1.1  Bakgrund

Bakgrunden till beredningen av propositionen utgörs av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1174 av den 11 april 2024 om ändring av direktiv 2014/59/EU och förordning (EU) nr 806/2014 vad gäller vissa aspekter av minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder (det så kallade Daisy Chain 2-direktivet ). Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1174 om ändring av direktiv 2014/59/EU och förordning (EU) nr 806/2014 vad gäller vissa aspekter av minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder Daisy Chain 2-direktivet förutsätter nationellt genomförande till den del som direktiv 2014/59/EU Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (nedan resolutionsdirektivet ) ändrades genom det.  

Det har föreskrivits om Daisy Chain-avdragssystemet i det tidigare ändringsdirektivet (EU) 2019/879 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/879 om ändring av direktiv 2014/59/EU vad gäller kreditinstituts och värdepappersföretags förlustabsorberings- och rekapitaliseringskapacitet och om direktiv 98/26/EG och i förordning (EU) 2019/877 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/877 om ändring av förordning (EU) nr 806/2014 vad gäller kreditinstituts och värdepappersföretags förlustabsorberings- och rekapitaliseringskapacitet . Genom dessa ändringar föreskrevs att det interna minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder ( MREL-kravet ), dvs. det MREL-krav som är tillämpligt på institut och enheter som är dotterföretag till resolutionsenheter men som själva inte är resolutionsenheter, får uppfyllas av dessa institut och enheter med hjälp av instrument som emitterats till och köpts av resolutionsenheten, antingen direkt eller indirekt genom andra enheter i samma resolutionsgrupp.  

Detta ändrades senare genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2036 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2036 om ändring av förordning (EU) nr 575/2013 och direktiv 2014/59/EU vad gäller tillsynsbehandlingen av globala systemviktiga institut med en resolutionsstrategi med flera ingångspunkter och metoder för den indirekta teckningen av instrument som är kvalificerade för att uppfylla minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder , genom vilken särskilda avdragsregler infördes när det gäller en indirekt teckning av instrument som är kvalificerade för att uppfylla det interna MREL-kravet. Ändringsakten innehöll dessutom en översynsskyldighet för kommissionen. Kommissionen skulle se över effekterna av den indirekta teckningen av instrument som är kvalificerade för att uppfylla MREL-kravet på lika villkor mellan olika typer av bankkoncernstrukturer, samt bedöma huruvida enheter som själva inte är resolutionsenheter bör tillåtas att uppfylla MREL-kravet på konsoliderad basis.  

Dessutom ombads kommissionen bedöma huruvida MREL-kravet ska tillämpas på sådana enheter som i händelse av fallissemang ska bli föremål för nationella insolvensförfaranden.  

Kommissionen antog den 18 april 2023 ett förslag till lagstiftning baserat på kommissionens översyn.  

Bakom propositionen ligger dessutom kompletteringsbehov som upptäckts i samband med genomförandet av det tidigare resolutionsdirektivet (särskilt (EU) 2019/879). I praktiken har kompletteringsbehov upptäckts även i lagen om myndigheten för finansiell stabilitet (1195/2014), som skulle främja Verket för finansiell stabilitets (nedan även verket ) verksamhet när det utövar sina befogenheter.  

1.2  Beredning

Beredningen av EU-rättsakten

Kommissionen antog den 18 april 2023 lagstiftningsförslaget COM/2023/229 final till Europaparlamentets och rådets om direktiv om ändring av direktiv 2014/59/EU och förordning (EU) nr 806/2014 vad gäller vissa aspekter av minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder. Kommissionens förslag COM/2023/229 final; https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=CELEX%3A52023PC0229 Förslaget till lagstiftning var en del av en större förslagshelhet som gällde bestämmelserna om resolution och insättningsgaranti för banker. Det gjordes en konsekvensbedömning av det föreslagna lagstiftningspaketet där också ändringarna i Daisy Chain-avdragssystemet behandlades i någon mån. Kommissionens konsekvensbedömning SWD(2023) 225 final: https://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/?uri=CELEX:52023SC0225 

Angående förslaget till lagstiftningen överlämnades statsrådets skrivelse U 21/2023 rd U 21/2023 rd: https://www.eduskunta.fi/SV/vaski/Kirjelma/Sidor/U_21+2023.aspx till riksdagen. Riksdagens ekonomiutskott lämnade sitt utlåtande EkUU 10/2023 rd Ekonomiutskottets utlåtande EkUU 10/2023 rd och stora utskottet sitt utlåtande StoURS 59/2023rd om saken.  

