7.1
Lagen om försvarsmakten
2 §.Försvarsmaktens uppgifter.
I paragrafens 1 mom. föreskrivs om fyra uppgifter som hör till Försvarsmakten: det militära försvaret av Finland; stödjande av andra myndigheter; deltagande i stöd och bistånd som grundar sig på artikel 222 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt eller artikel 42.7 i fördraget om Europeiska unionen samt i annat internationellt bistånd, samverkan och annan internationell verksamhet; deltagande i internationell militär krishantering och i militära uppdrag i annan internationell krishantering. Punkterna 1 och 2 i 1 mom., vilka gäller det militära försvaret av Finland och stödjandet av andra myndigheter, har delats in i underpunkter. Det militära försvaret av Finland innefattar följande: övervakning av landområdena, vattenområdena och luftrummet samt tryggande av den territoriella integriteten; tryggande av befolkningens livsbetingelser, de grundläggande fri- och rättigheterna och statsledningens handlingsfrihet samt försvar av den lagliga samhällsordningen; givande av militär utbildning och styrning av den frivilliga försvarsutbildningen samt stärkande av försvarsviljan. Stödjandet av andra myndigheter innefattar följande: handräckning för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, för förhindrande och avbrytande av terroristbrott och andra brott som orsakar allvarlig fara för människors liv eller hälsa samt för skyddande av samhället i övrigt; deltagande i räddningsverksamheten genom att tillhandahålla utrustning, personalresurser och sakkunnigtjänster som behövs i räddningsverksamheten. I fråga om Försvarsmaktens övriga uppgifter gäller enligt paragrafens 2 mom. vad som föreskrivs särskilt.
Eftersom Finland nu är medlem i Nordatlantiska fördragsorganisationen, anses det nödvändigt att till bestämmelserna om Försvarsmaktens uppgifter foga en uttrycklig bestämmelse om de förpliktelser som Natomedlemskapet medför till Försvarsmaktens verksamhet, på grund av deras betydelse ur en praktisk synvinkel. Därför föreslås det i propositionen att det till 1 mom. fogas en ny 2 punkt där det föreskrivs om den uppgift som hänför sig till Nordatlantiska fördragsorganisationens kollektiva försvar. Momentets nuvarande 2, 3 och 4 punkt blir då 3, 4 respektive 5 punkten. Ändringen har inga direkta konsekvenser för Försvarsmaktens verksamhet, och dess syfte är att förtydliga bestämmelserna om Försvarsmaktens uppgifter.
Enligt den nya 2 a-punkten i 1 mom. ska Nordatlantiska fördragsorganisationens kollektiva försvar innefatta försvar av Finland och de övriga medlemsstaterna i Nordatlantiska fördragsorganisationen mot väpnade angrepp, i samarbete med dessa medlemsstaters väpnade styrkor. Bestämmelsen i underpunkten ålägger Försvarsmakten att vidta verkställighetsåtgärder för det kollektiva försvaret enligt artikel 5 i nordatlantiska fördraget i situationer där en eller flera medlemsstater är föremål för ett väpnat angrepp.
Artikel 5 i fördraget förpliktar medlemsstaterna att bistå en annan medlemsstat som utsätts för ett väpnat angrepp, genom att vidta de åtgärder som de anser nödvändiga, inklusive bruk av vapenmakt. I situationer som gäller det kollektiva försvaret enligt artikel 5 ska Försvarsmakten enligt propositionen, beroende på arten och omfattningen av det bistånd eller den samverkan som det beslutats om i enlighet med nationella beslutsförfaranden, kunna lämna till exempel experthjälp eller materielhjälp eller delta i uppdrag som förutsätter användning av militära maktmedel, för att försvara de övriga medlemsstaterna i Nordatlantiska fördragsorganisationen. Försvarsmaktens trupper kan vid behov användas till exempel för att sätta Natos operativa planer i verket.
Tillämpningen av artikel 5 i nordatlantiska fördraget begränsas av det geografiska tillämpningsområde som definieras i artikel 6 i fördraget. Enligt propositionen ska Försvarsmakten, med beaktande av begränsningarna i artikel 6, kunna delta i uppgifter som avses i den nya 2 a-punkten i 1 mom. såväl i Finland som utanför Finlands territorium.
Utöver att bistå en medlemsstat som blivit utsatt för ett angrepp inbegriper den nya 2 a-punkten i 1 mom. också mottagande av bistånd i en situation där Finland blivit utsatt för ett sådant väpnat angrepp som lett till att artikel 5 i nordatlantiska fördraget har aktiverats. På motsvarande sätt ska de övriga medlemsstaterna i Nordatlantiska fördragsorganisationen i situationer som gäller det kollektiva försvaret enligt artikel 5, beroende på arten och omfattningen av det bistånd eller den samverkan som det beslutats om i enlighet med nationella beslutsförfaranden, kunna lämna till exempel experthjälp eller materielhjälp eller delta i uppdrag som förutsätter användning av militära maktmedel, för att försvara Finland. Exempelvis det att Natos operativa planer sätts i verket på finskt territorium kan förutsätta att trupper från andra Natoländers väpnade styrkor sänds till Finland. För att ta emot militärt bistånd kan Försvarsmakten i enlighet med den nationella lagstiftningen delta i stödjandet av verksamhetsförutsättningarna för Natos medlemsstaters väpnade styrkor bland annat genom åtgärder inom värdlandsstöd som baserar sig på separata arrangemang och avtalas särskilt och som gör det möjligt för trupper att såväl anlända till Finland och operera i Finland som att lämna landet.
Enligt den nya 2 b-punkten i 1 mom. ska Nordatlantiska fördragsorganisationens kollektiva försvar dessutom innefatta upprätthållande och utvecklande av Finlands och Nordatlantiska fördragsorganisationens kollektiva försvar och försvarsförmåga.
De militära strukturerna och funktionerna inom Natos försvarssystem stöder sig på medlemsstaternas styrkor och förmågor. I och med att Finland är medlem i Nato förutsätter upprätthållandet och utvecklandet av det kollektiva försvaret och den kollektiva försvarsförmågan bland annat utvecklande av Försvarsmaktens förmågor för att uppnå de mål som fastställts i Natos försvarsplaneringsprocess, deltagande i den operativa planeringen, placering av personal i Natos lednings- och styrkestrukturer samt i Natos organ och byråer, utvecklande av beredskapen för ett effektivt mottagande av militärt bistånd samt utvecklande av interoperabiliteten mellan Försvarsmaktens trupper och trupperna från Natos medlemsstater. Inom Nato är den kollektiva avskräckningen och det kollektiva försvaret nära kopplade till varandra. Uppgifter inom Natos kollektiva försvar i fredstid och Natos snabbinsatsstyrkor är centrala funktioner i upprätthållandet av Natos avskräckning och försvar, och Försvarsmakten deltar i funktionerna i enlighet med nationella riktlinjer och beslut.
Avsikten är att Försvarsmaktens nya uppgift ska omfatta all fortlöpande verksamhet inom ramen för Nato som hänför sig till det kollektiva försvaret och som på grund av sin natur och med beaktande av andra myndigheters lagstadgade uppgifter och befogenheter i Finland hör till Försvarsmaktens ansvarsområde.
Enligt den nu gällande 3 punkten i 1 § 1 mom. omfattar Försvarsmaktens uppgifter deltagande i stöd och bistånd som grundar sig på artikel 222 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt eller artikel 42.7 i fördraget om Europeiska unionen samt i annat internationellt bistånd, samverkan och annan internationell verksamhet. På grund av att det i paragrafens 1 mom. enligt propositionen ska ingå en ny 2 punkt, föreslås att den nuvarande 3 punkten omnumreras så att den blir 4 punkten och att punkten preciseras genom att det till den fogas en bestämmelse om att den är tillämplig på annat lämnande av internationellt bistånd, annan samverkan och annan internationell verksamhet "än vad som ingår i en uppgift som avses i 2 punkten”. Syftet med detta är att framhäva att också verksamhet enligt den nya 2 punkten till sin karaktär kan vara sådant lämnande av internationellt bistånd, sådan samverkan eller sådan annan internationell verksamhet i fråga om vilka beslut om deltagande ska fattas med stöd av lagen om beslutsfattande om internationellt bistånd, samverkan eller annan internationell verksamhet eller lagen om försvarsmakten. Bestämmelserna i fråga ska enligt propositionen också kunna tillämpas på beslutsfattande som gäller det kollektiva försvaret enligt artikel 5 i nordatlantiska fördraget i Finland eller utanför Finland och deltagande i uppgifter inom Natos kollektiva försvar i fredstid.
När det gäller sådan samverkan som ingår i den nya uppgiften kan det utifrån verksamhetens karaktär och regionala dimension samtidigt också vara fråga om militärt försvar av Finland. Enligt 2 § 1 mom. 1 punkten underpunkt a i lagen om försvarsmakten innefattar det militära försvaret av Finland övervakning av landområdena, vattenområdena och luftrummet samt tryggande av den territoriella integriteten. Det militära försvaret av Finland kan i vissa situationer, särskilt när det gäller samverkan och sedvanlig fartygstjänstgöring, ske utanför Finlands territorium.
All verksamhet som hänför sig till det kollektiva försvaret och som ingår i den nya 2 punkten ska dock inte anses vara internationellt bistånd, samverkan eller annan internationell verksamhet. Till exempel den internationella övningsverksamhet och det lägesbildssamarbete som Försvarsmakten bedriver med Nato och dess medlemsstater inom ramen för Nato och som omfattas av sina egna beslutsförfaranden och avtalsarrangemang ska inte heller i fortsättningen anses vara sådant lämnande av internationellt bistånd, sådan samverkan eller sådan annan internationell verksamhet som avses i lagen. Utanför dessa begrepp kan också lämna annan sådan till Natos kollektiva försvar anknytande verksamhet, såsom Natos standardiseringsverksamhet, som Försvarsmakten bedriver antingen med egen behörighet eller under försvarsministeriets styrning och i fråga om vilken det på beslutsfattandet inte tillämpas lagen om beslutsfattande om internationellt bistånd, samverkan eller annan internationell verksamhet eller lagen om försvarsmakten. Beslutsfattandet ska dock alltid betraktas utifrån en helhetsbedömning från fall till fall. Detta framhäver betydelsen av Finlands försvarspolitiska beslutsfattande med beaktande av att det i 2 punkten enligt förslaget föreskrivs att en av Försvarsmaktens uppgifter är Nordatlantiska fördragsorganisationens kollektiva försvar, vilket bland annat omfattar uppgifter som hör till alliansens kollektiva försvar under fredstid.
