) i Libanon åren 1982—2001 med en egen bataljon. Under denna period tjänstgjorde sammanlagt närmare 11 500 finländare i operationen. Gustav Hägglund var kommendör för hela Unifil-operationen under 1986—88. Bataljonen hemförlovades i oktober 2001 sedan Israel på våren dragit sig tillbaka från de ockuperade områdena. Den erfarenhet som samlats i Finland under de senaste två årtiondena utgör ett betydande krishanteringskapital.

Som ett svar på Israels dåvarande ockupation av Libanon organiserade sig en del av de libanesiska shiamuslimerna på 80- och 90-talen i Hizbollah-rörelsen. Hizbollah fortsatte sin militära upprustning också efter det att Israel dragit sig tillbaka från landet år 2000 och de övriga väpnade grupperingarna i Libanon givit sitt stöd till upprättandet av en nationell libanesisk armé. FN:s säkerhetsråd förutsatte redan år 2004 i resolution 1559 att Libanon tar över kontrollen i hela sitt territorium. Trots detta har Hizbollah behållit kontrollen över södra Libanon, varifrån rörelsen kunnat göra raketanfall mot norra Israel.

Det spända läget vid gränsen mellan Libanon och Israel skärptes den 12 juli när Hizbollah efter en missilattack mot Israel gick över gränsen och tillfångatog två israeliska soldater. Israel svarade med en omfattande militäroperation i samband med vilken Libanon försattes i sjö- och luftblockad och Hizbollahs ställningar samt infrastrukturella mål i Libanon bombades. Israeliska marktrupper gick in i Libanon i syfte att slå ut ett betydande antal av Hizbollahs raketramper, underminera rörelsens politiska ställning och skapa en skyddszon som skulle hindra Hizbollah från att avskjuta raketer mot Israel.

Bara en kort tid efter att Finland övertog EU-ordförandeskapet hade en internationell kris av betydande omfattning utvecklats som också kom att prägla det första toppmötet under ordförandeperioden, d.v.s. G8-gruppens möte i S:t Petersburg. Finland har som EU:s ordförandeland från första början agerat målmedvetet i syfte att uppnå fred i området, och har också haft framgång i denna strävan.

På Gazaremsan uppstod redan i juni en allvarlig kris mellan Israel och Hamas. Det finns många paralleller mellan de två kriserna, och likheterna begränsas inte enbart till tidpunkten och de vapen som använts. Fiendskapen i Mellanöstern har djupa rötter och respekterar inga internationella gränser. Fientligheterna i Gaza pågår fortfarande. Situationen i området är mycket svår ur såväl humanitär som politisk synvinkel, och kräver en snabb lösning.

Krigshandlingarna i Libanon upphörde den 14 augusti. Det uppskattas att cirka 1 500 civila och militärer dödades i kriget.

FN:s säkerhetsråd godkände den 11 augusti resolution 1701. Den är ett led i FN:s och det internationella samfundets strävan att nå ett slut på fientligheterna och finna en hållbar lösning på konflikten mellan Israel och Libanon. Resolutionen innehåller bestämmelser om en förstärkning av och utökade uppgifter för Unifil, FN:s fredsbevarande trupper i Libanon. FN vädjade om att medlemsstaterna snabbt skall bidra med en förstärkning på omkring 13 000 man till området.

Unifil har redan börjat genomföra sina uppgifter. Även om läget i området fortfarande är känsligt, har vapenvilan hittills hållit tämligen väl. Den till dags dato allvarligaste incidenten skedde den 19 augusti, då israeliska trupper trängde in i Bekaadalen. Bl.a. FN:s generalsekreterare fördömde attacken, vars syfte enligt Israel var att hindra illegala vapentransporter från Syrien till Libanon. För tillfället har den libanesiska armén kontroll över stora områden i södra Libanon och Israel håller på att dra sig tillbaka.

Hundratusentals flyktingar inom Libanon har redan återvänt till sina hemtrakter. Tusentals är ännu på flykt, och många har förlorat sina hem. Det ödelagda vägnätet, förstörda broar och odetonerad ammunition försvårar i hög grad bl.a. biståndsarbetet. Ett ytterligare problem är den luft- och sjöblockad som Israel fortfarande upprätthåller.

Kriget berörde på ett dramatiskt sätt också finländarna. Förutom fredsbevarare fanns det också andra finska medborgare i området som tvingades uppleva följderna av kriget, bevittna förstörelsen och leva i ovisshet om anhörigas öde. Evakueringsoperationen kunde dock slutföras framgångsrikt.

Den för oss mest allvarliga incidenten inträffade när en finsk fredsbevarare, kaptenlöjtnant Jarno Mäkinen, omkom i den israeliska arméns attack mot FN-posteringen i Khiam. Det är ytterst viktigt att man får klarhet i orsakerna till attacken. FN sände på torsdagen till Libanon en officiell utredningsgrupp som tillsatts i syfte att företa en grundlig utredning av incidenten. Vi har tillsammans med Österrike lämnat in till FN en formell begäran om detaljerad information om utredningens fortskridande, och vi har förutsatt att de länder vilkas anställda funnits bland de omkomna skall kunna delta i utredningsgruppens gemensamma möten, vilket också skett.