Förhandlingarna om Daisy Chain 2-direktivet framskred snabbare än de andra förslagen i helheten som gäller bestämmelser om resolution och insättningsgaranti för banker och direktivet antogs den 11 april 2024. De ändringar i resolutionsdirektivet 2014/59/EU som föreskrivs i Daisy Chain 2-direktivet förutsätter nationellt genomförande och de ska genomföras i den nationella lagstiftningen senast den 13 november 2024. 

Beredningen av propositionen

Regeringspropositionen har beretts som tjänsteuppdrag vid finansministeriet. Beredningsunderlaget till propositionen har funnits till påseende i projektportalen med identifieringskoden VM087:00/2024. Projektportalen VM087:00/2024: https://vm.fi/sv/projekt?tunnus=VM087:00/2024  

Utkastet till proposition har varit på remiss 31 maj–5 juli 2024. Yttranden begärdes av justitieministeriet, Verket för finansiell stabilitet, Finlands Bank, Finansinspektionen, Finanssiala ry, VTS-fonden samt 24 banker och värdepappersföretag som omfattas av resolutionslagens tillämpningsområde. Sex aktörer yttrade sig, av vilka Finlands Bank konstaterade att banken inte har något att yttra om propositionen, och Finanssiala ry konstaterade att föreningen inte avger ett eget yttrande om propositionen. De övriga remissvaren behandlas i avsnitt 6 i propositionen. 

4.1  De viktigaste förslagen

Det föreslås att Daisy Chain 2-direktivet genomförs genom propositionen. Till resolutionslagen fogas en bestämmelse om MREL-kraven på institut som blir föremål för solvensförfarande. Dessutom föreslås att bestämmelserna om MREL-krav på mellanvarande enheter enligt direktivet kompletteras framför allt i 8 kap. 7 e §, samt genom att flytta en del av kraven i den nuvarande 7 e § till en ny 7 f §, till vilken också fogas de nya omständigheter som Daisy Chain 2-direktivet förutsätter i fråga om skuldinstrument som kan användas för att uppfylla MREL-kravet. 

I resolutionslagen görs också andra mer tekniska preciseringar av genomförandet av det tidigare resolutionsdirektivet.  

Det föreslås att lagen om myndigheten för finansiell stabilitet ändras så att beslut om skyldighet att betala insättningsgarantiersättningar inte behöver meddelas i den officiella tidningen och så att verket får överföra vissa biträdande uppgifter till en tjänsteleverantör. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

För närvarande fastställs MREL-kravet för sådana institut som vid fallissemang ska bli föremål för nationellt insolvensförfarande till det belopp som behövs för att täcka förlusterna. Denna andel för att täcka förlusterna motsvarar vanligtvis i praktiken institutets kapitalbaskrav. Detta innebär att ett institut som blir föremål för insolvensförfarande kan uppfylla MREL-kravet genom att uppfylla kapitalbaskravet, och MREL-kravet tillför inget som helst mervärde och ingen som helst ytterligare buffert för krissituationer i institutet. Uppföljningen av att MREL-kravet är uppfyllt tillför inte heller något mervärde för resolutionsmyndigheten, eftersom banktillsynsmyndigheten, Finansinspektionen, följer att kravet är uppfyllt som ett led i tillsynen. 

Upprättandet av MREL-beslut orsakar dock en del administrativt arbete för verket, som skulle försvinna om verket i regel inte behöver fastställa ett MREL-krav för institut som blir föremål för insolvensförfarande. Detta betyder att antalet MREL-beslut som verket utfärdar sannolikt skulle minska med ungefär tio. Ändringens konsekvenser för verkets arbetsbörda är dock i praktiken små och påverkar inte verkets personalresurser.  

Ändringen har ingen praktisk inverkan på de krav som de institut som blir föremål för insolvensförfarande ska uppfylla, eftersom MREL-kravet på det sätt som konstaterats ovan i första hand har motsvarat kapitalbaskravet. Direktivändringen har ingen inverkan på det egentliga kapitalbaskravet som det föreskrivs om i tillsynsbestämmelserna.  

I Finland finns inga sådana bolag som de mellanvarande enheter som avses i Daisy Chain 2-direktivet och för vilka ett internt MREL-krav på konsoliderad nivå skulle kunna fastställas.  