Natos och EU:s åtgärder kompletterar varandra, och den nya uppgiften avseende Nordatlantiska fördragsorganisationens kollektiva försvar som följer av Natomedlemskapet ändrar inte Försvarsmaktens uppgifter enligt 1 mom. 4 punkten i anslutning till situationer som avses i EU:s solidaritetsklausul eller klausul om ömsesidigt stöd och bistånd.
Utöver uppgifterna inom det kollektiva försvaret har Nato också annan verksamhet som genomförs med militära resurser. Om den verksamheten inte har samband med Natos kollektiva försvar, ska uppgiften i fråga även i fortsättningen kunna betraktas utifrån huruvida det handlar om lämnande av internationellt bistånd, samverkan eller annan internationell verksamhet enligt 4 punkten. Försvarsmakten kunde till exempel delta i nödhjälp som genomförs genom Nato eller inom ramen för Nato för att svara på behoven vid epidemier eller naturkatastrofer, såsom översvämningar eller jordskalv, eller för att upprätthålla säkerheten vid stora offentliga evenemang, såsom internationella idrottsevenemang och internationella konferenser, till den del det vore fråga om bistånd som hör till Försvarsmaktens ansvarsområde, eller på begäran av ett behörigt ministerium eller en behörig myndighet även för att stödja en annan finsk myndighet.
Den i kraft varande 4 punkten i 1 mom., vilken gäller deltagande i internationell militär krishantering och i militära uppdrag i annan internationell krishantering, föreslås bli en ny 5 punkt. Natomedlemskapet ska inte påverka uppgiften innehållsmässigt, utan Finland ska även i fortsättningen utifrån punkten i fråga enligt egen prövning kunna delta i sådan militär krishantering enligt lagen om militär krishantering som Nato föranstaltar.
När det gäller samråd enligt artikel 4 i nordatlantiska fördraget, kan den verksamhet som Försvarsmakten ska ansvara för enligt propositionen hänföra sig till flera olika uppgifter inom Försvarsmakten. I ljuset av de nuvarande bestämmelserna behöver varje fråga granskas som en helhet utifrån en prövning från fall till fall.
Till övriga delar föreslås paragrafens sakinnehåll kvarstå oförändrat.
4 a §.Begäran om internationellt bistånd och samverkan inom Finlands territorium. 12 §.Lämnande av internationellt bistånd, samverkan och annan internationell verksamhet.
I paragraferna föreskrivs det om begäran om internationellt bistånd som hör till Försvarsmaktens verksamhetsområde och om samverkan inom Finlands territorium (4 a §) samt om lämnande av internationellt bistånd, samverkan och annan internationell verksamhet (12 §) och om försvarsministeriets beslutsfattande om deltagande i dessa uppgifter.
I och med att Finlands Natomedlemskap nu är ett faktum föreslås i propositionen att det i 4 a § och 12 § 1 mom. vid sidan av en annan stat, Europeiska unionen och en internationell organisation ska nämnas ”Nordatlantiska fördragsorganisationen”, som en uttrycklig internationell organisation av vilken bistånd som hör till Försvarsmaktens behörighet kan begäras och till vilken bistånd som hör till Försvarsmaktens behörighet kan lämnas samt med vilken Försvarsmakten kan delta i samverkan såväl inom som utanför Finlands territorium. Nordatlantiska fördragsorganisationen anses med tanke på Försvarsmaktens verksamhet vara en så central internationell organisation att den bör vara en organisation som uttryckligen nämns i bestämmelserna. Bestämmelserna kan också fortsättningsvis tillämpas på andra internationella organisationer än Nato, såsom FN, och därför föreslås det att det till bestämmelserna fogas bistånd till en ”annan” internationell organisation, begäran om bistånd av en ”annan” internationell organisation och samverkan med en ”annan” internationell organisation.
De föreslagna ändringarna är av teknisk natur och avsikten ät inte att ändra nuläget. De nuvarande ordalydelserna i paragraferna innehåller hänvisningar till internationella organisationer och möjliggör således också för närvarande beslutsfattande i sådana mindre viktiga situationer på vilka lagen om beslutsfattande om internationellt bistånd, samverkan och annan internationell verksamhet inte tillämpas och där Finland behöver fatta beslut om lämnande av bistånd som hör till Försvarsmaktens verksamhetsområde till Nato, om begäran om sådant bistånd av Nato eller om Försvarsmaktens deltagande i samverkan med Nato på eller utanför finskt territorium. Ändringarna inverkar inte heller på de nuvarande behörighetsarrangemangen i situationer som gäller internationell verksamhet, och vilken lag som är tillämplig på en viss verksamhet ska även i fortsättningen fastställas utifrån en prövning från fall till fall.
14 §. Tillfällig rätt att använda fastigheter.
Med avseende på 1 mom. föreslås i propositionen att det i momentet införs en möjlighet att tillfälligt använda fastigheter också för att försvarssamarbetet och verkställandet av Nordatlantiska fördragsorganisationens kollektiva försvar. Enligt gällande lagstiftning har Försvarsmakten rätt att tillfälligt använda andra fastigheter än dem som Försvarsmakten stadigvarande förfogar över, om det är nödvändigt med tanke på militär övningsverksamhet eller en höjning av försvarsberedskapen. Det försvarssamarbete och det verkställande av Nordatlantiska fördragsorganisationens kollektiva försvar som avses i det föreslagna momentet omfattar också andra situationer än sådan övningsverksamhet och höjning av försvarsberedskapen som avses i den gällande lagstiftningen, vilket utvidgar användningsändamålet för fastigheter som används tillfälligt.
De nya grunderna för tillfällig nyttjanderätt till fastigheter föreslås inbegripa såväl bilateralt eller multilateralt försvarssamarbete mellan olika stater som verkställandet av Nordatlantiska fördragsorganisationens kollektiva försvar. I paragrafen ska med försvarssamarbete avses övningsverksamhet och operativ verksamhet som genomförs bilateralt eller multilateralt med andra stater och med verkställande av Nordatlantiska fördragsorganisationens kollektiva försvar till exempel övningsverksamhet eller operativ verksamhet som genomförs inom ramen för Nato på finskt territorium samt därmed sammanhängande förflyttnings- och transiteringssituationer. Enligt propositionen kan fastigheternas användningsändamål också delvis överlappa varandra, för i försvarssamarbetet och verkställandet av det kollektiva försvaret kan det även vara fråga om militär övningsverksamhet eller höjning av försvarsberedskapen. Propositionen innebär då att man stöder sig på båda grunderna parallellt. I en hotande situation kan det till exempel med Finlands medverkan komma trupper till Finland redan innan försvarsberedskapen höjs, varvid det för styrkegenereringen kan behövas områden på samma sätt som när försvarsberedskapen höjs på nationell nivå. Då grundar sig användningen av fastigheter inte på en höjning av försvarsberedskapen eller militär övningsverksamhet. Grunden för användning kan dock med avseende på användningsändamålet och situationens allvar jämställas med en höjning av försvarsberedskapen.
Försvarssamarbetet och verkställandet av Nordatlantiska fördragsorganisationens kollektiva försvar förutsätter att trupper och materiel anländer till, rör sig i och befinner sig i Finland samt lämnar Finland. Att möjliggöra det att trupper och materiel kan förflytta sig kan också kräva till exempel fysiska begränsningar av rätten att röra sig på ett område, för att förhindra att utomstående aktörer kan påverka verksamheten hos trupper av en främmande stats väpnade styrkor, när dessa trupper anländer till, befinner sig i eller lämnar Finland. Försvarsmakten måste förfoga över områdena eller platserna, för att de ska kunna beläggas med sådana förbud och begränsningar i rörelsefriheten som avses i 15 § i lagen om försvarsmakten. Med områden och platser som Försvarsmakten förfogar över avses bland annat fastigheter som med stöd av 14 § används tillfälligt av Försvarsmakten. Genom den ändring som föreslås i propositionen blir det möjligt att tillfälligt använda fastigheter också i samband med försvarssamarbetet och verkställandet av Nordatlantiska fördragsorganisationens kollektiva försvar. Den rätt att tillfälligt ta i bruk fastigheter som det föreskrivs om i paragrafen ska dock kvarstå hos Försvarsmakten.
Enligt det gällande 3 mom. i paragrafen ska det i fråga om användning av fastigheter ingås en muntlig eller skriftlig överenskommelse med fastighetens ägare eller innehavare. Om en överenskommelse inte kan nås, får staben för en försvarsgren inom Försvarsmakten eller Försvarsmaktens lokala förvaltningsmyndighet, garnisonschefen eller den som leder övningen besluta om användningen av fastigheten. På grund av att man i första hand ska ingå en överenskommelse, ska man när det gäller tillfälligt ibruktagande av fastigheter även i fortsättningen ge prioritet åt beaktandet av eventuella verksamhetsspecifika regleringar om användning av fastigheter och om begränsningar.
Exempelvis kan enligt 88 § 5 mom. i luftfartslagen (864/2014) en flygplatsoperatör på framställning av militärmyndigheten förbjuda eller begränsa användningen av en flygplats för högst sju dygn, om det är nödvändigt för att upprätthålla landets försvar. I fråga om flygplatser ska 14 § i lagen om försvarsmakten således tillämpas endast om 88 § 5 mom. i luftfartslagen inte lämpar sig för det ändamål som avses eller om överenskommelse med flygplatsoperatören inte nås. Försvarsmakten har dessutom ett etablerat samarbete med hamnarnas verksamhetsutövare, som även i fortsättningen bör utnyttjas.
