2.1.1  Nationella bestämmelser

De allmänna utgångspunkterna för miljölagstiftningen 

När ett projekt eller en verksamhet som påverkar miljön inleds anknyter till detta i regel förhandskontroller eller andra inledande förfaranden, vilka regleras i flera lagar som beretts vid olika tidpunkter och inom olika förvaltningsområden. Beroende på typen av projekt kan det röra sig om planläggning, ett förfarande för miljökonsekvensbedömning, miljötillstånd för verksamheten, anmälan enligt miljöskyddslagen eller tillstånd enligt vattenlagen, skyddsbeslut eller beslut om undantag enligt naturvårdslagen, marktäktstillstånd, tillstånd enligt gruvlagen, tillstånd enligt kemikaliesäkerhetslagen, anmälan om omfattande industriell hantering eller upplagring av farliga kemikalier, anmälan till räddningsmyndigheten om liten industriell hantering och upplagring av farliga kemikalier samt olika tillstånd för byggande. En förutsättning för att ett projekt eller en verksamhet som påverkar miljön ska kunna inledas är således ofta att det för projektet har beviljats tillstånd som grundar sig på olika lagar och hör till olika myndigheters behörighet. 

De miljörelaterade tillståndsförfarandenas antal, varaktighet och förutsägbarhet och hur smidigt de framskrider påverkar företagens administrativa börda, arbetsmängd och kostnader för förvaltningen, allmänhetens möjligheter till delaktighet samt kvaliteten på och transparensen i beslutsfattandet.  

Förutom miljörelaterade tillstånd kan inledandet av ett projekt också förutsätta tillstånd eller andra beslut av myndigheter inom andra förvaltningsområden.  

Lagen om samordning av vissa miljörelaterade tillståndsförfaranden 

Lagen om samordning av vissa miljörelaterade tillståndsförfaranden (764/2019, nedan samordningslagen ) trädde i kraft den 1 september 2020. I samband med lagen reviderades miljölagstiftningen så att den möjliggör för sökanden att på elektronisk väg inleda flera tillstånd samtidigt och få tillstånden behandlade samtidigt enligt principen om ett enda serviceställe. Syftet med lagen var att sökandena ska kunna sköta tillståndsärenden smidigare och snabbare.  

Tillståndsförfarandena samordnades genom en tidsmässig samordning av behandlingsfaserna för samtidigt anhängiga tillståndsansökningar och en sammanslagning av vissa myndighetsuppgifter som hänför sig till dem. Samordningen av tillstånden utgår från sökandens initiativ och är således frivillig för verksamhetsutövaren. Varken de materiella bestämmelserna om förutsättningarna för tillstånd i de olika lagarna eller myndigheternas behörighet ändrades dock genom samordningslagen. De tillståndsbeslut som samordnas meddelas fortfarande var för sig, men samtidigt. Samordningen gäller inte fasen för ett eventuellt ändringssökande. 

En förutsättning för samordning av tillståndsärenden är att det tillstånd som söks för ett projekt är ett miljötillstånd enligt miljöskyddslagen, ett tillstånd enligt vattenlagen eller ett tillstånd enligt marktäktslagen. Om det för projektet samtidigt dessutom söks tillstånd till undantag enligt naturvårdslagen, tillstånd enligt markanvändnings- och bygglagen (från och med den 1 januari 2025 bygglagen respektive lagen om områdesanvändning), tillstånd enligt gruvlagen eller tillstånd enligt lagen om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor, kan behandlingen av tillståndsansökningar samordnas på sökandens begäran. I de nämnda lagarna har det tagits in behövliga bestämmelser om tillämpningen av den nya lagen.  

Behandlingsfaser som ska samordnas är i korthet följande: komplettering av tillståndsansökan, samråd med berörda parter, allmänheten och andra myndigheter, möjligheten för sökanden att avge en förklaring i fråga om responsen från samråden samt meddelande av och information om tillståndsbeslut. Också rådgivningen till sökanden är en integrerad del av samordningen.  

Beroende på vilken av myndigheterna som är behörig i fråga om det miljö-, vatten- eller marktäktstillstånd som anknyter till projektet är det regionförvaltningsverket eller den kommunala miljövårdsmyndigheten som är samordnande myndighet. Behöriga tillståndsmyndigheter i fråga om tillstånd som kan samordnas med dessa är närings-, trafik- och miljöcentralen, Säkerhets- och kemikalieverket och den kommunala byggnadstillsynsmyndigheten. Den samordnande myndigheten har till uppgift att koordinera myndighetssamarbetet inom det projekt som ska samordnas. 

Den samordnande myndigheten ansvarar för de skeden i förfarandet som hänför sig till behandlingen av tillstånd och för projekthanteringen i samband med behandlingen av tillstånd. Den samordnande myndigheten ska vid behov ordna möten mellan den projektansvarige och de myndigheter som är behöriga i fråga om de tillståndsförfaranden och andra förfaranden som krävs för projektet. Efter att tillståndsansökningarna har blivit anhängiga samlar den samordnande myndigheten in information om eventuella behov av komplettering från de behöriga myndigheterna och gör en samlad begäran om komplettering hos sökanden. Den samordnande myndigheten gör också en samlad begäran om utlåtanden om tillståndsansökningarna. Myndigheten genomför hörande eller samråd om tillståndsansökningarna och informerar om dem, samt ber sökanden lämna en samlad förklaring om de inkomna utlåtandena, anmärkningarna och åsikterna. Den samordnande myndigheten fastställer i samarbete med de andra myndigheterna gemensamma tidsfrister för de olika behandlingsfaserna. Som avslutning på förfarandet delger den samordnande myndigheten tillståndsbesluten och informerar om besluten. 

De tillståndsbeslut som samordnas är separata beslut, men de meddelas samtidigt. Myndigheterna är skyldiga att vid behov samarbeta för att samordna villkoren i olika tillstånd. Eventuellt sökande av ändring i besluten sker separat för varje beslut, men tidsmässigt samtidigt. 

Lagen om behandling av miljöskydds- och vattenärenden vid regionförvaltningsverken  

Lagen om behandling av miljöskydds- och vattenärenden vid regionförvaltningsverken (898/2009) tillämpas på behandlingen vid regionförvaltningsverken av sådana miljöskydds- och vattenärenden som enligt miljöskyddslagen, vattenlagen, lagen om fiske (379/2015), havsskyddslagen (1415/1994) och någon annan lag hör till regionförvaltningsverkets behörighet. I lagen föreskrivs det om den sakkunskap som krävs vid behandlingen av ärenden samt om att ärendena avgörs efter föredragning, i en sammansättning med en enda avgörare eller i en kollegial sammansättning (2 §). I 3 § finns bestämmelser om sammansättning vid avgörande och i 4 § bestämmelser om omröstning. 

Dessutom har till lagen fogats en ny 2 a § som trädde i kraft vid ingången av 2023 (1144/2022) och som gäller företräde vid behandlingen av tillstånd. Enligt bestämmelsen ska vissa tillståndsansökningar enligt miljöskyddslagen och vattenlagen som gäller investeringar som stöder grön omställning ges företräde i alla skeden av behandlingen fram till utgången av 2026 (det s.k. företrädesförfarandet, RP 128/2022 rd). I praktiken innebär företrädet att tillståndsansökningar ska behandlas skyndsamt vid tillståndsmyndigheten i alla skeden av tillståndsförfarandet. Företrädesförfarandet tillämpas på behandlingen av vissa ansökningar om miljötillstånd eller tillstånd enligt vattenlagen där principen ”orsaka inte betydande skada” beaktas. Företräde ges med stöd av 2 a § 2 mom. för följande anläggningar eller verksamheter: projekt som främjar förnybar energi, elektrifieringsprojekt för att ersätta användningen av fossila bränslen eller råvaror inom industrin, framställning och utnyttjande av väte, avskiljning, utnyttjande och lagring av koldioxid, tillverkning, tillvaratagande och återanvändning av ackumulatormaterial, samt ackumulatorfabriker. Företräde ges också en sådana tillståndsansökningar enligt 2 a § 3 mom. som gäller verksamhetshelheter, om behovet av tillstånd till väsentliga delar grundar sig på verksamhet som nämns i förteckningen i paragrafens 2 mom. Den som ansöker om tillstånd och vill försöka få skyndsam behandling av sin ansökan måste särskilt begära att få delta i företrädesförfarandet. Sökanden ska i samband med ansökan lägga fram en tillräcklig utredning över rätten till företräde. I samband med begäran ska sökanden lägga fram en utredning om att principen orsaka inte betydande skada iakttas. 

I samband med ändringen fogades till de berörda speciallagarna temporära bestämmelser om skyndsam behandling av vissa besvär. I den 4 a § som fogats till 15 kap. i vattenlagen och 197 a § som fogats till miljöskyddslagen föreskrivs det att ett ärende som gäller en sådan tillståndsansökan som avses i 2 a § i lagen om behandling av miljöskydds- och vattenärenden vid regionförvaltningsverken ska vid fullföljdsdomstolen behandlas skyndsamt i förhållande till andra tillståndsärenden enligt de lagarna. Regleringen gäller fram till den 31 december 2028. Dessutom fogades till markanvändnings- och bygglagen en ny 188 a § paragraf som gäller till utgången av 2028 och där det föreskrivs att besvär som gäller en detaljplan som ska anses vara viktig med tanke på produktionen av förnybar energi eller en i 77 a § avsedd generalplan som styr uppförande av vindkraftverk ska behandlas skyndsamt i förhållande till andra besvär som gäller planärenden eller tillståndsärenden enligt markanvändnings- och bygglagen.  

Till lagen fogades vid ingången av 2025 även bestämmelser som grundar sig på förordning (EU) 2024/1252 om kritiska råmaterial och förordning (EU) 2024/173 om nettonollindustrin och som gäller utseende av en kontaktpunktsmyndighet och myndighetens uppgifter samt företräde för sådana strategiska projekt som avses i dessa förordningar. 

Miljöskyddslagen 

Miljöskyddslagen (527/2014) är en allmän lag vars syfte är att förebygga förorening av miljön. Lagen innehåller bestämmelser om ett flertal olika förfaranden för att skydda miljön, såsom miljötillstånds-, anmälnings- och registreringsförfaranden. Den gällande lagen, som trädde i kraft 2014, stiftades i syfte att i den nationella lagstiftningen införliva Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU om industriutsläpp (det så kallade industriutsläppsdirektivet). Dessutom behövdes en ny lag för att lagen skulle överensstämma med tolkningen av bestämmelserna i grundlagen. Genom lagen förbättrades även tillstånds- och anmälningssystemets funktion. I 27 § i miljöskyddslagen föreskrivs det om verksamhet som kräver miljötillstånd. Behörig myndighet i tillståndsärenden är den statliga tillståndsmyndigheten eller den kommunala miljövårdsmyndigheten, på de grunder som nämns i 34–37 § §. I Finland finns det cirka 10 400 anläggningar som kräver miljötillstånd. Staten ansvarar för tillståndsprocessen i fråga om cirka 4 000 anläggningar och för kontrollen av efterlevnaden av tillstånden. Bestämmelser om tillståndsförfarandet och om innehållet i tillståndsansökan och hörande om den finns i 5 kap. På 2010-talet gjordes det många lagändringar i syfte att göra tillståndsförfarandena enligt miljöskyddslagen smidigare och effektivare. 

Miljöskyddslagen anknyter på många sätt till efterlevnaden av andra miljörelaterade författningar, exempelvis avfallslagen (646/2011) och kemikalielagen (599/2013). Planer med rättsverkningar ska beaktas vid placeringen av verksamheter: således får inte tillståndspliktig, anmälningspliktig eller registreringspliktig verksamhet lokaliseras i strid med en detaljplan. På ett område där det finns en gällande landskapsplan eller en generalplan med rättsverkningar ska det dessutom ses till att lokaliseringen av verksamheten inte gör det svårt att använda området för det ändamål som anges i planen. 

I lagen föreskrivs det vidare om de bedömningar enligt andra lagar som ska beaktas i miljötillståndsförfarandet. Till ansökan om miljötillstånd ska fogas en miljökonsekvensbeskrivning enligt MKB-lagen och kontaktmyndighetens motiverade slutsats om denna (39 §) samt en Naturabedömning som avses i 35 § i naturvårdslagen. När ett tillståndsärende avgörs ska enligt 48 § i naturvårdslagen den lagen och vad som föreskrivs med stöd av den iakttas. Av tillståndsbeslutet ska det framgå hur bedömningen av miljökonsekvenserna har beaktats vid tillståndsprövningen. Dessutom föreskrivs det i miljöskyddslagens 49 § om ett förbud mot att försämra förutsättningarna för utövande av samekulturen. Enligt bestämmelsen beviljas miljötillstånd under förutsättning att verksamheten inte medför väsentlig försämring av förutsättningarna att på samernas hembygdsområde bedriva traditionella samenäringar eller att annars bevara och utveckla samekulturen eller väsentlig försämring i skolternas levnadsförhållanden eller möjligheter att bedriva i skoltlagen avsedda naturnäringar på skoltområdet. 

Av tillståndsbeslutet ska det dessutom framgå hur förvaltningsplanerna och havsförvaltningsplanen enligt lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen samt riskhanteringsplanerna enligt lagen om hantering av översvämningsrisker har beaktats (miljöskyddslagens 83 §). 

I samordningslagen har miljötillståndsförfarandet angetts som ett av de tre tillståndsförfaranden där behandlingen på sökandens begäran kan samordnas med tillståndsansökan enligt de andra lagar som nämns i den lagen. I miljöskyddslagen hänvisas det till samordningslagen i bestämmelserna om delgivning av och information om tillståndsansökan respektive tillståndsbeslut (44 och 85 §). 

Bestämmelser om rådgivning till sökande finns i miljöskyddslagens 39 a §. Enligt paragrafen ska tillståndsmyndigheten på begäran ge sökanden information i elektronisk form bland annat om hur ansökan ska avfattas, vilka utlåtanden som kommer att begäras och den uppskattade tidpunkten för meddelande av tillståndsbeslutet. Tillståndsmyndigheten kan också arrangera ett samråd för att ordna rådgivning. Rådgivningen är avgiftsfri.  

I lagens 44 b § föreskrivs det om samarbete mellan myndigheterna vid behandlingen av tillståndsärenden. Enligt bestämmelsen ska myndigheten när den behandlar en tillståndsansökan sörja för de behövliga kontakterna med de myndigheter som samtidigt behandlar andra tillståndsärenden och planer som gäller verksamheten i fråga. För utredning av tillståndsärendet och för tillståndsprövningen ska myndigheten vid behov förhandla med den behöriga tillsynsmyndigheten och föra diskussioner med den behöriga tillsynsmyndigheten och även med sökanden. I syfte att utreda ärendet kan det dessutom ordnas ett möte för hörande av allmänheten, där anmärkningar kan framställas och åsikter framföras. 

Förfarandet vid miljökonsekvensbedömning ( MKB-förfarandet, MKB ) har närmats till miljötillståndsförfarandet i samband med ikraftträdandet av samordningslagen 2020. Hörande om miljötillståndsansökan kan enligt 44 a § i miljöskyddslagen ordnas i samband med hörande om miljökonsekvensbeskrivning enligt MKB-lagen som gäller samma projekt. En förutsättning är att ansökan om miljötillstånd ska avgöras av den statliga miljötillståndsmyndigheten och att det med tanke på projektets läge, omfattning och tekniska egenskaper inte finns något annat genomförbart alternativ för projektet än det som anges i tillståndsansökan. Hörande om miljötillståndsansökan kan även ordnas i samband med hörande om komplettering av en miljökonsekvensbeskrivning enligt 27 § i MKB-lagen.  

Miljöskyddslagen innehåller även bestämmelser om behandling av miljötillståndsansökningar tillsammans med tillståndsansökningar enligt vissa andra lagar. I miljöskyddslagens 47 § finns bestämmelser om gemensam behandling av miljötillståndsansökningar och ansökningar enligt vattenlagen och i 47 a § bestämmelser om gemensam behandling av miljötillståndsansökningar och ansökningar om marktäktstillstånd. Sådana miljötillståndsansökningar och vattentillståndsansökningar som gäller verksamhet som medför risk för förorening av vatten ska i regel behandlas tillsammans, om detta inte ska anses vara onödigt. Ärendena ska behandlas enligt det förfarande som anges i vattenlagen men med beaktande av miljöskyddslagens bestämmelser om innehållet i tillståndsansökan och tillståndsbeslutet, elektroniskt inlämnande av ansökan och information om ansökan och beslutet. Också ansökningar om miljötillstånd och om marktäktstillstånd för ett marktäktsprojekt ska behandlas tillsammans i enlighet med miljöskyddslagens förfarandebestämmelser. På innehållet i tillståndsansökan, på tillståndsprövningen, på förutsättningarna för beviljande av tillstånd och på tillståndsvillkoren tillämpas dock separat de materiella bestämmelserna i miljöskyddslagen och marktäktslagen. Om det i samband med att ett miljötillståndsärende behandlas framgår att det behövs ett tillstånd enligt marktäktslagen eller vattenlagen, ska sökanden lämna in en sådan tillståndsansökan. I annat fall lämnas, eller kan miljötillståndsansökan lämnas, utan prövning.  

Lagen innehåller bestämmelser om elektronisk behandling i olika skeden av tillståndsförfarandet. Enligt 39 § i miljöskyddslagen ska tillståndsansökningar lämnas in till den behöriga tillståndsmyndigheten elektroniskt. Om verksamhetsutövaren är en fysisk person, kan tillståndsansökan och dess bilagor emellertid lämnas in på papper. I 45 och 86 § i miljöskyddslagen sägs det att var och en har rätt att på begäran få information om miljötillståndsärenden som inletts och om beslut om miljötillstånd inom ett visst område genom elektroniska meddelanden, i den mån det är möjligt att i myndighetens informationssystem ta emot sådana förfrågningar och skicka automatiska meddelanden. Enligt 197 § i miljöskyddslagen ska å sin sida fullföljdsdomstolen till tillstånds- och tillsynsmyndigheten elektroniskt lämna information om ändringar som gjorts i de beslut som dessa myndigheter har fattat och om beslutens laga kraft, så att informationen kan registreras i datasystemet för miljövårdsinformation.  

Bestämmelser om sökande av ändring finns i 19 kap. i miljöskyddslagen. Beslut enligt miljöskyddslagen överklagas i regel genom besvär hos Vasa förvaltningsdomstol. När besvär över förvaltningsdomstolens beslut anförs hos högsta förvaltningsdomstolen iakttas 107 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019), enligt vilken ändring i beslutet får sökas genom besvär, om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. 

Vattenlagen 

Vattenlagen (587/2011) är en allmän lag som gäller användningen av vattentillgångarna och vattenmiljön och som tillämpas på vattenhushållningsprojekt. Syftet med lagen är att främja, ordna och samordna användningen av vattentillgångarna och vattenmiljön så att användningen är samhälleligt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar. Lagen syftar också till att förebygga och minska olägenheter som orsakas av vatten eller av att vattenmiljön används och att förbättra vattentillgångarnas och vattenmiljöns tillstånd. 

Centrala bestämmelser om bland annat behovet av tillstånd enligt vattenlagen, förutsättningarna för beviljande av tillstånd och de villkor som tillståndet ska förenas med finns i vattenlagens 3 kap. Tillståndsplikten kan basera sig på konsekvenserna av projektet (3 kap. 2 §) eller på en projektförteckning (3 kap. 3 §). För ett vattenhushållningsprojekt krävs det ett tillstånd av tillståndsmyndigheten, om projektet kan ändra vattendragets läge, djup, vattenstånd, vattenföring, strand eller vattenmiljö eller grundvattnets kvalitet eller mängd och om förändringen har en sådana negativa effekter som anges i vattenlagens 3 kap. 2 § 1 mom. 1–9 punkt. Ett vattenhushållningsprojekt kräver också tillstånd av tillståndsmyndigheten om en ändring som avses ovan orsakar förlust av förmån för någon annans vattenområde, fiske, vattentillgång, mark, fastighet eller övriga egendom. I 3 kap. 3 § 1 mom. 1–11 punkten i vattenlagen finns en förteckning över vattenhushållningsprojekt för vilka det alltid krävs tillstånd enligt lagen. 

Liksom miljöskyddslagen innehåller även vattenlagen kopplingar till efterlevnaden av andra miljörelaterade författningar. I vattenlagen anges det att när tillståndsärenden avgörs ska detaljplanen iakttas. Dessutom ska man se till att tillståndet inte i någon betydande grad försvårar utarbetandet av planer. Om en ansökan enligt vattenlagen gäller verksamhet som avses i MKB-lagen, ska en miljökonsekvensbeskrivning enligt den lagen och kontaktmyndighetens motiverade slutsats fogas till ansökningshandlingarna före beslutsfattandet (11 kap. 3 § i vattenlagen). Till ansökan ska dessutom vid behov fogas en sådan Naturabedömning som avses i 35 § i naturvårdslagen. När tillståndsärenden avgörs ska med stöd av 1 kap. 2 § i vattenlagen iakttas vad som föreskrivs i naturvårdslagen och med stöd av den. Dessutom innehåller vattenlagen en bestämmelse om förbud mot att försämra förutsättningarna för samekulturen (2 kap. 8 §) enligt vilken ett vattenhushållningsprojekt som genomförs inom samernas hembygdsområde eller vars verkningar utsträcker sig till det inte i mer än ringa omfattning får försämra samernas möjligheter att som urfolk utöva sina rättigheter att upprätthålla och utveckla sin kultur samt idka sina traditionella näringar. 

Av tillståndsbeslutet ska enligt 11 kap. 21 § 2 mom. i vattenlagen framgå hur miljökonsekvensbedömningen har beaktats vid tillståndsprövningen. Av tillståndsbeslutet ska det dessutom framgå hur förvaltningsplanerna och havsförvaltningsplanen enligt lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen samt riskhanteringsplanerna enligt lagen om hantering av översvämningsrisker har beaktats (11 kap. 21 § 3 mom. i vattenlagen). 

Regionförvaltningsverket är tillståndsmyndighet enligt vattenlagen. Närings-, trafik- och miljöcentralen och den kommunala miljövårdsmyndigheten är tillsynsmyndigheter enligt vattenlagen. Vidare innehåller vattenlagen bestämmelser om den kommunala miljövårdsmyndighetens och dikningsförrättningens behörighet samt om fiskerimyndigheten. 

Bestämmelser om tillståndsförfarandet enligt vattenlagen, exempelvis om innehållet i tillståndsansökan och hörande om den, finns i lagens 11 kap. Utöver förfarandebestämmelserna i vattenlagen ska också tillämpas de allmänna bestämmelserna i förvaltningslagen (434/2003), såsom grunderna för god förvaltning (2 kap.), bland dem exempelvis rådgivning (8 §) och samarbete mellan myndigheter (10 §). Förvaltningslagen innehåller dessutom bestämmelser om behandling av ärenden (23 §) och utredning av ärenden (31 §), vilka tillämpas som komplement till specialbestämmelserna i vattenlagen.  

I 11 kap. 12 § i vattenlagen föreskrivs det om gemensam behandling av tillståndsansökningar. Om ett projekt omfattar åtgärder som kräver tillstånd enligt både vattenlagen och miljöskyddslagen, ska enligt bestämmelsen 47 § i miljöskyddslagen tillämpas. Vidare ska enligt 11 kap. 12 § i vattenlagen tillståndsansökan enligt vattenlagen och en i miljöskyddslagen avsedd ansökan som gäller förorening av vatten och avser samma verksamhet behandlas tillsammans och avgöras genom samma beslut, om detta inte av särskilda skäl ska anses onödigt. Gemensam behandling behövs dock inte, om projektet utöver miljötillstånd endast kräver tillstånd enligt 4 kap. till uttag av vatten och det inte finns något direkt vattenhushållningssamband mellan uttaget av vatten och återutsläppandet av vattnet i vattendraget. Det föreskrivs också att om det vid behandlingen av ett ansökningsärende enligt vattenlagen visar sig att projektet också kräver miljötillstånd enligt miljöskyddslagen, ska tillståndsmyndigheten ålägga sökanden att inom rimlig tid lämna in en miljötillståndsansökan. I annat fall kan den tillståndsansökan som är anhängig lämnas utan prövning. 

I 3 § i samordningslagen har tillståndsförfarandet enligt vattenlagen angetts som ett av de tre tillståndsförfaranden där behandlingen på sökandens begäran kan samordnas med tillståndsansökan enligt de andra lagar som nämns i den lagen. En bestämmelse om samordningslagen finns i 11 kap. 24 a § i vattenlagen. Med stöd av den paragrafen tillämpas i fråga om delgivning av och information om ansökningsärenden och tillståndsbeslut enligt vattenlagen 11, 14 och 15 § i samordningslagen i stället för bestämmelserna i vattenlagen. 

Bestämmelser om sökande av ändring finns i 15 kap. i vattenlagen. Beslut enligt vattenlagen överklagas genom besvär hos Vasa förvaltningsdomstol. På sökande av ändring tillämpas lagen om rättegång i förvaltningsärenden och bestämmelser om besvärsrätt finns i 15 kap. 2 § i vattenlagen. När besvär över förvaltningsdomstolens beslut anförs hos högsta förvaltningsdomstolen iakttas 107 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden, enligt vilken ändring i beslutet får sökas genom besvär, om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. 

Naturvårdslagen 

Naturvårdslagen (9/2023) innehåller bestämmelser om åtgärder som syftar till att trygga den biologiska mångfalden. Den lag som trädde i kraft 2023 ersatte den tidigare naturvårdslagen, som trädde i kraft 1997. Jämfört med den tidigare naturvårdslagen förblev den nya lagens struktur och flera av dess bestämmelser i stort sett oförändrade i sak, men lagen kompletterades och sågs över till många delar. I den nya naturvårdslagen ingår exempelvis nya bestämmelser om förvaltningen och planeringen av naturvården, hanteringen av naturinformation samt om frivillig ekologisk kompensation avseende kompensation för försämringar av naturvärden.  

Naturvårdslagen innehåller bestämmelser om skydd av naturtyper och om artskydd som syftar till att trygga den biologiska mångfalden. Genom naturvårdslagen genomfördes rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (nedan habitatdirektivet) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG om bevarande av vilda fåglar (nedan fågeldirektivet ). I syfte att verkställa skyddet innehåller lagen bestämmelser om förbud mot att förstöra eller försämra särskilda naturvärden.  

Naturvårdslagen är allmän till sitt tillämpningsområde och genomsyrar annan lagstiftning, och bestämmelserna i lagen måste beaktas även i tillstånds- och godkännandeförfaranden enligt annan lagstiftning. Eventuella tillstånd enligt andra lagar ersätter således inte de tillstånd som krävs enligt naturvårdslagen, och man kan exempelvis inte genom annan lagstiftning ge tillstånd till undantag från förbud enligt naturvårdslagen. I den gällande naturvårdslagen har det inte heller utfärdats bestämmelser om gemensam behandling av tillstånd på motsvarande sätt som exempelvis i miljöskyddslagen, vattenlagen och marktäktslagen. Vissa tillstånd till undantag enligt naturvårdslagen kan dock samordnas med tillstånd enligt miljöskyddslagen, vattenlagen och marktäktslagen på det sätt som konstateras ovan i samband med samordningslagen.  

Statliga myndigheter enligt naturvårdslagen är miljöministeriet, närings-, trafik- och miljöcentralerna, Forststyrelsen och delvis också Gränsbevakningsväsendet och Tullen. Dessutom är Finlands miljöcentral och Naturhistoriska centralmuseet expertmyndigheter enligt lagen. Också kommunerna har i enlighet med lagen i uppgift att främja skyddet av den biologiska mångfalden och landskapsvården inom sitt område. Lagen innehåller även bestämmelser om Finlands naturpanel, som är ett vetenskapligt sakkunnigorgan. 

Syftena med lagen är att trygga den biologiska mångfalden, värna naturens skönhet och landskapets värde, främja anpassning till klimatförändringen, stödja hållbart nyttjande av naturtillgångarna och öka miljömedvetenheten. I lagen föreskrivs det om försiktighetsprincipen, enligt vilken det vid beslutsfattande ska fästas uppmärksamhet vid risken för betydande minskning eller förlust av den biologiska mångfalden även om det inte skulle finnas säkerställd vetenskaplig kunskap om detta. I lagen ingår också mer omfattande bestämmelser än tidigare om skydd för samekulturen och om ett förbud mot försämring av förutsättningarna för samekulturen enligt vilket verkställigheten av lagen eller ett beslut som meddelas med stöd av den inte i sig eller tillsammans med andra verksamheter får medföra mer än ringa försämring i förutsättningarna för utövande av samekulturen. 

I lagen har betydelsen av naturskyddsplanering stärkts genom bestämmelser om utarbetande av en strategi för biologisk mångfald och ett handlingsprogram för att genomföra strategin samt om en rättslig grund för åtgärdsprogram för frivilligt naturskydd. Vidare föreskrivs det i lagen om inrättande av naturskyddsområden och fridlysning av dem samt om ekonomiskt understöd och stöd för att främja skyddet och vården av den biologiska mångfalden och av natur- och kulturlandskapet. Dessutom föreskrivs det särskilt om tillgången till och utnyttjandet av information om naturvården i 13 kap. (Informationshanteringen inom naturvården). I lagen ingår också bestämmelser om frivillig ekologisk kompensation där det föreskrivs om produktion av naturvärden och säkerställande av frivillig kompensation. 

Av relevans med hänsyn till målen för denna proposition är särskilt naturvårdslagens bestämmelser om förfarandet vid bedömning av konsekvenserna för Naturaområden och om förbud som gäller skydd av naturtyper och artskydd samt om undantag från skyddet. I 5 kap. i naturvårdslagen föreskrivs det om konsekvensbedömning av projekt eller planer som genomförs inom eller i närheten av Naturaområden (Naturabedömning). Konsekvenserna ska bedömas, om projektet eller planen i sig eller tillsammans med andra projekt och planer sannolikt betydligt försämrar naturvärdena i ett område som föreslagits eller införlivats i nätverket Natura 2000, för vars skydd området har införlivats eller avses bli införlivat i nätverket Natura 2000. Om ett MKB-förfarande tillämpas på projektet, ska Naturabedömningen göras från fall till fall i samband med bedömningsförfarandet. Den myndighet som beviljar tillståndet eller godkänner planen ska övervaka att bedömningen görs. Det är möjligt att göra undantag från ett förbud, men villkoren är rätt stränga och baserar sig på direktiv. 

I 7 kap. i naturvårdslagen finns bestämmelser om skyddade naturtyper och undantagsförfarandet i fråga om dem. Förekomster av sådana naturtyper som särskilt nämns i lagens 64 § får inte förstöras eller försämras, om närings-, trafik- och miljöcentralen genom sitt beslut har fastställt gränserna för förekomsten. Dessutom föreskrivs det i 65 § om ett förbud mot att förstöra eller försämra vissa sällsynta och hotade naturtyper som tillämpas direkt med stöd av lagen utan myndighetsbeslut. Det är i enlighet med lagens 66 § möjligt att göra undantag från dessa beslut av närings-, trafik- och miljöcentralen, om detta inte avsevärt äventyrar syftet med att naturtypen i fråga skyddats eller om skyddet av naturtypen står i vägen för ett projekt eller en plan av ytterst viktigt allmänt intresse och det inte finns något tekniskt och ekonomiskt genomförbart alternativ till projektet eller planen. 

Bestämmelser om artskydd finns i 8 kap. i naturvårdslagen. Enligt lagens 68 § tillämpas bestämmelserna på vilda djur- och växtarter som förekommer inom sitt naturliga utbredningsområde i Finland och i Finlands ekonomiska zon, med undantag för det vilt och de icke fredade djur som nämns i 5 § i jaktlagen samt fisk- och kräftarter. Enligt de fridlysningsbestämmelser som utfärdats för arterna är det exempelvis i fråga om individer som hör till de fridlysta arterna förbjudet att avsiktligt döda eller störa dem eller att flytta eller skada bon. Bestämmelser om fridlysning av växtarter utfärdas genom förordning av statsrådet. I lagen finns det också bestämmelser om hotade arter och beaktande av hotade arter, utöver vilket det enligt lagen är förbjudet att förstöra och försämra förekomstplatser för vissa arter som kräver särskilt skydd. Liksom i fråga om naturtyperna träder förbudet i kraft genom beslut av närings-, trafik- och miljöcentralen. Vidare föreskrivs det i 78 § om skydd av föröknings- och rastplatser för arter som kräver strikt skydd inom Europeiska unionen. Skyddet gäller direkt med stöd av lagen utan myndighetsbeslut. Det är möjligt att genom beslut av närings-, trafik- och miljöcentralen göra undantag från de förbud som gäller artskydd. I fråga om arter som kräver strikt skydd inom Europeiska unionen har det i enlighet med direktiven ställts striktare villkor för undantag. Beslut om undantag i fråga om dessa arter får överklagas hos den regionala förvaltningsdomstolen. 

Bestämmelser om ändringssökande enligt naturvårdslagen finns i lagens 134 §. Enligt paragrafen får ett beslut enligt naturskyddslagen överklagas genom besvär med iakttagande av vad som anges i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. I praktiken styrs ändringssökandet till den regionala förvaltningsdomstolen. Bestämmelser om besvärsrätt finns i 135 § 4 mom. Enligt bestämmelserna har för det första parterna besvärsrätt. Besvärsrätt i fråga om andra beslut än sådana som gäller ersättning, stöd, understöd eller huruvida frivillig kompensation ersätter försämringen har även kommunen i fråga och inom sitt verksamhetsområde sådana registrerade lokala och regionala sammanslutningar vars syfte är att främja naturvården eller miljövården. I fråga om statsrådsbeslut om godkännande av ett naturskyddsprogram har också riksomfattande sammanslutningar som bevakar markägarnas intressen eller främjar naturvården eller miljövården besvärsrätt. Dessutom har Sametinget besvärsrätt, om beslutet försämrar samernas rätt att som ursprungsfolk bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. 

Marktäktslagen  

I marktäktslagen (555/1981) regleras yrkesmässig och kommersiell utvinning av sten, grus, sand, lera och mull. Lagen gäller inte täktverksamhet som baserar sig på gruvlagen eller tagande och nyttjande av substanser som lösgjorts i samband med byggande, då åtgärden grundar sig på ett tillstånd av en myndighet eller en plan som godkänts av en myndighet och inte heller sådant tagande av marksubstanser på vattenområde för vilket det enligt vattenlagen krävs tillstånd av regionförvaltningsverket. Om marksubstanser tas annat än till husbehov krävs det alltid tillstånd enligt marktäktslagen. Tillstånd behövs inte för sådan grävning eller brytning som förbereder för byggande och som hänför sig till genomförandet av en lagakraftvunnen detaljplan (denna lagändring träder i kraft den 1 januari 2025). 

Behörig tillståndsmyndighet enligt marktäktslagen är i regel den kommunala miljövårdsmyndigheten. Innan tillstånd beviljas ska tillståndsmyndigheten emellertid begära utlåtande av närings-, trafik- och miljöcentralen om området är av riksomfattande eller annars väsentlig betydelse med hänsyn till naturskyddet, om området är av betydelse med hänsyn till vattenskyddet eller om täktverksamheten omedelbart påverkar ett område inom en annan kommun. I statsrådets förordning om marktäkt (926/2005) föreskrivs det om bland annat ansökan om marktäktstillstånd (1 §), hörande (3 §) och utlåtanden (4 §), uppskjutande av behandling av ansökan (5 §) och tillståndsbeslutets innehåll (6 §) samt om anmälan från innehavaren av ett marktäktstillstånd (9 §).  

Bestämmelser om gemensam behandling av ansökningar om marktäktstillstånd och miljötillståndsansökningar finns i 4 a § i marktäktslagen. Ärenden behandlas med iakttagande av förfarandebestämmelserna i miljöskyddslagen, dock så att också bestämmelserna om begäran om utlåtande i 7 § 2 mom. i marktäktslagen iakttas. Tillståndsärenden som gäller gemensam behandling ska enligt marktäktslagen avgöras av den tillståndsmyndighet som bestäms enligt 34–37 § i miljöskyddslagen. I praktiken är detta i regel den kommunala miljövårdsmyndigheten. Ärenden som gäller gemensam behandling hör i sin helhet till den statliga tillståndsmyndighetens verksamhetsområde, om en miljötillståndsansökan gäller en avstjälpningsplats som är dimensionerad för minst 50 000 ton avfall per år eller annan behandling än deponering på avstjälpningsplats av icke-förorenat jordavfall, betongavfall, tegelavfall eller asfaltavfall eller annat inert avfall, när den behandlade mängden är minst 50 000 ton per år. I samband med den ändring av miljöskyddslagen och av marktäktslagen som gällde gemensam behandling (RP 257/2014 rd) förenhetligades bestämmelserna om förfarandet i marktäktslagen till vissa delar med bestämmelserna om förfarandet i miljöskyddslagen (bland annat i fråga om ändringssökandet genom en övergång från kommunalbesvär till förvaltningsbesvär samt i fråga om bestämmelserna om iakttagande av beslut som inte vunnit laga kraft). 

Marktäktslagen hör också till tillämpningsområdet för samordningslagen. Enligt 4 c § i marktäktslagen ska vid tillämpningen då iakttas 11, 14 och 15 § i samordningslagen.  

Utöver miljörelaterade lagar finns det också andra gränssnitt: exempelvis naturvårdslagen ska iakttas också vid tillämpningen av marktäktslagen. 

Ändring i ett beslut enligt marktäktslagen söks hos förvaltningsdomstolen. Behöriga domstolar är de regionala förvaltningsdomstolarna. Ändring i ett tillståndsbeslut som meddelats vid gemensam behandling enligt 4 a § i marktäktslagen söks dock i enlighet med miljöskyddslagen, dvs. hos Vasa förvaltningsdomstol. Domstolens beslut får överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen, om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd.  

Lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning  

Genom lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning (252/2017, MKB-lagen) genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/92/EU om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (nedan MKB-direktivet ) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/52/EU om ändring av direktiv 2011/92/EU om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt.  

Ett MKB-förfarande tillämpas på projekt som kan antas medföra betydande miljökonsekvenser. Projekt för vilka det alltid krävs ett MKB-förfarande anges i projektförteckningen i bilaga 1 till lagen. Projektförteckningens 7 punkt underpunkt e gäller vindkraftverksprojekt. MKB-förfarandet kan enligt underpunkten tillämpas på ett vindkraftverksprojekt då antalet enskilda kraftverk är minst 10 eller projektets totala effekt är minst 45 megawatt (MW).  

Utöver de projekt som anges i projektförteckningen kan MKB-förfarandet tillämpas i enskilda fall när ett projekt eller en ändring av det kan antas medföra betydande miljökonsekvenser som till sin natur och omfattning kan jämföras med konsekvenserna av ett projekt som anges i projektförteckningen. Beslut om tillämpning av MKB-förfarandet i enskilda fall fattas av närings-, trafik- och miljöcentralen, med undantag för vissa projekt enligt kärnenergilagen där beslutet fattas av arbets- och näringsministeriet.  

Närings-, trafik- och miljöcentralerna är kontaktmyndigheter med ansvar för organiseringen och styrningen av MKB-förfarandet, utom i fråga om vissa projekt enligt kärnenergilagen där arbets- och näringsministeriet är kontaktmyndighet.  

Bedömningsförfarandet inleds när den projektansvarige lämnar in ett program för miljökonsekvensbedömning till kontaktmyndigheten, varefter kontaktmyndigheten informerar om programmet genom kungörelse, begär behövliga utlåtanden och bereder tillfälle att framföra åsikter om programmet. Närmare bestämmelser om innehållet i programmet för miljökonsekvensbedömning (nedan bedömningsprogrammet ) finns i statsrådets förordning om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning (277/2017, nedan MKB-förordningen ).  

Kontaktmyndigheten ska ge den projektansvarige sitt utlåtande om bedömningsprogrammet inom en månad från utgången av den tid som reserverats för avgivande av utlåtanden och framförande av åsikter om programmet (30 dagar, av särskilda skäl 60 dagar). I utlåtandet tar kontaktmyndigheten ställning till programmets omfattning och exakthet. Av utlåtandet ska det också framgå hur de behövliga utredningarna vid behov kan samordnas med de utredningar som krävs enligt andra lagar.  

Den projektansvarige ska enligt 19 § i MKB-lagen sammanställa en miljökonsekvensbeskrivning utgående från bedömningsprogrammet och det utlåtande som kontaktmyndigheten har avgett om det. Närmare bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningens innehåll finns i MKB-förordningen. Kontaktmyndigheten ska enligt 20 § i MKB-lagen informera om den miljökonsekvensbeskrivning som den projektansvarige lämnar in och se till att behövliga utlåtanden begärs och det ges möjlighet att framföra åsikter. Tidsfristen för lämnande av utlåtanden och framförande av åsikter är 30–60 dagar.  

Hörandet om miljökonsekvensbeskrivningen kan i enlighet med 22 a § i MKB-lagen och 44 a § i miljöskyddslagen genomföras i samband med tillståndsförfarandet, när det MKB-förfarande som gäller projektet och den ansökan om miljötillstånd enligt miljöskyddslagen som ska avgöras av den statliga miljötillståndsmyndigheten är anhängiga samtidigt. En förutsättning är att det med tanke på projektets läge, omfattning och tekniska egenskaper inte finns något annat genomförbart alternativ för projektet än det som anges i tillståndsansökan.  

Kontaktmyndigheten ska kontrollera miljökonsekvensbeskrivningens tillräcklighet och kvalitet och därefter sammanställa en motiverad slutsats om projektets betydande miljökonsekvenser. Den motiverade slutsatsen ska ges till den projektansvarige inom två månader från det att tiden för lämnande av utlåtanden och framförande av åsikter har löpt ut. Om kontaktmyndigheten inte kan sammanställa en motiverad slutsats på grund av att miljökonsekvensbeskrivningen är bristfällig, ska myndigheten meddela den projektansvarige till vilka delar beskrivningen behöver kompletteras. 

Tillståndsansökan för ett projekt ska åtföljas av en miljökonsekvensbeskrivning och en motiverad slutsats, som myndigheten ska få innan den får bevilja tillstånd för genomförande av projektet. Också tillståndsmyndigheten ska foga en motiverad slutsats till tillståndsbeslutet, och den ska i beslutet beakta det som framgår av miljökonsekvensbeskrivningen, den motiverade slutsatsen och hörandena. Tillståndsmyndigheten ska när tillståndsärendet avgörs försäkra sig om att den motiverade slutsatsen är aktuell. Om den motiverade slutsatsen inte är aktuell, ska den kompletteras. Närings-, trafik- och miljöcentralen har rätt att anföra besvär över ett tillståndsbeslut på den grunden att ett MKB-förfarande inte har genomförts eller att det i det väsentliga har genomförts på ett bristfälligt sätt. Detta får också den åberopa som annars har rätt att söka ändring i tillståndsbeslutet genom besvär. 

Lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen  

Genom lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen (1299/2004, nedan vattenförvaltningslagen ) och bestämmelser i vissa andra lagar har man genomfört Europaparlamentets och rådets direktiv om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område (2000/60/EG, nedan vattenramdirektivet ) och de direktiv om grundvattenskydd (2006/118/EG, ändrat genom direktiv 2014/80/EU) och prioriterade ämnen (2008/105/EG, ändrat genom direktiv 2013/39/EU) som utfärdats med stöd av vattenramdirektivet. Planeringen av vattenvården och havsvården baserar sig på ett omfattande regionalt samarbete vid utarbetandet och genomförandet av förvaltningsplanerna och havsförvaltningsplanen och de åtgärdsprogram genom vilka dessa genomförs.  

Målen för vattenvården är att uppnå god ekologisk och kemisk status i ytvattnen samt god kemisk och kvantitativ status i grundvattnen, att upprätthålla en hög eller god status i vattnen samt att förhindra att vattnens status försämras. Enligt målet i lagstiftningen borde en god vattenstatus ha varit uppnådd redan 2015. 

Av relevans med tanke på målen för denna proposition är bestämmelserna om projektspecifika undantag i vattenförvaltningslagen och den nationella ändring av lagstiftningen som riksdagen har godkänt (RP 175/2024 rd, RSv 157/2024). Bestämmelser om tillstånd till undantag från miljömålen inom vattenvården i fråga om nya projekt som påverkar ytvattnets ekologiska status eller ekologiska potential eller den kvantitativa statusen hos grundvattenförekomster finns i artikel 4.7 i vattenramdirektivet. Undantag kan beviljas på vissa villkor som anges i bestämmelsen i direktivet. Enligt 23 § i den ursprungliga vattenförvaltningslagen, som baserar sig på bestämmelsen i direktivet, är en förutsättning för avvikelse från miljömålen bland annat att projektet är mycket viktigt ur allmänt intresse och den nytta det medför för den hållbara utvecklingen eller människors hälsa eller människors säkerhet är betydande.  

Tidigare föreskrevs det att bedömningen av förutsättningarna att göra undantag från miljömålen inom vattenvården i ovannämnda situation ska göras i samband med planeringsförfarandet inom vattenvården. Undantagen och förutsättningarna för dem skulle tas in i förvaltningsplanerna, om vilka statsrådet beslutar vart sjätte år. Lagstiftningen innehöll således tidigare ingen möjlighet att avvika från miljömålen för vattenvården utanför planeringsförfarandet.  

I syfte att göra tillståndsprocessen smidigare har det varit nödvändigt att se över förfarandet för behandlingen av ärenden som gäller projektspecifika undantag under den sexåriga förvaltningsplansperioden. Riksdagen har godkänt förslagen till lagar om ändring av lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen, miljöskyddslagen och 3 och 11 kap. i vattenlagen som ingår i den regeringsproposition (RP 175/2024) som gäller reformen. Lagändringarna har trätt i kraft den 1 januari 2025. Projektets innehåll beskrivs här till de delar som är relevanta med hänsyn till denna proposition.  

Genom propositionen fogades till vattenförvaltningslagen utifrån vattenramdirektivet och EU-domstolens avgöranden om miljömålen i fråga om vattenstatusen nya bestämmelser om miljömålen i fråga om vattenstatusen som ska tillämpas vid tillståndsförfarandet (ändring 996/2024). Genom en ändring av miljöskyddslagen (997/2024) och en ändring av vattenlagen (998/2024) fogades till förutsättningarna för beviljande av tillstånd i vardera lagen en ny förutsättning som baserar sig på den i EU-domstolens rättspraxis fastställda tolkningen att miljömålen är bindande vid den tillståndsprövning som gäller vattenvården. Bestämmelserna om möjligheten att göra undantag från miljömålen i fråga om vattnen på grund av ett nytt projekt eller en ny verksamhet ändrades så att bestämmelserna blev mer förenliga med vattenramdirektivet. I miljöskyddslagen och vattenlagen gjordes de tillägg som dessa ändringar föranleder. I dessa lagar föreskrivs det nu om bland annat att ärenden som gäller projektspecifika undantag från miljömålen ska behandlas i samband med tillståndsärendena, vid den tillståndsmyndighet som anges i miljöskyddslagen och vattenlagen. 

Bygglagen och lagen om områdesanvändning, från och med den 1 januari 2025  

Markanvändnings- och bygglagen (132/1999) trädde i kraft den 1 januari 2000. En totalreform av lagen inleddes våren 2018. Paragraferna om byggande reviderades genom bygglagen (571/2023), som riksdagen godkände den 1 mars 2023. Bygglagen trädde i kraft den 1 januari 2025, och samtidigt ändrades namnet på markanvändnings- och bygglagen till lagen om områdesanvändning. En revidering av lagen om områdesanvändning bereds av en arbetsgrupp som tillsattes i november 2023 och som har till uppgift att utarbeta ett förslag till en ny lag om områdesanvändning. Målet är att lagförslaget ska överlämnas till riksdagen under vårsessionen 2025. Den nya lagen om områdesanvändning består av bestämmelser om riksomfattande mål för områdesanvändningen, planläggning och havsplanering. Vid sidan av lagen om områdesanvändning utarbetas en lag om samhällsutveckling och en lag om samhällsbyggande.  

I enlighet med regeringsprogrammet har i fråga om bygglagen beretts en regeringsproposition med förslag till ändring av bygglagen, som överlämnades till riksdagen i september 2024. Miljöutskottets gav sitt betänkande MiUB 15/2024–RP 101/2023 rd den 4 december 2024 och lagen stadfästes den 19 december 2024. Ändringarna i bygglagen innefattar bland annat bestämmelser om placeringstillstånd för omställning till ren energi och om behandlingstiden för tillstånd för byggande. De ändringar som föreslogs i bygglagen trädde i kraft samtidigt som den nya bygglagen, dvs. den 1 januari 2025.  