Möjlighet för Verket för finansiell stabilitet att överföra vissa biträdande uppgifter till en extern tjänsteleverantör främjar t.ex. informationen till kunder och insättare och tillgodoseendet av deras rättigheter i en resolutionssituation eller i en situation då insättningsgarantiersättningar ska betalas. Då kan fler personer t.ex. besvara förfrågningar som riktas till verket och ge råd i situationen. Överföringen av uppgifter orsakar kostnader för verket i enlighet med det avtal som ingås med tjänsteleverantören.  

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

Medlemsstaterna har inget nationellt handlingsutrymme vid genomförandet av Daisy Chain 2-direktivet. 

5.2  Handlingsmodeller som används eller planeras i andra medlemsstater

På grund av den brådskande tidtabellen för att genomföra Daisy Chain 2-direktivet är det inte känt hur andra medlemsstater kommer att genomföra direktivet.  

Enligt den tidigare konsekvensbedömningen finns det inom bankunionen sammanlagt 10 banker i sex medlemsstater som har en sådan mellanvarande enhet som avses i bestämmelserna och för vilken ett internt MREL-krav på konsoliderad basis skulle kunna fastställas. Siffrorna baserar sig på uppgifter från slutet av 2021. 

7.1  Lagen om resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag

1 kap. Allmänna bestämmelser 

3 §. Definitioner. Hänvisningen i 1 mom. 30 punkten ändras så att den avser de nya 7 f § 1 mom.och 7 h §, där det föreskrivs om kvalificerade skulder som uppfyller MREL-kravet. I övrigt motsvarar paragrafen den gällande bestämmelsen.  

2 kap. Resolutionsplan 

6 §. Vad en koncernresolutionsplan ska innehålla. Det föreslås att paragrafen utökas med ett nytt 4 mom. för att komplettera genomförandet av 33.3 i resolutionsdirektivet. Bestämmelsen gäller s.k. ”mellanvarande enheter”, som i koncernens resolutionsplan ska identifieras som resolutionsenheter. Bestämmelsen är tillämplig på mellanvarande enheter som är finansiella holdingbolag och vilkas moderföretag är holdingbolag med blandad verksamhet. Den mellanvarande enheten ska direkt eller indirekt genom en annan enhet inneha ett dotterbolag som hör till samma koncern och som är ett institut. Utöver att den mellanvarande enheten ska definieras som en resolutionsenhet i resolutionsplanen ska resolutionsåtgärderna avse denna mellanvarande enhet i en krissituation.  

3 kap. Bedömning av avvecklings- och omorganiseringsmöjligheter 

4 §. Undanröjande av hinder för avveckling av ett institut och omorganisering av verksamheten. Det föreslås att till 2 mom. 1 punkten fogas ett omnämnande av buffertkravet enligt prövning som föreskrivs i 11 kap. 6 § i kreditinstitutslagen.  

Enligt bestämmelsen ska institutet inom två veckor lägga fram ett förslag till åtgärder och en tidsplan för genomförandet av dessa för verket, för att säkerställa att institutet efterlever det minikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder som ställts på det samt det sammanlagda buffertkravet enligt 10 kap. 3 § 2 mom. i kreditinstitutslagen. Ett sådant förslag ska läggas fram om institutet inte uppfyller det sammanlagda buffertkravet tillsammans med minikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder enligt 8 kap., som uttrycks på det sätt som anges i 7 a § 2 mom. Institutet kan i en sådan situation uppfylla det sammanlagda buffertkravet utöver minikravet för kapitalbas enligt artikel 92.1 a–c i EU:s tillsynsförordning och det buffertkrav enligt prövning som föreskrivs i 11 kap. 6 § i kreditinstitutslagen, men hinder för möjligheten till avveckling kan av ovannämnda orsak ändå föreligga. Institutet ska lägga fram ett förslag för verket inom två veckor också om ett väsentligt hinder för möjligheten till avveckling beror på att institutet inte uppfyller det minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder som föreskrivs i 8 kap. i denna lag eller i artiklarna 92a och 494 i EU:s tillsynsförordning. I tidsplanen för genomförandet av de åtgärder som institutet föreslår ska hänsyn tas till orsakerna till det hinder som verket konstaterat. Genom bestämmelsen har artikel 17.3 i resolutionsdirektivet genomförts. 

