1  Bakgrund och beredning

Under riksmötet 2018 behandlades omfattande regeringspropositioner som gällde kommunikationsministeriets förvaltningsområde. En del av förslagen såsom lagen om transportservice och spårtrafiklagen, lagen om trafiksystem och landsvägar samt lagen om enskilda vägar hörde nära ihop med varandra, men antagandet av lagförslagen och deras avvikande ikraftträdande medverkade till att alla tekniska laghänvisningar inte kunde tas med i riksdagens svar. Därför föreslås ändringar som gäller tekniska laghänvisningar i vissa lagförslag i denna regeringsproposition.  

Lagen om trafiksystem och landsvägar ändrades 2018. I lagen ströks begreppet väghållningsmyndighet och ersattes med uttrycket närings-, trafik- och miljöcentral. I det sammanhanget ändrades inte lagen om flyttning av fordon. I denna proposition föreslås en ny lag om flyttning av fordon så att tillämpningen av lagen blir klarlagd. Till innehållet och i fråga om myndigheternas ansvar ska lagen huvudsakligen förbli oförändrad.  

I samband med att den nya lagen om enskilda vägar (560/2018) trädde i kraft den 1 januari 2019 förutsatte riksdagen att det fästs uppmärksamhet vid vägledning och rådgivning till väglag. Uppgifter i anslutning till enskilda vägar fördelas på flera myndigheter, och för närvarande finns det ingen myndighet som granskar ärenden som gäller enskilda vägar som helhet. Genom denna proposition strävar man därför efter att skapa klarhet i och stärka ansvar för ärenden som gäller enskilda vägar och statsunderstöd för dem, inklusive understöd som ska beviljas för rådgivning och vägledning, i trafikförvaltningen. Trafik- och kommunikationsförvaltningens nuvarande organisation som förnyades i början av 2019 ger bättre möjligheter till det än tidigare. I samband med riksdagsbehandlingen av lagen om enskilda vägar föreslogs det även att en jordrättsingenjör ska kunna delta i beredningen av ärenden som gäller klandertalan enligt lagen om enskilda vägar. Kommunikationsutskottet konstaterade i sitt betänkande (KoUB 13/2018 rd) att en ändring som gäller jordrättsingenjörer behöver genomföras snabbt i samband med ändringarna som gäller landskapsreformen. Efter att regeringens proposition om en landskapsreform som gällde trafiksektorn förföll behöver ändringen genomföras i detta sammanhang, 

Systemet med ändringssökande har gjorts klarare och den nya lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019) träder i kraft den 1 januari 2020. I denna proposition görs de ändringar om ändringssökandet som får lagförslagen att motsvara den nya lagen. Dessutom görs i vissa lagförslag ändringar som gäller förfarandet med offentlig delgivning och offentliga kungörelser enligt förvaltningslagen. Också dessa revideringar träder i kraft den 1 januari 2020. 

Propositionen har beretts som tjänsteuppdrag vid kommunikationsministeriet i samarbete med Trafik- och kommunikationsverket och Trafikledsverket. Propositionen har varit på remiss 25.9.2019–15.10.2019 på webbplatsen lausuntopalvelu.fi/SV. En separat begäran om yttranden lämnades till Ålands landskapsregering och Statens ämbetsverk på Åland avseende de ändringar som ska göras i lagen om transportservice. 

Beredningsunderlagen till regeringens proposition finns tillgängliga i en offentlig tjänst på adressen HYPERLINK "https://valtioneuvosto.fi/sv/projektet?tunnus=LVM023:00/2019" https://valtioneuvosto.fi/sv/projektet?tunnus=LVM023:00/2019.  

2  Nuläge och bedömning av nuläget

Lagen om enskilda vägar och myndigheterna för trafikförvaltningens roller i ärenden som gäller enskilda vägar 

Den nya lagen om enskilda vägar (560/2018) och Statsrådets förordning om enskilda vägar (1069/2018) trädde i kraft den 1 januari 2019. Genom de nya lagarna har man klarlagt de olika parternas ansvar i fråga om byggnad, underhåll och finansiering av enskilda vägar. Kommunernas vägnämnder avskaffades och deras uppgifter överfördes på andra myndigheter. Målet har varit en åskådlig, smidig lag om enskilda vägar som motsvarar dagens behov och möjliggör ett nytt slag av näringsverksamhet i synnerhet på landsbygden. Vid ingången av 2019 trädde, utöver lagen om enskilda vägar, en ämbetsverksreform som gäller förvaltningsområdet trafik och kommunikation i kraft. I samband med den reformen överfördes uppgifter som gäller statligt stöd och statsunderstöd till Transport- och kommunikationsverket. Avsikten är att Transport- och kommunikationsverket i princip ska vara den myndighet som ansvarar för statsunderstöd på förvaltningsområdet, och uppgiften regleras på allmän nivå i 2 § 1 mom. 11 punkten i lagen om Transport- och kommunikationsverket (935/2018).  

Staten kan enligt 83 § i lagen om enskilda vägar årligen inom ramen för anslaget för ändamålet i fråga i statsbudgeten bevilja understöd till väglag för rådgivning och vägledning och för produktion av material och tjänster till stöd för dessa samt för underhållet av en enskild väg, förutsatt att det har bildats ett väglag för att sköta de ärenden som gäller vägen. Som statsunderstödsmyndighet vid fördelningen av statsunderstöd till enskilda vägar ansvarar den närings-, trafik- och miljöcentral (nedan NTM-central) inom vars verksamhetsområde vägen eller största delen av vägen finns. Ansökningarna förbehandlas centraliserat i NTM-centralen i Birkaland. Det föreskrivs inte separat om en myndighet som ansvarar för beviljandet av understöd för rådgivning och vägledning. Transport- och kommunikationsverket inte i lagstiftningen anvisats uttryckliga uppgifter för understöden för enskilda vägar.  

NTM-centralen i Mellersta Finland har i praktiken skött uppgiften att koordinera och utveckla understöden för enskilda vägar vilket har grundat sig på gamla arbetsmetoder och Trafikverkets anvisningar, och det finns inte separata bestämmelser om det. Fördelningen av anslaget för statsunderstöd har under giltighetstiden för den tidigare lagen om enskilda vägar och ämbetsverksstrukturen till utgången av 2018 beretts som samarbete av NTM-centralen i Mellersta Finland och Trafikverket, och kommunikationsministeriet har anvisat anslag till NTM-centralerna. Vad gäller fördelningen av understöd för enskilda vägar har NTM-centralerna styrts av Trafikverket, numera Trafikledsverket, till vars uppgifter styrningen av NTM-centralernas ansvarsområden för trafik och infrastruktur hör. Trafikverket har därför tidigare publicerat en anvisning för understöd till enskilda vägar som har beretts i samarbete med NTM-centralen i Mellersta Finland. På grund av ämbetsverksreformen överfördes beredningen av den nya anvisningen för understöd till enskilda vägar, som hör till den nya lagen om enskilda vägar och hade inletts 2018 vid Trafikverket, i början av 2019 till Transport- och kommunikationsverket.  

Basnivån för anslaget för statsunderstöd för enskilda vägar är för närvarande 3 000 000 euro. En årlig höjning på 10 000 000 euro har dock via ett program för underhållsskulden riktats till understöd för enskilda vägar 2017–2020. I budgetpropositionen för 2019 höjdes dessutom nivån på anslaget med 4 000 000 euro. Också i regeringsprogrammet för Antti Rinnes regering har man förbundit sig till att trygga anslaget för totalrenovering av enskilda vägar, och det föreslås även att anslaget ska höjas till 20 000 000 euro om året under 2020–2022. De senaste åren har understöd på 2 300 000–2 500 000 euro av anslaget beviljats för särskilda objekt, som utgörs av färjelägen, broar som årligen monteras ner och vintervägar. För rådgivnings- och vägledningstjänster har cirka 40 000–80 000 euro från momentet för enskilda vägar årligen använts beroende på mängden och kvaliteten på de tjänster som tillhandahålls. Under de senaste åren har understöd betalats ut till Vägföreningen i Finland rf som ersättning för bland annat arrangemang av kurser i vägförvaltning, riksomfattande rådgivningstelefontjänst för ärenden som gäller enskilda vägar samt publicering av tidningen Yksityistieuutiset (på finska).  

De myndighetsuppgifter som gäller enskilda vägar fördelar sig på olika myndigheter. Lantmäteriverket och på detaljplaneområden kommunernas fastighetsregisterförare ansvarar för förrättning av enskild väg, NTM-centralerna ansvarar för beviljande av statsunderstöd och vissa andra myndighetsuppgifter. Klander av väglagets beslut behandlas å sin sida i domstolsväsendet av tingsrätterna. Ämbetsverken på kommunikationsministeriets förvaltningsområde spelar för närvarande ingen roll i ärenden som gäller enskilda vägar med undantag för statsunderstöd och gränsytor mellan statens leder och enskilda vägar, det vill säga till exempel enskilda vägars anslutningar till landsvägar och de ansvar som gäller dem. Kommunikationsministeriet, som i princip ansvarar för beredningen av budgetar och lagar i fråga om enskilda vägar, har även skött riksomfattande koordination av ärenden som gäller enskilda vägar och det riksomfattande samarbete som hör dit, och som bland annat omfattar allmän styrning av understödshelheten, deltagande i olika utvecklingsprojekt och att svara när kontakt tas från allmänheten. 

De enskilda vägarna spelar också en betydande och i och med att bioekonomin utvecklas även växande roll i trafiksystemet, speciellt för näringslivets transporter. I samband med reformen av lagen om enskilda vägar förutsatte riksdagen att det fästs uppmärksamhet vid vägledning och rådgivning till väglagen i en situation där vägnämnderna som fanns nära allmänheten är avskaffade och det inte längre heltäckande finns en myndighet som ger råd i ärenden som gäller enskilda vägar. Kommunernas vägnämnder har i praktiken vid sidan av sina lagstadgade uppgifter även tillhandahållit rådgivning och vägledning till kommuninvånarna. Av dessa orsaker är det motiverat att stärka förvaltningen av helheten av ärenden som rör enskilda vägar i trafikförvaltningen också på ämbetsverksnivå. Det är också i övrigt ändamålsenligt att granska helheten som gäller statsunderstöd som beviljas för rådgivning och vägledning samt rådgivning som en riksomfattande helhet. Så har det även tidigare delvis gjorts genom att beviljandet av understöd för rådgivning har centraliserats i NTM-centralen i Mellersta Finland. Denna handlingsmodell grundar sig dock inte på någon åskådlig lagstiftning, vilket är problematiskt till exempel med tanke på öppenheten i myndighetens verksamhet. I praktiken har alla aktörer som varit intresserade av att producera tjänster för rådgivning eller vägledning och är berättigade till statsunderstöd inte nödvändigtvis haft kännedom om vem som beviljar understöd eller om möjligheten till understöd över huvud taget. Eftersom det inte heller finns några uttryckliga bestämmelser om Transport- och kommunikationsverkets uppgifter i fråga om understöd till enskilda vägar behöver det skapas klarhet i lagstiftningen om myndigheternas roller vad gäller enskilda vägar och understöd till dem. Efter att ämbetsverksreformen inom trafik- och kommunikationsförvaltningen trädde i kraft har arbetsfördelningen mellan NTM-centralen i Mellersta Finland och Transport- och kommunikationsverket i praktiken upplevts som oklar, och verket har inte ännu förmått ordna skötseln av uppgiftshelheten med understöd till enskilda vägar i sin organisation. Transport- och kommunikationsverket har en central roll även i utvecklingen av trafiksystemet, upprätthållandet av kännedomen om dess tillstånd och i planeringen av trafiksystemet, men någon granskning av ärenden som gäller enskilda vägar har inte heller i samband med denna helhet egentligen gjorts tidigare. 

I och med att kommunernas vägnämnder avskaffades övergick avgörandet av tvister som tidigare behandlades i dem enligt den nya lagen om enskilda vägar till de tingsrätter som fungerar som jorddomstolar. I samband med riksdagsbehandlingen av lagen om enskilda vägar föreslog Suomen tuomariliitto - Finlands domareförbund ry att domstolslagen (673/2016) ändras så, att en jordrättsingenjör ska kunna delta i beredningen av ärenden som gäller klandertalan enligt lagen om enskilda vägar. På så sätt kan jordrättsingenjörernas sakkunskap utnyttjas även i behandlingen av klander i väglagsärenden trots att de inte behandlas i jorddomstolssammansättning. En jordrättsingenjör är enligt 2 kap. 7 § 1 mom. i domstolslagen medlem endast i jorddomstolsärenden. Jordrättsingenjörer har emellertid betydande kunskap och kompetens i ärenden som gäller enskilda vägar, vilket ska kunna utnyttjas även i behandlingen av klander i väglagsärenden. Eftersom domstolslagen inte skulle ändras då förutsatte Kommunikationsutskottet i sitt betänkande (KoUB 13/2018) att en ändring som gäller jordrättsingenjörer behöver genomföras snarast i samband med ändringarna som gäller landskapsreformen. I regeringens proposition om landskapsreformen inom sektorn för trafik och transport (RP 289/2018 rd) föreslogs det att ändringen genomförs genom att ändra lagen om enskilda vägar. Då regeringspropositionen förföll behöver ändringen genomföras i detta sammanhang. 

Lag om flyttning av fordon  

Lagen om flyttning av fordon utfärdades i december 2008 (828/2008, RP 78/2008 rd) och trädde i kraft den 1 april 2009. Därefter har lagen ändrats många gånger tekniskt sett, men det huvudsakliga innehållet har inte ändrats.  

Enligt 15 § i statsrådets förordning om närings-, trafik och miljöcentralerna (1373/2018) fungerar Närings-, trafik- och miljöcentralen i Lappland som behörig trafikmyndighet för statens del, och sköter utöver i sitt eget verksamhetsområde även uppgifter som gäller klarläggande av ett fordons ägare och flyttnings- och ersättningsbeslut i fråga om fordon som har lämnats kvar vid landsväg för samtliga närings-, trafik- och miljöcentraler. 

I samband med en ändring av lagen om trafiksystem och landsvägar 2018 avskaffades begreppet väghållningsmyndighet. I lagen om trafiksystem och landsvägar övergick man till att använda myndighetens namn närings-, trafik- och miljöcentral vid reglering om uppgifterna som hör till NTM-centralerna. I lagen om flyttning av fordon var det meningen att i samband med den förfallna propositionen som gällde landskapsreformen (RP 289/2018 rd) på motsvarande sätt ersätta begreppet väghållningsmyndighet med att nämna namn och kommun för den myndighet som ansvarar för väghållningen av landsvägar. På grund av denna lagändring av begrepp bör den gällande lagen om flyttning av fordon ändras, och ändringen skulle gälla mer än hälften av paragraferna i lagen. Avsikten är därför att utfärda en ny lag om saken men bibehålla innehållet i den gällande lagen huvudsakligen oförändrat. Efter ändringen ska enligt förslaget NTM-centralerna och kommunerna vara myndigheter. De ska nämnas tydligare i lagen vilket även underlättar tillämpandet av lagen i fortsättningen.  

Antalet anmälningar om flyttning av fordon har ökat. Mer än hälften av anmälningarna leder till upplagsflyttning. Tabellerna 1-3 innehåller mer detaljerade uppgifter för åren 2015-2018. 

Tabell 1: Fordon som flyttats till upplag per NTM-central 2010 – 2018  

Tabell 2: Flyttningsavgifter per NTM-central 2015–2018 

Tabell 3: Flyttade fordon: statistik per NTM-central 2015–2018 

Det internationella systemet med transporttillstånd 

Kommersiell vägtransport av gods med lastbil till främmande land kräver med stöd av EU-lagstiftningen och internationella fördrag i allmänhet transporttillstånd. Det finns bestämmelser om tillstånd i EU-rättsakter och det har avtalats om dem i internationella fördrag som i Finland har genomförts genom lag. Tills vidare är alla transporttillstånd dokument på papper. 

På området för EU:s inre marknad finns ett så kallat gemenskapstillstånd som beviljas enligt samma kriterier i varje EU-land till transportföretagen i landet. Gemenskapstillståndet fungerar som tillstånd för internationella transporter på EU:s inre marknad. Gemenskapstillståndet gäller på Europeiska ekonomiska samarbetsområdet EES (Norge, Island, Liechtenstein) och i Schweiz, som EU har slutit ett trafikavtal med. Det berättigar inte till transporter utanför området EU, EES eller Schweiz. Gemenskapstillstånden har i Finland ersatt nationella tillstånd. De beviljas av Transport- och kommunikationsverket. 

Godstransporter utanför EU, EES och Schweiz grundar sig på bilaterala internationella vägtrafikavtal mellan Finland och en annan stat. Finland har avtal med 43 stater. 

De bilaterala avtalen är till största delen likalydande i hela Europa. Enligt dem behövs det i regel transporttillstånd som ges av den andra staten, och som en myndighet i staten där fordonet är registrerat delar ut till transportföretag i det egna landet. Samma antal tillstånd utväxlas mellan vardera staten. Slagen av tillstånd är tillstånd som ska användas för bilateral transport mellan avtalsparterna, genomfarts- eller transittillstånd genom en avtalsstats område och tillstånd som berättigar till transport genom tredjeland med vilket ett transportföretag får transportera gods mellan två främmande stater. Tillstånden beviljas enligt principen om ömsesidighet, det vill säga att lika många likalydande tillstånd reserveras för transportföretag i båda staterna.  

På grund av bilaterala avtal har Transport- och kommunikationsverket sänt cirka 250 000 transporttillstånd till andra stater att delas ut, och av dem drygt 200 000 till Ryssland.  

Utöver gemenskapstillståndet enligt EU-bestämmelserna och transporttillstånd enligt bilaterala avtal finns ett tredje tillstånd som gäller Finland, det transeuropeiska så kallade CEMT-tillståndet. De stater som förbundit sig till detta tillstånd, som kontrolleras av International Transport Forum (ITF) som arbetar i samband med OECD, kan använda det i alla CEMT-stater som förbundit sig till systemet. Antalet sådana tillstånd är begränsat och användningen av dem innehåller flera villkor med krav på transportföretagen, kvaliteten på fordonen som används, antalet transporter och kontrollen av avtalen. Det finns inget internationellt avtal om utdelning av CEMT-tillstånd, utan de grundar sig på staternas egna lagstiftning och på samarbete. Ett CEMT-tillstånd berättigar till alla ovan nämnda typer av transporter. Under de senaste åren har Transport- och kommunikationsverket delat ut cirka 200 CEMT-tillstånd som är giltiga i ett år till finländska transportföretag.  

Transport- och kommunikationsverket har inte befogenhet att utbyta transporttillstånd med myndigheter i avtalslösastater eller godstransportfordon från dem för tillträde till Finland. Detta har ansetts äventyra en smidig import- och exporthandel med stater som det hittills inte har kommit transporter från, och med vilka det därför inte har ansetts att det finns något behov av fördrag med. Eftersom det i fråga om avtal gäller bedrivande av näring och ofta även att dela transportmarknaden mellan transportföretag i avtalsstater räcker avtalsförhandlingarna och processen att genomföra avtal i normala fall över ett år, vilket är för långsamt för snabba transportbehov. Det kan senare bedömas om internationella avtal ska ingås med dessa stater om transporterna fortsätter. 

Några hundra transporttillstånd har årligen ömsesidigt sänts från Finland till Kirgisien, trots att inget vägtransportavtal finns med landet. Eftersom Kirgisien inte hör till det ovan nämnda systemet med CEMT-tillstånd som kontrolleras av ITF finns det inte heller några andra transporttillstånd tillgängliga, om de inte får sändas till Kirgisien för att delas ut till transportföretag. Fordon från Kirgisien har hämtat varor till Kirgisien från hamnar i Finland. Transport utan tillstånd leder till att transporterna avbryts vid gränsen.  

Mellanstatliga avtal om transporttillståndmellan Finland och Estland och mellan Finland och Lettland har inte ingåtts eller satts i kraft genom lag. Administrativa avtal med båda länderna, som ingicks strax efter att de blev självständiga, gäller om utbyte av transporttillstånd mellan de ministerier som ansvarar för trafiken. Transporttillstånd behövs fortfarande trots att staterna är medlemmar i EU för transporter till tredjeland utanför EU- och EES-området när transporterna inleds och avslutas på annat håll än i staten där bilen är registrerad. En sådan transport är till exempel en transport med en finländsk bil från Estland till Ryssland. Det huvudsakliga syftet med tillstånd för tredjeland är att undvika att köra tomma bilar. Några hundra tillstånd för tredjeland har årligen sänts till dessa stater. Eftersom avtalen endast är administrativa avtal mellan ministerier kan den behörighet de ger anses otillräcklig i fråga om att utbyta tillstånd med stöd av 94 § i grundlagen, eftersom det är fråga om rätten att utöva näring och det hör till lagstiftningens område. 

Enligt det ovan nämnda anses det viktigt att Transport- och kommunikationsverket ges befogenhet att sända transporttillstånd också till avtalslösa länder i enlighet med vad som bestäms genom förordning av statsrådet. Propositionen innehåller ett förslag om ändring av lagen om transportservice och ett utkast till statsrådets förordning som gäller saken.  

Uppdatering av bestämmelserna om offentlig delgivning och offentliga kungörelser  

Riksdagen har godkänt uppdateringen av förvaltningslagen (434/2003) för att förnya de allmänna bestämmelserna om offentlig delgivning och offentlig kungörelse så, att publicering på myndighetens webbplats i det allmänna datanätet blir det primära förfaringssättet när dessa former för delgivning används (RP 239/2018 rd, RSv 239/2018 rd). Samtidigt upphävs lagen om offentliga kungörelser (34/1925). Revideringen av bestämmelserna om offentlig delgivning och offentliga kungörelser träder i kraft vid ingången av 2020. 

Vid offentlig delgivning ska ett meddelande om att handlingen finns tillgänglig publiceras på myndighetens webbplats i det allmänna datanätet och vid behov i den tidning ur vilken mottagaren kan antas bäst få information om saken. Officiella tidningen behåller dock sin ställning som det meddelandesätt som bestämmer tidpunkten för delfåendet vid offentlig delgivning i sådana exceptionella situationer där ett meddelande om att handlingen finns tillgänglig inte har kunnat publiceras på myndighetens webbplats.  

Även kungörelser och de handlingar som ska kungöras publiceras i det allmänna datanätet på myndighetens webbplats. Vid behov ska kungörelsen också publiceras i en tidning som utkommer i det område som påverkas av ärendet eller på något annat sätt som myndigheten beslutar. Om kungörelsen på grund av störningar i datakommunikationerna eller av någon annan därmed jämförbar orsak inte kan publiceras på myndighetens webbplats ska den dessutom publiceras i Officiella tidningen. 

Justeringar som gäller detta behöver göras i den speciallagstiftning som gäller transport- och kommunikationsförvaltningen för att göra förfarandet smidigt och för att säkerställa att lagstiftningen är enhetlig. Utöver de nödvändiga ändringarna behövs en mer allmän granskning av övergången till de förfaringssätt som grundar sig på publicering på myndighetens webbplats i det allmänna datanätet enligt förvaltningslagen så att förfaringssätten kan bidra till att modernisera och effektivera informationsutbytet. Behov av ändring som beror på detta finns för närvarande i lagen om trafiksystem och landsvägar, i banlagen och i lagen om flyttning av fordon, där det i nuläget finns bestämmelser om kungörelse och hänvisningar till den upphävda lagen om offentliga kungörelser. När man i växelverkan som gäller planering av trafikleder granskar övergången till information som i princip sker på nätet måste man fästa uppmärksamhet vid att tillgången till information och möjligheterna att påverka för fastighetsägare på planens verkningsområde och andra medborgare säkerställs och också beakta personer som inte har tillgång till egen dator och internetförbindelse.  

Bestämmelser om ändringssökande  

Regeringens proposition med förslag till lag om rättegång i förvaltningsärenden lämnades till riksdagen 2018 (RP 29/2018 rd) och lagen (808/2019) träder i kraft den 1 januari 2020. I den nya allmänna lagen föreskrivs det noggrannare än i nuläget om rättegång i förvaltningsärenden. Den allmänna lagen tillämpas på rättegången i de allmänna förvaltningsdomstolarna, vilka är högsta förvaltningsdomstolen och de regionala förvaltningsdomstolarna, inbegripet Ålands förvaltningsdomstol (2 § 1 mom. i lagen). Lagen tillämpas också på rättegång i förvaltningsärenden i försäkringsdomstolen, marknadsdomstolen och arbetsdomstolen. Dessutom tillämpas lagen vid behandling i nämnder som inrättats för besvärsärenden så som anges separat.  