Den gällande lagen om områdesanvändning innehåller bestämmelser om områdesplaneringen. I fråga om områdesplaneringen innehåller lagen bestämmelser om de riksomfattande mål för områdesanvändningen som styr planeringen i landskapen och kommunerna. I systemet för planering av områdesanvändningen ingår utöver riksomfattande mål för områdesanvändningen även landskapsplaner, generalplaner och detaljplaner. Landskapsplanen är en plan över region- och samhällsstrukturen i landskapet och den presenteras på en karta. Kartan beskriver riktlinjerna för utvecklandet av byggandet och omgivningen i landskapet under de kommande årtiondena. Landskapsplanen är en anvisning för kommunernas planläggning (general- och detaljplaner) och för annan myndighetsverksamhet som påverkar områdesanvändningen. Landskapsplanen utarbetas och fastställs av landskapsförbundet. I generalplanen anges övergripande riktlinjer för hur kommunen ska utvecklas och planområdet användas, till exempel var bostadsområden, arbetsplatser och trafikleder ska placeras. Kommunen ansvarar för utarbetandet av generalplanen och planen godkänns av kommunfullmäktige. Detaljplanen utgör den mest detaljerade plannivån. Med den styrs markanvändningen och byggandet på det sätt som krävs med tanke på de lokala förhållanden, stads- och landskapsbilden, god byggnadssed och andra gemensamma mål. I detaljplanen fastställs det hur ett område ska användas i framtiden: vad som ska bevaras, vad som får byggas, var och på vilket sätt. I planen anges exempelvis byggnaders placering, storlek och användningsändamål. Detaljplanen utarbetas och godkänns av kommunen. Kraven på landskapsplanens, generalplanens och detaljplanens innehåll anges i markanvändnings- och bygglagen. Planerna ska också på det sätt som föreskrivs särskilt beaktas vid beslutsfattandet enligt andra lagar, exempelvis när beslut fattas om tillståndsärenden enligt miljöskyddslagen och vattenlagen.  

Bygglagen innehåller bestämmelser om bland annat bygglov, placeringstillstånd, tillstånd för miljöåtgärder och rivningslov. Behörig myndighet i fråga om dessa tillstånd är den kommunala byggnadstillsynsmyndigheten. Bygglagen innehåller även bestämmelser om de situationer där utlåtande om tillståndsansökan ska begäras av närings-, trafik- och miljöcentralen och också grannar informeras om att ärendet blivit anhängigt. Sökanden kan till sin ansökan foga en utredning om grannarnas eventuella ståndpunkter med anledning av byggandet, och då behöver myndigheterna inte höra dem. Information om att ärendet är anhängigt ska tillkännages på byggplatsen, och den som inleder byggprojektet ska sörja för informationen. Om en miljökonsekvensbedömning ska utarbetas för en åtgärd som förutsätter tillstånd ska det dessutom enligt 75 § i bygglagen informeras på internet om att behandlingen av ansökan har inletts.  

Tillståndsbeslut som gäller byggande delges genom offentlig kungörelse, och den som saken gäller anses ha fått del av beslutet när det meddelades. Tillståndsbeslutet sänds till sökanden, de myndigheter som anges i förordning och dem som i en anmärkning eller särskilt har begärt att bli informerade. 

Bygglagen hör enligt 2 § i samordningslagen till tillämpningsområdet för den lagen. Samordning av tillstånd kan bli tillämpligt om det för ett projekt utöver miljö-, vatten- eller marktäktstillstånd samtidigt ansöks om något annat tillstånd som omfattas av tillämpningsområdet för samordningslagen.  

Gruvlagen 

Gruvlagen (621/2011) innehåller bestämmelser om letning efter och utvinning av fyndigheter som innehåller gruvmineraler och guldvaskning på statsägd mark, om upphörande av därmed förknippad verksamhet och om gruvförrättning. Enligt gruvlagen är malmletning, gruvdrift och guldvaskning tillståndspliktiga verksamheter. Enligt lagens 4 § är Säkerhets- och kemikalieverket i lagen avsedd gruvmyndighet.  

Gruvlagen ändrades till många delar genom lag 505/2023 (RP 126/2022 rd). Då utfärdades det bestämmelser om att det för beviljandet av gruvtillstånd ska krävas en plan som godkänts av kommunen och att andra näringar bättre än för närvarande ska beaktas vid tillståndsprövningen. Genom lagen ändrades också förutsättningarna för förlängning av giltighetstiden för ett malmletningstillstånd, till de bestämmelser som gäller redogörelser för allmänheten fogades bestämmelser om en skyldighet att varje år ordna öppna tillställningar för allmänheten, och det gjordes preciseringar i bestämmelserna om myndigheternas rådgivningsskyldighet och vissa ändringar för att säkerställa att miljöskyddsaspekter beaktas vid tillståndsprövningen. Genom lagen ändrades även bestämmelserna om samernas rättigheter som urfolk och i bestämmelserna ingår ett förbud mot att försämra förutsättningarna för samekulturen. 

I samband med ändringen ändrades också förutsättningarna för beviljande av gruvtillstånd så att gruvdriften ska grunda sig på en detaljplan enligt markanvändnings- och bygglagen eller en generalplan med rättsverkningar enligt den lagen. Dessutom beaktas i högre grad än tidigare landskaps- och miljöaspekter, den biologiska mångfalden samt andra näringar vid tillståndsprövningen. 

Vissa tillstånd enligt gruvlagen (malmletningstillstånd enligt 9 §, gruvtillstånd enligt 16 § och guldvaskningstillstånd enligt 22 § i lagen) omfattas av förfarandet enligt samordningslagen så att behandlingen av dessa tillstånd kan samordnas med behandlingen av tillstånd enligt miljöskyddslagen, vattenlagen eller marktäktslagen.  

Lagen om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor 

I lagen om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor (390/2005, nedan kemikaliesäkerhetslagen ) föreskrivs det bland annat om tillståndsplikt för omfattande industriell hantering och upplagring av en farlig kemikalie eller för tillverkning och upplagring av explosiva varor (23 §) och om tillståndsvillkoren (23 a §). Säkerhets- och kemikalieverket är tillståndsmyndighet enligt kemikaliesäkerhetslagen. Bestämmelser om anmälningsskyldighet finns i 24 § i lagen. Verksamhetsutövaren ska göra anmälan till räddningsmyndigheten, om inte anmälan med stöd av lagens 23 § 2 mom. ska göras till Säkerhets- och kemikalieverket.  

I 2 kap. i kemikaliesäkerhetslagen anges allmänna säkerhetsprinciper samt krav som gäller planering och byggande av en produktionsanläggning. Bestämmelser om beaktande av planläggningen finns i 20 §. Enligt paragrafen ska vid placeringen av produktionsanläggningar beaktas placeringsplatsens och omgivningens nuvarande och kommande användningssyfte som har anvisats i en plan med rättsverkningar enligt lagen om områdesanvändning liksom också de planbestämmelser som eventuellt gäller området. 

På förfarandet i tillståndsärenden tillämpas bestämmelserna om hörande och information (12 a kap., 104 a–104 f §). I lagens 104 e § finns dessutom bestämmelser om tillämpningen av samordningslagen. Om samordningslagen tillämpas på behandlingen av en tillståndsansökan som gäller omfattande industriell hantering och upplagring av en farlig kemikalie eller tillverkning och upplagring av explosiva varor, ska samordningslagens 11 § i som gäller delgivning och information tillämpas. 

Lagen om tillståndsförfaranden och vissa andra administrativa förfaranden i samband med produktionsanläggningar för förnybar energi 

Genom lagen om tillståndsförfaranden och vissa andra administrativa förfaranden i samband med produktionsanläggningar för förnybar energi (1145/2020, nedan lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi ) genomfördes bestämmelserna om anordnande av och tidsfrister för tillståndsförfaranden i fråga om produktionsanläggningar för förnybar energi i det så kallade förnybarhetsdirektivet eller RED II-direktivet ((EU) 2018/2001). Syftet med lagen är att påskynda tillståndsförfaranden och vissa andra administrativa förfaranden i samband med produktionsanläggningar för förnybar energi samt att förbättra tillgången till rådgivning i anslutning till förfarandena. Lagens tillämpningsområde omfattar bland annat vindenergi och solenergi, värmepumpar, vattenkraft, förbränning av biomassa, produktion av biogas, biodrivmedel och flytande biobränslen samt behandling och vidareförädling av rötrester som uppkommer vid produktion av biogas.  

Lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi innehåller bestämmelser om elektronisk kommunikation och rådgivning i samband med tillståndsförfaranden och vissa andra administrativa förfaranden som gäller produktionsanläggningar för förnybar energi samt bestämmelser om de tidsfrister som ska tillämpas i samband med tillståndsförfaranden och vissa andra administrativa godkännandeförfaranden som gäller kraftverk för förnybar energi. Tidsfristerna är två år för nya projekt, ett år för uppgradering av befintliga kraftverk och ett år för nya projekt med låg kapacitet för elproduktion. Tidsfristerna omfattar alla tillståndsförfaranden och andra administrativa förfaranden som behövs för verksamheterna, bland annat miljötillstånd, vattentillstånd, undantag enligt vattenlagen och naturvårdslagen samt bygglov. MKB-förfarandet har inte för närvarande ansetts omfattas av tidsfristerna. 

Närings-, trafik- och miljöcentralen i Södra Österbotten har i lagen utsetts till nationell kontaktpunktsmyndighet. Kontaktpunktsmyndighetens uppgift är att med hjälp av det elektroniska tjänstelagret sköta de uppgifter som föreskrivs för kontaktpunkten i förnybarhetsdirektivet. I lagen föreskrivs det också om kontaktpunktsmyndighetens rådgivningsskyldighet i fråga om de tillståndsförfaranden och administrativa förfaranden som har samband med produktionsanläggningar för förnybar energi. Vidare föreskrivs det i lagen om en handbok med anvisningar för utvecklare av projekt som gäller produktionsanläggningar för förnybar energi. 

Vid miljöministeriet pågår ett reformprojekt som gäller lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi (på adressen valtioneuvosto.fi/hankkeet med identifieringskod YM036:00/2024 , på finska) där man bereder de ändringar i lagen som förutsätts i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/2413 om ändring av direktiv (EU) 2018/2001, förordning (EU) 2018/1999 och direktiv 98/70/EG vad gäller främjande av energi från förnybara energikällor, och om upphävande av rådets direktiv (EU) 2015/652 (nedan RED III-direktive t), som trädde i kraft i november 2023.  

Förvaltningslagen 

Förvaltningslagen (434/2003) innehåller bestämmelser om grunderna för god förvaltning och om det förfarande som ska iakttas i förvaltningsärenden. Förvaltningslagen är en central allmän lag om behandling av förvaltningsärenden och den tillämpas bland annat vid statliga och kommunala myndigheter. Förvaltningslagen ska således tillämpas på ett stort antal miljörättsliga förfaranden som grundar sig på speciallagar, antingen som sådan eller som ett komplement till bestämmelserna i speciallagarna. Nedan redogörs det för lagens innehåll till de delar som är relevanta med tanke på denna proposition. 

Förvaltningslagen innehåller bestämmelser om exempelvis de allmänna grunderna för god förvaltning, som tillämpas på myndigheternas verksamhet. I lagen föreskrivs det om de centrala principer som styr myndighetens prövningsrätt. Förvaltningslagen innehåller också utgångspunkter för hur möjligheten att uträtta ärenden ska ordnas samt de krav på god språkanvändning som myndigheterna ska uppfylla. Av särskild relevans med tanke på syftet med denna proposition är myndighetens skyldighet enligt 8 § i förvaltningslagen att tillhandahålla kundrådgivning. I förvaltningslagen föreskrivs dessutom om de centrala förfarandemässiga krav som ska iakttas i förvaltningsärenden och som väsentligt inverkar på enskildas ställning och rättsskydd i det administrativa beslutsfattandet. Dessa förfarandekrav regleras i bestämmelserna om grunderna för partsställning, inledande av ett förvaltningsärende och behandling av ärenden. Dessutom innehåller lagen bestämmelser om förfarandekraven i anslutning till bland annat översändande och delgivning av handlingar.  

2.1.2  EU-rättsakter samt internationella avtal

MKB-direktivet  

I MKB-direktivet förutsätts det att det görs en föregripande miljökonsekvensbedömning i fråga om de projekt som anges i direktivets bilaga I. Bilaga II i direktivet innehåller en förteckning över projekt vars miljökonsekvenser ska bedömas om de på grund av sin art, storlek och lokalisering kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. De projekt som ska bedömas ska enligt direktivet bli föremål för krav på tillstånd, och när tillståndsärendet avgörs ska informationen från bedömningsförfarandet beaktas.  

I artikel 5 i MKB-direktivet finns bestämmelser om en skyldighet för exploatören (dvs. den projektansvarige) att utarbeta en miljökonsekvensbeskrivning, om krav på innehållet i och utarbetandet av miljökonsekvensbeskrivningen samt om en skyldighet för den ansvariga myndigheten i MKB-förfarandet att på begäran av den projektansvarige avge ett yttrande om hur omfattande och detaljerad den information ska vara som tas in i miljökonsekvensbeskrivningen. Medlemsstaterna får även kräva att de ansvariga myndigheterna avger ett yttrande, oberoende av om den projektansvarige begär det eller inte. I Finland avger alltid kontaktmyndigheten det i artikel 5 avsedda yttrandet i enlighet med vad som föreskrivs i 16–18 § i MKB-lagen. 

Artiklarna 5 och 6 i direktivet innehåller krav på att andra myndigheter ska ges tillfälle att yttra sig om de olika etapperna i MKB-förfarandet samt krav på att allmänheten ska informeras och den berörda allmänheten i god tid och på ett effektivt sätt ges möjlighet att delta i beslutsprocesserna och yttra sig till de ansvariga myndigheterna och ges tillgång till information om tillståndsansökan, innan beslut fattas om ansökan när alla alternativ står öppna.  

Enligt artikel 8 i MKB-direktivet ska resultaten av samråden och de uppgifter som har inhämtats enligt artiklarna 5–7 vederbörligen beaktas vid tillståndsgivningen. Enligt artiklarna 1 och 8a ska beslutet att bevilja tillstånd innehålla en motiverad slutsats av den ansvariga myndigheten om projektets betydande miljöpåverkan.  

Enligt artikel 2.4 i MKB-direktivet får medlemsstaterna i undantagsfall, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7 i direktivet (bedömning av gränsöverskridande påverkan), undanta ett visst projekt från bestämmelserna i direktivet, om tillämpningen av dessa bestämmelser skulle få en betydande negativ inverkan på projektets syfte, förutsatt att målen i direktivet uppfylls. Vid tillämpningen av ett undantag ska medlemsstaterna undersöka om någon annan form av bedömning skulle vara lämplig. Dessutom ska medlemsstaten se till att uppgifter som erhållits genom en sådan annan form av bedömning och uppgifter om beslutet att bevilja undantag samt skälen för detta görs tillgängliga för den berörda allmänheten samt informera kommissionen om skälen för undantaget samt, när det är tillämpligt, bifoga de uppgifter som gjorts tillgängliga för de egna medborgarna. Kommissionen ska genast vidarebefordra de mottagna handlingarna till övriga medlemsstater och årligen rapportera till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av artikel 2.4. 

Kommissionen utfärdade den 14 november 2019 ett tillkännagivande Kommissionens tillkännagivande; Vägledning om tillämpningen av undantag enligt direktivet om miljökonsekvensbedömning (Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/92/EU, ändrat genom direktiv 2014/52/EU) —artiklarna 1.3, 2.4 och 2.5 (2019/C 386/05). om tillämpningen av undantag enligt MKB-direktivet. I avsnitt 3.5 i tillkännagivandet konstateras det med hänvisning till EU-domstolens rättspraxis att undantag som beviljas med stöd av artikel 2.4 i direktivet måste kopplas till att det är omöjligt att uppfylla de fullständiga kraven i direktivet utan att syftet med projektet äventyras. EU-domstolen har i sin dom i mål Doel (C-411/17, punkterna 97 och 101) konstaterat att behovet av att trygga elförsörjningen kunde betecknas som ett sådant undantagsfall. Enligt domstolen skulle den berörda medlemsstaten förmå visa att den risk för tryggandet av elförsörjningen som den åberopat är ”rimligt sannolik” och att projektet är så brådskande att det kan motivera att någon miljökonsekvensbedömning inte görs.  

Enligt tillkännagivandet avses med uppnående av direktivets syften vid beviljande av undantag att ett tillståndsförfarande tillämpas på projekt som är föremål för ett undantag och att det görs en bedömning av projektets konsekvenser innan tillstånd beviljas.  

Undantaget enligt artikel 2.4 tillämpades i tre fall mellan 2014 och 2017. I samtliga fall var projektets angelägenhetsgrad sådan att det skulle ha stridit mot allmänintresset och utgjort ett hot mot politisk, administrativ eller ekonomisk stabilitet och säkerhet om projektet inte genomfördes. Om en sådan situation uppstår finns det enligt tillkännagivandet ett visst – om än begränsat –utrymme för att tillämpa detta undantag, förutsatt att alla villkor är uppfyllda. Enligt kommissionens uppgifter tillämpades undantag 2021 endast en gång, 2022 sex gånger och 2023 rentav 28 gånger. Största delen av de undantag som beviljades 2023 gällde antingen undantag i fråga om distributionssystemet för naturgas, som beviljades i Tyskland, eller undantag i fråga om bevattning, som beviljades i Spanien.  

Förnybarhetsdirektivet  

Genom RED III-direktivet som trädde i kraft i november 2023 ändrades förnybarhetsdirektivet, dvs. RED-direktivet (EU) 2018/2001, till många delar, också i fråga om tillståndsförfarandet. Artiklarna 16–16f i RED III-direktivet gäller tillståndsförfarandena för produktionsanläggningar för förnybar energi. 

Bestämmelserna innefattar nya skyldigheter, bland annat i fråga om fastställande av accelerationsområden för förnybar energi och fastställande av att projekt för förnybar energi presumeras vara av ett överskuggande allmänintresse när undantag enligt vattenramdirektivet, fågeldirektivet och habitatdirektivet övervägs, i fråga om nya och strängare tidsfrister för tillståndsförfarandet samt i fråga om undantag från tillämpningen av MKB-förfarandet. 

Tidsfristerna för tillståndsförfarandet ska enligt direktivet omfatta alla steg, från bekräftelse av tillståndsansökans fullständighet till den eller de berörda behöriga myndigheternas meddelande av det slutliga beslutet som gäller tillståndsförfarandets resultat.  

När det gäller accelerationsområden för förnybar energi förutsätts det att medlemsstaten utser områden för produktion av förnybar energi från en eller flera typer av förnybara energikällor. I samband med att de inrättas ska det för varje område fastställas regler för effektiva mildrande åtgärder som ska sättas in i syfte att förhindra eller avsevärt minska de negativa miljökonsekvenser som ett projekt för förnybar energi kan orsaka i området. Innan områdena godkänns ska de planer som gäller dem bedömas i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/42/EG om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan (nedan SEA-direktivet ). Vid behov ska dessa planer dessutom bedömas i enlighet med artikel 6.3 i habitatdirektivet.  

I accelerationsområden för förnybar energi tillämpas strängare tidsfrister för tillståndsförfarandena. Dessutom är sådana projekt för förnybar energi som överensstämmer med reglerna för accelerationsområdet i fråga med vissa undantag undantagna från skyldigheten att genomföra ett MKB-förfarande och eventuellt också en bedömning enligt artikel 6.3 i habitatdirektivet. Projekt som är undantagna från bedömningarna ska dock vara föremål för en granskningsprocess (screening) där man granskar risken för högst sannolik och betydande oförutsedd negativ påverkan. Om sådan påverkan inte identifieras ska projektet godkännas i fråga om miljöaspekterna utan att det krävs ett uttryckligt beslut av den behöriga myndigheten. 

Förordningen om kritiska råmaterial 

Europeiska kommissionen publicerade den 16 mars 2023 ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om säkerställande av trygg och hållbar försörjning av kritiska råmaterial (COM(2023) 160, Critical Raw material Act) och ett anknytande meddelande (COM(2023) 165). Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1252 om inrättande av en ram för säkerställande av trygg och hållbar försörjning av kritiska råmaterial och om ändring av förordningarna (EU) nr 168/2013, (EU) 2018/858, (EU) 2018/1724 och (EU) 2019/1020, nedan förordningen om kritiska råmaterial , trädde i kraft den 23 maj 2024.  

Syftet med paketet om kritiska råmaterial, som består av förslaget till förordning och kommissionens meddelande, är att stärka värdekedjorna för råmaterial i Europa, diversifiera importen för att minska strategiska beroenden, förbättra uppföljning som gäller kritiska råmaterial och minska leveransriskerna i anknytning till dem samt säkerställa fri rörlighet för dessa råmaterial på den inre marknaden och hög miljöskyddsnivå genom att främja cirkulär ekonomi och ansvarstagande. Bestämmelser om de strategiska och kritiska råmaterial som omfattas av förordningen finns i kapitel 2 i förordningen. Kommissionen ska regelbundet se över och uppdatera förteckningen över strategiska råmaterial. 

Projekt som avses i förordningen om kritiska råmaterial kan avse utvinning, förädling eller återvinning av kritiska eller strategiska råmaterial. Förutom nya projekt kan det också röra sig om projekt för betydande utvidgning eller ändrad användning av en befintlig anläggning. 

Förordningen innehåller flera bestämmelser som gäller tillståndsförfarandena. För alla projekt som gäller kritiska råmaterial gäller en skyldighet att anvisa en gemensam kontaktpunkt (Point of Single Contact) som ansvarar för samordningen av tillståndsförfarandena. Denna myndighet är projektägarens enda kontaktpunkt i tillståndsförfarandet och ska tillhandahålla rådgivning till projektägaren om tillståndsförfarandet. Projektägare ska ha rätt att lämna in handlingar som är relevanta för tillståndsprocessen i elektronisk form och krav på upprepade utredningar och andra dokument ska undvikas. För alla projekt som gäller kritiska råmaterial gäller dessutom en bestämmelse om planering enligt vilken medlemsstaterna ska se till att de nationella, regionala och lokala myndigheter som ansvarar för utarbetandet av olika planer, inbegripet planläggningen, de regionala planerna samt markanvändningsplanerna, i lämpliga fall inkluderar bestämmelser om utveckling av projekt avseende kritiska råmaterial i planerna.  

Den som genomför ett projekt som gäller kritiska råmaterial kan hos kommissionen ansöka om erkännande av projektet som strategiskt projekt. Bestämmelser om förfarandet finns i kapitel 3 avsnitt 2 i förordningen. Ett strategiskt projekt ska bland annat på ett meningsfullt sätt bidra till att trygga unionens försörjning av strategiska råmaterial och genomföras på ett hållbart sätt, särskilt när det gäller övervakning, förebyggande och minimering av miljöpåverkan samt användning av socialt ansvarsfulla metoder. Kommissionen beslutar om beviljande av status som strategiskt projekt, och i beslutsprocessen deltar också den europeiska nämnden för kritiska råmaterial. Om den medlemsstat vars territorium berörs av ett föreslaget projekt framställer en invändning ska projektet inte kunna få status som strategiskt projekt. 

I förordningen ingår dessutom särskilda bestämmelser om projekt som betecknas som strategiska (artiklarna 10–12). Strategiska projekt ska enligt förordningen prioriteras i administrativa processer och domstolsprocesser, om ett sådant företrädesförfarande ingår i den nationella lagstiftningen. I förordningen föreskrivs det om tidsfrister för tillståndsprocesser samt om möjligheten att förlänga tidsfristerna under vissa villkor. Strategiska projekt anses enligt förordningen vara projekt som måste genomföras av tvingande orsaker som har ett allt överskuggande allmänintresse enligt vad som avses i artiklarna 6.4 och 16.1 i habitatdirektivet och artikel 9.1 a i fågeldirektivet samt artikel 4.7 i vattenramdirektivet, om alla villkor som fastställts i direktiven i fråga uppfylls. I förordningen föreskrivs dessutom om ett antal tidsfrister i MKB-förfarandet som avviker från den allmänna regleringen enligt MKB-direktivet. 

Förordningen om nettonollindustrin 

Kommissionen lade den 16 mars 2023 fram ett förslag (COM(2023) 161 final) till Europaparlamentets och rådets förordning om åtgärder för att stärka Europas ekosystem för tillverkning av nettonollteknikprodukter (Net Zero Industry Act). Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1735 om inrättande av en åtgärdsram för att stärka Europas ekosystem för tillverkning av nettonollteknik och om ändring av förordning (EU) 2018/1724, nedan förordningen om nettonollindustrin , trädde i kraft den 29 juni 2024.  

I förordningen om nettonollindustrin inrättas en åtgärdsram i syfte att främja innovationer och öka produktionskapaciteten för nettonollteknik, vilket stöder dels EU:s mål att senast 2030 ha minskat nettoutsläppen av växthusgas med minst 55 procent jämfört med 1990 års nivå, dels uppnåendet av det klimatneutralitetsmål som avser 2050. Syftet med förordningen är att säkra tillgången till sådan säker och hållbar nettonollteknik som behövs för att trygga resiliensen i unionens energisystem samt att skapa arbetstillfällen av hög kvalitet. Syftet med förordningen är att påskynda uppnåendet av EU:s klimat- och energimål med avseende på 2030 och omställningen till klimatneutralitet. 

Förordningen om nettonollindustrin tillämpas på nettonollteknik, förutom bestämmelserna om så kallade regulatoriska sandlådor (testmiljöer för regleringen): dessa ska tillämpas på sådan innovativ nettonollteknik som avses i förordningen. Förordningen tillämpas inte på kritiska råmaterial som omfattas av tillämpningsområdet för förordningen om kritiska råmaterial. 

Med nettonollteknik avses följande teknik: teknik för förnybar energi, teknik för lagring av el och värme, värmepumpar, elnätsteknik, förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, hållbar alternativ bränsleteknik, elektrolysanläggningar och bränsleceller, avancerad teknik för produktion av energi från kärntekniska processer med minimalt avfall från bränslecykeln, små modulära reaktorer med avancerade bränslen, teknik för avskiljning, användning och lagring av koldioxid och teknik för energisystemrelaterad energieffektivitet. Det som nämns ovan avser också slutprodukter och vissa komponenter och särskilda maskiner som främst används när sådana komponenter och maskiner tillverkas. 

Bestämmelserna om tillståndsförfarandet i förordningen om nettonollindustrin påminner till många delar om förordningen om kritiska råmaterial (bland annat bestämmelserna om en gemensam kontaktpunkt i artikel 6). Alla nettonollprojekt omfattas av bestämmelser om samordning av miljökonsekvensbedömningen, och dessutom fastställs i fråga om alla nettonollprojekt tidsfrister för tillståndsbehandlingen.  

I förordningen föreskrivs det också om nettonollprojekt som ska utses som strategiska nettonollprojekt (kapitel II avsnitt III). Dessa projekt ska bland annat vara sådana som bidrar till teknisk och industriell resiliens i unionens nettonollteknik genom att i tillräcklig utsträckning öka tillverkningskapaciteten för en komponent eller ett segment av försörjningskedjan för nettonollteknik och bidrar till att uppnå unionens klimat- eller energimål genom att nettonollteknik tillverkas med metoder genom vilka bättre egenskaper i fråga om miljömässig hållbarhet och miljöprestanda eller cirkularitet genomförs. Ansökan om erkännande av ett projekt som strategiskt nettonollprojekt ska göras hos medlemsstaten. Kommissionen kan delta i bedömningen av projekt. Utöver detta får plattformen för ett nettonoll-Europa diskutera ett projekt, om kommissionen gör en annan bedömning än medlemsstaten. Strategiska nettonollprojekt ska på samma sätt som strategiska projekt enligt förordningen om kritiska råmaterial prioriteras i administrativa processer och domstolsprocesser (om sådan reglering ingår i den nationella lagstiftningen) och de omfattas av reglering enligt vilken projekten i enlighet med vissa EU-rättsakter ska anses vara projekt som ska genomföras av tvingande orsaker som har ett allt överskuggande allmänintresse. I fråga om strategiska nettonollprojekt gäller särskilda, kortare tidsfrister för tillståndsförfarandet än i fråga om andra projekt.  

Rådets förordning om en ram för påskyndande av användningen av förnybar energi 

Rådets förordning (EU) 2022/2577 om en ram för påskyndande av användningen av förnybar energi (nedan nödförordningen ) trädde i kraft den 30 december 2022 och gällde i 18 månader, dvs. till den 30 juni 2024. Förordningen syftar till att påskynda användningen av förnybar energi i unionen. Tillämpningsområdet för förordningen är detsamma som i förnybarhetsdirektivet och i den ovannämnda lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi 1145/2020.  

I förordningen fastställs det att projekt för förnybar energi ska antas vara av övervägande allmänintresse vid övervägandet av undantag enligt vattenramdirektivet, fågeldirektivet och habitatdirektivet, och det fastställs maximala tidsfrister för behandlingen av tillstånd för solenergiutrustning som installeras på artificiella konstruktioner (3 mån.), för kapacitetsökning vid kraftverk för förnybar energi (6 mån.) samt för värmepumpar (1–3 mån.). Ett eventuellt MKB-förfarande räknas med i tidsfristen från och med tidpunkten för kungörelsen om miljökonsekvensbeskrivningen. 

På projekt som omfattas av nödförordningen tillämpas samtidigt också lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi. Tillsynen över efterlevnaden av tidsfristerna i nödförordningen har dock inte föreskrivits som en uppgift för den myndighet som är kontaktpunkt i ärenden som gäller förnybar energi (närings-, trafik- och miljöcentralen i Södra Österbotten). Bestämmelserna i förordningen har inte genomförts genom nationell reglering, utan arbets- och näringsministeriet och miljöministeriet har den 8 februari 2023 gett myndigheterna en anvisning om tillämpningen av förordningen. Kraven i förordningen har senare i huvudsak överförts till det uppdaterade förnybarhetsdirektivet (RED III). I januari 2024 trädde rådets förordning (EU) 2024/223 i kraft, genom vilken nödförordningen ändrades till vissa delar. Genom ändringsförordningen förlängdes tillämpningstiden för flera bestämmelser i nödförordningen till den 30 juni 2025. Ändringsförordningen trädde i kraft genast efter att nödförordningens giltighetstid gått ut, dvs. den 1 juli 2024. 

Habitatdirektivet och fågeldirektivet  

Naturskyddet genomförs på EU-nivå genom lagstiftning i huvudsak via habitatdirektivet och fågeldirektivet. Med stöd av dessa direktiv har inrättats nätverket av Natura 2000-skyddsområden, som är ett centralt naturskyddsinstrument inom EU. Med hjälp av nätverket skyddar medlemsstaterna de naturtyper samt arter och deras livsmiljöer som ska skyddas enligt direktiven. Både fågeldirektivet och habitatdirektivet innehåller även bestämmelser om artskydd, bland annat för att trygga exemplar av arter och deras förekomstplatser. 

Syftet med habitatdirektivet är enligt artikel 2 i direktivet att bidra till att i EU-medlemsstaternas territorium säkerställa den biologiska mångfalden genom bevarande av naturtyper (i direktivet ”livsmiljöer”) och vilda djur och växter. Åtgärderna ska syfta till att bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus hos naturtyper samt arter av vilda djur och växter. I praktiken kan habitatdirektivet delas upp i två huvudsakliga delar på basis av hur skyddet enligt direktivet är inriktat. Den första delen (artiklarna 3–11) består av bevarande av naturtyper (i direktivet ”livsmiljöer”) och habitat (främst nätverket Natura 2000) och den andra delen (artiklarna 12–16) av skydd av arter och exemplar av dem. 

Nätverket Natura 2000 bygger på de fågelskyddsområden som medlemsstaterna har anmält till kommissionen och på deras förslag till andra områden som ska skyddas. Den viktigaste bland bestämmelserna om skydd av livsmiljöerna och habitaten för arterna är artikel 6 i habitatdirektivet, där det föreskrivs om vidtagande av skyddsåtgärder i områdena (i direktivet ”åtgärder för bevarande”) och om hur förpliktande åtgärderna är. I artikel 6 åläggs medlemsstaterna att vidta åtgärder för bevarande, förhindra försämring av livsmiljöer och betydande störningar av arterna, bedöma konsekvenserna av projekt och planer samt föreskriva om villkoren för godkännande av projekt och planer.  

När det gäller artskydd föreskrivs det i direktivet om skydd av parnings- och rastplatser för vissa arter som räknas upp i bilagorna till direktivet och för individer av dessa arter samt om undantag från skyddet som kan beviljas på vissa, tämligen stränga villkor. Skyldigheterna att bevara arter liksom också undantag från dessa skyldigheter är ofta centrala med hänsyn till möjligheten att genomföra olika projekt och åtgärder och de anknyter på många sätt också till andra miljörelaterade tillstånds- och godkännandeförfaranden.  

Fågeldirektivet gäller i princip samtliga fågelarter som naturligt förekommer i Europa, och syftet med direktivet är skydd och skötsel av vilda fågelarter. Enligt artikel 4 i direktivet ska medlemsstaterna på de skyddsområden som avses i artikeln vidta lämpliga åtgärder för att undvika förorening och försämring av livsmiljöer samt sådana störningar i strid med direktivet som påverkar fåglarna. Medlemsstaterna ska även utanför dessa skyddsområden sträva efter att undvika förorening och försämring av livsmiljöer. Viktiga är i praktiken när det gäller både fågeldirektivet och habitatdirektivet å ena sidan fridlysningsbestämmelser och förbud som gäller skydd av exemplar av arter, och å andra sidan undantag som beviljas från dessa förbud. 

Till denna del är det skäl att notera att det gjorts ändringar i vissa andra EU-rättsakter som har betydelse också vid tillämpningen av habitatdirektivet och fågeldirektivet. Förordningen om kritiska råmaterial och förordningen om nettonollindustrin samt RED III-direktivet innehåller bestämmelser utifrån vilka vissa åtgärder som omfattas av tillämpningsområdet för dessa rättsakter ska presumeras vara av ett allt överskuggande allmänintresse och av vikt för människors hälsa och säkerhet. Detta inverkar på bedömningen av de förutsättningar för undantag som anges i habitatdirektivet och fågeldirektivet. 

Industriutsläppsdirektivet 

I Europaparlamentets och rådets direktiv om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar) (2010/75/EU, Industrial Emissions Directive IED, nedan industriutsläppsdirektivet) fastställs en allmän ram för miljöskyddet med avseende på stora och medelstora industriella verksamheter, betydande avfallshanteringsanläggningar och djurstallar samt fastställs sådana gränsvärden för utsläpp som är förenliga med användningen av bästa tillgängliga teknik samt andra branschspecifika specialkrav som gäller stora förbränningsanläggningar, avfallsförbränningsanläggningar, anläggningar som använder organiska lösningsmedel och den industri som producerar titandioxid. I direktivet föreskrivs det om tillståndsplikt för anläggningar som avses i bilaga 1 till direktivet. Dessa tillståndspliktiga verksamheter fastställs i Finland i tabell 1 i bilaga 1 till miljöskyddslagen. I fråga om de verksamheter som omfattas av direktivets tillämpningsområde innehåller direktivet bestämmelser om bland annat tillståndsplikt, förutsättningar för beviljande av tillstånd och översyn av tillståndsvillkor.  

Bestämmelserna om allmänhetens tillgång till information och deltagande baserar sig på Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/35/EG om åtgärder för allmänhetens deltagande i utarbetandet av vissa planer och program avseende miljön och om ändring, med avseende på allmänhetens deltagande och rätt till rättslig prövning, av rådets direktiv 85/337/EEG och 96/61/EG. I industriutsläppsdirektivet förtydligas, jämfört med vad som anges i det direktivet, allmänhetens rätt till information i fråga om vissa delar av tillståndsförfarandet. I artikel 24 i industriutsläppsdirektivet finns bestämmelser om allmänhetens rätt att bland annat via internet få information om beslut om tillstånd, de skäl som besluten grundar sig på och resultaten av kontroller samt om allmänhetens möjligheter att delta i tillståndsförfarandena. 

En revidering av direktivet har pågått sedan april 2022, då kommissionen lade fram ett lagstiftningsförslag i frågan. Europaparlamentet, rådet och kommissionen nådde i november 2023 ett slutresultat i trilogförhandlingarna om förslaget, och direktiv (EU) 2024/1785 publicerades i Europeiska unionens officiella tidning den 15 juli 2024. Ändringen av direktivet trädde i kraft den 5 augusti 2024. Direktivet har ändrats bland annat i fråga om vissa krav på miljötillstånd och till direktivets tillämpningsområde har fogats bland annat utvinning av metaller (i fråga om industrimineraler kommer frågan att omprövas 2028). Genom ändringen av direktivet uppmuntras medlemsstaterna till att främja innovationer genom åtgärder som främjar införandet av ny teknik. Dessutom kommer kommissionen att upprätta ett innovationscentrum för industriell omställning och industriutsläpp (INCITE). Alla industrianläggningar/industriföretag ska utarbeta en övergångsplan för åren 2030–2050 för omställningen till ren produktion, cirkulär ekonomi och klimatneutral verksamhet. Medlemsstaterna ska senast 2035 ha infört elektroniska tillståndsförfaranden.  

Allmänhetens tillgång till information förbättras genom ökad tillgång till information på internet. Nya offentliga uppgifter är uppgifter om tillsynen, exempelvis resultaten av mätningar av utsläpp, övervakningen av miljöns tillstånd samt tillsynsrapporterna. Utöver tillståndsbeslut ska också konsoliderade tillståndsvillkor vid behov offentliggöras på internet. Allmänhetens tillgång till information och möjligheter att påverka förbättras så att de också gäller alla situationer där ett tillstånd ändras, och rätten att delta har preciserats utifrån rättsfall. 

Deltagandedirektivet och Århuskonventionen 

Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/35/EG om åtgärder för allmänhetens deltagande i utarbetandet av vissa planer och program avseende miljön och om ändring, med avseende på allmänhetens deltagande och rätt till rättslig prövning, av rådets direktiv 85/337/EEG och 96/61/EG, nedan deltagandedirektivet , hänger samman med att konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (FördrS 121–122/2004, nedan Århuskonventionen ) ratificerats i Europeiska unionen. Centralt med hänsyn till förfarandena för miljötillstånd är artiklarna 6–9 i Århuskonventionen. Artiklarna 6–8 gäller allmänhetens deltagande i utarbetandet och beslut i olika situationer. Artikel 9 gäller tillgång till rättslig prövning. Genom deltagandedirektivet har unionens lagstiftning anpassats till kraven i Århuskonventionen till den del konventionen innehåller bestämmelser om allmänhetens deltagande och rätt till rättslig prövning. Direktivet innehåller bestämmelser om allmänhetens deltagande i utarbetandet av vissa planer och program avseende miljön.  

Enligt artikel 6 i Århuskonventionen ska den berörda allmänheten på ett tidigt stadium i beslutsprocesser om miljön informeras, antingen genom offentligt tillkännagivande eller i förekommande fall enskilt, bland annat om när beslutsprocessen påbörjas och allmänhetens möjligheter att delta. Enligt den artikeln ska varje etapp i förfarandet för allmänhetens deltagande i beslutsprocessen innehålla rimliga tidsfrister och varje part sörja för att allmänhetens deltagande sker på ett tidigt stadium, när alla alternativ är möjliga och allmänheten kan delta på ett meningsfullt sätt. Allmänheten ges möjlighet att lämna synpunkter och framföra åsikter om den föreslagna verksamheten. Allmänheten ska på föreskrivet sätt informeras om beslutet så snart det har fattats av myndigheten. 

Bestämmelser om tillgång till rättslig prövning finns i artikel 9 i Århuskonventionen. Enligt artikeln har den berörda allmänheten som har ett tillräckligt intresse rätt att få ett beslut som omfattas av artikel 6 prövat av en behörig domstol. Enligt artikel 9 ska allmänheten, utan att det påverkar tillämpningen av prövningsförfarandena, ha rätt att få handlingar och underlåtenheter av personer och myndigheter som strider mot den nationella miljölagstiftningen prövade av domstol eller i administrativ ordning. Förfarandena ska erbjuda tillräckliga och effektiva rättsmedel, inbegripet förelägganden där så är lämpligt. De ska också vara objektiva, rättvisa, snabba och inte oöverkomligt kostsamma. Beslut som fattas med stöd av artikel 9 i konventionen ska meddelas eller registreras skriftligen. Beslut av domstol och, när så är möjligt, av andra organ ska vara tillgängliga för allmänheten. 

Internationella överenskommelser som gäller MKB-förfarandet 

Esbokonventionen om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang. trädde i kraft den 10 september 1997. Genom konventionen fastställs avtalsparternas skyldigheter att bedöma vissa funktioners miljökonsekvenser i ett tidigt skede av planeringen och staten åläggs en allmän informationsskyldighet och skyldighet att höra parter i samband med alla sådana storskaliga projekt som kan antas medföra gränsöverskridande betydande negativa miljökonsekvenser. En part har rätt att ta del av en annan parts förfarande vid miljökonsekvensbedömning, om det projekt som ska bedömas kan antas medföra betydande negativa miljökonsekvenser mot den staten i fråga. 

Konventionen har genomförts genom en förordning om genomförande av konventionen om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang (FördrS 67/1997). Den 31 januari 2014 godkände Finland en år 2004 utförd ändring av konventionen, och ändringen trädde i kraft den 23 oktober 2017. Konventionsändringen har genomförts genom statsrådets förordning om ändring av konventionen om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang (FördrS 81/2017). De förpliktelser som följer av konventionen och konventionsändringen regleras i MKB-lagen och MKB-förordningen. 

Förpliktelserna enligt konventionen ska tillämpas antingen direkt med stöd av den projektförteckning som bifogats konventionen som bilaga I eller, i fråga om andra projekt än de som förtecknas i bilaga I, genom beslut av avtalsparterna. I projektförteckningen i bilaga I definieras 22 projekt och storleksbegränsningar som preciserar dessa. Projektförteckningen motsvarar i stor utsträckning projektförteckningen i bilaga I till MKB-direktivet. 

Utöver Esbokonventionen har Finland ett bilateralt MKB-avtal med Estland, som Finland antog den 3 maj 2002 och som trädde i kraft den 6 juni 2002. Överenskommelsen har genomförts genom förordning av republikens president om överenskommelsen mellan Finland och Estland om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang (FördrS 51/2002). Syftet med överenskommelsen är att effektivisera det bilaterala samarbetet i fråga om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning. Förpliktelserna enligt överenskommelsen motsvarar i stor utsträckning Esbokonventionen. 

Enligt artikel 4.1 i överenskommelsen ska den tillämpas på de projekt som nämns i projektförteckningen i bilaga I till överenskommelsen och som sannolikt har betydande gränsöverskridande miljökonsekvenser. 

2.2.1  Miljöförvaltningen och myndigheterna

De centrala statliga myndigheterna för miljörelaterade tillståndsförfaranden i den nuvarande myndighetsstrukturen är regionförvaltningsverket och närings-, trafik- och miljöcentralen. Dessutom är Säkerhets- och kemikalieverket tillståndsmyndighet i exempelvis tillståndsärenden enligt gruvlagen och kemikaliesäkerhetslagen. Även kommunerna har en viktig roll i tillståndsförfarandena i synnerhet när det gäller tillämpningen av miljöskyddslagen och marktäktslagen, beviljandet av tillstånd för byggande samt planläggningen före tillståndsförfarandena. Ofta kräver ett projekt eller en verksamhet tillstånd som hör till flera olika myndigheters behörighet.  

Statens miljöuppgifter är för närvarande koncentrerade hos fyra regionförvaltningsverk och tretton närings-, trafik- och miljöcentraler. Regionförvaltningsverkens och närings-, trafik- och miljöcentralernas miljöuppgifter är på många olika sätt sammankopplade och omfattar i fråga om tillståndsärenden allt från förberedande förfaranden till efterhandskontroll. 

Regionförvaltningsverken  

Bestämmelser om regionförvaltningsverkens verksamhetsidé, ansvarsområde och uppgifter, organisering, befogenheter, verksamhetsområde samt styrning och ledning finns i lagen om regionförvaltningsverken (896/2009) och statsrådets förordning om regionförvaltningsverken (906/2009). Miljöuppgifterna har koncentrerats till ansvarsområdena för miljötillstånd vid fyra regionförvaltningsverk, nämligen regionförvaltningsverket i Södra Finland (RFVSF), regionförvaltningsverket i Östra Finland (RFVÖF), regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland (RFVVIF) och regionförvaltningsverket i Norra Finland (RFVNF).  

Regionförvaltningsverkens uppgifter indelas grovt taget i tillstånds-, anmälnings- och ersättningsärenden enligt miljöskyddslagen och i i vattenlagen avsedda tillståndsärenden, ärenden som gäller undersökningstillstånd och förvaltningstvång och separata ersättningsärenden, vissa ärenden som gäller beviljande av nyttjanderätt, inrättande av farled, fastställande av gränserna för ett vattenområde och fastställande av kungsådrans omfattning samt vissa ärenden som gäller meningsskiljaktigheter i anslutning till vattenhushållningsprojekt.  

Regionförvaltningsverkets ansvarsområde för miljötillståndsärenden är oberoende när det sköter tillståndsärenden och övriga ansökningsärenden. Verksamheten ska ordnas så att oberoendet och opartiskheten i dessa uppgifter är tryggad. Verkets ansvarsområde för miljötillståndsärenden får inte tilldelas sådana andra uppgifter som kan äventyra oberoendet vid behandlingen av tillståndsärenden och övriga ansökningsärenden. 

Tillståndsuppgifterna enligt miljöskyddslagen är fördelade mellan regionförvaltningsverket och den kommunala miljövårdsmyndigheten. Bestämmelser om den delade behörigheten finns i miljöskyddslagen (34–37 §) och i statsrådets förordning om miljöskydd (713/2014). Regionförvaltningsverken är på samma sätt som enligt miljöskyddslagen även tillståndsmyndigheter enligt vattenlagen . Tillståndsmyndigheten har till uppgift att avgöra tillståndsärenden, ärenden som gäller undersökningstillstånd och förvaltningstvång samt separata ersättningsärenden, vissa ärenden som gäller beviljande av nyttjanderätt, inrättande av farled, fastställande av gränserna för ett vattenområde och fastställande av kungsådrans omfattning samt vissa ärenden som gäller meningsskiljaktigheter i anslutning till vattenhushållningsprojekt. Vattenlagen hör till justitieministeriets förvaltningsområde, men styrningsuppgifterna enligt vattenlagen är fördelade mellan miljöministeriet och jord- och skogsbruksministeriet.  

Regionförvaltningsverken behandlar i vissa situationer också tillståndsärenden enligt marktäktslagen . Ett tillståndsärende enligt marktäktslagen inleds vid regionförvaltningsverket, om förfarandet för gemensam behandling av miljötillståndsansökningar och ansökningar om marktäktstillstånd enligt 47 a § i miljöskyddslagen och 4 a § i marktäktslagen tillämpas på projektet och tillståndet enligt miljöskyddslagen hör till den statliga tillståndsmyndighetens behörighet. I praktiken kommer tillståndsärenden som gäller marktäktsprojekt ytterst sällan till regionförvaltningsverket för behandling. Det rör sig då om situationer där man inom projektet behandlar minst 50 000 ton icke-förorenat jordavfall per år eller där det i anslutning till projektet finns en för minst 50 000 ton avfall dimensionerad avstjälpningsplats för marksubstans.  

Vid regionförvaltningsverket kan dessutom tillämpas samordningslagen, som gäller behandling och samordning av tillståndsärenden enligt miljöskyddslagen, vattenlagen, marktäktslagen, gruvlagen, naturvårdslagen, bygglagen (träder i kraft den 1 januari 2025) och kemikaliesäkerhetslagen. Regionförvaltningsverket är den samordnande myndighet som avses i samordningslagen, om samordningen gäller behandlingen av ett tillstånd enligt vattenlagen eller ett sådant tillstånd enligt miljöskyddslagen som hör till regionförvaltningsverkets behörighet.  

Vissa regionförvaltningsverk (regionförvaltningsverket i Norra Finland och Östra Finland) har till följd av de lagändringar som antogs i början av 2025 också varit kontaktpunktsmyndighet enligt förordningen om kritiska råvaror och förordningen om nettonollindustrin. Kontakt-punktsmyndigheten sköter uppgifter enligt de nämnda rättsakterna i anslutning till tillstånds-förfaranden och andra administrativa förfaranden, såsom rådgivning och uppföljning av tids-frister. 

Närings-, trafik- och miljöcentralerna  

På det finländska fastlandet finns det femton närings-, trafik- och miljöcentraler, av vilka två inte har något ansvarsområde för miljö och naturresurser. En del av närings-, trafik- och miljöcentralerna sköter dessutom vissa ärenden centraliserat som en riksomfattande uppgift. Riksomfattande uppgifter i anslutning till miljörelaterade tillståndsförfaranden är till exempel Södra Österbottens närings-, trafik- och miljöcentrals uppgift som nationell kontaktpunktsmyndighet för tillståndsförfaranden vid produktion av förnybar energi samt Egentliga Finlands närings-, trafik- och miljöcentrals uppgift som ansvarig myndighet vid behandlingen av undantag från skydd av fågelarter. 