Hänvisningen i 4 mom. 13 punkten underpunkt b ändras så att den avser de nya 7 f § 1 mom. och 7 h §.  

4 kap. Ställande av institut under resolutionsförvaltning 

4 §. Offentliggörande av beslut om inledande av resolutionsförfarande. I 1 mom. stryks 5 punkten om offentliggörande av beslut om inledande av resolutionsförförfarande i den officiella tidningen. Offentliggörandet i den officiella tidningen har varit en del av s.k. offentlig delgivning. Förvaltningslagens bestämmelser om den moderniserades genom lag (432/2019) och enligt 62 § i den lagen ska offentlig delgivning i första hand ske genom att handlingen publiceras på myndighetens webbplats och vid behov i den tidning ur vilken mottagaren kan antas bäst få information om saken. I en resolutionssituation nås allmänheten bäst genom offentlig delgivning enligt 62 § i förvaltningslagen via verkets webbplats samt genom information på Finansinspektionens och det berörda institutets webbplatser, och det finns inget behov av ett separat meddelande i den officiella tidningen.  

5 §.Resolutionsförvaltning av företag som hör till en grupp, av resolutionsgrupper och av en resolutionsgrupps medlemskreditföretag . Det föreslås att paragrafens 4 mom. ändras för att komplettera det tidigare genomförandet av artikel 33.4 i resolutionsdirektivet.  

Även om det i 1 kap. 1 § 2 mom. i resolutionslagen föreskrivs att bestämmelserna om institut ska tillämpas även på finansiella holdingföretag, på blandade finansiella holdingföretag och på holdingföretag med blandad verksamhet som är moderföretag, är det nödvändigt att föreskriva separat om dessa företag i detta sammanhang, eftersom direktivets bestämmelse gäller endast dem och inte alla institut. Enligt bestämmelsen får verket ställa finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag och holdingföretag med blandad verksamhet samt motsvarande företag som är moderföretag under resolutionsförvaltning, trots att de inte uppfyller villkoren för resolutionsförvaltning enligt 1 §, om villkoren 1–4 i bestämmelsen uppfylls. För det första förutsätts att företaget är en resolutionsenhet. Dessutom ska bolaget ha ett eller flera dotterföretag som uppfyller villkoren för ställande under resolutionsförvaltning enligt 1 § 1 mom. Företagets dotterföretag ska också vara ett institut men inte en resolutionsenhet. Fallissemang för företagets dotterföretag ska medföra en risk för hela resolutionsgruppen. Dessutom förutsätts att resolution av antingen ett företagets dotterföretag eller hela resolutionsgruppen förutsätter resolutionsåtgärder gentemot företaget. 

6 kap. Nedskrivning och konvertering av värdet på aktier, andelar och vissa andra balansposter samt indragning av aktier och andelar 

1 §.Skyldighet att skriva ned det nominella värdet på poster i eget kapital samt att skriva ned och konvertera vissa andra balansposter. Det föreslås att paragrafens 1 mom. ändras och att det tidigare genomförandet av artikel 47 och artikel 60.3 i resolutionsdirektivet samtidigt preciseras.  

Enligt den gällande bestämmelsen ska verket samtidigt som det beslutar om täckande av förluster och konvertering av balansposter på det sätt som föreskrivs i momentet dra in varje aktie- eller andelsägares aktier eller andelar i samma förhållande som institutets förluster har täckts i enlighet med detta moment, om inte verket beslutar att aktierna eller andelarna ska överlåtas till sådana borgenärer vilkas fordringar har skrivits ned eller i enlighet med denna lag konverterats till finansiella instrument som hänförs till kärnprimärkapitalet.  

Enligt artikel 47.1 i resolutionsdirektivet ska aktierna i första hand dras in, när institutets kapitalinstrument eller nedskrivningsbara skulder konverteras till institutets eget kapital. Om en värdering enligt artikel 36 i resolutionsdirektivet visar att institutets tillgångar är större än dess skulder, ska konverteringen genomföras så att aktieägarnas ägarandel i institutet späds ut i betydande grad. I artikel 47.1 i resolutionsdirektivet hänvisas till hela artikel 36, så kravet på indragning av aktier gäller också en situation där värderingen visar att institutets skulder är större än tillgångarna enligt den konkursjämförelseberäkning som ingår i värderingen. Aktierna måste vid behov kunna dras in helt och hållet även i det fallet att institutets hela kapital inte behöver skrivas ned för att täcka förlusterna vid resolution, om institutets skulder dock är större än tillgångarna i konkursjämförelsen. På motsvarande sätt måste aktierna kunna dras in helt och hållet också när de nedskrivningsbara skulderna konverteras till eget kapital. Bestämmelsen behöver kompletteras när det gäller de ovannämnda omständigheterna. Genom ändringarna kompletteras genomförandet av artikel 47.1 i resolutionsdirektivet. 