Att det användningsändamål som hänför sig till tillfällig nyttjanderätt till fastigheter utvidgas till att omfatta försvarssamarbete och verkställande av Nordatlantiska fördragsorganisationens kollektiva försvar kan för sin del också främja det att avtalsbestämmelsen i artikel 3.4 i avtalet om försvarssamarbete förverkligas i praktiken. Syftet med avtalsbestämmelsen i fråga är att göra det lättare för amerikanska styrkor, amerikanska avtalsentreprenörer och finländska avtalsentreprenörer att tillfälligt få tillträde till anläggningar och områden som inte ingår i de anläggningar och områden som räknas upp i bilagan till avtalet om försvarssamarbete. Områdena i fråga kan vara privata eller allmänna områden, såsom vägar, hamnar och flygplatser, och de kan således ägas antingen av finska staten, av en kommun eller av en privatperson. Enligt avtalsbestämmelsen ska det finska verkställande organet sträva efter att underlätta för amerikanska styrkor och avtalsentreprenörer att tillfälligt få tillträde till privata eller offentliga områden, till exempel genom att avtala om detta med markägare och förvaltare av trafikinfrastruktur samt genom att förhandla om fördelningen av kostnaderna och ansvaret för användningen av eventuella områden och infrastruktur med de aktörer som ansvarar för dem.
Den föreslagna ändringen har också samband med 13 § i lagen om avtalet mellan parterna i nordatlantiska fördraget om status för deras styrkor, enligt vilken Försvarsmakten på ett område som den förfogar över kan ställa sådana platser till den sändande statens förfogande som avses i artikel VII.10 a i Nato Sofa. Artikel VII.10 a i Nato Sofa innehåller en bestämmelse om att den sändande statens militärpolis har behörighet att upprätthålla ordning och säkerhet på sådana platser på den mottagande statens territorium som den sändande statens styrka disponerar. Enligt 10 a-punkten i artikeln ska reguljära militära enheter och förband ha rätt att övervaka förläggningar, anläggningar och andra lokaler som de disponerar enligt avtal med den mottagande staten. Vidare får enligt punkten styrkans militärpolis vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa upprätthållandet av ordning och säkerhet i sådana lokaler. Genom den föreslagna ändringen av 14 § i lagen om försvarsmakten utvidgas tillämpningen av ovannämnda bestämmelse till att omfatta också situationer där man för den sändande statens styrkor för den verksamhet som överenskommits med dem behöver ställa till förfogande andra fastigheter än sådana som Försvarsmakten stadigvarande förfogar över, men där grunden för att fastigheterna används inte är höjning av försvarsberedskapen eller övningsverksamhet. Det kan till exempel vara fråga om krav som följer av operativ verksamhet. Genom bestämmelsen skapas inga nya rättigheter eller befogenheter för en främmande stats styrkor, utan det är här fråga om att säkerställa att Försvarsmakten kan ställa behövliga områden till den sändande statens förfogande i alla situationer där försvarssamarbetet eller verkställandet av Nordatlantiska fördragsorganisationens kollektiva försvar förutsätter det. Beviljandet av sådan förfoganderätt som avses i 13 § i lagen om avtalet mellan parterna i nordatlantiska fördraget om status för deras styrkor medför emellertid också rätt för den sändande statens militärpolis att på området i fråga vidta sådana åtgärder som avses i artikel VII.10 a i Nato Sofa. Sådan förfoganderätt över ett område ska enligt propositionen vara behovsbunden och tillfällig, och varaktigheten för den ska avgöras från fall till fall. Stadigvarande närvaro ska fortsättningsvis förutsätta användning av andra metoder för att få tillgång till behövliga områden.
Även i fortsättningen ska det förutsättas att användningen av en fastighet är av tillfällig karaktär, och Försvarsmakten ska kontinuerligt bedöma huruvida kravet på nödvändighet uppfylls vid tillämpningen av bestämmelsen. Verksamheten får inte framöver heller orsaka onödig olägenhet eller skada på egendom, vilket i praktiken förutsätter att fastighetsägarens behov vägs in i den mån det är möjligt med beaktande av karaktären hos och syftet med den verksamhet som Försvarsmakten bedriver på fastigheten.
Vidare bör noteras att fastighetsägaren fortsättningsvis har rätt att begära omprövning och i sista hand söka ändring i ett beslut som gäller användning av en fastighet, i enlighet med vad som föreskrivs i 5 mom. Till exempel den tid som en fastighet används ska således i praktiken i inget fall kunna bli längre än vad den kan bli utifrån de nuvarande grunderna för användning. Försvarsmakten ska dessutom, med beaktande av omständigheterna och ärendets brådskande natur, sträva efter att fatta beslut om användning av en fastighet i så god tid som möjligt, för att ägaren ska ha tillräckligt lång tid på sig att begära omprövning eller söka ändring i beslutet.
När det gäller att ta i bruk fastigheter på permanent basis, ska fastigheterna förvärvas för Försvarsmaktens bruk till exempel genom hyresavtal, fastighetsköp eller i sista hand expropriation enligt lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter för säkerställande av den nationella säkerheten (468/2019), i enlighet med vad som föreskrivs i den lagen. Permanent bruk kan handla om till exempel inrättande av garnisoner eller staber eller utvidgning av dem annat än tillfälligt.
När det gäller paragrafens 5 mom. föreslås det att det ändras så att hänvisningen till den upphävda förvaltningsprocesslagen ersätts med en hänvisning till den gällande lagen om rättegång i förvaltningsärenden, och i lagförslaget har hänvisningen uppdaterats till att motsvara det nutida skrivsättet.
Till övriga delar föreslås inga ändringar i paragrafens bestämmelser, och beslutsfattandet, förbuden och ersättningsansvaret i anslutning till tillfällig användning av fastigheter förblir enligt propositionen oförändrade. Försvarsmakten ska inte heller i fortsättningen ha rätt att använda bostadshus eller gårdsplaner och trädgårdar i anslutning till dem, odlingsmark före skörden eller försöksfält inom jord- och skogsbruket. Den tillfälliga rätten att använda fastigheter ska fortsättningsvis kunna omfatta helheter som består av flera fastigheter. Dessutom ska tillfälligt ibruktagande av fastigheter fortfarande vara kopplat till ett krav på nödvändighet, och i fråga om rätten att använda en fastighet ska det i första hand ingås en överenskommelse med fastighetsinnehavaren. Inte heller till denna del ändras rättsläget. Bestämmelser om de befogenheter en tjänsteman i vakt- eller jourtjänst har på områden som används av Försvarsmakten finns i 18, 19–22 samt 23 och 23 c § i lagen om försvarsmakten.
15 §. Förbud och begränsningar beträffande rätten att röra sig på områden som används av Försvarsmakten.
I paragrafen föreskrivs det om Försvarsmaktens rätt att förbjuda obehöriga att röra sig på ett område eller en plats som används av Försvarsmakten eller att begränsa rätten att röra sig där. Paragrafen innehåller dessutom bestämmelser om sättet och formen för beslutsfattande i fråga om förbud och begränsningar som hänför sig till rörelsefriheten.
Enligt propositionen ändras paragrafens rubrik så att den mer ingående beskriver paragrafens text och Försvarsmaktens behörighet att meddela förbud och begränsningar avseende rörelsefriheten på de områden som Försvarsmakten använder. Ändringen är en följd av den ändring som föreslås för 14 §, och genom den blir det tydligare att förbud och begränsningar kan meddelas också i fråga om andra områden än sådana som Försvarsmakten stadigvarande förfogar över.
När det gäller 1 mom. föreslås en lagteknisk ändring, så att Försvarsmakten skrivs med stor begynnelsebokstav.
I övrigt ska momentet förbli oförändrat. Sådana militära orsaker som avses i momentet ger även i fortsättningen möjlighet att meddela förbud och begränsningar i fråga om rätten att röra sig på områden som Försvarsmakten förfogar över, vilka i och med den ändring som föreslås med avseende på 14 § också omfattar områden som på grundval av försvarssamarbetet och verkställandet av Nordatlantiska fördragsorganisationens kollektiva försvar används av Försvarsmakten tillfälligt.
När det gäller paragrafens 5 mom. föreslås det att det ändras så att hänvisningen till den upphävda förvaltningsprocesslagen ersätts med en hänvisning till den gällande lagen om rättegång i förvaltningsärenden, och i lagförslaget har hänvisningen uppdaterats till att motsvara det nutida skrivsättet.
18 §. Upprätthållande av säkerhet och ordning på ett område som används av Försvarsmakten.
Paragrafens rubrik ändras enligt propositionen så att den gäller områden som används av Försvarsmakten, och paragrafen ändras så att den omfattar områden som används av Försvarsmakten i allmännare bemärkelse. För närvarande omfattar paragrafens bestämmelser endast områden som Försvarsmakten använder stadigvarande.
I propositionen föreslås en motsvarande ändring i 1 mom. som i paragrafens rubrik. Hittills har bestämmelsen gällt endast områden som Försvarsmakten stadigvarande förfogar över, men på grund av försvarssamarbetet är det ändamålsenligt att utvidga bestämmelsens tillämpningsområde också till områden som Försvarsmakten använder tillfälligt.
I och med ändringen kan garnisonschefen eller kommendören för ett truppförband meddela närmare föreskrifter om hur säkerhet och ordning ska upprätthållas i praktiken på ett område som Försvarsmakten förfogar över på annat sätt än stadigvarande. De föreskrifter som meddelas med stöd av paragrafen kan gälla till exempel den praktiska genomföringen av passagekontroller och säkerhetsarrangemang.
Som ett nytt 2 mom. i paragrafen föreslås det bemyndigande att utfärda förordning som för närvarande ingår i 18 § 1 mom.
18 a §. Försvarsmaktens säkerhetsuppgifter.
I propositionen föreslås att 1 mom. förtydligas och att momentets tillämpningsområde utvidgas. Enligt förslaget delas paragrafens nuvarande 1 mom. upp i två moment, för att göra bestämmelserna begripligare. Ändringen innebär att det föreslagna 1 mom. innehåller bestämmelser om personskyddsuppgifter och det nya 2 mom. bestämmelser om garanterande av immuniteten vid transporter av särskilda tillgångar och för en främmande stats trupper.
Till övriga delar har man inte för avsikt att ändra bestämmelserna om Försvarsmaktens säkerhetsuppgifter. Vid utförandet av säkerhetsuppgifter ska bestämmelserna i 18 b § (de principer som ska iakttas vid säkerhetsuppgifter), 18 c § (samarbete med polisen i samband med säkerhetsuppgifter) och 18 d § (säkerhetsmäns tjänstetecken och angivande av ställning samt identifiering av säkerhetsmän), som gäller Försvarsmaktens säkerhetsuppgifter, tillämpas.