Med myndigheter avses i den nya allmänna lagen statliga ämbetsverk och inrättningar, myndigheter i landskapet Åland, kommunala myndigheter, självständiga offentligrättsliga inrättningar och andra som sköter offentliga förvaltningsuppgifter (lagens 4 § 1 punkten). Till besvärsrätten enligt den allmänna lagen hör till exempel förvaltningsbeslut som har fattats av någon annan statlig myndighet än de som hör till en organisation som är underställd statsrådet samt förvaltningsbeslut som har fattats av en privat aktör som sköter offentliga förvaltningsuppgifter. Därför behöver besvärsrätten inte längre regleras separat. 

I den allmänna lagen har det skapats klarhet i hur behörig förvaltningsdomstol fastställs när ett beslut av en riksomfattande myndighet överklagas som gäller flera fastigheter eller områden som finns inom olika regionala förvaltningsdomstolars domkretsar, eller gäller flera personer eller sammanslutningar vilkas hemort finns inom olika regionala förvaltningsdomstolars domkretsar. Då är den regionala förvaltningsdomstol behörig inom vars domkrets myndighetens huvudsakliga verksamhetsställe finns. Om denna grund inte kan tillämpas, är den regionala förvaltningsdomstol behörig inom vars domkrets beslutet har fattats (lagens 10 § 4 mom.). 

Enligt den nya allmänna lagen får ett förvaltningsbeslut överklagas genom besvär hos en förvaltningsdomstol oberoende av beslutsfattarens organisatoriska ställning. Behörigheten att meddela interimistiska förordnanden i förvaltningsprocessuella ärenden överförs i sin helhet på förvaltningsdomstolarna. De allmänna domstolarna får i fortsättningen inte längre utfärda förordnanden i förvaltningsärenden. Förvaltningsdomstolarnas beslut får oftare än i nuläget delges genom vanlig delgivning i stället för bevislig delgivning.  

En betydande ändring jämfört med tidigare gäller sökande av ändring i förvaltningsdomstolens beslut hos högsta förvaltningsdomstolen: i fortsättningen kräver ändringssökandet i princip besvärstillstånd. Också en myndighet som fattat ett förvaltningsbeslut har möjlighet att genom besvär överklaga den regionala förvaltningsdomstolens beslut hos högsta förvaltningsdomstolen med besvärstillstånd, om den regionala förvaltningsdomstolen har ändrat myndighetens beslut eller upphävt det.  

I lagförslagen i denna regeringsproposition har ändringen som träder i kraft vid ingången av 2020 beaktats. Avsikten är att ändra bestämmelserna om ändringssökande så att de motsvarar den nya allmänna lagen och bestämmelserna i den. I lagförslagen ändras hänvisningarna till förvaltningsprocesslagen (586/1996) till hänvisningar till lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019). Ändringarna är tekniska och föreslås träda i kraft den 1 januari 2020. 

3  Målsättning

Propositionen innehåller tekniska ändringar som gäller hänvisningar till lagar vilket underlättar situationen för dem som ska tillämpa lagförslagen i bilagan. Alla lagförslag ändras också så att de motsvarar de nya bestämmelserna om ändringssökande som träder i kraft den 1 januari 2020. Målet är dessutom att modernisera regleringen om växelverkan och information avseende vägplanering med beaktande av förnyelsen av offentliga kungörelser i förvaltningslagen.  

Genom propositionen skapas det klarhet i myndigheternas ansvar som gäller understöd för enskilda vägar och samordningen och utvecklingen av ärenden som gäller dem stärks i trafikförvaltningen. Dessutom klargörs Transport- och kommunikationsverkets roll i ledningen av NTM-centralerna när det gäller deras uppgifter inom offentlig persontrafik och i beviljandet av transporttillstånd som behövs i utrikeshandel för vägtransporter.  

Genom den nya lagen om flyttning av fordon skapas det klarhet i myndigheternas ansvar när begreppet väghållningsmyndighet ersätts med uttrycket NTM-centralen och kommunen. 

Genom propositionen skapas det dessutom klarhet i lagstiftningen för transport- och trafiksektorn genom korrigeringar i hänvisningar till lagar speciellt i banlagen, lagen om transportservice och lagen om trafiksystem och landsvägar. 

4  Förslagen och deras konsekvenser

5  Remissvar

Yttranden begärdes från mer än 100 olika aktörer, och dessutom fanns propositionen fritt tillgänglig för kommentarer på portalen utlåtande.fi. Utsatt dag för yttrandena var den 15 oktober 2019. Dessutom begärdes ett särskilt yttrande från Ålands landskapsregering och Statens ämbetsverk på Åland med tidsfrist till den 18 oktober 2019. Sammanlagt gavs 31 svar.  

Yttranden har lämnats av: Åland landskapsregering, Statens ämbetsverk på Åland, justitieministeriet, jord- och skogsbruksministeriet, inrikesministeriet, finansministeriet, Transport- och kommunikationsverket, Trafikledsverket, Försörjningsberedskapscentralen, Olycksutredningscentralen, Uleåborgs tingsrätt, Polisstyrelsen, Regleringsorganet för järnvägssektorn, Finlands skogscentral, Vanda stad, NTM-centralen för Egentliga Finland (gemensamt yttrande från NTM-centralerna), Datumi asiantuntijapalvelut, Finsk Energiindustri rf, Finavia Abp, Samkommunen Helsingforsregionens trafik (HRT), Trafikskyddet, Linja-autoliitto ry, Maa- ja metsätaloustuottajain keskusliitto MTK ry, Byggnadsindustrin RT rf (i samråd med INFRA rf), Finlands Transport och Logistik SKAL rf, Finlands Kommunförbund, Finlands naturskyddsförbund rf, Finlands Egnahemsförbund rf, Finlands Hamnförbund rf, Vägföreningen i Finland rf, Finlands domareförbund rf, Traffic Management Finland Ab, Fritidsboendes förbund rf, Egentliga Finlands Förbund och VR Group Ab. 

Lagförslagen och de tekniska ändringarna i regeringens proposition ansågs värda att understödja. Speciellt de ändringar i gällande lagar där det skapas klarhet i myndigheternas behörighet ansågs viktiga. Också övergången till elektroniskt förfarande för kungörelser omfattades. Anmärkningar om motiveringarna och förslagen till ändring av författningar gjordes särskilt om lagen om trafiksystem och landsvägar, banlagen, lagen om enskilda vägar, lagen om transportservice, lagen om flyttning av fordon och lagen om Transport- och kommunikationsverket.  

Utgående från yttrandena har följande ändringar gjorts i den fortsatta beredningen av regeringens proposition:  

Lagen om trafiksystem och landsvägar samt banlagen  

Bestämmelserna om växelverkan i lagen om trafiksystem och landsvägar samt i banlagen har preciserats och motiveringarna gjorts tydligare. (Kommunförbundet, HRT, NTM-centralerna, Trafikledsverket). Strykningen av kommunen bland dem som ges möjlighet att delta i beredningen av planen, att bedöma verkningarna av planen och att skriftligen eller muntligen framföra sin åsikt i saken (lagen om trafiksystem och landsvägar 27 §, banlagen 22 §) i de föreslagna versionerna av utkast till lagarna som sändes på remiss har avlägsnats. Trots att det i båda lagarna å andra sidan fortfarande konstateras att man arbetar i samråd med kommunerna och övriga myndigheter när väg-, järnvägs- och utredningsplaner bereds, och trots att denna bestämmelse också framför allt gäller växelverkan med allmänheten är det inte ändamålsenligt att stryka kommunen för att kommunernas möjligheter att delta inte oavsiktligt ska försämras. (HRT, Kommunförbundet). Ansvaret för kungörelserna ändrades så, att samma myndighet ansvarar för kungörelserna i beredningsskedet av en plan och när beslutet kungörs efter godkännandet (kommentarer från Traficom). Omfattningen av det meddelande som ska sändas direkt till ägare och innehavare av fastigheter i beredningsskedet av en plan har preciserats till att gälla de fastigheter som påverkas direkt av planens konsekvenser. (Trafikledsverket, NTM-centralerna, kommentarer från Traficom) 

De ändringar som skulle ha ändrat benämningen av begreppet enskild väg på finska har strukits genomgående i propositionen eftersom definitionen av enskild väg på finska i förslaget skulle skilja sig från definitionen i lagen om enskilda vägar. I denna proposition görs endast korrigeringar i hänvisningarna till den nya lagen. När dessa tekniska ändringar försvinner förkortas lagförslaget märkbart. (flera yttranden, bl.a. MTK, Vägföreningen i Finland, Polisstyrelsen)  

42 §: precisering i undantaget från kravet på tillstånd för placering av trafikanordningar eftersom det gäller arrangemang av trafikstyrning och trafikledning som Trafikledsverket ansvarar för via serviceavtal. Dessutom stryks omnämnandet enligt vad som avtalats i ett serviceavtal som onödigt. (TMFG, Trafikledsverket) 

100 §: Motiveringarna till bestämmelsen om beredskap har utökats med en skrivning om uppdatering av beredskapsplanen (Byggnadsindustrin RT rf och INFRA rf)  

Lagen om enskilda vägar  

51 §: en precisering i skrivningen om väglagets stadgar som träder i kraft efter att de sänts till registerföraren för registret över enskilda vägar och denna har antecknat dem i registret. (JSM) 

61 §: Preciseringar i bestämmelsen och motiveringarna som gäller sammankallande av väglagets stämma som speciellt gäller fall med eventuella dubbla möteskallelser. (Vägföreningen, NTM-centralerna) 

65 §: Finlands domareförbund ry, Uleåborgs tingsrätt, Vägföreningen i Finland och Lantmäteriverket föreslog att ändringen av lagen om enskilda vägar kompletteras så, att en jordrättsingenjör i ärenden som gäller klander av väglags beslut utöver att delta i beredningen av ärendet också ska få delta i beslutsfattandet som medlem i beslutssammansättningen. Kommunikationsministeriet har utrett ärendet i samarbete med justitieministeriet. Det beslutades att den föreslagna kompletterande ändringen inte tas med i förslaget. Genom ändringen möjliggörs anlitandet av en beslutssammansättning som nära påminner om jorddomstolssammansättning när klander i väglagsärenden avgörs. Avsikten med totalrevideringen av lagen om enskilda vägar var dock inte att överföra avgörandet av ärenden som gäller meningsskiljaktigheter om väglags beslut till jorddomstolarna utan till tingsrätter för att behandlas som tvister på motsvarande sätt som övriga tvister enligt associationslagstiftningen. Eventuella behov av att ändra bestämmelser som gäller beslutssammansättningar enligt rättegångsbalken bör också i övrigt behandlas som en helhet i stället för att enskilda ändringar genomförs bitvis. Som följd av samarbetet med justitieministeriet fogades emellertid ett lagförslag om ändring av domstolslagen till regeringspropositionen, vilket de facto är nödvändigt för att möjliggöra att jordrättsingenjörer deltar i beredningen av klander av beslut i väglagsärenden.  

83 §: I paragrafen om statsunderstöd för enskilda vägar stryks skrivningen enligt vilken Transport- och kommunikationsverket också självt får använda anslag för understöd till rådgivning, vägledning, utveckling, planering och forskning. (FM) 

88 §: en teknisk korrigering som gäller statsbidrag som NTM-centralen beviljar (NTM-centralernas utlåtande). 

Lagen om Transport- och kommunikationsverket  

2 § 7 punkten: till ämbetsverkets uppgifter fogas att ansvara för anvisningar till NTM-centralerna gällande fördelningen av finansieringen av offentlig persontrafik. (NTM-centralerna, kommentarer från Traficom). 

Lagen om transportservice  

183 § 4 mom.: behörigheten till landskapet Åland (Ålands landskapsregering). 

262 och 264 § hänvisningsbestämmelser till lagen om ordningsbotsförseelser 986/2016 fogas till (IM, Polisstyrelsen).  

Lagen om Trafikskyddet 

6 §: suppleanter korrigeras till revisorssuppleanter (Trafikskyddet). 

Spårtrafiklagen  

192 §: en ny övergångstid anges (Regleringsorganet för järnvägssektorn, VR-Group, Traficom). 

Lagen om flyttning av fordon 

15 §: en bestämmelse om myndigheternas behörighet har lagts till (Kommunförbundet) 

Vissa andra tekniska ändringar (Polisstyrelsen). 

6  Specialmotivering

Lagen om trafiksystem och landsvägar  

Hänvisningar till lagen om enskilda vägar  

Den nya lagen om enskilda vägar (560/2018) trädde i kraft den 1 januari 2019. Genom denna lag upphävdes den tidigare lagen om enskilda vägar (358/1962). På samma sätt som i lagens rubrik används i den nya lagen på finska ordet ”yksityistie” i stället för ”yksityinen tie”. I den svenskspråkiga versionen av lagen har termen ”enskild väg” inte ändrats, och den nya lagens svenskspråkiga rubrik är också den samma som i den upphävda lagen. Eftersom det med enskild väg i denna lag utöver enskilda vägar som avses i lagen om enskilda vägar även avses vägar och anslutningar som är jämförbara med enskilda vägar och som lagen om enskilda vägar inte tillämpas på ska på finska fortfarande termen "yksityinen tie" användas i lagen och inte termen ”yksityistie” som används i lagen om enskilda vägar. 

15 § Fastigheter och enskilda vägar. Numera föreskrivs det i 2 mom. att med enskild väg avses i denna lag även en sådan väg eller anslutning som kan jämställas med enskild väg och på vilken lagen om enskilda vägar (358/1962) inte tillämpas. Hänvisningen till den upphävda lagen korrigeras till en hänvisning till den gällande lagen om enskilda vägar och formuleringen av definitionen preciseras. Den svenska språkdräkten korrigeras i 1 mom. 

36 §Tillfällig farväg. I paragrafens 1 mom. korrigeras i den finska språkdräkten hänvisningen till den upphävda lagen om enskilda vägar till en hänvisning till den gällande lagen om enskilda vägar.  

69 §Reglering av enskilda vägar. I paragrafens 1 och 2 mom. korrigeras i den finska språkdräkten hänvisningen till den upphävda lagen om enskilda vägar till en hänvisning till den gällande lagen om enskilda vägar. Dessutom korrigeras i båda momenten vägförrättning till förrättning av enskild väg enligt den gällande lagen om enskilda vägar. En språklig korrigering görs i paragrafens 2 mom. 

93 §Ett tidigare vägområde som enskild väg. I paragrafens 2 mom. korrigeras i den finska språkdräkten hänvisningen till den upphävda lagen om enskilda vägar till en hänvisning till den gällande lagen om enskilda vägar. Språkliga korrigeringar och preciseringar görs i paragrafens 4 mom. 

Planering, växelverkan och kungörelse  

Det föreslås ändringar i lagen enligt vilka man i den växelverkan som ska föregå godkännandet av utredningsplaner och vägplaner, och vid delgivningen om de godkända planerna, samt i övrigt vid kungörelser, ska övergå till att tillämpa förvaltningslagens nya förfarande om offentliga kungörelser enligt vilket publicering på myndighetens webbplats i det allmänna datanätet blir det primära förfaringssättet. Det ska också informeras om den riksomfattande trafiksystemplanen och beredningsskedena för den i det allmänna datanätet, men det ska inte bindas vid förfaringssättet enligt förvaltningslagen. Det föreskrivs om saken i 15 d § av 1 a kap. som gäller trafiksystemplanering.  

I lagens 27 § föreskrivs det i nuläget om förfarande med växelverkan i samband med utarbetandet av utredningsplan och vägplan. Den gällande paragrafen har 6 moment, vilket gör den lång och svårförståelig. Bestämmelserna i den ska för tydlighetens skull delas upp i flera paragrafer. Till följd av det flyttas de nuvarande bestämmelserna om förhandsöverläggning och framställning om godkännande av planer i 27 a och 27 b § oförändrade till innehållet till nya 27 b och 27 c §. Lagens 27 § ska i fortsättningen innehålla bestämmelser om växelverkan med allmänheten: framläggande av planer, information om det och om att göra anmärkningar. I fortsättningen ska 27 a § innehålla bestämmelser om myndigheternas deltagande i planeringsprocessen i det skede när planen hålls tillgänglig. Där finns bestämmelser om utlåtandeförandet för myndigheterna och om kommunens bemötande av anmärkningar mot planer. Bestämmelserna om förfarandet vid ändringar med ringa verkningar flyttas oförändrade till innehållet till ett nytt 1 moment i den nuvarande 30 §. Bemyndigandet att utfärda förordning om växelverkan flyttas till en ny 32 b §.  

15 d §.Förfarandet för beredningen av planerna. Paragrafen utgår från regeringens proposition RP 45/2018 rd. Enligt den var avsikten att i bestämmelserna om kungörelser i lagen om trafiksystem och landsvägar övergå till att iaktta den allmänna regeln om offentliga kungörelser i förvaltningslagens nya 62 a §. Eftersom ändringar om detta i förvaltningslagen ännu inte hade behandlats i riksdagsbehandlingen av regeringens proposition RP 45/2018 rd återgick man i 108 §, som gäller kungörelser med de ändringar som riksdagen förverkligat till det tidigare förfaringssättet, det vill säga kommunala tillkännagivanden enligt kommunallagen. Detta är i praktiken inget ändamålsenligt sätt att informera om den riksomfattande trafiksystemplanen, vilket då inte beaktades. Paragrafens 3 mom. föreslås nu bli ändrat så att man går tillbaka till att enligt den ursprungliga avsikten informera i det allmänna datanätet. Till åtskillnad från det ursprungliga förslaget i regeringens proposition (45/2018 rd) ska förfaringssättet dock inte bindas vid regleringen om offentliga kungörelser i förvaltningslagen enligt 108 §. Kommunikationsministeriet ska enligt paragrafen i princip informera om beredningen av en plan i dess olika skeden och om godkända beslut i det allmänna datanätet, i praktiken på den egna webbplatsen och vid behov också på annat sätt. Ministeriet kan enligt prövning använda också andra kompletterande sätt att informera om utkast till planer och godkända beslut.  

Den svenska språkdräkten korrigeras i 2 mom. 

27 §. Framläggande av planer och framställande av anmärkningar. I 2 mom. föreskrivs det i nuläget om skyldighet att ge de intressenter som nämns i 1 mom. tillfälle att göra anmärkningar om planen. De i 1 mom. avsedda intressenterna ges i nuläget tillfälle att göra anmärkningar genom att kommunen är skyldig att hålla planen offentligt framlagd oavbrutet i 30 dagar enligt förfarandet för kommunala tillkännagivanden i kommunallagen (410/2015). Kommunen svarar också för att ta emot anmärkningar och sända dem till NTM-centralen när tiden under vilken planen är framlagd har gått ut.  

Paragrafens 2 mom. ska i fortsättningen innehålla bestämmelser om tillfälle att göra anmärkning och om att planen hålls tillgänglig genom offentlig kungörelse. Bestämmelser om offentlig kungörelse finns i 62 a § i förvaltningslagen. NTM-centralen ska genom kungörelse ansvara för att planen läggs fram. Planen ska med avvikelse från vad som föreskrivs i 62 a § i förvaltningslagen såsom i nuläget hållas tillgänglig oavbrutet i 30 dagar. Det är ändamålsenligt att planer fortfarande hålls tillgängliga i 30 dagar eftersom en godkänd vägplan berättigar till inlösen av de områden som anvisas i planen, och därför är det särskilt viktigt att tillräckliga möjligheter att delta tryggas. Också 62 b § i förvaltningslagen kommer att tillämpas när offentliga kungörelser verkställs. Där föreskrivs det om publicering av uppgifter vid verkställande av offentlig delgivning och offentlig kungörelse. 

Förfarandet för hur planer hålls tillgängliga övergår alltså från att vara kommunala tillkännagivanden till att tillgänglighet på myndighetens webbplats utnyttjas enligt förvaltningslagen. Med tanke på förvaltning av det elektroniska materialet är det ändamålsenligt att den myndighet som ansvarar för att utarbeta planen också sköter kungörandet och framläggandet av den. Det framlagda planematerialet kan i praktiken också finnas på annat håll än på NTM-centralens webbplats under förutsättning att det länkas till webbplatsen och är lätt att hitta via den. I princip ska framläggandet av en plan ordnas så, att det ska vara möjligt att bekanta sig med handlingarna endast i elektronisk form. Till exempel handlingar i form av stora kartor kan dock inte nödvändigtvis datatekniskt sett publiceras på webbplatsen, och då kan de hållas tillgängliga på annat sätt på en plats som myndigheten bestämmer. Ändringen ska inte heller i övrigt vara något hinder för att man vid behov även får lägga fram material i pappersform för allmänheten, om man anser att det behövs med tanke på allmänhetens tillgång till information. 

För att säkerställa tillgången på tillräcklig information och möjligheter att påverka ska enligt 3 mom. information om kungörelsen dessutom publiceras i de kommuner vilkas område planen gäller med iakttagande av det förfaringssätt som anges i kommunallagen. Informationen om att kungörelsen publiceras bör finnas tillgänglig på kommunernas webbplatser i princip under samma tid som på NTM-centralens webbplats, det vill säga i minst 30 dagar. Informationen om kungörelsen bör publiceras i kommunerna utan dröjsmål efter att den har publicerats på NTM-centralens webbplats. Detta förutsätter ett förutseende och smidigt informationsutbyte och samarbete mellan NTM-centralen och kommunerna kring publicerandet av kungörelserna. Enligt den ändring som föreslås ska den uttryckliga skyldigheten att sända handlingar på papper till kommunerna för att läggas fram tas bort från myndigheten som ansvarar för planen. Det elektroniska materialet får emellertid länkas direkt till kommunens meddelande. Bestämmelsen hindrar inte heller kommunerna från att informera om publicering av en kungörelse också på annat sätt utöver på webbplatserna om det anses vara behövligt för att trygga allmänhetens möjligheter att delta och påverka. Avsikten är att informationen om att handlingarna finns tillgängliga så bra som möjligt ska nå dem vilkas livsmiljö ett landsvägsprojekt i en plan kan påverka. I det tillkännagivande som publiceras i kommunen är det fråga om ett kompletterande sätt att informera om att en plan läggs fram. Den egentliga tiden för tillgängligheten och tidsfristen för att lämna anmärkningar bestäms enligt förslaget utgående från kungörelsen. För att undvika oklarheter ska det informeras om dessa tidsfrister även i kommunens tillkännagivande. 

I nuläget ska NTM-centralen dessutom sända ett skriftligt meddelande om att planen lagts fram till de ägare och innehavare av fastigheter inom planens verkningsområde som är bosatta i en annan kommun och är nämnda i handlingarna eller annars är kända. För att skapa klarhet i lagstiftningen ändras kravet på skriftligt meddelande till krav att informera om framläggandet med iakttagande av bestämmelserna om vanlig delgivning i förvaltningslagen. Dessutom ska kravet på att informera genom vanlig delgivning ändras från att gälla ägare och innehavare till fastigheter som bor på annan ort än på verkningsområdet till att gälla alla ägare och innehavare till fastigheter vilkas fastigheter påverkas av direkta konsekvener i planen. Meddelandet bör enligt momentet sändas till dem av vilka egendom ska inlösas, på vilkas fastighet det genom planen grundas väg- eller någon annan rättighet, såsom servitut för utloppsdike, på vilkas område det bildas skydds- eller frisiktsområde för en landsväg och vilkas fastigheter gränsar till vägområdet. Meddelandet ska sändas till dem som enligt det alternativ som föreslås i planen påverkas av sådana konsekvenser. Meddelanden behöver således inte sändas till fastigheter som blir föremål enligt andra undersökta alternativ. Det är motiverat att ett särskilt meddelande sänds till de ägare och innehavare av fastigheter som blir föremål för direkta konsekvenser av planen, eftersom en godkänd vägplan enligt 26 § 1 mom. berättigar till inlösen av de områden och rättigheter som anges i vägplanen. Vid inlösen inkräktar man på kärnan i egendomsskyddet enligt grundlagen. Vägprojekt har ofta direkta konsekvenser även för andra fastigheter än för de som ska inlösas. Därför ska även andra rättigheter och inrättande av skydds- och frisiktsområden samt att en fastighet gränsar till ett vägområde beaktas i momentet. Med tanke på sakägarnas rättssäkerhet är det därför viktigt att säkerställa att de får information om att planen hålls tillgänglig och om möjligheten att göra anmärkningar via delgivning på ett sätt som når personerna direkt. Myndigheten kan också sända delgivningen elektroniskt med iakttagande av vad som föreskrivs i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003) och lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster (571/2016). 