Närings-, trafik- och miljöcentralerna är exempelvis tillsynsmyndigheter enligt miljöskyddslagen och vattenlagen och svarar för de tillståndsuppgifter och andra myndighetsuppgifter som föreskrivs för dem i naturvårdslagen. Dessutom är de kontaktmyndigheter enligt MKB-lagen och tillsynsmyndigheter enligt marktäktslagen i vissa situationer som gäller gemensam behandling av tillstånd.  

Närings-, trafik- och miljöcentralen är tillsynsmyndighet enligt miljöskyddslagen . Dessutom övervakar de kommunala miljövårdsmyndigheterna de miljötillstånd som kommunen beviljar och kommunens övriga beslut och registreringar. Närings-, trafik- och miljöcentralerna övervakar de miljötillstånd som regionförvaltningsverken beviljar och regionförvaltningsverkens beslut med anledning av anmälan, samt utför registreringar. Vidare är närings-, trafik- och miljöcentralerna tillsynsmyndigheter enligt marktäktslagen när ett förfarande för gemensam behandling av miljötillståndsansökningar och ansökningar om marktäktstillstånd enligt 47 a § i miljöskyddslagen och 4 a § i marktäktslagen tillämpas på ett projekt och tillståndet enligt miljöskyddslagen hör till den statliga tillståndsmyndighetens behörighet. Dessutom har närings-, trafik- och miljöcentralerna en styrande uppgift och främjandeuppgift i fråga om de uppgifter som nämns i marktäktslagen, en allmän tillsynsuppgift samt en skyldighet att föra talan för att bevaka allmänintresset vid beslutsfattande enligt lagen.  

Närings-, trafik- och miljöcentralerna ansvarar i huvudsak för verkställigheten av och tillsynen enligt naturvårdslagen . Centralerna främjar skyddet och ett hållbart nyttjande av den biologiska mångfalden samt vården av landskapet inom sitt område, svarar för de myndighetsuppgifter som särskilt föreskrivits för dem, har tillsyn över att bestämmelserna i naturvårdslagen följs samt för talan för att bevaka det allmänna naturvårdsintresset. Närings-, trafik- och miljöcentralerna fattar med stöd av naturvårdslagen beslut bland annat i ärenden som gäller Natura 2000-områden, artskydd och skydd av naturtyper, naturskador, undantag från naturvårdslagen samt tillsyn och tvångsmedel. I fråga om miljörelaterade tillståndsförfaranden är närings-, trafik- och miljöcentralernas centrala uppgift att behandla ansökningar om undantag från skyddet av naturtyper och från artskyddet. Dessa ansökningar kan samtidigt anknyta till tillstånds- och godkännandeförfaranden enligt andra lagar.  

Närings-, trafik- och miljöcentralerna svarar också för genomförandet och övervakningen av de skyldigheter som följer av EU-lagstiftningen samt i vidare bemärkelse för givande av utlåtanden beträffande beaktande av naturskyddet exempelvis i fråga om planläggning och miljörelaterade tillstånd. Dessutom är centralerna stödmyndighet i stöd- och understödsärenden som gäller skyddet och vården av den biologiska mångfalden och stöder också kommunens verksamhet i ärenden som hör till centralernas verksamhetsområde. Till uppgifterna att främja skyddet och ett hållbart nyttjande av den biologiska mångfalden hör också allmän informationsverksamhet, rådgivning samt verksamhet för att öka medvetenheten om den biologiska mångfalden. 

Till närings-, trafik- och miljöcentralens tillsynsuppgift hör även tillsynen över efterlevnaden av vattenlagen och de bestämmelser och föreskrifter på lägre nivå som utfärdats med stöd av den (laglighetskontroll), bevakning av allmänintresset i vattenärenden, behandling av anmälningsärenden enligt vattenlagen, fastställande av kontrollplaner i fråga om konsekvenserna av vattenhushållningsprojekt samt ärenden som gäller godkännande av planer för fullgörande av fiskevårdsskyldighet och fastställande av en plan för användning av fiskerihushållningsavgift. Enligt lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna (897/2009) ska skötseln av tillsynsuppgifterna ordnas så att en opartisk behandling av ärendena tryggas.  

Närings-, trafik- och miljöcentralen är en sådan vattenvårdsmyndighet som avses i vattenförvaltningslagen och i förordningar som utfärdats med stöd av den. Till närings-, trafik- och miljöcentralens uppgifter hör uppgifter för att förvalta och främja vattenvården samt de regionala havsvårdsuppgifter som baserar sig på EU-lagstiftningen.  

Närings-, trafik- och miljöcentralerna är i MKB-lagen avsedda kontaktmyndigheter, utom i fråga om vissa projekt enligt kärnenergilagen där arbets- och näringsministeriet är kontaktmyndighet. Kontaktmyndigheten svarar för ordnandet och styrningen av MKB-förfarandet. Till kontaktmyndighetens viktigaste uppgifter hör att anordna förhandsöverläggningar i anslutning till MKB-förfarandet, ordna höranden i anslutning till bedömningsprogrammet och miljökonsekvensbeskrivningen, avge utlåtande om bedömningsprogrammet samt sammanställa en motiverad slutsats om projektets förväntade betydande miljökonsekvenser.  

Säkerhets- och kemikalieverket 

Säkerhets- och kemikalieverket har många uppgifter i anslutning till tillståndsförfarandena för miljörelaterade projekt och verksamheter. Verket beviljar och övervakar exempelvis de kemikaliesäkerhetstillstånd som är nära kopplade till tillstånd enligt miljöskyddslagen, och svarar för tillståndsärenden och andra myndighetsuppgifter i anslutning till malmletning och gruvdrift. Dessutom är verket i samordningslagen avsedd behörig myndighet i fråga om tillstånd enligt gruvlagen eller tillstånd enligt kemikaliesäkerhetslagen. 

Kommunerna  

Det finns 293 kommuner på det finländska fastlandet. De kommunala miljövårdsmyndigheterna är vid sidan av de statliga myndigheterna (regionförvaltningsverken och närings-, trafik- och miljöcentralerna) tillstånds- och tillsynsmyndigheter enligt miljöskyddslagen. De kommunala miljövårdsmyndigheterna är också tillsynsmyndigheter enligt vattenlagen och har dessutom behörighet i dikningsfrågor. Dessutom ansvarar kommunerna tillsammans med landskapsförbunden för planeringen av markanvändningen (planläggning), och myndighetsuppgifterna inom byggnadstillsynen sköts av en kommunal nämnd eller ett annat av kommunen utsett kollegialt organ som är tillståndsmyndighet i fråga om tillstånd för byggande. Kommunerna är också i samordningslagen avsedda behöriga myndigheter i fråga om sådana tillstånd enligt miljöskyddslagen eller marktäktslagen eller bygglov, åtgärdstillstånd, rivningstillstånd för byggnader eller tillstånd för miljöåtgärder enligt markanvändnings- och bygglagen (från och med den 1 januari 2025 bygglagen respektive lagen om områdesanvändning) som hör till kommunens behörighet.  

2.2.2  Praxis i fråga om tillståndsbeslut och miljöbedömningar

2.2.2.1  Antal tillståndsbeslut

Miljötillstånd och tillstånd enligt vattenlagen – regionförvaltningsverken  

I fråga om miljötillstånd är för närvarande regionförvaltningsverken och kommunerna behöriga myndigheter. I fråga om tillstånd enligt vattenlagen är endast regionförvaltningsverken behöriga myndigheter. Följande tabell innehåller allmänna uppgifter från regionförvaltningsverkens bokslut om tillståndsansökningar och beslut enligt miljöskyddslagen och vattenlagen. Det rör sig om uppgifter om antalet anhängiga ansökningar vid regionförvaltningsverken 2020–2023. Även uppgifterna om antalet beslut enligt miljöskyddslagen och vattenlagen gäller perioden 2020–2023. Det har inte bedömts huruvida dessa ansökningar eller fattade beslut gäller sådana projekt som avses i detta utkast till regeringsproposition, utan uppgifterna om antalet omfattar alla tillstånds- och beslutsärenden enligt miljöskyddslagen och vattenlagen. 

Tabell 1. Tillståndsärenden enligt miljöskyddslagen (MSL) och vattenlagen, inledda ärenden 

Ärende	2020	2021	2022	2023
	st.	st.	st.	st.
Tillståndsärenden enligt MSL	691	500	435	414
Tillståndsärenden enligt vattenlagen	394	337	337	397
Anhängiga tillståndsärenden sammanlagt	1085	837	772	811

Enligt regionförvaltningsverkens bokslut för 2023 inleddes 210 ärenden, dvs. 27,4 procent av tillståndsärendena, via e-tjänsten. Antalet tillståndsärenden som inleddes via e-tjänsten ökade med 5,5 procent jämfört med året innan. År 2022 inleddes 158 tillståndsärenden, år 2021 195 tillståndsärenden och år 2020 191 tillståndsärenden via e-tjänsten. 

Tabell 2. Tillståndsärenden enligt miljöskyddslagen (MSL) och vattenlagen, avgjorda ärenden 

Ärende	2020	2021	2022	2023
	st.	st.	st.	st.
Tillståndsärenden enligt MSL	637	628	584	465
Tillståndsärenden enligt vattenlagen	423	434	361	336
Avgjorda tillståndsärenden sammanlagt	1060	1062	945	801

Enligt regionförvaltningsverkens bokslut för 2023 är en orsak till det minskade antalet avgjorda tillståndsärenden att en allt högre andel tillståndsärenden som gäller småskaliga verksamheter avgörs i kommunerna. De tillståndsärenden som hör till regionförvaltningsverkets behörighet gäller i huvudsak omfattande helheter. Flera olika frågor som behöver avgöras för att ändra ett tillstånd avgörs genom ett enda beslut.  

Figur 1. Tillståndsärenden enligt miljöskyddslagen och vattenlagen, inledda och avgjorda ärenden 2013–2023 (på finska). Källa: Regionförvaltningsverkens bokslut för 2023 och den källa som nämns i bokslutet. 

Figur 2. Antal inledda respektive avgjorda tillståndsärenden enligt miljöskyddslagen och vattenlagen (på finska). Källa: Regionförvaltningsverkens bokslut för 2023 och den källa som nämns i bokslutet. 

Beslut om tillstånd till undantag enligt naturvårdslagen – närings-, trafik- och miljöcentralerna 

Behörig myndighet i fråga om beslut om undantag enligt naturvårdslagen är den regionala närings-, trafik- och miljöcentralen. Såsom det konstateras i avsnitt 2.4.4 i fråga om bedömningen av nuläget började man enligt regeringens proposition RP 269/2018 rd som gäller samordningslagen först från och med 2015 systematiskt följa upp uppgifterna om de beslut av närings-, trafik- och miljöcentralerna som gäller undantag från skyddet av arter eller naturtyper. Uppföljningsuppgifterna för 2015–2017 visade då att det under denna tidsperiod årligen fattades 9–23 beslut om tillstånd till undantag enligt naturvårdslagen för sådan verksamhet som sannolikt också var förknippad med ett tillstånd eller beslut enligt någon annan lag. Endast en del av dessa tillstånd var sådana som i princip hade samband med ansökningar enligt miljöskyddslagen eller vattenlagen.  

Nedan finns uppgifter om antalet beslut om undantag från artskyddet enligt naturvårdslagen som närings-, trafik- och miljöcentralerna (NTM-centralerna) fattat 2018–2023 (Tabell 3). I fråga om naturtyper fattades det 2018–2023 inga beslut om undantag för sådan verksamhet som sannolikt också har krävt miljötillstånd och/eller tillstånd enligt vattenlagen som beviljas av regionförvaltningsverket eller miljötillstånd som beviljas av den kommunala miljövårdsmyndigheten och/eller tillstånd för täktverksamhet enligt marktäktslagen. Uppgifterna gäller både beslut som fattats med stöd av 1996 års naturvårdslag och beslut som fattats med stöd av den gällande naturvårdslagen från 2023. 

Tabell 3. Antal beslut om undantag från artskyddet enligt naturvårdslagen (48 § 2 mom. eller 49 § 3–4 mom. i 1996 års naturvårdslag, 83 § i gällande naturvårdslag) som beviljades 2018–2023 för verksamhet som sannolikt också har krävt miljötillstånd och/eller tillstånd enligt vattenlagen som beviljas av regionförvaltningsverket eller miljötillstånd som beviljas av den kommunala miljövårdsmyndigheten och/eller tillstånd för täktverksamhet enligt marktäktslagen. Källa: NTM-centralernas svar på miljöministeriets enkät den 16 februari 2024. 

Beslut om undantag från artskyddet för verksamhet som sannolikt också har krävt tillstånd av regionförvaltningsverket

Beslut om undantag från artskyddet för verksamhet som sannolikt också har krävt tillstånd av den kommunala miljöskyddsmyndigheten

	2018	2019	2020	2021	2022	2023	2018	2019	2020	2021	2022	2023
Samtliga NTM-centraler totalt	31	27	17	18	17	27	1	0	0	0	1	4

Dessa uppgifter baserar sig på uppskattningar som innehåller osäkerhetsfaktorer, eftersom regleringen inte har innehållit några bestämmelser om gemensam behandling enligt naturvårdslagen. Eftersom de uppskattade antalen under perioderna 2015–2017 respektive 2018–2023 ganska väl motsvarar varandra, är det emellertid sannolikt att de ger en rätt realistisk bild av antalet tillstånd till undantag enligt naturvårdslagen till den del som gäller eventuell gemensam behandling.  

2.2.2.4  Uppgifter om antalet MKB-förfaranden och deras varaktighet

Från det att MKB-lagen trädde i kraft fram till utgången av 2023 hade det inletts 1150 MKB-förfaranden. Antalet projekt som genomgått miljökonsekvensbedömning har varit i genomsnitt 30–50 varje år. Ett undantag är 2009, då förfaranden inleddes i fråga om 72 projekt. Under de senaste åren har den gröna omställningen ökat antalet MKB-förfaranden i fråga om projekt för förnybar energi. Största delen av dessa projekt har varit vindkraftverk. År 2023 inleddes sammanlagt 99 MKB-förfaranden. År 2023 rapporterade närings-, trafik- och miljöcentralerna att de avgett utlåtande om programmet för miljökonsekvensbedömning i fråga om 110 projekt. 

Figur 3. Antalet MKB-förfaranden som inleddes åren 1994–2023. Antalet projekt som genomgått miljökonsekvensbedömning är i genomsnitt 30–50. År 2009 inleddes MKB-förfaranden i fråga om 72 projekt, och år 2023 var antalet 99. Källa: Finlands miljöcentral; i fråga om 2022 och 2023 närings-, trafik- och miljöcentralernas och arbets- och näringsministeriets svar på miljöministeriets enkät den 10 juli 2024. 

Den vanligaste typen av projekt under perioden 1994–2023 var projekt för energiproduktion (344 inledda MKB-förfaranden), som under loppet av 2022 ersatte avfallshantering (268) som det vanligaste fokusområdet för projekt. De tre andra vanligaste fokusområdena för projekt var tagande och bearbetning av naturtillgångar (197), trafik (116) samt överföring och lagring av energi och substanser (71). Mer sällsynta var projekt avseende kemisk industri (56), djurhållning och fiskodling (27), vatten och avlopp (18), byggande i vattendrag och vattenreglering (11), skogsindustri (10) och metallindustri (9).  

Figur 4. MKB-förfaranden som inleddes 1994–2023, enligt typ av projekt. Projekt för energiproduktion utgör 30 procent, projekt för avfallshantering 23 procent, projekt för tagandet och bearbetning av naturtillgångar 17 procent och trafikprojekt 10 procent av alla anhängiga projekt som genomgått miljökonsekvensbedömning. Källa: Finlands miljöcentral; i fråga om 2022 och 2023 närings-, trafik- och miljöcentralernas och arbets- och näringsministeriets svar på miljöministeriets enkät den 10 juli 2024.  

Vilken typ av projekt som varit mest frekvent i de MKB-förfaranden som inletts har varierat under perioden 2013–2023. Antalet anhängiga projekt som gäller energiproduktion har under detta intervall ökat sedan 2017 (figur 5). Projekt som gällde energiproduktion var den vanligaste typen av projekt även år 2013 (36). Under granskningsintervallet inleddes allra flest projekt av denna typ år 2022 (59) och 2023 (61). 

Figur 5. MKB-förfaranden som inleddes 2013–2023, enligt typ av projekt. Källa: Finlands miljöcentral; i fråga om 2022 och 2023 närings-, trafik- och miljöcentralernas och arbets- och näringsministeriets svar på miljöministeriet enkät den 10 juli 2024. 

Mediantiden för varaktigheten av samtliga MKB-förfaranden som avslutades före utgången av 2023 (51) var 17,1 månader. Detta är en ökning jämför med de två föregående åren: 2022 var nämligen mediantiden 16,1 månader och året innan 13,2 månader (figur 6). MKB-förfarandenas varaktighet har tenderat att bli längre under de senaste åren, men varaktigheten korrelerar snarare med typen av projekt, dvs. vad projektet avser, än med kontaktmyndigheten. Att förfarandena tar allt längre tid kan också delvis förklaras av det ökade antalet MKB-förfaranden som tillämpats under de senaste åren. Medianen för varaktigheten av MKB-förfarandena ligger nu nära nivån åren 2010 och 2013 då MKB-förfarandenas varaktighet varit som längst under kontrollperioden. Förfarandets varaktighet räknas från den tid då bedömningsprogrammet inleds till den tidpunkt då den motiverade slutsatsen meddelas. Detta inkluderar den tid som den projektansvarige använder för att utarbeta miljökonsekvensbeskrivningen.  

Figur 6. Mediantiden för MKB-förfarandenas varaktighet (månader) 1995–2023 enligt det år då förfarandet avslutades. Källa: Finlands miljöcentral; i fråga om 2022 och 2023 närings-, trafik- och miljöcentralernas och arbets- och näringsministeriets svar på miljöministeriets enkät den 10 juli 2024. 

Projekt som genomgått MKB-förfarandet utgör endast en liten del av de projekt för vilka miljötillståndsbeslut har meddelats. Åren 2018–2022 utgjorde besluten om projekt som genomgått miljökonsekvensbedömning 3–7 procent av samtliga miljötillståndsbeslut som meddelades av regionförvaltningsverket. I fråga om projekt som genomgått miljökonsekvensbedömning och för vilka det beviljats vattentillstånd finns det ingen statistik.  

Tabell 6. Antalet av regionförvaltningsverket meddelade tillståndsbeslut var mellan 442 och 629 under perioden 2018–2022. Bland de projekt för vilka det meddelades ett miljötillståndsbeslut var antalet projekt som genomgått miljökonsekvensbedömning 19–29 under samma period. Eftersom statistiken inte innefattar ärenden som gäller ersättning och förvaltningstvång, begäranden om omprövning eller anmälningsärenden kan siffrorna avvika från regionförvaltningsverkens kontrolluppgifter. Källa: Finlands miljöcentral.  

År	2018	2019	2020	2021	2022
Miljötillstånd, st.	619	629	502	511	442
Miljötillstånd som innefattat MKB, st.	26	19	22	29	32

Antalet projekt som genomgått miljökonsekvensbedömning och för vilka miljötillståndsbeslut meddelats var mellan 19 och 29 under perioden 2018–2022. Av dessa var 10–15 nya projekt. Antalet ändringsprojekt var 12–20, med undantag för 2019 då miljötillstånd beviljades för endast fyra ändringsprojekt. Under dessa år gällde 55 procent av de miljötillståndsbeslut som meddelades för projekt som genomgått miljökonsekvensbedömning ändringsprojekt.  

Tabell 7. Antalet miljötillståndsbeslut som meddelades för nya projekt som genomgått ett MKB-förfarande var 10–15 under perioden 2018–2022. Under samma period var antalet till-ståndsbeslut som meddelades för ändringar av projekt mellan 12 och 20, med undantag för 2019 då miljötillståndsbeslut meddelades för fyra ändringsprojekt. Eftersom statistiken inte innefattar ärenden som gäller ersättning och förvaltningstvång, begäranden om omprövning eller anmälningsärenden kan siffrorna avvika från regionförvaltningsverkens kontrolluppgifter. Källa: Finlands miljöcentral. 

År	2018	2019	2020	2021	2022
Nytt projekt	10	15	10	10	12
Ändring av ett projekt	16	4	12	19	20

Antalet projekt som förutsätter miljötillstånd och som genomgått miljökonsekvensbedömning varierar från år till år eller över längre perioder på grund av variationen beträffande den vanligaste typen av projekt vid varje given tidpunkt (se t.ex. figur 5). I genomsnitt är andelen projekt för vilka det behövs miljötillstånd cirka 60–80 procent av samtliga projekt som genomgått miljökonsekvensbedömning. Under de senaste åren har en stor del av MKB-förfarandena dock gällt energiproduktion, och då har andelen projekt som förutsätter miljötillstånd och som genomgått miljökonsekvensbedömning varit cirka 30 procent. 

Den 1 mars 2024 pågick 135 MKB-förfaranden som gällde vindkraft. Största delen av projekten har inletts på basis av projektförteckningen. I fråga om vindkraft fattades det åren 2019–2023 cirka 39 beslut i ett enskilt fall, av vilka cirka 19 förutsatte ett MKB-förfarande. Hur besluten fördelas enligt antalet vindkraftverk och kraftverkens kapacitet framgår av figurerna 7 och 8. 

Figur 7. Antalet beslut av NTM-centralerna om tillämpning av MKB-förfarandet enligt antalet kraftverk under perioden 1.2.2019–31.12.2023. Staplarna visar beslut om att MKB-förfarandet ska tillämpas (grönt) och beslut om att MKB-förfarandet inte ska tillämpas (brunt). 

Figur 8. Antalet beslut av NTM-centralerna om tillämpning av MKB-förfarandet enligt kraftverkens kapacitet (MW) under perioden 1.2.2019–31.12.2023. Staplarna visar beslut om att MKB-förfarandet ska tillämpas (grönt) och beslut om att MKB-förfarandet inte ska tillämpas (brunt). 

2.2.3  Behandling av besvärsärenden vid förvaltningsdomstolarna

Behandlingen av besvär som gäller tillståndsbeslut och förpliktande beslut enligt miljöskyddslagen och vattenlagen har koncentrerats till Vasa förvaltningsdomstol. Besvärsärenden enligt naturvårdslagen behandlas vid alla regionala förvaltningsdomstolar. Besvärsärenden enligt marktäktslagen behandlas vid alla regionala förvaltningsdomstolar, men besvär över ärenden som avgjorts vid gemensam behandling enligt miljöskyddslagen och marktäktslagen anförs hos Vasa förvaltningsdomstol. 

Tabell 10. Uppgifter om antalet ärenden och om handläggningstiderna under perioden 2021–2023 som baserar sig på Vasa förvaltningsdomstols verksamhetsberättelser. 

Samtliga sex förvaltningsdomstolar på det finländska fastlandet, dvs. Östra Finlands, Åbo, Vasa, Helsingfors, Norra Finlands och Tavastehus förvaltningsdomstolar, behandlar ärenden enligt naturvårdslagen. Enligt förvaltningsdomstolarnas diarium omfattar ”Naturvård” ärendegrupperna Djurskydd, Marktäktsärenden, Byggnadsskydd, Ärenden enligt naturvårdslagen, Nätverket Natura 2000 och Övriga ärenden som gäller naturvård. I vissa förvaltningsdomstolar har Natura 2000-ärenden statistikförts separat och i vissa förvaltningsdomstolar används inte ärendegruppen ”Övriga ärenden som gäller naturvård”. Av relevans med tanke på propositionen är ärendegruppen "Ärenden enligt naturvårdslagen (förutom nätverket Natura 2000)”. Nedan anges statistiska uppgifter om antalet ärenden som statistikförts enligt denna ärendegrupp. 

Förvaltningsdomstolarnas statistikuppgifter kan inte i fråga om innehållet ytterligare specificeras utifrån diarieuppgifterna. I denna proposition bedöms det att endast en del av fallen gäller beslut om undantag enligt naturvårdslagen, i fråga om vilka det ovan i tabell 3 ges uppgifter som baserat sig på en enkät hos närings-, trafik- och miljöcentralerna.  

Tabell 11. Statistiska uppgifter för Östra Finlands, Åbo, Vasa, Helsingfors, Norra Finlands och Tavastehus förvaltningsdomstol om ärenden under ärendegruppen ”Ärenden enligt naturvårdslagen” under kategorin Naturvård. Källa: Östra Finlands, Åbo, Vasa, Helsingfors, Norra Finlands och Tavastehus förvaltningsdomstol. 

Den genomsnittliga handläggningstiden för samtliga förvaltningsdomstolsärenden ökade från 7,4 månader 2020 till 9,3 månader 2023. Enligt statsrådets redogörelse för rättsvården 2022:67 kan den målsatta handläggningstiden vid förvaltningsdomstolarna anses vara 7 månader. Vid Vasa förvaltningsdomstol, hos vilken ärenden enligt miljöskyddslagen och vattenlagen har koncentrerats, var andelen brådskande ärenden av de ärenden som kom in 2023 49 procent, och andelen brådskande ärenden av de avgjorda ärendena 43 procent. Handläggningstiden vid Vasa förvaltningsdomstol var år 2023 5,9 månader i brådskande ärenden och 17,3 månader i icke-brådskande ärenden. Handläggningstiden för icke-brådskande ärenden vid Vasa förvaltningsdomstol överskrider avsevärt, med 5,7 månader, det motsvarande tal som beskriver det samlade läget vid samtliga förvaltningsdomstolar. Handläggningstiderna för icke-brådskande ärenden ökade i fråga om samtliga förvaltningsdomstolar med tre månader från 2020 (8,9 mån.) till 2023 (11,9 mån.).  

I Vasa förvaltningsdomstol har sammanlagt 20 miljö- och vattenärenden som anhängiggjorts 2024 och som hänför sig till tre olika överklagbara beslut samt ett separat ärende som gällde en generalplan klassificerats under nyckelordet grön omställning. Även vid Ålands förvaltningsdomstol är krävande miljö- och planläggningsärenden anhängiga. Handläggningstiden för dessa ärenden förlängs av att det vid Ålands förvaltningsdomstol inte finns sakkunniga som ledamöter vid behandlingen av miljöärenden, vilket är fallet vid Vasa förvaltningsdomstol. 

2.3.1  Utveckling av statens regionförvaltning

Den nuvarande statliga regionförvaltningen infördes i och med den reform av regionförvaltningen (den s.k. ALKU-reformen) som trädde i kraft vid ingången av 2010. Det allmänna målet för den omläggning av regionförvaltningen som då genomfördes var att åstadkomma en statlig regionförvaltning som är medborgar- och servicetagarorienterad samt fungerar effektivt och ger resultat. Reformen skulle också stärka och utvidga landskapsförbundens roll och ställning i regionutvecklingen och främja samarbetet mellan statens regionala förvaltning och landskapsförbunden.  

Genom regionförvaltningsreformen samlades länsstyrelsernas, arbets- och näringscentralernas, de regionala miljöcentralernas, vägdistriktens och arbetarskyddsdistriktens arbetarskyddsbyråers uppgifter hos två statliga myndigheter med flera verksamhetsområden, nämligen regionförvaltningsverken och närings- trafik- och miljöcentralerna. På Åland fungerar Statens ämbetsverk på Åland som statlig regionförvaltningsmyndighet. 

Till regionförvaltningsverken överfördes uppgifter från länsstyrelsen, de regionala miljöcentralerna, miljötillståndsverken och arbetarskyddsdistriktens arbetarskyddsbyråer. Regionförvaltningsverken främjar regional jämlikhet genom att sköta verkställigheten, styrningen och tillsynen av lagstiftningen. Närings-, trafik- och miljöcentralernas uppgifter består av de uppgifter som tidigare sköttes av arbets- och näringslivscentralerna, de regionala miljöcentralerna, länsstyrelserna och vägdistrikten. Närings-, trafik- och miljöcentralerna främjar den regionala utvecklingen genom att sköta statsförvaltningens verkställighets- och utvecklingsuppgifter i regionerna. 

Juha Sipiläs regering inledde 2016 ett nytt reformprojekt avseende statens regionförvaltning. Syftet med den reformen var att vid sidan av separata landskap inrätta Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet (då kallad LUOVA-myndigheten), som skulle inleda sin verksamhet den 1 januari 2019. Tanken var att det nya ämbetsverket skulle trygga de grundläggande fri- och rättigheterna och bevaka allmänintresset och sköta tillstånds-, styr- och tillsynsuppgifter inom social- och hälsovården, undervisnings- och kulturväsendet, miljön samt arbetarskyddet. Uppgifter som sköttes vi regionförvaltningsverken, närings-, trafik- och miljöcentralerna, utvecklings- och förvaltningscentret, Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården Valvira och Lantbruksföretagarnas pensionsanstalt Mela skulle enligt förslaget koncentreras hos det nya ämbetsverket. Avsikten var att skapa en ny typ av statlig tillstånds-, styr- och tillsynsmyndighet med riksomfattande, enhetlig och kundorienterad regional verksamhet nära kunden. I reformen ingick dessutom förslag om överföring av vissa uppgifter till de nya landskap som skulle inrättas, särskilt i fråga om vattenhushållning och fiskerinäring samt jordbruksförvaltning. Utgångspunkterna för denna föregående regionförvaltningsreform var delvis de samma som i den regionförvaltningsreform som nu är under beredning, även om avsikten då var att också inrätta en landskapsförvaltning. Regeringens proposition förföll.  

2.3.2  Strukturell integrering av statens miljöförvaltning

En sammanslagning av statens tillstånds- och tillsynsmyndighetsfunktioner har ofta föreslagits som ett sätt att främja att tillstånd för investeringar behandlas utan fördröjning (se exempelvis utredningen Effektivt tillståndsförfarande för investeringar inom den inställda tidsgränsen; Statsrådets utrednings- och forskningsprojekt 2020:29, julkaisut.valtioneuvosto.fi , referat på svenska) Det har även bedömts att om de miljörelaterade uppgifterna koncentrerades till ett enda ämbetsverk skulle detta förtydliga läget också ur kundernas synvinkel och göra det lättare för kunderna att uträtta ärenden (Rainio 2012). I slutrapporten för ett projekt som syftade till att utreda ämbetsverksstrukturen och uppgiftsfördelningen inom statens regionförvaltning, tillgänglig (på finska) på adressen valtioneuvosto.fi/hankkeet med identifieringskod VM094:00/2021 , konstaterades det att inrättandet av ett nationellt ämbetsverk möjliggör såväl förvaltningsövergripande verksamhet som enhetlig verksamhet på riksnivå, och att det sätt på vilket tillståndsförfaranden och andra administrativa godkännandeförfaranden samt tillsynen organiseras på riksomfattande nivå har positiva effekter med tanke på jämlikhet och likabehandling och med tanke på handläggningstiderna och smidigare förfaranden.  

Även riksdagen har i sitt svar RSv 188/2022 rd tagit ställning till nuläget för och utvecklingen av de miljörelaterade förfarandena. I miljöutskottets betänkande (MiUB 13/2022 rd), som ingår i riksdagens svar konstateras det att det för att miljöförfaranden ska genomföras smidigare är viktigt inte bara med tillräckliga resurser för myndigheterna och ett effektivt utnyttjande av digitaliseringen, utan också med en tydlig administrativ struktur som effektivt främjar utvecklingen och utnyttjandet av högklassig expertis, oberoende av var verksamheten bedrivs. Detta förutsätter enligt utskottets uppfattning att den expertis som gäller tillstånds- och tillsynsuppgifter slås samman till en modell för en nationell myndighet. Utskottet har välkomnat att miljöministeriet eftersträvar strukturella reformer för att samordna miljöfrågorna genom lagstiftning om ett enda serviceställe i miljötillståndsärenden, när ministeriet har föreslagit att det inrättas en tillstånds-, styr- och tillsynsmyndighet med riksomfattande behörighet och ansvar för uppgifterna inom både närings-, trafik- och miljöcentralernas och regionförvaltningsverkens ansvarsområde för miljö.  

Utöver strukturella förändringar och ändringar i lagstiftningen är det enligt utskottet skäl att med hjälp av digitaliseringen och tillräckliga personalresurser snabba upp myndighetsbehandlingen av tillstånd och andra förfaranden för investeringar i den gröna omställningen. Likaså har riksdagens miljöutskott i sina utlåtanden 1/2023 rd och 2/2023 rd som faktorer som är väsentliga med tanke på ett välfungerande och smidigt miljötillståndsförfarande utöver tidsenlig lagstiftning betonat vikten av administrativ klarhet, tillräckliga resurser för myndigheterna och ett effektivt utnyttjande av digitaliseringen och konstaterat att det är möjligt att uppnå verksamhetsmässiga och förfarandemässiga fördelar genom att koncentrera förvaltningen till en enda nationell miljömyndighet. De miljörelaterade tillståndsförfarandena är enligt utskottet en betydande faktor inte bara för uppnåendet av klimat- och naturmålen utan också med tanke på investeringar i grön omställning, en förutsägbar verksamhetsmiljö, ekonomisk tillväxt och hanteringen av miljörisker. Utskottet har betonat att man i modellen med ett enda riksomfattande ämbetsverk effektivt kan främja utvecklingen och utnyttjandet av högklassig expertis oberoende av var verksamheten bedrivs. 

2.3.3  Arbetet för att utveckla tillståndsförfarandena

Möjligheterna att utveckla de miljörelaterade tillståndsförfarandena har under det senaste årtiondet utretts i flera forsknings- och utredningsprojekt. År 2015 lämnade en utvärderingsgrupp under ledning av minister Lauri Tarasti en rapport om åtgärder för smidigare och effektivare miljöförfaranden ( Ympäristömenettelyjen sujuvoittaminen ja tehostaminen , sammandrag på svenska). Gruppens arbete gick ut på att analysera olika effektiviseringsåtgärder inom miljölagstiftningen för att investerings- och näringslivsprojekt ska kunna avancera smidigt och effektivt utan att man ger avkall på miljöskyddsmålen. I rapporten identifierades ett klart behov av att minska överlappande förfaranden i den lagstiftning som gäller användningen av miljön och ett behov av bättre samordning av förfarandena. I rapporten rekommenderades en grundligare utredning av för- och nackdelarna av en samordning av olika miljörelaterade tillståndsförfaranden enligt principen om ett enda serviceställe.  

År 2016 genomfördes en utredning om genomförandet av principen om ett enda serviceställe i miljöfrågor ( Yhden luukun periaatteen toteuttaminen ympäristöasioissa ). Den togs fram av Östra Finlands universitet och Enlawin Consulting Oy (Publikationsserie för statsrådets utrednings- och forskningsverksamhet 29/2016, referat på svenska). I utredningen föreslås det att principen om ett enda serviceställe ska genomföras med hjälp av samordnande rättsregler och utveckling av e-tjänsterna. Till stöd för ett lagstiftningsprojekt kring detta utarbetade Finlands miljöcentral i samarbete med Östra Finlands universitet en utvärdering av lagstiftningsprojektet om ett enda serviceställe i miljöfrågor ( Ympäristöllisten lupamenettelyjen yhden luukun lainsäädäntöhankkeen vaikutusten arviointi ) (Publikationsserie för statsrådets utrednings- och forskningsverksamhet 71/2017, referat på svenska). I utvärderingen granskades den halvtidsrapport om projektets riktlinjer för lagstiftningen (Yhden luukun periaate ympäristöllisessä lupamenettelyssä, 3.5.2017) som utarbetades under den tid som samordningslagen var under beredning. Dessa utredningar utgjorde grundvalen för den samordningslag som antogs 2019.  

I det ovannämnda projektet för effektivt tillståndsförfarande för investeringar utreddes möjligheterna att begränsa handläggningstiden för myndighetsåtgärder som avser tillstånd för investeringar (nya projekt och betydande ändringar av befintliga verksamheter) till högst ett år. I utredningen konstaterades det att regleringen av handläggningstiderna kan genomföras på många olika sätt. Regleringen kan basera sig på exempelvis en uppskattning av handläggningstiden och kommunikation om den eller på bestämmelser om tidsfrister för tillståndsbehandlingen, regler för beräkning av tiden, möjligheterna till undantag samt följderna av att tidsfristerna överskrids. 

2.3.4  Förfarandet vid miljökonsekvensbedömning (MKB)

Förhållandet mellan MKB-förfarandet och tillståndsförfarandet har granskats i flera olika utrednings- och utvecklingsprojekt. I Finlands miljöcentrals utredning från 2010 om MKB-förfarandets funktionsduglighet och utvecklingsbehov (Miljön i Finland 18/2010, referat på svenska) där MKB-lagens ändamålsenlighet utvärderades identifierade man behovet att utreda möjligheten att bedöma miljökonsekvenserna av ändringar och utvidgningar av befintliga projekt i samband med miljötillståndsförfarandena. Det ansågs vara möjligt att utveckla ett sådant gemensamt förfarande, eftersom en del ändringar endast begränsas till insidan av byggnader, ändringar eller utvidgningar i regel inte anses ha nämnvärda miljökonsekvenser och eftersom alternativen till projekt i regel är synnerligen begränsade och tekniska. Däremot förhöll man sig i utvärderingen kritisk till en närmare samordning av MKB-förfarandet och tillståndsförfarandet, bland annat för att man då skulle gå miste om det som betraktas som den centrala styrkan i MKB-förfarandet, nämligen granskningen av olika alternativ och den aspekten att allmänheten i ett tidigt skede får kännedom om projekt. I utvärderingen av MKB-förfarandets funktion lyfte man också fram skillnaden mellan begreppet miljökonsekvenser enligt MKB-lagen och exempelvis miljöskyddslagen samt det faktum att en del av de uppgifter om miljöpåverkan som samlats in vid MKB-förfarandet inte beaktas i tillståndsprövningen vid tillståndsförfarandena enligt sektorslagarna.  

Till följd av utvärderingen av MKB-förfarandets funktion tillsatte miljöministeriet för perioden 2012–2014 en arbetsgrupp med uppgift att utveckla kontaktmyndigheternas verksamhet. Arbetsgruppen granskade också samordningen av MKB-förfarandet och andra förfaranden. (Miljöministeriets rapporter 8/2015, rapport från arbetsgruppen för utvecklande av MKB-kontaktmyndigheternas verksamhet). Arbetsgruppens slutsatser överensstämde med utvärderingen av MKB-förfarandets funktion. I de flesta fall ansåg arbetsgruppen att en närmare samordning av MKB-förfarandet och miljötillståndsförfarandet inte var möjlig, eftersom förfarandena skiljer sig från varandra till innehållet och tillämpas i olika faser av planeringen och beredningen av ett projekt. Däremot ansågs arbetsgruppen att en närmare samordning vore möjlig i samband med ändringsprojekt, exempelvis projekt för ändring av industrianläggningar. I fråga om alternativ till projekt är handlingsutrymmet i regel snävt och de olika stegen i förfarandena ligger tidsmässigt nära varandra. Dessutom föreslog man som en utvecklingsåtgärd i syfte att stärka samordningen i förfarandena att tillståndsmyndigheten ges en starkare lagstadgad skyldighet att samarbeta med kontaktmyndigheten för att samordna MKB-förfarandet och miljötillståndsförfarandet. 

Möjligheterna att samordna förfarandena har tidigare på uppdrag av miljöministeriet utretts av professor Erkki J. Hollo (Selvitys ympäristövaikutusten arviointimenettelyn integroimiseksi ympäristölupamenettelyyn, Helsingfors 2011).  

Också i den ovannämnda rapporten från 2015 om åtgärder för smidigare och effektivare miljöförfaranden ( Ympäristömenettelyjen sujuvoittaminen ja tehostaminen ) som utarbetades av Lauri Tarastis utvärderingsgrupp behandlades i korhet förhållandet mellan miljökonsekvensbedömningen och tillståndsförfarandet. Utvärderingsgruppen ansåg det vara viktigt att resultaten av MKB-förfarandet utnyttjas mer effektivt vid miljörelaterade tillståndsförfaranden. I rapporten konstateras det att det inte förefaller finnas grunder för en mer omfattande samordning som en separat reform, med beaktande av att miljökonsekvensbedömningen har olika funktioner jämfört med tillståndsförfarandena samt med hänsyn till variationerna i fråga om helheten av tillstånd som krävs för sådana projekt för vilka miljökonsekvensbedömning måste göras och i fråga om den ordning i vilken tillstånden söks. Miljökonsekvensbedömningen syftar i större utsträckning än tillståndsförfarandena till att betjäna informationsproduktionen, projektplaneringen och hanteringen av konsekvenser. Utvärderingsgruppen föreslog dessutom att förhållandet mellan MKB-förfarandet och miljötillståndsförfarandet bedöms i den av miljöministeriet tillsatta arbetsgrupp som beredde revideringen av MKB-lagen.  

År 2016 genomförde Regionförvaltningsverket i Södra Finland tillsammans med närings-, trafik- och miljöcentralen i Nyland ett försöks- och utvecklingsprojekt för bättre samordning av MKB-förfarandet och tillståndsförfarandena (Sujuvammat ympäristömenettelyt yhteistyöllä – YVA- ja lupamenettelyjen yhteyden vahvistaminen. Elinvoimaa alueelle 1/2017, Liisa Nyrölä, Ilona Joensuu, Arja Johansson, 2017, på finska). Enligt slutrapporten från projektet uppnås inte det grundläggande syftet med respektive förfarande, om man integrerar MKB-förfarandet med tillståndsförfarandena. Integrerade förfaranden skulle innebära att den projektansvarige blir tvungen att i MKB-fasen också bereda den detaljerade dokumentation som krävs för tillståndsansökan, vilket inte enligt rapporten skulle vara tidsmässigt eller tekniskt möjligt i de flesta projekt. Enligt rapporten kan det emellertid vara lämpligt att närmare sammanlänka de nuvarande MKB- och tillståndsförfarandena i fråga om sådana projekt som gäller ändringar av verksamheten där det bara finns ett möjligt sätt att genomföra projektet och där projektavgränsningen är densamma inom MKB-förfarandet och tillståndsförfarandet. Rapporten understryker vikten av samarbete mellan kontaktmyndigheten och tillståndsmyndigheten för att förfarandena ska löpa smidigt. 

Det referensmaterial som tagits fram för MKB-kontaktmyndigheterna sågs över inom ramen för ett separat utvecklingsprojekt så att det skulle överensstämma med den nya MKB-lagen och publicerades för testanvändning på webbplatsen Ymparistö.fi/yva (MKB-kontaktmyndighetens referensmaterial 6.4.2021, på finska). I referensmaterialet finns också anvisningar för samordning av miljökonsekvensbedömningen och tillståndsförfarandet. 

I en utredning om planläggning, MKB-förfarandet och tillståndsförfarandena som utarbetades på uppdrag av miljöministeriet (Kaavoitus-, YVA- ja lupamenettelyjen keskinäissuhteet ja prosessien sujuvoittamismahdollisuudet keskitetyillä teollisuusalueilla. Selvitys ympäristöministeriölle 15.1.2024. Ismo Pölönen, Aleksi Heinilä & Heikki Salonen, på finska) analyserades den miljölagstiftning som tillämpas på centraliserade industriområden (så kallade industriparker) och möjligheterna att utveckla lagstiftningen. Tyngdpunkten låg på de inbördes förhållandena mellan planläggningen, MKB-förfarandet och tillståndsförfarandena i centraliserade industriområden och på möjligheterna att göra processerna smidigare. I utredningen gjordes ingen mer ingående granskning av förhållandet mellan MKB-förfarandet och tillståndsförfarandet.  

I fråga om miljökonsekvensbedömningarna lyfter man i utredningen fram möjligheten att lätta upp fasen för bedömningsprogrammet i situationer där man redan har hunnit planlägga en industripark innan ett MKB-förfarande inleds. Enligt den modell som föreslås i utredningen ska ett program för miljökonsekvensbedömning behöva utarbetas endast om den projektansvarige begär det eller om kontaktmyndigheten av särskilda skäl kräver det. Som en alternativ möjlighet att göra MKB-förfarandet smidigare lyfter utredningen fram integrering av miljökonsekvensbedömningens slutfas i miljötillståndsförfarandet. I denna modell genomförs den fas som innehåller miljökonsekvensbeskrivningen tidsmässigt samtidigt med ansökan om tillstånd. Detta anses möjliggöra väsentliga tidsbesparingar. En integration konstateras dock förutsätta att miljökonsekvensbeskrivningen och tillståndsansökningarna utarbetas på ett högklassigt sätt.  

2.3.5  De nuvarande elektroniska systemen och e-tjänsterna

Regionförvaltningsverken har sedan 2017 haft ett elektroniskt miljötillståndssystem. I systemet kan verksamhetsutövare göra och lämna in ansökningar om miljötillstånd och tillstånd enligt vattenlagen i regionförvaltningens e-tjänst och vid behov komplettera ansökningarna. I samma system kan regionförvaltningsverket som tillståndsmyndighet sända beslut. Systemet har utvidgats till en servicehelhet som utöver de ovannämnda funktionerna också omfattar beredning och avgörande av tillståndsbeslut samt offentliggörande av ansökningshandlingar och beslut i Tillstånds- och informationstjänsten.  

Datasystemet VAHTI utvecklades med början år 2003 som stöd för den tillsyn över miljöskyddet som utövas av närings-, trafik- och miljöcentralernas ansvarsområden för miljö och naturresurser. Allteftersom systemet har börjat bli tekniskt föråldrat har det från och med 2015 stegvis uppgraderats, och är nu datasystemet för övervakning och belastning YLVA. I dag består tjänsterna i YLVA av de anmälnings- och registreringsblanketter samt rapporterings- och övervakningsblanketter för tillsynsobjekt som finns i regionförvaltningens e-tjänst, av myndigheternas övervakningsdel (YLVA) och ärendehanteringssystemet USPA samt av de uppgifter i dataplattformen MYLLY som behövs för sammanställandet av rapporter. Tekniskt sett genomförs delar av såväl servicehelheten för tillstånd eLupa som servicehelheten YLVA på plattformar och i informationssystem som förvaltas av utvecklings- och förvaltningscentret, exempelvis på plattformen SPAv2 som erbjuder ärendehanteringsfunktioner (med regionförvaltningens e-tjänst som användargränssnitt) samt på den gemensamma plattformen för miljöskyddet (Y-plattformen) som betjänar miljömyndighetsverksamheten. 

I fråga om registrerings- och anmälningsärenden kan verksamhetsutövarna på elektronisk väg sköta ärenden som gäller anteckning i avfallshanteringsregistret, återvinning av avfall vid markbyggnad, sanering av förorenad mark och förorenat grundvatten samt utredning av saneringsbehovet. Dessutom kan ärenden som gäller dikning, muddring och slåtter anmälas elektroniskt. Verksamhetsutövarna kan på elektronisk väg i regionförvaltningens e-tjänst rapportera sådana uppgifter som ska anmälas enligt ett miljötillstånd, beslut om anmälan eller en förordning om registrering. 

I fråga om i naturvårdslagen avsedda undantag från fridlysning, vilka beviljas av närings-, trafik- och miljöcentralerna, kan kunderna använda sig av de elektroniska blanketterna i regionförvaltningens e-tjänst. En stor del av de elektroniska tjänsterna inom naturvården anlitas genom en allmän blankett i e-tjänsten. 

Många tillstånd som beviljas av Säkerhets- och kemikalieverket är sådana att kunden kan sköta ärendet elektroniskt via regionförvaltningens e-tjänst. Kemikaliesäkerhetstillstånd söks via tjänsten Tillstånd och tillsyn. 

År 2023 var antalet miljötillstånd och vattentillstånd som söktes elektroniskt 256, vilket är cirka 34 procent av alla tillståndsansökningar som inleddes hos regionförvaltningsverken som miljötillståndsmyndigheter. Övriga ansökningar har anhängiggjorts på blanketter och andra bilagor som sänts till registratorskontoret. De miljötillståndsärenden som hör till regionförvaltningsverkets behörighet har integrerats i tjänsten Tillstånd och tillsyn. Syftet med integrationen är att möjliggöra att olika ansökningar som gäller projekt med inverkan på miljön lämnas in och behandlas samtidigt. 

År 2023 uträttades mer än 9000 ärenden via servicehelheten YLVA. Verksamhetsutövare som med stöd av miljöskyddslagen är tillståndspliktiga, registreringspliktiga och anmälningspliktiga använder YLVA som kommunikationskanal vid uträttandet av ärenden. Dessutom använder närings-, trafik- och miljöcentralerna och kommunernas miljömyndigheter YLVA i sitt tillsynsarbete. Rapporter som sammanställts ur material i YLVA utnyttjas också av Finlands miljöcentral och Statistikcentralen.  

De kommunala miljövårds- och byggnadstillsynsmyndigheternas lösningar i fråga om e-tjänsterna varierar beroende på kommunen. Exempelvis utnyttjar 185 kommuner den kommersiella tjänsten Lupapiste.fi som e-tjänst. Dessutom finns det kommuner som använder någon annan kommersiell lösning eller en egen lösning för e-tjänster. De e-tjänstlösningar som beskrivs ovan används mer allmänt i uppgifterna inom den kommunala byggnadstillsynen än i uppgifterna inom den kommunala miljövården. Endast 14 procent av kommunerna använder elektroniska system för skötseln av de kommunala miljövårdsuppgifterna. Vissa kommuner har inga e-tjänster för dessa ändamål. 