Enligt lagförslagets 1 mom. kan säkerhetsuppgifter utföras av en tjänsteman vid Försvarsmakten som fått särskild utbildning, och i enlighet med den gällande lagen används om den personen benämningen säkerhetsman. Till denna del medför propositionen inga ändringar i momentet.
En säkerhetsman kan enligt förslaget skydda sådana personer som tillhör de kategorier som nämns närmare i momentet, om det är fråga om personer som behöver särskilt skydd. För skyddande av en person används benämningen personskydd. Hänvisningen till en person som behöver särskilt skydd ska syfta på att det inom Försvarsmakten har gjorts en hotbedömning av det hot som riktas mot en person som avses i momentet. Utifrån hotbedömningen ska det också beslutas om de säkerhetsåtgärder som ska vidtas i samarbete med polisen.
Förslagets 1 mom. 1–3 punkten motsvarar till innehållet det gällande momentet. Enligt 1 punkten kan föremålet för personskydd vara en person som är anställd vid Försvarsmakten och som behöver särskilt skydd, såsom exempelvis kommendören för Försvarsmakten och andra tjänstemän vid Försvarsmakten som har sådan specialkompetens som har betydelse med tanke på försvaret. Om säkerhetsläget snabbt förändras, har Försvarsmakten möjlighet att snabbt ge det skydd som behövs. Framför allt i samband med utveckling och höjning av beredskapen utsätts de som hör till Försvarsmaktens militära ledning och vissa specialsakkunniga inom Försvarsmakten för särskild fara.
När det gäller 2 och 3 punkten i det föreslagna momentet kan föremålet för personskydd vara en person som hör till en främmande stats militära ledning eller en person som representerar en internationell organisation. Försvarsmakten bedriver ett nära internationellt samarbete med flera olika staters väpnade styrkor och flera internationella organisationer, vilket har accentuerats ytterligare i och med Natomedlemskapet, avtalet om försvarssamarbete och förändringen i säkerhetsläget. Ett villkor för besök av sådana aktörer som avses ovan kan vara att en viss säkerhetsnivå kan garanteras. Då behöver den som besöker landet inte separat göra egna utredningar i den stat som besöket gäller. Trots att det inte kan anses föreligga något omedelbart hot mot aktörer som besöker Finland, kan ett villkor för ett besök vara att tillräckliga säkerhetsarrangemang garanteras, till exempel genom att tillsätta en säkerhetsman.
Det föremål för personskydd som avses i förslagets 1 mom. 4 punkten är nytt i förhållande till det gällande momentet. Enligt den föreslagna punkten ska Försvarsmakten ha rätt att på allmän plats garantera säkerheten också för experter som behöver särskilt skydd och som representerar en främmande stat eller en internationell organisation och är Försvarsmaktens gäster. Behovet av att skydda experter ska alltid basera sig på en riskbedömning. Huruvida en expert behöver skyddas ska även bedömas utifrån det specifika kompetensområdet i fråga, alltså utifrån huruvida det finns tillgång till motsvarande expertis bland andra experter eller huruvida den aktuella expertisen endast innehas av några få personer och inte är lätt att ersätta.
I den föreslagna paragrafens 2 mom. föreskrivs det om skydd för transporter av särskilda tillgångar. Momentet motsvarar i huvudsak den senare delen av 1 mom. i den gällande paragrafen, men dess tillämpningsområde ska enligt propositionen utvidgas till att omfatta också internationella aktörers särskilda tillgångar och en främmande stats trupper.
Enligt det nya 2 mom. ska en säkerhetsman kunna garantera immuniteten vid transporter av Försvarsmaktens särskilda tillgångar på motsvarande sätt som enligt det gällande momentet. Med särskilda tillgångar avses sådana tillgångar av Försvarsmakten som i annat bruk än Försvarsmaktens kan äventyra den allmänna säkerheten, statens säkerhet eller försvarets funktionsförmåga. Tillgångarna omfattar också sådana handlingar och sådan information som är kritiska med tanke på landets försvar.
I förhållande till det gällande momentet omfattar det föreslagna 2 mom. också skydd av sådana transporter som hänför sig till en främmande stats väpnade styrkors, Natos eller en Natomedlemsstats särskilda tillgångar. Vidare fogas till momentet en bestämmelse om rätt att skydda en främmande stats trupper.
Det behov av skydd som avses i momentet kan komma i fråga exempelvis i situationer där det kollektiva försvaret verkställs eller i situationer av annat praktiskt försvarssamarbete, såsom internationella övningar som ordnas i Finland eller annat samarbete där särskilt militärt materiel eller särskild militär information måste transporteras till eller inom finskt territorium. Den föreslagna ändringen omfattar skyddet av särskilda tillgångar som tillhör de väpnade styrkorna för en stat som agerar på finskt territorium med Finlands samtycke. När det gäller de väpnade styrkor som avses i momentet är det huvudsakligen fråga om Natos medlemsstater, men det kan också vara fråga om Natos partnerstater för fred.
Fortsättningsvis ska det alltid förutsättas behörigt beslutsfattande när en främmande stats väpnade styrkor kommer till finskt territorium. Den ändring som nu föreslås påverkar inte detta.
Genom det föreslagna 2 mom. förverkligas den målsättning som följer av artikel VII.11 i Nato Sofa enligt vilken de avtalsslutande parterna ska sträva efter att införa sådan lagstiftning som är nödvändig för att trygga övriga avtalsslutande parter tillräcklig säkerhet och tillräckligt skydd. Dessutom uppfylls genom ändringen av momentet det krav i artikel 6.3 i avtalet om försvarssamarbete enligt vilket Finland har det främsta ansvaret för att trygga säkerheten för och försvaret av de amerikanska styrkorna och deras militära operationer.
Med det tillägg av en främmande stats trupper som enligt propositionen fogas till paragrafens 2 mom. ska i linje med artikel 1.1 a i Nato Sofa avses den personal som hör till land-, sjö eller luftstridskrafterna för en avtalsslutande part, när personalen befinner sig på tjänsteuppdrag inom en annan avtalsslutande parts territorium inom nordatlantiska fördragets område. I definitionerna i artikel 2 i avtalet om försvarssamarbete hänvisas det i fråga om styrkor till den definition som finns i Nato Sofa.
Enligt propositionen görs i 3 mom. de ändringar som 1 och 2 mom. föranleder. I 3 mom. hänvisas det till befogenheter som det föreskrivs om senare i lagen och till polisens möjlighet att begränsa Försvarsmaktens säkerhetsverksamhet. Närmare bestämmelser om samarbete med polisen finns i nuläget i 18 c § i lagen om försvarsmakten, och avsikten är inte att ingripa i detta.
Den gällande paragrafens 3 mom. föreslås bli flyttat så att det blir den nya paragrafens 4 mom. I momentet ska det enligt propositionen föreskrivas om situationer där en säkerhetsman vid utförandet av en säkerhetsuppgift varit tvungen att utöva de befogenheter som avses i 3 mom. När befogenheterna har börjat utövas, ska utförandet av uppgiften enligt propositionen överföras till polisen eller en annan behörig myndighet så snart som möjligt. Vid utförandet av en personskyddsuppgift ska omhändertagandet av situationen överföras till polisen så snart som möjligt till exempel då ett första angrepp har skett mot en person som ska skyddas. Överföring av uppgiften till någon annan behörig myndighet kan komma i fråga till exempel då det vid transport av Försvarsmaktens särskilda tillgångar inträffar en olycka som kan medföra olägenhet för utomstående. Då är det räddningsverket som är den behöriga myndigheten.
Den gällande paragrafens 4 mom. föreslås bli flyttat så att det blir den nya paragrafens 5 mom. Enligt momentet utfärdas närmare bestämmelser om en säkerhetsmans maktmedels- och skyddsredskap genom förordning av statsrådet. Med stöd av det gällande 4 mom. har statsrådets förordning om maktmedelsredskap och skyddsutrustningar för försvarsmaktens säkerhetsmän (245/2017) utfärdats.
Den gällande paragrafens 5 mom. flyttas enligt propositionen så att det blir den nya paragrafens 6 mom. Enligt momentet utfärdas närmare bestämmelser om en säkerhetsmans specialutbildning och om behörighetskraven för den som leder utförandet av säkerhetsuppgifter genom förordning av försvarsministeriet. De frågor som regleras genom förordning motsvarar i sak vad som krävs av polismän och gränsbevakningsmän i motsvarande situationer. Med stöd av det gällande 5 mom. har försvarsministeriets förordning om utbildning för säkerhetsmän, om särskilda behörighetskrav för den som leder en säkerhetsuppgift, om säkerhetsmännens tjänstemärke och om övervakning av användningen av maktmedel (287/2017) utfärdats.
19 §. Utredande av identitet, avlägsnande av en person och rätt att gripa en person.
Enligt propositionen stryks i 1 mom. omnämnandet av att befogenheterna enligt paragrafen får utövas på sådana områden som Försvarsmakten förfogar över stadigvarande, och i fortsättningen ska det i paragrafen endast hänvisas till områden som Försvarsmakten förfogar över. Bestämmelsen blir således tillämplig också på områden som tagits i bruk med stöd av 14 §.
Ändringen av paragrafen är motiverad för att Försvarsmakten på ett tillförlitligt sätt ska kunna säkerställa att personer som inte har rätt att röra sig eller vistas på ett område vid behov kan avlägsnas från området. Försvarsmakten ska även ha rätt att avlägsna en person som lovligen vistas på ett område, om personen stör eller äventyrar andras eller sin egen säkerhet.
Vid utövandet av befogenheterna på sådana områden som används av Försvarsmakten som avses i 14 § men i fråga om vilka det dock inte har fattats något beslut enligt 15 § om begränsningar eller förbud med avseende på rörelsefriheten, ska tyngdpunkten ligga på att kontrollera personers identitet och avlägsna sådana personer från platsen som äventyrar andra eller sig själva. Områden som avses i 15 § ska märkas ut på det sätt som framgår av bestämmelserna, så på dessa områden kan också en mer omfattande utövning av befogenheterna anses vara godtagbar och motiverad, eftersom den person som är objekt för befogenheterna har haft möjlighet att räkna ut att området är sådant att det inte kan anses allmänt tillåtet att röra sig och vistas där.