Dessutom preciseras momentet när det gäller verkets rätt att bestämma att institutet eller dess moderföretag ska emittera nya aktier eller andelar, som ges till innehavarna av övrigt primärkapital, supplementärkapital, instrument som avses i 1 kap. 4 a § 1 mom. 4 punkten i kreditinstitutslagen och kvalificerade skulder som konverterats till kärnprimärkapitalinstrument. Enligt paragrafen ska dessa innehavare inte ha rätt till annan ersättning för nedskrivningen än nya aktier eller andelar som eventuellt emitteras till dem. Dessa kärnkapitalinstrument bör överföras till ovannämnda innehavare utan dröjsmål efter konverteringen. I fråga om konverteringsförhållandet för aktier och andelar bör principerna i 8 kap. 3 § 5 mom. iakttas. Genom bestämmelsen kompletteras det tidigare genomförandet av artikel 60.3 i resolutionsdirektivet. 

På grund av den nya 8 kap. 7 f § föreslås att hänvisningen i denna paragrafs 11 mom. ändras så att den avser 7 f § 1 mom. Verket ska utan dröjsmål efter det att ett institut har ställts under resolutionsförvaltning och värderats dessutom besluta om nedskrivning och konvertering av kvalificerade skulder till finansiella instrument som hänförs till kapitalbasen. Nedskrivning eller konvertering av kvalificerade skulder vid resolutionsförvaltning eller separat från ställande under resolutionsförvaltning ska gälla endast skulder som uppfyller villkoren enligt 8 kap. 7 f § 1 mom. 1–8 punkten. Då ska emellertid inte villkoret som gäller återstående löptid för skuldinstrument i artikel 72c.1 i EU:s tillsynsförordning tillämpas.  

3 §.Nedskrivning av eget kapital och nedskrivning och konvertering av vissa andra balansposter i företag som hör till samma grupp. Det föreslås att paragrafens 3 mom. ändras för att komplettera genomförandet av artikel 59.1 andra stycket i resolutionsdirektivet.  

I enligt med bestämmelsen ska verket fatta beslut om utövande av nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter samtidigt för resolutionsenheten, för dess moderföretag och för andra moderföretag som hör till samma resolutionsgrupp och som inte är resolutionsenheter. Ett samtidigt beslut ska fattas om resolutionsenheten har förvärvat kvalificerade skulder, poster i eget kapital eller andra balansposter genom enheter inom samma resolutionsgrupp. Nedskrivningen och konverteringen ska då göras med avseende på dessa indirekt förvärvade kvalificerade skulder, poster i eget kapital eller andra balansposter. Utövandet av nedskrivnings- och konverteringsbefogenheterna ska leda till att förlusterna de facto överförs på resolutionsenheten. 

7 kap. Allmänna principer för resolutionsverktyg 

5 §. Tillämpning av värdepappersmarknadslagstiftningen. Hänvisningen i paragrafen korrigeras så att den avser 3 kap. i värdepappersmarknadslagen (746/2012), där det föreskrivs om prospekt. Värdepappersmarknadslagens tidigare 4 kap. har upphävts genom lag 1228/2018.  

8 kap. Skuldnedskrivning och konvertering av skulder till kapitalbasinstrument 

3 §. Genomförande av nedskrivning och konvertering av skulder. Det föreslås att paragrafens  3 mom. preciseras så att konverteringen av skulder till finansiella instrument som hänförs till kärnprimärkapitalet ska göras på ett sådant belopp som tryggar institutets eller det tillfälliga institutets verksamhet , marknadens förtroende samt uppfyllandet av villkoren i institutets koncession för åtminstone ett år framåt. Genom ändringen kompletteras genomförandet av artikel 46.2 första stycket i resolutionsdirektivet.  