2.4.1  Enhetliga miljörelaterade tillståndsförfaranden

En förutsättning för att ett projekt eller en verksamhet som påverkar miljön ska kunna inledas är att det för projektet har beviljats ett eller flera miljörelaterade tillstånd, som kan grunda sig på olika lagar och eventuellt höra till olika myndigheters behörighet. Dessutom kan inledandet av ett projekt kräva tillstånd eller andra beslut av myndigheter inom andra förvaltningsområden. Bland de centrala miljörelaterade förfarandena hör till regionförvaltningsverkens och närings-, trafik- och miljöcentralernas behörighet uppgifter enligt miljöskyddslagen, vattenlagen, naturvårdslagen och MKB-lagen. Säkerhets- och kemikalieverket är behörig myndighet enligt gruvlagen och kemikaliesäkerhetslagen. Den kommunala miljövårdsmyndigheten är behörig myndighet i tillståndsärenden enligt marktäktslagen och i sådana miljötillståndsärenden som enligt miljöskyddslagen ankommer på myndigheten. Den kommunala byggnadstillsynsmyndigheten är behörig i fråga om tillstånd som gäller byggande. Utöver tillståndsförfarandena förutsätts det ofta också att projektet eller verksamheten är förenliga med den planläggning som hör till kommunens behörighet (i fråga om landskapsplaner till landskapsförbundets behörighet).  

Miljörelaterade tillståndsförfaranden som grundar sig på olika lagar har delvis slagits samman genom bestämmelser om exempelvis gemensam behandling av tillståndsansökningar enligt miljöskyddslagen och vattenlagen samt miljöskyddslagen och marktäktslagen, till den del tillstånden hör till samma tillståndsmyndighets behörighet. Exempelvis i fråga om miljötillstånd är antingen regionförvaltningsverket eller den kommunala myndigheten tillståndsmyndighet. Utöver bestämmelserna om gemensam behandling möjliggör samordningslagen som trädde i kraft 2020 en tidsmässig samordning av vissa tillståndsförfaranden. Till skillnad från gemensam behandling tillämpas samordning på tillstånd som hör till olika myndigheters behörighet. MKB-lagen innehåller å sin sida bestämmelser om exempelvis genomförandet av ett bedömningsförfarande i samband med utarbetandet av en plan på det sätt som föreskrivs i lagen om områdesanvändning samt bestämmelser om samordning av utredningsbehov som baserar sig på olika lagar och som gäller samma projekt. Dessutom föreskrivs det i naturvårdslagen att MKB-förfarandet och Naturabedömningen i regel ska genomföras samtidigt.  

Trots dessa ändringar gör varje behörig myndighet med stöd av olika lagar oftast en självständig tillståndsprövning. Växelverkan mellan myndigheterna sker i regel genom ett remissförfarande. Eftersom myndigheterna agerar självständigt kan ansvaret för förfarandena för förhandskontroll av projekt eller för förfarandeprocessen vara bristfälligt. I och med att förfarandena är av varierande slag, sker separat från varandra och tidsmässigt infaller vid olika tidpunkter kan det uppstå problem för såväl den verksamhetsutövare som ansökt om tillstånd som för andra parter eller för enskilda som orsakas olägenhet, som ska höras om samma projekt i samband med flera olika förfaranden och i flera omgångar.  

Tillståndsförfarandenas antal, varaktighet, smidighet och förutsägbarhet påverkar på olika sätt exempelvis arbetsmängden och kostnaderna för miljöförvaltningen och den administrativa bördan för företagen, enskildas möjligheter till delaktighet samt kvaliteten på och transparensen i beslutsfattandet. 

Bestämmelserna om de olika behandlingsfaserna för tillståndsansökan är delvis rätt enhetliga i de lagar som gäller olika tillstånd. Bestämmelserna om tillståndsförfarandet och om deltagande och ändringssökande har exempelvis i stort sett samma innehåll i miljöskyddslagen, vattenlagen och gruvlagen, även om det också finns skillnader. Däremot skiljer sig till exempel motsvarande bestämmelser i lagen om områdesanvändning och bygglagen mycket från de ovannämnda lagarna, och i förfarandena enligt naturvårdslagen iakttas i huvudsak de allmänna bestämmelserna i förvaltningslagen. Variationen i bestämmelserna om förfarandena beror förutom på att de har utfärdats vid olika tidpunkter också på tillståndsärendets art och de olika konsekvenserna av den verksamhet som regleras. Även kretsen av delaktiga i tillståndsförfarandet behöver inom varje förfarande vara så stor att den omfattar dem som de facto påverkas av den verksamhet som ska avgöras vid förfarandet. Exempelvis när det gäller tillstånd till undantag enligt naturvårdslagen berör konsekvenserna, utöver de naturvärden som ska skyddas, mera sällan någon annan än sökanden. 

Information om att ett tillståndsförfarande har inletts kan ges och hörande om ansökningarna hållas på olika sätt i olika förfaranden. Andra än de parter eller de enskilda som orsakas olägenhet eller sammanslutningar som företräder dem hörs på bred front inom en del tillståndsförfaranden, medan det i andra tillståndsärenden i praktiken bara är sökanden som hörs. Det finns också lagspecifika skillnader i vart sökandet av ändring i beslut styrs och i hur besvärsrätten bestäms. När det gäller tillståndsbeslut enligt miljöskyddslagen och vattenlagen är Vasa förvaltningsdomstol första besvärsinstans. Där finns sådan naturvetenskaplig och teknisk expertis för beredningen och meddelandet av beslut som föreskrivits särskilt. När det gäller andra tillståndsärenden styrs ändringssökandet enligt det ställe där verksamheten är förlagd till den regionalt behöriga förvaltningsdomstolen. Även omfattningen av besvärsrätten eller grunderna för hur den bestäms kan variera i tillståndsbeslut enligt olika lagar. 

Även om skillnaderna mellan de miljörelaterade tillstånds- och förfarandebestämmelserna delvis är motiverade, är regleringen i den nuvarande förvaltningsstrukturen ofta komplicerad och svårtolkad. Förfarandebestämmelserna i olika lagar har i viss mån samordnats bristfälligt sinsemellan, och det har inte uppstått vedertagna ordalydelser för bestämmelserna i olika lagar. Utöver detta kan också tolkningarna i viss mån variera hos de regionala myndigheterna. Förhållandet mellan de miljörelaterade förfarandebestämmelserna och den allmänna administrativa regleringen är inte heller helt entydigt. I miljölagstiftningen föreskrivs det ofta om samma förfaranderelaterade frågor som i förvaltningslagen och i lagen om rättegång i förvaltningsärenden men dock på ett något avvikande sätt. Det förefaller också vara delvis godtyckligt vilka aspekter på förfarandena som lämnas utan reglering i respektive miljölag och som således regleras enligt den allmänna lagstiftningen. Det förefaller delvis som om man vid stiftandet av respektive lag har närmat sig förfarandebestämmelserna till vissa delar utifrån de interna behov som gällt den lagen utan att kanske ägna tillräckligt med uppmärksamhet åt helheten av förfarandena.  

Mot bakgrund av den nuvarande miljölagstiftningen finns det möjligheter till en starkare integration, och eventuellt också förenkling, av bestämmelserna om förfarandena. Det bör dock noteras en övergripande integrering av förfarandebestämmelserna i olika lagar, och i synnerhet en sammanslagning av bestämmelser, skulle förutsätta betydande ändringar i den materiella lagstiftningen. Det Tillstånds- och tillsynsverk som föreslås bli inrättat genom regionförvaltningsreformen kan tillsammans med förslagen i detta lagstiftningsprojekt om ett enda serviceställe bidra till att främja smidigare och mer enhetliga tillståndsförfaranden. Eftersom ämbetsverket kommer att vara riksomfattande kan de resurser som verket förfogar över fördelas i hela landet på ett flexibelt sätt och enligt behov. En tillståndsmyndighet med riksomfattande verksamhet kommer att möjliggöra en enhetlig och platsoberoende behandling av tillståndsärenden och främja en proaktiv diskussion med dem som ansöker om tillstånd och med de övriga myndigheterna om de skyldigheter, utredningsbehov och ramvillkor som anknyter till tillståndsärenden.  

2.4.2  Fördelningen av miljöförvaltningens befogenheter och resurser

Utöver utmaningen i fråga om den lagstiftningsmässiga enhetligheten i tillståndsförfarandena påverkas behandlingen av ärendena och smidigheten i processerna samt handläggningstiderna dels av den statliga regionala myndighetens behörighet och praxis, dels av de resurser som står till förfogande. De uppgifter som sköts av de ämbetsverk som svarar för statens tillstånds- och tillsynsuppgifter och anknytande styruppgifter, eventuella överlappningar av uppgifterna och placeringen av uppgifterna vid olika ämbetsverk samt ämbetsverkens organisatoriska lösningar har utretts flera gånger under tidigare regeringsperioder sedan 2012. Gemensamt för alla utredningar är att ämbetsverkens regionalt begränsade behörighet och otillräckliga antal anställda i förhållande till arbetsmängden medför klara utmaningar med tanke på miljöförvaltningens tillstånds- och tillsynsuppgifter. 

Regionförvaltningsverken och närings-, trafik- och miljöcentralerna som har regional behörighet arbetar med samma verksamheter som inverkar på miljön, eftersom regionförvaltningsverken beviljar miljö- och vattenhushållningstillstånd medan närings-, trafik- och miljöcentralerna i egenskap av myndighet i tillståndsförfarandet i dess olika skeden ansvarar för MKB-förfarandet i initialskedet och för förfarandena och styrningen enligt naturvårdslagen, för efterkontrollen samt för berörda parters deltagande. Regionförvaltningsverkens och närings-, trafik- och miljöcentralernas regionala behörighet och uppgiftsfördelning är emellertid inte optimal med tanke på smidigheten och expertisen i tillståndsförfaranden och andra administrativa förfaranden, kunderna eller principen om tjänster från ett enda serviceställe. Redan det att närings-, trafik- och miljöcentralerna har tretton enheter som finns på olika håll i Finland medför utmaningar när man vill säkerställa en enhetlig och jämlik behandling av sökandena.  

Även om man har strävat efter att intensifiera samarbetet mellan myndigheterna, särskilt mellan tillståndsmyndigheter och tillsynsmyndigheter, och arbetet på många sätt också varit framgångsrikt, finns det brister i den övergripande behandlingen av ärendena. Exempelvis i förhållandet mellan MKB-förfarandet och tillståndsförfarandet har man identifierat den utmaningen att man under den tid som MKB-förfarandet pågår inte alltid på bästa möjliga sätt har kunnat skapa klarhet i vilka utredningar som krävs för tillståndsförfarandet. Dessutom har resultaten av MKB-förfarandet inte alltid på bästa möjliga sätt blivit beaktade och utnyttjade vid tillståndsförfarandet, trots att bland annat bestämmelserna i 4 kap. i MKB-lagen förutsätter att bedömningen beaktas vid tillståndsprövningen. Likaså kan exempelvis den stora detaljrikedomen i frågor som gäller naturvård, och särdragen i den rättsliga reglering som gäller naturvården, bli bristfälligt beaktade i beslutsfattandet. Detta kan leda till att dessa omständigheter identifieras först i samband med ändringssökandet och kan i vissa situationer leda till att ärendet återförvisas till tillståndsmyndigheten för behandling, vilket onödigt fördröjer tillståndsprocessen.  

Också miljöförvaltningens resurser har minskat betydligt under de senaste cirka tio åren. Till exempel har resurserna inom närings-, trafik- och miljöcentralernas ansvarsområden för miljötillstånd minskat sedan 2010 års ALKU-reform. I synnerhet närings-, trafik- och miljöcentralernas personal minskades under en fyraårsperiod 2013–2017, då centralernas årsverken minskade med mer än tusen från cirka 4 000 år 2013 till cirka 2 950 år 2017. De knappa resurserna kan ha förlängt handläggningstiderna inom de miljörelaterade förfarandena. Att miljöförvaltningens serviceförmåga bevaras är dock nödvändigt både med tanke på invånarna och med tanke på näringslivet, i synnerhet med hänsyn till målet att göra tillståndsbehandlingen och andra förfaranden smidigare och snabbare.  

Man har också kunnat konstatera att antalet olika begäranden om förhandsrådgivning och tjänsteförfrågningar som riktas till myndigheterna har ökat exempelvis i fråga om tillståndsärenden, vilket ofta belastar myndigheterna redan innan ärendena blir anhängiga. Samtidigt kan förhandsrådgivning och annan motsvarande verksamhet främja smidiga förfaranden och förbättra kvaliteten på exempelvis tillståndsansökningarna, vilket för sin del kan påskynda behandlingen av ärenden. Till denna del bör det dock beaktas att exempelvis myndighetens rådgivning enligt förvaltningslagen i huvudsak är avgiftsfri verksamhet, vilket i det nuvarande statsekonomiska läget kan vara utmanande med tanke på fördelningen av myndighetens resurser och kostnader. Bestämmelser om tillståndsavgifterna vid det nya Tillstånds- och tillsynsverket kommer att utfärdas i en separat avgiftsförordning, som bereds med utgångs-punkt i regionförvaltningsverkens och närings-, trafik- och miljöcentralernas nuvarande avgiftsförordningar och avgiftstabeller. Vid miljöministeriet har det dessutom inletts ett separat lagstiftningsprojekt där man bedömer behovet av bestämmelser om avgifter för exempelvis den proaktiva verksamheten och eventuellt för andra myndighetsuppgifter. 

2.4.3  Behandling av miljöskydds- och vattenärenden vid de statliga myndigheterna

I lagen om behandling av miljöskydds- och vattenärenden vid regionförvaltningsverken föreskrivs det såsom namnet anger om behandling av miljöskydds- och vattenärenden, dvs. om beredning och avgörande av sådana ärenden. Lagen har varit i kraft sedan ingången av 2010. Den som bereder eller avgör ärendena ska ha den juridiska, tekniska och naturvetenskapliga sakkunskap som ärendets art förutsätter. Detta krav gäller både beredningen och beslutsfattandet. Lagen innehåller också bestämmelser om de sammansättningar vid avgörande som ska användas när tillståndsärenden avgörs. Genom sammansättningarna tryggas en oberoende och sakkunnig behandling av tillståndsärendena. Lagen har i huvudsak ansetts fungera väl och den har inte ansetts föranleda några betydande ändringsbehov. 

År 2022 fogades till lagen om behandling av miljöskydds- och vattenärenden vid regionförvaltningsverken en ny temporär paragraf (2 a §) om företräde vid behandlingen av tillstånd. Genom bestämmelsen möjliggjorde man en snabbare behandling vid regionförvaltningsverken av sådana tillståndsansökningar som främjar grön omställning. I praktiken innebär företrädesförfarandet att tillståndsansökningar ska behandlas skyndsamt vid tillståndsmyndigheten i alla skeden av tillståndsförfarandet. Samtidigt ändrades vattenlagen och miljöskyddslagen temporärt så att till lagarna fogades en ny paragraf om skyndsam behandling av besvär som gäller vissa tillståndsärenden i förhållande till andra besvär som gäller tillståndsärenden enligt de lagarna. Företrädesförfarandet har i huvudsak visat sig fungera bra och det har utnyttjats i rätt stor utsträckning. Det bör dock noteras att den berörda paragrafen om företräde som tillämpas vid regionförvaltningsverket gäller till utgången av 2026 medan de paragrafer som tillämpas vid förvaltningsdomstolarna gäller till utgången av 2028. 

Till lagen fogades vid ingången av 2025 också bestämmelser som grundar sig på förordningen om kritiska råmaterial och förordningen om nettonollindustrin och som gäller utseende av en kontaktpunktsmyndighet (regionförvaltningsverken i Norra Finland och Östra Finland) och myndighetens uppgifter samt företräde för sådana strategiska projekt som avses i dessa för-ordningar. 

I och med den pågående reformen av statens regionförvaltning läggs regionförvaltningsverken ned. Därför måste också lagen om behandling av miljöskydds- och vattenärenden vid regionförvaltningsverken upphävas och bestämmelser om de frågor som regleras i lagen i förekommande fall utfärdas i annan lagstiftning. I denna regeringsproposition föreslås det att det stiftas en delvis motsvarande lag som ska gälla behandlingen av vissa miljöärenden vid Tillstånds- och tillsynsverket, och avsikten är att bestämmelserna i den gällande lagen om behandling av miljöskydds- och vattenärenden vid regionförvaltningsverken ska uppdateras och överföras till den föreslagna lagen. 

I fråga om närings-, trafik- och miljöcentralerna finns det ingen motsvarande lag om behandling av ärenden, utan bestämmelser om centralernas beslutsfattande finns närmast i lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna och i centralernas arbetsordningar. Rubriken för lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna har ändrats från och med den 1 januari 2025 till lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna samt om närings-, trafik- och miljöcentralernas utvecklings- och förvaltningscenter. Utöver denna lagstiftning iakttas vid beslutsfattandet givetvis också bestämmelserna i förvaltningslagen. 

2.4.4  Tillämpning av gemensam behandling

Vissa tillståndsförfaranden som grundar sig på olika lagar men som omfattas av samma tillståndsmyndighets behörighet har samordnats genom bestämmelser om gemensam behandling av tillståndsansökningar enligt miljöskyddslagen och vattenlagen samt miljöskyddslagen och marktäktslagen. Andra miljörelaterade tillståndsförfaranden innefattar inte regler om gemensam behandling. Gemensam behandling av tillstånd handlar i princip om att ansökningar enligt olika lagar ska behandlas tillsammans och avgöras genom samma beslut, om detta inte av särskilda skäl ska anses vara onödigt. Särskilda skäl kan exempelvis hänföra sig till att de ärenden som ansökan gäller inte har ett tillräckligt samband antingen tidsmässigt eller i fråga om verksamheten, även om de gäller ett projekt som genomförs inom samma verksamhetsområde. En gemensam behandling ska vara ändamålsenlig för bedömningen av konsekvenserna av helheten av verksamheter. 

I fråga om tillstånd enligt miljöskyddslagen och vattenlagen föreskrivs det att sådana miljötillståndsansökningar och vattentillståndsansökningar som gäller verksamhet som medför risk för förorening av vatten i regel ska behandlas tillsammans, om detta inte ska anses vara onödigt. Bestämmelserna om gemensam behandling varit i kraft sedan ändringarna av 2000 års miljöskyddslag. Varje år meddelas uppskattningsvis några tiotal gemensamma beslut enligt dessa lagar. I fråga om miljöskyddslagen och marktäktslagen har bestämmelser om gemensam behandling varit i kraft sedan 2015. I regeringens proposition 257/2014 rd konstaterades det att det på basis av uppgifterna i en utvärderingsrapport om hur marktäktslagen fungerar (Finlands Miljö 12/2013) kan bedömas att det under åren 2001–2012 fanns i genomsnitt cirka 200–250 marktäktsprojekt som varit föremål för tillståndsförfarandet i både marktäktslagen och miljöskyddslagen. Det har inte utfärdats några bestämmelser om gemensam behandling av tillstånd enligt vattenlagen och marktäktslagen. Under perioden 2001–2012 beviljades det uppskattningsvis cirka 20 vattentillstånd för marktäktsprojekt varje år. Antalet projekt för vilka det krävs tillstånd enligt miljöskyddslagen, marktäktslagen och vattenlagen har uppskattats vara några fåtal varje år. Inte heller den gällande naturvårdslagen innehåller några bestämmelser om gemensam behandling av tillstånd.  

I fråga om gemensam behandling bör hänsyn tas till myndigheternas behörighet, eftersom gemensam behandling förutsätter att samma myndighet har behörighet i fråga om samtliga tillstånd. Enligt den gällande miljölagstiftningen har regionförvaltningsverket och kommunen behörighet i fråga om tillstånd enligt miljöskyddslagen. I fråga om vattenlagen är regionförvaltningsverket behörig tillståndsmyndighet. I fråga om marktäktslagen har i huvudsak kommunen behörighet, men i fråga om vissa omfattande projekt är regionförvaltningsverket behörig myndighet. I beslut enligt naturvårdslagen är närings-, trafik- och miljöcentralen behörig myndighet. 

Bestämmelserna om gemensam behandling har ansetts främja ett enhetligt och mer omfattande arbete för att förebygga negativ miljöpåverkan. Med tanke på nivån på miljöskyddet möjliggör gemensam behandling en övergripande hantering av miljöbelastningen. Till vissa delar kan förfarandebestämmelserna i olika lagar också medföra utmaningar för den gemensamma behandlingen, eftersom bestämmelserna i miljöskyddslagen, vattenlagen och marktäktslagen inte till alla delar är helt enhetliga.  

I fråga om behandlingen av i naturvårdslagen avsedda undantag som krävs för vissa naturtyper och i synnerhet för artskyddet finns det dock behov av att föra behandlingen närmare behandlingen av miljötillstånd och vattenhushållningstillstånd. Eftersom Tillstånds- och tillsynsverket i fortsättningen i och med regionförvaltningsreformen kommer att vara behörigt i fråga om beslut om undantag inom naturvården skulle det vara möjligt att inkludera dessa beslut i gemensam behandling. Enligt regeringens proposition (RP 269/2018 rd) som gällde samordningslagen började man vid miljöministeriet först från och med år 2015 systematiskt följa uppgifterna om beslut av närings-, trafik- och miljöcentralerna som gäller undantag från skyddet av arter eller naturtyper enligt naturvårdslagen. Uppföljningsuppgifterna för 2015–2017 visade då att det under denna tidsperiod årligen fattades mellan 9 och 23 beslut om tillstånd till undantag enligt naturvårdslagen för sådan verksamhet som sannolikt också var förknippad med ett tillstånd eller beslut enligt någon annan lag. Således har inte antalet tillstånd till undantag varit stort på årsnivå, men detta korrelerar inte nödvändigtvis med hur betydande besluten har varit.  

De tillstånd till undantag som naturvårdslagen förutsätter i synnerhet i fråga om artskyddet är ofta synnerligen betydelsefulla med tanke på huruvida projektet eller verksamheten är genomförbart. Om genomförandet av ett projekt utöver miljötillstånd eller tillstånd enligt vattenlagen också kräver beviljande av undantag enligt naturvårdslagen kan frågan vara avgörande för hela projektet. Utan tillstånd till undantag enligt naturvårdslagen kan projektet inte genomföras eller åtminstone inte genomföras utan modifikation. I nuläget avgörs ärenden som gäller undantag enligt naturvårdslagen självständigt, utan direkt koppling till exempelvis miljötillstånd eller tillstånd enligt vattenlagen. Omvänt kan ett beslut om miljötillstånd och vattentillstånd fattas utan vetskap om att ett tillstånd till undantag enligt naturvårdslagen behövs eller har beviljats. Detta kan fördröja den totala handläggningstiden i fråga om de tillstånd som krävs för projektet eller verksamheten och även leda till långvariga besvärsprocesser.  

Tillstånd till undantag enligt naturvårdslagen förutsätter ofta detaljerade naturinventeringar som är bundna till en viss tidpunkt. För att den information som inhämtas inom ramen för naturinventeringarna ska vara så tillförlitlig som möjligt måste en del av inventeringarna genomföras under särskilda årstider i fråga om de berörda arterna. Exempelvis bland de arter som nämns i bilaga IV a till habitatdirektivet kan uttern bäst observeras på vårvintern, då spår i snön avslöjar förekomsten av utter i ett område. I fråga om åkergrodan, som är en annan art som nämns i habitatdirektivet, kan förekomsten av individer i ett område bekräftas närmast när snön smälter under vårfloden. Också inventering av flygekorrar eller exempelvis insektsarter sker ofta i ett rätt begränsat tidsperspektiv. För att inte de inventeringar som krävs eller bedömningen av förutsättningarna för undantag i onödan ska fördröja tillståndsförfarandena i fråga om ett projekt behövs det proaktiv verksamhet, och tidsplanen för hela projektet behöver beaktas. Därför vore det ofta ändamålsenligt att de tillstånd till undantag som krävs enligt naturvårdslagen inkluderas i den gemensamma behandlingen, så att alla nödvändiga tillstånd behandlas och avgörs samtidigt. Samtidigt är det också nödvändigt att möjligheten till flexibilitet tryggas från fall till fall, om det med hänsyn till omständigheterna eller sökandens behov är motiverat att behandla tillstånden separat.  

2.4.5  Samordning av vissa miljörelaterade tillstånd

Samordningslagen trädde i kraft den 1 september 2020. Syftet med lagen var att göra det möjligt för den som ansöker om tillstånd att elektroniskt inleda flera tillstånd samtidigt och också få tillstånden behandlade samtidigt. Målet var således att göra det smidigare och snabbare för sökandena att uträtta tillståndsärenden. Genom samordningslagen ville man effektivisera tillståndsförfarandena och förkorta den sammanlagda tiden för olika tillståndsförfaranden genom samordning och genom att kombinera överlappande skeden i förfarandena. I första hand strävade man efter att utveckla förvaltningens förfaranden ur kundernas (tillståndssökande och andra parter som deltar i förfarandena) synvinkel. Ett villkor för att målen med samordningen skulle nås var att det införs ett välfungerande elektroniskt ärendehanteringssystem för behandlingen av tillståndsansökningarna. Det väsentliga är att samordningen av tillstånd på det sätt som föreskrivs i lagen baserar sig på sökandens initiativ och således är frivillig för verksamhetsutövaren. Samtidigt såg man också över förhållandet mellan MKB-förfarandet och miljötillståndsförfarandet. Detta förhållande granskas separat nedan i det avsnitt som gäller MKB-förfarandet. 

Efter ikraftträdandet av samordningslagen har lagen dock tillämpats endast en gång. Det rörde sig om en ny anläggning för varmförzinkning för vars verksamhet det krävdes tillstånd enligt både miljöskyddslagen och kemikaliesäkerhetslagen. Samordningsförfarandet föregicks av flera preliminära möten och av en prövning av behovet av ett MKB-förfarande. Tjänsten Tillstånd och tillsyn utnyttjades för att anhängiggöra tillståndsansökningarna samtidigt. Från tjänsten överfördes uppgifterna i tillståndsansökningarna till regionförvaltningsverkets och Säkerhets- och kemikalieverkets elektroniska tillståndssystem, där ärendehanteringen gick vidare i olika etapper. Kommunikationen mellan tillståndsmyndigheterna och samordningen av projektet skedde per e-post eller som virtuella möten. Enligt den samordnande myndigheten medförde samordningen en avsevärd mängd extra arbete jämfört med genomförandet av ett enskilt tillståndsförfarande. Samordningen kunde dock genomföras såsom planerat och enligt tidsplanen. Verksamhetsutövarens erfarenhet av samordningen var positiv och erfarenheten av förfarandet var att processen gick smidigare och var tydligare än tidigare. Tillståndsbesluten utfärdades den 22 juni 2023 (Regionförvaltningsverket: Dnro ESAVI/41179/2022 och Säkerhets- och kemikalieverket: beslut 11294/03.01/2022). Regionförvaltningsverket i Södra Finland var samordnande myndighet i ärendet. 

Att samordningslagen har tillämpats i så ringa utsträckning visar att lagen inte har fungerat som planerat eller motsvarat förväntningarna på att den ska främja smidigare tillståndsförfaranden. I regeringens proposition (RP 269/2018 rd) bedömdes exempelvis konsekvenserna av förslagen om samordning av tillståndsförfarandena utifrån antagandet att samordning skulle tillämpas på tillståndsförfarandena för cirka 200 projekt varje år. Kommentarer från verksamhetsutövare och myndigheter låter förstå att samordningslagen inte upplevs som lockande, och man har inte haft något särskilt behov av att utnyttja den. Ofta har det med tanke på verksamhetsutövarnas egna processer varit nödvändigt eller annars tydligare att tillståndsärenden som grundar sig på olika lagar behandlas vid olika tidpunkter, enligt behoven och tidsplanerna i varje enskilt fall. Även bristerna i de elektroniska ärendehanteringssystemen och i kompatibiliteten mellan dem har bidragit till att lagens syften inte har uppnåtts. Det finns fortfarande ett behov av att harmonisera olika tillståndsförfaranden och ha en bättre samordning, men den gällande lagen har inte i tillräcklig utsträckning kunnat tillgodose detta behov.  

Vidare bör hänsyn tas till de ändringar som ingår i bygglagen, som trädde i kraft den 1 januari 2025, och som påverkar tillämpningsområdet för samordningslagen. Ändringarna omfattar även ändringar av handläggningstiderna för tillstånden för byggande, vilka även de omfattas av tillämpningsområdet för den gällande samordningslagen. Detta kommer att påverka förutsättningarna att tidsmässigt samordna de olika skedena i förfarandena för bygglov med andra tillstånd. Därför är det nödvändigt att ompröva tillämpningsområdet för samordningslagen och eventuellt begränsa eller på annat sätt precisera tillämpningsområdet. 

2.4.6  Åtgärder för att göra tillståndsförfarandena smidigare som baserar sig på EU-rättsakter

Den gällande nationella lagstiftningen innehåller bestämmelser där det på det sätt som EU-lagstiftningen förutsätter utses en nationell kontaktpunktsmyndighet. I detta sammanhang kan särskilt nämnas närings-, trafik- och miljöcentralen i Södra Österbotten, som är kontaktpunktsmyndighet enligt RED II-direktivet (EU) 2018/2001. Nationella bestämmelser om detta finns i den ovannämnda lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi. Lagen innehåller bestämmelser om elektronisk kommunikation och rådgivning samt om tidsfrister för tillståndsförfaranden och om beräkning och uppföljning av tidsfristerna. Bestämmelser om tidsfristerna för det tillståndsförfarande som tillämpas på produktion av energi från förnybara energikällor i fråga om vissa tekniker eller typer av projekt finns för närvarande också i nödförordningen, som tillämpas nationellt utan någon separat reglering som genomför förordningen (en anvisning om tillämpningen av förordningen har getts den 8 februari 2023; se avsnitt 2.1.2). 

I lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi åläggs kontaktpunktsmyndigheten att sköta de uppgifter som föreskrivs för kontaktpunkten i RED II-direktivet genom att utnyttja det digitala tjänstelager som tagits fram inom projektet Tillstånd och tillsyn. Utseendet av en kontaktpunkt enligt artikel 16.1 i RED II har således genomförts nationellt dels genom att man inrättat en elektronisk kontaktpunkt, dels genom att man utsett en kontaktpunktsmyndighet som i lagen åläggs vissa uppgifter. Kontaktpunktsmyndigheten har till uppgift att sörja för den centraliserade rådgivningen till projektutvecklare i fråga om tillståndsförfaranden och andra administrativa förfaranden i samband med produktionsanläggningar för förnybar energi. Kontaktpunktsmyndighetens rådgivningsskyldighet gäller i synnerhet förfarandena. Kontaktpunktsmyndigheten ska dessutom följa upp hur tidsfristerna för tillståndsförfarandena och de andra administrativa godkännandeförfarandena iakttas.  

Lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi syftar till att sökanden via den elektroniska kontaktpunkten ska kunna sköta ärenden som gäller de tillståndsförfaranden och andra administrativa förfaranden som det särskilt har bestämts att ska höra till tillämpningsområdet för lagen. Sökanden kan lämna in de relevanta handlingarna till den behöriga myndigheten via den elektroniska kontaktpunkten och via kontaktpunkten också få råd av den myndigheten i sitt ärende. Sökanden kan bestämma om han eller hon vill sköta ärenden via den elektroniska kontaktpunkten, och har fortfarande möjlighet att vid behov sköta tillståndsärenden och andra ärenden som gäller administrativa förfaranden direkt hos den behöriga myndigheten.  

På grund av brister i de elektroniska ärendehanteringssystemen och deras kompatibilitet har syftena för lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi inte till alla delar uppfyllts. Eftersom inga ansökningar har anhängiggjorts genom den elektroniska kontaktpunkten har myndigheterna inte heller kunnat utnyttja kontaktpunktens funktionaliteter exempelvis i fråga om uppföljning av tidsfrister. För närvarande, eftersom e-tjänster inte används fullt ut, är myndigheterna i praktiken tvungna att manuellt sammanställa uppgifter om de förfaranden som inletts inom ett visst projekt och separat överföra dem till den elektroniska tjänsten.  

Kontaktpunktsmyndighetens arbete har fokuserat på rådgivning och information. Under den tid som myndigheten har varit verksam har rådgivningstjänsten fått in cirka 1 200 samtal, och många kontaktar också myndigheten per e-post. Handboken har uppdaterats flera gånger på grund av lagstiftningsändringar, och information i olika former har även lagts ut på webbplatsen. Dessutom pågår en separat utredning om handbokens styrande effekt. Kontaktpunktsmyndighetens erfarenhet är att olika myndigheter och projektaktörer, trots att omfattande information har getts, inte har fått tillräcklig information om handboken, kontaktpunkten och det berörda förfarandet överlag. Vid tillhandahållandet av rådgivning har kundservicen för miljöfrågor varit en central aktör i tillhandahållandet av rådgivning per telefon. Via telefonservicen har begäranden om information kunnat vidareförmedlas till de behöriga myndigheterna och till sakkunniga. 

Vid ingången av 2025 har det även till lagen om behandling av miljöskydds- och vattenärenden vid regionförvaltningsverken fogats bestämmelser som grundar sig på förordningen om kritiska råmaterial och förordningen om nettonollindustrin och som gäller utseende av en kontaktpunktsmyndighet (regionförvaltningsverken i Norra Finland och Östra Finland) och myndighetens uppgifter samt företräde för sådana strategiska projekt som avses i dessa förordningar. Syftet med bestämmelserna är att främja fullgörandet av förpliktelser som baserar sig på dessa EU-rättsakter och som syftar till att göra tillståndsförfarandena smidigare. 

2.4.7  Samordnande av MKB-förfarandet och tillståndsförfarandena

I regeringsprogrammet ingår en föresats om att MKB-förfarandet och behandlingen av tillstånd ska förtydligas och samordnas. Vid beredningen av lagstiftningsprojektet har diskussioner förts med kontaktmyndigheterna, regionförvaltningsverkens tillståndsmyndigheter, verksamhetsutövarna och konsulter i syfte att klargöra läget. I diskussionerna med verksamhetsutövarna framfördes ett önskemål om bättre samverkan i fråga om MKB-förfarandet och tillståndsförfarandet, framför allt mellan kontaktmyndigheten och tillståndsmyndigheten. Ett önskemål var att en företrädare för regionförvaltningsverket som är tillståndsmyndighet i större utsträckning ska delta i MKB-förfarandet och i de förhandsöverläggningar som ordnas i samband med det. På så sätt skapas det en bättre helhetsbild av de beskrivningar och bedömningar av miljökonsekvenserna som behövs för projektet, vilket i sin tur underlättar den projektansvariges planeringsarbete. Även kontaktmyndigheterna lyfte fram vikten av att tillståndsmyndigheterna deltar i MKB-förfarandet. 

Förhållandet mellan MKB-förfarandet och miljötillståndsförfarandet granskades senast i ett motsvarande sammanhang i samband med beredningen av samordningslagen, som trädde i kraft 2020. Vid beredningen konstaterades det då att det naturligaste sättet att samordna MKB-förfarandet och tillståndsförfarandet är att samordna hörandena om miljökonsekvensbeskrivningen och tillståndsansökan. I fråga om omfattningen av samordningen av höranden granskades då tre olika alternativ: 1) en möjlighet att samordna hörandena om ansökningar som gäller i miljöskyddslagen avsedda projekt för ändring eller utvidgning av industrianläggningar som har inletts vid Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet Namnet på den riksomfattande statliga tillstånds-, styr- och tillsynsmyndigheten inom den regionförvaltnings- och landskapsreform som inleddes under statsminister Sipiläs regering. och där det i praktiken inte finns alternativ för hur projektet ska genomföras eller där en granskning av alternativen åtminstone inte med avseende på miljökonsekvenserna skulle ha någon större betydelse, 2) en möjlighet att samordna hörandena varje gång ett projekt som kräver miljökonsekvensbedömning kräver ett tillstånd enligt miljöskyddslagen eller vattenlagen från Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet samt 3) en möjlighet att samordna hörandena i fråga om alla typer av projekt när projektet inte inbegriper några alternativ. I det tredje alternativet skulle man dessutom ha föreskrivit att fasen för genomförande av ett bedömningsprogram i vissa fall skulle ha varit frivillig.  

Vid den fortsatta beredningen stannade man för den situation som anges i 22 a § i den gällande MKB-lagen, enligt vilken hörandet om miljökonsekvensbeskrivningen kan ordnas i samband med förfarandet för en miljötillståndsansökan som ska avgöras av den statliga miljötillståndsmyndigheten, om det med tanke på projektets läge, omfattning och tekniska egenskaper inte finns något annat genomförbart alternativ för projektet än det som anges i tillståndsansökan. Möjligheten till samordning av hörandena har tillämpats endast en gång Höjning av kapaciteten vid Stora Enso Abp:s anläggning för återvinningsfiber i Varkaus, på finska https://www.ymparisto.fi/osallistu-ja-vaikuta/ymparistovaikutusten-arviointi/stora-enso-oyjn-varkauden-tehtaan-kierratyskuitulaitoksen-kapasiteetin-nostaminen-varkaus sedan bestämmelserna trädde i kraft den 1 september 2020.  

Det finns många orsaker till att möjligheten till samordning av höranden utnyttjas i endast liten utsträckning. För det första begränsar det strikta krav som ställs på samordning av höranden i den gällande lagstiftningen redan i sig tillämpningen av förfarandet, eftersom samordning av höranden endast gäller projekt för vilka det inte finns något alternativ. En annan orsak till det ringa utnyttjandet är sannolikt den nytta som ett separat MKB-förfarande ger den projektansvarige. Att projektet genomgår ett MKB-förfarande bekräftar både för den projektansvarige och för finansiärerna redan i planeringsfasen att projektet framskrider och att det är genomförbart. Då kan man överväga olika alternativ och modifiera projektet så att det har mindre miljökonsekvenser och på så sätt öka acceptansen för projektet i dess omvärld hos såväl invånarna som bland olika berörda grupper. Den projektansvarige utnyttjar i regel också resultaten av miljökonsekvensbedömningen vid beredningen av ansökan om tillstånd för projektet. Om projektet förutsätter planläggning betjänar de utredningar som görs inom ramen för miljökonsekvensbedömningen också den planläggningsprocess som kommunen ansvarar för.  

2.4.8  Samordning av MKB-förfarandet och Naturabedömningen

Artikel 2.3 i MKB-direktivet ålägger medlemsländerna att i tillämpliga fall säkerställa att samordnade och/eller gemensamma förfaranden tillämpas, om bedömningsskyldigheten följer både MKB-direktivet och habitat- eller fågeldirektivet samtidigt. Syftet med bestämmelsen är att undvika upprepade bedömningsförfaranden. Syftet med det utvärderingsförfarande som grundar sig på artikel 6.3 i habitatdirektivet är att ge myndigheter som godkänner projekt eller fastställer planer visshet om att genomförandet av projektet eller planen inte har betydande negativa konsekvenser för skyddade områden som hör till nätverket Natura 2000.  

Nationella bestämmelser om detta finns i naturvårdslagen. Om ett bedömningsförfarande enligt 3 kap. i MKB-lagen tillämpas på projektet och projektet också förutsätter en Naturabedömning enligt 35 § i naturvårdslagen, ska en Naturabedömning enligt 35 § 4 mom. i den gällande naturvårdslagen från fall till fall göras i samband med MKB-förfarandet. Nästan motsvarande bestämmelse fanns redan i den tidigare naturvårdslagen som trädde i kraft 1997. Skillnaden var att i den gällande lagen används uttrycket ”från fall till fall” medan i den upphävda lagen användes uttrycket ”vid behov”, som motsvarade uttrycket ”i tillämpliga fall” i MKB-direktivets svenska språkdräkt. Ändringen var dock endast språklig och avsikten var inte att ändra bestämmelsens innehåll.  

Det behöver dock bedömas huruvida bestämmelsen i den gällande lagen tillräckligt tydligt accentuerar att huvudregeln är den att bedömningarna ska göras tillsammans. Exempelvis följer det av vissa EU-förpliktelser (bl.a. I RED III-direktivet) att utgångspunkten är att MKB- och Naturabedömningarna ska göras tillsammans. Till exempel föreskrivs det enligt RED III-direktivet i fråga om sådana projekt för förnybar energi som avses i artikel 16.1 i direktivet att om en miljöbedömning krävs enligt MKB-direktivet eller habitatdirektivet, ska den utföras i ett enda förfarande som omfattar alla relevanta bedömningar för ett visst projekt för förnybar energi.  

Regeringens proposition med förslag till lag om ändring av naturvårdslagen lämnades till riksdagen den 18 april 2024 (RP 41/2024 rd) och godkändes i riksdagen den 28 juni 2024. Lagen trädde i kraft den 1 juli 2024. Bestämmelserna i 35 § 4 mom. i naturvårdslagen har kompletterats så att det på det sätt som förutsätts i den nya artikel 16b i RED II-direktivet alltid ska göras en bedömning av konsekvenserna för nätverket Natura 2000 i samband med MKB-förfarandet, om det rör sig om projekt för uppförande, uppgradering och drift av produktionsanläggningar för förnybar energi, anläggningar som kombinerar olika förnybara energikällor, värmepumpar eller samlokaliserad energilagring eller om projekt för anslutning av sådana anläggningar, sådana värmepumpar och sådan lagring till elnätet eller för integrering av förnybar energi i ett värme- och kylnät för vilka det krävs ett MKB-förfarande. 

I praktiken kan det dock uppstå situationer där det inte till alla delar är möjligt eller ändamålsenligt att genomföra en uttömmande Naturabedömning med endast de uppgifter om projektet som finns att tillgå när MKB-förfarandet genomförs. Därför har man i den gällande lagen inkluderat en möjlighet att välja att från fall till fall göra bedömningarna skilt, inom de ramar som ordalydelsen i MKB-direktivet tillåter. I praktiken ska bedömningen göras inom ramen för MKB-förfarandet i den omfattning som det är möjligt med beaktande av MKB-förfarandets detaljnivå. Vissa separata utredningar som förutsätts enligt habitat- och fågeldirektiven kan behöva kompletteras även efter att MKB-förfarandet har slutförts. I sista hand är det tillståndsmyndigheten som ska avgöra huruvida de samordnade förfarandena har gett all den information som enligt artikel 6.3 i habitatdirektivet krävs för beslutsfattandet. 

För att tillståndsförfarandena ska bli smidigare kan det dock krävas en bedömning av huruvida man borde få miljökonsekvensbedömningar och Naturabedömningar ännu mer tidsmässigt samordnade. Samtidigt bör man dock se till att detta inte onödigt komplicerar processerna.  

2.4.9  Övrig översyn av MKB-förfarandet

I de diskussioner som fördes med myndigheter, verksamhetsutövare och andra berörda grupper under beredningen av regeringspropositionen lyftes det särskilt fram att omfattningen av bedömningsprogrammen och miljökonsekvensbeskrivningarna, liksom också detaljnivån för de uppgifter som krävs vid MKB-förfarandet, har ökat under de senaste tio åren och i synnerhet under de allra senaste åren. Till denna del är det skäl att notera att redan den gällande lagstiftningen möjliggör, och till följd av revideringen av MKB-lagen 2017 snarare förutsätter, att fokus vid bedömningen läggs på betydande miljökonsekvenser. Utifrån responsen förefaller det emellertid som om den ändring beträffande fokuseringen på betydande miljökonsekvenser som gjordes 2017 inte i praktiken har begränsat innehållet i miljökonsekvensbeskrivningarna.  

Det går inte att ange någon enskild orsak till utvecklingen. Vid beredningen av propositionen har som en faktor lyfts fram bland annat omsättningen under de senaste åren bland den personal som sköter uppgifter inom miljökonsekvensbedömning, såväl vid närings-, trafik- och miljöcentralerna som vid de konsultföretag som gör miljökonsekvensbedömningar. Dessutom har antalet MKB-förfaranden i fråga om projekt för förnybar energi, i synnerhet vindkraftverk, ökat snabbt och det har varit svårt att i motsvarande utsträckning öka personalresurserna. Man kan utläsa att brådska i kombination med knappa personalresurser och en snabb omsättning av personalen vid närings-, trafik- och miljöcentralerna och konsultbyråerna samt det stora antalet visstidsanställda i miljökonsekvensbedömningsuppgifter vid närings-, trafik- och miljöcentralerna har lett till att det inte har funnits tillräckligt med tid för att utarbeta högklassiga bedömningsprogram och miljökonsekvensbeskrivningar eller för att säkra kvaliteten. Som en orsak till den alltför stora detaljnivån har det framförts att de som överförts från arbetsuppgifter inom tillståndsförfarandet till uppgifter inom MKB-förfarandet kan utgå från att samma detaljnivå som krävs för tillståndsförfarandet ska gälla också för utredningar som gäller miljökonsekvensbedömning. Samtidigt bör det noteras att eftersom mängden miljöinformation har ökat är det motiverat att även miljökonsekvensbedömningarnas omfattning och exakthet ökas.  

Det förefaller således som om det finns ett behov av att i MKB-förfarandet tydligare avgränsa bedömningen till sannolika betydande miljökonsekvenser. Detta förutsätter att såväl bedömningsprogrammen – som de projektansvariga ansvarar för – som kontaktmyndighetens utlåtanden om programmen riktas in på att identifiera betydande miljökonsekvenser och närmare avgränsa bedömningen. Detsamma gäller miljökonsekvensbeskrivningarna. Dessutom kan det konstateras att beskrivningen av miljöns nuvarande tillstånd delvis är onödigt omfattande i förhållande till de uppgifter som de facto behövs vid bedömningen. Miljökonsekvensbeskrivningarna är avsedda att utgöra en sammanställning av projektets miljökonsekvenser även för invånarna och andra aktörer i området och att ge information och möjligheter till delaktighet. Om dokumentationen är alltför omfattande och ofokuserad tjänar den inte detta syfte. 

Den gällande lagstiftningen möjliggör redan nu en striktare avgränsning av bedömningarna och exempelvis ett mindre antal sidor i handlingarna. Det mest ändamålsenliga sättet att rätta till situationen är genom styrning av verkställigheten av den gällande lagstiftningen. Möjligheterna att påverka saken genom krav på innehållet i bedömningsprogrammet och miljökonsekvensbeskrivningen bör dock granskas med hänsyn till kraven i MKB-direktivet. 

I de diskussioner som förts under beredningen av propositionen har man också lyft fram ändringsbehov i fråga om tillämpningsområdet för MKB-förfarandet. I synnerhet tillämpningen av MKB-förfaranden på modifieringar inne i befintliga anläggningar upplevs som onödiga, i synnerhet i projekt där anläggningen utrustas med teknik som är lämpligare med tanke på miljökonsekvenserna. Om ändringen av ett projekt överskrider den storlek som anges i projektförteckningen enligt MKB-lagen, är ett MKB-förfarande obligatoriskt. Däremot är det redan i enlighet med den gällande lagstiftningen möjligt att i beslut i ett enskilt fall beakta de egenskaper hos projektet och de särskilda åtgärder för att undvika eller förebygga betydande skadliga miljökonsekvenser av projektet som den projektansvarige har uppgett och på så sätt frångå skyldigheten att genomföra en bedömning. Det skulle vara möjligt att accentuera denna bestämmelse i lagstiftningen.  

Vid beredningen har det också kommit fram att beslut i ett enskilt fall beträffande tillämpligheten av MKB-förfarandet på projekt som inte omfattas av projektförteckningen i MKB-lagen i vissa situationer onödigt kan fördröja inledandet av förfarandet. Enligt gällande lagstiftning och förvaltningspraxis anses ett MKB-förfarande kunna inledas endast om projektet hör till tillämpningsområdet för projektförteckningen eller om tillämpligheten av förfarandet har avgjorts genom ett beslut i ett enskilt fall. Detta kan medföra onödig administrativ börda och leda till att den projektansvarige slösar tid och andra resurser i situationer där behovet av ett MKB-förfarande är uppenbart. 

Den i artikel 2.4 i MKB -direktivet angivna möjligheten för medlemsstaterna att i undantagsfall undanta ett visst projekt från bestämmelserna i direktivet, vilken möjlighet granskas i avsnitt 2.1.2., har inte genomförts nationellt. Genomförandet av bestämmelsen är frivilligt för medlemsstaterna. Även om det inte hittills har funnits något behov av att tillämpa undantag, kan det med tanke på den nationella beredskapen vara ändamålsenligt att möjliggöra undantag enligt direktivet. 