I övrigt ändras paragrafen inte.
22 b §. Befogenheter vid garanterande av immuniteten vid transport av särskilda tillgångar och för en främmande stats trupper.
I propositionen föreslås att hänvisningen till Försvarsmakten i paragrafens rubrik stryks. Genom att ändra paragrafen blir det möjligt för Försvarsmakten att också skydda transporter av särskilda tillgångar som tillhör andra staters väpnade styrkor och Nordatlantiska fördragsorganisationen. Till paragrafen fogas enligt förslaget dessutom en bestämmelse som ger möjlighet att skydda en främmande stats trupper.
I nuläget krävs det att skyddsåtgärderna är nödvändiga för ett vederbörligt skydd av immuniteten hos transporten av de särskilda tillgångarna. Detta innebär att hotet måste bedömas vara så konkret att det är motiverat att utöva befogenheterna i fallet i fråga. Till denna del föreslås det i propositionen inte några ändringar i förhållande till nuläget, utan det ska fortsättningsvis vara så att åtgärderna måste vara nödvändiga i den aktuella situationen. Enligt den gällande lagstiftningen kan Försvarsmakten spärra av, stänga eller utrymma en plats eller ett område som är i allmän användning eller förbjuda eller begränsa vistelse där, om det är nödvändigt för att skydda särskilda tillgångars immunitet. Dessutom har en säkerhetsman rätt att avlägsna en person från en plats, om det utifrån personens hotelser eller övriga uppträdande är sannolikt att personen kommer att göra sig skyldig till brott som riktas mot Försvarsmaktens särskilda tillgångar. En polisman som hör till polisbefälet eller polisens fältchef kan begränsa utövandet av befogenheterna.
En person kan också gripas, om det sannolikt är en otillräcklig åtgärd att avlägsna personen från platsen och det brott som riktas mot Försvarsmaktens särskilda tillgångar inte annars kan förhindras eller störningen eller faran annars undanröjas. Gripandet ska omedelbart meddelas till en polisman som hör till befälet eller till polisens fältchef och den gripne ska utan dröjsmål överlämnas till polisen.
I propositionen förslås det att det i paragrafen införs rätt att utöva befogenheterna att skydda integriteten hos transporter av särskilda tillgångar också när det gäller transporter av särskilda tillgångar som tillhör en främmande stats väpnade styrkor eller Nordatlantiska fördragsorganisationen. Det handlar om en utvidgning av behörigheten. Till övriga delar har man inte för avsikt att ändra befogenheterna eller de principer som sammanhänger med dem.
Ändringsbehovet hänför sig till ändringsbehovet i 18 a § 1 och 2 mom.
Befogenheterna föreslås dessutom bli utvidgade till att omfatta en främmande stats trupper. Denna utvidgning härrör från Nato Sofa och avtalet om försvarssamarbete. Med en främmande stats trupp ska avses en styrka enligt artikel 1.1 a i Nato Sofa. Den föreslagna formuleringen omfattar också sådana styrkor som avses i avtalet om försvarssamarbete, vilka definieras genom en hänvisning till den ovan nämnda definitionen i Nato Sofa.
Utgångspunkten för Nato Sofa och avtalet om försvarssamarbete är att den mottagande staten ska kunna erbjuda den sändande statens styrkor tillräckliga säkerhetsarrangemang. Nato Sofa och avtalet om försvarssamarbete ger å andra sidan också de styrkor som avses i avtalen behörighet att agera självständigt, när situationen kräver det. Med de ändringar som nu behandlas strävar man efter att garantera att de finländska myndigheterna kan erbjuda främmande staters styrkor tillräckliga säkerhetsarrangemang, för att dessa inte självständigt ska behöva vidta åtgärder.
Garanterandet av säkerheten kan i praktiken ske i omedelbar närhet av Försvarsmaktens områden eller i samband med att en främmande stats trupper förflyttar sig. I den förstnämnda situationen kan det bli aktuellt att utöva befogenheterna, om det agerande som riktar sig mot immuniteten hos en främmande stats trupp på ett sådant område av Försvarsmakten som används av den främmande statens styrkor inte kan stoppas någon annanstans än utanför Försvarsmaktens område, i omedelbar närhet av området.
Väpnade styrkor förflyttar sig i praktiken i konvojer. I synnerhet i samband med större krigsövningar och annan verksamhet ges omfattande information om de konvojer som rör sig på allmän väg eller någon annanstans. Säkerheten för konvojerna och de tillgångar och trupper som transporteras där strävar man i första hand att garantera genom att säkerställa en sådan formation hos och förflyttning av konvojerna som är ändamålsenlig med tanke på de tillgångar och trupper som transporteras. Situationen kan dock förändras plötsligt, om en konvoj blir tvungen att stanna till exempel på grund av en olycka eller av att ett yttre hot konkretiseras. I sådana situationer bör man när det är nödvändigt kunna bilda ett skyddsområde runt konvojen och vid behov kunna vidta andra åtgärder som det föreskrivs om i paragrafen.
Det bör noteras att bestämmelserna i paragrafen förutsätter nära samarbete med polisen och att polisen vid behov kan begränsa utövandet av befogenheterna. Dessutom ska skyldigheten att samverka med polisen enligt 18 c § alltid beaktas vid organiseringen av säkerhetsuppgifter.
I enlighet med nuläget föreslås i propositionen att en säkerhetsman som fått specialutbildning enligt paragrafens 1 mom. ska ha rätt att spärra av, stänga och utrymma en plats eller ett område som är i allmän användning samt att begränsa eller förbjuda vistelse där, i de exceptionella situationer som bestämmelsen omfattar.
Att det föreslagna momentet innehåller ett omnämnande av omedelbar närhet syftar till att det område som skyddas endast ska täcka det nödvändiga området i närheten av den transport eller den trupp av en främmande stat som kräver skydd. På detta sätt förhindras också att det inom det område som behövs för att skydda transporten uppstår sådana situationer där det är fråga om uppgifter som hänför sig till upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet. Begreppet omedelbar närhet ska tolkas snävt och det ska särskiljas från begreppet omedelbar närhet i den form som används i avtalet om försvarssamarbete (se RP 58/2024 rd, s. 168).
Paragrafens 2 mom. föreslås innehålla bestämmelser om en säkerhetsmans rätt att avlägsna en person från en plats, om det utifrån personens uppträdande är nödvändigt. För det första ska en person kunna avlägsnas från en plats, om det finns grundad anledning att anta att personen kommer att uppföra sig på det sätt som avses i bestämmelsen. Detta innebär förslagsvis att om en person uppför sig på ett sådant sätt att det kan antas att personen kommer att göra sig skyldig till exempel till ett brott mot någon annans liv eller hälsa, så ska personen kunna avlägsnas från platsen. Bedömningen ska alltid göras från fall till fall. För det andra ska åtgärden kunna riktas mot en person på basis av personens tidigare beteende, om det är sannolikt att personen kommer att göra sig skyldig till sådana handlingar som avses i bestämmelsen. Om exempelvis en och samma person inom en kort tidsperiod mer än en gång uppför sig på ett sådant sätt som avses i bestämmelsen och man kan sluta sig till att personen på nytt kommer att uppföra sig på det sättet, ska personen kunna avlägsnas från platsen på basis av sitt tidigare beteende.
I paragrafens 3 mom. ska det enligt förslaget föreskrivas om en säkerhetsmans rätt att gripa en person. En person som gripits ska utan dröjsmål överlämnas till polisen. I enlighet med 18 c §, som gäller Försvarsmaktens säkerhetsuppgifter, ska Försvarsmakten enligt propositionen på förhand underrätta polisen om utförandet av en säkerhetsuppgift. Genom denna underrättelseskyldighet kan man säkerställa att polisen på transportrutten har kännedom om transporter som ska skyddas eller om en främmande stats trupper och att Försvarsmaktens säkerhetsmän i sådana situationer som avses i momentet kan överlämna en person till polisen möjligast snart.
Åtgärder enligt 2 och 3 mom. ska dessutom bedömas utifrån hur oumbärligt det område som ska skyddas är. Med tanke på det rättsintresse som ska skyddas genom befogenheterna är det viktigt att man genom att isolera ett oumbärligt område kan förbjuda obehöriga personers tillträde till och vistelse på området. Således måste utövandet av befogenheterna enligt 2 och 3 mom. vara nödvändigt. Gripandet av en person är en sista hands åtgärd i förhållande till att avlägsna en person från ett område. Dessutom måste utövandet av befogenheterna alltid överensstämma med principerna enligt 18 b §.
Paragrafens 4 mom., som enligt propositionen inte ändras, innehåller en hänvisning till lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen (841/2006). Med stöd av det föreslagna 3 mom. kan en säkerhetsman i vissa situationer gripa en person. Även om tiden mellan gripandet och utlämnandet till polisen inte blir lång, ska den gripne bemötas i enlighet med vad som föreskrivs i den nämnda lagen.
22 c §
.
Protokoll över säkerhetsuppgifter.
Den föreslagna paragrafen är ny. Enligt förslaget ska det över åtgärder som vidtagits med stöd av 18 a § upprättas ett protokoll eller göras en motsvarande anteckning i en annan handling.
Ett protokoll ska enligt förslaget alltid upprättas när en säkerhetsman vid Försvarsmakten utför säkerhetsuppgifter som avses i 18 a §, oberoende av om de befogenheter som utövas i uppgiften är sådana som avses i 22 a § eller sådana som avses i 22 b §.
Sättet att föreskriva om saken motsvarar 32 § 3 mom. i gränsbevakningslagen (578/2005). Protokollföring av händelser är en förutsättning bland annat för laglighetsövervakningen av en verksamhet. Registrering av utövandet av en befogenhet kan anses viktig också med tanke på myndighetssamarbetet och annat utvecklande av verksamheten. I praktiken har åtgärder redan nu protokollförts, på grund av det som konstateras ovan, och genom den nya regleringen införs förfarandet på lagnivå.
7.5
Övrig lagstiftning
7.5.1
Lagen om militär krishantering
1 §.Lagens tillämpningsområde.