I momentet föreskrivs i enlighet med artikel 46.1 b och 46.2 i resolutionsdirektivet om konvertering av skulder till kapitalbasinstrument efter att den skuldnedskrivning som avses i 2 mom. har gjorts. I en sådan situation kan de skulder som återstår efter tillämpningen av 2 mom. konverteras till kapitalbasinstrument till det belopp som behövs för att uppnå tröskelvärdet för kapitalbasen enligt den återhämtningsplan som avses i 8 a kap. i kreditinstitutslagen. Bestämmelsen täcker också punkt 4 i den artikeln, som innebär att sådan konvertering som avses i detta moment gäller även en sådan skuld av vars nominella värde en del återstår efter den nedskrivning som avses i 2 mom. 

7 §.Minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder. Det föreslås att hänvisningen i 1 mom. korrigeras till att avse 7 a–7 h § på grund av de ändringar som företagits i 8 kap. 7 f–7 i §. I övrigt motsvarar momentet den gällande bestämmelsen.  

Det föreslås att paragrafens 3 mom. , som gäller fastställande av minimikrav för institut som ska försättas i likvidation eller konkurs, upphävs. För genomförandet av Daisy Chain 2-direktivet föreskrivs det om minimikrav för institut som enligt resolutionsplanen ska bli föremål för insolvensförfarande i den nya 8 kap. 7 i §.  

Det föreslås att paragrafens 4 mom. ändras för att komplettera genomförandet av artikel 45c.1 i resolutionsdirektivet. Enligt 1 punkten ska verket när det fastställer minimikravet beakta behovet av att säkerställa uppnåendet av målen för resolutionen enligt 1 kap. 6 §. När det gäller en resolutionsgrupp bör här beaktas att dess kris kan lösas och målen för resolutionen uppnås genom att tillämpa resolutionsverktygen, t.ex. nedskrivning av skulden, på den resolutionsenhet som hör till gruppen.  

Det föreslås att till 2 punkten fogas att när skulderna skrivs ned eller aktier, andelar eller andra balansposten skrivs ned eller konverteras ska verket beakta behovet att säkerställa att institutet, resolutionsenheten eller dess dotterföretag har tillräckligt med kapitalbas och kvalificerade skulder för att täcka förlusterna. De dotterföretag som avses i bestämmelsen ska vara institut men inte resolutionsenheter. Kapitalbasen ska dessutom vara tillräcklig för att trygga institutets eller det tillfälliga institutets fortsatta verksamhet och uppfyllande av villkoren i institutets koncession. En resolutionsenhet ska ha motsvarande kapitalbas även i situationer där de kvalificerade skulderna på det sätt som anges i 3 punkten inte i enlighet med resolutionsplanen skrivs ned eller konverteras eller överförs i sin helhet inom ramen för en partiell överföring av affärsverksamheten.  

4–8 och 10 punkten i momentet motsvarar de gällande bestämmelserna. Det föreslås att till 9 punkten fogas en hänvisning även till 5 § om fakultativa undantag i fråga om nedskrivningsbara skulder. Genom ändringen kompletteras genomförandet av artikel 45b.9 andra stycket d i resolutionsdirektivet.  

7 a §.Fastställande av minimikravet. Det föreslås att paragrafens 4 och 5 mom. ändras.  

I 4 mom. föreskrivs det om uppfyllande av minimikravet på konsoliderad nivå. Resolutionsenheter ska uppfylla kraven på resolutionsgruppens konsoliderade nivå. Den konsoliderade nivå som avses här är inte nödvändigtvis i alla situationer hela koncernens konsoliderade nivå som beräknats i enlighet med EU:s tillsynsförordning, utan i synnerhet i fråga om koncerner som har en MPE-strategi utformas minimikravet på nivån för respektive resolutionsgrupp som hör till koncernen. När verket fastställer minimikravet för en resolutionsenhet på konsoliderad nivå ska det vid behov beakta huruvida gruppens dotterföretag beläget utanför EES-staterna enligt gruppens resolutionsplan ska försättas i resolution separat. Om det enligt resolutionsplanen ska försättas i resolution, ska detta beaktas som en omständighet som sänker minimikravet. Vid fastställandet av minimikravet för en koncern ska förfarandet enligt 10 § i iakttas. Genom preciseringarna av bestämmelsen kompletteras genomförandet av artikel 45e.1 och 2 i resolutionsdirektivet.  