I regeringsprogrammets avsnitt 7.1 (Förmånlig, ren och leveranssäker el för finländarna och arbetsplatserna) anges det för vindkraftens del att tröskeln för miljökonsekvensbedömningar sänks så att de gäller alla industriprojekt. Den gällande 7 punkten i projektförteckningen som gäller vindkraft omfattar vindkraftsprojekt där de enskilda kraftverken är minst tio till antalet eller projektets totala kapacitet är minst 45 megawatt. Storleksgränsen fastställdes ursprungligen år 2011 enligt en bedömning av hur stora vindkraftsprojekt som i genomsnitt, innan storleksgränsen fastställdes, på basis av beslut i enskilda fall om tillämpning av MKB-förfarandet hade ansetts ha sannolika betydande miljökonsekvenser. Gränsen för den totala kapaciteten låg ursprungligen vid 30 megawatt men höjdes år 2019 till 45 megawatt för att överensstämma med den tekniska utvecklingen inom branschen. Eftersom den gällande storleksgränsen inte har baserat sig på en definition av ett industriellt projekt behöver storleksgränsen ses över. 

Utbyggnaden av vindkraft och planeringen av vindkraftsprojekt har under de senaste åren fortsatt att öka kraftigt i Finland. Också vindkraftverkens enhetseffekt har ökat och förväntas öka ytterligare. Enligt uppgifter från Finlands Vindkraftförening r.f. var den genomsnittliga märkeffekten för vindkraftverk som installerats i Finland år 2023 cirka 6 megawatt. Av de vindkraftverk som installerats och fortfarande var i drift fram till 2023 hade cirka 51 procent en märkeffekt på 3–5 MW och cirka 10 procent en märkeffekt på mindre än 3 MW. Vindkraftverkens ökade dimensioner har möjliggjort en ökning av märkeffekten. Exempelvis den genomsnittliga navhöjden på kraftverk som färdigställdes 2019 var cirka 140 meter och rotorbladets längd 75 meter (rotordiameter cirka 150 meter). Den genomsnittliga navhöjden på kraftverk som installerats fram till ingången av 2024 är cirka 150 meter och rotorbladets genomsnittliga längd cirka 80 meter (rotordiameter cirka 160 meter). 

2.4.10  E-tjänsternas omfattning

Tillhandahållandet av e-tjänster från ett enda serviceställe har utvecklats under ledning av arbets- och näringsministeriet sedan 2017 inom projektet Tillstånd och tillsyn, och arbetet pågår fortfarande. I projektet vill man förnya verksamhetsmodellerna för tillstånds- och tillsynsverksamheten genom att utnyttja digitalisering. Målet är att skapa sådana helheter inom tillstånds- och tillsynsverksamheten som motsvarar kundernas behov vid genomförandet av affärstransaktioner så att också service- och handläggningsprocesserna samordnas på ett kundorienterat sätt över organisations- och myndighetsgränserna.  

Tjänsten Tillstånd och tillsyn togs i bruk i september 2020 i fråga om de första tillstånden. Via tjänsten kan kunden i ett enda förfarande söka sådana miljötillstånd för uppförande eller ändring av en industrianläggning som beviljas av regionförvaltningsverket och sådana kemikaliesäkerhetstillstånd som beviljas av Säkerhets- och kemikalieverket. År 2025 fogas till denna servicehelhet åtminstone vattentillstånd som beviljas av regionförvaltningsverket. För närvarande pågår dessutom ett pilotförsök i fråga om tillsynen över gruvverksamheten i samarbete med gruvan i Kittilä och man bereder införandet av en utlåtande- och samrådstjänst. 

Lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi trädde i kraft den 30 juni 2021. I lagen förutsätts det bland annat att den som ansöker om tillstånd ska kunna sköta ärenden elektroniskt och att tillståndsförfarandet görs smidigare enligt principen om en enda kontaktpunkt. Kontaktpunktsmyndigheten i kombination med tjänsten Tillstånd och tillsyn gör det möjligt att uppfylla kraven enligt lagen, men denna helhet kommer att betjäna dem som söker tillstånd fullt ut först i det skede då de behöriga myndigheter som ansvarar för behandlingen av tillstånd för produktionsanläggningar för förnybar energi, inklusive kommunerna i egenskap av behöriga myndigheter, har anslutit sig till tjänsten Tillstånd och tillsyn.  

En smidigare och mer heltäckande interoperabilitet mellan kommunernas och de statliga myndigheternas informationssystem främjas genom att man skapar effektivare samarbetslösningar när man utvecklar tjänster som tillhandahålls från ett enda serviceställe. De miljörelaterade tjänsterna omfattar även de förfaranden för tillstånd till undantag från naturvårdslagen som närings-, trafik- och miljöcentralerna ansvarar för och för vilka det finns elektroniska blanketter i regionförvaltningens e-tjänst. Regionförvaltningens e-tjänst innehåller också ett flertal blanketter som bland annat anknyter till avfallslagen och vattenlagen och som inte i sig hänför sig till miljörelaterade tillstånd men ändå utgör en väsentlig del av helheten av miljörelaterade tjänster, och de bör beaktas när man utvecklar tekniska servicelösningar för tjänsterna från ett enda serviceställe. Även för dessa andra blanketter finns det separata behandlingssystem på den gemensamma plattformen för miljöskyddet och i regionförvaltningsverkens och närings-, trafik- och miljöcentralernas ärendehanteringssystem USPA. 

Med tanke på mångfalden av behov bland kunderna är det väsentligt att säkerställa att också de kommunala byggnadstillsynsmyndigheterna och miljöskyddsmyndigheterna ansluter sig till de gemensamma e-tjänsterna. Endast på så sätt kan kunderna garanteras lika möjligheter att uträtta ärenden elektroniskt. Merparten av kommunerna har redan infört elektroniska tillståndstjänster inom byggnadstillsynen, och arbetet med att utveckla en enhetlig och strukturerad information om tillstånd och planläggning är på god väg inom det s.k. Ryhti-projektet. Däremot har endast en del av de kommunala miljömyndigheterna infört elektroniska tjänster för miljöärenden, eftersom volymen av ärenden är ringa och myndigheterna har knappa resurser. De informationssystem som kommunerna använder för miljörelaterade ärenden är än så länge inte kopplade till de statliga miljömyndigheternas system.  

4.1.1  Förslagens koppling och förhållande till regionförvaltningsreformen

Förslagen i denna proposition syftar till att främja smidigheten i miljörelaterade tillståndsförfaranden. Det handlar om ändringar som är delvis separata men ändå nära kopplade till varandra. En central bakgrundsfaktor är de ändringar i myndighetsstrukturerna som görs i samband med reformen av statens regionförvaltning. Syftet med förslagen är att bidra till att behandlingen av miljörelaterade ärenden sker vid ett enda serviceställe så att Tillstånds- och tillsynsverkets tillstånds- och tillsynsuppgifter bildar en sammanhängande helhet.  

I samband med regionförvaltningsreformen föreslås det att det stiftas lagar om Tillstånds- och tillsynsverket, livskraftscentralerna och Statens ämbetsverk på Åland. Till Tillstånds- och tillsynsverket sammanförs i huvudsak de nuvarande regionförvaltningsverkens och Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovårdens uppgifter samt vissa uppgifter som hör till NTM-centralernas ansvarsområde för miljö och naturresurser. Uppgifter för att verkställa miljölagstiftningen ska efter reformen skötas vid Tillstånds- och tillsynsverket, livskraftscentralerna, landskapsförbunden och kommunerna. Samarbetet mellan dessa myndigheter är en central förutsättning för att reformen ska lyckas.  

När det gäller miljöuppgifter ska det nya Tillstånds- och tillsynsverket i fortsättningen sköta de tillstånds-, styrnings- och tillsynsuppgifter som hör till de nuvarande regionförvaltningsverkens och NTM-centralernas behörighet samt andra uppgifter med kopplingar till dem. Till dessa hör uppgifter enligt EU:s miljölagstiftning samt nationellt särskilt enligt miljöskyddslagen, vattenlagen, avfallslagen, naturvårdslagen, lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning (nedan även MKB-lagen), lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen, lagen om områdesanvändning, marktäktslagen, bygglagen, lagen om skyddande av byggnadsarvet samt vissa andra lagar om miljön samt uppgifter för att bevaka allmänintresset i miljöärenden. 

Figur 9. Fördelningen av centrala tillstånds- och tillsynsuppgifter när det gäller miljömyndighetens uppgifter. 

I figur 9 anges huvudlinjerna för fördelningen av de tillstånds- och tillsynsuppgifter som är centrala med avseende på denna proposition när det gäller miljömyndighetens uppgifter. Figuren är förenklad, och förteckningen över uppgifter är inte uttömmande. I figuren anges nuläget i fråga om miljömyndigheternas viktigaste uppgifter och de ändringar som föreslås genom regionförvaltningsreformen. I figuren ingår inte livskraftscentralerna, som inrättas samtidigt och till vilkas sammanförs i huvudsak de nuvarande närings-, trafik- och miljöcentralernas uppgifter, med undantag av de uppgifter som hör till ansvarsområdet för miljö och naturresurser och som överförs till Tillstånds- och tillsynsverket. 

Förslagen i propositionen är i praktiken beroende av regionförvaltningsreformen och den nya myndighetsstrukturen, eftersom Tillstånds- och tillsynsverket i fortsättningen ska vara behörig tillståndsmyndighet i centrala förfaranden som påverkar miljön. Denna utgångspunkt är av väsentlig betydelse för de förslag som läggs fram inom lagstiftningsprojektet. Regionförvaltningsreformen och de lagstiftningsändringar som bygger på den och som föreslås i denna regeringsproposition gör det möjligt att övergå till ett mer koordinerat tillståndsförfarande än tidigare. Den rikstäckande behörigheten i miljöuppgifter främjar verksamhetens planmässighet och genomskinlighet, samordningen av tillsynen samt utvärderingen, utvecklingen och koordineringen av icke-platsbundna och regionala processer.  

Dessutom måste man beakta de andra lagstiftningsändringar som pågår i verksamhetsmiljön. Av betydelse med avseende på förslaget är särskilt EU:s förordning om kritiska råmaterial, förordningen om nettonollindustrin och RED III-direktivet, som innehåller nya förpliktelser som gäller tillståndsförfarandet. Förordningarna är direkt tillämplig rätt i medlemsstaterna och de frågor som hänför sig till dem har beaktats i samband med denna proposition. Till lagen om behandling av miljöskydds- och vattenärenden vid regionförvaltningsverken har redan i början av 2025 fogats bestämmelser om utseende av kontaktpunkt och företräde för strategiska projekt, vilka baserar sig på förordningen om kritiska råmaterial och förordningen om nettonollindustrin. I fortsättningen föreskrivs det om dessa saker i den nya lagen om behandling av miljöärenden. När det gäller genomförandet av RED III-direktivet pågår vid miljöministeriet dessutom en reform av den nationella lag som gäller tillståndsförfaranden för förnybar energi och avsikten är att överlämna regeringens proposition om den till riksdagen under våren 2025. 

När samservicetjänsterna förverkligas ska de viktigaste miljörelaterade tillståndsförfarandena, såsom uppgifterna enligt miljöskyddslagen, vattenlagen, naturvårdslagen och lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning skötas vid en myndighet, och de tillstånd som hänför sig till dem ska sökas på ett ställe via ett elektroniskt ärendehanteringssystem. Det nya Tillstånds- och tillsynsverket ska försöka främja smidiga processer och se till att de utredningar som behövs i anslutning till tillståndsförfarandet sammanställs. Denna myndighet ska också se till att den som ansöker om tillstånd har möjlighet att på förhand diskutera de skyldigheter, utredningsbehov och ramvillkor som hänför sig till tillståndsförfarandena. 

Propositionens viktigaste förslag hänför sig särskilt till de processuella bestämmelser som gäller behandling och avgörande av miljötillstånd, tillstånd enligt vattenlagen och tillståndsärenden som gäller vissa undantag enligt naturvårdslagen som hör till statens behörighet samt miljökonsekvensbedömning. Genom förslagen ses det dessutom till att genomförandet av de skyldigheter som vissa ovannämnda EU-bestämmelser förutsätter utvecklas och förenhetligas vid det nya verket. Typiska ärenden som avses här är de tillstånd som miljöskyddslagen, vattenlagen och naturvårdslagen förutsätter i anslutning till genomförandet av projekt och verksamhet som påverkar miljön samt förfarande vid miljökonsekvensbedömning (nedan även MKB-förfarande) eller bedömning av konsekvenserna för Natura 2000-områden i anslutning härtill. Miljörelaterade tillstånd behövs t.ex. för skogsindustrins och metallindustrins anläggningar, energiproduktionsanläggningar, den kemiska industrins anläggningar, framställning av bränsle, fiskodlingsanstalter, uttag av vatten för vattentjänstverks behov, höjning av vattenståndet, projekt som gäller konstgjort grundvatten samt muddringsprojekt som uppfyller vissa villkor. Dessa projekt och verksamheter kan förutsätta flera tillstånd, undantag från förbud i naturvårdslagen samt förfarande vid miljökonsekvensbedömning. 

Exempelvis projekt som stödjer den gröna omställningen kräver ofta tillstånd enligt miljöskyddslagen och vattenlagen, delvis också undantag från naturvårdslagens bestämmelser samt MKB-förfaranden. Exempel på projekt som fått företräde är ansökan om en produktionsanläggning vars verksamhet kräver miljötillstånd och tillstånd enligt vattenlagen för uttag av kylvatten samt ett projekt för byggande av ett värmelager på ett grundvattenområde. Även miljötillståndsärenden som gäller produktionsanläggningar för grönt väte och metan eller grönt väte och ammoniak kan höra till de ansökningar som behandlas skyndsamt. Till en del av dessa hänför sig också behov av tillstånd enligt vattenlagen på olika grunder. 

Tillståndsförfarandena omfattar flera, delvis överlappande faser eller utredningar. Exempel på sådana är upprättande och komplettering av tillståndsansökan, utredning av vilka andra tillstånd som behövs eller behovet av administrativa beslut, genomförande av miljöutredningar, samrådsförfaranden, beslutsfattande samt ändringssökande. Tillståndsförfarandena kan dessutom kräva MKB-förfarande eller detaljerad utredning av konsekvenserna för områden som hör till nätverket Natura 2000.  

Med förslagen i denna proposition eftersträvas en enhetligare och smidigare övergripande behandling av tillståndsärenden, minskad överlappning mellan olika faser, bättre utnyttjande av Tillstånds- och tillsynsverkets samlade sakkunskap, kortare handläggningstider och smidigt beaktande av EU-förpliktelser i samband med tillståndsförfarandena. Tillsammans med de ändringar som görs i samband med regionförvaltningsreformen bedöms förslagen i propositionen t.ex. förkorta handläggningstiden för tillståndsärenden mellan några veckor och flera månader, beroende på projekt eller verksamhet, samt minska såväl myndigheternas som tillståndssökandenas administrativa börda. 

För att främja dessa mål föreslås i denna proposition både helt ny lagstiftning och utveckling av den nuvarande lagstiftningen samt effektivare praktiska åtgärder. De viktigaste förslagen som främjar förfarandena hänför sig till stiftandet av den nya lagen om behandling av vissa miljöärenden vid Tillstånds- och tillsynsverket (nedan även lagen om behandling av miljöärenden), ändringarna i bestämmelserna om samordning av vissa tillstånd, den utvidgade gemensamma behandlingen av vissa tillstånd, förlängningen av förfarandet med företräde för projekt för grön omställning, smidigare tillståndsförfaranden som baserar sig på EU-rättsakter, samordningen av MKB-, Natura- och tillståndsförfarandena, övrig smidighet hos MKB-regleringen samt utnyttjandet av elektroniska system.  

4.1.2  Stiftande av lagen om behandling av miljöärenden

I propositionen föreslås det att det stiftas en ny lag om behandling av vissa miljöärenden vid Tillstånds- och tillsynsverket. Lagen ersätter den nuvarande lagen om behandling av miljöskydds- och vattenärenden vid regionförvaltningsverken, som upphävs till följd av regionförvaltningsreformen.  

Förslaget förverkligar regeringsprogrammets viktigaste föresatser att främja smidiga tillståndsförfaranden. Enligt regeringsprogrammet stiftas en lag om tillståndsförfaranden genom att lagen om samordning av vissa miljörelaterade tillståndsförfaranden kombineras med andra lagar som främjar samservicemodellen. I lagen föreslås ändamålsenliga och effektiva regler för tillståndsförfarandet, exempelvis i fråga om behandlingsprinciperna.  

Det föreslås att i lagen intas de bestämmelser om sakkunskap vid behandlingen av ärenden, företräde för tillståndsansökningar enligt miljöskyddslagen och vattenlagen samt sammansättning vid avgörande som ingår i den nuvarande lagen om behandling av miljöskydds- och vattenärenden vid regionförvaltningsverken, men uppdaterade enligt behov. Dessutom fogas till lagen bestämmelser som bidrar till att styra Tillstånds- och tillsynsverkets verksamhet som ny myndighet och som gäller proaktiv styrning och myndigheternas samverkan, elektronisk kommunikation, uppskattning av handläggningstiderna, gemensam behandling av vissa miljörelaterade tillstånd och samordning av vissa tillståndsärenden samt kontaktspunktmyndighet enligt EU- rättsakter. 

Genom bestämmelserna om proaktiv styrning och samverkan samt sakkunskap stärks kundstyrningen och klarläggs myndighetens processledningsroll, där den som ansöker om tillstånd har möjlighet att på förhand diskutera de skyldigheter, utredningsbehov och ramvillkor som hänför sig till tillståndet. I enlighet med regeringsprogrammet är målet att antalet överraskande begäranden om ytterligare utredning och komplettering ska kunna minskas genom gott samarbete och framförhållning, så att även samarbete mellan myndigheter och projektaktörer utnyttjas. 

Beträffande informationen om handläggningstiden för tillståndsansökningar föreslås att Tillstånds- och tillsverket ska ge en uppskattning av tidpunkten för meddelande av tillståndsbeslutet och publicera uppskattningen i datanätet. Uppskattningen ska också uppdateras, om den ändras avsevärt när handläggningen framskrider.  

Bestämmelser om sådan gemensam behandling som hör till statliga myndigheters behörighet föreslås ingå i lagen om behandling av miljöärenden i stället för den nuvarande substanslagstiftningen (miljöskyddslagen och vattenlagen), så att lagens nuvarande tillämpningsområde delvis utvidgas. En helt ny sak som föreslås bli fogad till de beslut som omfattas av gemensam behandling är undantagsärenden enligt naturvårdslagen (se närmare avsnitt 4.1.3). Dessutom klarläggs det hur tillstånd enligt marktäktslagen som hör till en statlig myndighets behörighet i vissa situationer knyts till gemensam behandling. Förslaget bidrar till att genomföra regeringsprogrammets föresats att genom en sammanslagning av tillståndsbehandlingarna ska en ansökan i regel leda till ett enda myndighetsbeslut och en enda möjlighet att överklaga beslutet. 

I förslagen ingår också att lagen om samordning av vissa miljörelaterade tillståndsförfaranden (nedan även samordningslagen) upphävs (se närmare avsnitt 4.1.4), och till följd av detta föreslås bestämmelser om samordning av tillståndsansökningar enligt miljöskyddslagen och vattenlagen samt tillståndsansökningar enligt gruvlagen och lagen om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor ingå i den nya lagen om behandling av miljöärenden. Samordningen ska i fortsättningen gälla endast tillstånd som hör till Tillstånds- och tillsynsverkets samt Säkerhets- och kemikalieverkets behörighet. I fråga om andra tillstånd (t.ex. undantag enligt naturvårdslagen och tillstånd för byggande) slopas samordningsförfarandet. 

Bestämmelserna om sammansättning vid avgörande uppdateras så att de börjar motsvara det nya Tillstånds- och tillsynsverkets organisationsstruktur. Dessutom preciseras bestämmelserna delvis för att beakta de nuvarande NTM-centralernas uppgifter, eftersom den nuvarande bestämmelsen baserar sig på behandlingen av miljöskydds- och vattenärenden som hör till regionförvaltningsverkens behörighet.  

4.1.3  Utveckling av gemensam behandling

I propositionen föreslås möjlighet till gemensam behandling av i miljöskyddslagen och vattenlagen avsedda tillståndsansökningar och undantag enligt naturvårdslagen som hör till Tillstånds- och tillsynsverkets behörighet. Det föreslås att tillämpningsområdet för gemensam behandling enligt miljöskyddslagen och vattenlagen delvis utvidgas jämfört med nuläget, och dessutom att ansökningar som gäller vissa undantag enligt naturskyddslagen börjar omfattas av gemensam behandling som en helt ny ansökningstyp. Dessutom ska vissa tillstånd enligt marktäktslagen som hör till en statlig myndighets behörighet knytas till den gemensamma behandlingen.  

Regeringsprogrammets mål är att genom en sammanslagning av tillståndsbehandlingarna ska en ansökan i regel leda till ett enda myndighetsbeslut och en enda möjlighet att överklaga beslutet. Denna föresats främjas genom att den gemensamma behandlingen utvidgas. Den gällande miljöskyddslagen, vattenlagen och marktäktslagen innehåller bestämmelser med stöd av vilka tillståndsansökningar enligt dessa lagar i vissa situationer kan behandlas tillsammans och avgöras genom samma beslut, om detta inte av särskilda skäl ska anses onödigt (gemensam behandling). Gemensam behandling förutsätter att tillståndsansökningarna hör till samma tillståndsmyndighets behörighet. Det föreskrivs om gemensam behandling mellan å ena sidan miljöskyddslagen och vattenlagen, och å andra sidan miljöskyddslagen och marktäktslagen.  

Under beredningen bedömdes möjligheten att föreskriva mer heltäckande än nu om gemensam behandling. Tillståndsuppgifter enligt miljöskyddslagen, vattenlagen och naturvårdslagen börjar i och med ämbetsverksreformen hör till Tillstånds- och tillsynsverkets behörighet, varför det är naturligt att stärka den gemensamma behandlingen av tillstånd enligt dessa lagar. Däremot hör marktäktstillstånd i huvudsak till kommunernas behörighet, och avsikten är inte att ändra på denna behörighet.  

Enligt förslaget ska i miljöskyddslagen, vattenlagen och 66 eller 83 § i naturvårdslagen avsedda tillståndsansökningar som avser eller väsentligt anknyter till samma verksamhet eller projekt behandlas tillsammans och avgöras genom samma beslut, om detta inte av särskilda skäl ska anses onödigt. I fråga om undantag enligt naturvårdslagen kan separat behandling också komma på fråga, om detta i övrigt är motiverat. Ändring i beslutet ska också sökas på en och samma gång. 

Enligt den gällande regleringen är gemensam behandling av ansökningar enligt miljöskyddslagen och vattenlagen begränsad till verksamhet som orsakar risk för förorening av vatten, men i fortsättningen föreslås alla ansökningar enligt miljöskyddslagen och vattenlagen omfattas av gemensam behandling, om detta inte ska betraktas som onödigt. Förutsättningen är dock att ansökningarna gäller samma projekt eller verksamhet. I fråga om undantag enligt naturvårdslagen ska den gemensamma behandlingen begränsas till endast de ansökningar och situationer som i regel kan ha en funktionell anknytning till en ansökan om miljötillstånd eller en tillståndsansökan enligt vattenlagen. Med stöd av naturvårdslagen fattas också andra beslut vid Tillstånds- och tillsynsverket, som dock i regel inte har någon anknytning till andra tillståndsförfaranden. 

Med avvikelse från nuläget ska det inte längre föreskrivas separat om gemensam behandling i respektive lag, utan det föreskrivs koordinerat om gemensam behandling i den nya lagen om behandling av miljöärenden (se förslaget i avsnitt 4.1.2). I praktiken leder gemensam behandling av undantag enligt naturvårdslagen och ansökningar enligt miljöskyddslagen eller vattenlagen till att det förfarande som ska iakttas vid behandlingen av tillståndsärenden är kopplat till förfarandet enligt den lag som ska tillämpas på respektive fall.  

Utvidgningen av den gemensamma behandlingen förutsätter samtidigt att bestämmelserna om ändringssökande preciseras särskilt när en ansökan om undantag enligt naturvårdslagen omfattas av gemensam behandling. I fortsättningen ska ändring i ett beslut som meddelats vid gemensam behandling sökas enhetligt hos Vasa förvaltningsdomstol och besvärsrätten bestäms utifrån miljöskyddslagen och vattenlagen. Bestämmelser om det förfarande som ska iakttas vid gemensam behandling och besvärsrätten föreslås ingå i lagen om behandling av miljöärenden.  

Detta inverkar särskilt på sammansättningen hos den fullföljdsdomstol som handlägger ett ärende enligt naturvårdslagen samt på besvärsrättens omfattning. Eftersom miljöskyddslagens eller vattenlagens besvärssystem ska tillämpas på sökandet av ändring i ett gemensamt tillstånd, utvidgar detta de ärenden som Vasa förvaltningsdomstol och högsta förvaltningsdomstolen ska behandla i en sammansättning för ärenden enligt miljöskyddslagen och vattenlagen materiellt till naturvårdslagen.  

Bestämmelser om förvaltningsdomstolens sammansättning i ärenden enligt miljöskyddslagen eller vattenlagen finns i 12 § 2 mom. i lagen om förvaltningsdomstolarna (430/1999), enligt vilket i sammansättningen ska förutom de lagfarna ledamöterna alltid ingå en eller flera ledamöter som är förtrogna med det naturvetenskapliga eller tekniska området. Eftersom tillstånd vid gemensam behandling meddelas i förfarande enligt miljöskyddslagen eller vattenlagen och bestämmelserna om ändringssökande i de lagarna tillämpas på det, ska det behandlas i den sammansättning som anges i lagbestämmelsen. Samtidigt är besvärsrätten i fråga om ärenden som behandlas vid gemensam behandling något vidare än enligt naturvårdslagens bestämmelser. Detta beror på att i naturvårdslagen är sammanslutningars besvärsrätt delvis mer begränsad än enligt miljöskyddslagen eller vattenlagen vad gäller sammanslutningarnas syfte och geografiska område. Propositionen innehåller också förslag till lagar om ändring av lagen om högsta förvaltningsdomstolen, domstolslagen och lagen om förvaltningsdomstolarna. Genom små ändringar av de nämnda lagarna förtydligas den reglering som gäller sammansättningen vid avgörande i situationer där den gemensamma behandling som föreslås i lagen om behandling av miljöärenden tillämpas.  

4.1.4  Upphävande av samordningslagen

I propositionen föreslås det att den gällande samordningslagen (i sin nuvarande form) upphävs. Ett centralt och identifierat utvecklingsobjekt för bestämmelserna om miljörelaterade tillståndsförfaranden och genomförandet av samservicemodellen var den gällande samordningslagen, som har tillämpats på endast ett tillstånd efter ikraftträdandet.  

Under beredningen bedömdes de allmänna utgångspunkterna för lagen, bristerna i den samt lagens funktionsduglighet och behovet av den på ett övergripande sätt. Så som konstaterats ovan är utvecklandet av samordningslagen på många sätt kopplat till andra förslag i denna proposition, så förslagen kan inte granskas separat från varandra. Förslaget till ny lag om behandling av miljöärenden, det föreslagna tillägget om gemensam behandling av vissa tillstånd till undantag enligt naturvårdslagen med beslut enligt miljöskyddslagen och vattenlagen samt de ändringar som bereds samtidigt i bygglagen i fråga om den bindande handläggningstiden för tillstånd för byggande har beaktats i bedömningen av funktionsdugligheten och tillämpningsområdet för samordningslagen. 

Naturvårdslagens undantag som gäller naturtyper eller artskydd föreslås i fortsättningen i egenskap av tillstånd som hör till Tillstånds- och tillsynsverkets behörighet omfattas av gemensam behandling av tillstånd enligt miljöskyddslagen och vattenlagen, vilket i praktiken avför dem från samordningslagens tillämpningsområde. Dessutom kan de föreslagna ändringen i bygglagen beträffande en tidsfrist på tre eller sex månader (beroende på tillståndsansökan) för behandlingen av tillstånd för byggande som hör till kommunens behörighet i praktiken leda till att det är omöjligt att tidsmässigt samordna dem med miljö-, vatten- och marktäktstillstånd. De totala handläggningstiderna för miljötillstånd, tillstånd enligt vattenlagen och vissa undantag enligt naturvårdslagen som föreslås omfattas av gemensam behandling vore oundvikligen längre än tidsfristen för tillstånden för byggande, vilket gör det svårt att samordna tillstånden tidsmässigt.  

Det ovannämnda förslaget att utvidga den gemensamma behandlingen till undantag enligt naturvårdslagen samt ändringarna av handläggningstiden i bygglagen krymper tillämpningsområdet för den nuvarande samordningslagen.  

Vid bedömningen av lagstiftningen om samordning har också beaktats riksdagens uttalande om samordning av tillstånd, som godkändes i samband med ändringen av gruvlagen. I uttalandet förutsatte riksdagen att samordningen av gruvtillstånd och miljötillstånd främjas. Samordningen av tillståndsförfaranden ska trygga en process som är snabb, smidig och förutsägbar utan att den äventyrar miljömålen (Riksdagens svar RSv 295/2022 rd – RP 126/2022 rd Riksdagens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av gruvlagen). Trots att samordningslagen inte tillämpats mycket är det ändå nödvändigt att behålla möjligheten till samordning av tillstånd, särskilt när det gäller tillstånd enligt miljöskyddslagen och tillstånd med anknytning till gruvverksamhet. 

Till följd av att lagen upphävs föreslås att bestämmelserna om samordning av tillstånd som hör till Tillstånds- och tillsynsverkets samt Säkerhets- och kemikalieverkets behörighet (i delvis ändrad form) tas in i lagen om behandling av miljöärenden. 

4.1.5  Företräde vid tillståndsförfarande och ändringssökande

Den föreslagna lagen om behandling av miljöärenden innehåller förslag till två paragrafer om företräde.  

I lagen om behandling av miljöärenden föreskrivs om tidsbundet företräde för vissa projekt för grön omställning vid Tillstånds- och tillsynsverket fram till utgången av 2030. Det är fråga om det gällande företrädet för projekt för grön omställning, vars giltighetstid förlängs med fyra år genom denna proposition. Regleringen motsvarar i huvudsak regleringen i den nuvarande lagen om behandling av miljöskydds- och vattenärenden vid regionförvaltningsverken. Ett tillägg jämfört med den nuvarande regleringen är att företräde kan också sökas av den som ansöker om tillstånd för en datacentral där merparten av den spillvärme som produceras tas till vara samt för ett kärnkraftverk. För tillståndsärenden som ska behandlas i det tidsbundna företrädesförfarandet föreskrivs också en handläggningstid på högst 12 månader.  

Dessutom förenhetligas företrädesförfarandet i fråga om behandlingen av ansökningar enligt vissa EU-rättsakter. Bakom denna företrädesreglering finns vissa EU-förordningar: förordningen om kritiska råmaterial och förordningen om nettonollindustrin. Till lagen om behandling av miljöskydds- och vattenärenden vid regionförvaltningsverken har redan i början av 2025 fogats bestämmelser om utseende av kontaktpunkt och dess uppgifter, vilka baserar sig på förordningen om kritiska råmaterial och förordningen om nettonollindustrin, samt om företräde för strategiska projekt, enligt dessa förordningar. Den bestämmelser som föreslrås i lagen om behandling av miljöärenden gäller behandlingen av tillståndsärenden enligt miljöskyddslagen och vattenlagen samt av tillståndsärenden som avgörs vid gemensam behandling vid Tillstånds- och tillsynsverket. Vid behandlingen ska verket ge tillståndsansökningar som gäller strategiska projekt enligt dessa förordningar företräde i förhållande till andra anhängiga tillståndsansökningar. 

Samtidigt förlängs giltighetstiden för de temporära bestämmelserna om skyndsam behandling av besvär som anförts över beslut som meddelats vid företrädesförfarandet med fyra år, dvs. till utgången av 2032. Den skyndsamma behandlingen av besvärsärenden ska i fortsättningen också gälla ärenden som behandlats i det nya företrädesförfarandet för strategiska projekt enligt EU-förordningarna. 

Antalet ärenden som behandlats i förträdesförfarandet och handläggningstiderna beskrivs i avsnitt 2.2.2. Uppgifter som antalet besvärsärenden som behandlats eller behandlas skyndsamt i förvaltningsprocessförfarande ingår i samma avsnitt. Utifrån dessa uppgifter kan man bedöma att antalet tillståndsärenden som fått företräde inte är särskilt stort i förhållande till det totala antalet tillståndsansökningsärenden enligt miljöskyddslagen och vattenlagen. Motsvarande bedömning kan också göras i fråga om antalet besvärsärenden som behandlats skyndsamt i förvaltningsprocessförfarande.  

Det är motiverat att utvidga bestämmelserna om företräde till datacentraler och kärnkraftverk samt att förenhetliga ansökningarna enligt vissa EU-rättsakter med beaktande av de ovannämnda EU-förordningarna, målet att främja grön och ren omställning samt erfarenheterna hittills av det gällande företrädet. Målen med förslagen är att främja investeringar i grön omställning genom att påskynda de tillståndsförfaranden som gäller den. Exempelvis i Finland pågår flera projekt för att producera kärnenergi i framtiden. En miljökonsekvensbeskrivning utarbetas som bäst angående förlängning av drifttillståndet och eventuell effekthöjning för kärnkraftverksenheterna OL1 och OL2. De tillstånd som hänför sig till detta ska enligt planerna kunna börja behandlas av myndigheterna före 2030. Förutom en smidig tillståndsbehandling skulle det således också vara motiverat att behandlingen av besvär med kopplingar till den nationella företrädesordningen påskyndas i förvaltningsdomstolarna. 

Riksdagens miljöutskott har i sitt betänkande MiUB 13/2022 rd – RP 128/2022 rd behandlat grunder för det gällande företrädet 2022. Synpunkterna i betänkandet, såsom energiomställningen för att avskaffa fossil energi, är fortfarande nödvändiga för att begränsa effekterna av klimatförändringar. Efter Rysslands fortsatta invasion av Ukraina har också strävandena efter att frigöra sig från rysk energi medfört behov av att ännu snabbare genomföra en energiomställning baserad på förnybar energi. Omställningen för att begränsa klimatförändringar måste genomföras så att det inte uppstår ett ohållbart tryck på naturen och användningen av naturresurser.  

Förslagen är nödvändiga med avseende på långsiktiga investeringar liksom en förutsägbar och stabil verksamhetsmiljö.  

4.1.6  Åtgärder för att göra tillståndsförfaranden som baserar sig på EU-rättsakter smidigare

4.1.7  Samordning av MKB-förfarandet och tillståndsförfarandena

Det föreslås att samordningen av tillståndsförfarandet och MKB-förfarandet främjas så att tillämpningsområdet för samtidigt hörande om miljökonsekvensbeskrivningen och tillståndsansökan utvidgas. I fortsättningen ska samtidigt hörande kunna ordnas i fråga om alla projekt som lämpar sig för det och där Tillstånds- och tillsverket är avgörande myndighet.  

Den projektansvarige ska lägga fram ett initiativ om gemensamt hörande till kontaktmyndigheten innan MKB-förfarandet inleds, och saken behandlas under en förhandsöverläggning. Kontaktmyndigheten och tillståndsmyndigheten kan komma överens om gemensamt hörande i enlighet med 5 § i MKB-lagen. Kontaktmyndigheten, som i egenskap av den myndighet som ansvarar för att bedömningsförfarande ordnas ska säkerställa att bedömningsförfarandet genomförs på ändamålsenligt sätt, meddelar sitt avgörande om hur saken ska behandlas så att den projektansvarige kan beakta saken i bedömningsprogrammet. Samtidigt hörande förutsätter att ett projektalternativ har valts i miljökonsekvensbeskrivningen.  

Gemensamt hörande ska fortfarande vara frivilligt och den projektansvarige kan även i fortsättningen genomföra MKB-förfarandet separat eller gemensamt med projektplaneringen. Det är också möjligt att kombinera hörandet om MKB-förfarandet och projektplaneringen. 

Eftersom tillståndsmyndigheten ska granska tillståndsansökan före hörandet, förskjuts inledandet av hörandet om MKB-beskrivningen i motsvarande mån. Av denna orsak bör tidpunkten för kungörandet av miljökonsekvensbeskrivningen justeras, eftersom den inte nödvändigtvis kan kungöras omedelbart när gemensamt hörande tillämpas.  

4.1.8  Samordning av MKB-förfarandet och Naturabedömning samt andra ändringar av naturvårdslagen

Samordning av MKB-förfarandet och Naturabedömning främjas genom att det fastställs som huvudregel att Naturabedömning ska göras i samband med MKB-förfarandet. Undantag från huvudregeln ska kunna göras endast av särskilda skäl.  

Om det är fråga om ett projekt för förnybar energi enligt RED III-direktivet ska undantaget som gäller särskilda skäl dock inte kunna tillämpas, utan bedömningarna ska alltid göras gemensamt. De ändringar som RED III-direktivet förutsätter har delvis genomförts genom den lag om ändring av naturvårdslagen (422/2024) som trädde i kraft den 1 juli 2024 och som baserade sig på regeringens proposition RP 41/2024 rd. De ändringar som föreslås här preciserar lagens ordalydelse för att klarlägga att huvudregeln är att MKB- och Naturabedömningarna görs samtidigt.  

Genom ämbetsverksreformen indras NTM-centralerna och deras uppgifter överförs till Tillstånds- och tillsynsveket. Av denna orsak föreslås det i propositionen att sådant utlåtande om Naturabedömning som det nuvarande inte ska begäras av Tillstånds- och tillsynsverket, om verket självt samtidigt är behörig tillståndsmyndighet. Även om det inte längre föreskrivs om ett internt remissförfarande, ska beaktandet av väsentliga aspekter i princip basera sig på skriftlig dokumentation inom myndigheten. Tillstånds- och tillsynsmyndigheten ska ge utlåtande på motsvarande sätt som i nuläget endast till en annan myndighet som beviljar tillståndet eller godkänner planen.  

Samtidigt föreslås det att tidsfrister för det utlåtande av myndigheten eller områdets innehavare som Natura 2000-bedömningen förutsätter ändras för att påskynda behandlingen i situationer där Tillstånds- och tillsynsverkets utlåtande fortfarande behövs. Enligt den gällande lagen är tidsfristen för utlåtande sex månader, men det föreslås att tiden förkortas till tre månader. I det nya verket kan en tidsfrist på tre månader anses tillräcklig för utlåtande. Tidsfristen har delvis koppling till MKB-bedömningen, för enligt den gällande lagen är tiden för utlåtande redan för närvarande 2–4 månader, om bedömningarna görs gemensamt.  

4.1.9  Övrig översyn av MKB-förfarandet

Propositionen innehåller också flera andra förslag som främjar ett smidigt MKB-förfarande. 

Under beredningen av propositionen framkom det att bedömningsprogrammen och miljökonsekvensbeskrivningarna blir alltmer omfattande och att den noggrannhetsnivå som krävs av utredningarna för MKB-förfarandet är överdriven. För att rätta till detta föreslås ändringar i framför allt kraven på bedömningsprogrammets innehåll i MKB-förordningen. Det nationella genomförandet av MKB-direktivet möjliggör knappt några ändringar i kraven på miljökonsekvensbeskrivningens innehåll.  

För att rätta till situationen krävs dessutom att rutinerna utvecklas avsevärt. Arbetet kunde utgöra en naturlig del av projektet för genomförande av tjänster över en disk, där rutiner för det nya Tillstånds- och tillsynsverkets miljöuppgifter utvecklas och utarbetas. I utvecklingsarbetet borde involveras även de projektansvariga, konsulter samt sådana myndigheter och intressegrupper som yttrar sig om miljökonsekvensbedömningens omfattning och noggrannhet. 

Omnämnandet av lindrande åtgärder i de uppgifter som krävs av den projektansvarige för beslutsfattandet överförs för tydlighetens till 1 § i MKB-förordningen, där de övriga uppgifter som krävs av den projektansvarige för beslutsfattandet uppräknas. Strävan med ändringen är att bättre föra fram möjligheten att presentera lindrande åtgärder. 

I MKB-lagen föreslås ett förfarande där den projektansvarige kan ta initiativ till att inleda MKB-förfarande utan ett beslut i det enskilda fallet. Förslagets syfte är att påskynda inledandet av MKB-förfarande i klara fall och undvika administrativ börda för såväl den projektansvarige som den kontaktmyndighet som ansvarar för beslutet. Även som snabbast räcker det flera månader att fastställa behovet av bedömningsförfarande, när information insamlas för beslutsfattandet och myndigheterna hörs innan beslut fattas. Den behöriga myndigheten behåller rätten att bestämma om förfarandet lämpar sig för projektet. 

I MKB-lagen föreslås dessutom möjlighet att bevilja undantag från tillämpning av MKB-förfarandet på det sätt som möjliggörs i artikel 2.4 i MKB-direktivet. Undantag från tillämpning av MKB-förfarandet ska kunna beviljas för ett enskilt projekt i en situation där det på grund av projektets brådskande karaktär skulle vara omöjligt att genomföra MKB-förfarandet utan att äventyra projektets syfte. Trots att det tills vidare inte har framkommit något nationellt behov av att tillämpa ett sådant undantag, anses det nödvändigt att foga möjligheten till undantag till den nationella lagstiftningen med tanke på framtiden. I enlighet med Europeiska kommissionens anvisningar och EU-domstolens rättspraxis är bestämmelsens tillämpningsområde snävt och undantag kan tillämpas endast i exceptionella situationer. De projekt som omfattas av tillämpningsområdet för undantag ska betraktas som så viktiga med tanke på allmänintresset att det ankommer på statsrådets allmänna sammanträde att avgöra saken. 

För att genomföra regeringsprogrammets föresats om tillämpning av MKB-förfarandet på vindkraftsprojekt föreslås att MKB-gränsen för vindkraftsprojekt sänks från 10 kraftverk till 5 kraftverk. Den totala effekten föreslås förbli 45 MW. Regeringsprogrammet innehåller en föresats om att storleksgränsen i fortsättningen ska gälla alla industriprojekt. Det finns inte någon entydig definition av verksamhet i industriell skala. I MKB-direktivets punkt om kemisk industri hänvisas till industriell skala. I kommissionens tolkningsvägledning för MKB-direktivets projektförteckning (Interpretation of definitions of project categories of annex I and II of the EIA Directive (2015)) hänvisas i fråga om definitionen av industriell skala till riktlinjerna för tolkning av industriutsläppsdirektivet (Q&A osa. IED Annex I.9 What is the meaning of "production on an industrial scale in Annex I section 4"?) som följer: När industriell skala fastställs ska man beakta flera aspekter bl.a. produktens karaktär, industriell karaktär hos anläggningen eller apparaterna som används vid produktionen, produktionsvolym samt kommersiellt syfte (verksamhet mot vederlag). I riktlinjerna konstateras det att produktion för kommersiella syften är ett starkt tecken på att skalan är industriell, men det räcker inte som enda kriterium. Även miljökonsekvenserna lyfts fram. Icke-industriell skala är åter tillverkning enbart för eget bruk (hushåll, forskning, laboratoriebruk). MKB-lagen förutsätter att projekten enligt projektförteckningen alltid, oberoende av omgivning, sannolikt medför betydande miljökonsekvenser (3 § 1 mom. i MKB-lagen), vilket har beaktats när storleksgränsen fastställts. Trots att även ett enskilt vindkraftverk kan vara kommersiellt, kan det inte anses uppfylla MKB-lagens ovannämnda villkor för ett projekt som ska tas in i projektförteckningen. Det bör påpekas att ett projekt som underskrider projektförteckningens storleksgräns kan underkastas MKB-förfarande genom ett enskilt beslut, om det konstateras att det sannolikt medför betydande miljökonsekvenser. 

4.1.10  Utveckling av elektronisk kommunikation

Som ett led i projektet för samservicetjänster utvecklas digitala tjänster. Fungerande elektroniska system är en central förutsättning för att uppnå smidighet och enhetlighet i behandlingen av miljöärenden samt för att genomföra förslagen i denna proposition. Förslagen om utveckling av elektronisk kommunikation gäller en större helhet än denna proposition.  

I lagen om behandling av miljöärenden föreslås bestämmelser om att ansökningar som gäller ett projekt ska lämnas in till Tillstånds- och tillsynsverket elektroniskt. Om verksamhetsutövaren är en fysisk person, kan tillståndsansökan emellertid lämnas in på papper. Avsikten är att den elektroniska kontaktpunkten ska utnyttjas enhetligt för kontaktpunktsmyndighetens uppgifter. 

Det allmänna målet för digital samservice är att samla kommunikationen kring det nya Tillstånds- och tillsynsverkets tillstånds- och tillsynstjänster till tjänsten Tillstånd och tillsyn. Tjänsterna sammanförs stegvis så att en befintlig tjänst integreras med den eller alternativt skapas en ny e-tjänst. Om en tjänst ännu inte finns som e-tjänst inrättas de tjänster som man väljer att genomföra som e-tjänster i tjänsten Tillstånd och tillsyn. 

Tjänsten Tillstånd och tillsyn är en del av helheten Finlands digitala kompass som möjliggör digitalisering av händelser i människors liv och företagens verksamhet. Tjänsten utvecklas aktivt och nya tillstånd och meddelanden fogas till tjänsten stegvis. Arbets- och näringsministeriet och miljöministeriet har sedan ingången av 2024 effektiviserat sitt samarbete i syfte att ta i bruk tjänsten Tillstånd och tillsyn som ett enda serviceställe för miljörelaterade ärenden i samband med regionförvaltningsreformen. 

Miljöministeriet har 2023 slutit ett samarbetsavtal med finansministeriet om att förbättra produktiviteten hos tillståndsprocesserna och tillsynsprocesserna genom att utveckla digitaliseringen (LUVAKE), och inom ramen för det utvecklas servicehelheter med produktivitetsfinansiering fram till 2027. I detta projekt beaktas även gemensam utveckling, som säkerställer att de lösningar som genomförs inom projektet är kundorienterade, effektiva och interoperabla mellan såväl NTM-centralerna och regionförvaltningsverken som med andra digitaliseringsprojekt. Behoven och möjligheterna när det gäller projektet Tillstånd och tillsyn samt projektet Ryhti, som bygger upp datasystemet för den byggda miljön, beaktas. I början av 2024 har miljöministeriet dessutom inlett det s.k. YTY-projektet som utvecklar informationsstrukturer och interoperabilitet inom miljövården. Inom detta projekt är målet att identifiera och skapa informationsmodeller för uppgifter som är gemensamma för olika informationssystem och möjliggöra enhetligt flöde och enhetlig användning av uppgifter som valts att med hjälp av integrationer och gränssnitt mellan olika system.  

En ”digital samservice” för miljöfrågor är resultat av flera digitaliseringsprojekt. Projektet Samordning av digitaliseringen av samservicetjänster (YLP Digi) är en del av miljöministeriets projekt för samservicetjänster. Samordningsprojektet inleddes våren 2024 och samordnar framskridandet av helheten för digitalisering av samservicetjänsterna. Avsikten är att i arbets- och näringsministeriets tjänst Tillstånd och tillsynstjänst bygga upp en heltäckande digital sökkanal för tillstånd. Via denna kanal kommer ansökningarna att styras till informationssystemet för den myndighet som svarar för det aktuella tillståndet. I denna tjänst kan verksamhetsutövarna ansöka om de viktigaste miljötillstånden och sköta ärenden hos den nya statliga myndigheten. Målet är att myndigheterna ska kunna använda sig av den information som andra myndigheter samlat in i samband med sina tillståndsprocesser. De nuvarande tjänsterna kan användas i utvecklingsarbetet.  

Det är naturligt att genomföra de ändringar i fråga om digitaliseringen som RED III-direktivet kräver genom att komplettera den RED II-tjänst som redan finns i tjänsten Tillstånd och tillsyn. Dessutom bör det utredas vilka digitaliseringsåtgärder som förordningen om nettonollindustrin och förordningen om kritiska råmaterial kräver. På grund av de ändringar i gemenskapslagstiftningen som beslutas våren tillkommer från och med 2026 ytterligare behov av att samla information, göra den tillgänglig för allmänheten, publicera den i datanätet och lämna den till Europeiska kommissionen. Strävan är att i så stor utsträckning som möjlighet hantera och publicera information genom att utnyttja nuvarande tjänster som produceras av UF-centret. Utvecklingen kommer emellertid att kräva resurser, som man ännu inte har förberett sig på i planen för de offentliga finanserna.  

4.2.1  Allmänt

Det är utmanande att bedöma konsekvenserna av de ändringar som föreslås i fråga om de tillståndsförfaranden som hör till Tillstånds- och tillsynsverkets behörighet, eftersom förslagen i många avseende är beroende av såväl hur Tillstånds- och tillsynsverkets rutiner utvecklas och hur smidiga de blir som hur de digitala verktygen börjar fungera. Dessutom måste man beakta förändringarna i den allmänna verksamhetsmiljön i samhället samt andra projekt som på olika sätt anknyter till utvecklingen av tillståndsförfarandena och som behandlas mer ingående i avsnitt 11.1. Det nya Tillstånds- och tillsynsverkets sektorsövergripande och rikstäckande verksamhet samt stärkta centraliserade expertis kan tillsammans med förslagen här antas göra tillståndsförfarandena smidigare och mer förutsägbara, men bedömningen är i detta skede förenad med osäkerheter. Det bör beaktas att förslagen här delvis hänför sig till ändringar i myndighetsstrukturen som träder i kraft först i början av 2026 och till utvecklingen av den nya myndighetens verksamhet.  