Finlands regering har också av Israel begärt en fullständig utredning av händelserna. Statsminister Ehud Olmert lovade redan samma dag på min begäran att Finland skall få ta del av resultaten av den israeliska arméns egna undersökningar. Igår försäkrade minister Isaac Hertzog att utredningen med största sannolikhet kommer att lämnas till Finland inom denna vecka.

Den operation som nu inleds är en FN-operation, och som medlemmar i FN beslutar vi om vårt eget deltagande i den. I detta sammanhang är det emellertid på sin plats att också beskriva EU:s roll i krisen. EU är en viktig balanserande faktor i Mellanöstern, och unionen har också en viktig ansvarsbärande roll. Libanon ligger bara ett par hundra kilometer utanför EU:s yttre gräns. I april 2006 trädde ett associeringsavtal Europa-Medelhavet mellan Libanon och Europeiska unionen i kraft. Unionen arbetar för återbyggnad och upprätthållande av stabilitet i Libanon. Dessutom har unionen konsekvent arbetat för att nå en lösning på situationen i Libanon i ett bredare perspektiv, som en del av en helhetslösning för Mellanöstern. Därför måste vi också förnya våra ansträngningar för att lösa konflikten mellan Israel och palestinierna. Innan denna konflikt har fått en lösning kan man inte få till stånd vare sig stabilitet eller en hållbar fred i Mellanöstern.

EU har agerat mycket samstämmigt i denna kris. Samstämmigheten var tydlig redan i det extrainkallade rådsmötet i rådet för allmänna frågor och yttre förbindelser den första augusti. I den deklaration som antogs vid mötet konstaterades att unionen är enig om att det inte finns en militär lösning på Libanonkonflikten och man krävde omedelbart stopp på fientligheterna. Dessutom betonades vikten av att man så snabbt som möjligt träder in med humanitärt bistånd till området.

Vid ett extra råd för allmänna frågor och yttre förbindelser den 25 augusti uttryckte EU:s medlemsländer inför FN:s generalsekreterare Kofi Annan sin beredvillighet att bidra med totalt cirka 7 000 man till Unifil, inkluderande förutom markstridskrafter också sjö- och luftstridskrafter. Italien, Frankrike, Spanien och Polen hör till de länder som planerar att sända större trupper. Merparten av EU-länderna har för avsikt att delta i operationen. Också Turkiet planerar deltagande. Av de övriga muslimska länderna har bl.a. Indonesien, Malaysia, Brunei och Qatar erbjudit trupper. Totalt har ett trettiotal stater erbjudit förstärkning till operationen.

Också Stockholmskonferensen för Libanons återuppbyggnad den 31 augusti var en framgång. Vid konferensen utlovades bistånd till ett belopp av cirka 730 miljoner euro, varav cirka 1/3 från EU-medlemsländerna. Minister Lehtomäki sade vid konferensen att Finland bidrar med 3 miljoner euro i tilläggsbistånd för Libanons tidiga återbyggnad. Biståndet inriktas på hjälparbete inom den sociala sektorn och humanitär minröjning.

EU-ländernas betydande insats i Unifil och deras beredskap till omfattande biståndsverksamhet visar att unionen på ett konkret sätt vill främja stabilitet i Mellanöstern. EU har också beredskap att tillsammans med övriga internationella aktörer ta på sig en större politisk roll än tidigare.

FN:s Unifil-styrkor, som etablerades 1978, hade till uppgift att säkerställa de israeliska styrkornas tillbakadragande ur södra Libanon — vilket skedde en första gång år 2000 — och återställa den internationella freden och säkerheten samt bistå den libanesiska regeringen i arbetet att återvinna auktoriteten i området. En mera ingående beskrivning av operationens nya uppgifter enligt resolution 1701 ingår i redogörelsen. Resolution 1701 bemyndigar Unifil att vidta alla åtgärder som är nödvändiga för genomförandet av uppgifterna.

FN:s mål är att före början av september få de första förstärkningarna till operationsområdet, medan huvudparten av styrkorna väntas anlända före början av oktober. Avsikten är att de sista enheterna skall ställas till operationens förfogande och förstärkningarna i sin helhet befinna sig inom området i början av november.

En central faktor, som är avgörande för hur framgångsrik operationen är, är alltså att operationen har alla parters godkännande och medverkan. Unifil kommer inte att avväpna Hizbollah, utan stöda Libanons armé som bär huvudansvaret för att de i resolutionen definierade uppgifterna genomförs. Även om Libanon som verksamhetsmiljö fortfarande bjuder på många utmaningar måste organiseringen och utplaceringen av landets egen armé i landets södra delar ses som en ny och positiv utveckling jämfört med situationen för fem år sedan, när Finland avslutade sitt föregående deltagande i Unifil.