I bestämmelsen stryks dessutom de sista meningarna i det gällande momentet. Bestämmelserna om minimikravet på sammanslutningar överförs i sin helhet till 7 g §. 

Det förslås att 5 mom. kompletteras med ett omnämnande av överföring av de kvalificerade skulderna i sin helhet inom ramen för en partiell överföring av affärsverksamheten. Genom bestämmelsen kompletteras genomförandet av artikel 45c.8 i resolutionsdirektivet.  

I momentet föreskrivs det om uppfyllande av minimikravet i en situation där de kvalificerade skulderna eller en del av dem ställs utanför nedskrivningen i enlighet med 8 kap. 5 § 2 mom. Om verket bedömer att värdet av de kvalificerade skulderna sannolikt inte skrivs ned av orsaker som anges i 5 § 2 mom. eller om de kvalificerade skulderna eller en del av dem kan överföras i sin helhet inom ramen för en partiell överföring av affärsverksamheten, ska institutet uppfylla minimikravet med kapitalbasen eller andra kvalificerade skulder, som räcker till för att täcka beloppet av skulder som ställs utanför nedskrivningen samt för att säkerställa att kraven enligt 7 § 2 mom. uppfylls. 

7 b §. Minimikravet för globala systemviktiga institut, större dotterföretag och andra stora institut. I 1 mom. preciseras att bestämmelsen är tillämplig på ett större dotterföretag till ett globalt systemviktigt institut etablerat utanför EES-staterna. Större dotterföretag definieras i 1 kap. 3 § 27 punkten.  

Minimikravet på ett globalt systemviktigt institut eller ett institut som ingår i ett sådant, men som inte självt är ett globalt systemviktigt institut, består av kraven enligt artikel 92a i EU:s resolutionsförordning samt av de ytterligare krav som verket ställer i enlighet med 2 mom. Minimikravet på ett större dotterföretag som är etablerat i en EES-stat till ett globalt systemviktigt institut etablerat utanför EES-staterna består av artikel 92b i EU:s resolutionsförordning samt av de ytterligare krav som verket ställer i enlighet med 2 mom. De ytterligare kraven ska uppfyllas med kapitalbas och skulder som uppfyller villkoren enligt 7 f § 1 mom. och 14 kap. 6 § 5 mom. På kraven enligt EU:s tillsynsförordning tillämpas dessutom övergångsbestämmelserna i artikel 494 i den förordningen. Genom bestämmelsen har artikel 45d.1 och 2 i resolutionsdirektivet genomförts. 

I 3 mom. preciseras att i enlighet med SPE-resolutionsstrategin beräknas det ytterligare kravet enligt 7 b § 2 mom. för ett moderföretag som är etablerat i en EES-stat som om moderföretaget utgjorde den enda resolutionsenheten inom det globala systemviktiga institutet. I övrigt motsvarar momentet den gällande bestämmelsen.  

Bestämmelsen hänför sig till Daisy Chain-avdragssystemet och genom den har genomförts de ändringar som gjorts i artikel 45d.4 i resolutionsdirektivet genom förordning (EU) 2022/2036. Bestämmelsen är tillämplig på ett globalt systemviktigt institut ( G-SII ) som är moderföretag samt dess G-SII-enheter, sin utgör resolutionsenheter eller enheter i tredjeland som skulle vara resolutionsenheter som de var etablerade i en EES-stat. Enligt bestämmelsen ska resolutionsmyndigheterna beräkna det ytterligare kravet enligt 7 b § 2 mom. i enlighet med MPE-resolutionsstrategin för varje resolutionsenhet och enhet i tredjeland samt i enlighet med SPE-resolutionsstrategin för moderföretaget som är etablerat i en EES-stat, när resolutionsmyndigheterna överväger avdrag från dessa enheters och moderföretagets kvalificerade skuldposter eller utjämning av skillnaderna mellan minimikraven i enlighet med 10 §.  

I 4 mom. och i det inledande stycket i 7 mom. ändras hänvisningen till att avse 7 h §, eftersom den gällande 7 g § blir 7 h § på det sätt som anges nedan. I övrigt motsvarar bestämmelserna de gällande bestämmelserna.  