Begreppet verkningsområde i en plan slopas i bestämmelsen. Landsvägsprojekt är långa och smala projekt, där antalet sakägare dessutom i allmänhet är stort. Sådana projekt har i sin längdriktning många egentliga fastighetsägare och fastighetsinnehavare, ofta tio- eller hundratals. Dessutom föreslås det i en utredningsplan även alternativa utstakningar för en landsväg, och då ökar antalet sakägare ännu mer. Det skulle vara mycket svårt att informera om tillgängligheten för en plan till alla ägare och innehavare av fastigheter på verkningsområdet. Verkningsområdet för en plan kan vara olika för olika projekt, och det är därför besvärligt att fastställa det exakta verkningsområdet. Därför ska man vid information om utrednings- och vägplaner i regel använda allmänna, offentliga kungörelser. För andra ägare och innehavare av fastigheter på verkningsområdet än de vilkas fastigheter direkt påverkas av planens konsekvenser baseras informationen således fortfarande på allmänt framläggande och annonsering i kommunen som kompletterar detta. Genom användning av elektronisk kungörelse (datanät) kan man i varje fall nå kommuninvånare och övriga sakägare effektivare, snabbare och i större utsträckning än tidigare. 

Bestämmelserna om att göra anmärkning och NTM-centralens bemötande av anmärkningar flyttas oförändrade till innehållet till 4 mom. Bestämmelserna i det nuvarande 4 mom. flyttas till 27 a §, bestämmelserna i 5 mom. till 30 § 1 mom. och bestämmelserna i 6 mom. till en ny 32 b §.  

27 a §.Utlåtanden och kommunens bemötande av anmärkningar. Bestämmelsen om begäran om utlåtande av myndigheter flyttas oförändrad till innehållet från nuvarande 27 § 4 mom. till paragrafens 1 mom.  

Eftersom kommunen inte längre ansvarar för mottagandet av anmärkningar som görs mot en plan eller sänder dem till NTM-centralen utökas paragrafens 2 mom. med en bestämmelse enligt vilken NTM-centralen i fortsättningen ska ge de berörda kommunerna möjlighet att yttra sig om anmärkningarna separat. Det är ändamålsenligt att reglera saken i samma paragraf där det föreskrivs om skyldigheten att också i övrigt begära utlåtande från kommunerna. Detta betyder i praktiken att NTM-centralen ska se till att vidarebefordra anmärkningarna till kommunen för att reservera möjligheten att ge utlåtande. Kommunen ska i varje fall ha en verklig möjlighet att bekanta sig med anmärkningarna och ta ställning till dem, och man kan i praktiken inte be om kommunens utlåtande om anmärkningar inom samma tidsfrist som själva anmärkningarna. Man kan till exempel göra så att kommunens utlåtande om planen och om anmärkningarna begärs samtidigt efter att planens tillgänglighet har upphört. Samtidigt kan man be kommunen redogöra för vilken tid kommunens annons har funnits på kommunens elektroniska anslagstavla. Detta skede är viktigt, för kommunen ansvarar för planeringen av markanvändning på sitt område. Kommunen bör ge sitt bemötande före NTM-centralens bemötande som avses i 27 § 4 mom.  

Bestämmelsen i nuvarande 27 § 4 mom. om NTM-centralens skyldighet att ge sitt motiverade ställningstagande om de utlåtanden som getts om planen flyttas till 3 mom. oförändrad till innehållet.  

27 b §.Förhandsöverläggning. Numreringen av bestämmelsen om förhandsöverläggning ändras. Den nuvarande 27 a § flyttas på så sätt oförändrad till paragrafen. Den svenska språkdräkten korrigeras. 

27 c §.Framställning om godkännande av en utredningsplan och en vägplan. Numreringen av bestämmelsen om framställning om godkännande av plan ändras, och den nuvarande 27 b § flyttas huvudsakligen oförändrad till paragrafen. På grund av att den nuvarande 27 § delas upp i flera paragrafer kompletteras hänvisningarna till paragrafer i 2 och 3 mom. med en hänvisning till 27 a §. Den svenska språkdräkten korrigeras i 2 och 3 mom. 

30 § Ändring av och mindre avvikelser från planerna. Bestämmelserna i lagens nuvarande 27 § 5 mom. flyttas oförändrade till innehållet till att bli ett nytt 1 mom. i denna paragraf. De nuvarande 1 och 2 mom. blir oförändrade 2 och 3 mom. De nuvarande inre hänvisningarna till andra moment i 27 § om förfarandet vid ändringar av planer med ringa verkningar i texten i 1 mom. föreslås bli hänvisningar till föregående paragrafer utan att hänvisningarnas betydelse ändras. Den svenska språkdräkten korrigeras i 3 mom. 

31 §. Planernas giltighetstid. Paragrafens 1 och 3 mom. ska enligt förslaget preciseras så att Transport- och kommunikationsverket kan förlänga utrednings- och vägplaners giltighetstid på ansökan. Ansökningar kan lämnas till exempel av NTM-centralen eller Trafikledsverket. 

32 b §. Bemyndigande att utfärda förordning. Den nuvarande bestämmelsen om bemyndigande att utfärda förordning i lagens nuvarande 27 § 6 mom. flyttas oförändrad till innehållet till denna nya paragraf. Texten föreslås få hänvisningar till de paragrafer där det föreskrivs om växelverkan. Bemyndigandet att utfärda förordning ska dessutom ändras till formen ”får utfärdas” vilket ger möjlighet att överväga om det behövs närmare föreskrifter genom förordning. I nuläget finns det små kompletteringar om förfarandet med växelverkan i statsrådets förordning om landsvägar (924/2005), men behovet av dem kan i fortsättningen övervägas. 

103 §.Delgivning och delfående av beslut. I paragrafen föreskrivs det om delgivning och delfående av beslut om godkännande av utredningsplaner och vägplaner och om förlängning av deras giltighetstid. I nuläget ska NTM-centralen sända beslutet och de handlingar som ligger till grund för beslutet till den kommun som saken gäller. Kommunen ska meddela att beslutet och handlingarna är framlagda enligt förfarandet i kommunallagen. Paragrafens 1 mom. ändras enligt förslaget så att man vid delgivningen som anges där övergår från att utnyttja förfarandet med kommunala tillkännagivanden till ett förfarande med offentliga kungörelser enligt 62 § i förvaltningslagen där NTM-centralen ansvarar för att hålla besluten tillgängliga och kungöra saken, och inte kommunen såsom i nuläget. Också 62 b § i förvaltningslagen kommer att tillämpas när offentliga kungörelser verkställs. Där föreskrivs det om publicering av uppgifter vid verkställande av offentlig delgivning och offentlig kungörelse. Enligt 62 § 2 mom. i förvaltningslagen ska, om en tid för sökande av ändring eller någon annan tidsfrist som påverkar mottagarens rätt börjar löpa från delfåendet av handlingen, kungörelsen och den handling som kungörs hållas offentligt tillgängliga tills den nämnda tidsfristen går ut. Tiden för tillgängligheten ska anges på motsvarande sätt i denna paragraf, så att beslutet och de handlingar som ligger till grund för det ska hållas tillgängliga under minst den tid som föreskrivs för ändringssökande. Besvär ska enligt lagen om rättegång i förvaltningsärenden anföras skriftligen inom 30 dagar från delfåendet av beslutet.  

För att trygga tillräcklig tillgång till information och möjligheter att påverka ska NTM-centralen dessutom sända information om kungörelsen för publicering som kommunalt tillkännagivande enligt kommunallagen för att kännedom om handlingarnas tillgänglighet så väl som möjligt når dem vilkas livsmiljö det landsvägsprojekt som planen gäller kan påverka. Informationen om att kungörelsen publiceras bör finnas tillgänglig på kommunernas webbplatser i princip under samma tid som på NTM-centralens webbplats. Informationen om kungörelsen bör publiceras i kommunerna utan dröjsmål efter att den har publicerats på NTM-centralens webbplats. Beslutshandlingar behöver i fortsättningen inte sändas till kommunerna för att hållas tillgängliga. Elektroniskt material får emellertid länkas direkt till kommunens meddelande. I det tillkännagivande som publiceras i kommunen är det fråga om ett kompletterande sätt att informera om att en plan läggs fram. Den tid när kungörelsen ska finnas tillgänglig och tidsfristen för ändringssökande ska bestämmas utgående från den kungörelse som publicerats på NTM-centralens webbplats. För att undvika oklarheter ska det informeras om dessa tidsfrister även i kommunens tillkännagivande.  

Delfåendet anses i fortsättningen i enlighet med bestämmelserna om offentlig kungörelse i förvaltningslagen ske den sjunde dagen efter kungörelsens publiceringstidpunkt, och specialbestämmelserna om saken stryks i paragrafens 1 mom. I nuläget anses delfåendet ske genast när beslutet har lagts fram offentligt. Enligt motiveringarna till bestämmelsen i regeringens proposition (RP 17/2004 rd s. 70) var avsikten att tidpunkten för delfåendet och när besvärstiden börjar ska överensstämma med bestämmelserna om delfåendet av planer i 188 § 5 mom. i markanvändnings- och bygglagen vid den tid när landsvägslagen stiftades. Markanvändnings- och bygglagens 188 § som gäller ändringssökande i beslut om godkännande av planer och byggnadsordningar har ändrats i flera repriser efter att landsvägslagen stiftades. I nuläget anses det enligt lagen att delfåendet av ett beslut om godkännande sker samtidigt som det enligt kommunallagen kommer till en kommunmedlems kännedom vilket enligt 140 § 3 mom. i kommunallagen sker sju dagar efter det att protokollet fanns tillgängligt i det allmänna datanätet. Eftersom ett förfarande som överensstämmer med förvaltningslagen numera också tillämpas vid delfåendet av beslut om godkännande av planer är det inte längre motiverat att bevara en specialbestämmelse, som försvagar sakägares rättssäkerhet, då den innebär att sakägarna fått del av beslut som gäller utredningsplaner och vägplaner omedelbart efter att beslutet finns tillgängligt.  

I paragrafens 2 mom. görs en språklig korrigering. 

104 §. Meddelande om beslut till dem som gjort en anmärkning och till myndigheterna. I paragrafen föreskrivs det om meddelande om beslut om godkännande av utredningsplaner och vägplaner till dem som gjort en anmärkning och till myndigheterna.  

Paragrafens 1 mom. preciseras genom att det anges hur de som gjort en anmärkning på grund av planen ska meddelas om beslut om godkännande av planen. Meddelandet ska i fortsättningen sändas som vanlig delgivning. Myndigheten kan också sända delgivningen elektroniskt med iakttagande av vad som föreskrivs i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet och lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster. I paragrafens 1 mom. görs också en språklig korrigering i den finskspråkiga texten. 

I samband med ämbetsverksreformen av trafikförvaltningen som trädde i kraft vid ingången av 2010 och införandet av reformen av regionförvaltningen lämnades uppgiften att sända meddelande om beslut om godkännande av planer enligt 1 mom. till väghållningsmyndigheten, som blev den på området behöriga NTM-centralen. Trafikverket fick uppgiften att enligt 2 mom. meddela om godkännande av planer till myndigheter. I nuläget har Trafikverket i paragrafen ändrats till väghållaren, som avser Trafikledsverket.  

Det föreslås att 2 mom. ändras så, att NTM-centralen sänder meddelandet även till myndigheterna. Dessutom föreslås det att NTM-centralen stryks som onödig på listan i momentet över myndigheter som ska meddelas. Omnämnandet av NTM-centralen ersatte i samband med reformen av regionförvaltningen den regionala miljöcentralen som tidigare fanns i förteckningen, och man kan numera anse att den avser NTM-centralens ansvarsområde miljö och naturresurser. Transport- och kommunikationsverket ska emellertid redan enligt 103 § 1 mom. sända beslut om planer till NTM-centralen och väghållaren. Det är fortfarande viktigt att NTM-centralernas ansvarsområden för miljön får information om beslut om godkända planer, men det är inte ändamålsenligt att reglera här om den inre informationen mellan ämbetsverkets ansvarsområden.  

Paragrafens 2 mom. ska kompletteras också vad gäller beslut om förlängning av planernas giltighetstid. Det ska meddelas också om dem till myndigheterna enligt 2 mom. Motsvarande ändring behöver inte göras i 1 mom., eftersom förslag om att giltighetstiden för en plan fortsätter inte hålls framlagt, och därför kan det inte göras anmärkningar om den. Momentet ska dessutom ändras så, att kravet på att en kopia av planen vid behov ska fogas till meddelandet ska strykas. I stället ska det framgå av meddelandet var planen hålls tillgänglig och hur länge. Beslut om planer ska i princip vara tillgängliga elektroniskt, och de myndigheter momentet gäller kan nu för tiden granska material elektroniskt.  

108 §. Kungörelse. Paragrafen ändras så, att det förfarande om offentliga kungörelser som fogats till i 62 a § i förvaltningslagen tillämpas på det kungörande som avses. Kungörelser och de handlingar som ska kungöras publiceras i enlighet med förvaltningslagen i det allmänna datanätet på myndighetens webbplats. Den gällande kungörelsetiden på 30 dagar föreslås inte bli ändrad. Bestämmelserna om annonsering av kungörelsen i minst en tidning med allmän spridning inom det område som påverkas av verksamheten och om tidpunkten för delfåendet som överlappar bestämmelserna i 62 a § i förvaltningslagen stryks.  

I nuläget ska kungörelsen enligt denna lag annonseras i minst en tidning med allmän spridning inom det område som påverkas av verksamheten, om inte ärendet är av ringa betydelse eller annonsering annars är uppenbart onödigt. Enligt 62 a § 1 mom. i förvaltningslagen ska kungörelsen vid behov också publiceras i en tidning som utkommer i det område som påverkas av ärendet eller på något annat sätt som myndigheten beslutar, men det finns ingen laglig skyldighet till det. Övergången till att iaktta den allmänna regleringen i förvaltningslagen innebär sålunda vad gäller annonsering i tidningar att myndigheten separat för varje fall får överväga behovet av det. Enligt 20 § 2 mom. i grundlagen skall det allmänna verka för att alla tillförsäkras en sund miljö och att var och en har möjlighet att påverka beslut i frågor som gäller den egna livsmiljön. Att informera om en sak enbart i det allmänna datanätet är inte alltid med tanke på grundlagen tillräckligt för att trygga de personers tillgång till information och möjligheter att påverka som inte har tillgång till egen dator och internetförbindelse. Enligt motiveringarna till den nya 62 a § i förvaltningslagen kan behovet att publicera en annons i en tidning eller på något annat sätt som myndigheten beslutar bero bland annat på att myndigheten överväger ett mer omfattande behov av information. Enligt motiveringarna ska myndigheten vid val av kungörelsesätt beakta behovet av information och kundorienteringen. Myndigheten får överväga kungörelsens omfattning. 

I denna lag föreskrivs det om kungörelse på det sätt som beskrivs ovan i synnerhet i olika skeden av planeringen av en landsväg: när utrednings- och vägplaner börjar utarbetas (16 § 2 mom.), före en plan godkänns (27 § 2 mom.) och när planen är godkänd eller dess giltighetstid har förlängts (103 § 1 mom.).  

Ändringssökande 

105 §. Ändringssökande. Ändringar som hänför sig till stiftandet av den nya lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019) och till upphävandet av förvaltningsprocesslagen görs i paragrafen. Bestämmelserna om besvärsrätt och hänvisningarna till förvaltningsprocesslagen i 2 mom. föreslås bli ersatta med en informativ hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Paragrafens 3 mom. upphävs som onödigt. 

I 4 mom. föreskrivs det om behörig förvaltningsdomstol i vissa ärenden enligt denna lag. Behandlingen av tillståndsärenden som gäller väghållning koncentreras huvudsakligen hos NTM-centralen i Birkaland (Statsrådets förordning om närings-, trafik och miljöcentralerna 1373/2018). Alla beslut enligt de bestämmelser som listas i momentet fattas dock inte i NTM-centralen i Birkaland. Till exempel tillståndsuppgifter som gäller anslutningar och undantagsbeslut som gäller skydds- och frisiktsområden (37, 47 §) avgörs i NTM-centralen i Birkaland endast i fråga om förbindelsevägar och regionala vägar med lite trafik. I övrigt avgörs de på ansvarsområdet för trafik och infrastruktur hos den behöriga NTM-centralen. Om behörig förvaltningsdomstol anges det i 10 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Om bestämmelser i allmän lag iakttas i ett ärende kan de behöriga förvaltningsdomstolarna i vissa fall vara olika, beroende på om beslutet har fattats i NTM-centralen Birkaland, då bestämmelserna i 10 § 3 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden tillämpas, eller i en regional NTM-central, då bestämmelserna i 10 § 1 mom. i den lagen tillämpas. Detta kan inte anses ändamålsenligt. Det är inte heller nödvändigtvis helt klart om grunderna för valet av domstol enligt 10 § 3 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden där en fastighet eller ett område finns lämpar sig för alla de ärenden som avses i 105 § 4 mom. Man behöver därför avvika från den allmänna lagen, och därför föreslås det inte att momentet ändras. Momentets svenska språkdräkt korrigeras. 

I paragrafens 5 och 6 mom. föreskrivs det om kommunens, NTM-centralens, landskapsförbundets samt en registrerad lokal regional sammanslutnings och stiftelses besvärsrätt. I 7 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden ingår grundläggande bestämmelser om besvärsrätten. Enligt den får besvär över ett förvaltningsbeslut anföras av den som beslutet avser eller vars rätt, skyldighet eller fördel direkt påverkas av beslutet samt av den som har besvärsrätt enligt särskilda bestämmelser i lag. En myndighet får även anföra besvär om överklagandet är behövligt med anledning av det allmänna intresse som myndigheten ska bevaka. Dessutom får ett beslut som fattats med anledning av en begäran om omprövning överklagas genom besvär endast av den som har begärt omprövning. Om ett förvaltningsbeslut har ändrats eller upphävts vid omprövningen får besvär över det beslut som fattats med anledning av begäran om omprövning anföras också av den som har besvärsrätt i ärendet. Specialbestämmelsen i denna lag om besvärsrätten för dem som nämns strävar att precisera och komplettera allmän lag. Det föreslås inga ändringar i momenten. Inte heller i 7 och 8 mom. föreslås det några ändringar. I paragrafens 7 mom. föreskrivs det om skyndsam behandling av besvär som gäller utrednings- eller vägplaner, vilket fortfarande ska anses vara en behövlig specialbestämmelse. Den svenska språkdräkten korrigeras i 5 och 6 mom. 

Övriga ändringar  

14 §.Ändrande av enskild väg till landsväg samt landsvägar på detaljplaneområden. Hänvisningen i paragrafens 1 mom. till lagens 13 § 1 mom. korrigeras till en hänvisning till 13 § 3 mom., eftersom 13 § ändrats genom lag 980/2018. Den svenska språkdräkten korrigeras i 1 och 2 mom. 

42 §. Arbete på vägområde samt placering av konstruktioner, anläggningar och anordningar på vägområde. Enligt 42 § i lagen om trafiksystem och landsvägar grundar sig behovet av tillstånd för placering på vägområde på att det när tillstånd övervägs för placering av konstruktioner, anläggningar och anordningar på vägområde ska bedömas om åtgärden påverkar säkerheten i trafiken och vilka eventuella olägenheter den medför för väghållningen. 

Paragrafens 5 mom. innehåller bestämmelser om undantag i tillståndsförfarandet. En ny 4 punkt föreslås där det fogas till ett undantag enligt vilket tillstånd inte krävs för placering av trafikanordningar på landsvägarnas vägområden när det gäller trafikstyrning och trafikledning som Trafikledsverket ansvarar för att ordna. Genom ändringen görs det möjligt för Trafikledsverket att ordna trafikstyrning som verket ansvarar för genom serviceavtal som ingås med trafikstyrningsbolaget Traffic Management Finland Ab eller någon annan leverantör som tillhandahåller trafikstyrningstjänster. Trafikstyrning på landsvägar sker huvudsakligen genom fysiska tecken, informationstavlor eller övriga fysiska element såsom till exempel med hjälp av bommar. Installationen av en trafikanordning kan även omfatta kabeldragning som anordningen kräver under eller på jordytan. Trafikstyrning är som faktisk verksamhet huvudsakligen trafikledning till exempel genom skyltar och andra märken, och därför ska det talas om ordnande av trafikstyrning och trafikledning. 

Om leverantören av trafikstyrningstjänster behöver placera annat än de trafikanordningar och konstruktioner som fastställs i serviceavtalet bör de ansöka om tillstånd för detta i enlighet med 42 § 1 mom. i lagen om trafiksystem och landsvägar.  

I inledningen till paragrafens 5 mom. görs en språklig korrigering i den finskspråkiga framställningen. Den svenska språkdräkten korrigeras i 2, 4 och 6 mom. 

100 §. Förberedelser för störningar och undantagsförhållanden. I paragrafen föreskrivs det om väghållares och NTM-centralers beredskapsskyldighet. Det föreslås att paragrafens skrivning och innehåll förenhetligas med bestämmelserna om skyldigheterna att ha beredskap som gäller andra aktörer inom trafiksystemet. Sådana finns i lagen om transportservice (18, 58, 66, 129 och 139 §), spårtrafiklagen (171 §) och luftfartslagen (160 §). I alla dessa beredskapsskyldigheter ingår en skrivning om krav på att aktören ska se till att verksamheten fortgår så störningsfritt som möjligt också under undantagsförhållanden och vid störningar under normala förhållanden. Det föreslås att en motsvarande skyldighet fogas till även i beredskapen som gäller väghållning i paragrafens 1 mom. Skyldigheten utvidgar egentligen inte väghållarens eller NTM-centralens skyldigheter. Det kan antas att det att en så störningsfri verksamhet som möjligt fortsätter under undantagsförhållanden och vid störningar under normala förhållanden är en del av den övriga beredskapen och av aktörens redan befintliga skyldighet att i förväg ha beredskap i sin verksamhet för detta. Dessutom ska skyldigheten att planera för beredskap preciseras så att den motsvarar övriga bestämmelser som gäller trafiksystemets aktörer att ha beredskap att delta i beredskapsplanering på det sätt som deras verksamhet kräver. Med beredskapsplanering avses planering som sker under normala förhållanden. Avsikten med ändringen är inte att ändra på nuläget på annat sätt än genom att förtydliga och precisera lagstiftningen samt förenhetliga skrivningen med beredskapslagstiftningen för den övriga trafikbranschen.  

För att precisera kravet på beredskapsplanering fogas till 2 mom. ett uttryckligt krav på att en beredskapsplan ska utarbetas på det sätt som motsvarar beredskapsregleringen som nämns ovan. Hänvisningen till beredskapsplan i ett separat moment representerar ingen ny skyldighet, för beredskapsplanen är ett dokument som på ett etablerat sätt har ansetts ingå som en del i beredskapsplaneringen. Skyldigheten att utarbeta planen riktas till väghållaren, det vill säga Trafikledsverket, som ansvarar för väghållningen av landsvägar som helhet. Väghållaren ska emellertid sköta saken i samarbete med NTM-centralerna, men väghållaren ansvarar för att utarbeta dokumentet. Det som nu sägs i 1 mom. om omständigheter som det ska tas hänsyn till vid förberedelserna flyttas till 2 mom. som omständigheter som ska beaktas när beredskapsplanen utarbetas. Skrivningen som gäller övriga förhållanden preciseras till att utgöras av omständigheter som påverkar väghållningen vid undantagsförhållanden och vid störningar under normala förhållanden. Beredskapsplanen kan innehålla till exempel följande helhet: beskrivning av verksamheten under normala förhållanden, undantagsförhållandens inverkan på verksamheten, ansvar för och organisation av beredskap och beredskapsplanering, hot och risker mot driftssäkerheten och åtgärder för att hantera riskerna. I beredskapsplaneringen ska man också beakta det övriga dagliga underhållet i väghållningen och att övriga arbeten ordnas som konkurrensutsatta entreprenader. En beredskapsplan ska också uppdateras så att den är aktuell och på så sätt motsvarar målen att trygga att en störningsfri verksamhet fortsätter.  

Normgivningsbemyndigandet för Transport- och kommunikationsverket i 2 mom. att meddela närmare föreskrifter om den beredskapsplanering som krävs av väghållaren och närings-, trafik- och miljöcentralen preciseras till ett bemyndigande att meddela tekniska föreskrifter som motsvarar regleringen om beredskap inom övrig trafik och gäller noggrannare innehåll i och utarbetande av beredskapsplanen. Bestämmelsen flyttas till ett nytt 3 mom. Dessutom ges i momentet på samma sätt som i regleringen om beredskap inom övrig trafik statsrådet möjlighet att genom förordning utfärda närmare bestämmelser om beredskap för störningar under normala förhållanden och för undantagsförhållanden som avses i 1 mom. I 1 mom. finns grundläggande bestämmelser om skyldigheten till beredskap för störningar och i 2 mom. om skyldigheten att utarbeta beredskapsplan.  