Finland kan enligt den gällande paragrafens 2 mom. delta i militär krishantering som har bemyndigats av Förenta Nationernas säkerhetsråd eller undantagsvis i annan internationell militär krishantering som syftar till att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet eller till att stödja humanitär hjälpverksamhet eller skydda civilbefolkningen med beaktande av målsättningen för och principerna i Förenta Nationernas stadga samt övriga regler i den internationella rätten (
militär krishantering
). Enligt 4 mom. tillämpas lagen inte på Finlands deltagande i sådana militära åtgärder som vidtas med stöd av artikel 51 i Förenta Nationernas stadga.
I 3 mom. föreskrivs om föranstaltaren av militär krishantering. I propositionen föreslås att det till 3 mom. fogas en uttrycklig bestämmelse om Nordatlantiska fördragsorganisationen som föranstaltare av sådan krishantering som avses i lagen om militär krishantering. Paragrafens nuvarande ordalydelse innehåller en hänvisning också till andra internationella organisationer eller grupper av länder som föranstaltare av militär krishantering och möjliggör således redan nu deltagande i krishantering som föranstaltas av Nato. I paragrafens nuvarande ordalydelse har Europeiska unionen jämställts med en internationell organisation. Europeiska unionen betraktas dock inte som en internationell organisation, och därför föreslås det att likställandet med en internationell organisation slopas för Europeiska unionens del. De föreslagna ändringarna är av teknisk natur och avsikten med förslagen är inte att ändra nuläget.
7.5.2
Lagen om behandling av personuppgifter inom Försvarsmakten
1 §. Tillämpningsområde.
Tillämpningsområdet föreslås i propositionen bli ändrat så att lagen tillämpas också på sådan av Försvarsmakten och för Försvarsmaktens räkning utförd behandling av personuppgifter som utförs för skötseln av den i propositionen föreslagna uppgiften som hänför sig till Nordatlantiska fördragsorganisationens kollektiva försvar.
Hänvisningarna till 2 § 1 mom. 1 punkten, 2 punkten underpunkt a samt 3 och 4 punkten i lagen om försvarsmakten, vilka gäller Försvarsmaktens uppgifter, föreslås bli ändrade så att de motsvarar de i propositionen ingående ändringarna i 2 § 1 mom. i lagen om försvarsmakten (lagförslag 1), där det enligt propositionen föreskrivs om Försvarsmaktens uppgift att delta i Nordatlantiska fördragsorganisationens kollektiva försvar som en egen punkt. Det föreslås att det i paragrafen hänvisas till skötseln av de uppgifter som anges i 2 § 1 mom. 1 och 2 punkten, 3 punkten underpunkt a samt 4 och 5 punkten i lagen om försvarsmakten. På 2 § 1 mom. 3 punkten underpunkt b i lagen om försvarsmakten ska fortsättningsvis tillämpas EU:s allmänna dataskyddsförordning på samma sätt som tidigare på motsvarande punkt. Propositionens ändringar är av teknisk natur.
7.5.3
Lagen om hälsovården inom försvarsmakten
9 a §.
I paragrafen föreskrivs det om skyldigheten att hemlighålla uppgifterna i sådana journalhandlingar som avses i lagen om hälsovården inom försvarsmakten, och om behandlingen av personuppgifter.
Enligt propositionen ska på behandlingen av personuppgifter tillämpas lagen om behandling av personuppgifter inom Försvarsmakten, om behandlingen av uppgifter behövs också för skötseln av den föreslagna uppgiften som hänför sig till Nordatlantiska fördragsorganisationens kollektiva försvar.
De i paragrafens 2 mom. ingående hänvisningarna till 2 § 1 mom. 1 punkten, 2 punkten underpunkt a samt 3 och 4 punkten i lagen om försvarsmakten, vilka gäller Försvarsmaktens uppgifter, föreslås bli ändrade så att de motsvarar de i propositionen ingående ändringarna i 2 § 1 mom. i lagen om försvarsmakten (lagförslag 1), där det enligt propositionen föreskrivs om Försvarsmaktens uppgift att delta i Nordatlantiska fördragsorganisationens kollektiva försvar som en egen punkt. Det föreslås att det i paragrafen hänvisas till skötseln av de uppgifter som anges i 2 § 1 mom. 1 och 2 punkten, 3 punkten underpunkt a samt 4 och 5 punkten i lagen om försvarsmakten. Det är fråga om en teknisk ändring.
7.5.4
Lagen om behandling av personuppgifter i brottmål och vid upprätthållandet av den nationella säkerheten
1 §. Tillämpningsområde.
Paragrafens 2 mom. föreslås bli ändrat så att lagen tillämpas på behandling av personuppgifter som utförs av Försvarsmakten och för Försvarsmaktens räkning, när uppgifterna behandlas också för skötseln av den i propositionen föreslagna uppgiften som hänför sig till Nordatlantiska fördragsorganisationens kollektiva försvar.
Hänvisningarna till 2 § 1 mom. 1 punkten, 2 punkten underpunkt a samt 3 och 4 punkten i lagen om försvarsmakten, vilka gäller Försvarsmaktens uppgifter, ska enligt propositionen ändras så att de motsvarar den ändring som föreslås med avseende på 2 § 1 mom. i lagen om försvarsmakten, där det enligt propositionen föreskrivs om Försvarsmaktens uppgift att delta i Nordatlantiska fördragsorganisationens kollektiva försvar som en egen punkt. I 2 mom. hänvisas enligt förslaget till skötseln av de uppgifter som anges i 2 § 1 mom. 1 och 2 punkten, 3 punkten underpunkt a samt 4 och 5 punkten i lagen om försvarsmakten. Det är fråga om en ändring av teknisk natur.
7.5.5
Vägtrafiklagen
66 a §. Undantag med avseende på rätten att arbeta som vägtransportledare för specialtransporter.
Den föreslagna paragrafen är ny. Paragrafen föreslås innehålla bestämmelser om att en sådan medlem av en främmande stats styrkor som avses i Nato Sofa har rätt att arbeta som vägtransportledare för specialtransporter, om personen i fråga har motsvarande rätt i den sändande staten. Enligt paragrafen ska Försvarsmakten ge en introduktionsutbildning.
Nato Sofa behandlas närmare i avsnitt 2.1.2 i den allmänna motiveringen till denna proposition. Som det konstateras i avsnitt 2.7.5 i den allmänna motiveringen, innehåller Nato Sofa inga bestämmelser som gäller trafikregleringen vid specialtransporter. Genom förslaget till paragraf görs den militära rörligheten smidigare med avseende på militära specialtransporter till exempel mellan Finland, Sverige och Norge.
Ur trafiksäkerhetssynvinkel har trafikregleringen stor betydelse vid specialtransporter. Därför föreslås det att det i paragrafen föreskrivs om Försvarsmaktens skyldighet att ge en introduktionsutbildning till sådana medlemmar av styrkor som avses i bestämmelsen. I utbildningen ska bland annat särdragen hos trafiken, vägnätet, vädret och andra förhållanden i Finland uppmärksammas. Det kan också gå att i utbildningen uppmärksamma förhållandena i den sändande staten, vilka till exempel i Sverige och Norge i hög grad kan anses motsvara förhållandena i Finland.
Den föreslagna paragrafen gäller inte kravet på tillstånd för specialtransport, utan för specialtransporter ska fortsättningsvis enligt samma villkor som för andra specialtransporter inom Försvarsmakten sökas tillstånd i enlighet med 159 § bland annat om transporten överskrider den massa som tillåts i vägtrafiklagen. I och med att tillstånd måste sökas säkerställs bland annat att vägnätet och broarna håller och kan användas.
89 §.Terrängtrafik och fordon inom Försvarsmakten.
Enligt propositionen görs i paragrafens 2 och 3 mom. de nödvändiga ändringar som föranleds av Nato Sofa och militärfordonslagen. Genom ändringarna blir samarbete som sker med stöd av de avtal som avses ovan möjligt på det praktiska planet.
Till det föreslagna 2 mom. fogas för tydlighetens skull en hänvisning till internationella militärfordon. Vid den tidpunkt när vägtrafiklagen stiftades och när det gjordes ändringar i den fanns det ingen separat lagstiftning om militärfordon i kraft. Militärfordonslagen trädde i kraft den 1 juli 2023, och de särdrag som följer av den har ännu inte kunnat beaktas i vägtrafiklagen. Definitionen av internationellt militärfordon behandlas i denna proposition i specialmotiveringen till ändringen av militärfordonslagen. Det bör också noteras att bestämmelserna och föreskrifterna om fordon inom Försvarsmakten med stöd av 40 § 1 mom. i militärfordonslagen redan nu tillämpas på internationella militärfordon, om inte något annat föreskrivs någon annanstans eller följer av internationella förpliktelser som är bindande för Finland.
När 89 § 2 mom. i vägtrafiklagen trädde i kraft, fanns det ännu ingen militärfordonslag, i vilken begreppet fordon inom Försvarsmakten definieras på lagnivå för första gången. Begreppet fordon inom Försvarsmakten omfattar alla fordon som Försvarsmakten besitter, inklusive militärfordon. När 89 § i vägtrafiklagen stiftades, avsågs med militärfordon också andra bepansrade fordon än sådana som är avsedda till exempel för Försvarsmaktens bruk. Den föreslagna ändringen påverkar således inte nuläget, utan det handlar om att bevara nuläget men förtydliga ordalydelsen på detta ställe.
Nödvändigheten av försvarsskäl ska framför allt hänföra sig till att reglera beredskapen eller till att konstruktionen hos Försvarsmaktens fordon förutsätter undantag.
I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det om vad befogenheten att bevilja undantag enligt 2 mom. kan gälla. Nato Sofa har höjt antalet utländska styrkor och mängden materiel de använder inom Finlands territorium. Med stöd av överenskommelserna ska den sändande statens styrkor kunna anlända till Finland med den fordonsmateriel som den sändande staten använder. Dessutom ska materielen i möjligaste mån kunna användas på motsvarande sätt som i den sändande staten, dock med beaktande av skyldigheten enligt artikel II i Nato Sofa att respektera värdstatens lagstiftning.