Miljöutskottet konstaterar i sitt betänkande om ändring av lagen om behandling av miljöskydds- och vattenärenden vid regionförvaltningsverken (MiUB 14/2024 rd – RP 196/2024 rd) att utskottet tidigare betonat (MiUU 1/2023 rd – U 7/2023 rd) att miljörelaterade tillståndsförfaranden har en viktig roll inte bara för att klimat- och naturmålen ska nås utan också med tanke på investeringarna i den gröna omställningen och en förutsägbar verksamhetsmiljö, den ekonomiska tillväxten och hanteringen av miljörisker. Utskottet har länge uppmuntrat till utveckling av miljötillståndsförfarandena och betonat att fungerande och smidiga miljötillståndsförfarandet kräver inte bara att lagstiftningen är uppdaterad utan också att förvaltningen är tydlig, myndigheterna har tillräckliga resurser och att digitaliseringen utnyttjas effektivt. Enligt utskottet kan funktionella och processuella fördelar i verksamheten uppnås genom att förvaltningen centraliseras till en enda riksomfattande miljömyndighet. 

De förslag som läggs fram här, t.ex. lagen om behandling av vissa miljöärenden vid Tillstånds- och tillsynsverket och bestämmelserna i den om proaktiv styrning och samverkan, samordning och gemensam behandling, baserar sig delvis på gällande bestämmelser, men när de uppdateras, utvidgas och sammanförs i en lag främjas hanteringen av tillståndsförfarandena som en helhet. Förslagen kan också vara ägnade att förkorta tillståndsförfarandets totala längd samt öka förutsägbarheten. För den som ansöker om tillstånd bedöms de föreslagna ändringarna synas t.ex. så att behandlingen av ärenden blir mer enhetlig och förutsägbar, den proaktiva diskussionen med myndigheten och myndighetsstyrningen stärks, förfarandena blir tydligare, den elektroniska kommunikationen effektiviseras och handläggningstiderna förkortas. 

Den nya lagen om behandling av vissa miljöärenden vid Tillstånds- och tillsynsverket ersätter den nuvarande lagen om behandling av miljöskydds- och vattenärenden vid regionförvaltningsverken. Den lagen upphävs till följd av regionförvaltningsreformen och den påföljande nedläggningen av regionförvaltningsverken. Således kan reformen betraktas som nödvändig. 

Det föreslagna upphävandet av samordningslagen baserar sig på en analys som visar att den nuvarande lagen inte fungerat och att dess tillämpningsområde krymper på grund av förändringarna i regleringsmiljön. Eftersom sökanden har kunnat besluta om samordning ska användas, och denna möjlighet knappt alls har utnyttjats i praktiken, kan man anta att upphävandet av lagen inte har några särskilt betydande konsekvenser med avseende på tillståndsförfarandenas smidighet. Inrättandet av Tillstånds- och tillsynsverket samt klarläggandet av bestämmelserna om tillståndsförfaranden bidrar dock sannolikt till att främja myndigheternas samarbete kring tillståndsförfarandena både inom Tillstånds- och tillsynsverket och i förhållande till andra myndigheter, vilket är viktigt med tanke på smidigheten. Det är också nödvändigt att beakta att centraliseringen av statens tillståndsuppgifter och den stärkta proaktiviteten samt eventuella konsekvenser av t.ex. förordningen om kritiska råmaterial kan öka verksamhetsutövarnas intresse för samordningsförfarandet. NTM-centralernas myndighetsuppgifter i anslutning till MKB-förfarandet överförs också till Tillstånds- och tillsynsverket, vilket främjar samordningen av olika faser i förfarandet inom samma verksamhet. 

Konsekvenserna av att den gemensamma behandlingen utvidgas hänför sig i första hand till undantag enligt naturvårdslagen, eftersom gemensam behandling av tillstånd enligt miljöskyddslagen och vattenlagen redan är etablerad praxis och till denna delar föreslås inga betydande ändringar i regleringen. Det bör dock påpekas att även när det gäller miljöskyddslagen och vattenlagen utvidgas tillämpningsområdet något och omfattar i princip vid sidan av verksamhet som orsakar risk för förorening av vatten även andra potentiella anmälningar enligt miljöskyddslagen och vattenlagen som gäller samma verksamhet eller projekt, om inte gemensam behandling är onödig. I praktiken bedöms detta ändå inte innebära någon betydande förändring jämfört med nuläget. Konsekvenserna av utvidgningen av den gemensamma behandlingen för tillståndsprocesserna på allmän nivå är sannolikt ganska små i kvantitativt hänseende. Antalet fall där man hos Tillstånds- och tillsynsverket kommer att behandla ett tillstånd till undantag enligt naturvårdslagen tillsammans med ett tillstånd enligt vattenlagen eller ett miljötillstånd beräknas på basis av antalet beslut om undantag under åren 2015–2023 uppgå till högst några tiotal per år. Å andra sidan är de undantag som naturvårdslagen kräver särskilt från skyddet av arter ofta betydelsefulla för inledandet av verksamheten. Om undantag inte beviljas är det i allmänhet inte heller möjligt att inleda verksamheten på planerat sätt. Då kan samtidig behandling av miljötillstånd och vattenhushållningstillstånd samt tillstånd till undantag enlig naturvårdslagen vid samma myndighet, ett enda tillståndsbeslut och besvärsrätten i anslutning till det göra tillståndsprocessen som helhet väsentligt smidigare och snabbare.  

Till den del det är fråga om gemensam behandling vid Tillstånds- och tillsynsverket kan den i någon mån antas påverka den totala handläggningstiden för tillståndsansökningar. Detta kommer på fråga särskilt i sådana fall där ett tillstånd till undantag enligt naturvårdslagen är med. Vid bedömningen måste man beakta att i nuläget har undantag enligt naturvårdslagen avgjorts självständigt av NTM-centralerna, oberoende av regionförvaltningsverkets övriga tillståndsförfarande, och därför är det svårt att bedöma hur den utvidgade gemensamma behandlingen påverkar den totala längden. I nuläget har processen som gäller tillstånd till undantag kunnat vara anhängig redan före andra tillståndsansökningar, men också samtidigt eller senare. Handläggningstiden för en ansökan som gällt enbart undantag enligt naturvårdslagen har kunnat vara kortare än för miljötillstånd eller tillstånd enligt vattenlagen. Med tanke på handläggningstiden är det dock väsentligt att beakta den tillståndshelhet som projektet kräver. Att den gemensamma behandlingen gör förfarandet snabbare beror på att undantag enligt naturvårdslagen och de utredningar som hänför sig till dem kan förutsägas och beaktas samtidigt med andra utredningar, som en del av den övriga tillståndsprocessen.  

Förslagen om samordning av tillståndsförfarandet och MKB-förfarandet bedöms på allmän nivå göra tillståndsförfarandet smidigare. Utvidgningen av tillämpningsområdet för gemensamt hörande om MKB-beskrivningen och tillståndsansökan gör det möjligt att bättre samordna de utredningar och behövs och påskyndar förfarandena. Antalet projekt som lämpar sig för gemensamt hörande kan antas variera årligen eller periodvis. Enligt NTM-centralernas bedömning skulle cirka 8 projekt (7 procent av de MKB-projekt som inleddes under året) ha kunnat vara lämpliga för gemensamt hörande om tillståndsansökan och MKB-förfarandet 2022, och 2023 kunde antalet lämpliga projekt ha varit cirka 19 (19 procent av de MKB-projekt som inleddes under året).  

Ett med tanke på konsekvensbedömningen väsentligt ramvillkor hänför sig också till de elektroniska systemens funktionsduglighet. Trots att en del av förslagen kan genomföras utan ett heltäckande och interoperabelt tillståndssystem, förutsätter en stor del av förslagen fungerande elektronisk ärendehantering. Detta gäller såväl den inledande fasens proaktiva styrning och samverkan som behandlingen och avgörandet av tillståndsansökningar. Såsom konstateras i avsnitt 4.1.10 pågår utvecklingsarbete som gäller detta. Projektet Samordning av digitaliseringen av samservicetjänster inleddes våren 2024 och är en del av miljöministeriets projekt för samservicetjänster. 

4.2.2  Ekonomiska konsekvenser

4.2.3  Konsekvenser för myndigheternas verksamhet

Miljölagstiftningen och dess omvärld kan antas kan blivit mer krävande för tillstånds- och tillsynsmyndigheterna. Förändringen har framskridit långsamt över en längre tid. De frågor som ska behandlas har hela tiden blivit mer komplicerade och djupgående och kräver allt större sakkunskap. Samtidighet har också den arbetsmängd som förfarandena kräver ökat. 

Exempelvis den gröna omställningen har fört med sig ett verksamhetsfält som utvecklas snabbt och där nya och många olika slags tekniker utmanar såväl aktörernas som myndigheternas kunnande. Under de närmaste åren förväntas ett betydande antal projekt för grön omställning nå pilotutrednings- och tillståndsfasen när investeringsplanerna framskrider, vilket utmanar myndigheternas verksamhet och tillräckligheten av de resurser som krävs. Exempelvis resursernas tillräcklighet har redan i nuläget setts som en central faktor som fördröjer tillståndsbehandlingen. 

När det gäller konsekvenserna för myndigheterna bör man beakta att de förslag som läggs fram här står i direkt förbindelse med reformen av statens regionförvaltning, som har en betydande inverkan på myndigheterna, såväl administrativt och innehållsmässigt som vad verksamhetsformerna beträffar. Dessa konsekvenser har bedömts i det propositionsutkast som gäller reformen av statens regionförvaltning. Sammanslagningen av regionförvaltningsverkens och NTM-centralernas i stor utsträckning etablerade verksamhetsformer och deras anställda till det nya Tillstånds- och tillsynsverket innebär en betydande ändring jämfört med nuläget. Det är dock utmanande att särskilja konsekvenserna av förslagen i denna proposition från regionförvaltningsreformens konsekvenser, eftersom de i många avseenden överlappar varandra.  

Efter reformen ska uppgifter som avser miljölagstiftningen skötas av Tillstånds- och tillsynsverket, livskraftscentralerna, landskapsförbunden och kommunerna. I fråga om miljöärendena kommer överföringen från regionsförvaltningsverken och NTM-centralerna till en enda tillstånds-, styrnings- och tillsynsmyndighet att förbättra verksamhetens flexibilitet, och betydande synergifördelar kommer att uppnås då tillstånds- och tillsynsärendena i administrativt hänseende hör till samma myndighet. Ändringen stärker också en mer helhetsinriktad behandling av ärenden, effektiviserar informationsutbytet, minskar antalet utlåtanden som begärs av myndigheterna samt behovet av ändringssökande. Ändringen förutsätter dock fungerande förfaranden inom myndigheten för att samordna olika uppgiftshelheter och t.ex. främja en smidig tillståndsbehandling.  

Genom att sammanföra och koncentrera statens miljörelaterade tillstånds-, styrnings- och tillsynsuppgifter till Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet, som får rikstäckande behörighet, skapas förutsättningar för att sköta dessa uppgifter på ett mera kundorienterat, smidigt, kostnadseffektivt och konsekvent sätt. Modellen med en rikstäckande myndighet gör det samtidigt möjligt att inrikta resurserna mer flexibelt och fördela arbetet jämnare. Modellen möjliggör dessutom mer omfattande specialisering än nu i enlighet med den kompetens som krävs vid respektive tillfälle.  

För kunden, t.ex. den som ansöker om tillstånd, försöker Tillstånds- och tillsynsverket erbjuda övergripande service, där miljörelaterade tillståndsförfaranden som hänför sig till samma ärendehelhet produceras som en sammanhängande helhet. Då producerar experterna inom verkets olika substansområden utöver de egna uppgifterna tjänster som förutsätter samordning, sammanfogning av de faser som hänför sig till förfarandena samt vid behov helt samordnade förfaranden. Avsikten är att sammanföra t.ex. MKB, Naturabedömningen, miljötillstånd och tillstånd enligt vattenlagen, undantag enligt vattenlagen och tillsynen i anslutning till dem till en enda helhet, och om möjligt också knyta sakkunskap inom områdesanvändningen, naturvården och vattenvården till samma helhet. 

Genom det lagförslag som gäller behandling av vissa miljöärenden vid Tillstånds- och tillsynsverket förutsätter t.ex. kontaktpunktsmyndighetens uppgift, den stärkta gemensamma behandlingen samt den proaktiva styrningen av tillståndsärenden och samarbetet ny slags kompetens av myndigheten, eventuellt också kunskap om projekthantering. Å andra sidan innebär förslagen i denna regeringsproposition inte några betydande ändringar i den materiella lagstiftningen, utan i huvudsak att behandlingen av ärenden och tillståndsförfarandena utvecklas. Till denna del kvarstår utgångspunkterna för tillämpning av den materiella regleringen i huvudsak oförändrade.  

Det är dock klart att när myndigheter sammanslås förändras också beredningen och behandlingen av ärenden samt beslutsfattandet delvis, vilket påverkar myndigheterna genomgående. För Tillstånds- och tillsynsverket vore det av denna orsak motiverat att i den inledande fasen – i praktiken redan före 2026 – ordna utbildning inför den nya situationen, så att den eftersträvade proaktiviteten och smidiga behandlingen av ärenden även omsätts i praktiken. Verkets anställda borde särskilt med tanke på skötseln av kontaktpunktsmyndighetens uppgift utbildas i att beakta de olika partssfärerna för olika typer av tillstånd, samrådes- och utlåtandeskyldigheterna samt meddelandet av beslut. Sådan utbildning har redan börjat beredas genom en upphandlingsprocess vid Servicecentret för kontinuerligt lärande och sysselsättning (på adressen https://www.jotpa.fi/sv/finansiering/upphandlingar/kompetens-inom-smidiggorande-av-investeringar-inom-overgangen-till-ren ).  

Den proaktiva styrning och samverkan som hänför sig till tillståndsansökans behandlingsfas kräver resurser och arbetstid av myndigheten, även om sammanslagningen av myndigheter också kan medföra betydande fördelar. Satsningen på proaktivitet får inte tas från den tid som använts för att behandla ansökningar. I stället borde målet vara att den proaktiva styrningen och samverkan i den inledande fasen ska förbättra kvaliteten på tillståndsansökningarna, vilket särskilt tillsammans med nödvändiga utredningar som görs tillräckligt tidigt kan påskynda behandlingen av tillståndsärendet. Stärkt proaktivitet kan i någon mån öka myndigheternas administrativa börda, men ökningen bedöms vara mindre än fördelarna med förslaget. Proaktivitet, enhetlighet och rättidiga förfaranden gör det möjligt att inrikta myndigheternas arbete och de tillgängliga resurserna effektivare.  

Trots styrningen och rådgivningen är det fortfarande den sökande som ansvarar för att ansökningsmaterialet är tillräckligt och lämnas in, och som fortfarande anlitar externa konsulttjänster för att ansöka om tillstånd eller specialiserad personal för att upprätta ansökan. Det bör särskilt påpekas att avsikten med förslagen om t.ex. proaktiv styrning eller kontaktpunktsmyndighet inte är att överföra verksamhetsutövarens uppgifter eller kostnader på myndigheten. Det är fortsättningsvis verksamhetsutövaren som ansvarar för att upprätta tillståndsansökan och lämna korrekt och tillräcklig information som stöd för tillståndsbehandlingen. Om det ordnas ett möte i proaktivt syfte eller för att ge rådgivning, tar det mycket av den arbetstid som myndigheten använder för behandling av tillståndsansökningar. Dessutom ska myndigheten i sin verksamhet se till att de som ansöker om tillstånd behandlas lika när det gäller den arbetstid som läggs ned på rådgivning. 

Om den gemensamma behandlingen utvidgas i fråga om ärenden som ska behandlas hos Tillstånds- och tillsynsverket så att en ansökan om undantag enligt naturvårdslagen kan behandlas tillsammans med en ansökan om miljötillstånd eller tillstånd enligt vattenlagen, kommer det i praktiken inte att ha några nämnvärda konsekvenser för myndigheternas uppgifter. Även för närvarande hör det till myndigheternas uppgifter att behandla dessa tillstånd, trots att behörigheten är delad mellan regionförvaltningsverket och NTM-centralerna. Sammanslagningen av behandlingen av dessa tillstånd eller undantag medför således inga väsentliga nya uppgifter, och det praktiska ordnandet av uppgifterna vid Tillstånds- och tillsynsverket kan skötas med nuvarande resurser och interna arrangemang inom verket. 

När det gäller samordningen av tillstånd bedöms konsekvenserna vara tämligen små, eftersom de sällan tillämpade bestämmelserna i sammanordningslagen, som föreslås bli upphävd, delvis föreslås bli överförda till lagen om behandling av miljöärenden. Det är dock nödvändigt att beakta att t.ex. centraliseringen av statens tillståndsuppgifter, den stärkta proaktiva styrningen, kontaktpunktsmyndighetens uppgifter samt genomförandet av förordningen om kritiska råmaterial kan öka verksamhetsutövarnas intresse för och allmänna behov av samordning av miljötillstånd och tillstånd enligt vattenlagen samt gruvtillstånd. Av denna orsak är det nödvändigt att ta in bestämmelserna om samordning i den nya lagen om behandling av miljöärenden, och detta kan också påverka myndigheternas uppgifter. Detta påverkas dock av såväl den internationella som den nationella verksamhetsmiljön och eventuella förändringar i den, så inverkan på myndigheternas verksamhet är svår att uppskatta närmare i detta skede.  

Beträffande förslaget om förlängning och partiell utvidgning av företrädet för grön omställning kan det konstateras att enligt den utredning som gjorts (Gaia Consulting, se avsnittet Konsekvenser för företag) är regionförvaltningsmyndigheternas och verksamhetsutövarnas erfarenhet att det gällande förträdesförfarandet i huvudsak fungerat bra. Det har också utarbetats myndighetsanvisningar om företrädesförfarandet, som upplevs som tydliga och fungerande. En viktig fördel med företrädesförfarandet ur myndigheternas synvinkel är att det för fram projekt som är viktiga med tanke på den gröna omställningen och som eventuellt kräver tilläggsresurser och erfarna tillståndshandläggare för att säkerställa en högklassig och effektiv tillståndsprocess. De projekt som har företrädesrätt är dock vanligtvis mångfasetterade och krävande, och dessutom är t.ex. handläggningstiden inte beroende av enbart tillståndsmyndigheten utan också av den sökandes resurser och eventuella behov av att komplettera ansökan. Det är också bra att fästa uppmärksamhet vid att beviljat företräde inte som sådant är ett förebud om att tillstånd kommer att beviljas, och t.ex. en DNSH-bedömning kan inte jämställas med miljökonsekvensbedömningen för tillståndsförfarandet. Dylika eventuella missförstånd kan dock undvikas t.ex. med hjälp av myndighetens proaktiva styrning och samarbete samt kontaktpunktsmyndighetens uppgifter, beträffande vilka förslag ingår i denna proposition. 

Det gemensamma hörandet om MKB-beskrivningen och tillståndsansökan bedöms intensifiera kontaktmyndighetens och tillståndsmyndighetens samarbete och effektivisera myndighetsverksamheten. Efter den inledande fasens finslipning av praxisen bedöms det i någon mån minska myndighetens sammanlagda arbetsmängd i de fall där det ordnas ett hörande mindre till följd av det gemensamma hörandet. Den projektansvariges möjlighet att ta initiativ och komma överens om inledande av MKB-förfarande utan den behöriga myndighetens beslut i det enskilda fallet minskar den behöriga myndighetens arbetsmängd när ett beslut om tillämpning av MKB-förfarande inte behöver beredas och meddelas.  

Sänkningen av storleksgränsen för MKB-förfarande för vindkraftverk bedöms öka antalet bedömningsförfaranden i någon mån, vilket kan öka behovet av kontaktmyndighetsresurser. 

Det nya Tillstånds- och tillsynsverket kommer att ha rikstäckande behörighet. Verkets operativa ledning samt dess personal kommer att ha ett betydligt större övergripande ansvar än nu för bl.a. utvecklandet av smidiga tillståndsförfaranden, främjandet av digitaliseringen samt skapandet av rikstäckande verksamhetsmodeller. Reformen kommer således att stärka utvecklingen av MKB- och tillståndsförfarandena även efter lagens ikraftträdande. 

Förslagen bedöms inte ha några betydande konsekvenser för kommunerna. Regionförvaltningsreformen påverkar inte i sig de statliga eller kommunala myndigheternas verksamhet, och i denna proposition föreslås inga ändringar i t.ex. tillsynsmyndigheternas behörighet. Trots detta är det nödvändigt att beakta förändringarna i omvärlden, eftersom till Tillstånds- och tillsynsverket sammanförs också statliga tillstånds-, styrnings- och tillsynsuppgifter som på olika sätt har kopplingar till kommunerna. Tillstånds- och tillsynsverket har rikstäckande behörighet, så det kan organisera sin process nationellt, tillämpa enhetlig avgörandepraxis i sin verksamhet samt allokera resurser och utnyttja specialkompetens flexibelt. Styrningen och tillsynen klarläggs också ur kommunernas synvinkel. Styrnings- och tillsynspraxis bedöms bli mer enhetlig, men det praktiska utvecklingsarbetet i de nya strukturerna kommer att kräva tid. 

Förslagen kan dock indirekt påverka kommunernas myndighetsförfaranden, eftersom den föreslagna lagen om behandling av miljöärenden och upphävandet av samordningslagen kan delvis förändra kommunernas och statens samarbetsstruktur inom miljöförvaltningen. Å andra sidan ändras inte den materiella lagstiftningens bestämmelser om samarbetet mellan statliga myndigheter och kommunerna. Det är dock nödvändigt att ytterligare främja kommunernas och statens samarbetsmöjligheter, så att de regionala och lokala miljömyndigheterna inte differentieras alltför mycket. 

Dessutom måste man beakta de utmaningar som hänför sig till interoperabiliteten mellan kommunernas och de statliga myndigheterna informationssystem när ett enda serviceställe utvecklas. Exempelvis har endast en del av de kommunala miljömyndigheterna tagit i bruk miljörelaterade e-tjänster på grund av den ringa volymen och de knappa resurserna. De informationssystem som används för kommunala miljöärenden står tills vidare inte i förbindelse med de statliga miljömyndigheternas system.  

4.2.4  Konsekvenser för förvaltningsdomstolarna

Förslagen har vissa konsekvenser även för förvaltningsdomstolarnas verksamhet. På det sätt som anges i avsnitt 4.2.2 har särskilt utvidgningen av gemensam behandling samt den tidsbundna förlängningen och partiella utvidgningen av företrädesförfarandet kopplingar även till förvaltningsdomstolarnas avgörandeverksamhet.  

Till följd av förslaget om att utvidga den gemensamma behandlingen till undantag enligt naturvårdslagen är det nödvändigt att precisera lagstiftningen om förvaltningsdomstolarna. Lagen om förvaltningsdomstolarna, domstolslagen samt lagen om högsta förvaltningsdomstolen innehåller bestämmelser om den sammansättning i vilken miljö- och vattenärenden bör behandlas. När den gemensamma behandlingen utvidgas delvis även till undantag enligt naturvårdslagen måste detta beaktas, men ändringarna är i stor utsträckning tekniska och bedöms inte ha några väsentliga konsekvenser.  

Dessutom bedöms utvidgningen av den gemensamma behandlingen ha smärre konsekvenser för fördelningen av arbetsmängden hos olika förvaltningsdomstolar, förutsatt att beslut överklagas. I fortsättningen ska ett beslut som meddelats i samband med en gemensam behandling i sin helhet överklagas hos Vasa förvaltningsdomstol. Arbetsmängden hos Vasa förvaltningsdomstol kan öka något, eftersom inte bara beslut enligt miljöskyddslagen och vattenlagen styrs till Vasa förvaltningsdomstol utan även besvär som gäller beslut om undantag enligt naturvårdslagen, oberoende av inom vilken förvaltningsdomstols domkrets tillstånd till undantag har beviljats. Den gemensamma behandlingen kan också få konsekvenser för storleken på Vasa förvaltningsdomstols sammansättningar vid avgörande. Arbetsmängden hos andra regionalt behöriga förvaltningsdomstolar skulle minska i motsvarande grad. I vilket fall som helst beräknas konsekvenserna vara små eftersom det årliga antalet nya beslut som meddelas i samband med gemensam behandling antas bli måttligt. 

När den gemensamma behandlingen i vissa situationer utsträcks till undantag enligt naturvårdslagen påverkar det i någon mån också sammansättningen hos den fullföljdsdomstol som behandlar ett ärende enligt naturvårdslagen samt besvärsrättens omfattning. När miljöskyddslagens eller vattenlagens besvärssystem tillämpas på sökande av ändring i ett gemensamt tillstånd, utvidgar detta de ärenden som Vasa förvaltningsdomstol och Högsta förvaltningsdomstolen behandlar i en sammansättning för ärenden enligt miljöskyddslagen och vattenlagen materiellt delvis till naturvårdslagen. Då ska i sammansättningen förutom lagfarna ledamöter alltid ingå en eller flera ledamöter som är förtrogna med det naturvetenskapliga eller tekniska området. Eftersom tillstånd vid gemensam behandling meddelas i förfarandet enligt miljöskyddslagen eller vattenlagen och dessa lagars bestämmelser om ändringssökande tillämpas på det, ska tillståndet behandlas i den sammansättning som anges i bestämmelsen. Man bör dock lägga märke till att i enlighet med den gällande naturvårdslagen är Vasa förvaltningsdomstol redan nu regional förvaltningsdomstol som avgör naturskyddsärenden. Den föreslagna ändringen bedöms således inte ha några betydande konsekvenser för domstolen, och inte heller för den tillståndssökandes och verksamhetsutövarens rättsskydd. 

Vid sidan av gemensam behandling kan också förlängningen av företrädesförfarandet åren 2027–2032 och de juridiskt utmanande ärendena till följd av detta – vid sidan av EU-förpliktelserna – ha konsekvenser för förvaltningsdomstolarnas verksamhet. Den arbetsgrupp som behandlar utvecklandet av domstolarnas ekonomiska mätare (TIV/983/2021) konstaterade i sin promemoria våren 2023 att antalet timmar som går åt till att behandla ett s.k. grundärende i förvaltningsdomstolarna är 30 timmar. I förvaltningsdomstolarna anhängiggörs emellertid också mycket omfattande ärenden, utgångspunkten vid bedömningen av ett synnerligen omfattande ärende bör vara föredragandens arbetsmängd som sätts i relation till arbetsmängden för en föredragande i den högsta kravklassen. Vidare har arbetsgruppen konstaterat att bland Vasa förvaltningsdomstols miljö- och vattenärenden finns ärenden som kräver exceptionellt stor arbetsmängd som inte ens den nya högre kravklassen (E) motsvarar. Synnerligen omfattande ärenden kan sysselsätta domstolen på ett sådant sätt at de viktkoefficienter som används för att bedöma arbetsmängden inte helt beaktar den arbetsmängd som ärendet kräver. Arbetsgruppen bedömde att i genomsnitt 10 dylika synnerligen omfattande ärenden anhängiggörs vid Vasa förvaltningsdomstol per år. Tills vidare gör det inte att direkt få uppgifter ur systemen om den tid som den föredragande ledamoten har använt för ett ärende. 

Med avseende på rättsskydd och likabehandling har t.ex. riksdagens justitieombudsman i sitt avgörande om behandling av brådskande ärenden i förvaltningsdomstolarna 6.2.2023 EOAK/8164/2020 konstaterat som sin uppfattning att den sammanlagda effekten av de olika lagarnas skyndsamhetsbestämmelser, dvs. de olika lagarnas övergripande inverkan på förvaltningsdomstolarnas verksamhet, i fortsättningen borde bedömas noggrannare än tidigare i fråga om varje enskild lag och lagändring med beaktande av att en bestämmelse om en ärendegrupp som brådskande kan påverka alla andra ärenden i den prioriteringsordning som förvaltningsdomstolen tillämpar och fördröjer i vilket fall som helst behandlingen av andra ärenden än dem som angetts som brådskande. Iakttagande av god lagberedning förutsätter enligt riksdagens justitieombudsmans uppfattning att lagarnas sammanlagda effekt beaktas och bedöms också till den del som det är fråga om olika lagars sammanlagda inverkan på domstolarna och domstolarnas resurstilldelning.  

4.2.5  Miljökonsekvenser

Att tillståndsförfarandena delvis förenhetligas och effektiviseras bedöms inte ha några väsentliga eller direkta miljökonsekvenser. Förslagen i propositionen gäller i huvudsak bestämmelser med anknytning till behandling och tillståndsförfaranden som gäller miljöärenden. Det föreslås inga betydande ändringar i de materiella bestämmelserna och t.ex. förutsättningarna för beviljande av tillstånd ändras inte.  

När det gäller bedömningen av miljökonsekvenser är det dessutom nödvändigt att beakta förslagens direkta koppling till strukturerna och verksamheten hos det nya Tillstånds- och tillsynsverket, som inrättas i samband med reformen av statens regionförvaltning. När skötseln av de viktigaste tillståndsuppgifterna enligt miljölagstiftningen i och med myndighetsreformen börjar ordnas vid Tillstånds- och tillsynsverket blir det en klar behörighetsfördelning mellan de nya myndigheter som inrättas. I samband med reformen revideras också rutinerna, vilket gör det möjligt att verkställa miljölagstiftningen effektivare och klarlägga tillståndsförfarandena. Förslagen har således direkt koppling till reformen av bestämmelserna om miljöförvaltningen och myndigheternas behörighetsfördelning.  

När regionförvaltningsverkens och NTM-centralernas tämligen etablerade uppgifter sammanförs till samma myndighet kan man anta att detta är förenat med vissa utmaningar och osäkerhetsfaktorer i den inledande fasen, som man dock försöker lösa redan i verkställandefasen genom att bl.a. involvera personalen och kunderna i utvecklingsarbetet samt genom att skapa nya verksamhetsmodeller. Med avseende på miljökonsekvenserna bedöms dock Tillstånds- och tillsynsverket främja tydliga tillståndsförfaranden, stärka sakkunskapen och en enhetliga behandling av miljörelaterade uppgifter och utredningar, vilket indirekt också främjar en bättre bedömning av miljökonsekvenserna och kan bidra till att säkerställa ett högklassigt miljöskydd. 

Strävan med förslagen i denna regeringsproposition är att förbättra beredningen och behandlingen av miljörelaterade ärenden genom att stärka såväl myndighetens proaktiva styrning och samarbete som en bred sakkunskap i beslutsfattandet. I fortsättningen kan de nuvarande regionförvaltningsverkens och NTM-centralernas sakkunskap också utnyttjas mera koncentrerat, eftersom den nödvändiga kompetensen kan inriktas nationellt på det sätt som tillståndsärendena förutsätter. Detta kan också antas främja en bättre hantering och nationell enhetlighet i fråga om den helhet som olika projekts och verksamheters miljökonsekvenser bildar.  

De eftersträvade snabbare tillståndsförfarandenas inverkan på nivån på miljöskyddet beror också delvis på vilken slags verksamhet det är fråga om i respektive fall. Om det är fråga om ändring av en pågående verksamhet är de nya tillståndsvillkoren i allmänhet strängare än de tidigare, vilket betyder att snabbare behandling innebär en snabbare förbättring av nivån på miljöskyddet. Om det å andra sidan är fråga om helt ny verksamhet kan en snabbare behandling innebära tillstånd att tidigare inleda verksamhet som försämrar miljöns status. I fråga om denna konsekvens är det också av betydelse om ärendet granskas bara för Finlands del, eller om det granskas ur ett vidare perspektiv på så vis att Finland är ett möjligt placeringsalternativ för en verksamhet som potentiellt kan förorena miljön. När det gäller konsekvenserna för miljön kan man också utgå från att det särskilt inom ändrings- och utvidgningsprojekt för industriell verksamhet i allmänhet införs ny och renare teknik. Eftersom den materiella lagstiftningen inte ändras, bedöms inte de ovan beskrivna indirekta konsekvenserna vara av särskilt stor betydelse.  

De direkta miljökonsekvenserna av de gruvprojekt som omfattas av förordningen om kritiska råmaterial gäller områdesmässigt i huvudsak projektens närområden och tidsmässigt medan gruvan är i drift. Omfattningen och arten av gruvprojekts miljökonsekvenser påverkas bl.a. av gruvprojektens läge och storlek, den utvinnings- och brytningsteknik som används och den malm- eller mineraltyp som utvinns. 

Den föreslagna bestämmelsen om företräde för strategiska projekt samt de tidsfrister för tillståndsförfarandet för strategiska projekt som fastställs i förordningen om kritiska råmaterial kan öka utvinningen av strategiska råmaterial eftersom företagsklimatet blir mer förutsägbart i och med bestämmelserna. Det finns dock även andra betydande bakgrundsfaktorer som ökar utvinningen av strategiska råmaterial, exempelvis ökad efterfrågan på dem och deras betydelse för den gröna omställningen. Bestämmelserna i fråga främjar också samtidigt villkoren för projekt som omfattar återvinning av strategiska råmaterial. Således kan regleringen som helhet inte anses ha någon betydande inverkan exempelvis på användningen av naturresurser. 

Bättre inbördes samordning av olika tillståndsförfaranden även när det gäller utredningsbehoven kan förbättra utredningarnas inriktning, rättidighet, kvalitet och omfattning. Tack vare mer omfattande och högklassiga utredningar kan villkoren i tillståndsbesluten också bli bättre med tanke på miljön, så att en högre nivå på miljöskyddet uppnås. Samstämmigheten hos tillståndsbesluten och villkoren i dem kan förbättras i takt med att samarbetet mellan myndigheterna ökar. Projektets omfattning och art, tillståndssystemens funktion och myndigheternas vägledning och råd spelar en viktig roll för om konsekvenserna blir positiva eller negativa. Med tanke på miljökonsekvenserna kan det också vara av betydelse med vilka och hurudana resurser samt hur myndigheternas verksamhet kommer att ordnas i praktiken. 

Det gemensamma hörandet om miljökonsekvensbeskrivningen och tillståndsansökan bedöms inte ha några betydande miljökonsekvenser, eftersom myndigheten har möjlighet att styra lämpliga projekt till hörandet. Tillämpningen av gemensamt hörande ska vara begränsat till projekt som berörs av Tillstånds- och tillsynsverkets tillståndsbeslut, så att betydande miljökonsekvenser blir beaktade i förfarandena. Gemensamt hörande kan i praktiken också leda till att den projektansvarige strävar efter att utarbeta en miljökonsekvensbeskrivning av så hög kvalitet som möjligt, vilket stödjer en högklassig projektplanering och tillståndsansökan. I annat fall riskerar sökanden att projektet och bedömningen måste ändras eller kompletteras till följd av hörandet och den motiverade slutsatsen, vilket betyder att nyttan av det snabbare förfarandet går förlorad. Man kan anta att möjligheten till gemensamt hörande kommer att tillämpas på projekt där det är möjligt och ändamålsenligt att göra noggrannare utredningar redan i MKB-fasen. Sannolikt kommer bestämmelsen att tillämpas framför allt på ändringar av projekt och sådana nya projekt där planeringsläget är ostridigt, miljökonsekvenserna under kontroll och alternativen få. 

Genom att sänka storleksgränsen för MKB-förfarandet för vindkraftverk kan man bedöma miljökonsekvenserna i enlighet med MKB-lagens vidsträckta miljökonsekvensbegrepp i samband med flera projekt, varvid betydande miljökonsekvenser sannolikt kan lindras och delvis undanröjas på ett bättre sätt.  

4.2.6  Samhälleliga konsekvenser

Förslagen bedöms inte ha några betydande samhälleliga konsekvenser. Förslagen gäller i huvudsak myndigheternas verksamhet samt främjar smidigheten i olika tillståndsförfaranden, medan den materiella lagstiftningen ändras knappast alls. Däremot är målet att förenhetliga tillståndsförfarandena enligt olika lagar och precisera regleringen i anslutning till dem. Sålunda blir besluten av jämnare kvalitet och mer förutsägbara. Snabbare och smidigare tillståndsförfaranden kan dock indirekt påverka näringsverksamheten och investeringarna positivt, men samtidigt t.ex. olika intressegruppers förutsättningar att delta. Exempelvis till följd av förslaget om utvidgad gemensam behandling av olika tillstånd kommer miljötillstånd och tillstånd enligt vattenlagen samt tillstånd till undantag enligt naturvårdslagen att behandlas tillsammans, tillståndsavgörandet meddelas i samma beslut och även ändringssökande riktas mot endast ett beslut.  

Ur samhällets och samhällsekonomins synvinkel är det motiverat att främja investeringar genom användarorienterade tillståndsprocesser, centraliserade och digitala kundtjänster samt effektivare utnyttjande av resurser och kunnande. Centraliseringen av statens miljöförvaltning till en rikstäckande myndighet samt förslagen som syftar till smidigare och enhetligare miljörelaterade tillståndsförfaranden kan också bidra till att klimat- och miljömålen uppnås t.ex. genom investeringar i grön omställning och en förutsägbar verksamhetsmiljö, ekonomisk tillväxt och hantering av miljörisker. Exempelvis bestämmelserna om företräde för vissa ansökningar kan ses som en del av en större samhällelig förändring mot en snabbare ren och grön omställning. Vid sidan av detta bidrar också förslagen om uppföljning och bedömning av tidsfrister och handläggningstider för tillståndsärenden till att främja nationella förutsättningar för att genomföra samhälleligt hållbara investeringar.  

Snabbare förfaranden och en samordning av hörandena om olika tillstånd samt MKB-förfarandet kan i praktiken försvåra möjligheterna för enskilda som orsakas olägenhet och andra parter att delta i hörandet om en tillståndsansökan, i och med att det samtidigt läggs fram flera tillståndsansökningar med utredningar för åsikter och anmärkningar. En del av möjligheterna att påverka, och i förlängningen lokalkännedomen i anslutning till projektet, kan i en sådan situation bli outnyttjade ifall informationen om hörandet av någon orsak inte når vissa parter och det bara ges ett tillfälle. Inverkan av responsen på miljökonsekvensbeskrivningen på beaktandet av miljökonsekvenserna av ett projekt som är föremål för gemensamt hörande kan försämras när projektet efter hörandefasen inte längre kan utvecklas utifrån responsen eller den motiverade slutsatsen på samma sätt som när MKB-förfarandet ordnas separat från tillståndsförfarandet. Kommentarerna om miljökonsekvensbeskrivningen kan också minska, eftersom responsen vid gemensamt hörande sannolikt i första hand riktas till tillståndsansökan. Det bör emellertid påpekas att med hjälp av en myndighet och delvis sammanslagna förfaranden är det också möjligt att få en bättre uppfattning av den övergripande bilden, vilket minskar de ovannämnda riskerna. Dessutom har myndigheten möjlighet att styra endast sådana projekt till gemensamt hörande där detta är ändamålsenligt. 

Omfattande material som är föremål för hörande samtidigt kan vara utmanande även för de myndigheter som ger utlåtande om ansökningarna. För Tillstånds- och tillsynsverkets del bör man dock beakta att remissförfarandena minskar när det i princip inte finns något internt remissförfarande vid Tillstånds- och tillsynsverket. Informationsutbytet och dokumentationen av olika synpunkter bör ordnas på något annat sätt inom verket, vilket också bidrar till att förenkla processerna. Man måste dock beakta att behandlingen av tillståndsärenden omfattar allt mer komplicerade och omfattande frågor, vilket belastar alla parter. Med tanke på t.ex. samernas rättsskydd och bevarandet av den samiska kulturen måste det också finnas tillräckligt med sakkunskap om och bedömning av konsekvenserna för den samiska kulturen, såsom traditionella näringar och möjligheterna att utöva dem, särskilt i fråga om etableringar inom samernas hembygdsområde. 

I enligt med målen för Finlands digitala kompass omfattar åtgärderna under den pågående regeringsperioden bl.a. att främja att digital kommunikation prioriteras. I praktiken är strävan att digitalisera eller automatisera en betydande del av de offentliga tjänsterna och därvid främja deras interoperabilitet, vilket möjliggör smidig kommunikation för medborgare, företag och organisationer. Inom miljöförvaltningen ligger fokus särskilt på smidigare tillstånd för grön omställning, men detta förutsätter att informationssystemen och interoperabiliteten utvecklas även inom andra sektorer.  

Tack vare elektroniska system kommer medborgarnas och organisationernas möjligheter att få information att förbättras. Med hjälp av elektroniska system kan man informera mer om projekt och beslut samtidigt som informationen finns tillgänglig även utanför tjänstetid. De elektroniska systemen bidrar till att förbättra medborgarnas och organisationernas möjligheter till delaktighet och inflytande när det gäller att framställa anmärkningar och framföra åsikter. Smidiga tillståndsförfaranden förutsätter att e-tjänsterna utvecklas och att digitaliseringen går vidare inom statsförvaltningen. E-tjänster minskar den administrativa bördan, vilket förbättrar företagens konkurrenskraft.  

Avsikten är att införa elektroniska ärendehanteringssystem stegvis vid Tillstånds- och tillsynsverket. Under 2025 genomförs de förpliktelser i anslutning till elektronisk kommunikation som samservicemodellen förutsätter samt vissa digitaliseringsåtgärder som EU-rättsakter (RED III, NZIA och CRMA) förutsätter så att de uppfyller minimikraven i början av 2026. Vid företrädesförfarandet och uppföljningen av tidsfrister utnyttjas arbets- och näringsministeriets tjänst Tillstånds och tillsyn. Åtgärderna enligt EU-rättsakterna bereds i samarbete med de pilotprojekt som inleds och de temporära (för år 2025) myndigheterna. Målet är att från ingången av 2026 ska Tillstånds- och tillsynsverkets miljöavdelnings kommunikation styras till tjänsten Tillstånd och tillsyn, där kommunikationen beroende på förfarande ordnas eller styrs till UF-centrets tjänst SPAv2. År 2026 vidareutvecklas tjänsten Tillstånd och tillsyn så att den innehåller stöd i den proaktiva fasen och en plattform för proaktiv diskussion. För MKB-förfarandets del bestäms de digitaliseringsåtgärder som krävs 2025, och utifrån detta utarbetas en kostnadskalkyl och preliminär genomförandeplan. 

Ändringar i elektroniska system är också förenade med risker som kan påverka både kundernas upplevelse av förvaltningens service och skötseln av myndigheternas uppgifter. De största riskerna hänför sig till förseningar, tekniska problem, olika systems beroende av varandra samt oklarheter beträffande ansvar och samordning. Ändringar i informationssystemen som försenas kan orsaka betydande olägenheter. Ur kundernas synvinkel kan tillgången till tjänster och deras funktionsduglighet försämras, och funktionella brister i elektroniska system kan fördröja t.ex. behandling av tillstånd enligt vattenlagen och miljötillstånd, vilket avspeglas direkt i samhällets funktion. Elektroniska system är centrala för myndigheternas beslutsfattande och dokumenthantering, men de är förenade med risker särskilt när det gäller interoperabilitet och integrationer. Förseningar med systemen för tillstånd enligt vattenlagen och miljötillstånd kan försvåra tillståndsprocessernas smidighet och fördröja näringslivets verksamhet. 

Även många samtidiga ändringsprojekt utgör en risk för verkställigheten. Det är väsentligt att fästa uppmärksamhet vid hanteringen av beroendeförhållanden mellan systemen, tydligt ägande och definierade ansvar samt resurstilldelningen, särskilt tillräckliga personresurser. Tidtabellerna och budgeterna för ändringarna borde vara realistiska, så att man undviker överraskningar och deras effekter på budgeten och de operativa målen. Effektiv riskhantering, planering av de konkreta utvecklingsfaserna och ansvarsfördelning samt tillräckliga resurser i form av såväl anslag och årsverken som kompetens är centrala för att hantera riskerna och nå ett lyckat slutresultat. 

De ändringar som föreslås i denna proposition anses inte vara så betydande för informationshanteringen att de skulle kräva separat bedömning av ändringskonsekvenserna för informationshanteringen. Ändringskonsekvenserna för informationshanteringen har bedömts i den proposition som gäller regionförvaltningsreformen, och den bedömningen täcker även ändringskonsekvenserna enligt denna proposition. De egentliga ändringarna i anslutning till informationshanteringen grundar sig på den lagstiftningsreform som gäller regionförvaltningen. 

På lång sikt kan sammanslagningen av tillståndsförfarandena och Tillstånds- och tillsynsverkets rikstäckande verksamhet antas ha indirekta samhällsekonomiska konsekvenser för bl.a. sysselsättningen. Färre överlappande och snabbare tillståndsprocesser kan påskynda företagens vilja att investera i ett planerat projekt, och då uppstår ekonomisk nytta av att produktionen kommer igång snabbar och intäkterna ökar till följd av detta.  

Gemensamt hörande om konsekvensbeskrivningen och tillståndsansökan kan påskynda den totala tiden för förfarandena med 2–4 månader jämfört med om tillståndsansökan skulle bli anhängig först då en motiverad slutsats har getts om konsekvensbeskrivningen. Vid bedömningen av hur mycket handläggningstiderna kan förkortas måste man beakta att en tillståndsansökan ofta behöver kompletteras efter att den har blivit anhängig, vilket kan fördröja starten på hörandena. 

4.2.7  Konsekvenser för de grundläggande fri- och rättigheterna

Att trygga och främja de grundläggande och mänskliga rättigheterna hör till det allmännas skyldigheter, och lagstiftningen är ett viktigt verktyg för att fullgöra denna skyldighet. Med bedömning av konsekvenserna för de grundläggande och mänskliga rättigheterna avses en bedömning av hur den föreslagna lagstiftningen eller politikåtgärden konkret påverkar tillgodoseendet av människors och människogruppers grundläggande och mänskliga rättigheter.  

När man bedömer dessa konsekvenser måste man beakta de lagstadgade skyldigheter i vardagen som hänför sig till de grundläggande och mänskliga rättigheterna och analysera vilka konsekvenser propositionen har i människors dagliga liv. Propositionen har vissa konkreta konsekvenser för tillgodoseendet av människors grundläggande fri- och rättigheter, så i det följande behandlas konsekvenser i anslutning till jämlikhet och den grundläggande miljörättigheten som separata konsekvensslag. Aspekten är hur och i vilken utsträckning den föreslagna regleringen praktiskt påverkar människors vardag. 

När man granskar konsekvenserna bör man beakta att i den föreslagna lagen om behandling av miljöärenden, liksom i andra lagar om reglerar tillståndsförfarandena, är den som ansöker om tillstånd i regel en juridisk person, men i vissa fall kan den sökande också vara en fysisk person, en verksamhetsutövare med firma eller en juridisk person som kan jämställas med en fysisk person (t.ex. ett aktiebolag med en ägare). I förslaget bibehålls de nuvarande förfarandena i huvudsak, så att det föreskrivs om dem i den nya lagen om behandling av miljöärenden i stället för den gällande regleringen. Det föreslås inga betydande ändringar i den materiella regleringen.  

5.1.1  Utgångspunkter för bedömningen av alternativen

Syftet med lagstiftningsprojektet om tjänster från ett enda serviceställe har varit att utvärdera och utveckla den nuvarande miljölagstiftningen, så att Tillstånds- och tillsynsverket kan behandla olika miljörelaterade tillståndsansökningar på ett kundorienterat, smidigt och enhetligt sätt. Under beredningen har man utrett regleringsalternativ med vilkas hjälp miljörelaterade tillståndsförfaranden och smidigheten och snabbheten hos processerna i anslutning till dem kan främjas, utan att tillgodoseendet av miljörelaterade krav eller skadelidandes och andra intressentgruppers möjligheter till delaktighet äventyras. 

Vid bedömningen av alternativ har vissa ramvillkor i anslutning till utvecklandet av lagstiftningen beaktats. När det gäller lagstiftningsprojektet om tjänster från ett enda serviceställe är ramvillkor som möjliggör alternativ, och samtidigt begränsar dem, särskilt verksamheten och särdragen hos Tillstånds- och tillsverket som inrättas genom reformen av statens regionförvaltning, de elektroniska ärendehanteringssystemens funktion samt vissa EU-bestämmelser som gäller tillståndsförfarandena.  

De förslag som läggs fram inom detta projekt är i praktiken beroende av reformen av statens regionförvaltning och den nya myndighetsstrukturen, eftersom Tillstånds- och tillsverket ska i fortsättningen vara tillståndsmyndighet i centrala förfaranden som påverkar miljön. Till dem hör särskilt ärenden enligt miljöskyddslagen, vattenlagen och naturvårdslagen, samt förfaranden vid miljökonsekvensbedömning i anslutning till dem. Denna utgångspunkt är av väsentlig betydelse även vid bedömningen av de alternativ som utretts inom lagstiftningsprojektet och förutsättningarna att genomföra dem.  