Banlagen 

Allmänna bestämmelser  

4 a §.Utvecklingsplan för järnvägsinfrastrukturen. Hänvisningen i 2 mom. till den upphävda järnvägslagen korrigeras till att hänvisa till spårtrafiklagen.  

Växelverkan och kungörelse 

Det föreslås ändringar i lagen enligt vilka man i den växelverkan som ska föregå godkännandet av utredningsplaner och järnvägsplaner, och vid delgivningen om de godkända planerna, samt i övrigt vid kungörelser, ska övergå till att tillämpa förvaltningslagens nya förfarande om offentliga kungörelser enligt vilket publicering på myndighetens webbplats i det allmänna datanätet blir det primära förfaringssättet. 

I lagens 22 § föreskrivs det i nuläget om förfarande med växelverkan i samband med utarbetandet av en utredningsplan och en vägplan. Den gällande paragrafen har 6 moment, vilket gör den lång och svårförståelig. Bestämmelserna i den ska för tydlighetens skull delas upp i flera paragrafer. Därför ska enligt förslaget bestämmelserna om förhandsöverläggning och framställning om godkännande av en plan i de nuvarande 22 a och 22 b § oförändrade till innehållet flyttas till att bli nya 22 b och 22 c §. Lagens 22 § ska i fortsättningen innehålla bestämmelser om växelverkan med allmänheten: framläggande av planer, information om det och om att göra anmärkningar. I fortsättningen ska 22 a § innehålla bestämmelser om myndigheternas deltagande i planeringsprocessen i det skede när planen hålls tillgänglig. Där finns bestämmelser om utlåtandeförandet för myndigheterna och om kommunens bemötande av anmärkningar mot planer. Bestämmelserna om förfarandet vid ändringar med ringa verkningar flyttas oförändrade till innehållet till det nuvarande 25 § 1 mom. Bemyndigandet att utfärda förordning om växelverkan flyttas till en ny 25 c §.  

22 §.Framläggande av planer och framställande av anmärkningar. I 2 mom. föreskrivs det i nuläget om skyldighet att ge de intressenter som nämns i 1 mom. tillfälle att göra anmärkningar mot planen. Tillfälle att göra anmärkningar för de i 1 mom. avsedda intressenterna ges i nuläget genom att kommunen är skyldig att hålla planen offentligt framlagd oavbrutet i 30 dagar enligt förfarandet för kommunala tillkännagivanden i kommunallagen. Kommunen svarar också för att ta emot anmärkningar och sända dem till bannätsförvaltaren när den tid då planen hålls framlagd har gått ut.  

Paragrafens 2 mom. ska i fortsättningen innehålla bestämmelser om tillfälle att göra anmärkning och om att planen hålls tillgänglig genom offentlig kungörelse. Bestämmelser om offentliga kungörelser föreskrivs i 62 a § i förvaltningslagen. Planen ska med avvikelse från vad som föreskrivs i 62 a § i förvaltningslagen såsom i nuläget hållas tillgänglig oavbrutet i 30 dagar. Det är ändamålsenligt att planer fortfarande hålls tillgängliga i 30 dagar eftersom en godkänd järnvägsplan berättigar till inlösen av de områden som anvisas i planen, och därför är det särskilt viktigt att tillräckliga möjligheter att delta tryggas. Också 62 b § i förvaltningslagen kommer att tillämpas när offentliga kungörelser verkställs. Där föreskrivs det om publicering av uppgifter vid verkställande av offentlig delgivning och offentlig kungörelse. 

Förfarandet för hur planer hålls tillgängliga övergår alltså från att förfarandet med kommunala tillkännagivanden utnyttjas till att de i enlighet med förvaltningslagen hålls tillgängliga på myndighetens webbplats. Det framlagda planematerialet kan i praktiken också finnas på annat håll än på myndighetens webbplats under förutsättning att det länkas till webbplatsen och är lätt att hitta via den. Trafikledsverket eller Transport- och kommunikationsverket när det gäller planer på privata spåranläggningar, ska i stället för kommunen ansvara för att hålla planer tillgängliga och om kungörelse av ärendena. I princip ska framläggandet av en plan ordnas så, att det ska vara möjligt att bekanta sig med handlingarna endast i elektronisk form. Till exempel handlingar i form av stora kartor kan dock inte nödvändigtvis datatekniskt sett publiceras på webbplatsen, och då kan de hållas tillgängliga på annat sätt på en plats som myndigheten bestämmer. Ändringen ska inte heller i övrigt vara något hinder för att man vid behov även får lägga fram material i pappersform för allmänheten, om man anser att det behövs med tanke på allmänhetens tillgång till information. 

För att säkerställa tillgången på tillräcklig information och möjligheter att påverka ska enligt 3 mom. information om kungörelsen dessutom publiceras i de kommuner vilkas område planen gäller med iakttagande av det förfaringssätt som anges i kommunallagen. Informationen om att kungörelsen publiceras bör finnas tillgänglig på kommunernas webbplatser i princip under samma tid som finns i det allmänna datanätet, det vill säga i minst 30 dagar. Informationen om kungörelsen bör publiceras i kommunerna utan dröjsmål efter att den har publicerats. Detta förutsätter ett förutseende och smidigt informationsutbyte och samarbete mellan den myndighet som ansvarar för kungörelsen av planen och kommunerna. Enligt den ändring som föreslås ska den uttryckliga skyldigheten att sända handlingar på papper till kommunerna för att läggas fram tas bort från myndigheten som ansvarar för planen. Elektroniskt material får emellertid länkas direkt till kommunens meddelande. Bestämmelsen hindrar inte heller kommunerna från att informera om publicering av en kungörelse också på annat sätt utöver på webbplatserna om det anses vara behövligt för att trygga allmänhetens möjligheter att delta och påverka. Avsikten är att informationen om att handlingarna finns tillgängliga så väl som möjligt ska nå dem vilkas livsmiljö ett järnvägsprojekt i en plan kan påverka. I den annons som publiceras i kommunen är det fråga om ett kompletterande sätt att informera om att en plan läggs fram. Den egentliga tiden för tillgängligheten och tidsfristen för att lämna anmärkningar bestäms enligt förslaget utgående från kungörelsen. För att undvika oklarheter ska det informeras om dessa tidsfrister även i kommunens tillkännagivande.  

I 2 mom. föreskrivs det i nuläget dessutom att tillkännagivandet också alltid ska publiceras i minst en tidning med allmän spridning inom det område som påverkas, och att bannätsförvaltaren ska sända ett skriftligt meddelande om att planen lagts fram till de ägare och innehavare av fastigheter inom planens verkningsområde som är bosatta i en annan kommun och som nämns i handlingarna eller annars är kända. För att lagstiftningen ska bli smidigare och överensstämma mer med det förfarande som gäller landsvägar stryks enligt förslaget kravet på att alltid publicera tillkännagivanden i tidningar. Myndigheten får överväga saken på det sätt som anges i 62 a § i förvaltningslagen. Dessutom ändras kravet på skriftligt meddelande till krav på att informera om framläggandet med iakttagande av bestämmelserna om vanlig delgivning i förvaltningslagen. Den myndighet som ansvarar för att hålla planer tillgängliga ansvarar för informationen. Dessutom ska kravet på att informera genom vanlig delgivning ändras från att gälla ägare och innehavare till fastigheter som bor på annan ort än på verkningsområdet till att gälla alla ägare och innehavare till fastigheter vilkas fastigheter påverkas av direkta konsekvener i planen. Meddelandet bör enligt momentet sändas till dem av vilka egendom ska inlösas, på vilkas fastighet det genom planen grundas någon annan rättighet, såsom servitut för utloppsdike, på vilkas område det bildas skydds- eller frisiktsområde för en järnväg och vilkas fastigheter gränsar till järnvägsområdet. Meddelandet ska sändas till dem som enligt det alternativ som föreslås i planen påverkas av sådan konsekvenser. Meddelanden behöver således inte sändas till fastigheter som blir föremål enligt andra undersökta alternativ. Det är motiverat att ett särskilt meddelande sänds till de ägare och innehavare av fastigheter som blir föremål för omedelbara konsekvenser av planen, eftersom en godkänd järnvägsplan enligt 21 § 1 mom. berättigar till inlösen av de områden och rättigheter som anges i vägplanen. Vid inlösen inkräktar man på kärnan i egendomsskyddet enligt grundlagen. Banprojekt har ofta direkta konsekvenser också för andra än för de fastigheter som ska inlösas. Därför ska även andra rättigheter och inrättande av skydds- och frisiktsområden samt det att en fastighet gränsar till ett järnvägsområde beaktas i momentet. Med tanke på sakägarnas rättssäkerhet är det därför viktigt att säkerställa att de får information om att planen hålls tillgänglig och möjlighet att göra anmärkningar via delgivning på ett sätt som når personerna direkt. Myndigheten kan också sända delgivningen elektroniskt med iakttagande av vad som föreskrivs i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003) och lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster (571/2016).  

Begreppet verkningsområde i en plan slopas i bestämmelsen. Järnvägsprojekt är långa och smala projekt, där antalet sakägare dessutom i allmänhet är stort. Sådana projekt har i sin längdriktning många egentliga fastighetsägare och fastighetsinnehavare, ofta tio- eller hundratals. Dessutom föreslås det i en utredningsplan även alternativa utstakningar för en järnväg, och då ökar antalet sakägare ännu mer. Det skulle vara mycket svårt att informera om tillgängligheten för en plan till alla ägare och innehavare av fastigheter på verkningsområdet. Verkningsområdet för en plan kan vara olika för olika projekt, och det är därför besvärligt att fastställa det exakta verkningsområdet. Därför ska man vid information om utrednings- och järnvägsplaner i regel använda allmänna, offentliga kungörelser. För andra ägare och innehavare av fastigheter på verkningsområdet än de vilkas fastigheter direkt påverkas av planens konsekvenser baseras informationen således fortfarande på allmänt framläggande och annonsering i kommunen som kompletterar detta. Genom användning av elektronisk kungörelse (datanät) kan man i varje fall nå kommuninvånare och övriga sakägare effektivare, snabbare och i större utsträckning än tidigare. 

Bestämmelserna om att göra anmärkning och bannätsförvaltarens bemötande av anmärkningar flyttas oförändrade till innehållet till 4 mom. Anmärkningarna ska i fortsättningen sändas till den myndighet som ansvarar för framläggandet.  

Bestämmelserna i det nuvarande 4 mom. flyttas till 22 a §, bestämmelserna i 5 mom. till 25 § 1 mom. och bestämmelserna i 6 mom. till en ny 25 c §.  

22 a §.Utlåtanden och kommunens bemötande av anmärkningar. Bestämmelsen om begäran om utlåtande av myndigheter flyttas oförändrad från nuvarande 22 § 4 mom. till 1 mom. Den svenska språkdräkten korrigeras. 

Eftersom kommunen inte längre ansvarar för mottagandet av anmärkningar som görs mot en plan eller sänder dem till bannätsförvaltaren fogas till 2 mom. en bestämmelse enligt vilken bannätsförvaltaren i fortsättningen ska ge de berörda kommunerna möjlighet att yttra sig om anmärkningarna separat. Det är ändamålsenligt att reglera saken i samma paragraf där det föreskrivs om skyldigheten att också i övrigt begära utlåtande från kommunerna. Detta betyder i praktiken att den myndighet som ansvarar för kungörelsen av en plan ska se till att vidarebefordra anmärkningarna till kommunen för att reservera möjligheten att ge utlåtande. Kommunen ska i varje fall ha en verklig möjlighet att bekanta sig med anmärkningarna och ta ställning till dem, och man kan i praktiken inte be om kommunens utlåtande om anmärkningar inom samma tidsfrist som själva anmärkningarna. Man kan till exempel göra så att kommunens utlåtande om planen och om anmärkningarna begärs samtidigt efter att planens tillgänglighet har upphört. Samtidigt kan man be kommunen redogöra för vilken tid kommunens annons har funnits på kommunens elektroniska anslagstavla. Detta skede är viktigt, för kommunen ansvarar för planeringen av markanvändning på sitt område. Kommunen bör ge sitt bemötande före bannätsförvaltarens bemötande som avses i 22 § 4 mom.  

Bestämmelsen i nuvarande 22 § 4 mom. om bannätsförvaltarens skyldighet att ge sitt motiverade ställningstagande om de utlåtanden som getts om planen flyttas till 3 mom.  

22 b §.Förhandsöverläggning. Numreringen av bestämmelsen om förhandsöverläggning ändras. Den nuvarande 22 a § flyttas därför huvudsakligen oförändrad till paragrafen. Eftersom kommunikationsministeriet godkänner järnvägsplaner som gäller nedläggning av en järnväg fogas till paragrafen omnämnandet att i fråga om järnvägsplaner som gäller nedläggning av en järnväg tillämpas på kommunikationsministeriet det som föreskrivs om Transport- och kommunikationsverket i denna paragraf. Den svenska språkdräkten korrigeras. 

22 c §.Framställning om godkännande av en utredningsplan och en järnvägsplan. Numreringen av bestämmelsen om framställning om godkännande av plan ändras, och den nuvarande 22 b § flyttas huvudsakligen oförändrad till paragrafen. På grund av att den nuvarande 22 § delas upp i flera paragrafer kompletteras hänvisningarna till paragrafer i 2 och 3 mom. med en hänvisning till 22 a §. Den svenska språkdräkten korrigeras i 1-3 mom. 

25 §.Ändring av och mindre avvikelser från planerna. Den svenska språkdräkten av paragrafens rubrik korrigeras. Bestämmelserna i lagens nuvarande 22 § 5 mom. flyttas oförändrade till innehållet till att bli ett nytt 1 mom. i denna paragraf. De nuvarande 1 och 2 mom. blir oförändrade 2 och 3 mom. De nuvarande inre hänvisningarna till andra moment i 22 § om förfarandet vid ändringar av planer med ringa verkningar i 1 mom. i texten föreslås bli hänvisningar till föregående paragrafer utan att hänvisningarnas betydelse ändras. Den svenska språkdräkten korrigeras i 3 mom. 

25 a §.Järnvägsplaner som berör plankorsningar. I paragrafen ändras orden detta kapitel till orden denna lag. Det föreskrivs om godkännandet av planen senare i denna lag, inte i detta kapitel. Ändringen behövs för att lagstiftningen som gäller Trafikledsverket som den som utarbetar järnvägsplaner fullt ut bör gälla NTM-centralen när den utarbetar järnvägsplaner som gäller plankorsningar. I och med ändringen omfattar konsekvensen av skrivningen också det delgivande av en plan som anges i 90 §. Den svenska språkdräkten korrigeras. 

25 c §.Bemyndigande att utfärda förordning. Den nuvarande bestämmelsen om bemyndigande att utfärda förordning i lagens nuvarande 22 § 6 mom. flyttas oförändrad till innehållet till denna nya paragraf. Texten föreslås få hänvisningar till de paragrafer där det föreskrivs om växelverkan. Bemyndigandet att utfärda förordning ska dessutom ändras till formen ”får utfärdas” vilket ger möjlighet att överväga om det behövs närmare föreskrifter genom förordning. I nuläget finns det små kompletteringar om förfarandet med växelverkan i statsrådets förordning om banor (962/2007), men behovet av dem kan i fortsättningen övervägas.  

90 §. Delgivning och delfående av beslut. I paragrafen föreskrivs det om delgivning och delfående av beslut om godkännande av utredningsplaner och järnvägsplaner och om förlängning av deras giltighetstid. I nuläget ska bannätsförvaltaren sända beslutet och de handlingar som ligger till grund för beslutet till den kommun som saken gäller. Kommunen ska meddela att beslutet och handlingarna är framlagda enligt förfarandet i kommunallagen. Paragrafen ändras enligt förslaget så, att man vid delgivningen som anges där övergår från att utnyttja förfarandet med kommunala tillkännagivanden till ett förfarande med offentliga kungörelser enligt 62 a § i förvaltningslagen, där i stället för kommunen Trafikledsverket ansvarar för att beslut hålls tillgängliga och att saken kungörs för det statliga bannätets del, och Transport- och kommunikationsverket för privata spåranläggningars del. Samma myndighet som enligt 22 § ansvarar för att en plan läggs fram i beredningsskedet ansvarar alltså för att beslutet kungörs. Trots att kommunikationsministeriet godkänner järnvägsplaner som gäller indragning av en järnväg i andra fall än när järnvägen flyttas till en ny plats i samband med byggande ansvarar Trafikledsverket eller Transport- och kommunikationsverket enligt den arbetsfördelning som ska regleras här. Också 62 b § i förvaltningslagen kommer att tillämpas när offentliga kungörelser verkställs. Där föreskrivs det om publicering av uppgifter vid verkställande av offentlig delgivning och offentlig kungörelse. Enligt 62 § 2 mom. i förvaltningslagen ska, om en tid för sökande av ändring eller någon annan tidsfrist som påverkar mottagarens rätt börjar löpa från delfåendet av handlingen, kungörelsen och den handling som kungörs hållas offentligt tillgängliga tills den nämnda tidsfristen går ut. Tiden för tillgängligheten ska anges på motsvarande sätt i denna paragraf, så att beslutet och de handlingar som ligger till grund för det ska hållas tillgängliga under minst den tid som föreskrivs för ändringssökande. Besvär ska enligt lagen om rättegång i förvaltningsärenden anföras skriftligen inom 30 dagar från delfåendet av beslutet.  

För att säkerställa tillräcklig tillgång till information och möjligheter att påverka ska den myndighet som ansvarar för kungörandet dessutom sända information om kungörelsen för publicering som kommunalt tillkännagivande enligt kommunallagen för att kännedom om handlingarnas tillgänglighet så väl som möjligt ska nå dem vilkas livsmiljö det banprojekt som planen gäller kan påverka. Beslutshandlingarna behöver dock inte i fortsättningen hållas framlagda i kommunen. Informationen om att kungörelsen publiceras bör finnas tillgänglig på kommunernas webbplatser i princip under samma tid som kungörelsen finns i det allmänna datanätet. Informationen om kungörelsen bör publiceras i kommunerna utan dröjsmål efter att den har publicerats. Beslutshandlingar behöver i fortsättningen inte sändas till kommunerna för att hållas tillgängliga. Elektroniskt material får emellertid länkas direkt till kommunens meddelande. I det tillkännagivande som publiceras i kommunen är det fråga om ett kompletterande sätt att informera om att en plan läggs fram. Den egentliga tiden för tillgängligheten och tidsfristen för ändringssökande ska bestämmas utgående från kungörelsen. För att undvika oklarheter ska det informeras om dessa tidsfrister även i kommunens tillkännagivande.  

Delfåendet anses i fortsättningen i enlighet med bestämmelserna om offentlig kungörelse i förvaltningslagen ske den sjunde dagen efter kungörelsens publiceringstidpunkt, och specialbestämmelserna om saken stryks i paragrafens 1 mom. I nuläget anses delfåendet ske genast när beslutet har lagts fram offentligt. Enligt motiveringarna till bestämmelsen i regeringens proposition (RP 222/2006 rd s. 44) var avsikten att tidpunkten för delfåendet och när besvärstiden börjar ska överensstämma med bestämmelserna om delfåendet av planer i 188 § 5 mom. i markanvändnings- och bygglagen vid den tid när banlagen stiftades. Markanvändnings- och bygglagens 188 §, som gäller ändringssökande i beslut om godkännande av planer och byggnadsordningar, har ändrats i flera repriser efter att banlagen stiftades. I nuläget anses det enligt lagen att delfåendet av ett beslut om godkännande sker samtidigt som det enligt kommunallagen kommer till en kommunmedlems kännedom vilket enligt 140 § 3 mom. i kommunallagen sker sju dagar efter det att protokollet fanns tillgängligt i det allmänna datanätet. Eftersom ett förfarande som överensstämmer med förvaltningslagen numera också tillämpas vid delfåendet av beslut om godkännande av planer är det inte längre motiverat att bevara en specialbestämmelse, som försvagar sakägares rättssäkerhet, då den innebär att de fått del av beslut som gäller utredningsplaner och järnvägsplaner omedelbart efter att beslutet finns tillgängligt.  

I paragrafens 2 mom. görs en språklig korrigering. 

91 §. Meddelande om beslut till dem som gjort en anmärkning och till myndigheterna. I paragrafen föreskrivs det om meddelande om beslut om godkännande av utredningsplaner och järnvägsplaner till dem som gjort en anmärkning och till myndigheterna. I fortsättningen ska samma myndighet ansvara för det som ansvarar för att beslutet delges enligt 90 § 1 mom., antingen Trafikledsverket eller Transport- och kommunikationsverket. I paragrafen görs ändringar som motsvarar förslagen i 104 § i lagen om trafiksystem och landsvägar. Paragrafens 1 mom. preciseras genom att det anges hur de som gjort en anmärkning på grund av planen ska meddelas om beslut om godkännande av planen. Meddelandet ska i fortsättningen sändas som vanlig delgivning. Myndigheten kan också sända delgivningen elektroniskt med iakttagande av vad som föreskrivs i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet och lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster. 

Paragrafens 2 mom. ska kompletteras vad gäller beslut om förlängning av planernas giltighetstid. Det ska meddelas också om dem till myndigheterna enligt 2 mom. Motsvarande ändring behöver inte göras i 1 mom., eftersom förslag om att giltighetstiden för en plan fortsätter inte hålls framlagt, och därför kan det inte göras anmärkningar om den. Momentet ska dessutom ändras så, att kravet på att en kopia av planen vid behov ska fogas till meddelandet ska strykas. I stället ska det framgå av meddelandet var planen hålls tillgänglig och hur länge. Beslut om planer ska i princip vara tillgängliga elektroniskt, och de myndigheter momentet gäller kan nu för tiden granska material elektroniskt. 

95 §. Kungörelse. Paragrafen ändras så, att det förfarande med offentliga kungörelser som fogats till i 62 a § i förvaltningslagen tillämpas på det kungörande som avses. Kungörelser och de handlingar som ska kungöras publiceras i enlighet med förvaltningslagen i det allmänna datanätet på den behöriga myndighetens webbplats. Den gällande kungörelsetiden på 30 dagar föreslås inte bli ändrad. Bestämmelserna om annonsering av kungörelsen i minst en tidning med allmän spridning inom det område som påverkas av verksamheten och om tidpunkten för delfåendet som överlappar bestämmelserna i 62 a § i förvaltningslagen stryks.  

I nuläget ska kungörelsen enligt denna lag annonseras i minst en tidning med allmän spridning inom det område som påverkas av verksamheten, om inte ärendet är av ringa betydelse eller annonsering annars är uppenbart onödigt. Enligt 62 a § 1 mom. i förvaltningslagen ska kungörelsen vid behov också publiceras i en tidning som utkommer i det område som påverkas av ärendet eller på något annat sätt som myndigheten beslutar, men det finns ingen laglig skyldighet till det. Övergången till att iaktta den allmänna regleringen i förvaltningslagen innebär sålunda vad gäller annonsering i tidningar att myndigheten separat för varje fall får överväga behovet av det. Enligt 20 § 2 mom. i grundlagen skall det allmänna verka för att alla tillförsäkras en sund miljö och att var och en har möjlighet att påverka beslut i frågor som gäller den egna livsmiljön. Att informera om en sak enbart i det allmänna datanätet är med tanke på grundlagen inte alltid tillräckligt för att trygga de personers tillgång till information och möjligheter att påverka som inte har tillgång till egen dator och internetförbindelse. Enligt motiveringarna till den nya 62 a § i förvaltningslagen kan behovet att publicera en annons i en tidning eller på något annat sätt som myndigheten beslutar bero bland annat på att myndigheten överväger ett mer omfattande behov av information. Enligt motiveringarna ska myndigheten vid val av kungörelsesätt beakta behovet av information och kundorienteringen. Myndigheten får överväga kungörelsens omfattning. 

Ändringssökande 

92 §. Ändringssökande. Ändringar som hänför sig till den nya lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019) och till upphävandet av förvaltningsprocesslagen görs i paragrafen. I 1 mom. ändras hänvisningen till förvaltningsprocesslagen till en hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden, och en språklig korrigering görs i hänvisningen. I momentets andra mening föreskrivs det dessutom om behörig förvaltningsdomstol vid Trafikledsverkets beslut om avlägsnande av och tillstånd för plankorsning, byggande av plankorsning, underhåll och tillstånd att korsa en järnväg samt undantagstillstånd som gäller skyddsområde och frisiktsområde för järnväg. Grunden för valet är läget för den fastighet som finns vid plankorsningens skydds- eller frisiktsområden. Om verksamhetsområdet för den myndighet som fattat beslutet omfattar hela landet, är enligt 10 § 3 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden den regionala förvaltningsdomstol behörig inom vars domkrets ändringssökanden har sin hemort. Detta torde till stor del motsvara bestämmelserna i 92 § 1 mom. i banlagen, men för tydlighetens skull föreslås det att denna kompletterande bestämmelse i speciallagen ändå bibehålls.  