Minor och odetonerad ammunition i terrängen bedöms utgöra en omedelbar riskfaktor för operationen; dessa innebär en betydande risk för såväl soldater som civila. En snabb röjning är oundviklig för möjliggörande av övrig verksamhet, inklusive humanitärt bistånd. En annan betydande riskfaktor utgörs av de lokala brotten mot vapenvilan, som även kan sprida sig. Hittills har parterna emellertid handlat mycket disciplinerat och återhållsamt, och de lokalt begränsade incidenterna har inte fått någon spridning.

Med tanke på det pionjärkompani som Finland planerar att sända till operationen, är farorna i första hand förknippade med pionjäruppgifterna. Kompaniets uppgifter skulle omfatta röjning av odetonerad ammunition samt minor, som förekommer rikligt inom området. Truppen torde dessutom bli tvungen att röra sig på ett stort område, varvid förflyttningarna innebär betydande risker. I alla lägen är den största risken för hela operationen att någon av parterna ger upp den politiska lösning som resolution 1701 innebär, vilket snarare kan bli en följd av utvecklingen utanför Libanon än av situationen inom landet.

Redogörelsen upptar en preciserad beskrivning av operationens förnyade regler för bruk av maktmedel. Reglerna för bruk av maktmedel grundar sig på FN:s modellregler, och till sitt innehåll motsvarar de EU- och Natooperationernas gällande regler för bruk av maktmedel. De överensstämmer i stor utsträckning med de regler för Unifil som godkändes år 2001, dock så att befogenheterna gällande framförallt tryggande av rörelsefrihet och skydd av material har utvidgats. De nya reglerna för bruk av maktmedel kan anses vara tillräckliga för genomförande av operationens uppgifter samt truppernas egenskydd.

Republikens president och statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskott behandlade vid sitt möte den 18 augusti Finlands eventuella deltagande i FN:s förstärkta Unifil-operation i Libanon. Vår slutsats var att Finland bör bereda sig på att delta i operationen med en avdelning som till sin omfattning uppgår till högst ett förstärkt kompani. Försvarsministeriet gavs fullmakt att vidta de förberedande åtgärder ett eventuellt deltagande förutsätter. Ärendet behandlades mer utförligt i riksdagens utrikesutskott den 22 augusti. Enligt det förtydligande ställningstagande som utarbetades i går är man beredd att sända högst ett förstärkt pionjärkompani samt nödvändigt antal stabsofficerare, sammanlagt högst 250 soldater. Kompaniets uppgift skulle vara att stöda Unifil-operationerna genom röjnings- och bygguppgifter i enlighet med FN:s kapacitetskrav.

Möjligheterna till samarbete med andra länder har utretts aktivt inom såväl utrikes- som försvarsministerierna. Även om ett nordiskt samarbete inte denna gång förefaller vara möjligt fortsätter utredningarna när det gäller samarbetet med andra länder.

Enligt en preliminär kostnadskalkyl skulle kostnaderna för upprättande, sändande och underhåll av ett förstärkt pionjärkompani år 2006 uppgå till cirka 16,5 miljoner euro, varav cirka 3,4 miljoner euro under utrikesministeriets huvudtitel och cirka 13,1 miljoner euro under försvarsministeriets huvudtitel. År 2007 skulle kostnaderna uppgå till cirka 26,9 miljoner euro. FN skulle i sinom tid ersätta Finlands nationella utgifter med uppskattningsvis 6,7 miljoner euro per år.

Finlands deltagande i pågående krishanteringsoperationer kan inte minskas i väsentlig grad i år eller nästa år. Dessutom bereder sig Finland på att delta i den tysk-holländsk-finska EU-stridsgrupp som förväntas uppnå full insatsberedskap i början av nästa år. Finlands trovärdighet som partner förutsätter att tillräcklig finansiering reserveras också för en eventuell stridsgruppsinsats. Om en sådan inte blir aktuell är medlen disponibla för Libanonoperationen, varvid behovet av tilläggsanslag minskar.

Om Finland beslutar att delta i den förstärkta Unifil-operationen är avsikten att enheterna för underrättelse och beredning kunde vara på plats före ingången av oktober och huvudstyrkan före ingången av november. Den planerade uppgiften är av en sådan typ att Finland enligt planerna inte skulle delta längre än till utgången av år 2007, dock med beaktande av situationen. Detta skulle även innebära en lättnad avseende tillgången på personal samt anslutna kostnader.

Finlands deltagande i den förstärkta Unifil-operationen i Libanon skulle innebära ett stöd för FN:s, det internationella samfundets och som en del därav också EU:s ansträngningar för att stabilisera läget i Libanon efter kriget. Framgång i detta hänseende förbättrar betydligt utsikterna för en övergripande fredsprocess i Mellanöstern. Även Finland bör ha nationell beredskap att axla sin del av ansvaret för att främja fred och stabilitet i området.