Vid sidan av ämbetsverksreformen är en annan central utgångspunkt för lagstiftningsprojektet om tjänster från ett enda serviceställe att utveckla digitala tillståndsförfaranden. Utan en tillståndsplattform och ett tillståndssystem som fungerar och är heltäckande, och som har koppling till förfarandet vid miljökonsekvensbedömning, är det i praktiken inte möjligt att göra tillståndsförfarandet smidigare. När det gäller bedömningen av olika alternativ har detta beaktats så att förslagen förutsätter att elektroniska metoder utnyttjas. Till denna del är det nödvändigt att lyfta fram även projektet Samordning av digitaliseringen av samservicetjänster (YLP Digi), som är en del av miljöministeriets projekt för samservicetjänster. Detta presenteras närmare i avsnitt 4.1.10.  

Det tredje tydliga ramvillkoret som begränsar valet av alternativ hänför sig till genomförandet av bestämmelser om tillståndsförfarandet i EU-rättsakter. Dessa skyldigheter ställer ofta mycket detaljerade krav på det nationella genomförandet, och lämnar tämligen litet utrymme åt olika nationella alternativ. Dessutom har en del av skyldigheterna (såsom företräde för vissa EU-projekt samt kontaktpunktsmyndighet) redan tagits in i den gällande lagstiftningen genom lagändringar som kommer att godkännas 2025). 

Utgångspunkterna för de arbetspaket som låg till grund för beredningen (se avsnitt 1.2.) och för utvecklandet av eventuella alternativa lösningar påverkas av de bedömningar och val som gjorts inom ramen för andra arbetspaket. Den gemensamma behandlingen av vissa miljörelaterade tillstånd, mekanismerna för tillnärmning av MKB-förfarandet och tillståndsförfarandet samt uppfyllandet av de förpliktelser som följer av EU-regleringen inverkade avsevärt på t.ex. förutsättningarna att utveckla den gällande samordningslagen. Dessutom beaktades ändringar som föreslagits i annan lagstiftning (särskilt bygglagen), specialfrågor i anslutning till ändringssökandet samt de nuvarande bestämmelserna om behandling av miljöskydds- och vattenärenden vid regionförvaltningsverken. Detta syns i förslagen och eventuella alternativ t.ex. så att det val som träffats inom en sakhelhet hade en begränsande inverkan på andra förslags genomförbarhet. Exempelvis utvidgningen av den gemensamma behandlingen krympte samordningslagens tillämpningsområde, och har således påverkat förutsättningarna att utveckla den.  

När det gäller bedömningen av alternativ är det dessutom nödvändigt att lyfta fram deras starka koppling till det nya Tillstånds- och tillsynsverkets praktiska verksamhet. Förutom den strukturella reformen av lagstiftningen och förvaltningen förutsätter den eftersträvade samservicemodellen att det nya ämbetsverkets praktiska förfaranden organiseras på ett fungerande sätt. Ämbetsverkets funktionsduglighet har en betydande inverkan på genomförandet av lagstiftningsförslagen. För att främja detta har man våren 2024 inlett ett verkställighetsprojekt för miljöuppgifterna (YLP-verkställighetsprojektet), där de förslag som läggs fram här är så väl inbyggda som möjligt i verksamhetsmodellerna och processerna för miljöuppgifter. Förslagen inom detta lagstiftningsprojekt för att främja smidiga förfaranden har dock i huvudsak riktats mot miljölagstiftningen, och arbetet med att utveckla ämbetsverkets strukturer och verksamhetsmodeller framskrider som en separat helhet.  

5.1.2  Utvecklande av samordningslagen

Syftet med lagstiftningsprojektet är i överensstämmelse med föresatsen i regeringsprogrammet att utvärdera och enligt behov utveckla särskilt den gällande samordningslagen samt eventuellt också andra lagar som främjar samservicemodellen i fråga om de uppgifter som hör till den nya statliga tillstånds- och tillsynsmyndighetens behörighet. På grund av inrättandet av Tillstånds- och tillsynsverket är det åtminstone nödvändiga att uppdatera samordningslagen så att den börjar motsvara den nya förvaltningsstrukturen. Som central utgångspunkt för utvecklingsalternativen identifierades att den ringa tillämpningen av den nuvarande lagen visar att lagen inte har fungerat på önskat sätt eller uppfyllt förväntningarna på att främja smidiga tillståndsförfaranden.  

I denna proposition föreslås att den gemensamma behandlingen enligt miljöskyddslagen och vattenlagen stärks när det gäller det nya Tillstånds- och tillsynsverkets behörighet så att begränsningarna av tillämpningsområdet inskränks och också vissa tillstånd till undantag enligt naturvårdslagen tas med i förfarandet. Förslaget inverkar också på tillämpningen av samordningslagen, eftersom gemensam behandling vid Tillstånds- och tillsynsverket som går längre den tidsmässiga samordningen skulle samtidigt i huvudsak utesluta tillstånd till undantag enligt naturvårdslagen från samordningslagens tillämpningsområde. 

När samordningslagen utvecklas måste man också beakta de förpliktelser som följer av EU-regleringen (förordningen om kritiska råmaterial, förordningen om nettonollindustrin samt RED III-direktivet), som också har koppling till de tillståndsförfaranden som hör till samordningslagens tillämpningsområde. Exempelvis EU-rättsakternas förpliktelse att föreskriva om en separat kontaktpunktsmyndighet kan betraktas som delvis överlappande med uppgifterna för den samordnande myndighet som avses i samordningslagen, trots att tillståndsförfarandena samordnas betydligt tätare tidsmässigt i samordningslagen än i de nämnda EU-rättsakterna.  

I bygglagen, som antogs under senaste regeringsperiod, har det därefter gjorts vissa ändringar, av vilka den kanske viktigaste med tanke på tillämpningen av samordningslagen är den bindande tidsfrist på tre eller sex månader (beroende på tillstånd) som föreslås för behandlingen av tillstånd för byggande. Eftersom tillstånden för byggande även hör till tillämpningsområdet för den gällande samordningslagen, är tidsfristen utmanande för den tidsmässiga samordningen av tillstånden för byggande med andra miljörelaterade tillstånd. Exempelvis handläggningstiderna för miljötillstånd och tillstånd enligt vattenlagen är oundvikligen klart längre än för tillstånden för byggande. Av denna orsak måste det inbördes förhållandet mellan samordningslagen och bygglagen preciseras vad gäller tillämpning av tidsfristen eller eventuellt uteslutande. 

När det gäller samordningslagen granskades flera alternativ, som var beroende av andra utvecklingsobjekt som identifierats inom projektet, särskilt stärkandet av den gemensamma behandlingen samt utvecklandet av den nya lagen om behandling av miljöärenden. Man behöver beakta att trots att alternativen kan presenteras separata från varandra, kan de möjligheter och utvecklingsförslag som hänför sig till dem också komma i fråga parallellt eller så att de kompletterar varandra. De alternativ som granskats kan förenklas genom följande indelning: 

1. De minimiändringar som samordningslagen förutsätter för att lagen ska svara på de ändringsbehov som följer av reformen av statens regionförvaltning (såsom myndigheternas namn och behörighet).  

2. Materiell utveckling av samordningslagen , varvid lagen också ändras – utöver de ovannämnda minimiändringarna – på ett sätt som främjar lagens funktionsduglighet och samordningen av den. Detta kunde vara t.ex. att allmänna samordningsprinciper tas in i lagen bl.a. i fråga om rådgivningen för sökande, myndigheternas samarbete, den totala handläggningstiden osv.  

3. Upphävande av samordningslagen , varvid en del av samordningslagens bestämmelser som fortfarande behövs eventuellt tas in i den nya lagen om behandling av miljöärenden.  

När det gäller alternativet med minimiändringar i samordningslagen (1) borde den gällande samordningslagen ha uppdaterats för att motsvara Tillstånds- och tillsynsverkets uppgifter. För samordningslagen skulle detta ha förutsatt bl.a. att regionförvaltningsverkets uppgifter hade överförts till Tillstånds- och tillsynsverket. Samordningslagen innehåller också flera hänvisningar till samordnande myndighet och å andra sidan till behörig myndighet, beträffande vilka man borde ha bedömt de ändringar i regleringen som förutsätts av sammanslagningen av regionförvaltningsverken och NTM-centralerna.  

När det gäller naturvårdslagen borde lagen ha ändrats till den del som tillstånd till undantag enligt naturvårdslagen tas med i den gemensamma behandlingen av tillstånd enligt miljöskyddslagen och vattenlagen, eftersom samordning inte tillämpas i fråga om dessa tillstånd till undantag. Även den bindande handläggningstid för tillstånd för byggande som föreslås i bygglagen skulle ha förutsatt ändringar i samordningslagen, eftersom tillstånden för byggande hör till de tillstånd som ska samordnas. Den föreslagna handläggningstiden på tre eller sex månader är svår att kombinera med samordningen, där grundtanken är att tidsmässigt och förfarandemässigt samordna behandlingsfaserna för de tillståndsansökningar enligt olika lagar som är anhängiga samtidigt.  

När det gäller minimiändringarna i samordningslagen borde man också ha funderat på vilka ändringar som förutsätts av upphävandet av den nuvarande lagen om behandling av miljöskydds- och vattenärenden vid regionförvaltningsverken och den nya lagen om behandling av miljöärenden. Ett centralt förslag i detta projekt är att stifta den nya lagen om behandling av miljöärenden så att den delvis innehåller även sådana saker som regleras i samordningslagen om bl.a. proaktivitet, ordnande av möten och myndigheternas samverkan. Problemet med alternativet som gäller minimiändringar är att det vore administrativt tungt och delvis svårbegripligt och att tillämpningsområdet krymper samt förhållandet till annan reglering. Sålunda skulle dess mervärde för att främja smidiga tillståndsförfaranden sannolikt vara litet.  

Som andra alternativ (2) funderade man att utvidga den nuvarande samordningslagen innehållsmässigt och funktionellt, så att den skulle motsvara verksamhetsutövarnas behov bättre. Då skulle samordningslagen ha kunnat utvecklas mer i sådan riktning att lagen skulle innehålla noggrannare bestämmelser än nu om t.ex. rådgivning, samverkan och handläggningstider. Till denna del vore utmaningen t.ex. att samordningen för närvarande är frivillig för verksamhetsutövarna, och särskilt att regleringen skulle överlappa å ena sidan den materiella lagstiftningen och å andra sidan lagen om behandling av miljöärenden. Att införa obligatorisk samordning i stället för frivillig skulle enligt både förfrågningar och en helhetsbedömning ha gjort förfarandet stelare, vilket inte ansågs motiverat. Problemet här skulle också vara detsamma som i alternativet med minimiändringar, dvs. att samordningslagens tillämpningsområde skulle krympa kännbart.  

Under beredningen har man således stannat för det tredje alternativet (3), dvs. att upphäva samordningslagen och delvis ta in bestämmelserna i lagen om behandling av miljöärenden. Trots att den lag som föreslås bli upphävd är tämligen ny (den trädde i kraft den 1 januari 2020), talar flera omständigheter som ligger bakom detta lagstiftningsprojekt samt de andra förslagen inom projektet för ett upphävande. Lagen har varit i kraft så länge att det är möjligt att utvärdera dess funktionsduglighet. Den samordning som avses i lagen har tillämpats i endast ett fall. När Tillstånds- och tillsynsverket inrättas kan tillståndsförfarandena främjas och förenhetligas i högre grad än nu.  

Vid sidan av dessa minskar både behovet av en separat samordningslag och lagens återstående tillämpningsområde genom de utvecklingsförslag som lagts fram inom detta projekt om att stärka lagen om behandling av miljöärenden, utvidga den gemensamma behandlingen, föra MKB-förfarandet och tillståndsförfarandet närmare varandra och verkställa EU-förpliktelserna liksom genom de ändringar som samtidigt föreslås i handläggningstiderna för tillstånd för byggande. 

5.1.3  Utvecklande av gemensam behandling

Inom projektet granskades förutsättningarna att utvidga den gällande regleringen om gemensam behandling av vissa tillståndsärenden i modellen med det nya Tillstånds- och tillsynsverket. För närvarande föreskrivs det i miljöskyddslagen, vattenlagen och marktäktslagen separat om gemensam behandling av å ena sidan beslut enligt miljöskyddslagen och vattenlagen och å andra sidan beslut enligt miljöskyddslagen och marktäktslagen. Tillståndsärenden enligt dessa lagar ska behandlas gemensamt och avgöras genom samma beslut, om detta inte av särskilda skäl ska anses onödigt. Gemensam behandling enligt miljöskyddslagen och vattenlagen har riktats till verksamhet som orsakar risk för förorening av vatten. Målet enligt regeringsprogrammet är att genom en sammanslagning av tillståndsbehandlingarna ska en ansökan i regel leda till ett enda myndighetsbeslut och en enda möjlighet att överklaga beslutet. För att främja detta är det möjligt att delvis stärka den gemensamma behandlingen av tillstånd när det gäller det nya Tillstånds- och tillsynsverkets behörighet så att även vissa tillstånd till undantag enligt naturvårdslagen tas med i detta förfarande. 

De ändringar som föreslås i den gemensamma behandlingen har konsekvenser även för tillämpningen av samordningslagen, på det sätt som konstateras ovan. En gemensam behandling av tillstånd vid Tillstånds- och tillsynsverket som går längre än tidsmässig samordning skulle samtidigt i huvudsak utesluta tillstånd till undantag enligt naturvårdslagen från samordningslagens tillämpningsområde.  

Som alternativa regleringssätt för den gemensamma behandlingens del bedömdes både den gemensamma behandlingens omfattning i sak och placeringen av bestämmelserna om den. När det gäller den gemensamma behandlingens omfattning i sak och tillämpningsområde granskades möjligheten att knyta marktäktslagen närmare till den gemensamma behandlingen, eftersom det inte finns någon reglering om den för vattenlagens och naturvårdslagens del. Eftersom behörigheten i fråga om marktäktstillstånd i praktiken till största delen tillkommer kommunerna, beslöt man under beredningen att undanta tillstånd enligt marktäktslagen från den gemensamma behandlingen, med undantag av de sällsynta fall där behörigheten i ett tillståndsärende tillkommer Tillstånds- och tillsynsverket. Till den del den gällande lagstiftningen redan innehåller bestämmelser om gemensam behandling av marktäktstillstånd och miljötillstånd, kvarstår bestämmelserna oförändrade. När det gäller gemensam behandling enligt miljöskyddslagen och vattenlagen bedömdes under beredningen också behovet av att behålla den nuvarande regleringens avgränsning av den gemensamma behandlingen endast i anslutning till förorening av vatten. För att främja en enhetlig reglering – även med beaktande av gemensam behandling enligt marktäktslagen och miljöskyddslagen – ansågs det motiverat att utgångspunkten fortfarande ska vara gemensam behandling av ansökningar enligt samtliga olika lagar utan direkta begränsningar av deras innehåll. Den gemensamma behandlingen ska dock vara ändamålsenlig och tillståndsmyndigheten ska ha prövningsrätt till denna del. En annan fråga gällde huruvida det även i fortsättningen borde föreskrivas om gemensam behandling i substanslagarna, liksom i nuläget, eller mer centraliserat i den nya lagen om behandling av miljöärenden, med utvidgat innehåll. För att bestämmelserna på nuvarande sätt borde ingå i substanslagarna talar kontinuiteten, eftersom de nuvarande bestämmelserna om gemensam behandling är tämligen etablerade. Å andra sidan skulle utvidgningen av den gemensamma behandlingen till även undantag enligt naturvårdslagen förutsätta nya bestämmelser i miljöskyddslagen, vattenlagen och naturvårdslagen, vilket skulle göra bestämmelsehelheten som gäller gemensam behandling delvis överlappande och svårförståelig.  

Till denna del har man bedömt klarheten hos de förfaranden som baserar sig på olika lagar. Att undantag enligt naturvårdslagen i vissa situationer tas med i den gemensamma behandlingen leder till att dessa undantag kan behandlas i förfarande enligt flera olika lagar beroende på om tillståndet till undantag behandlas separat eller gemensamt med ett miljötillstånd och/eller tillstånd enligt vattenlagen. I vissa fall blir förutom den nya lagen om behandling av vissa miljöärenden vid Tillstånds- och tillsynsverket både vattenlagens och miljöskyddslagens bestämmelser tillämpliga på förfarandet. Situationen är inte optimal, men huvudregeln vid gemensam behandling ska vara förfarandet enligt miljöskyddslagen. Om ett tillstånd enligt vattenlagen är involverat, iakttas dock vattenlagen. Avsikten med lagen om behandling av miljöärenden är att föreskriva så tydligt om möjligt om det förfarande som ska iakttas och även om ändringssökande, och då tillståndsmyndigheten är densamma oberoende av den tillämpliga lagen, bedömer man att det kommer att vara tämligen klart vilket förfarande som ska iakttas vid gemensam behandling.  

I bedömningen av alternativ har man också beaktat målet att klarlägga och förenhetliga regleringen, stärka Tillstånds- och tillsynsverkets roll vid den proaktiva styrningen av tillståndsprocessen, behandlingens gång och delvis samordningen, samt att främja en förståelig reglering ur verksamhetsutövarnas och andra intressenters synvinkel. Eftersom det i lagen om behandling av miljöärenden även annars föreslås bestämmelser om proaktiv styrning och samverkan, främjande av en smidig behandling, samordning och kontaktpunktsmyndighetens uppgifter i anslutning till hantering av tillståndsprocesserna, är det motiverat att ta in även bestämmelserna om gemensam behandling i den i stället för i den materiella lagstiftningen.  

5.1.4  Lagen om behandling av miljöärenden

I propositionen föreslås att det ska stiftas en ny lag om behandling av vissa miljöärenden vid Tillstånds- och tillsynsverket. Lagen ersätter den gällande lagen om behandling av miljöskydds-och vattenärenden vid regionförvaltningsverken, som samtidigt föreslås bli upphävd. För beredningen av innehållet i den nya lag som föreslås fanns det två huvudsakliga alternativ: att ändra den gällande lagen om regionförvaltningsverken så att den skulle börja motsvara den nya ämbetsverksstrukturen (Tillstånds- och tillsynsverket), dvs. genomföra endast minimiändringar i den nya lagen jämfört med den gällande lagen, eller ändra den nya lagen i större utsträckning genom att i den inta sådana gemensamma bestämmelser om förfarandet vid behandling av vissa miljöärenden vid verket som det också hänvisas till i regeringsprogrammet.  

För en fortsatt snäv lag om behandling av vissa miljöärenden vid Tillstånds- och tillsynsverket talar lagstiftningens tydlighet och kontinuitet, så att alla bestämmelser om förfarandet finns kvar i egna materiella lagar (miljöskyddslagen, vattenlagen, naturvårdslagen). Eftersom behandlingen av ärenden och de olika myndigheternas verksamhet förs närmare varandra i det nya ämbetsverket, är det ändå motiverat att granska ett alternativ där visa gemensamma bestämmelser om förfarandet tas in i en gemensam lag.  

Det kan t.ex. vara ändamålsenligt med gemensamma bestämmelser om gemensam behandling av tillstånds- och andra ansökningar enligt de ovannämnda lagarna, utan att de sprids ut på flera olika lagar om tre olika förfaranden. Dessutom är det ändamålsenligt att placera de bestämmelser om kontaktpunktsmyndigheten som följer av EU-rättsakter i en dylik lag som berör Tillstånds- och tillsynsverkets verksamhet i större utsträckning i stället för i någon materiell lag om tillståndsförfarandet, eftersom kontaktpunktsmyndighetens uppgift gäller omfattande samordning av en helhet som omfattar olika tillstånds- och andra administrativa förfaranden. I och med att samordningslagen upphävs blev det under beredningen också aktuellt att fundera på att överföra bestämmelserna om detta förfarande till en annan lag (med snävare tillämpningsområde än för närvarande).  

En lag om behandling av vissa miljöärenden vid Tillstånds- och tillsverket bedömdes vara det mest ändamålsenliga alternativet. Den nya lagen om behandling av miljöärenden är en naturlig plats för bestämmelser om samordning och behandling av miljöärenden samt tillståndsförfaranden vid Tillstånds- och tillsynsverket. 

5.1.5  Åtgärder för att göra de tillståndsförfaranden smidigare som baserar sig på EU-rättsakter

I samtliga tre EU-rättsakter som granskas i lagstiftningsprojektet om tjänster från ett enda serviceställe, dvs. förordningen om kritiska råmaterial, förordningen om nettonollindustrin och RED III-direktivet, föreskrivs det om många liknande element i tillstånds- och andra administrativa förfaranden. Till dessa hör bl.a. skyldigheten att utse en nationell kontaktpunktsmyndighet som samordnar förfarandena och är enda kontaktpunkt till den sökande; möjligheten att ge företräde för (strategiska) projekt som hör till rättsakternas tillämpningsområde vid administrativa och rättsliga förfaranden, om sådant företräde ingår i den nationella lagstiftningen; tidsfrister för tillståndsbehandlingen; samt uppfyllande av kriteriet om ett synnerligen viktigt allmänintresse i (strategiska) projekt som hör till rättsakternas tillämpningsområde vid bedömningen av undantag enligt vissa EU-rättsakter om naturskydd (habitatdirektivet, fågeldirektivet och ramdirektivet för vatten).  

Under beredningen framkom ett alternativ där bestämmelserna om tillståndsförfaranden enligt samtliga tre EU-rättsakter skulle genomföras nationellt genom en enhetlig lag. För lösningen talade de många likadana elementen samt utseendet av en gemensam kontaktpunktsmyndighet (Tillstånds- och tillsynsverket) för samtliga tre rättsakter. Som en alternativ lag, där regleringen skulle sammanföras, nämndes samordningslagen. I fråga om de tillståndsförfaranden som omfattas av dess tillämpningsområde kunde förordningen om kritiska råmaterial lämpa sig bäst för detta syfte, eftersom för brytning krävs tillstånd särskilt enligt miljöskyddslagen, vattenlagen samt kemikaliesäkerhetslagen och gruvlagen. Ett problem med detta tillnärmelsesätt är dock att det är frivilligt för verksamhetsutövarna att tillämpa samordningslagen. Denna utgångspunkt lämpar sig inte för att genomföra EU-rättsakternas bindande reglering.  

Under beredningen framstod dock som den största utmaningen för en ovannämnd integrerad reglering att det genomförandesätt som de olika typerna av EU-rättsakter kräver sätter gränser för denna regleringslösning. Av de EU-rättsakter som granskas inom projektet är två förordningar och en ett direktiv, och de kräver olika nationellt genomförande: direktivet ska genomföras mycket noggrant nationellt, medan det inte är möjligt att genomföra förordningarna nationellt utom i mycket exceptionella fall och av någon särskild orsak. I förordningen om kritiska råmaterial och förordningen om nettonollindustrin kan påvisas endast mycket få bestämmelser som kräver nationellt genomförande, av vilka den viktigaste är skyldigheten att utse en kontaktpunktsmyndighet. Endast till denna del har ett enhetligt nationellt genomförande av samtliga tre EU-rättsakter ansetts möjligt.  

Samlade bestämmelser om kontaktpunktsmyndigheten föreslås således ingå i den nya lagen om behandling av miljöärenden. Det bästa sättet att genomföra RED III-direktivet nationellt är åter genom att ändra den gällande lagen om tillståndsförfaranden och vissa andra administrativa förfaranden i samband med produktionsanläggningar för förnybar energi. Denna beredning pågår vid miljöministeriet, och avsikten är att överlämna regeringens proposition om saken samtidigt med denna regeringsproposition under våren 2025. 

5.1.6  Samordning av MKB-förfarandet och tillståndsförfarandena

En utgångspunkt för lagstiftningsprojektet har varit att granska förhållandet, samordningen och klarläggandet mellan de miljörelaterade tillståndsförfarandena och MKB-förfarandet, så granskningen har begränsats till Tillstånds- och tillsynsverkets tillståndsförfaranden. För de tillståndsförfaranden som omfattas av Tillstånds- och tillsynsverkets behörighet granskades två alternativ, som bägge var med i remissfasen. I alternativ 1 skulle gemensamt hörande vara möjligt i fråga om MKB-projekt som hänför sig till ändringar i gällande tillstånd och i alternativ 2 i fråga om alla tillstånd som ska avgöras av Tillstånds- och tillsynsverket. Vardera alternativet innehöll förhandsöverläggning. Alternativen hade ingen inverkan på den projektansvariges möjlighet att välja separat MKB-förfarande även i fortsättningen eller föreslå gemensamt förfarande med projektplaneringen.  

Man stannade för att i regeringens proposition föreslå alternativ 2, där gemensamt hörande ska vara möjligt i fråga om både nya projekt och ändringsprojekt. Valet av alternativ påverkades förutom av responsen i remissvaren även av att inte bara ändringsprojekt utan också en del av de nya projekt som förutsätter MKB-förfarande är av sådan art att deras miljökonsekvenser är små eller så projektet ligger i ett område där allmänhetens intresse för att delta i projektplaneringen och bedömningen av miljökonsekvenser är litet. För sådana projekt är det ändamålsenligt att förenkla förfarandena.  

Vid granskningen av samordningen av tillståndsförfarandena och MKB-förfarandet har man också tagit upp t.ex. den modell som används i Sverige, där MKB-förfarandet genomförs i nära samband med tillståndsförfarandet och den projektansvarige har större ansvar för att det ordnas höranden i anslutning till MKB-förfarandet och där tillståndsmyndigheten ansvarar för den motiverade slutsatsen. Under beredningen har man dock konstaterat att den nämnda modellen inte lämpar sig som sådan för vårt nationella system, där ett projekt förutsätter flera olika tillstånd, och för att anpassa det till vårt nationella system skulle det förutsättas mer omfattande ändring i tillstånds- och myndighetssystemet än denna proposition. Större ansvar för den projektansvarige var inte heller ett utvecklingsbart alternativ. 

5.1.7  Samordning av MKB-förfarandet och Naturabedömningen

Inom lagstiftningsprojektet har man granskat möjligheten att samordna Naturabedömningen ännu tätare med MKB-förfarandet än i nuläget. I den gällande naturvårdslagen ändrades ordalydelsen i den föregående lagens 65 § 4 mom., enligt vilken en Naturabedömning enligt 1 mom. vid behov ska göras i samband med bedömningsförfarandet. I 35 § 4 mom. i den nya naturvårdslagen föreskrivs att bedömning ska göras från fall till fall i samband med bedömningsförfarandet. Ändringen var språklig och avsikten var inte att ändra bestämmelsens innehåll.  

Att MKB-förfarandet och Naturabedömningen görs tillsammans baserar sig på MKB-direktivet, som använder samma term som tidigare ingick i naturvårdslagen. Även EU:s förordningar och direktiv om tillståndsförfarandet (förordningen om kritiska råmaterial, förordningen om nettonollindustrin samt RED III-direktivet) betonar samtidighet i fråga om dessa bedömningar. Av denna orsak har man under beredningen bedömt huruvida naturvårdslagens ordalydelse borde preciseras så att huvudregeln att bedömningarna ska göras tillsammans inte blir oklar. Alternativen har varit att precisera motiveringen till 35 § 4 mom. i naturvårdslagen, återinföra paragrafens tidigare ordalydelse eller precisera formuleringen i paragrafen på något annat sätt. 

Det ansågs inte lämpligt att ändra endast lagens motivering, utan en eventuell precisering förutsätter att paragrafen ändras. Trots att naturvårdslagens tidigare ordalydelse sannolikt skulle vara tillräcklig, ansågs det mera motiverat att ändra hela paragrafen. Av denna orsak föreslås det att 35 § 4 mom. i naturvårdslagen preciseras så att det förutsätts särskilda skäl för att genomföra MKB- och Naturabedömningar separat, och så att detta inte alls ska vara möjligt om det är fråga om ett projekt enligt RED III-direktivet.  

I detta sammanhang har man också dryftat eventuella behov av ändringar i Tillstånds- och tillsynsverkets remissförfarande i fråga om naturvårdslagens förfarande vid Naturabedömning. Enligt den gällande lagen ska myndigheten begära utlåtande om bedömningen av NTM-centralen och av den i vars besittning det område som ingår i nätverket Natura 2000 är. I samband med ämbetsverksreformen läggs NTM-centralernas ner och deras tillståndsuppgifter överförs i huvudsak till Tillstånds- och tillsynsverket. I de situationer där Tillstånds- och tillsynsverket är den myndighet som beviljar tillståndet eller godkänner planen är det inte ändamålsenligt att det begär utlåtande av sig självt. Av denna orsak föreslås det att remissförfarandet som grundar sig på den nuvarande lagen slopas, och att beaktandet av väsentligt synpunkter i huvudsak ska basera sig på skriftlig form inom verket. På så sätt säkerställs det att de förutsättningar som föreskrivs i lag i fråga om tillstånd och andra ärenden uppfylls. Aspekter som gäller t.ex. Natura 2000-bedömningens korrekthet och eventuella brister i den inkluderas fullt ut i beslutsfattandet och detta går också att påvisa senare. Andra alternativ begränsades till denna del av propositionen om regionförvaltningsreformen, där det föreslogs att det interna remissförfarandet inom verket slopas. 

Under beredningen har man också bedömt maximitiden för avgivande av utlåtande, som i den gällande lagen är sex månader. Alternativet var att behålla den oförändrad. För att åstadkomma smidigare tillståndsförfaranden är tiden dock onödigt lång inom det nya rikstäckande Tillstånds- och tillsynsverket med centraliserad kompetens. I de situationer där utlåtande till någon annan tillståndsmyndighet fortfarande är nödvändig, måste tillräcklig tid beredas för det, eftersom naturskyddsmyndighetens utlåtande om en Naturabedömning är betydelsefull för beslutsfattandet. Det föreslås dock att maximitiden förkortas från sex till tre månader, och även då borde strävan vara att avge utlåtande utan dröjsmål redan innan maximitiden på tre månader löper ut. Detta är möjligt genom att utnyttja Tillstånds- och tillsynsverkets omfattande interna kompetens och effektivisera de interna rutinerna. 

5.1.8  Övrig översyn av MKB-förfarandet

För att komma åt de alltmer omfattande bedömningsprogrammen och miljökonsekvensbeskrivningarna och den överdrivna noggrannheten hos MKB-förfarandet har man granskat möjligheterna att föreskriva ett maximalt sidantal för bedömningsprogrammet och miljökonsekvensbeskrivningen. Ett maximalt sidantal i lagstiftningen skulle i praktiken förplikta den projektansvarige eller den konsult som utarbetar bedömningsprogrammet och miljökonsekvensbeskrivningen på den projektansvariges vägnar att beskriva projektets miljökonsekvenser mera koncist än nu. Under beredningen har man dock konstaterat att bestämmelser om ett visst maximalt sidantal inte är ändamålsenliga på grund av projektens mångfald. I arbetet med att utveckla tillämpningsrutinerna för MKB-lagstiftningen är det dock skäl att bedöma möjligheten till exempelvis rekommendationer om sidantalet eller att beskrivningen i princip ska vara koncis och åskådlig, men stödja sig på bifogat material om konsekvensbedömningen till den del det behövs.  

När det gäller MKB-förfarande som inleds utan beslut har två alternativ granskats. I bägge alternativen skulle den projektansvarige ha haft rätt att inleda MKB-förfarandet genom att lämna miljökonsekvensbeskrivningen till kontaktmyndigheten, ifall det skulle ha förefallit sannolikt att MKB-förfarande skulle ha blivit tillämpligt på projektet genom myndighetens beslut i ett enskilt fall. I det första alternativet granskades möjligheten att föreskriva att ett MKB-förfarande som inletts av den projektansvarige skulle kunna avbrytas, ifall kontaktmyndigheten i sitt utlåtande anser att MKB-förfarande är uppenbart onödigt. Syftet med detta skulle ha varit att säkerställa att myndighetsresurser inte används för uppenbart onödiga MKB-förfaranden. Denna lösning kunde dock ha ändrat rollen för utlåtandet om bedömningsprogrammet så att utlåtandet skulle ha blivit ett parallellt förfarande till beslut om tillämpning MKB-lagen i ett enskilt fall, vilket inte hade varit avsikten. Ett avbrutet MKB-förfarande skulle dessutom binda myndigheternas och remissinstansernas resurser och vara en problematisk lösning även med tanke på allmänhetens rätt till delaktighet. Det andra alternativet var det som var ute på remiss och som innehöll rätt för den projektansvarige att inleda bedömningsförfarande, eftersom man antog att antalet projekt där den projektansvarige på eget initiativ vill inleda MKB-förfarande utan beslut är få. Utifrån responsen i remissvaren beslöt man att förutsätta att den projektansvarige och kontaktmyndigheten kommer överens om saken, så att MKB-förfarande inte styrs till projekt som inte är förenliga med lagens tillämpningsområde. Om kontaktmyndigheten anser att MKB-förfarandet inte behöver tillämpas styr den projektet till beslutsförfarandet.  

Beträffande undantag som gäller tillämpning av MKB-förfarandet på ett enskilt projekt har man under beredningen av förslaget granskat möjligheten att föreskriva om saken så att den aktör som beviljar undantag skulle vara Tillstånds- och tillsynsverket i stället för statsrådets allmänna sammanträde. I artikel 2.4 i MKB-direktivet, som ligger till grund för undantag, ställs det dock inte så noggranna villkor för beviljandet av undantag att det skulle ha gått att föreskriva att verket kan besluta om saken. I praktiken kommer bestämmelsens närmare innehåll att preciseras i EU-domstolens rättspraxis och den bevakas noggrant av Europeiska kommissionen. Under beredningen har man ansett att det är ändamålsenligt att den nationella bestämmelsens innehåll motsvarar MKB-direktivets motsvarande bestämmelse i så stor utsträckning som möjligt.  

5.2.1  Smidigare tillståndsförfaranden

5.2.2  MKB-förfarandet

EU-länderna ska iaktta MKB-direktivet, men de olika ländernas system skiljer sig ändå åt vad gäller t.ex. lagstiftningssättet och huruvida MKB-förfarandet utgör ett separat förfarande eller är integrerat med t.ex. tillståndsförfarandet. Som jämförelseobjekt har valts Sverige. I granskningen fästs uppmärksamhet vid bedömningssystemets allmänna drag, framför allt i vilken slags lagstiftning det föreskrivs om MKB-förfarandet, vilket är förhållandet mellan MKB-förfarandet och andra förfaranden, vilka är de viktigaste dragen hos förfarandet och vilka är de centrala myndigheterna för förfarandet. 

5.2.3  En enda e-tjänst för miljöärenden

I Danmark är Byg og Miljø en webbtjänst för bygg- och miljöansökningar. Den sökande kan göra ansökan via tjänsten, och tjänsten ger de sökande en överblick över vilka uppgifter den sökande ska fylla i och lämna in för att ansökan ska vara fullständig. När den sökande har fyllt i alla behövliga uppgifter, sänds ansökan automatiskt till den behöriga myndigheten, dvs. den elektroniska ansökningstjänsten fungerar som ett enda serviceställe. I Danmark används också en enda e-tjänst för ändringssökande, som handleder den som söker ändring i upprättandet av besvärsskrivelsen och förmedlar information om hur den framskrider. I en e-tjänst (Digital Miljø Administration) finns information om projekt och t.ex. myndigheternas publicerade beslut och rapporter. 

I Holland används en miljö- och plantjänst (Omgevinsloket), som innehåller information om kommunernas, landskapens, vattenmyndigheterna och regeringens bestämmelser och planer. Sökanden kan använda tjänsten för att kontrollera om en verksamhet kräver tillstånd. Förutom för tillståndsansökningar kan e-tjänsten användas för att lämna in dokument i anslutning till MKB-förfarandet. Tjänsten innehåller anvisningar, bestämmelser och tilläggsuppgifter som lämpar sig för respektive förfarande. Tillståndsmyndigheten utnyttjar MKB-relaterade utlåtanden och bedömningar digitalt.  

I Tyskland har medborgarna tillgång på elektronisk väg till uppgifter om MKB-förfaranden på såväl förbundsstats- som delstatsnivå. I förbundsstatens portal för miljökonsekvensbedömning (Umweltprüfungsportal des Bundes, UVP-Portal) finns information om MKB-förfaranden som omfattas av förbundsstatsmyndigheternas behörighet och om SMB-förfaranden på förbundsstatsnivå. På delstatsnivå kan det finnas ansvarsområdesspecifika sökportaler (t.ex. i Schleswig-Holstein Zuständigkeitsfinder) med allmän information om behöriga myndigheter, tillståndsförfaranden och MKB-förfarandet. 

6.2.1  Allmänna kommentarer till propositionen

I remissvaren framfördes i tämligen stor utsträckning kommentarer till teman i reformen av statens regionförvaltning som var ute på remiss samtidigt. I utkastet till proposition påpekas till denna del att den föreslagna lagstiftningen är nära knuten till lagstiftningsprojektet som gäller reformen av statens regionförvaltning. En del av kommentarerna i remissvaren hörde inte till de förslag som avgörs i denna proposition, så till denna del hänvisas också till regionförvaltningsreformen och det remissammandrag som gäller den och som finns bland projektdokumenten på adressen valtioneuvosto.fi/hankkeet, med identifieringskod VM114:00/2023. 

På grund av de delvis fragmentariska förslagen i regeringens proposition var responsen i remissvaren ställvis splittrad samt överlappande i fråga om olika teman, varför en detaljerad specificering enligt remissinstans inte ansågs motiverad. I stället har strävan i detta avsnitt varit att sammanställa responsen på ett ändamålsenligt sätt. Det har dock i mån av möjlighet redogjorts för utlåtandena med avseende på responsen från de viktigaste intressentgrupperna, ministerierna, domstolarna samt myndigheterna.  

Propositionens huvudsakliga syfte att främja förutsägbarheten, enhetligheten och smidigheten hos tillståndsförfarandena fick brett understöd från såväl myndigheter och medborgarorganisationer som näringslivet. Målen ansågs i huvudsak vara bra och effektivisera tillståndsförfarandena. I remissvaren ansågs tämligen allmänt att förenhetligandet av tillståndsförfarandena, sammanslagningen av de statliga miljömyndigheterna, utgallringen av överlappningar i fråga om olika tillstånd samt tillståndsmyndighetens förhandsstyrning gör det möjlighet att utveckla smidigheten hos tillståndsprocesserna. 

Regionförvaltningsverket, justitieministeriet, justitiekanslern och högsta förvaltningsdomstolen lyfte dock fram vissa utmaningar i anslutning till förslagen med avseende på t.ex. regleringens enhetlighet och å andra sidan splittring, och fäste uppmärksamhet vid detaljer i föreslagen till ändringar av bestämmelserna.  

I remissvaren framfördes också kritik mot förslagshelheten. Exempelvis medborgarorganisationerna (bl.a. Finlands naturskyddsförbund, WWF Finland, BirdLife Finland) lyfte i sina åsikter på olika sätt fram att trots de goda avsikterna framhävs i lagförslagets allmänna motivering uppluckring eller försämring av lagparagrafer som införts för att trygga en god miljöstatus och påskyndande och smidiggörande av tillståndsprocesserna med tanke på projektaktörernas intresse. Saimaa ilman kaivoksia ry meddelade att man motsätter sig lagändringarna enligt regeringens proposition i nuvarande form. Å andra sidan ansåg en del av remissinstanserna (t.ex. Fingrid Oyj, Helen Ab, Microsoft Oy, Lapplands handelskammare, AmCham Finland ry) att de föreslagna reformerna inte till alla delar svarar på utmaningarna i tillståndsförfarandena. 

I utlåtandena påpekades allmänt även andra utmaningar med förslagen. Till dem hörde t.ex. att tillstånds- och tillsynsmyndighetens regionala kompetens försämras, att det blir förseningar i förändringsfasen när etablerade rutiner ändras, att tillståndsärendena sväller och besvärsprocesserna räcker längre. Exempelvis vissa medborgarorganisationer (såsom Finlands naturskyddsförbund, WWF Finland, Saimaa ilman kaivoksia) samt NTM-centralerna fäste uppmärksamhet vid att bevakningen av allmänintresset eventuellt försämras och vid behovet att se till att den säkerställs. I vissa utlåtanden (t.ex. Gruvindustri rf, Fingrid, Teknologiateollisuus ry, Byggnadsindustrin rf) konstaterades att i propositionen har man inte tillräckligt beaktat t.ex. vissa projekttypers, planläggningens eller ändringssökandet betydelse för investeringstillstånd. Sametinget uttryckte oro för att den proaktiva styrningen, tillståndsprövningen och beviljandet av tillstånd samt tillsynen finns vid ett ämbetsverk och konstaterade att sådana åtgärder bör utredas och genomföras omsorgsfullt genom vilka vart och ett av de nämnda delområdena kan skötas objektivt och sakkunnigt med respekt för principerna för god förvaltning.  

Justitieministeriet påpekade att om man vill förenhetliga miljölagstiftningen och regleringen om miljötillstånd vore det bästa sättet förutom att samordna sektorlagstiftningen om förfaranden att samordna lagstiftningen materiellt där det är motiverat. Dessutom fäste justitieministeriet stor uppmärksamhet vid en högklassig lagberedning och konstaterade att propositionsutkastet enligt justitieministeriets uppfattning är behäftat med betydande brister, och där har inte tillräckligt identifierats de förslagna lagändringarna betydelse och de föreslagna bestämmelsernas konsekvenser eller de korsvisa konsekvenser som följer av dem. Finansministeriet fann det problematiskt att i propositionen föreslås ytterligare budgetfinansiering för miljösektorns uppgifter utan närmare motivering, och genom den proposition som miljöministeriet bereder samtidigt överförs sådana beredningsåtgärder i anslutning till tillståndsärenden som omfattas av avgiftsbelagd verksamhet i allt högre grad till avgiftsfri verksamhet.  

Remissinstanserna var tämligen enhälliga om att det är viktigt att säkerställa tillräckliga resurser för miljöförvaltningen. Detta betonade såväl myndigheter, medborgarorganisationer, näringslivet som flera andra instanser. I remissvaren poängterades att utan tillräckliga resurser kan tillståndsbehandlingarna fördröjas ytterligare och kvaliteten på besluten försämras, vilket kan leda till fler besvär över besluten, öka anhopningen vid domstolarna och fördröja genomförandet av projekt. En specialfråga som lyftes fram i anslutning till resurserna var den temporära förlängningen av företrädet för vissa tillståndsansökningar vid Tillstånds- och tillsynsverket till utgången av 2030, som i sig understöddes och för vilken det ansågs viktigt att säkerställa resurser.  

I flera utlåtanden (t.ex. NTM-centralerna, FFC, Natur-, miljö- och skogsvetareförbundet Loimu rf) betonade man på olika sätt att en lagom arbetsbörda för personalen och tillräckliga resurser spelar en nyckelroll för att reformen ska lyckas. Dessutom påpekade t.ex. NTM-centralen i Biraland att reformen inte nödvändigtvis kommer att medföra några besparingar under verkets första år, eftersom de olika systemen och etableringen av arbetssätt kräver både personella och ekonomiska resurser. I flera utlåtanden ansåg man å andra sidan att det är en bra reform att resurserna koncentreras till Tillstånds- och tillsynsverket, eftersom det stödjer centraliserad kompetens och ett enhetligt beslutsfattande.  

I utlåtandena framfördes också allmänna kommentarer om utgångspunkter i anslutning till tillståndssystemet och samordningen av olika tillstånd. Förenhetligandet av tillståndsförfarandena understöddes och en mer långtgående gemensam behandling av tillstånd (ett gemensamt tillstånd) understöddes, men även möjligheten till stegvis övergång ansågs motiverad i den snabbt föränderliga regleringsomvärlden. I utlåtandena fästes också uppmärksamhet vid behovet av att se till att de nationella åtgärderna för att genomföra t.ex. EU:s förordning om kritiska råmaterial, förordningen om nettonollindustrin och RED III-direktivet samordnas på allmän nivå.  

Särskilt i medborgarorganisationernas utlåtanden konstaterades att till förutsättningarna för ett smidigt, tillförlitligt och högklassigt miljörelaterat tillståndsförfarande hör att tillstånds- och tillsynsmyndigheten har tillräckliga resurser, att den statliga myndigheten har en självständig och oberoende ställning samt att medborgarna har rätt att delta oberoende av myndighetsstruktur och andra detaljer i lagstiftningen. I flera utlåtanden från näringslivet sågs det som en viktig uppgift för Tillstånds- och tillsynsverket att samordna näringarnas verksamhetsbetingelser och miljörelaterade synpunkter, och det konstaterades att med tanke på ett smidigt tillståndssystem är det centralt att fastställa förhållandena mellan tillståndsprocesserna samt särskilt det innehåll som krävs i respektive fas. När tillståndsförfarandena utvecklas bör tillståndssystemet för projekt som planeras i Finland i högre grad beaktas som en helhet. Exempelvis Microsoft betonade i sitt utlåtande att vid tillämpningen av den reviderade regleringen om ren och grön omställning måste hela den reviderade helheten som gäller miljötillstånd beaktas liksom behovet av att samordna de nya bestämmelserna i bygglagen, lagen om områdesanvändning (132/1999) och det nu aktuella lagstiftningsprojektet om tjänster från ett enda serviceställe. Motsvarande synpunkter framfördes också i flera utlåtanden från näringslivet.  

I utlåtandena fästes dessutom uppmärksamhet vid differentieringen av tillståndsärenden särskilt till följd av EU-regleringen. Finlands näringsliv föreslog t.ex. att det kunde vara skäl att i Finland införa en enda författning om miljörelaterade tillståndsförfaranden som samlar de tillståndsförfaranden som gäller olika aktörer och projekt. Att olika myndigheter samarbetar är av avgörande vikt för att investeringar ska avancera smidigt i olika delar av Finland och betydelsefullt för bl.a. sambandet mellan den planläggning och de olika tillstånd som hör till kommunens behörighet och tillståndshelheten. Från näringslivets sida konstaterades i tämligen stor utsträckning (t.ex. WSP Finland Ab, Finlands Malmförädling Ab, Energiakaupungit ry, Sontek Oy, Helen Ab, Fortum Abp) att ett centralt önskemål när det gäller smidigare investeringstillstånd är, förutom kortare handläggningstider och bättre samordning mellan myndigheterna, också bättre förutsägbarhet när det gäller tillstånden. 

I remissvaren framfördes också kommentarer till avsnittet om konsekvensbedömning i utkastet till regeringsproposition. Exempelvis justitieministeriet, finansministeriet och justitiekanslern fäste uppmärksamhet vid bedömningen av de olika kostnadseffekterna för myndigheter och företag samt vid resurserna för ordnandet av proaktiv styrning och rådgivning. I remissvaren fästes överlag omfattande uppmärksamhet vid säkerställandet av tillräckliga resurser från såväl myndigheternas, näringslivets, medborgarorganisationernas och ministeriernas som domstolarnas sida. Dessutom fästes uppmärksamhet vid bl.a. frågor om de grundläggande fri- och rättigheterna, dataskydd, informationssäkerhet och rätt till delaktighet. 

I remissvaren framkom också andra kommentarer som har en något lösare koppling till det uppdrag som getts lagstiftningsprojektet om tjänster från ett enda serviceställe. De gällde t.ex. anläggandet av kraftledningar, produktion av den information som behövs vid uppföljning av vattendragens status och tillståndsenliga projekt som påverkar miljön, besvärsprocesser, tillståndsplikten för vind- och solkraftsprojekt, kommunernas roll i tillståndsförfarandet samt en helhetsbedömning av de olika lagstiftningsprojekt som pågår. 

Ändringar  

På grund av responsen i remissvaren har konsekvensbedömningarna samt motiveringen till lagstiftningsordningen preciseras och utvidgats. Särskild uppmärksamhet har fästs vid bedömning av de ekonomiska konsekvenserna och myndigheternas resurser. Dessutom har strävan varit att i mån av möjlighet förklara och precisera förhållandet till frågor som ska avgöras i samband med reformen av statens regionförvaltning samt lagar med anknytning till andra tillståndsförfaranden som är under beredning. Dessutom har propositionens allmänna motivering samt detaljmotivering preciserats och förslagen utökats med sådana bestämmelser i miljöskyddslagen som ska ändras men som saknats.  

6.2.2  Kommentarer till lagen om behandling av miljöärenden

Allmänna utgångspunkter 

Förslaget till ny lag om behandling av vissa miljöärenden vid Tillstånds- och tillsynsverket fick ett brett understöd. I remissvaren understöddes t.ex. den stärkta proaktiva styrningen och samordningen, främjandet av möjligheterna att utnyttja det elektroniska ärendehanteringssystemet, förlängningen och den delvisa utvidgningen av företrädesförfarandet för grön omställning, den gemensamma behandlingen av vissa tillstånd (med förbehåll) samt den föreslagna flexibiliteten hos MKB-förfarandet. Även upphävandet av den gällande samordningslagen och intagandet av den del av dess bestämmelser i lagen om behandling av miljöärenden understöddes.  

Lagen om behandling av miljöärenden upplevdes innehålla många olika typer av reglering, varför särskild uppmärksamhet borde fästas vid lagens tydlighet och systematik. Exempelvis högsta förvaltningsdomstolen och justitieministeriet ansåg att den föreslagna lagen är delvis oklar och svåröverskådlig. Justitieministeriet föreslog också att en bestämmelse med definitioner skulle tas in i början av lagen för att bättra läsbarheten och tillämpningen. I samma utlåtande ansåg man att en del av bestämmelserna förefaller åtminstone delvis onödiga med beaktande av den allmänna lagstiftningen. 