Paragrafens 2 mom. upphävs som onödigt. 

I paragrafens 3–6 mom. föreslås det inga ändringar. I 3 och 4 mom. finns kompletterande lagstiftning om vissa myndigheters samt registrerade föreningars och stiftelsers besvärsrätt, vilket fortfarande måste anses nödvändigt. Även 5 mom. som gäller skyndsam behandling av en utredningsplan eller en järnvägsplan som ska anses vara av samhällelig vikt behöver fortfarande bibehållas.  

Lagen om enskilda vägar 

26 §. Anslutningar och plankorsning. I paragrafens 2 mom. korrigeras hänvisningen till lagen om trafiksystem och landsvägar eftersom lagens titel ändrats.  

51 §. Väglagets stadgar. I paragrafens 5 mom. preciseras enligt förslaget skyldigheten att registrera och förvara stadgarna så, att de enligt bestämmelsen träder i kraft efter att de sänts till registerföraren för registret över enskilda vägar och denna har antecknat dem i registret. Förvaltningsorganen för väglagen är enligt 50 § 1 mom. och 89 § 3 mom. 3 punkten skyldiga att sända väglagets stadgar till registret över enskilda vägar. Registret över enskilda vägar är enligt 89 § en del av det fastighetsdatasystem som avses i 3 § i lagen om ett fastighetsdatasystem och anslutande informationstjänster (453/2002). Lantmäteriverket för register också över enskilda vägar som finns på detaljplaneområde. Fastställande, ändring eller upphävande av stadgarna för ett väglag ska alltså anmälas till Lantmäteriverket. Stadgarna i fråga bifogas anmälan.  

61 §. Sammankallande av väglagets stämma. I 4 mom. föreskrivs det om sammankallande av stämman i fall där sysslomannen eller bestyrelsen eller någon annan i väglagets stadgar angiven aktör underlåter att sammankalla årsstämma eller vägrar att kalla vägdelägarna till extra stämma. I sådana fall kan stämman på ansökan av en vägdelägare hållas under ledning av en förrättningsingenjör i samband med förrättning av enskild väg, eller så kan den behöriga närings-, trafik- och miljöcentralen på ansökan av en vägdelägare, efter att ha gett sysslomannen eller bestyrelsen tillfälle att bli hörd, berättiga sökanden att kalla vägdelägarna till stämma på det sätt som föreskrivs i 1 mom.  

Behovet att någon annan än sysslomannen, bestyrelsen eller någon annan som fastställts i väglagets stadgar kallar väglaget till stämma kan emellertid även gälla fall där väglaget i praktiken inte varit aktivt på åratal eller rentav i decennier, och då har väglaget inte någon behörig syssloman eller bestyrelse. Enligt 53 § 1 mom. i lagen om enskilda vägar kan syssloman eller medlemmarna av bestyrelsen för väglaget utses för högst fyra år i sänder. En mandatperiod på högst fyra år för väglagets förvaltningsorgan fanns på motsvarande sätt också i 58 § 2 mom. i den upphävda lagen om enskilda vägar. I den upphävda lagens 58 § 3mom. fanns dessutom en bestämmelse för det fall att väglaget skulle ha försummat att utse syssloman eller medlemmar i bestyrelsen. I sådana fall hade den kommunala vägnämnden behörighet att på yrkande av vägdelägare eller av den, vars fördel eller rätt saken eljest angår, fastställa en tid, inom vilken vägdelägarna skola förrätta val, och om valet icke förrättas förordna personer för uppgifterna i fråga. Den gällande lagen om enskilda vägar har ingen bestämmelse som motsvarar den upphävda 58 § 3 mom. I och för sig är det möjligt att välja syssloman eller medlemmar i bestyrelsen eller suppleanter på en stämma som kallas samman på det sätt som möjliggörs i 61 § 4 mom. I samband med att den nya lagen om enskilda vägar stiftades var målet dock att utöka möjligheten för vägdelägare och väglag att mer smidigt än tidigare avgöra flera ärenden också själva utan myndighetsförfaranden. Det är enligt 49 § 1 mom. också möjligt att bilda ett väglag vid väglagets konstituerande stämma, till vilken den enskilda vägens alla vägdelägare har blivit kallade av en av vägdelägarna. När denna helhet beaktas är det ändamålsenligt att också göra det möjligt att starta verksamheten i väglag som inte varit aktiva på länge på nytt utan särskilda myndighetsförfaranden.  

Därför föreslås det att till 61 § 4 mom. fogas en bestämmelse enligt vilken en vägdelägare, om fem år eller mer förflutit sedan väglagets föregående stämma har kallats samman och hållits, kan kalla väglaget till stämma på det sätt som anges i 1 mom. Om det förflutit mer än fem år sedan föregående stämma har kravet i 53 § 1 mom. att väglagets förvaltningsorgan utses för högst fyra år överskridits, och väglaget har därför ingen formellt behörig syssloman eller bestyrelse. Då har dessutom inte heller kravet i 60 § 2 mom. på att en stämma som motsvarar årsstämman ska hållas åtminstone vart fjärde år uppfyllts, och någon annan i väglagets stadgar eventuellt angiven aktör som ska sammankalla stämman har inte heller uppfyllt sin skyldighet. Det kan i praktiken förflyta mer än fyra år mellan stämmor som ska hållas vart fjärde år, och därför ska det enligt bestämmelsen som föreslås ha förflutit fem år eller mer sedan väglagets föregående stämma. I den situationen kan vem som helst av vägdelägarna kalla samman stämman, och vid kallelsen ska bestämmelserna i 1 mom. iakttas. Skäliga kostnader som uppkommer på grund av sammankallandet av stämman för väglaget kan anses utgöra väglagets kostnader för förvaltningen av väglaget. Om någon vägdelägare har kallat samman stämman i enlighet med detta moment kan en annan vägdelägare inte använda sig av den möjligheten i samma fall. Formuleringens krav på att det ska ha förflutit fem år eller mer sedan stämman hölls och dessutom sedan stämman kallats samman uppfylls inte heller i detta fall. Om flera kallelser till stämma sänds ut ska den som sänts ut först ha företräde. Det är dessutom viktigt att den som börjar kalla till stämma försäkrar sig om väglaget verkligen inte har ordnat någon stämma under de fem senaste åren. Rätten för en delägare i ett väglag att få en kallelse är bundet till den adress som delägaren har meddelat väglaget, och i praktiken förekommer fall där till exempel en ny ägare till en fastighet inte meddelar sitt förvärv till väglaget. En sådan ägare kan uppriktigt tro att några stämmor inte har hållits trots att väglagets förvaltning har fungerat normalt.  

De myndighetsförfaranden som ska anges i momentet ska då användas i situationer där väglaget i princip har en behörig syssloman eller bestyrelse eller annan aktör som ansvarar för att stämman kallas samman, men denna har inte uppfyllt sin skyldighet. Om kravet på när väglaget minst ska kallas till stämma inte har iakttagits har man inte heller kunnat iaktta bestämmelsen att väglagets förvaltningsorgan ska utses för högst fyra år, och det finns inte nödvändigtvis klarhet i vilka de ansvariga personerna är.  

65 §. Klander av väglagets beslut. Paragrafens 3 mom. ska ändras så att jordrättsingenjörer i fortsättningen har möjlighet att delta i beredningen av behandlingen av en klandertalan som ska behandlas i tingsrätten. Genom ändringen säkerställs den sakkunskap och de resurser som behövs även i tingsrättsbehandlingar när klandertalan som gäller lagstiftning om enskilda vägar eller fastighetsförrättningar behandlas. Klandertalan ska dock inte behandlas i samma sammansättning som i jorddomstolen, utan så som det allmänt föreskrivs om behandling av tvister i rättegångsbalken.  

83 §. Statsunderstöd. I paragrafen ska det föreskrivas om beviljande av statsunderstöd för väghållning av enskilda vägar samt om rådgivning och vägledning för väglaget, för produktion av material som stöd för det och för tjänster. Uppbyggnaden av 1 mom. ska förnyas genom att dela in det i punkter enligt de syften som statsunderstöd kan beviljas för. Enligt 1 punkten kan understöd i enlighet med de nuvarande bestämmelserna beviljas för underhållet av en enskild väg, förutsatt att det har bildats ett väglag för att sköta de ärenden som gäller vägen. En förutsättning för att understöd ska beviljas för väghållningen är i nuläget dessutom att uppgifterna om väglaget och den enskilda vägen i registret över enskilda vägar och i informationssystemet för väg- och gatunätet är uppdaterade i enlighet med vad som förutsätts i 50 §. Denna förutsättning ska inte ändras utan flyttas till att bli ett nytt 2 mom. Lagen om enskilda vägar tillämpas enligt 2 § 3 mom. inte på sådana vägar som endast ägaren eller innehavaren av fastigheten har rätt att använda, till exempel vägar till hamnområden eller vägar som i övrigt endast används av den aktuella fastighetens ägare eller innehavare. 

Paragrafens 1 mom. 2 punkt ska på samma sätt innehålla en möjlighet som motsvarar nuläget att få understöd för rådgivning och vägledning och för produktion av material och tjänster till stöd för dessa. I 3 punkten fogas det till en ny möjlighet att bevilja statsunderstöd för utvecklings-, planerings- och forskningsarbete som gäller enskilda vägar. Statsunderstöd för att ordna till exempel kurser i vägförvaltning, som tidigare beviljats som understöd som gäller rådgivning och vägledning, kan anses som sådana understöd. Genom ändringen skapas det klarhet i regleringen till denna del, men samtidigt utvidgas även användningsområdet för statsunderstöd till eventuella andra utvecklings-, planerings- eller forskningsprojekt, som inte nödvändigtvis direkt gäller rådgivning till väglag, som till exempel utredningar om att krav på naturskydd ska beaktas på enskilda vägar.  

Till 2 mom. flyttas enligt förslaget också för beviljandet av statsunderstöd för väghållning förutsättningen att uppgifterna om väglaget och den enskilda vägen är uppdaterade utan att bestämmelsens innehåll ändras.  

Bestämmelsen i det nuvarande 2 mom. om den myndighet som beviljar statsunderstöd ska flyttas till 3 mom. För beviljandet av statsunderstöd för väghållning ska på samma sätt som i nuläget den behöriga närings-, trafik- och miljöcentralen ansvara inom vars verksamhetsområde vägen eller största delen av vägen finns. Momentet ska utökas med nya bestämmelser om fördelning av anslaget till NTM-centralerna samt om den myndighet som beslutar om understöd enligt 1 mom. 2 och 3 punkterna (ändamål för rådgivning, vägledning, utveckling, planering och forskning). I fortsättningen ansvarar Transport- och kommunikationsverket för dessa uppgifter. Till ämbetsverkets roll hör i samband med det även den allmänna utvecklingen av processen med beviljandet av statsunderstöd för enskilda vägar samt att utarbeta anvisningar för NTM-centraler och dem som ansöker om understöd för väghållning för enskilda vägar, och likaså vägledning och stöd till NTM-centralerna i skötseln av understödsuppgiften. Avsikten är att ämbetsverket som den myndighet som ansvarar för understöd för enskilda vägar och fördelning av understöden samt i samband med sin utvecklings-, expert och rådgivningsuppgift i fråga om enskilda vägar ska utveckla en lösning för att ordna rådgivning och vägledning via understöd och vid behov via andra lösningar. Understöden ska vara behovsprövade. Verket ska bedöma ansökningarna om understöd i synnerhet med avseende på behovet av tjänster. Det ska beakta den helhet som bildas av olika tjänster och verkets eventuella egna verksamhet, och å andra sidan smidighet och ändamålsenlig kontinuitet i de tjänster som tillhandahålls. Målet är att nå en nivå som motsvarar allmänhetens behov av rådgivning och vägledning om enskilda vägar.  

Bemyndigandet att närmare bestämmelser om fördelning av anslaget för statsunderstöd vid behov får utfärdas av statsrådet, som nu finns i 3 mom., flyttas oförändrat till ett nytt 4 mom.  

88 §. Ändringssökande. Det föreslås att 88 § om ändringssökande, som ingår i 7 kap. Understöd flyttas till 8 kap. Särskilda bestämmelser.  

Paragrafens 1 mom. får en bestämmelse som gäller begäran om omprövning i ett beslut om statsunderstöd som beviljats av NTM-centralen. I 2 mom. hänvisas det till den nya lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019) vad gäller sökande av ändring i ett beslut i begäran om omprövning samt i beslut som NTM-centralen har fattat med stöd av 13 § 2 mom., 23 § 1 och 2 mom. samt 61 § 4 mom. För tydlighetens skull bibehålls dessutom fortfarande den bestämmelse som nu finns i 88 § 1 mom. enligt vilken behörig förvaltningsdomstol är den inom vars domkrets den enskilda vägen finns. I 3 mom. anges på samma sätt som i nuvarande 88 § 2 mom. NTM-centralens rätt att söka ändring i ett beslut om samtycke av kommunen som avses i 85 § 2 mom. Till 4 mom. fogas en hänvisning till 81 § där det föreskrivs om ändringssökande i ett beslut om förrättning av enskild väg.  

91 §. Omedelbar verkställighet av beslut. I paragrafen föreskrivs det om omedelbar verkställighet av beslut som har fattats vid förrättning av enskild väg eller väglagsstämma. Enligt 90 § i den upphävda lagen om enskilda vägar (358/1962) gällde utgångspunkten om omedelbar verkställighet av beslut, om inte den instans där ändring sökts beslutar annat, också beslut som fattades av vägnämnden vid förrättningar. Där ingick bland annat ett befullmäktigande att sammankalla väglaget i fall där en befullmäktigad eller en bestyrelse har försummat den skyldigheten. I nuläget är det NTM-centralen som enligt 61 § 4 mom. i lagen om enskilda vägar har motsvarande behörighet. Det kan fortfarande anses ändamålsenligt att ett beslut om befullmäktigande att kalla till sammanträde kan verkställas även om det överklagas, och därför föreslås att en skrivning om NTM-centralens beslut att kalla till sammanträde läggs till bestämmelsen. Dessutom kompletteras bestämmelsen med att göra det möjligt att verkställa också NTM-centralens beslut om statsunderstöd även om det överklagas, om inte fullföljdsdomstolen bestämmer något annat. Dessutom föreslås det att 1 mom. preciseras för att det ska beaktas att man inte söker ändring i beslut av väglag utan att det gäller att väcka och behandla klandertalan i tingsrätten. Den svenska språkdräkten korrigeras i 1 mom. 

Lagen om Transport- och kommunikationsverket 

2 §.Verkets uppgifter. Paragrafens 1mom. 7punkt kompletteras så, att där anges att Transport- och kommunikationsverket har uppgiften att ansvara för fördelningen av statens finansiering av offentlig persontrafik och att ge NTM-centralerna anvisningar om fördelningen av finansieringen. Genom denna ändring noteras en uppgift som verket redan sköter i författningen, vilket inte blev mer ingående reglerat i samband med ämbetsverksreformen och när landskapsreformen förföll. Genom ändringen skapas det klarhet i författningsgrunden och verkets behörighet att leda NTM-centralerna i frågan om finansiering av offentlig persontrafik. Verket ska enligt förslaget ge specialvillkor i anslutning till användningen av anslagen i samband med fördelningen av dem, och kan vid behov informera NTM-centralerna och ge dem övriga anvisningar som gäller saken i skötseln av uppgiften som gäller offentlig persontrafik, utöver Trafikledsverkets regionala funktionella styrning av trafiksystemet. 

Paragrafens 1 mom. 8punkt kompletteras så, att där utöver ansvaret för finansieringen av skärgårdstrafiken anges som verkets uppgift att utveckla och främja skötseln av ärenden som gäller enskilda vägar på riksnivå, ha hand om sakkunnig- och rådgivningsuppgifter i anslutning till enskilda vägar samt ansvara för understöd för enskilda vägar. Verket ska enligt förslaget ge specialvillkor i anslutning till användningen av anslagen i samband med fördelningen av dem, och kan vid behov meddela informationsstyrning som gäller saken till NTM-centralerna i skötseln av uppgiften som gäller enskilda vägar, utöver Trafikledsverkets regionala funktionella styrning av trafiksystemet. Det föreskrivs mer ingående om uppgiften som gäller understöd för enskilda vägar i 83 § i lagen om enskilda vägar. NTM-centralerna har också andra myndighetsuppgifter som gäller enskilda vägar. Transport- och kommunikationsverket ska ha möjlighet att till exempel erbjuda expertstöd vid utvecklingen av allmänna handlingsmodeller som gäller dem.  

Med att utveckla och främja ärenden som gäller enskilda vägar på riksnivå samt att sköta sakkunniguppgifter avses till exempel att delta i riksomfattande samarbete och utveckling kring ärenden som gäller enskilda vägar. Det kan till exempel innebära att utöka informationen om enskilda vägar, utbildningsprojekt samt annat slag av samarbete och växelverkan med myndigheter, intresseorganisationer, med dem som använder och upprätthåller enskilda vägar och andra sådana aktörer. Avsikten är att verket ska ta fram en lösning för ordnande av rådgivning och vägledning om enskilda vägar genom understöd och andra lösningar som kan anses ändamålsenliga. Verket kan även till exempel publicera anvisningar och rekommendationer för väglag och andra aktörer självt eller i samarbete med andra.  

Uppgiften som gäller enskilda vägar länkas delvis till verkets befintliga uppgift som en myndighet som koordinerar beredningen av trafiksystemets planering med uppgiften att producera och upprätthålla strategiska program på riksnivå, åtgärdshelheter och lägesinformation. De enskilda vägarna är en del av trafiksystemet, och att följa deras tillstånd och behov samt att främja smidighet och effektivitet i väghållningen av enskilda vägar passar väl i verkets verksamhetsidé enligt 1 § 2 mom. i lagen enligt vilket verket genom sin verksamhet främjar trafiksystemets funktion. 

Lagen om transportservice  

Ändring av bestämmelserna för beviljande av transporttillstånd för internationell vägtrafik  

Kommersiell vägtransport av gods med lastbil till främmande land kräver med stöd av EU-lagstiftningen och internationella avtal i allmänhet transporttillstånd. Det finns bestämmelser om tillstånd i EU-rättsakter och i internationella avtal som i Finland har genomförts genom lag.  

Bestämmelser om transporttillstånd för vägtrafik finns i lagen om transportservice. Där har man dock inte beaktat fall där det finns behov av transport till stater med vilka Finland inte har något avtal om internationell transport. Tidigare ingick en sådan bestämmelse i lagen om kommersiell godstransport på väg (693/2006), som gav det dåvarande Trafiksäkerhetsverket behörighet att sända transporttillstånd till myndigheter i stater som Finland inte hade internationella avtal med.  

Efter att lagen om transportservice trädde i kraft har det uppstått ett behov att sörja för transporter även med avtalslösa länder. Situationen gäller särskilt Kirgisien samt transporttillstånd mellan Finland och Estland och Finland och Lettland. Det föreslås att lagens 190 § utökas med ett nytt 2 mom. enligt vilket Transport- och kommunikationsverket får bevilja transporttillstånd som ska regleras genom förordning av statsrådet och som behövs för export- och importtransporter till transportföretag i de stater, eller som ska delas ut till myndigheter i stater, som Finland inte har något fördrag med. Det ska även föreskrivas om användarvillkor och antal för tillstånden genom förordning av statsrådet. 

Det föreslås även andra tekniska korrigeringar i lagen som nämns i tabellen. 

Tabell 4: Tabell över tekniska ändringar av bestämmelser 

Hänvisningsbestämmelser till spårtrafiklagen och till lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation 

Eftersom järnvägslagen (304/2011) upphävdes när den nya spårtrafiklagen (1302/2018) trädde i kraft den 1 januari 2019 föreslås det att hänvisningarna till järnvägslagen i II avd. 5 kap. 53 §, 7 kap. 68 och 83 § och 8 kap. 92 § i lagen om transportservice (320/2017) ändras till hänvisningar till den nya spårtrafiklagen och bestämmelserna i den. Det är fråga om tekniska ändringar som inte inverkar på sakinnehållet i lagen.  

Hänvisningen till informationssamhällsbalken i lagförslagets 104 § korrigeras till en hänvisning till lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. 

Tabell 5: Tabell över tekniska ändringar av bestämmelser 

Landskapet Ålands och Statens ämbetsverk på Ålands behörighet 

I den första fasen av regeringens proposition som gällde transportbalken (RP 161/2016 rd) fanns landskapet Ålands och Statens ämbetsverk på Ålands behörighet inskriven i lagförslaget. Under utskottsbehandlingen i riksdagen ändrades paragrafernas formulering och uttrycket ”en behörig myndighet i landskapet Åland” togs in i lagförslaget. Den ändrade skrivningen har lett till problem, eftersom behörigheten i 5 § klart hör till landskapet Åland. Dessutom har Statens ämbetsverk på Åland har skött den uppgift som hör till riket, och nu har verkets behörighet ändrats under riksdagsbehandlingen.  

Avsikten är nu att ändra II avd. 1 kap. 5 § 5 mom. i lagen om transportservice i enlighet med lagförslaget så, att Ålands landskapsregering tydligt nämns i momentet, och V avd. 1 kap. 183 och 184 § så, att behörigheten som behörig myndighet återställs för Statens ämbetsverk på Åland.  

Det föreslås att lagförslagets 5 § 5 mom. ändras så, att begreppet ”en behörig myndighet i landskapet Åland” ersätts med begreppet ”Ålands landskapsregering”. Paragrafen ändras inte till innehållet utan den behöriga myndigheten preciseras. Efter ändringen ska det i lagen finnas en informativ uppgift om att tillstånd för transport av personer och gods som beviljats av Ålands landskapsregering berättigar till sådan transport också mellan Åland och resten av Finland. 

Enligt 183 § 1 mom. i lagförslaget ska Transport- och kommunikationsverket och Statens ämbetsverk på Åland vara de behöriga myndigheter som avses i artikel 10 i EU:s trafiktillståndsförordning.  

Enligt 183 § 4 mom. i lagförslaget ska Ålands landskapsregering ha behörighet att utfärda ett sådant intyg som avses i artikel 21.1 i EU:s förordning om trafikidkare (EG Nr 1071/2009) till en person som har blivit godkänd i det examensprov som ordnas av verket eller som har en yrkeshögskoleexamen inom logistik som omfattar sådana studier som förutsätts enligt den förordningen.  

I lagförslagets 184 § anges de myndigheter i Finland som avses i EU:s förordning om internationell busstrafik. För Ålands del föreslås det att myndigheten är Statens ämbetsverk på Åland. 

Tabell 6: Tabell över tekniska ändringar av bestämmelser 

Behandling av klagomål som gäller tillämpningen av EU:s förordning om hamntjänster  

I regeringens proposition med förslag till lag om ändring av lagen om transportservice (RP 245/2018 rd) lämnades den 22 november 2018 till riksdagen nationella bestämmelser som gäller och kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) Nr 2017/352 om inrättande av en ram för tillhandahållande av hamntjänster och gemensamma regler för finansiell insyn i hamnar (i fortsättningen hamnförordningen). Till lagen om transportservice (320/2017) fogades en ny 195 a §, där Transport- och kommunikationsverket gavs i uppdrag att behandla klagomål som gäller tillämpningen av hamnförordningen. 

I princip ska man använda EU-lagstiftningens begrepp i den nationella lagstiftningen så som man har gjort i den aktuella regeringspropositionen (RP 245/2018 rd). I den nationella lagstiftningen avses med begreppet ”klagomål” ändringssökande i ett förvaltningsbeslut genom ett rättsskyddsmedel som benämns besvär. Förordningen gäller också beslut som fattas av hamnbolag och som inte är förvaltningsbeslut enligt den nationella begreppsapparaten. Eftersom det har konstaterats möjligheter till oklarhet mellan den nationella tolkningen och begreppsapparaten i EU behöver ordet ”klagomål” ändras och ersättas med ordet ”meningsskiljaktighet”. Ändringen motsvarar det förfarande som avses i hamnförordningen. En part som är missnöjd med tillämpningen av förordningen bör lämna Transport- och kommunikationsverket ett dokument där ett motiverat krav på behandling av meningsskiljaktigheten läggs fram. Verket inleder behandling av meningsskiljaktighet utgående från detta. Omprövning kan begäras i ämbetsverkets beslut hos verket självt och därefter kan ändring sökas hos förvaltningsdomstolen. Ändringen som föreslås är av teknisk natur.  

