Längre livstid är en av de största
vinsterna med vårt välfärdssamhälle,
men det ökar samtidigt behovet av vård och omsorg.
Och många kommuner har i själva verket tillgodosett
vårdbehovet på ett utmärkt sätt.
På flertalet institutioner är allt gott och väl.
Kvalificerad personal med inriktning på äldreomsorg
ger äldrebefolkningen hjälp och omsorg och ordnar
rekreation. Alla har ett eget trivsamt rum eller egen lägenhet
med hemtrevliga gemensamhetsrum.
En färsk rapport från länsstyrelserna
om läget inom institutionsvården för äldre
pekar emellertid på att det finns allvarliga brister i
omsorgen. De äldres möjligheter att röra
sig fritt begränsas onödigt mycket, de övermedicineras
med psykofarmaka eller utsätts för polyfarmaci
och risk för läkemedelsinteraktioner och aktiviteterna
för att stödja deras funktionsförmåga
blir lidande. Det finns brister i mathållningen och nattfastan
kan överstiga tolv timmar. Vidare brister det i hygienen.
Anhöriga berättar om patienter på vårdavdelningar
som inte duschats på en och en halv vecka och inte får
hjälp med maten. Frakturer behandlas som krosskador och
i värsta fall kan det dröja dagar innan patienterna
får rätt diagnos. På grund av läkarbristen
på hälsovårdscentralerna hinner läkarna
inte göra besök på äldreomsorgen eller
så hinner de helt enkelt inte ta ansvar för vården
av äldre.
På en del HVC-anknutna långvårdsavdelningar
ligger det 4—5 personer i samma rum. Fastigheterna är
gamla och opraktiska och det förekommer problem med både
patient- och brandsäkerheten.
Alltför ofta är antalet anställda
på samtliga enheter i kommunerna och sjukvårdsdistrikten
anpassat efter den undre gränsen för kvalitetsrekommendationerna
inom äldrevården, som är 0,5—0,6
vårdanställd om dygnet per klient för dygnetruntvård,
eller ligger ännu längre. På grund av
sparbetingen anställs inga vikarier eller i bästa
fall bara okvalificerade personer. Det mest flagranta exemplet är
en minderårig som självständigt ansvarar
för nattskift. Belastningen på vårdarna ökar
när de kan bli tvungna att arbeta extra långa
skift och utöver omsorgsarbetet också tar hand
om städning eller kosthåll. Det i sin tur resulterar
i utmattning och större sjukfrånvaro.
Problemen beror inte bara på personalbrist och ekonomiska
svårigheter i kommunerna. De har också ett samband
med bland annat dålig organisation av arbetet, okvalificerad
personal, splittrad tillgång till tjänster och
små resurser för övervakningen. Pressen
på personalen ökar ytterligare av att vårdarna
utöver sitt eget arbete ofta också måste
fatta prioriteringsbeslut som egentligen hör till arbetsledningen.
De för dagligen en etisk kamp med sig själva om
arbetsmoralen, frågor som är av en annan art än
de praktiska problemen.
Också hemmaboende äldre måste kämpa
på utan att få adekvat hjälp. Hemtjänsten
brottas med knappa personella resurser och i många kommuner
förekommer det stora brister i stödet för
närståendevård.
Det har länge varit känt att det förekommer problem
inom äldreomsorgen. Redan förra riksdagsvalet
fokuserade på bättre äldreservice och alla
partier ville dra sitt strå till stacken och förbättra äldreomsorgen.
Också regeringsprogrammet har en skrivning om äldrebefolkningens
rätt till god vård. Ändå har
man inte tagit i problemen på allvar.
Med tanke på framtiden är det angeläget
att se till att vård och omsorg är attraktiva
sektorer och att det finns kvalificerad personal. I framtiden kommer
det knappast att bli lättare att organisera äldreservicen
eftersom vi 2020 kommer att ha cirka 600 000 fler personer över
65 år än i dag samtidigt som befolkningen i arbetsför ålder minskar
med 200 000 personer.
För att garantera större jämlikhet
i den kommunala äldreservicen behöver vi ingenting
mindre än en lag om äldreservice. Inte nog med
det. Lagen måste också följas och kommunerna
få extra statsandelar för att kunna verkställa
den. Regeringen har varit slapphänt i sina försök
att undanröja bristerna i äldreservicen. I stället
vältrar den över problemen på kommunerna,
och någon lag om äldreservice har ännu
inte initierats.
På grundval av det ovanstående
och med hänvisning till 43 § i Finlands grundlag
framställer vi följande interpellation till den
behöriga ministern:
Vilka brådskande åtgärder kommer
regeringen att vidta för att stifta en lag om högkvalitativ äldreservice
och garantier för de äldres grundläggande
fri- och rättigheter och för att avsätta
adekvata resurser för genomförandet av lagen?