Justitieministeriet lyfte också mer allmänt fram problemen med att miljöregleringens bestämmelser om tillståndsförfarandena ställvis är mycket detaljerade och skiljer sig från den allmänna lagstiftningen. I propositionen skulle det alltså behövas noggrannare bedömning av förslagens förhållande till den allmänna lagstiftningen, särskilt förvaltningslagen. Enligt justitieministeriet överlappar regleringen delvis förvaltningslagen direkt, vilket är ägnat att öka regleringsbördan samt den onödiga kasuistiska regleringen. Enligt justitieministeriet bör man inte avvika från en allmän lag utan sträva efter att behålla en tydlig lagstiftning. Det behövs alltid ett särskilt, vägande skäl till att avvika från en allmän lag. 

Exempelvis regionförvaltningsverket, justitiekanslern och justitieministeriet ansåg att lagens tillämpningsområde behöver preciseras. Tillämpningsområdets täckning betraktades som oklar, eftersom det i motiveringen hänvisas särskilt till tillståndsärenden. Till den statliga tillståndsmyndighetens behörighet hör dock även andra ärenden än tillståndsärenden (anmälnings-, ersättnings- och förvaltningstvångsärenden samt andra ansökningsärenden). 

Ändringar 

På grund av responsen i remissvaren har strukturen hos lagen om behandling av tillståndsärenden ändrats genom att delvis omorganisera bestämmelserna. Lagen har förtydligats och sakhelheterna har omdisponerats. Detta innebär samtidigt att paragrafnumreringen i lagen om behandling av miljöärenden skiljer sig avsevärt från det utkast som var ute på remiss. Av denna orsak specificeras de ändringar som gjorts i lagen i princip inte enligt paragrafnummer i redogörelsen för responsen för att undvika förväxlingar. 

Dessutom har bestämmelserna om lagens syfte och tillämpningsområde klarlagts, och bestämmelsernas förhållande till de allmänna förvaltningslagarna har bedömts. Vissa överlappningar har undanröjts, men en del av de föreslagna bestämmelserna har fortfarande ansetts nödvändiga med avseende på miljölagstiftningen. En separat bestämmelse med definitioner ansågs inte nödvändig, men strävan har varit att precisera bestämmelserna.  

Proaktiv styrning och rådgivning 

I utlåtandena fästes omfattande uppmärksamhet vid bestämmelserna om proaktiv styrning och rådgivning i lagen om behandling av miljöärenden. Både myndigheter och medborgarorganisationer understödde den proaktiva styrningen, rådgivningen och myndigheternas samordningsansvar med tanke på genomförandet av tillståndsförfarandet. I regel ansåg man att den proaktiva styrningen kan göra förfarandena smidigare genom att fästa uppmärksamhet vid tillståndsansökningarnas innehåll och kvalitet redan i projektets planeringsfas, och förslagen ansågs motiverade. Denna framförhållning sågs som viktig och värd att understöda i flera utlåtanden, så att alla projektaktörer förstår de konsekvenser och förpliktelser som projektet medför samtidigt och på samma sätt.  

I flera utlåtanden påpekades å andra sidan att den proaktiva styrningens roll och innehåll förblir delvis oklar. Särskilt myndigheterna (regionförvaltningsverket, NTM-centralerna, Säkerhets- och kemikalieverket), förvaltningsdomstolarna och medborgarorganisationerna betonade behovet av att se till att myndighetens oberoende tryggas och betydelsen av sökandens ansvar. Nära samarbete mellan sökanden och tillståndsmyndigheten kan äventyra den skadelidande partens förtroende för en oberoende behandling och minskar således åtminstone inte möjligheten att ändring söks.  

Regionförvaltningsverket konstaterade också i sitt utlåtande att det också föreskrivs om handledning av och rådgivning till den sökande och om samarbete i 39 a och 44 b § i miljöskyddslagen. Under den fortsatta beredningen bör särskild uppmärksamhet fästas vid att bestämmelserna inte blir motstridiga och att lagstiftningen inte splittras onödigt.  

Finansministeriet nämnde som en specialfråga att den föreslagna lagen om behandling av miljöärenden förefaller förskjuta hela tyngdpunkten i tillståndsprocessen till proaktiv rådgivning och för kunden avgiftsfri myndighetsverksamhet, vilket kan betraktas som problematiskt med avseende på lagen om avgifter till staten (150/1992). Storleken på den avgift som staten uppbär för en offentligrättslig prestation ska i princip motsvara beloppet av statens totalkostnader för prestationen (självkostnadsvärde) i enlighet med 6 § 1 mom. i lagen om grunderna för avgifter till staten.  

Regionförvaltningsverket föreslog att t.ex. förhandsöverläggningarna i anslutning till tillståndsförfarandena eller en del av den proaktiva styrningen skulle bli avgiftsbelagd, eftersom rådgivningen i anslutning till dem är mycket mer omfattande och djupgående än rådgivningen i 8 § i förvaltningslagen. Å andra sidan ansåg Suomen ampumaurheiluliitto att det är mycket viktigt att den sökande erbjuds avgiftsfri rådgivning och att den bör tryggas. När det gäller avgifterna bör det beaktas att tillståndsprocesserna som helhet redan nu är mycket dyra. 

Ändringar 

På grund av responsen i remissvaren sammanslogs propositionsutkastets separata paragrafer om proaktiv styrning (2 §) och rådgivning (6 §) till en paragraf (den nya 3 §) och bestämmelsens ordalydelse och förhållande till tillståndssökandens uppgifter samt motiveringen preciserades. Avsikten är dessutom att lagens förändrade struktur ska klarlägga den proaktiva styrningens ställning vid behandlingen av miljöärenden. När det gäller avgifterna inleds ett separat lagstiftningsprojekt där man mer ingående kommer att bedöma frågan om proaktiva åtgärder borde vara avgiftsbelagda i större utsträckning än nu samt andra närliggande frågor för hela miljölagstiftningens del.  

Synpunkter på kontaktpunktsmyndigheten 

Centraliseringen av kontaktpunktsmyndighetens uppgifter, som följer av EU-lagstiftningen (CRMA, RED III, NZIA,), till det nya Tillstånds- och tillsynsverket understöddes i regel i utlåtandena. I remissvaren ansågs det motiverat (t.ex. arbets- och näringsministeriet, Centralhandelskammaren, Bioenergi rf, Teknologiateollisuus) att Tillstånds- och tillsynsverket utses till den kontaktpunktsmyndighet som EU-lagstiftningen kräver. Skogsindustrin konstaterade att det samtidigt borde ses till att det finns tillräckligt med regional kompetens och resurser samt samarbete med behöriga myndigheter vid tillståndsförfarandet. Finsk Energiindustri ansåg att med tanke på lagens tydlighet kunde det vara nödvändigt att föreskriva mer samlat och exakt om kontaktpunktsmyndighetens samordningsuppgift. Även regionförvaltningsverket ansåg att de nya förfarandena och uppgifterna borde uttryckas tillräckligt exakt. 

NTM-centralen i Södra Österbotten påpekade att för kontaktpunktsmyndighetens verksamhet behövs det absolut en e-tjänst som följer principen om ett enda serviceställe. Med tanke på Tillstånds- och tillsynsverkets kontaktpunktsmyndighetsuppgift skulle det vara motiverat att samla kommunikationen kring det nya verkets tillstånds- och tillsynstjänster till tjänsten Tillstånd och tillsyn.  

Ändringar 

Regleringen om kontaktpunktsmyndigheten preciserades delvis och förenhetligades med annan lagstiftning om saken på grund av responsen i remissvaren. Exempelvis lagen om tillståndsförfaranden och vissa andra administrativa förfaranden i samband med produktionsanläggningar för förnybar energi kommer att revideras, och strävan har varit att beakta detta i utformningen av bestämmelserna om kontaktpunktsmyndigheten. När strukturen hos lagen om behandling av miljöärenden ändrades flyttades kapitlet om kontaktpunktsmyndighet till slutet av lagen för att klarlägga helheten.  

Synpunkter i anslutning till ren omställning och företräde 

Remissinstanserna var i huvudsak positiva till förslaget om förlängning av företrädesförfarandet och utvidgning av det till vissa projekt som följer av EU-lagstiftningen. Särskilt näringslivets företrädare ansåg att förträdesförfarandet för gröna investeringar är ett viktigt redskap för att kombinera uppnåendet av miljömålen med en hållbar ekonomisk tillväxt, och det ansågs ha varit till nytta efter att det infördes. Att besvär i anslutning härtill behandlas skyndsamt har också i stor utsträckning upplevts som en kännbar förbättring jämfört med tidigare. För att påskynda den gröna omställning är det väsentligt att beakta även ändringssökandefasen när åtgärder för att göra förfarandena smidigare planeras. 

Å andra sidan påpekades det också att en förlängning av företrädesförfarandet får inte betyda att andra projekt fördröjs jämfört med nuläget. En del av remissinstanserna (t.ex. Skogsindustrin, Säkerhets- och kemikalieverket, NTM-centralen i Södra Österbotten) ansåg att om vissa projekt ges företräde kan det också försätta verksamhetsutövarna i olikvärdig ställning.  

I vissa remissvar påpekades att den föreslagna bestämmelsen om 12 månades handläggningstid borde preciseras så att det skulle framgå klart av ordalydelsen att tiden är bindande för myndigheten. Å andra sidan upplevdes fristen på 12 månader som problematisk i vissa utlåtanden, och det ansågs att den i vissa situationer kan försämra parternas ställning.  

Den nya 6 punkten i förteckningen över företräde för grön omställning, som innehåller datacentraler där merparten av den spillvärme som produceras tas till vara, understöddes. I flera utlåtanden, särskilt från näringslivet, föreslogs dessutom att kärnenergi borde fogas till projektförteckningen över tidsbundet företräde för vissa projekt för grön omställning i 11 § i propositionsutkastet i enlighet med principen om teknikneutralitet (t.ex. Industrifacket, Steady Energy Oy, Centralhandelskammaren, arbets- och näringsministeriet, Teknikens Akademiker rf, Helen Ab, FinNuclear, WePlanet – Suomen Ekomodernistit ry, Industrins kraft Abp).  

I responsen lyfte t.ex. Säkerhets- och kemikalieverket också fram att det kan inte med stöd av sin egen sektorlagstiftning ge projekt för grön omställning företräde framom andra tillståndsärenden. Den målsatta tiden för företrädesprojekt är inte heller förpliktande för Säkerhets- och kemikalieverket. Detta kan leda till problem bl.a. när Tillstånds- och tillsynsverket och Säkerhets- och kemikalieverket kommer överens om en målsatt tid med stöd av 13 § i lagen om behandling av vissa miljöärenden vid Tillstånds- och tillsynsverket.  

Ändringar 

På grund av responsen i remissvaren preciserades bestämmelserna om företrädesförfarandet, och företrädet för grön omställning och företrädet för projekt enligt EU-rättsakter bytte ordning i lagen. Förhållandet mellan dem preciserades också liksom den 12 månader långa tidsfristens förpliktande karaktär. Dessutom lades kärnkraftverk till i projektförteckningen.  

Samordning av tillstånd  

Remissinstanserna åsikter om förslaget till samordning av tillstånd varierade, och i utlåtandena ingick också oklarheter, och eventuella missförstånd. I utlåtandena ansågs det i stor utsträckning motiverat att den gällande regleringen om samordning av vissa tillstånd flyttas från den lag som upphävs till den föreslagna lagen om behandling av miljöärenden (t.ex. Teknologiateollisuus, Finlands näringsliv, Livsmedelsindustrin, Turism- och Restaurangförbundet rf). Till den del som paragrafutkast/förfaranden som gäller samordning av vissa tillståndsförfaranden ingår i den nya lagen om behandling av miljöärenden, ansågs den praktiska samordningen vara förenad med delvis motsvarande utmaningar som den nuvarande lagen. Särskilt näringslivets företrädare var tämligen positivt inställda till förslaget om samordning, medan myndigheterna var mer kritiska. Exempelvis Vasa förvaltningsdomstol ansåg att möjligheten till tolkningsoklarheter och procedurfel är ägnad att förlänga den faktiska handläggningstiden för ansökningar jämfört med nuläget. Regionförvaltningsverket ansåg att det praktiska samordningsförfarandet är förenat med utmaningar på grund av skillnaderna mellan Tillstånds- och tillsynsverkets och Säkerhets- och kemikalieverkets system och att motiveringen ger en alltför positiv bild av systemens interoperabilitet. Högsta förvaltningsdomstolen bedömde att de föreslagna bestämmelsernas praktiska betydelse torde förbli liten med beaktande av de erfarenheter som fåtts av samordningen av miljörelaterade tillstånd.  

I utlåtandena identifierades dessutom vikten av proaktiv styrning och rådgivning även i samordningssituationer. Vissa instanser påpekade också att det kan vara orimligt för parter eller föreningar att vid samordnade tillståndsprocesser yttra sig om två eller flera tillståndsansökningar som en helhet inom samma tid (minst 30 dagar) jämfört med att yttra sig om en tillståndsansökan i sänder i enlighet med den gällande lagen (t.ex. Finlands naturskyddsförbund, Saimaa ilman kaivoksia ry, Medborgarnas gruvdelegation, NTM-centralen i Egentliga Finland). 

Ändringar 

På grund av responsen i remissvaren flyttades kapitlet om samordning för tydlighetens skull till slutet av lagen. Dessutom preciserades bestämmelserna och motiveringen.  

Gemensam behandling 

Förslaget att utvidga den gemensamma behandlingen till tillstånd till undantag enligt naturvårdslagen fick brett understöd på allmän nivå. Samtidigt efterlyste emellertid särskilt näringslivets företrädare möjligheter till större flexibilitet vid den separata behandlingen av tillstånd (t.ex. Finlands näringsliv, Finlands Malmförädling Ab, Microsoft Oy, Teknologiateollisuus, Kemiindustrin rf). Regionförvaltningsverket föreslog att miljöskyddslagens och vattenlagens bestämmelser om gemensam behandling ska förlängas som sådana och att det endast hänvisas till dem i den aktuella lagen.  

Justitieministeriet lyfte fram att gemensam behandling av miljötillstånd kan i sig vara en sak som värd att understöda i ändamålsenliga situationer. Genom en behandling och ett beslut är det möjligt att uppfatta sakhelheten bättre och å andra sidan kan tillståndsvillkoren till vissa delar samordnas, vilket bidrar till att både klarlägga tillståndshelheten och minska behovet av ändringssökande. I vissa fall är det igen inte motiverat att slå samman förfarandena eftersom tillståndsförfarandena enligt olika substanslagar skiljer sig åt eller avsiktligt infaller vid olika tidpunkter. I flera utlåtanden lyfte man samtidigt fram både positiva och kritiska åsikter om konsekvenserna av gemensam behandling. 

Exempelvis NTM-centralen i Södra Österbotten konstaterade att i vissa fall kan undantag enligt naturvårdslagen vara en väsentlig faktor med tanke på genomförandet av projektet innan de utredningar som hänför sig till tillståndsansökan görs. Å andra sidan kan det vara onödigt att bevilja undantag, om man genom tillståndsvillkor kan förhindra olägenheter för organismer, varvid gemensam behandling kan vara motiverad. Högsta domstolen konstaterade ungefär samma sak.  

I vissa utlåtanden påpekades att när det gäller undantag enligt naturvårdslagen ingår inte rätt att verkställa tillstånd till undantag enligt naturvårdslagen i den gemensamma behandlingen (t.ex. Microsoft Oy, AmCham). Gemensam behandling kan också delvis utvidga kretsen av dem som har rätt att anföra besvär, vilket inte har beaktats tillräckligt eller motiverats i regeringens proposition (t.ex. justitiekanslern, högsta förvaltningsdomstolen, NTM-centralen i Egentliga Finland, Kommunförbundet, Bioenergi rf). 

I vissa utlåtanden (t.ex. NTM-centralen i Norra Österbotten, NTM-centralen i Nyland) ansågs det i någon mån problematiskt att vattenlagens och miljöskyddslagens procedurbestämmelser skulle tillämpas på undantagsförfaranden enligt naturvårdslagen vid den föreslagna gemensamma behandlingen (vattenlagen, miljöskyddslagen, naturvårdslagen).  

I utlåtandena påpekades också att förhållandet mellan den gemensamma behandlingen och marktäktslagen är oklart (NTM-centralen i Tavastland, Byggnadsindustrin).  

I utlåtandena påpekades också att handläggningstiderna i förvaltningsdomstolarna eventuellt förlängs i fråga om beslut om undantag enligt naturvårdslagen (t.ex. Östra Finlands förvaltningsdomstol, Helen Ab).  

Ändringar 

På grund av responsen i remissvaren preciserades och klarlades regleringen om gemensam behandling. För naturvårdslagens del utökades flexibiliteten och för marktäktslagens del preciserades i vilka situationer de tillstånden kan vara en del av den gemensamma behandlingen. Till lagen fogades dessutom en ny bestämmelse om besvärsrätt över beslut som meddelats vid gemensam behandling. Även motiveringen preciserades genomgående.  

Behandling av ärenden, sakkunskap och avgörande 

I utlåtandena ansågs det i princip viktigt att sakkunskapen säkerställs vid beslutsfattandet, och det betonades att den sakkunskap som behandlingen kräver vid det nya Tillstånds- och tillsynsverket bör vara genomskådlig. Exempelvis flera NTM-centraler konstaterade att genomskådligheten hos den sakkunskap som behandlingen av ärenden kräver kommer att framhävas i det nya Tillstånds- och tillsynsverket. (NTM-centralen i Kajanaland, NTM-centralen i Södra Österbotten, NTM-centralen i Egentliga Finland). I en del utlåtanden ansågs att bestämmelsen om myndighetens sakkunskap är för snävt definierad, eftersom naturvetenskaplig sakkunskap och t.ex. kunskap om naturvårdslagen behövs vid behandlingen av många olika slags tillståndsärenden.  

Finansministeriet ansåg att den föreslagna bestämmelsen om sakkunskap är problematisk och asymmetrisk i förhållande till det framtida Tillstånds- och tillsynsverkets uppgiftshelhet. Enligt ministeriet kan den föreslagna bestämmelsen snävt tolkad vara problematisk också med avseende på styrningen och ledningen av den framtida ämbetsverkshelheten. Ministeriet konstaterade att om reglering om sakkunskap behövs, borde den snarare tas in i den föreslagna bestämmelsen om sammansättning vid avgörande än i en separat paragraf. Enligt justitieministeriet förefaller bestämmelsen om sakkunskap onödig, och det är självklart att Tillstånds- och tillsynsverket måste ha den sakkunskap som krävs för att behandla de ärenden som hör till verkets uppgifter. 

Rätt många remissinstanser lyfte också fram att när remissförfarandet inom det nya ämbetsverket slopas, bör man beakta på vilket sätt en genomskådlig beredning säkerställs. I utlåtandena påpekades att med tanke på bedömningen av ett besluts lagenlighet är det väsentligt att man i efterhand kan utreda att de utredningar som legat till grund för beslutet har varit adekvata och tillräckliga samt hur de har beaktats i beslutsfattandet (t.ex. högsta förvaltningsdomstolen, Microsoft, NTM-centralen i Kajanaland, NTM-centralen i Södra Österbotten, Finlands Advokatförbund, Medborgarnas gruvdelegation).  

När det gäller sammansättningarna vid avgörandet av tillstånds- och ansökningsärenden påpekade särskilt NTM-centralerna som en viktig omständighet att i sammansättningen måste ingå tillräcklig och bred kompetens från alla delområden som behövs för det ärende som ska avgöras. Exempelvis NTM-centralen i Birkaland konstaterade att sammansättningarna enligt den nuvarande modellen inte bör övertas direkt från regionförvaltningsverken, utan i reformen bör man beakta det nya ämbetsverkets mål, de nya tillvägagångssätten samt hela personalens kompetens. Regionförvaltningsverket förutsatte att sammansättningarnas oberoende säkerställs när det nya Tillstånds- och tillsynsverkets uppgifter organiseras.  

Regionförvaltningsverken påpekade att det vore skäl att behandla tillämpningsområdet för 6 kap. mer ingående i propositionen när det gäller sammansättningen vid avgörande. I förslaget avviker tillämpningsområdet från nuläget, och detta har inte motiverats. Högsta förvaltningsdomstolen uppmärksammade att förslaget till 19 § om sammansättning vid avgörande inte skulle gälla beslutsfattande i enheten för bevakning av allmänintresset. Det förbud mot att utnyttja rätten att överta ett ärende som ingår i förslaget till 19 § blir således inte tillämpligt i enskilda ärenden och det är oklart om 4 § 4 mom. i lagen om Tillstånds- och tillsynsverket förbjuder att rätten att överta ett ärende utnyttjas som sådan. Till denna del tog HFD som ett exempel upp att enligt det förslag till ändring av 35 § i naturvårdslagen som hänför sig till propositionen ska ett separat utlåtande om Naturabedömning inte längre ges i ärenden där Tillstånds- och tillsynsverket är den myndighet som beviljar tillstånd.  

Ändringar 

På grund av responsen i remissvaren preciserades tillämpningsområdet för både lagen och bestämmelsen om sammansättning vid avgörande. Till följd av de strukturella ändringarna i lagen om behandling av miljöärenden flyttades bestämmelsen om sakkunskap till lagens allmänna bestämmelser (1 kap.), vilket framhäver sakkunskapens betydelse som allmän utgångspunkt som styr Tillstånds- och tillsynsverkets behandling av miljöärenden. När det gäller remissförfarandet, allmänintresset och rätten att överta ett ärende har den helhet som gäller regionförvaltningsreformen preciserats, vilket har beaktats i denna proposition enligt behov. 

Elektronisk kommunikation och informationssystem 

Utnyttjandet av elektroniska förfaranden och digitaliseringen fick ett starkt stöd i utlåtandena. I flera utlåtanden betonades behoven av att utveckla de befintliga systemen, och å andra sidan att de nuvarande systemen inte är interoperabla (t.ex. regionförvaltningsverket, arbets- och näringsministeriet, NTM-centralen i Tavastland, Finlands Kommunförbund). Utvecklingen av digitala tjänster gäller projektet för samservicetjänster på ett genomgående sätt, och utan en elektronisk tillståndsplattform och ett elektroniskt tillståndssystem som fungerar väl är det i praktiken inte möjligt att göra förfarandet kännbart smidigare. Arbets- och näringsministeriet betonade att utvecklingen av digitala tjänster gäller projektet för tjänster för samservicetjänster på ett genomgående sätt. Exempelvis regionförvaltningsverket betonade att bl.a. när det gäller samordnade tillståndsförfaranden borde man kunna utnyttja egenskaperna hos de elektroniska tillståndsbehandlingsprogram som är i användning fullt ut, vilket inte är fallet för närvarande. När det gäller kontaktpunktsmyndighetens uppgifter ansåg man att verksamheten absolut kräver en e-tjänst som iakttar principen om ett enda serviceställe. Enligt kontaktpunktsmyndigheten för förnybar energi har den digitala tjänsten Tillstånd och tillsyn har inte tagits i bruk i särskilt stor utsträckning i kommunerna och inte heller inom delar av den statliga miljöförvaltningen (NTM-centralen i Södra Österbotten). 

I flera utlåtanden konstaterades att samservicemodellen stödjer sig på elektronisk kommunikation, och den betraktades som en nästan kritisk fråga för att reformen ska lyckas. Justitiekanslern konstaterade i sitt utlåtande att i konsekvensbedömningarna bör tillgodoseendet av rätten till att ens ärende behandlas utan dröjsmål bedömas mer ingående som en del av rätten till god förvaltning och rättssäkerhet, samt hur regleringen om elektronisk kommunikation fungerar och dess risker.  

Ändringar 

Den elektroniska kommunikationen har koppling till en mer omfattande digital utvecklingshelhet, och det har inte gjorts några betydande ändringar i fråga om denna lag. Paragrafen om elektronisk kommunikation har dock ändrats så att inlämnandet av tillståndsansökan inte längre är knutet till den elektroniska kontaktpunkten och bestämmelsen står inte i konflikt med annan reglering. Dessutom har konsekvensbedömningarna preciserats.  

Handläggningstider/tidsfrister 

För handläggningstidernas och tidsfristernas del kan det konstateras att remissinstansernas åsikter om målsatta och bindande tidsfrister och handläggningstider varierade. Många företrädare för särskilt näringslivet ansåg att en bindande handläggningstid är viktig, medan myndigheterna ansåg att en målsatt tid är mer motiverad. Uppmärksamhet fästes också vid den delvis oklara regleringen, eftersom i lagen föreslås bestämmelser om både uppföljning av kontaktpunktsmyndighetens tidsfrister och uppskattning av handläggningstiden för andra tillståndsbeslut. Finlands näringsliv påpekade också att regleringen om handläggningstider är på väg att differentieras enligt projekt och beroende på om det är fråga om EU:s eller nationell lagstiftning.  

Enligt justitieministeriet förefaller bestämmelsen om uppskattning av handläggningstiden, uppdatering av uppskattningen och publicering av den i datanätet öka den administrativa bördan onödigt, och eventuellt avsevärt. Justitieministeriet anser att det föreslagna förfarandet förfaller mycket tungt ur myndighetens synvinkel, och det skulle innebära en betydande ändring jämfört med den gällande lagstiftningen. Dessutom uppmärksammade justitiekanslern förhållandet mellan de olika bestämmelserna om handläggningstider. 

I fråga om kontaktpunktsmyndighetens uppföljning av tidsfristerna föreslogs det i flera utlåtanden att den föreslagna tidsfristen på 12 månader borde vara bindande i stället för ett mål. I vissa utlåtanden konstaterades det att för att påskynda den gröna omställningen borde det föreskrivas bindande i stället för målsatt om handläggningstiden för projekt för grön omställning på samma sätt som för projekt för förnybar energi, nettonollprojekt och strategiska projekt. Merparten ansåg att den föreslagna uppskattningen av tidtabellen för tillståndsbeslutet var motiverad och viktig, och den ansågs förbättra förutsägbarheten. Tidtabellsuppskattningen sågs i vissa utlåtanden också som en del av ämbetsverkets kundorienterade verksamhet.  

Å andra sidan ansågs också en målsatt tid motiverad, eftersom projekten är olika och eventuella kompletteringar till och brister i ansökningarna kan bidra till att den faktiska tiden förlängs. I vissa utlåtandena påpekades också att en alltför strikt tidsfrist kan leda till att behandlingen påskyndas grundlöst och till bristfälliga utredningar, vilket kan försämra kvaliteten på besluten och samtidigt öka benägenheten att söka ändring.  

Ändringar 

På grund av responsen i remissvaren förtydligades lagens struktur, preciserades tidpunkten då uppskattningen av handläggningstiden ska ges samt preciserades specialmotiveringen för att förtydliga att tidsfristen på 12 månader för företrädesförfarandet är förpliktande. 

Delaktighet och utredning av ärenden 

Flera remissinstanser tog upp vikten av att säkerställa delaktighet när förfarandena påskyndas. Exempelvis flera medborgarorganisationer samt Finlands fackförbunds centralorganisation (FFC) påpekade att i fortsättningen kommer flera och eventuellt omfattande tillståndsansökningar som gäller samma projekt att vara framlagda för utlåtande samtidigt. Därför ansågs det viktigt att parter och skadelidande behåller möjligheten att utifrån ansökningarna få en helhetsbild av projektet och dess konsekvenser för livsmiljön och tillgodoseendet av den grundläggande miljörättigheten. 

Exempelvis i vissa av NTM-centralernas och näringslivets utlåtanden påpekades dessutom att eftersom avsikten inte är att införa ett internt remissförfarande vid Tillstånds- och tillsynsverket, får parterna inte nödvändigtvis information om alla expertställningstaganden som påverkat avgörandet. Därför är det viktigt att en parts rätt enligt 34 § i förvaltningslagen att framföra sin åsikt om ärendet och avge sin förklaring med anledning av sådana yrkanden och sådan utredning som kan inverka på hur ärendet kommer att avgöras tillgodoses. Beaktandet av och innehållet i väsentliga synpunkter och ställningstaganden som påverkar beslutsfattandet borde också basera sig på skriftlig form, så att de ställningstaganden som påverkat avgörandet kan verifieras i efterhand.  

I responsen påpekades också att modellen med ett enda serviceställe förutsätter att tillräckliga och noggranna utredningar utarbetas i tid samt att uppgifterna och eventuella modelleringar i tillståndsansökningarna kontrolleras. Gruvindustrin nämnde särskilt i fråga om gruvprojekt att tolkningen och förståelsen av omfattande utredningar och modelleringar kräver synnerligen stor kompetens av handläggaren.  

Ändringar 

På grund av responsen i remissvaren preciserades specialmotiveringen, och kriterierna för intern skriftlig dokumentation vid Tillstånds- och tillsynsverket bedömdes med avseende på den regeringsproposition som gäller regionförvaltningsreformen i syfte att främja enhetligheten. 

Synpunkter på ändringssökande 

Remissinstanserna lyfte särskilt fram att besluten om tillstånd till undantag enligt naturvårdslagen ska styras till Vasa förvaltningsdomstol vid gemensam behandling och till de regionala förvaltningsdomstolarna när det inte är fråga om gemensam behandling. Enligt regeringens proposition ska ändring i ett beslut som meddelats vid gemensam behandling sökas i överensstämmelse med miljöskyddslagens eller vattenlagens bestämmelser hos Vasa förvaltningsdomstol och besvärsrätten bestäms också utifrån dessa lagar. Responsen var till denna del både positiv och kritisk. Centraliseringen kan fungera, men samtidigt måste det säkerställas att tillräckliga resurser reserveras för behandlingen av besvärsärenden vid Vasa förvaltningsdomstol. 

I remissvaren tog man också upp skillnaderna i besvärstider i fråga om de omfattande sakhelheter som är föremål för gemensam behandling och å andra sidan enstaka undantag enlig naturvårdslagen, vilket kan påverka processens totala längd. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att de föreslagna bestämmelserna om beviljande av tillstånd till undantag enligt naturvårdslagen i samband med ett tillståndsärende är tämligen komplicerade i naturvårdslagen vad gäller sökande av ändring. Justitieministeriet ansåg också att det borde redogöras tydligare i propositionen för effekten av att de nämnda besluten om tillstånd till undantag enligt naturvårdslagen i fortsättningen kan behandlas vid förfaranden enligt upp till fyra olika lagar beroende på om tillståndet till undantag behandlas separat eller vid gemensam behandling med ett miljötillstånd och/eller tillstånd enligt vattenlagen. Även Vasa förvaltningsdomstol och justitiekanslern fann en sådan situation problematisk där förvaltningsdomstolens regionala behörighet och ledamöternas insikter i sammansättningen vid avgörande varierar enligt om ansökan om undantag enligt naturvårdslagen hänför sig till en tillståndsansökan enligt vattenlagen eller miljöskyddslagen eller om ansökan har gjorts separat. Å andra sidan ansåg t.ex. NTM-centralerna i Egentliga Finland och Tavastland att det är bra att besvären centraliseras, bara det säkerställs att tillräckliga resurser reserveras för behandlingen av besvärsärenden vid Vasa förvaltningsdomstol. 

I utlåtandena fästes dessutom uppmärksamhet vid att ett tillstånd till undantag enligt naturvårdslagen som beviljas vid gemensam behandling innebär att t.ex. organisationernas besvärsrätt utvidgas i naturskyddsärenden i enlighet med vattenlagen eller miljöskyddslagen. Detta ansågs delvis motiverat, eftersom det i högre grad motsvarar regleringen enligt miljöskyddslagen och vattenlagen. Å andra sidan bör man lägga märke till att i en situation där tillstånd till undantag enligt naturvårdslagen gäller endast ett begränsat område med avseende på genomförandet av ett projekt, är kretsen av egentliga parter i allmänhet relativt snäv.  

I utlåtandena betonades också betydelsen av tillräckliga resurser vid fullföljdsdomstolarna, så att handläggningstiderna för besvär skulle förkortas. Till denna del bör även den respons angående myndigheternas resurser som det hänvisats till tidigare beaktas.  

Ändringar 

På grund av responsen i remissvaren förtydligades regleringen, preciserades specialmotiveringen samt fördjupades konsekvensbedömningarna. Vid sidan av detta fogades till lagen om behandling av miljötillstånd en helt ny bestämmelse om besvärsrätt i fråga om beslut som meddelats vid gemensam behandling, eftersom den nuvarande regleringen betraktades som rättsligt oklar.  

6.2.3  Övrig lagstiftning

När det gäller naturvårdslagen fäste remissinstanserna uppmärksamhet vid den föreslagna förkortningen av tidsfristen för Naturautlåtanden från sex till tre månader (35 § i naturvårdslagen). Exempelvis justitieministeriet påpekade att vanligtvis skulle en dylik ändring förutsätta att myndigheten tilldelas tilläggsresurser för att sköta uppgiften. Å andra sidan understöddes också den förkortade tidsfristen. Exempelvis regionförvaltningsverkens ansvarsområden för miljötillstånd ansåg att en förkortning av tidsfristen till tre månader kan understödas med tanke på att förfarandena blir smidigare.  

Enligt förslaget (35 §) ska Tillstånds- och tillsynsverket inte ge ett internt utlåtande om Naturabedömningen om Tillstånds- och tillsynsverket också är den myndighet som beviljar tillståndet eller godkänner planen i ärendet. Inställningen till detta var både positiv och kritisk. I flera utlåtanden betonades att i samband med att det interna remissförfarandet slopas är det nödvändig att säkerställa att olika synpunkter framförs i skriftlig form för att garantera att Naturabedömningen uppfyller kraven i EU-rätten (särskilt NTM-centralerna). Medborgarorganisationerna poängterade att bevakningen av allmänintresset eventuellt försämras i situationer där Tillstånds- och tillsynsverket är tillståndsmyndighet, om utlåtande om Naturabedömningen inte längre begärs. Å andra sidan understöddes förslaget t.ex. i näringslivets utlåtanden och det ansågs öka smidigheten.  

När det gäller gemensam behandling av tillstånd till undantag enligt naturvårdslagen överlappade många utlåtanden delvis det som yttrats om gemensam behandling.  

Remissinstanserna tog också upp förslaget om att stärka huvudregeln att Naturabedömningen ska genomföras i samband med MKB-förfarandet. Projektplanerna ska vara tillräckligt detaljerade även i de fall där projektet inte förutsätter att det nya verket beviljar tillstånd eller där planläggningen ännu inte har framskridit tillräckligt långt. I annat fall kan Naturabedömningen innehålla osäkerheter som gör att den kanske måste uppdateras t.ex. i samband med planprocessen eller vägplaneringen.  

När det gäller miljöskyddslagen och vattenlagen var kommentarerna i remissvaren mer tekniska preciseringar och klarlägganden. Merparten av kommentarerna till miljöskyddslagen och vattenlagen hänförde sig till de föreslagna ändringarna i MKB-förfarandet om utvidgad gemensamt hörande om konsekvensbeskrivningen och tillståndsförfarandet, som behandlas nedan. Som en specialfråga konstaterade justitieministeriet att en eventuell brist beträffande vissa bestämmelser i miljöskyddslagen är att i propositionsutkastet föreslås inga ändringar i bl.a. 34 § 1 mom. 3 punkten, 196 § 3 mom. eller 175 § 3 mom. i miljöskyddslagen. 

Ändringar 

På grund av responsen i remissvaren preciserades de föreslagna bestämmelserna och motiveringen. De ändringsförslag som saknades i miljöskyddslagen tillfogades. 

6.2.4  Lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning

Gemensamt hörande om konsekvensbeskrivningen samt ansökan om miljötillstånd och tillstånd enligt vattenlagen  

Responsen fördelade sig tämligen jämnt beträffande huruvida man understödde att det samtidiga hörandet om konsekvensbeskrivningen samt ansökan om miljötillstånd och tillstånd enligt vattenlagen skulle begränsas till ändringar av projekt (alternativ 1) eller alla projekt som behandlas vid Tillstånds- och tillsynsverket (alternativ 2). Alternativ 1 understöddes särskilt av myndigheterna och flera medborgarorganisationer. Alternativ 2 understöddes framför allt av representanter för näringslivet. Dessutom ansågs det viktigt att behålla möjligheten till separat hörande. En del av dem som yttrade sig var emot båda ändringarna. 

Framför allt i justitieministeriets och justitiekanslerns respons framfördes att frivilligheten när det gäller hörande och förutsättningen att den projektansvarige ska ta initiativ inte syns på bestämmelsenivå. Dessutom ansåg justitieministeriet att det är ändamålsenligt att myndigheten har bestämmanderätt när det gäller valet av process.  

Företrädare för olika instanser sade att gemensamt hörande inte lämpar sig för alla projekt, utan t.ex. för situationer där planerna är tillräckligt detaljerade i konsekvensbeskrivningsfasen. Som eventuella konsekvenser av förslaget betraktades att de alternativ som granskas vid miljökonsekvensbedömningen samt delaktigheten minskar i betydelse. En del ansåg att tiden för gemensamt hörande är för kort. 

Ändringar 

Som underlag för den fortsatta beredningen valdes alternativ 2. Förslaget till bestämmelse och motiveringen preciserades så att frivilligheten när det gäller förfarandet, förutsättningen att den projektansvarige ska ta initiativ och myndighetens rätt att bestämma förfarande framgår bättre.  

Övriga förslag 

Tolv remissinstanser hade tagit ställning till den projektansvariges rätt att inleda MKB-förfarande utan ett enskilt beslut. Största delen av dem som yttrade sig, såsom vissa NTM-centraler och företrädare för näringslivet, understödde ändringen. En del av dem som yttrade sig ansåg inte att den föreslagna obligatoriska förhandlingsöverläggningen var nödvändig. I utlåtandena efterlystes ett klarare tillvägagångssätt för hur myndighetens och den projektansvariges gemensamma ståndpunkt beträffande behovet av bedömningsförfarande ska konstateras för att det även i fortsättningen ska tillämpas endast på projekt som sannolikt har betydande miljökonsekvenser.  

De ändringsförslag där beaktandet av åtgärder för att lindra ett projekts konsekvenser klarläggs i 12 och 13 § i MKB-lagen samt i 1 § i MKB-förordningen understöddes i huvudsak. I responsen ansågs det viktigt att säkerställa att lindrande åtgärder är förpliktande och att de planerade åtgärderna förblir en del av projektet när det går vidare till tillståndsförfarandet. Justitieministeriet påpekade att det föreslagna tillägget till 13 § är onödigt eftersom det även annars framgår av paragrafen att lindrande åtgärder ska beaktas. Förvaltningslagens 31 § bör beaktas även i övrigt i förslaget. 

Förslaget till bestämmelse om att låta bli att tillämpa MKB-förfarandet genom statsrådets beslut kommenterades av åtta remissinstanser. Sju instanser, i huvudsak medborgarorganisationer, understödde inte förslaget eller förhöll sig reservat till det. Som motivering anfördes t.ex. att MKB-förfarandet förlorar sin betydelse samt risk för att projekten behandlas ojämlikt. Dessutom konstaterades att det inte obligatoriskt att genomföra artikel 2.4 i MKB-direktivet nationellt. Motiveringen ansågs inte tillräckligt heltäckande. I utlåtandena föreslogs dessutom bl.a. att bestämmelsens tillämpningsområde skulle begränsas och offentlig hörande läggas till förfarandet med undantag. Justitieministeriet framförde att under den fortsatta beredningen bör saken bedömas mer heltäckande än nu i propositionens motivering till lagstiftningsordning.  

Tretton remissinstanser hade tagit ställning till förslaget om sänkt storleksgräns för vindkraftverk i projektförteckningen. Största delen understödde förslaget. Den aktör som företrädde förnybar energi motsatte sig förslaget. Den aktör som företrädde energiindustrin ansåg att gränsen i projektförteckningen borde basera sig endast på antalet kraftverk. I utlåtandena påpekades t.ex. att definitionen av industriell skala är oklar samt att det behövs en övergångsbestämmelse om projekt i regeringens proposition. En NTM-central konstaterade att ändringen kan öka myndighetens arbetsmängd när även antalet beslut som fattas i enskilda fall ökar.  

Förslaget om att avstå från det interna remissförfarandet inom Tillstånds- och tillsynsverket även i samband med bedömningsprogrammet och miljökonsekvensbeskrivningen understöddes i huvudsak. I responsen ansågs det dock viktigt att skriftlig form används även i fortsättningen i interna kommentarer. Flera landskapsförbund och Finlands Kommunförbund rf framförde att sådant utlåtande som avses i 17 § bör begäras av landskapsförbunden inom projektets influensområde. 

I utlåtandena understöddes också målen för de föreslagna ändringarna i MKB-förordningen och det föreslagna verkställighetsprojektet samt framfördes nya granskningsperspektiv på förslagen till bestämmelser. 

Ändringar 

På grund av responsen i remissvaren förtydligades bestämmelserna om förfarandet i situationer där MKB-förfarande kan inledas utan ett enskilt beslut. Dessutom preciserades motiveringen till lagstiftningsordning. Den föreslagna ändringen av 13 § i MKB-lagen ströks som onödig. Till 17 § i MKB-lagen fogades skyldighet att begära utlåtande av även landskapsförbundet. Till MKB-lagen fogades en övergångsbestämmelse och specialmotiveringen till de föreslagna bestämmelserna preciserades genomgående. 

6.3.1  Innehållet i utlåtandet av rådet för bedömning av lagstiftningen

Utkastet till regeringens proposition har bedömts av Rådet för bedömning av lagstiftningen, som är självständigt och oberoende i sitt arbete. I sitt utlåtande den 22 november 2024 anser rådet att utkastet till regeringens proposition uppfyller kraven i anvisningarna om konsekvensbedömning vid lagberedning väl.  

Enligt rådet beskrivs beredningen av propositionen och omständigheterna i anslutning därtill på ett bra sätt i utkastet, och det ger en uppfattning om frågans bakgrund, målsättningar och viktigaste förslag, men propositionsutkastet är tungläst. I propositionsutkastet har flera illustrerande tabeller utnyttjats, men det är svårt att få en tydlig bild av nuläget och ändringen som helhet. Konsekvenserna har behandlats rätt mångsidigt, men konsekvenserna för tillståndssökande ska preciseras. 

Rådet rekommenderar att utkastet till proposition kompletteras i enlighet med rådets utlåtande innan propositionen lämnas till riksdagen. De viktigaste bristerna och utvecklingsobjekten i utkastet är enligt rådet följande synpunkter: 

1) I propositionen ska inkluderas en tabell eller en figur som beskriver nuläget för och den föreslagna ändringen av de miljörelaterade förfarandena. Tabellen eller figuren kan beskriva till exempel den nuvarande eller föreslagna myndighetsstrukturen vid olika miljörelaterade förfaranden. Detta hjälper läsare som inte känner till ärendet att bättre förstå den föreslagna ändringen och dess betydelse. 

2) Propositionen ska ha en sammanfattning av propositionens viktigaste konsekvenser för tillståndssökande. Minskar till exempel de kostnader som orsakas för de tillståndssökande och förkortas förfarandena väsentligt jämfört med nuläget? 

3) Propositionsutkastet ger inte en tillräcklig uppfattning om vilka som är de viktigaste tillståndsförfaranden som den föreslagna regleringen gäller och hur olika förfaranden fungerar i praktiken. Propositionsutkastet bör innehålla mer detaljerade exempel på olika situationer där regleringen tillämpas. 

Rådets utlåtande innehåller positiva iakttagelser om innehållet i propositionsutkastet och vissa utvecklingsobjekt utöver de ovannämnda punkterna. I det följande anges övriga synpunkter på hur propositionen kan utvecklas i förkortad form.  

Enligt rådet för bedömning av lagstiftningen ger propositionsutkastet den uppfattningen att de föreslagna ändringarna gäller nästan alla miljörelaterade tillstånd. Rådet påpekar att det utifrån utkastet kan vara svårt att uppfatta att propositionen väsentligt utvidgar den gemensamma behandlingen av miljörelaterade tillstånd och samordningen av tillståndsförfaranden. Rådet anser att det vore bra att med hjälp av exempel t.ex. precisera vilka bestämmelser som tillämpas vid företrädesförfarandena för grön omställning eller strategiska projekt. 

Rådet för bedömning av lagstiftningen anser att den lagstiftning och myndighetspraxis som gäller saken har beskrivits detaljerat i beskrivningen av nuläget och finner det positivt att utkastet till proposition innehåller flera åskådliga tabeller och figurer över t.ex. antalet tillstånd. Rådet anser att i utkastet bör propositionens viktigaste konsekvenser för tillståndssökande ur praktisk synvinkel beskrivas på ett samlat sätt och den eventuella förkortningen av förfarandena bör beskrivas på ett riktgivande sätt. Enligt rådet beskrivs handlingsalternativen detaljerat i utkastet, men man anser att regeringsprogrammets skrivning har bundit tjänstemannaberedningen så att endast ändringar i lagstiftningen har kommit på fråga vid granskningen av alternativ. Rådet finner det positivt att i propositionsutkastet beskrivs de åtgärder som behövs för att förankra de föreslagna ändringarna i praktiken, såsom det verkställighetsprojekt som stödjer förberedelserna för det nya ämbetsverket. 

Rådet för bedömning av lagstiftningen finner det förståeligt att förslagens exakta kostnadsbesparingar är svår att uppskatta, men i propositionen borde man ändå beskriva till vilka delar mest besparingar väntas och av vilken skala de kan vara. Rådet anser att konsekvenserna för företag har bedömts ur olika synvinklar i utkastet till proposition, men de skulle kunna preciseras, t.ex. med hjälp av räknaren för regleringsbördan. 

Rådet för bedömning av lagstiftningen anser att propositionens miljökonsekvenser har bedömts tillräckligt. Rådet anser att i propositionsutkastet borde det ytterligare preciseras huruvida nyttan för myndigheterna av den föreslagna regleringen är större än den administrativa börda som den medför, och de föreslagna ändringarnas konsekvenser för kommunerna borde beskrivas mer ingående. Rådet finner det positivt att konsekvenserna för de grundläggande fri- och rättigheterna samt de mänskliga rättigheterna har bedömts i utkastet. Rådet anser att det skulle vara bra att i propositionen också behandla eventuella risker i anslutning till elektronisk kommunikation.  

6.3.2  Hur utlåtandet av rådet för bedömning av lagstiftningen har beaktats

Till utkastet till proposition (avsnitt 4.1 De viktigaste förslagen) har fogats en tabell som beskriver de viktigaste ändringarna i myndighetsstrukturen och behandlingen av miljöärenden i samband med regionförvaltningsreformen. I det sammanhanget beskrivs också den vanligaste tillståndsförfarandena och den lagstiftning som hänför sig till dem.  

Rådets påpekande att propositionen väsentligt utvidgar den gemensamma behandlingen av miljörelaterade tillstånd och samordningen av tillståndsförfaranden baserar sig delvis på ett missförstånd, eftersom tillämpningsområdet för samordning tvärtom krymper, och även den gemensamma behandlingen utvidgas endast måttligt. Därför har det gjorts försök att klarlägga utkastet till proposition i fråga om omfattningen av de föreslagna ändringarna i behandlingen av miljörelaterade tillstånd. 

Konsekvensbedömningarna i utkastet till proposition har kompletterats t.ex. i fråga om konsekvenserna för tillståndssökande, kostnaderna för företag och konsekvenserna för myndigheter. I fråga om de elektroniska ärendehanteringssystemen har dessutom tidtabellen för det stegvisa utvecklingsarbetet preciserats och de risker som hänför sig till genomförandet av elektroniska system och deras funktion har bedömts. Avsnittet om alternativa förslag har också kompletterats. 

När det gäller kostnaderna för företag har möjligheterna att utnyttja räknaren för regleringsbördan utretts. Det är dock mycket utmanande att uppskatta de detaljerade kostnaderna, eftersom förslagen förutsätter att statens regionförvaltning omorganiseras, och de är delvis beroende av det framtida Tillstånds- och tillsynsverkets organisation, tillvägagångssätt, verksamhetsmodeller, interna organisering och elektroniska förfaranden. Dessutom försvåras bedömningen av de betydande skillnaderna mellan projekt och verksamheter som förutsätter miljörelaterade tillstånd och av bristerna i de uppgifter som behövs för att uppskatta kostnaderna. Dessutom kan en del av uppgifterna vara t.ex. företagshemligheter.  

Eventuella kostnadsbesparingar för t.ex. de sökande, eller i vidare bemärkelse företagen, följer av den helhet som dessa delfaktorer samt de tillgängliga ekonomiska resurserna bildar. Kostnadsbesparingar för företag och sökande kan uppstå t.ex. när handläggningstiderna förkortas, behovet av att komplettera handlingarna minskar, vissa överlappande faser försvinner samt kvaliteten på besluten förbättras och besvärsprocesserna till följd av detta eventuellt minskar.