Tabell 7: Tabell över tekniska ändringar av bestämmelser 

Ändringssökande 

Lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019) träder i kraft den 1 januari 2020 och kräver att motsvarande ändringar görs i de gällande lagarna. I förslaget till lag om ändring av lagen om transportservice har 256–257 § och 259 § ändrats så att de motsvarar den lag som ändras.  

Tabell 8: Tabell över tekniska ändringar av bestämmelser  

Straffbestämmelser 

Det föreslås att ett nytt 2 mom. fogas till 262 § i lagförslaget som innehåller en hänvisning till 4 § i lagen om ordningsbotsförseelser (986/2016). Straffbestämmelsen ska gälla ordningsbotsförseelser avseende Europeiska unionens gemenskapstillstånd och kontrolldokument. De straffbara handlingarna gäller överträdelser av skyldigheten att medföra dokument vilket grundar sig på unionslagstiftningen. Dessutom föreslås det att numret på lagen om ordningsbotsförseelser stryks i 264 § 3 mom. i lagförslaget.  

Tabell 9: Tabell över tekniska ändringar av bestämmelser  

Lagen om Trafikskyddet 

6 §. Organens uppgifter. Det föreslås att 1 mom. 4 punkten ändras så att bestämmelsen motsvarar bestämmelserna i 12 § om Trafikskyddets bokföring och revision. Det föreslås att det vid centralorganisationens möte väljs två revisorer och revisorssuppleanter för dem. I den tidigare bestämmelsen krävdes det endast att en revisor och en suppleant väljs. Bestämmelsen står i konflikt med 12 § i lagen där det krävs att det ska finnas två revisorer för granskning av Trafikskyddets förvaltning och räkenskaper. Ändringen är teknisk, och genom den vill man undanröja den aktuella konfliktsituationen.  

En språklig korrigering görs i den svenska språkdräkten i 1 mom. 3 punkt och i 3 mom. 2 punkt.  

Spårtrafiklagen 

Den nya spårtrafiklagen (1302/2018) trädde i kraft den 1 januari 2019. Genom spårtrafiklagen genomfördes EU:s fjärde järnvägspaket nationellt och lagstiftningen om spårtrafik totalreviderades. Genom den aktuella lagen upphävdes järnvägslagen (304/2011). 

171 §. Beredskap. I paragrafen föreskrivs det om den skyldighet att ha beredskap för undantagsförhållanden och störningar under normala förhållanden som bannätsförvaltaren, det bolag eller den sammanslutning som tillhandahåller trafikledningstjänster samt metro- och bannätsförvaltaren har.  

Det föreslås att innehållet i 2mom. i fråga om bestämmelserna om bemyndigande förenhetligas med den övriga lagstiftningen för sektorn trafiksystemet. Sådana finns i lagen om transportservice (18, 58, 66, 129 och 139 §), lagen om fartygstrafikservice (19 a §) och luftfartslagen (160 §). I normgivningsbemyndigandet i 2 mom. får Transport- och kommunikationsverket meddela närmare föreskrifter om ordnandet av beredskapsplaneringen för beredskap inför undantagsförhållanden och störningar under normala förhållanden. Det föreslås att bestämmelsen ändras så att den motsvarar praxis i de ovan nämnda lagarna där närmare bestämmelser om den beredskap för störningar under normala förhållanden och för undantagsförhållanden som avses i 1 mom. får utfärdas genom förordning av statsrådet. Transport- och kommunikationsverket bemyndigas samtidigt att meddela närmare tekniska föreskrifter om innehåll och utarbetande av beredskapsplanen.  

188 §. Överklagande. Rubriken i paragrafens svenska text ändras: Ändringssökande. Bestämmelsen om besvärsrätt och hänvisningen till förvaltningsprocesslagen i 1 mom. föreslås bli ersatt med en hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden. På ändringssökande hos förvaltningsdomstolen tillämpas lagen om rättegång i förvaltningsärenden om inte något annat bestäms i lag. Paragrafens 2 mom. upphävs som onödigt. Hänvisningen till förvaltningsprocesslagen i 3 mom. föreslås bli ersatt med en hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Bestämmelsen om besvärsrätt hos högsta förvaltningsdomstolen i 4 mom. upphävs som onödig. 

192 §.Övergångsbestämmelser. Enligt övergångsbestämmelsen i 13 mom. ska ett järnvägsföretag som även ansvarar för förvaltningen av ett bannät ordna förvaltningen av bannätet på det sätt som förutsätts i 104–107, 109 och 111 § i spårtrafiklagen senast den 1 juli 2019.Kraven i de aktuella paragraferna hänför sig till kraven i EU:s fjärde järnvägspaket på att ett järnvägsföretag ska organisera förvaltningen av bannätet i en juridiskt sett självständig enhet för att alla som bedriver järnvägstrafik ska ha lika och jämlikt tillträde till bannätet. Bestämmelserna kräver också att finansieringsströmmarna mellan förvaltningen av bannätet och bedrivandet av järnvägstrafik ska hållas strängt isär. Dessutom ska de ansvariga direktörerna i förvaltningen av bannätet och de som utses till ledningsuppgifter inom järnvägsföretag vara oberoende av varandra.  

VR-Group Ab är det enda järnvägsföretaget i Finland som i egenskap av innehavare av privat spåranläggning även förvaltar bannätet. Kraven i de nämnda bestämmelserna i spårtrafiklagen innebär minst att de privata spåranläggningar som VR-Group Ab förvaltar avskiljs till ett separat dotterbolag.  

Kommunikationsministeriet har i mars 2019 sänt Europeiska kommissionen ett brev där ministeriet har föreslagit att Europeiska kommissionen ska ändra sitt beslut (C (2015) 857 final) av den 20 februari 2015 om Finlands privata spåranläggningar så, att de privata spåranläggningar som VR-Group Ab förvaltar i fortsättningen juridiskt sett kan betraktas som anläggningar för tjänster och spårförbindelser som hör till dem. Det innebär att VR-Group inte behöver avskilja sina privata spåranläggningar till ett eget dotterbolag, trots att de ålägganden som baserar sig på lagstiftningen i övrigt är minst lika krävande också för en innehavare av anläggningar för tjänster som för en bannätsförvaltare. VR-Group Ab har då kvar skyldigheten att tillhandahålla spårförbindelser och tjänster i samband med dem på ett jämlikt och icke-diskriminerande sätt för alla som behöver tjänster. Prissättningen av tjänsterna och de spårförbindelser som leder till dem ska vara skälig och jämlik för alla parter. VR-Group Ab ska även utarbeta en tjänstebeskrivning som motsvarar beskrivningen av bannätet över de anläggningar för tjänster som bolaget förvaltar och de tjänster som tillhandahålls där. Eftersom Europeiska kommissionen eventuellt meddelar sitt beslut om den lagstiftningsbaserade behandlingen av VR-Group Ab:s privata spåranläggningar först under år 2020 föreslås en ändring i 13 mom. enligt vilken en ny tidsfrist sätts ut för ändringen av förvaltningen till den 1juli 2021.  

Lag om flyttning av fordon  

Motiveringarna till lagen motsvarar i mycket hög utsträckning motiveringarna i regeringens proposition 2008 (RP 78/2008 rd), eftersom inga sakändringar som ändrar myndigheters ansvar har gjorts i innehållet. I motiveringarna uttrycks det mer ingående vilka paragrafer som motsvarar gällande lag och vilka eventuella ändringar som föreslås. Kommunernas uppgifter ökar inte genom detta lagförslag. 

1 §. Tillämpningsområde. Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. Lagen gäller flyttning av fordon från deras placeringsplats och hantering av fordonen efter flyttningen. Lagen ska tillämpas på fordon som efter en trafikolycka eller någon annan olycka har blivit kvar på platsen för olyckan. Dessutom ska lagen tillämpas på fordon som har parkerats i strid med en parkeringsbestämmelse. I 27 § i vägtrafiklagen (267/1981) finns bestämmelser om förbud i fråga om stannande och parkering och i 28 § om särskilda parkeringsförbud. I 2 kap. 11 § i polislagen (872/2011) föreskrivs det om stoppande och flyttning av fordon. En polisman har rätt att flytta ett fordon eller befalla att ett fordon ska stoppas, flytta ett fordon eller befalla att det ska flyttas, om det är motiverat för att fullgöra polisens uppgifter. Lagen tillämpas också på fordon som har parkerats så att de medför olägenhet för underhåll, renhållning eller reparations- och byggnadsarbeten inom vägområdet eller för ett evenemang som ordnas med väghållarens tillstånd. 

Lagen tillämpas också på fordon som har övergivits i miljön eller som är skrotfordon enligt 5 § i avfallslagen (646/2011).  

Paragrafen ska enligt förslaget också föreskriva att sedvanliga föremål som finns i fordonet behandlas på samma sätt som själva fordonet. Lös egendom i ett fordon är bland annat olika slags ställningar och anordningar som är fästa i fordonet, utrustning samt egendom i form av bagage eller last. Egendomen flyttas alltså med fordonet och förvaras och hanteras på samma sätt som fordonet. På andra föremål i fordonet tillämpas hittegodslagen (778/1998).  

2 §.Definitioner. Paragrafen motsvarar till innehållet den gällande lagen. Paragrafens 1punkt innehåller en hänvisning till fordonslagen. Med fordon avses ett fordon som definieras i fordonslagen (1090/2002). I 3 § 1 mom. 1 punkten i fordonslagen avses med fordon en anordning som är avsedd för färd på marken och som inte löper på skenor. I den nya vägtrafiklagen (729/2018) avses med fordon en anordning som är avsedd för färd på marken och inte löper på skenor. I praktiken tillämpas lagen i allmänhet på personbilar, släpvagnar, motorcyklar och cyklar. 

Enligt 2punkten avses med väg en väg enligt definitionen i 2 § 1 punkten i vägtrafiklagen (267/1981).Sådana vägar är landsvägar och enskilda vägar, gator, byggnadsplanevägar, snöskoterleder, torg samt andra områden som är avsedda för allmän trafik eller allmänt används för trafik, såsom gårdsvägar och parkeringsområden. Ett privat gårdsområde som inte används för allmän trafik är inte en väg. Definitionen motsvarar sålunda begreppet väg inom vägtrafiklagstiftningen. Enligt 5 § i lagen om trafiksystem och landsvägar (503/2005) hör körbana med vägrenar och andra områden som är avsedda för trafik, såsom bland annat gångbana, cykelbana, rastplatser och upplags- eller lastningsområden, till en landsväg. Dessutom hör enligt 5 § i den lagen till en landsväg också sådana områden i direkt anslutning till landsvägen som vid byggande av den behövs för placering av ledningar för el- och kommunikationsnäten och andra konstruktioner, anläggningar och anordningar som är nödvändiga med tanke på ett fungerande samhälle. 

I paragrafens 3 punkt definieras terräng. Med terräng avses terräng enligt 3 § 2 mom. i terrängtrafiklagen (1710/1995). Med terräng avses markområden och isbelagda vattenområden som inte är vägar och som inte är avsedda för motorfordons-, spår- eller lufttrafik.  

Enligt 4punkten avses med närflyttning flyttning av ett fordon i omedelbar närhet av dess ursprungliga placeringsplats. Med omedelbar närhet avses att fordonet placeras så att det lätt kan återfinnas utgående från den ursprungliga placeringsplatsen. Detta innebär i praktiken att man i första hand ska sträva efter att flytta fordonet så att det är synligt från den ursprungliga placeringsplatsen. Om det inte är möjligt att flytta fordonet inom synhåll ska fordonet flyttas så nära den ursprungliga placeringsplatsen som möjligt. I andra fall ska fordonet flyttas till ett sådant upplag som avses i 3 §. 

I paragrafens 5 punkt definieras upplagsflyttning. Med upplagsflyttning avses flyttning av ett fordon till ett fordonsupplag som anges av kommunen. Bestämmelser om upplag finns i 3 §. 

Enligt 6 punkten avses med skrotfordon ett fordon som är sådant avfall som avses i 5 § 1 mom. i avfallslagen (646/2011). Enligt bestämmelsen avses med avfall ett ämne eller föremål som innehavaren har kasserat eller avser eller är skyldig att kassera. Det ska i allmänhet vara fråga om ett fordon i sådant skick att det i praktiken inte har större gängse värde än skrotfordon. Gängse värdet för ett sådant fordon kan beräknas uppgå till högst några hundra euro. Ett fordon i trafikdugligt skick kan i allmänhet inte karakteriseras som skrotfordon. Jämfört med ett övergivet fordon som nämns i 7 § i förslaget ska ett fordon som klassificeras som skrotfordon samtidigt också alltid uppfylla kriterierna för ett övergivet fordon, medan ett övergivet fordon inte alltid nödvändigtvis är ett skrotfordon. Därför ska man förhålla sig mera seriöst till att klassificera ett föremål som skrotfordon än som övergivet. Skrotfordon är i praktiken till exempel sådana fordon som efter att de stulits har bränts så att de blivit oanvändbara.  

3 §. Förvaring och hantering av flyttade fordon. Paragrafen motsvarar till innehållet den gällande lagen.  

Enligt paragrafen ska kommunen vara skyldig att ha ett särskilt upplag för förvaring och annan hantering av fordon som flyttats. Fordon som flyttas ska flyttas från sin placeringsplats till ett upplag som anges av kommunen, om inte en närflyttning enligt 2 § 4 punkten utförs, vilket innebär att fordonets flyttas i omedelbar närhet av den ursprungliga placeringsplatsen. Genom förfarandet har man strävat efter att skapa en allmänt känd praxis för flyttning av fordon, där fordonets ägare lätt har kunnat höra sig för om hans eller hennes fordon eventuellt blivit flyttat. Kommunerna har redan med stöd av den gällande lagstiftningen platser för flyttade fordon som används för ändamålet. 

Två eller flera kommuner kan inrätta ett gemensamt upplag. Upplagsverksamheten kan även utövas av ett privat företag som säljer tjänsterna till kommunen och som alltså för kommunens räkning och på uppdrag av den, men också på kommunens ansvar, sköter hanteringen av fordonen. Med tanke på fordonets ägare och andra tredje parter har kommunen dock alltid ett primärt och ovillkorligt ansvar för sådan verksamhet som köpts som köptjänster. 

4 §. Skyldigheten att flytta ett fordon från en olycksplats. Paragrafen motsvarar till innehållet den gällande lagen. Begreppen väghållningsmyndighet, enskild väg och väghållare för en enskild väg är undantag. Begreppet väghållningsmyndighet avskaffades 2018 när ändringen av landsvägslagen (503/2005) trädde i kraft den 1 augusti 2018. Därför används begreppen närings-, trafik- och miljöcentral och kommun generellt i detta lagförslag. Genom denna skrivning skapas det också klarhet i behörigheten hos de myndigheter som avses i paragrafen. Dessutom ändras de finskspråkiga termerna för enskild väg och för väghållare för en enskild väg. Ändringarna motsvarar termerna i lagen om enskilda vägar.  

Enligt vägtrafiklagen ska en vägtrafikant som varit inblandad i en olycka och fordonet efter olyckan blivit kvar på en plats där det stannande eller parkering är förbjuden se till att fordonet så snart som möjligt flyttas. Föraren har samma skyldighet att flytta fordonet om det fått motorfel. Vid allvarliga olyckor där någon skadats eller omkommit får fordon i allmänhet inte flyttas utan polisens tillstånd. Förutom den allmänna bestämmelsen i vägtrafiklagen är det nödvändigt att ta med en särskild bestämmelse om flyttningen i den lag som nu föreslås. I 1 mom. i paragrafen föreslås bestämmelser om ett fordons ägares, innehavares och förares skyldighet att flytta bort fordonet från olycksplatsen senast inom två dygn efter en trafikolycka. Det föreslås dock inga direkta följder för försummelse av denna skyldighet. En faktisk följd av försummelsen är dock att NTM-centralen eller kommunen i sådana fall flyttar fordonet från platsen för trafikolyckan till ett upplag som kommunen anvisar enligt 3 §. Detta är enligt 2 mom. NTM-centralens eller kommunens uttryckliga skyldighet. 

När ett fordon har varit delaktigt i en olycka bedöms utifrån yttre faktorer. Paragrafen gäller inte fordon som blivit kvar på vägen på grund av motorfel, eftersom det är svårt att konstatera ett motorfel på basis av yttre faktorer. På fordon som har blivit kvar på vägarna på grund av motorfel tillämpas 5 §.  

I 11 § i lagen om trafiksystem och landsvägar (503/2005) finns bestämmelser om myndigheter som ansvarar för väghållningen. Trafikledsverket svarar för landsvägsnätets ägaruppgifter och andra uppgifter som gäller väghållning på det sätt som separat föreskrivs i lag. NTM-centralerna ansvarar för att sköta väghållningen i sin region under ledning av Trafikledsverket. Enligt 15 § i statsrådets förordning om närings-, trafik och miljöcentralerna (1373/2018) fungerar Närings-, trafik- och miljöcentralen i Lappland som behörig trafikmyndighet för statens del, och sköter utöver i sitt eget verksamhetsområde även uppgifter som gäller klarläggande av ett fordons ägare och flyttnings- och ersättningsbeslut i fråga om fordon som har lämnats kvar vid landsväg för samtliga närings-, trafik- och miljöcentraler. Kommunen är gatuhållare för gator på detaljplaneområde.  

Den myndighet som upprätthåller den väg där en trafikolycka skett har alltid entydigt ansvaret för åtgärderna. Myndighetens åtgärdsskyldighet gäller också sådana fordon som på grund av en trafikolycka har hamnat t.o.m. långt utanför vägområdet, till exempel på en åker eller en privat gård bredvid vägen. 

Åtgärdsskyldigheten förhindrar dock inte att en annan myndighet på begäran av den ansvariga myndigheten i praktiken kan vidta åtgärder för att flytta fordonet, om myndigheterna uttryckligen kommer överens om detta. Också i sådana fall ligger ansvaret för åtgärderna med avseende på fordonets ägare och övriga tredje parter i första hand alltid på den myndighet som har väghållningsansvar för olycksplatsvägen.  

I 2 mom. bestäms också att kommunen i fråga om en trafikolycka på en enskild väg flyttar ett fordon till ett sådant upplag som avses i 3 § på motiverad begäran av väghållaren av den enskilda vägen. En motiverad begäran innebär att motiveringen för begäran är ändamålsenlig och baserar sig på fakta.  

Om enligt 3 mom. ett fordon äventyrar trafiksäkerheten, är polisen skyldig att flytta fordonet omedelbart. Flyttningen kan göras som närflyttning eller som upplagsflyttning. Polisen är skyldig att utan dröjsmål utföra när- eller upplagsflyttning av fordonet om fordonets läge på en olycksplats äventyrar trafiksäkerheten, eftersom det hör till polisens uppgifter att övervaka den allmänna ordningen och säkerheten.  

5 §. Flyttning med stöd av parkeringsbestämmelser. Paragrafen motsvarar till innehållet den gällande lagen. I den föreslagna paragrafens 1 mom. bestäms att NTM-centralen, kommunen eller en kommunal parkeringsövervakare kan utföra en närflyttning eller upplagsflyttning tidigast två dygn efter att ett fordon parkerats på en väg i strid med en parkeringsbestämmelse. Det föreslagna förfarandet i denna bestämmelse motsvarar det som föreslagits i 4 §. En skillnad jämfört med 4 § är dock att myndigheten inte har ovillkorlig skyldighet att utföra flyttningen i situationer som strider mot parkeringsbestämmelserna, utan har prövningsrätt i varje enskilt fall. Rätten att flytta ett fordon börjar dock alltid först tidigast 48 timmar efter att den felaktiga parkeringen inletts, det vill säga från det ögonblick då parkeringen strider mot bestämmelserna. Bestämmelser om parkering finns bl.a. i 26–28 a § i vägtrafiklagen, där det bestäms om parkeringsförbud, och i 60 § i samma lag, där det bestäms om flyttande av olycksfordon och fordon som gått sönder. Dessutom kan t.ex. kommunen utfärda bindande kommunala föreskrifter om parkering inom kommunens område. 

I fråga om myndigheten hänvisas till den i motiveringen till 4 § nämnda ansvarsfördelningen mellan kommunen och de myndigheter som avses i lagen om trafiksystem och landsvägar. I de största städerna sköter kommunala parkeringsövervakare parkeringsövervakningen och fastställandet av parkeringsböter med stöd av bestämmelserna i lagen om parkeringsövervakning (727/2011). Därför är det motiverat att de kommunala parkeringsövervakarna i dessa 38 kommuner har rätt att besluta om flyttning av fordon i sådana fall där fordonet har parkerats i strid med parkeringsbestämmelserna. 

I 2 mom. bestäms om flyttning av ett fordon som parkerats på ett privat område eller i terrängen i strid med en parkeringsbestämmelse. I fråga om felparkering föreslås det att kommunen eller en kommunal parkeringsövervakare ska vara behöriga myndigheter. De ska kunna utföra en närflyttning eller flytta fordonet till ett sådant upplag som avses i 3 § på motiverad begäran av ägaren av det privata området. Flyttningen kan genomföras först två dygn efter att ägaren till det privata området har lagt fram sin begäran om flyttning för kommunen. Också i detta fall kan två dygn anses tillräckligt för att täcka olika slags missförstånd, misstag och andra motsvarande fall. Motiverad begäran innebär i denna paragraf liksom i 4 § att begäran ska vara ändamålsenlig och dessutom att det verkligen är fråga om parkering i strid med bestämmelserna. Omfattningen av ett privat område som används för allmän trafik beskrivs i samband med 2 §. Begäran om flyttning kan lämnas av områdets ägare eller innehavare. I fråga om bostads- och fastighetsaktiebolag bestäms vilka personer som är berättigade att anhålla om flyttning enligt bolagsrättsliga regler. I praktiken är det oftast disponenten som lägger fram begäran. Begreppet terräng definieras i 2 § 3 punkten. Den föreslagna bestämmelsen om flyttning gäller fordon som parkerats olovligt t.ex. i parker och på skolgårdar.  

Enligt 3 mom. kan ett fordon flyttas omedelbart, utan väntetid i två dygn, om fordonets ägare eller innehavare inte betalat parkeringsböter som påförts för fem olika gärningar som begåtts med samma fordon och som man inte kan söka ändring i. Med lagakraftvunnen avses att den tidsfrist på 30 dagar som reserverats för begäran om omprövning har löpt ut.  

Enligt det föreslagna 4 mom. är polisen skyldig att utan dröjsmål flytta ett fordon som parkerats så att det äventyrar trafiksäkerheten. Flyttningen utförs på basis av polisens bedömning i varje enskilt fall antingen i form av en närflyttning eller av en upplagsflyttning. Enligt 27 § 1 mom. i vägtrafiklagen får fordon inte parkeras på sådan plats eller så att fara uppstår eller trafiken onödigtvis hindras eller störs. Polisen, NTM-centralen, kommunen eller en kommunal parkeringsövervakare kan utan dröjsmål flytta ett fordon om det är parkerat så att det medför betydande olägenhet för väganvändningen eller för övrig trafik. Också i sådana fall ska flyttningen genomföras genast efter att myndigheten konstaterat att det är fråga om en sådan situation. Med "betydande olägenhet för väganvändningen" i den föreslagna lagen avses detsamma som i 27 § i vägtrafiklagen. 

I paragrafens 5 mom. finns en särskild bestämmelse om att flytta bort fordon som parkerats på fastigheters räddningsvägar. Enligt 11 § i räddningslagen (379/2011) ska ägaren och innehavaren av en fastighet samt en verksamhetsidkare för egen del se till att körvägar eller andra förbindelser avsedda för utryckningsfordon (räddningsvägar) är farbara och fria från hinder och att de är märkta på lämpligt sätt. Fordon får inte parkeras eller andra hinder placeras på räddningsvägar. Med stöd av 5 mom. i den föreslagna lagen har polisen rätt att omedelbart flytta ett fordon från en räddningsväg. 

6 §. Flyttning på grund av ett arbete som utförs eller ett evenemang som ordnas inom vägområdet. Paragrafen motsvarar till innehållet den gällande lagen. Ändringarna gäller myndigheter. 

I 1 mom. föreslås bestämmelser om flyttning av fordon i sådana fall där parkerade fordon medför olägenhet för underhåll, renhållning eller reparations- och byggnadsarbeten eller för evenemang som ska ordnas på vägområdet. NTM-centralen, kommunen eller en kommunal parkeringsövervakare kan utföra en sådan närflyttning som avses i 2 § 4 punkten. På en enskild väg flyttas ett fordon endast på väghållarens motiverade och ändamålsenliga begäran. Kommunen utför då en närflyttning av fordonet. Väg- och gatuområden används också för annat än trafik. Sådana situationer är olika idrottsevenemang eller evenemang för allmänheten, fester och parader, för vilka fordon kan behöva flyttas.  