I propositionen föreslås att de grunder för undantag som avses i momentet förtydligas genom att hänvisningarna till militärfordon stryks. I 2 mom. avgränsas grunderna för undantag till Försvarsmaktens fordon och internationella militärfordon, så det kan anses onödigt att särskilt hänvisa till dem i varje punkt. Dessutom ska undantagen vara nödvändiga av försvarsskäl. Nödvändighet kan anses innebära att undantagen ska begränsas till vad som är oumbärligt. Undantagen ska enligt propositionen betraktas mot bakgrund av vägtrafiklagen och de bestämmelser och föreskrifter som utfärdats med stöd av den.
Det föreslås att momentets 1 punkt förtydligas genom att hänvisa endast till användning av släpfordon. I och med den begränsning av tillämpningsområdet som finns i 2 mom., gäller punkten endast Försvarsmaktens släpfordon, och för att sådana ska få användas på vägar ska det enligt förslaget föreskrivas eller bestämmas om nödvändiga undantag.
Trots ändringen av ordalydelsen förblir punkten oförändrad till sitt innehåll. Enligt punkten får bestämmelser om användning av släpfordon som tillverkats för särskilda ändamål utfärdas genom förordning av försvarsministeriet. Sådana släpfordon som avses i punkten kan vara till exempel vapen och Försvarsmaktens övriga specialanordningar som transporteras i en fordonskombination.
Med avseende på 2 punkten föreslås inga ändringar. Enligt den punkten kan man genom förordning avvika från bestämmelserna om användning av skydds- och säkerhetsanordningar. I militärfordon, och i synnerhet i släpanordningar och vagnar som är kopplade till dem, kan det medföras driftspersonal för beväpning, som på grund av anordningens eller vagnens speciella särdrag inte i alla situationer kan förutsättas använda bilbälte. Säkerheten för driftspersonalen garanteras då genom andra arrangemang när man rör sig på vägar. Försvarsmakten har också bland annat motorcyklar och fyrhjulingar, vilka på grund av sitt militära användningssyfte förutsätter att föraren och passageraren i stället för en typgodkänd skyddshjälm kan använda en militärhjälm.
Med avseende på 3 punkten föreslås inga ändringar. Enligt den punkten kan det genom förordning föreskrivas om undantag från fordonsspecifika hastighetsbegränsningar, om vilka det finns bestämmelser i 99–102 § i vägtrafiklagen. Genom förordning av försvarsministeriet ska det enligt propositionen kunna utfärdas bestämmelser om långsammare hastigheter än normalt, eftersom konstruktionen hos militärfordon kan avvika från konstruktionen hos civilfordon. För att militärfordon ska kunna användas på ett säkert sätt kan det krävas en långsammare körhastighet än normalt. Militärfordon kan ha beväpning som förutsätter att driftspersonen för beväpningen reser i beväpningens omedelbara närhet. I en sådan situation förutsätts lägre körhastigheter för att hålla driftspersonen för beväpningen säker.
Inga ändringar föreslås med avseende på 4 punkten. Punkten gör det möjligt att genom förordning av försvarsministeriet föreskriva om användning av speciallyktor för militärfordon. Militärfordon har ofta lyktor som inte finns på allmänt använda fordon. Att använda denna sorts lyktor kan behövas för att utföra krigsövningar eller handräckningsuppgifter när man rör sig på vägar.
Speciallyktor får användas på vägar, om de inte stör eller äventyrar den övriga trafiken. Speciallyktor kan behövas till exempel om ett militärfordons speciella konstruktion gör att godkända strålkastare inte kan användas på fordonet eller om ett militärfordon på grund av konstruktionen inte kan urskiljas tillräckligt väl vid mörkerkörning.
Inga innehållsmässiga ändringar föreslås i fråga om 5 punkten, men det föreslås att ordalydelsen i punkten förtydligas. Enligt förslaget får närmare bestämmelser om märkning av Försvarsmaktens fordon utfärdas genom förordning. Den gällande 5 punkten gäller i enlighet med sin ordalydelse militärfordon. Således innebär propositionen att grunden för undantag enligt punkten utvidgas till att i och med ändringen i 2 mom. gälla också de av Försvarsmaktens fordon som är registrerade i trafik- och transportregistret. Sådana märkningar i vägtrafiklagen som avses i punkten är exempelvis skylten för långsamtgående fordon enligt 103 § och identifieringsskylten motsvarande E-reglemente nr 70 enligt 131 a §, vilken hör ihop med märkning av långa fordonskombinationer.
Det föreslås att 6 punkten förblir oförändrad. I punkten föreskrivs det om möjligheten att avvika från de krav som ställs med avseende på däck och användning av slirskydd enligt 104–106 § i vägtrafiklagen. För Försvarsmaktens fordon finns det inte alltid sådana däck att få som motsvarar däcken för civilt bruk eller som överensstämmer med Transport- och kommunikationsverkets föreskrifter. Däcken kan också sakna de märkningar som krävs exempelvis i fråga om lämplighet för vinterbruk. Däcken kan användas året om på grund av sina egenskaper. Egenskaperna hos de däck som används på Försvarsmaktens fordon säkerställs inom Försvarsmakten, och egenskaperna tas i beaktande bland annat vid de körhastigheter som tillåts för militärfordonen.
Till exempel när det gäller motorcyklar som används av Försvarsmakten och som inte är militärfordon kan det förekomma situationer där motorcyklarna tillfälligt måste användas på allmän väg med avvikande däck. Också på släpvagnar som är registrerade i trafik- och transportregistret kan det vara ändamålsenligt att använda däck som exempelvis med avseende på märkningarna inte motsvarar kraven på däck för vanliga fordon.
Paragrafens 7 punkt föreslås bli ändrad. Enligt förslaget förtydligas regleringen jämfört med den gällande regleringen genom att med en ändring av ordalydelsen i punkten slå samman det gällande momentets 7, 8 och 9 punkt. För att Försvarsmaktens verksamhet ska kunna vara effektiv, är det nödvändigt att kunna transportera personer med Försvarsmaktens fordon på ett sätt som avviker från bestämmelserna i vägtrafiklagen.
Det föreslås att punkten ska ha en uttrycklig hänvisning till militärfordon, varigenom sådan persontransport på pansarfordon och persontransport i containrar som avses i de gällande bestämmelserna omfattas. I den förstnämnda situationen handlar det om Försvarsmaktens operativa verksamhet och övning av sådan verksamhet, varvid soldaterna måste kunna komma i väg snabbt efter transporten. Verksamheten är också typisk taktisk verksamhet som följer pansarfordonens användningsprinciper, och den ska kunna övas i säkra lägen under normala förhållanden. Det är inte fråga om långvarig persontransport.
I den senare nämnda situationen handlar det om till exempel ett militärt system som placerats i en container och vars driftspersonal måste kunna vara i containern under transporten. Personalens säkerhet ska tryggas med exempelvis säten och olika säkerhetsanordningar.
Eftersom 5 kap. i vägtrafiklagen i enlighet med 89 § 1 mom. tillämpas också på andra ställen än på vägar, är det med tanke på Försvarsmaktens verksamhet nödvändigt att det kan föreskrivas om undantag från 141 och 143–149 §. Avvikelse från de bestämmelser som avses ovan kan göras genom de i propositionen föreslagna hänvisningarna till last- och paketbilars lastutrymmen. Försvarsmakten har bland annat lastbilar i vars lastutrymmen personer kan placeras. Personsäkerheten tryggas vid behov bland annat genom säten, bilbälten och lägre transporthastigheter hos fordonen.
Den sista hänvisningen som ingår i ändringsförslaget för punkten och som gäller persontransport med släpvagn avser till exempel persontransport med en traktorsläpvagn i samband med Försvarsmaktens operativa verksamhet. Inom Försvarsmakten används också så kallade traktorfyrhjulingar som klassificeras som traktorer och vars användningsändamål motsvarar det hos terrängfordon med hjul. Detta har ökat antalet fordon inom Försvarsmakten som klassificeras som traktorer.
Det bör noteras att behovet av att under normala förhållanden avvika från de krav som gäller persontransporter för närvarande i regel hänför sig till Försvarsmaktens övningsverksamhet, som framför allt bedrivs på Försvarsmaktens övningsområden. Även på dessa områden tillämpas 5 kap. i vägtrafiklagen med stöd av 89 § 1 mom. i den lagen. Situationen är dock en annan när beredskapen höjs i enlighet med 32 § 3 mom. i värnpliktslagen. Då måste personer kunna transporteras i större utsträckning med avvikelse från vägtrafiklagen. Bestämmelser om den sistnämnda situationen finns redan för närvarande i tillämpliga delar i en förordning av försvarsministeriet som utfärdats med stöd av 89 § 2 mom.
Klart är att säkerheten för de personer som transporteras ska tryggas i tillräcklig utsträckning. Säkerheten för de personer som transporteras kan tryggas bland annat genom att fastställa lägre maximikörhastigheter för fordon vid persontransporter. Närmare bestämmelser om säkerhetsarrangemangen finns i Försvarsmaktens interna säkerhetsföreskrift.
I den föreslagna 8 punkten föreskrivs det om möjligheten att avvika från vägtrafiklagen och de bestämmelser och föreskrifter som utfärdas med stöd av den, när det är fråga om koppling av Försvarsmaktens fordon och släpfordon. Möjligheten att avvika föreslås gälla 132 och 150–154 § i vägtrafiklagen.
Ändringen gör det möjligt att bevilja undantag också i fråga om koppling av Försvarsmaktens fordon. All fordonsmateriel som används av Försvarsmakten är inte militärfordon i enlighet med den gällande militärfordonslagen, utan det kan också handla om andra fordon inom Försvarsmakten än militärfordon. För att Försvarsmaktens materiel ska kunna användas i enlighet med sitt syfte och på det sätt som Försvarsmaktens lagstadgade uppgifter förutsätter, är det nödvändigt med en grund för undantag.
Genom den föreslagna ändringen kan behövliga undantag beviljas även när det gäller verksamhet enligt Nato Sofa. Detta innebär till exempel att Försvarsmakten har behörighet att vid behov godkänna sådana undantag med avseende på kopplingen av fordon och släpfordon som samarbetet inom den militära alliansen förutsätter.