Paragrafens 2 mom. gäller fall där avsikten att fordon ska flyttas alltid ska meddelas minst två dygn på förhand genom lämpliga trafikmärken eller andra märken på området eller genom ett meddelande som fästs på fordonet i sådana fall där man på förhand känner till ett kommande underhålls- eller renhållningsarbete eller reparations- eller byggnadsarbete eller ett evenemang inom vägområdet. Myndigheten är berättigad att flytta ett fordon först efter denna tidsfrist på två dygn.  

I 3 mom. föreslås bestämmelser om situationer där man inte kan kan göra en sådan närflyttning som avses i 1 mom., utan där fordonet måste flyttas till ett upplag enligt 3 §. Detta förutsätter att fordonet av trafikmässiga skäl, utrymmesbrist eller andra motsvarande orsaker inte kan flyttas inom en omedelbar närhet. Till exempel en motorväg är en sådan väg där en närflyttning av trafikmässiga skäl inte kan utföras. Man ska dock i första hand sträva efter att göra en närflyttning och se upplagsflyttning som ett exceptionellt förfarande.  

7 §. Flyttning av ett övergivet fordon. Paragrafen motsvarar till innehållet den gällande lagen. Ändringarna gäller myndigheter. 

I paragrafen föreslås bestämmelser om flyttning av övergivna fordon ur miljön. Med ett övergivet fordon avses ett fordon som utifrån yttre kännetecken på uppenbart goda grunder kan antas ha lämnats övergivet i miljön av sin ägare, innehavare eller någon annan användare. Den totala bedömningen av om ett fordon kan anses vara övergivet ska göras från fall till fall utifrån fler än ett kriterium. Vid bedömningen ska man bl.a. beakta hur länge fordonet varit placerat på en och samma plats (i till exempel hittegodslagen är tiden tre månader), platsen, fordonets värde och skick samt uppgifterna i trafik- och transportregistret (ägarens eller den påstådda nya ägarens viljeyttringar) och övriga yttre omständigheter, till exempel uppgifter om begränsningar för fordonet och klar förvaring av fordonet på vägen. Utifrån allmän livserfarenhet kan t.ex. ett fordon som lämnats på ett avlägset skogsavsnitt i allmänhet med fog anses som övergivet inom en kortare tid än ett fordon som lämnats på en gata. Å andra sidan är det inte lika troligt att ett betydligt dyrare fordon övergivits som ett med ringa värde. Olika bedömningsfaktorer bör alltså betraktas tillsammans för att man på motiverade grunder ska uppnå rätt slutresultat. Att överge ett föremål innebär dock alltid att man utifrån yttre omständigheter kan anta att ett föremåls ägare verkligen har avstått från sin äganderätt och sin vilja att bestämma över föremålet. Om ett föremål lämnas helt utan tillsyn och övervakning en lång tid eller om ägaren förhåller sig likgiltig till eventuell begäran om att vidta åtgärder i fråga om föremålet stöder detta antagandet att föremålet är övergivet. När det gäller att klassificera fordon som övergivna ska man dock alltid utgå från att det inte enligt allmän livserfarenhet är vanligt att överge ett föremål med värde. Därför ska man alltid genomföra en kritisk totalbedömning av de faktorer som talar för att ett fordon är övergivet.  

Om det på grund av fordonets värde, skick eller andra faktorer som kan konstateras utvändigt är uppenbart att ett fordon är övergivet, är NTM-centralen eller kommunen inom sitt område skyldig att flytta fordonet till ett sådant upplag som avses i 3 §.  

Ett fordon som övergivits på en enskild väg eller ett privat område flyttas till ett upplag av kommunen endast på motiverad begäran av väghållaren av den enskilda vägen eller innehavaren av området.  

Bestämmelsen gäller i tillämpliga delar också fordon som beslagtagits av polisen eller som på grund av ett brott eller någon motsvarande orsak flyttats t.ex. till polisinrättningens parkeringsområde. Kommunen kan på polisens begäran flytta ett sådant fordon till ett upplag om ägaren eller innehavaren trots polisens uppmaningar inte hämtar fordonet. Polisen ansvarar enligt 11 § i sista hand för kostnaderna för flyttningen av sådana här fordon.  

8 §. Flyttning av skrotfordon. Paragrafen motsvarar till innehållet den gällande lagen. Paragrafen innehåller bestämmelser om flyttning av skrotfordon. I motiveringen till definitionen i 2 § 6 punkten förklaras begreppet skrotfordon. 

I 1 mom. föreslås bestämmelser enligt vilka kommunen är skyldig att se till att skrotfordon avlägsnas ur miljön inom kommunens område om skrotfordonets innehavare försummar sin skyldighet enligt avfallslagen att föra fordonet till en ändamålsenlig mottagningsplats. Kommunens skyldighet är sålunda sekundär och kompletterande i förhållande till en skrotfordonsinnehavares skyldighet enligt avfallslagen. Kommunens skyldighet träder i kraft då skrotfordonsinnehavaren haft en skälig tid på sig att föra fordonet till en mottagningsplats.  

Från en privat gårdsplan, ett privat upplagsområde eller ett annat särskilt område som är avsett för privat bruk flyttar kommunen dock ett skrotfordon endast på motiverad begäran av privatområdets ägare. Redan med stöd av den gällande lagstiftningen ingår det i kommunens uppgifter att se till att miljön är trivsam och hålls snygg.  

Enligt 2 mom. i paragrafen kan kommunen lämna in ett skrotfordon som omfattas av producentansvaret direkt till en sådan insamlare eller förbehandlare som avses i 58 § i avfallslagen. Skrotfordon som inte omfattas av producentansvaret, t.ex. mopeder, motorcyklar och lastbilar, överlåter kommunen på det sätt som bestäms i avfallslagen och med stöd av den. Det är i allmänhet ändamålsenligt att flytta ett skrotfordon direkt till producentansvarssystemets avfallshantering eller någon annan avfallshantering utan lagring i syfte att förhindra miljöolägenheter och då lagring av skrotfordon kräver en strängare utrustningsnivå på ett upplagsområde än i fråga om förvaring av funktionsdugliga fordon. Fordonets sista ägare ska anses ha försummat sin skyldighet enligt avfallslagen att föra ett skrotfordon till ändamålsenlig mottagning och att ha avstått från ägandet av fordonet. Den sista ägarens rättsskydd förutsätter alltså inte förvaring i upplag. 

Eftersom kommunen är skyldig att se till att skrotfordon avlägsnas ur miljön ska inte bestämmelserna i avfallslagen om skyldighet att snygga upp ett nedskräpat område tillämpas på vägområden. Tillämpningen av bestämmelsen begränsas till tillämpningen av bestämmelserna om nedskräpning i avfallslagen. Flyttningslagen tillämpas dock inte t.ex. då ett fordon lämnas på ägarens egen gård eller på ett område med markägarens samtycke. Om en sådan situation fortgår kan det bli aktuellt att tillämpa nedskräpningsförbudet i avfallslagen och bestämmelserna om renhållningsansvaret för området i anslutning till nedskräpningsförbudet eller bestämmelserna i markanvändnings- och bygglagen om användningen av en byggplats och lagring utomhus.  

Innan ett skrotfordon flyttas på det sätt som avses i 2 mom. ska det planerade förfarandet, dvs. avsikten att flytta fordonet, meddelas till den sista ägare av fordonet som förts in i trafik- och transportregistret eller någon annan känd ägare eller innehavare. I meddelandet ska ägaren eller innehavaren uppmanas flytta skrotfordonet inom sju dagar vid äventyr att fordonet lämnas in till det system som avses ovan i 2 mom. eller överlåts på något annat sätt. Om ägaren inte är känd ska meddelandet fästas på ett synligt ställe på skrotfordonet. 

Enligt paragrafens 3 mom. behöver det meddelande som avses i 2 mom. inte lämnas om skrotfordonet har brunnit eller bränts eller annars är i sådant skick att det utgör fara för miljön eller människor.  

I 4 mom. finns en allmän hänvisning till skyldigheten för innehavare av skrotfordon att se till att lämna fordonet till en ändamålsenlig mottagningsplats. 

9 §. Öppnande av låsanordning.  

Paragrafens innehåll motsvarar gällande lag. Släpvagnar, motorcyklar och cyklar kan ha låsts fast med kedja eller hänglås vid en ställning, lyktstolpe eller något annat ställe. För hantering av dessa situationer finns det behov att föreskriva om öppnande av låsanordningar. Paragrafens 1mom. ska gälla situationer där man inte behöver gå in ifordonet, utan öppningen av låset gäller en korrekt flyttning av fordonet, att förhindra skador på fordonet eller att ta reda på fordonets ägare eller hur man kan nå denne.  

I vissa situationer är det nödvändigt att också ha tillträde till fordonets kupé och andra utrymmen. Saken ska regleras i 2 mom. i paragrafen. Bilens tekniska konstruktion kan kräva att växeln kopplas ur före flyttningen, så att motorn inte tar skada. Det är också möjligt att myndigheten behöver komma in i bilen för att reda ut vem ägaren eller innehavaren är. Tillträdet till kupén kan vara av betydelse med tanke på hemfriden och skyddet för privatlivet. Det är emellertid nödvändigt att ha tillträde till kupén och bilens andra utrymmen för de ändamål som avses i momentet. I kupén och de andra utrymmena ska det bara vara tillåtet att utföra sådan utredning som behövs för dessa ändamål. Det ska dock inte vara tillåtet att gå in i sådana utrymmen i husvagnar eller husbilar som används för permanent boende.  

10 §. Meddelande om flyttning av fordon och flyttningsbeslut. Paragrafen motsvarar till innehållet den gällande lagen. I paragrafen föreslås bestämmelser om hur flyttningar av fordon ska meddelas och om beslut om flyttning. 

Enligt 1 mom. ska myndigheten meddela fordonets ägare eller innehavare om att den utfört en närflyttning eller lämna ett meddelande om flyttningen på ett synligt ställe på fordonet, t.ex. på vindrutan. Detta kan anses vara en tillräcklig åtgärd när det gäller närflyttningar. Enligt samma moment ska myndigheten göra upp ett protokoll över en utförd närflyttning av ett fordon eller göra någon annan skriftlig anteckning i ett dokument som hänför sig till flyttningsåtgärden och som sparas hos myndigheten. Åtminstone de uppgifter som nämns i 3 mom. ska framgå ur protokollet eller myndighetens andra dokument över flyttningen av ett fordon. Myndigheten ska spara och arkivera uppgifterna på det sätt som krävs i allmänna bestämmelser eller föreskrifter om myndighetshandlingar. 

Enligt 2 mom. ska myndigheten meddela ett skriftligt beslut om en upplagsflyttning, vilket genom vanlig delgivning ska delges den sista ägare som antecknats i fordonstrafikregistret eller någon annan känd ägare eller innehavare på det sätt som föreskrivs i förvaltningslagen (434/2003). Enligt 59 § i förvaltningslagen sker vanlig delgivning per post genom brev till mottagaren, som anses ha fått del av ärendet den sjunde dagen efter det att brevet avsändes, om inte något annat visas. En kopia av beslutet eller en förteckning med de uppgifter som är av betydelse för identifieringen av flyttade fordon ska sändas även till polisen.  

Om fordonets ägare eller dennes adress inte är kända tillämpas på delgivningen bestämmelserna om offentlig delgivning enligt förvaltningslagen. Offentlig delgivning används speciellt när delgivningen inte kan sändas som vanlig eller bevislig delgivning eller när en handling ska delges mer än 30 personer eller när personernas antal är okänt. Offentlig delgivning tillämpas dessutom också när delgivning till utlandet inte har lyckats i enlighet med förvaltningslagen. Enligt 62 § i förvaltningslagen hålls vid offentlig delgivning en handling en viss tid framlagd för mottagaren hos myndigheten. Det ska meddelas i det allmänna datanätet på myndighetens webbplats och vid behov i en tidning där man kan anta att mottagare bäst kan få information om att handlingen finns framlagd. Om det på grund av störning i datakommunikationen eller något annat motsvarande skäl inte går att publicera meddelandet på webbplatsen kan det också meddelas om handlingen i Officiella tidningen. 

Beslut om upplagsflyttning ska fattas utan dröjsmål efter flyttningen. Beslutet ska innehålla en uppmaning om att hämta fordonet från upplaget inom 30 dagar från delfåendet vid äventyr att fordonet övergår i kommunens ägo om det inte har hämtats inom den angivna tiden. Det är viktigt att ägaren eller innehavaren meddelas om detta. Ändring i beslutet får sökas.  

Närmare bestämmelser om när ett fordon övergår i kommunens ägo finns i 13 § i lagen. Bestämmelsen är inte oskälig med tanke på ägaren, eftersom aktuella erfarenheter visar att ägare eller innehavare som tar hand om sina fordon i praktiken hämtar fordon som är i gott skick inom några dagar efter flyttningen då det är fråga om fordon som flyttats på grund av felparkering eller vägarbete. Övergivna fordon eller fordon i dåligt skick hämtas dock i allmänhet inte.  

Enligt den föreslagna bestämmelsen i 3 mom. har alltid den myndighet som utfört flyttningen och som därmed är ansvarig för flyttningsåtgärderna skyldighet att informera om beslutet. Orsaken till att ett fordon flyttas och tillräckliga identifieringsuppgifter för det ska nämnas i beslutet, såsom registernummer och eventuella andra uppgifter som underlättar identifieringen. Dessutom ska platsen varifrån fordonet flyttats och vart det flyttats meddelas tydligt. I beslutet ska också den myndighet som flyttat fordonet nämnas, inklusive kontaktuppgifter, så att ägaren till och innehavaren av det flyttade fordonet tydligt och enkelt får uppgifter om vem de ska ta kontakt med i frågor som gäller flyttningen. I beslutet ska också uppges ett telefonnummer på vilket den som flyttat fordonet eller en företrädare kan nås.  

11 §.Ersättning för flyttningskostnaderna och ersättningsbeslut. Paragrafen motsvarar till innehållet den gällande lagen. 

I 1 mom. föreslås bestämmelser om att fordonets ägare eller innehavare är skyldig att ersätta kostnaderna för ordnandet av flyttningen, själva flyttningen och förvaringen av fordonet samt förvaltningen. Ersättningsansvaret bygger på kostnadsmotsvarighetsprincipen och grundar sig därmed på ersättning av de faktiska kostnader som föranletts av flyttningsarrangemangen, den egentliga flyttningen och hanteringen av fordonet efter flyttningen. Ägaren eller innehavaren kan åläggas att ersätta myndigheten de faktiska kostnaderna också i fall där ägaren eller innehavaren hämtar fordonet innan den bogseringstjänst som kommunen beställt hunnit till platsen. 

Om det framgår att fordonet har använts olovligt av föraren, t.ex. om det är fråga om stöld eller bruksstöld av fordon, tas ersättningen för kostnaderna ut hos fordonets förare. För att detta ska kunna konstateras förutsätts naturligtvis att ägaren eller innehavaren till det flyttade fordonet framlägger en tillräcklig redogörelse, om det inte av andra redogörelser i frågan, till exempel polisens uppgifter såsom brottsanmälan, framgår att det varit fråga om olovlig användning. För att ägaren ska befrias från ersättningsansvaret krävs inte att fordonets förares identitet är känd. Det räcker med ett bevis på att fordonet från första början tagits i bruk olovligt, dvs. mot ägarens vilja.  

Om flyttningen av fordonet har utförts på begäran av en enskild väghållare eller områdesägare är denne skyldig att ersätta de kostnader som flyttningen orsakat kommunen, om inte kommunen kunnat ta ut ersättning för kostnaderna hos fordonets ägare. Till denna del omfattar ersättningsansvaret endast de egentliga flyttningskostnaderna och inte kostnaderna för hantering och förvaring av fordonet efter flyttningen.  

Ersättning för flyttningskostnader för fordon som flyttats på grund av ett evenemang som ordnats på vägen eller vägområdet kan enligt prövning av den myndighet som utfört flyttningen tas ut hos den som ordnar evenemanget. Det här kan ställas som villkor i tillståndet för att ordna evenemanget och kan komma i fråga framför allt i samband med kommersiella evenemang. 

Till den del kommunen på polisens begäran har flyttat ett fordon som tagits i beslag eller annars hamnat hos polisen, och som ägaren eller innehavaren trots polisens uppmaningar inte har hämtat, ansvarar polisen för flyttningskostnaderna om ersättning inte kunnat tas ut hos fordonets ägare. 

Enligt 3 mom. ska den myndighet som genomför flyttningen fastställa kostnadsbeloppet i sitt ersättningsbeslut. Beslutet ska delges den ägare, innehavare eller förare som avses i 1 mom. genom vanlig delgivning i enlighet med förvaltningslagen (434/2003). I 59 § i förvaltningslagen föreskrivs om vanlig delgivning. Enligt bestämmelsen anses mottagaren ha fått del av ärendet den sjunde dagen efter det att brevet avsändes. I praktiken sänds ett tjänstebrev till fordonets ägare och innehavare samt till polisen. Kostnaderna för kungörelse är en del av förvaltningskostnaderna och därför tas ersättning ut av fordonets ägare, innehavare eller förare. Också med tanke på dem är det ändamålsenligt att kungörelsen sköts på ett så ekonomiskt sätt som möjligt.  

Grunderna för de kostnader som kommunen föranletts bestäms i en av kommunen godkänd taxa. Lagen om grunderna för avgifter till staten innehåller bestämmelser om fastställandet av statliga myndigheters avgifter.  

12 §.Uttag av ersättning. Paragrafen motsvarar till innehållet huvudsakligen den gällande lagen. 

Enligt 1 mom. kan ersättning för flyttningskostnaderna tas ut på det sätt som bestäms i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007). Kommunen är inte skyldig att överlåta ett fordon från ett sådant upplag som avses i 3 § förrän kostnaderna enligt 1 mom. är betalda, om inte fullföljdsdomstolen bestämmer något annat. 

Enligt 2 mom. kan förlängd betalningstid för ersättning av kostnaderna beviljas av särskilda skäl. Om det är uppenbart oskäligt att ta ut ersättning för kostnaderna, kan man låta bli att ta ut ersättningen eller sänka ersättningsbeloppet. Om kommunen har fått äganderätt till fordonet, ska fordonets värde beaktas som avdrag då ersättningsbeloppet fastställs. Om ett fordons försäljningspris är högre än de kostnader flyttningen och förvaringen föranlett kommunen, kan den tidigare ägaren på ansökan få skillnaden förutsatt att ansökan lämnas inom ett år efter flyttningen. 

13 §. Överföring av ett fordon i kommunens ägo. Paragrafen motsvarar till innehållet den gällande lagen. Eftersom många inte hämtar flyttade fordon på upplagsplatserna och platserna fylls är det ändamålsenligt att föreskriva att fordon övergår i kommunens ägo på vissa villkor. Enligt 1 mom. föreslås det att fordonet ska övergå i kommunens ägo om ägaren eller innehavaren inte hämtar det inom 30 dagar efter att han eller hon fått del av beslutet om en upplagsflyttning. Efter detta kan kommunen sälja fordonet eller ordna dess fortsatta behandling på annat sätt. Ändring i beslutet om ersättning av flyttningskostnaderna och grunden för flyttningen får sökas i enlighet med 14 §.  

På större orter sker alla flyttningsåtgärder som avses i denna lag inom samma kommuns område. Eftersom flyttningsbeslut också fattas av polisen och NTM-centralen i Lappland och eftersom kommunerna kan ha gemensamma flyttningsupplag, innehåller paragrafen för tydlighetens skull en bestämmelse om i vilken kommuns ägo fordonet övergår. Fordonet övergår i den kommuns ägo inom vars område flyttningen utförts. Det är alltså avgörande inom vilken kommuns område en olycka enligt 4 § har skett, ett fordon har felparkerats enligt 5 §, ett vägarbete har utförts eller ett evenemang har ordnats enligt 6 §, eller ett övergivet fordon enligt 7 § eller ett skrotfordon enligt 8 §, som inte lämnats direkt till en insamlare eller förbehandlare, har hittats. 

Om det enligt 2 mom. finns grundad anledning att anta att fordonet ännu har ett skäligt bytesvärde, eller om det är uppenbart att fordonet inte har övergivits, övergår fordonet i kommunens ägo 60 dagar efter det att ägaren eller innehavaren ska anses ha fått vetskap om flyttningsbeslutet. Enligt 3 mom. övergår fordonet i kommunens ägo först då flyttningsbeslutet har vunnit laga kraft.  

Enligt 4 mom. övergår ett skrotfordon i kommunens ägo då den omhändertar fordonet. Det behövs inget särskilt beslut om att flytta ett skrotfordon eller om överföring av äganderätten till ett skrotfordon. 

14 §.Ändringssökande. Paragrafens innehåll motsvarar huvudsakligen den gällande lagen. Enligt förslaget ska de ändringar som hänför sig till den nya lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019) och som träder i kraft den 1 januari 2020 tas med i paragrafen.  

Enligt 1 mom. får omprövning av ett sådant beslut om flyttning av fordon eller om ersättning av flyttningskostnader begäras i enlighet med förvaltningslagen hos den myndighet som har fattat beslutet.  

I 2 mom. ges en informativ hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden.  

Jämfört med den gällande lagen stryks bestämmelserna om högsta förvaltningsdomstolen i paragrafen. Bestämmelser om besvär över beslut av förvaltningsdomstolen och om besvärstillstånd finns i lagen om rättegång i förvaltningsärenden där besvärstillstånd är utgångspunkten. 

15 §.Behöriga myndigheter. Paragrafens innehåll motsvarar huvudsakligen den gällande lagen. Enligt 1 mom. ansvarar Kommunikationsministeriet för styrningen av de uppgifter som föreskrivs i lagen. 

I 2 mom. föreskrivs det om behöriga myndigheter och deras verksamhetsområde. NTM-centralen ansvarar för uppgifter enligt denna lag för landsvägar och kommunen för gatunät. För enskilda vägar och områden är kommunen behörig myndighet. Polisens uppgifter regleras i lagens 4 och 5 §. Om polisens behörighet gäller dessutom det som föreskrivs någon annanstans i lag.  

Enligt 3 mom. kan den behöriga NTM-centralen avtala med kommunen om att ge kommunen i uppgift att sköta sådana offentliga uppgifter som ankommer på centralen eller själv överta offentliga uppgifter som enligt denna lag ankommer på kommunen. Nämare bestämmelser om NTM-centralens behörighet utfärdas genom förordning av statsrådet. Enligt 15 § i den gällande förordningen (1373/2018) sköter NTM-centralen i Lappland uppgifter enligt lagen om flyttning av fordon som gäller klarläggande av ett fordons ägare och flyttnings- och ersättningsbeslut i fråga om fordon som har lämnats kvar vid landsväg.  

16 §.Ikraftträdande och övergångsbestämmelse. Lagen avses träda i kraft den 1 januari 2020. Genom denna lag upphävs lagen om flyttning av fordon (828/2008). Enligt övergångsbestämmelsen i paragrafen tillämpas på de fordon som har flyttats eller i fråga om vilka ett beslut om flyttning har fattats före denna lags ikraftträdande de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet.  

Domstolslagen 

14 kap. Tjänstgöring vid en annan domstol och förflyttning  

3 §.Jordrättsingenjörers skyldighet att tjänstgöra vid en annan tingsrätt. Enligt 1 mom. kan en tingsrätt som fungerar som jorddomstol förordna en jordrättsingenjör att behandla jordrättsärenden vid en annan tingsrätt som hör till samma samarbetsområde för jordrättsingenjörer än den tingsrätt som jordrättsingenjören är utnämnd vid. I totalrevideringen av lagen om enskilda vägar (L 560-569/2018) har meningsskiljaktigheter som gällt enskilda vägar och som tidigare behandlats av kommunala vägnämnder styrts till allmänna domstolar för att behandlas som tvister så att behandlingen av ärendena har koncentrerats hos tingsrätter som fungerar som jorddomstolar.  

I 65 § i lagen om enskilda vägar i lagförslag 3 har det föreslagits en ändring så att en jordrättsingenjör kan delta i beredningen av ärenden som gäller klandertalan mot ett beslut av ett väglags stämma eller konstituerande stämma i tingsrätten. Eftersom det i sak dock inte är fråga om ett jordrättsärende kan en jordrättsingenjör inte förordnas att delta i behandlingen av ärendet med stöd av 14 kap. 3 § i den nuvarande domstolslagen. Det föreslås därför att 1 mom. ändras så, att ett förordnande också kan gälla ärenden enligt lagen om enskilda vägar som behandlas av tingsrätten. Ändringen påverkar inte bestämmelserna om tingsrättens sammansättning. Den behöriga sammansättningen för tingsrätten i dessa tvister fastställs enligt 2 kap. i rättegångsbalken och 65 § i lagen om enskilda vägar. 

I paragrafens 2 och 3 mom. föreslås det inga ändringar. 

Tingsrätten fungerar inte som jorddomstol när den behandlar ett ärende enligt 65 § i lagen om enskilda vägar, och därför bör även paragrafens rubrik ändras.  

Lagförslag som gäller ändringssökande och hänvisningar till EU-direktiv 

Lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019) träder i kraft den 1 januari 2020 och kräver att motsvarande ändringar görs i de gällande lagarna. I denna proposition föreslås det att paragraferna om ändringssökande ändras i 36 lagförslag enligt tabellen nedan. Ändringarna är tekniska. 

Onödiga överlappningar med lagen om rättegång i förvaltningsärenden stryks i lagarna, och man vill förenhetliga bestämmelserna om ändringssökande med den lagen. Bestämmelser om besvärstillstånd finns i lagen om rättegång i förvaltningsärenden, där det är utgångspunkten, och därför behöver detta inte längre regleras i speciallagar. Bestämmelserna om besvär hos högsta förvaltningsdomstolen och besvärstillstånd stryks i lagarna. Konstruktionen ”på det sätt som” ska undvikas i författningstexter eftersom den lämnar rum för tolkning, trots att den tidigare har använts i vissa modeller. Saken korrigeras i lagarna. I bestämmelserna om begäran om omprövning stryks onödiga överlappningar med förvaltningslagen.  

Dessutom föreslås ändring av två hänvisningar till EU-direktiv. I 22 a § i lagen om fartygs tekniska säkerhet och säker drift av fartyg (1686/2009) fogas det till en hänvisning till Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1629 av den 14 september 2016 om tekniska krav för fartyg i inlandssjöfart, om ändring av direktiv 2009/100/EG och om upphävande av direktiv 2006/87/EG. Direktiv 2009/100/EG om ömsesidigt erkännande av fartcertifikat för fartyg i inlandssjöfart är delvis i kraft. Båda direktiven är i kraft i Finland efter ändringen, men de tillämpas inte på inlandssjöfart om inte något annat föreskrivs någon annanstans i lagstiftningen. I definitionerna i 2 § i miljöskyddslagen för sjöfarten (1672/2009) korrigeras hänvisningen till den ovan nämnda ändringen av direktivet om inlandssjöfart (EU) 2016/1629 och begreppet korrigeras.  

Tabell 

Tabell 10: Tabell över tekniska ändringar av bestämmelser 

7  Bestämmelser på lägre nivå än lag

Statsrådets förordningar och ämbetsverkets föreskrifter om beredskap  

I 100 § 3 mom. i lagen om trafiksystem och landsvägar och i 171 § 2 mom. i spårtrafiklagen ska det ingå ett bemyndigande enligt vilket närmare bestämmelser om den beredskap för störningar under normala förhållanden och för undantagsförhållanden som avses i paragrafernas 1 mom. får utfärdas genom förordning av statsrådet. Dessutom får Transport- och kommunikationsverket meddela noggrannare tekniska föreskrifter om det närmare innehållet i och uppgörandet av beredskapsplanen. I 100 § i lagen om trafiksystem och landsvägar finns i nuläget ett normgivningsbemyndigande för närmare föreskrifter om den beredskapsplanering som krävs av väghållaren och närings-, trafik- och miljöcentralen för att säkerställa att förberedelserna är enhetliga i hela landet och att de tillgodoser de behov som gäller undantagsförhållanden och störningar i de normala förhållandena på landsvägar. Också 171 § i spårtrafiklagen innehåller i nuläget behörighet för Transport- och kommunikationsverket att meddela närmare föreskrifter om ordnandet av beredskapsplaneringen för beredskap inför undantagsförhållanden och störningar under normala förhållanden. Ändringarna överensstämmer med de bemyndiganden om föreskrifter på lägre nivå som gäller bestämmelsen om beredskapsskyldighet för innehavare av person- eller godstrafiktillstånd (18 §), inom järnvägstrafiken (58 §), den spårbundna stadstrafiken (66 §) och lufttrafiken (129 §) i lagen om transportservice samt i 60 § i luftfartslagen. Dessa bemyndiganden har föreskrivits i regeringens proposition i samverkan med grundlagsutskottet (RP 157/2018 rd, GrUU 42/2018 rd, KoUB 39/2018 rd). 

Genom ändringarna lyfts å ena sidan bemyndigandet om beredskap upp på nivån förordning av statsrådet och å andra sidan preciseras och avgränsas det normgivningsbemyndigande som blir kvar till att gälla enbart närmare och till karaktären tekniska föreskrifter om innehållet i och utarbetandet av beredskapsplan. Tillämpningsområdet för bemyndigandena blir noggrannare avgränsade än tidigare, och arten av dem graderas enligt innehållet så att endast material som till saken är av smärre betydelse och som kräver normering av teknisk natur i fortsättningen omfattas av normgivningsbemyndigandet. 

Som följd av de ändringar som föreslås i 100 § 1 och 2 mom. i lagen om trafiksystem och landsvägar anges grunderna för beredskapsskyldigheter också bättre i lag än tidigare. Grundläggande bestämmelser om beredskapsskyldighet finns redan nu i paragrafens 1 mom., och preciseras ytterligare genom detta förslag. Paragrafens 2 mom. innehåller för sin del grundläggande bestämmelser om skyldigheten att utarbeta beredskapsplan.  

Statsrådets förordning om transporttillstånd  

Det föreslås att 190 § 2 mom. i lagen om transportservice ska utökas med ett bemyndigande att utfärda förordning om beviljande av transporttillstånd till avtalslösa stater. Huvudregeln för behörigheten för utfärdandet av förordningar är att statsrådet utfärdar förordningar om de ärenden som samhälleligt sett är viktigast. De stater med vilka transporttillstånd utbyts regleras genom förordning av statsrådet. Det har till exempel kommit kinesiska fordon till en del europeiska stater även om det inte funnits kontakter till Finland. Det kan också uppstå behov av transporter från andra avtalslösa stater i Europas närområde, som inte heller hör till systemet med CEMT-tillstånd. Transport- och kommunikationsverket ska inte ha prövningsrätt i ärendet. Det ska anges mer ingående om de stater som är föremål för transporttillstånd och som Finland inte har något fördrag om saken med genom förordning av statsrådet.  

Det ska också regleras om typer av tillstånd, och vid behov kan villkoren förenas med krav på fordonens kvalitet, till exempel i fråga om utsläpp, genom förordning av statsrådet. 

8  Ikraftträdande

Lagarna avses träda i kraft den 1 januari 2020. Lagarna om ändring av lagen om trafiksystem landsvägar samt av banlagen föreslås emellertid träda i kraft den 1 februari 2020. 

9  Verkställighet och uppföljning

Ändringarna i lagen om trafiksystem och landsvägar och i banlagen om växelverkan i fråga om väg-, ban- och utredningsplaner, framläggande och information kräver marginell anpassning i planeringsprocessen till de nya kraven samt vissa ändringar om saken på de ansvariga myndigheternas webbplatser såvitt det inte ännu finns någon del som gäller kungörelser på webbplatsen. Dessutom är det viktigt att fortsätta och främja vägplaneringens övergång till att baseras på elektroniska förfaringssätt och plattformer för att helhetsprocessen i fortsättningen ska fungera så effektivt som möjligt. Den nya uppgiften som föreslås för Transport- och kommunikationsverket om informationsstyrning av NTM-centralerna förutsätter fördelning av resurser i verket och uppföljning av NTM-centralernas verksamhet i ärenden som gäller offentlig persontrafik och enskilda vägar.  

När Transport- och kommunikationsverket tar över rollen som gäller enskilda vägar på det sätt som avses kommer det i synnerhet i inledningsfasen att kräva samarbete till exempel med NTM-centralen i Mellersta Finland och verket för att till exempel informationen om hanteringen av understödshelheten ska fås korrekt överförd. Verket kan ha behov av att skapa nätverksliknande arbetssätt för samarbetet också med de andra centrala aktörerna i frågor som gäller enskilda vägar. 

10  Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning

Bestämmelser om ändringssökande  

I propositionen föreslås det ändringar i bestämmelserna om ändringssökande i lagarna. Lagen om rättegång i förvaltningsärenden träder i kraft den 1 januari 2020. I regeringens proposition (RP 29/2018 rd) om ärendet utvidgades framställandet av besvär som gäller förvaltningsbeslut i förvaltningsdomstolen oberoende av den organisatoriska ställningen hos myndigheten som fattat beslutet. Också andra än myndigheter som sköter offentliga förvaltningsuppgifter som avses i 124 § i grundlagen jämställs med myndigheter över vilkas förvaltningsbeslut man får anföra besvär i förvaltningsdomstolen.  

Ändringarna som ingår i lagförslagen motsvarar för ändringssökandets del den lagstiftning som ändras. Genom ändringarna tryggas bättre än tidigare en parts rätt som avses i 21 § 1 mom. i grundlagen och artikel 6.1 i Europeiska människorättskonventionen att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan.  

Flyttning av fordon 

I propositionen föreslås att det stiftas en ny lag om flyttning av fordon, som till sitt huvudsakliga innehåll motsvarar den gällande lagen. De bestämmelser som föreslås har beröringspunkter med skyddet av äganderätten och av fri rörlighet som tryggas som grundläggande rättigheter enligt grundlagen.  

När den gällande lagen stiftades konstaterades det i regeringens proposition (RP 78/2008 rd) att det i regeringens proposition om lagen om skrotfordon på sin tid fästes uppmärksamhet vid lagförslagets lagstiftningsordning. I motiveringarna till regeringens proposition om lagen om skrotfordon konstaterades det att bestämmelserna om flyttning inte krävde grundlagordning. Enligt propositionen krävde bestämmelserna om äganderätt till ett övergivet fordon inte grundlagordning "enär ett övergivet fordon icke har någon ägare”. I fråga om flyttningar av andra orsaker än att ett fordon övergivits är orsaken till flyttningen enligt propositionen ”den för det allmännas intresse skadliga störningen, och ägaren förlorar sin äganderätt först efter det att han fått tillfälle att avhämta sin egendom.” Sedvanlig lagstiftningsordning ansågs vara tillräcklig, och lagen stiftades därför i sedvanlig lagstiftningsordning. Som ytterligare motivering nämndes att även lagen om hittegods har stiftats i sedvanlig lagstiftningsordning.  

Enligt 15 § i grundlagen är vars och ens egendom tryggad. Vid flyttningar av fordon och framför allt då äganderätten till ett fordon övergår till kommunen ingriper man i fordonsägarens rätt till ägande som en av de grundläggande fri- och rättigheterna. 

De flesta fordon omfattas av registreringsskyldighet, varför det i princip är möjligt att få reda på ägaren. Enligt 216 § 1 mom. 2 punkten i lagen om transportservice (320/2017) för Transport- och kommunikationsverket ett elektroniskt trafik- och transportregister som innehåller uppgifter om fordon, luftfartyg, fartyg och farkoster, järnvägsmateriel samt anordningar som har samband med dem (trafikmedel). I 8 § i fordonslagen (1090/2002) föreskrivs det om skyldigheten att registrera ett motordrivet fordon och en släpvagn som kopplas till det eller till dess släpvagn, och om undantag i lagens 64 a §. I trafik- och transportregistret ska fordonets ägare uppges, men registreringen skapar inte äganderätten, utan ett slags antagande om ägande. Det är den nya ägaren som ska anmäla ägarbytet till registret, och om skyldigheten försummas blir föråldrade uppgifter kvar i registret. Framför allt när det är fråga om övergivna fordon kan ägaruppgifterna i registret vara felaktiga och föråldrade.  

Flyttningen av ett fordon utförs alltid av en myndighet eller av någon som har en myndighets fullmakt. I enlighet med det som föreslås i 4 § har ett fordons ägare eller innehavare efter en trafikolycka två dygn på sig att agera innan flyttningen genomförs. Fordon som parkerats i strid med bestämmelsen om parkering i 5 § i lagförslaget flyttas inom två dygn från det att fordonet parkerades. I praktiken börjar denna tidsperiod från den tidpunkt då myndigheten upptäcker den felaktiga parkeringen. Med beaktande av att fordonets förare har agerat klandervärt och genom sin parkering orsakat andra fordonsägare olägenhet kan flyttningen och tidpunkten för den anses vara godtagbara. Den som lämnat ett skrotfordon på vägen har försummat sin skyldighet som avses i avfallslagen.  

En upplagsflyttning är av större betydelse och har mera omfattande följder än en närflyttning. Beslutet om att flytta ett fordon, inklusive uppmaning att hämta fordonet och upplysning om att egendomen kan överföras, ska delges ägaren eller innehavaren som vanlig delgivning, varför flyttningen inte kommer som en överraskning. Om man inte kan få reda på ägaren tillämpas bestämmelserna om offentlig delgivning enligt förvaltningslagen på delgivningen. Efter att beslutet delfåtts har ägaren eller innehavaren 30 dagar på sig att hämta fordonet från upplaget. Enligt allmän livserfarenhet kan ägaren eller innehavaren hämta sin egendom inom denna tid. I allmänhet sköter någon nära anhörig eller någon som bor i närheten ärenden och går igenom posten för personer som bor en del av året utomlands eller vårdas på sjukhus. 

Att ett fordon övergår i kommunens ägo är av stor betydelse med tanke på äganderätten. Å andra sidan är förfarandet till denna del det samma i den gällande lagen. Det att ett fordon överges är i de flesta fall ett tecken på att föremålet antingen inte har någon ägare eller att ägaren inte är intresserad att ha kvar sitt föremål. Om ägaren inte hämtar sitt fordon ska kommunen svara för kostnaderna för flyttningen, förvaringen och förvaltningen. Anmälningarna om flyttning av fordon har ökat, och över hälften av anmälningarna leder till upplagsflyttning. Därför är det skäligt att sätta en tidsgräns för förvaringen. Av ovan nämnda orsaker är en tid på 30 dagar skälig. 

Lagförslaget har också beröringspunkter med rörelsefriheten, men inte med dess kärnområden. Den som använder bil för att förflytta sig kan antas ta hand om sitt trafikmedel. Genom de föreslagna bestämmelserna tryggas också en sund miljö. Fordonsägarens rättsskydd garanteras genom bestämmelsen om ändringssökande.  

I 9 § i den lag som föreslås finns det också beröringspunkter med skyddet av hemfriden. Ett fordon eller en släpvagn kan enligt grundlagsutskottets tolkning (GrUU 6/1998) inte anses vara ett utrymme som omfattas av hemfriden, men en husvagn eller en husbil ligger i ett slags gränsområde vad hemfriden beträffar (GrUU 17/1998). Bestämmelsen om öppnande av lås är i enlighet med grundlagsutskottets ställningstagande begränsad så, att den inte ger tillträde till utrymmen som används för boende av permanent natur.  

Växelverkan i planeringen av trafikleder och offentliga kungörelser  

I fråga om växelverkan och kungörelser som gäller vägplanering övergår man i enlighet med bestämmelserna om offentliga kungörelser i förvaltningslagen i princip till elektronisk praxis. Bestämmelserna om offentliga kungörelser har betydelse speciellt ur perspektivet rättsskydd och god förvaltning enligt 21 § i grundlagen. De bestämmelser som föreslås har dessutom betydelse med tanke på tillgodoseendet av rätterna att ta del enligt 2 § 2 mom., 14 § och 20 § 2 mom. samt principen om jämlikhet enligt 6 § i grundlagen. I regeringens proposition som gäller offentliga kungörelser och förfarandet vid offentlig delgivning (RP 239/2018 rd) behandlas vilket förhållande lagstiftningen om offentlig kungörelse har till dessa bestämmelser i grundlagen. 

Att informera om en sak enbart i det allmänna datanätet är med tanke på grundlagen inte alltid tillräckligt för att trygga de personers tillgång till information och möjligheter att påverka som inte har tillgång till egen dator och internet-förbindelse. Enligt förvaltningslagen ska även andra sätt att informera, såsom att annonsera i tidningar, kunna användas vid behov, och dessutom ska det i de kommuner där föremålet för planering är beläget informeras om att planerna hålls tillgängliga genom kommunal underrättelse. På så sätt säkerställs parternas och allmänhetens delfående. Myndigheten ska också överväga att utöver elektronisk kungörelse utnyttja andra metoder för delgivning från fall till fall.  

Utöver övergången som gäller förfarandet för offentlig kungörelse förbättras samtidigt också ställningen för ägarna och innehavarna till fastigheter på planens verkningsområde genom att förfarandet för den kompletterande informationen till dem ändras till att ske som vanlig delgivning i enlighet med förvaltningslagen och att gälla alla fastighetsägare, vilkas fastigheter påverkas av omedelbara konsekvenser av planen som närmare fastställs i lagen, på planens verkningsområde. När man dessutom från att kungöra i kommunerna övergår till praxisen att de myndigheter som ansvarar för planerna kungör på sina webbplatser utvidgas kravet på information till ägare och innehavare av fastigheter på ett verkningsområde till att gälla också andra än personer som bor i en annan kommun. Väg- och järnvägsplaner berättigar till inlösen av de områden och rättigheter som anvisas i planen vilket innebär att man inkräktar på kärnan i egendomsskyddet som tryggas i 15 § i grundlagen. Med tanke på parternas rättssäkerhet är det därför viktigt att säkerställa att de får information om att en plan hålls tillgänglig och möjlighet att göra anmärkningar via delgivning på ett sätt som når personerna direkt.  

Handlingar som rör väg-, järnvägs- och utredningsplaner kan innehålla personuppgifter eller andra uppgifter som ingår i skyddet av privatlivet såsom uppgifter om fastigheter som kan förknippas med personer. Med hänsyn till skyddet för personuppgifter och för privatlivet är det viktigt att endast personuppgifter som är nödvändiga med tanke på tillgången till information publiceras i handlingar som blir offentliga på webben (t.ex. GrUU 63/2014 rd). Detta grundar sig också 62 b § i förvaltningslagen på. Paragrafen, som träder i kraft den 1 januari 2020, är direkt tillämplig på de ärenden som ska delges genom offentlig kungörelse enligt 62 a § i förvaltningslagen och gör det möjligt att trots bestämmelserna i 16 § 3 mom. i offentlighetslagen i kungörelser och i kungjorda handlingar offentliggöra personuppgifter som är nödvändiga med tanke på tillgången till information. 

I regeringens proposition RP 239/2018 rd behandlas den relation som regleringen om offentliga kungörelser har till offentlighetsprincipen enligt 12 § 2 mom. i grundlagen, tryggat privatliv enligt 10 § 1 mom. i grundlagen och lagstiftningen om skydd för personuppgifter, särskilt EU:s allmänna dataskyddsförordning. (Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG). 

Den allmänna dataskyddsförordningen är direkt tillämplig lagstiftning i medlemsstaterna. Även enligt artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska skyddet för privat- och familjeliv, bostad och kommunikationer respekteras. I artikel 5 i den allmänna dataskyddsförordningen föreskrivs det om principer för behandling av personuppgifter. Sådana principer är enligt artikel 5.1 laglighet, korrekthet och öppenhet, ändamålsbegränsning, uppgiftsminimering, korrekthet, lagringsminimering samt integritet och konfidentialitet. I artikel 6 föreskrivs det närmare om vad som avses med att behandlingen av personuppgifter ska vara lagenlig. Enligt artikel 6.1 c är behandling av personuppgifter laglig, om behandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige, och enligt artikel 6.1 e om behandlingen är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning. Dessa grunder för behandlingen ska enligt artikel 6.3 fastställas i enlighet med unionsrätten eller en medlemsstats nationella rätt som den personuppgiftsansvarige omfattas av. Enligt artikel 86 får personuppgifter i allmänna handlingar som förvaras av en myndighet för utförande av en uppgift av allmänt intresse lämnas ut av myndigheten i enlighet med den medlemsstats nationella rätt som myndigheten omfattas av, för att jämka samman allmänhetens rätt att få tillgång till allmänna handlingar med rätten till skydd av personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen. 

I planeringen av vägar och järnvägar enligt lagen om trafiksystem och landsvägar samt banlagen samlas personuppgifter in och behandlas till exempel i samband med uppgifter om ägare av fastigheter på planeområdet och förfarandet med växelverkan enligt lagen. Behandlingen av personuppgifter grundar sig på fullgörandet av rättsliga förpliktelser enligt artikel 6.1 c och på utförandet av en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i myndighetsutövning enligt artikel 6.1. e i allmänna dataskyddsförordningen när trafikleder planeras. Enligt principerna i allmänna dataskyddsförordningen ska man sträva efter att minimera publicerandet av onödiga personuppgifter till exempel vid framläggande även om de inte skulle vara sekretessbelagda enligt offentlighetslagen. När offentliga kungörelser verkställs ska man i fortsättningen dessutom följa bestämmelserna i 62 b § i förvaltningslagen. Enligt den publiceras i fråga om personuppgifter endast sådana personuppgifter som är nödvändiga för tillgången till information, och personuppgifterna ska avlägsnas från datanätet efter att tiden när kungörelsen och det dokument som ska kungöras ska vara tillgängliga har löpt ut. 

Utfärdande av förordning och överföring av lagstiftningsbehörighet  

Enligt 80 § 1 mom. i grundlagen kan statsrådet utfärda förordningar med stöd av ett bemyndigande i grundlagen eller i någon annan lag. Genom lag skall dock utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen i övrigt hör till området för lag. Enligt 80 § 2 mom. i grundlagen kan även andra myndigheter genom lag bemyndigas att utfärda rättsnormer i bestämda frågor, om det med hänsyn till föremålet för regleringen finns särskilda skäl och regleringens betydelse i sak inte kräver att den sker genom lag eller förordning. Tillämpningsområdet för ett sådant bemyndigande skall vara exakt avgränsat. Dessutom härrör det från grundlagen att de ärenden som behörigheten gäller ska fastställas noggrannt i lag. Det har varit praxis i grundlagsutskottets utlåtanden att kräva att bemyndigandebestämmelser i lag ska vara exakta och noggrant avgränsade (GrUU 16/2002 rd, s 2, GrUU 19/2002 rd, s. 5, GrUU 1/2004 rd, s. 2 och GrUU 17/2010 rd, s. 2). 

Propositionen innehåller bemyndigandebestämmelser som beskrivs i punkten ”bestämmelser på lägre nivå än lag”. Av dem gäller största delen närmare bestämmelser som ska utfärdas genom förordning av statsrådet. Dessutom ska vissa detaljer och omständigheter av teknisk natur regleras genom föreskrifter av Transport- och kommunikationsverket. I de bemyndiganden att utfärda förordningar och föreskrifter som föreslås i propositionen regleras inte grunder för individens rättigheter, skyldigheter eller grundläggande rättigheter.  

Huvuddelen av de bemyndiganden att utfärda förordning och föreskrifter som föreslås gäller lagen om trafiksystem och landsvägar och spårtrafiklagen. Bemyndigandena motsvarar gällande lagstiftning. Genom förordning utfärdas föreskrifter som till karaktären är rätt tekniska och detaljerade. I 80 § 2 mom. i grundlagen anges möjligheten att genom lag bemyndiga andra myndigheter att utfärda rättsnormer i bestämda frågor (Grundlagsutskottets betänkande om reform av grundlagen, GrUB 10/1998 rd). Enligt bestämmelsen kan myndigheter genom lag bemyndigas att utfärda rättsnormer i bestämda frågor, om det med hänsyn till föremålet för regleringen finns särskilda skäl och regleringens betydelse i sak inte kräver att den sker genom lag eller förordning. Dessutom skall enligt grundlagen tillämpningsområdet för ett sådant bemyndigande vara exakt avgränsat. Ett särskilt skäl för att reglera om normgivningsrätt för en myndighet är bland annat en teknisk reglering av smärre detaljer (GrUU 52/2001 rd, GrUU 46/2001 rd), som inte inbegriper prövningsrätt i någon större utsträckning (GrUU 43/2000 rd). De ärenden som omfattas av ett normgivningsbemyndigande skall vara noggrant fastställda i lag och tillämpningsområdet skall vara exakt avgränsat (RP 1/1998 rd). 

Tillämpningsområdet för de bemyndiganden som föreslås i propositionen är noggranna och exakt avgränsade, och anses inte stå i strid med grundlagen. Propositionen har inte samband med omständighet som är särskilt svåra med tanke på grundlagen.  

På de grunder som anges ovan föreslås det att lagförslagen behandlas i vanlig lagstiftningsordning.