Till övriga delar ska tillämpningen av grunden för undantag förbli oförändrad enligt propositionen. Till exempel de anordningar som används för koppling av militärfordon och släpanordningar kan avvika från dem som används allmänt. De krav som ställs på koppling kan ofta härledas från internationella militära standarder, vilka också möjliggör sådan elektrisk koppling mellan dragfordon och släpfordon som avviker från de civila kraven.
I propositionen föreslås att det gällande momentets 11 punkt flyttas så att det blir det nya momentets 9 punkt. Inga ändringar föreslås bli gjorda i punkten. Enligt punkten kan undantag föreskrivas och meddelas i fråga om sådan användning av terrängfordon samt terrängfordon och till dem kopplade släpfordon som avviker från vad som föreskrivs i vägtrafiklagen. I Försvarsmaktens verksamhet är det i allmänhet inte ändamålsenligt att använda terrängfordon på vägar, och därför ska terrängfordon, i synnerhet snöskotrar, enligt propositionen användas på det sätt som föreskrivs i 157 §. Försvarsmakten har dock också hjulförsedda terrängfordon (fyrhjulingar) och fordon i kategorierna T och L (militärfordon), som används i militär utbildning, krigsövningar eller handräckning. De används också på vägar, men de används dock inte i så stor utsträckning och användningen överlag kan anses vara undantagsmässig.
Paragrafens 10 punkt föreslås bli ändrad. Ändringen innebär att undantagen kan gälla klassificering av en transport av flera än ett odelbart föremål som specialtransport samt Transport- och kommunikationsverkets föreskrifter om genomförande av specialtransporter. Med avseende på genomförandet av specialtransporter är det skäl att notera att efter att lagen med 89 § stiftades har också militärfordonslagen trätt i kraft, där det bland annat föreskrivs om varningsfordon för specialtransporter inom Försvarsmakten och om märkning av sådana specialtransporter. Således kan den gällande grunden för undantag inte längre till alla delar anses uppfylla sitt ursprungliga syfte.
De föreslagna undantagen kan gälla 157 a § 1 mom. 1 och 2 punkten i vägtrafiklagen samt föreskrifter som meddelats med stöd av 158 § 3 mom. i den lagen. Till övriga delar ska de bestämmelser som det hänvisas till iakttas i fråga om specialtransporter, såsom bestämmelserna om trafiksäkerhet i 158 § 1 och 2 mom., liksom även kravet på tillstånd för specialtransport i 159 §. Undantagen ska också i enlighet med 89 § 2 mom. vara nödvändiga med tanke på försvaret och de ska begränsas till vad som är oumbärligt. Syftet med de bestämmelser som gäller specialtransporter är i första hand att trygga trafiksäkerheten, men med bestämmelserna eftersträvas också att förhindra snedvridning av konkurrensen på transportmarknaden. Till exempel är det vid specialtransporter som genomförs med Försvarsmaktens militärfordon eller internationella militärfordon inte fråga om verksamhet på en konkurrensutsatt marknad, så därför måste det också till denna del vara möjligt att avvika från bestämmelserna om specialtransporter. Dessutom ska grunden för undantag göra det möjligt att verkställa Nato Sofa på det praktiska planet.
Enligt 88 § 1 mom. 12 punkten i vägtrafiklagen kan flera odelbara föremål under vissa förutsättningar transporteras som specialtransport vid en och samma transport, men lastningen av flera odelbara föremål får inte öka överskridningen av ett mått eller en massa som allmänt tillåts på väg. Således är det inte med stöd av gällande bestämmelser möjligt att vid en och samma specialtransport transportera till exempel två tunga pansarfordon vars lastning leder till att de massor som allmänt tillåts på väg överskrids.
Försvarsmakten har numera beredskap för sådana specialtransporter som de i propositionen föreslagna bestämmelserna omfattar, men i nuläget ger lagstiftningen inte möjlighet att utnyttja den beredskapen. Dessutom möjliggör den föreslagna grunden för undantag en bättre reglering av beredskapen än tidigare, bättre kostnadseffektivitet och större miljövänlighet.
Den föreslagna grunden för undantag gör också internationell samverkan effektivare och förbättrar den militära rörligheten. Till exempel i Finlands grannländer Sverige och Norge är det möjligt för väpnade styrkor att vid en och samma specialtransport transportera flera odelbara föremål som överskrider måtten eller massorna i vägtrafiklagstiftningen, om de vikter som allmänt tillåts på väg överskrids och transporten ökar överskridningen av de mått som allmänt tillåts på väg. I Finland måste transporterna i nuläget vid ankomsten till landet delas upp i separata specialtransporter.
Den föreslagna grunden för undantag ska enligt propositionen inte påverka Försvarsmaktens skyldighet att ansöka om tillstånd för specialtransport i enlighet med 159 § i vägtrafiklagen. Samarbetet mellan de centrala myndigheterna, Trafikledsverket, Transport- och kommunikationsverket, Polisstyrelsen och NTM-centralen, som ansvarar för specialtransporttillstånden, är på en god nivå och fungerar bra. Grunden för undantag kan bedömas göra förfarandena myndigheterna emellan enklare och smidigare. Den ska inte inverka på de ovannämnda myndigheternas behörighet eller uppgifter.
Den nya 66 a § i vägtrafiklagen som föreslås i denna proposition ger en person som är medlem av en främmande stats väpnade styrkor möjlighet att vara vägtransportledare för specialtransporter. Ändringen av punkten ska inte inverka på trafikregleringen vid specialtransporter inom Försvarsmakten.
I 11 punkten föreslås ingå ett bemyndigande att avvika från Transport- och kommunikationsverkets föreskrifter om genomförande av specialtransporter. Med hänvisningen i den föreslagna punkten till Transport- och kommunikationsverkets föreskrifter avses avvikelse från 158 § 3 mom. Transport- och kommunikationsverket har utfärdat en föreskrift om specialtransporter och specialtransportfordon (TRAFICOM/420073/03.04.03.00/2019). Den grund för undantag som avses i denna proposition gäller punkterna 4–10 i föreskriften. Vissa av de frågor som avses i de nämnda punkterna har det redan föreskrivits om med stöd av det gällande 3 mom. i 89 § samt i militärfordonslagen och med stöd av den.
Vid Försvarsmaktens specialtransporter kan trafiksäkerheten tryggas på ett sätt som avviker från de normala specialtransporterna. Till exempel förflyttningen av materiel till en militär övning genomförs som en transport som består av flera fordon, och därför måste det vara möjligt att avvika från det krav på varningsfordon som ställs för andra specialtransporter. Säkerheten vid en specialtransport kan inte anses förbättras nämnvärt genom det att man i en rad med till exempel sex fordon som genomför en specialtransport måste placera ett varningsfordon med två fordons mellanrum. Ett varningsfordon ska naturligtvis alltid finnas efter raden, och vid behov framför den. När det gäller Försvarsmaktens specialtransporter ökar säkerheten genom det att de alltid planeras noggrant och i god tid och att det vid behov informeras om dem i stor utsträckning.
För sådan transporter inom Försvarsmakten som överstiger den tillåtna massan ska det sökas tillstånd för specialtransport i enlighet med 159 § i vägtrafiklagen. Förfarandet säkerställer att militärfordon inte i oskälig grad skadar vägnät eller broar.
Undantag som beviljas med stöd av den i propositionen föreslagna punkten kan i enlighet med 89 § 2 mom. endast gälla sådana avvikelser som är nödvändiga av försvarsskäl.
I propositionen föreslås att det gällande momentets 13 punkt flyttas och blir det nya momentets 12 punkt. Det föreslås att det i punkten görs en teknisk ändring så att det i grunden för undantag hänvisas till ett militärt system. Den föreslagna grunden för undantag är kopplad till 157 a och 158 § i vägtrafiklagen. Ur försvarets synvinkel sett är det nödvändigt att de särdrag som hänför sig till transport av militära system kan beaktas, så att Försvarsmakten kan fullgöra sina lagstadgade uppgifter. I och med den föreslagna grunden för undantag blir det möjligt att ta också sådana situationer i beaktande där det inte är fråga om konventionella vapensystem. Dylika system kan vara exempelvis olika kommunikationssystem, telekommunikationssystem och radarsystem som Försvarsmakten använder.
Till övriga delar föreslås grunden för undantag i punkten motsvara nuläget. Enligt propositionen ska undantagen kunna handla om exempelvis avvikande lastning, om de gäller transport av ett lastat vapen eller militärt system. Vapen och militära system som transporteras har ofta rörliga delar som måste kunna fästas så att de inte medför fara för andra vägtrafikanter. På grund av den militära karaktären hos dessa transporter kan de rörliga delarna inte i alla sammanhang fästas i enlighet med vad som föreskrivs i vägtrafiklagen. Till övriga delar görs lastningen i enlighet med bestämmelserna i vägtrafiklagen.
I propositionen föreslås att det gällande momentets 14 punkt flyttas så att det blir det nya momentets 13 punkt. Undantagen gäller de mått och massor för fordon som avses i 115–140 och 132 a § i vägtrafiklagen. Till exempel har militärfordonens tekniska utveckling medfört att bepansringen och fordonspåbyggnaderna hos dem har ökat och fortsätter att öka, vilket har gjort och också i framtiden kommer att göra militärfordonens massor och mått större. Enligt propositionen ska det förutsättas att avvikelserna är nödvändiga med tanke på det militära försvaret och fullgörandet av Försvarsmaktens lagstadgade uppgifter och de ska begränsas till vad som är oumbärligt. I bilaga 2 till försvarsministeriets gällande förordning om användning av militärfordon på väg fastställs till exempel den största tillåtna bredden för militärfordon, vilken avviker 10 centimeter från den allmänt tillåtna bredden. I praktiken kan det handla om relativt små avvikelser.
Punkten i fråga har också samband med 10 punkten i momentet. Med stöd av undantaget i 12 punkten fastställs när tillstånd för specialtransport enligt 159 § måste sökas för en specialtransport inom Försvarsmakten. Till exempel i fråga om den ovan nämnda bredden ligger gränsen enligt försvarsministeriets förordning om användning av militärfordon på väg i nuläget vid 4,1 meter, varefter tillstånd för specialtransport måste sökas. Genom tillståndsförfarandet är det möjligt att säkerställa att vägnätet och broarna håller och kan användas när man rör sig med militärfordon.