I 5 mom. korrigeras att 1 och 2 punkten är alternativa, inte kumulativa villkor. I momentet föreskrivs om maximibeloppet av det krav som kompletterar minimikravet, det så kallade subordinationskravet, för resolutionsenheter enligt 7 d § 1 mom. Subordinationskravet kan vara högst 27 procent av det totala riskexponeringsbeloppet, om tillgång till finansieringsarrangemang inte övervägs som ett alternativ i resolutionsplanen för enheten. Eller om finansieringsarrangemang är ett alternativ i resolutionsplanen, gör minimikravet det möjligt att de nedskrivningsbara skuldernas nominella värde skrivs ned med i regel minst åtta procent enligt 6 § 4 mom. med beaktande av de villkor och gränser som föreskrivs i det momentet och i 5 mom.  

I 8 mom. 1 punkten preciseras att väsentliga hinder för möjligheten till avveckling ska ha identifierats i verkets bedömning som föregick den gällande bedömningen av möjligheten till avveckling.  

7 c §. Krav som kompletterar minimikravet för andra resolutionsenheter . Det föreslås att till hänvisningen i det inledande stycket och 1 punkten i 1 mom. ändras till att avse 7 h §, eftersom den gällande 7 g § blir 7 h § på det sätt som anges nedan. Till 2 punkten fogas en hänvisning till 5 § om skulder som fakultativt undantas från nedskrivning samt till utövande av befogenheterna att konvertera skulder. I övrigt motsvarar paragrafen den gällande bestämmelsen.  

Enligt bestämmelsen får verket ställa ett krav som kompletterar minimikravet, ett s.k. subordinationskrav, ör andra resolutionsenheter än globala systemviktiga institut eller resolutionsenheter som avses i 7 d § när de villkor som anges i bestämmelsen uppfylls. Subordinationskravet får vara högst åtta procent av de totala skulderna och kapitalbasen eller det belopp som erhållits vid tillämpning av 7 b § 7 mom. 2 punkten. Verket får ställa ett subordinationskrav, om de icke-efterställda skulder som avses i 7 h § 1–3 mom. har samma förmånsrätt vid en konkurs som någon av de skulder vars nominella värde i enlighet med 4 eller 5 § inte kan skrivas ned. Dessutom förutsätts att det finns en risk för att nedskrivning av sådana icke-efterställda skulder som inte i 4 eller 5 § undantas från tillämpningsområdet för nedskrivning åsamkar borgenärerna större förluster än de skulle åsamkas vid ett konkursförfarande. För det tredje förutsätter ställande av ett subordinationskrav att beloppet av kapitalbas och andra efterställda skulder inte överstiger det belopp som krävs för att säkerställa att borgenärer enligt 2 punkten inte åsamkas större förluster än de skulle åsamkas vid ett konkursförfarande. Genom bestämmelsen har artikel 45b.5 i resolutionsdirektivet genomförts. 

7 d §.Minimikrav för nationellt stora kreditinstitut . Hänvisningen i 2 mom. ändras till att avse 7 h §, eftersom den gällande 7 g § blir 7 h § på det sätt som anges nedan.  

7 e §.Minimikrav för dotterföretag. Det föreslås att paragrafen ändras i sin helhet och genom den genomförs artikel 45f.1, 3 och 4 i resolutionsdirektivet och det nya artikel 45f.1 fjärde stycket i Daisy Chain 2-direktivet.  

I 1 mom. föreskrivs det om det minimikravet för ett dotterföretag till en resolutionsenhet som dotterföretaget i regel ska uppfylla på individuell basis. På motsvarande sätt, om dotterföretaget är dotterföretag till ett institut som är etablerat utanför EES-staterna, ska dotterföretaget uppfylla kravet på individuell basis. I vardera situationen förutsätts att dotterföretaget inte är en resolutionsenhet.  

I 1 kap. 1 § 2 mom. i resolutionslagen sägs att bestämmelserna om institut ska dessutom tillämpas på bl.a. finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag samt andra enheter som nämns i momentet. Med avvikelse från detta konstateras i 1 mom. att verket i fråga om sådana enheter kan pröva huruvida verket ska förutsätta att de ska uppfylla minimikravet på individuell basis. Verket kan förutsätta att en sådan enhet ska uppfylla kravet på individuell basis, om den är dotterföretag till en resolutionsenhet, men inte själv är en resolutionsenhet.  

Verket ska i enlighet med 7 § 1 mom. samråda med Finansinspektionen innan det fastställer minimikravet.  

I 2 mom. föreskrivs det om avvikelse för dotterföretaget till ett sådant institut som är etablerat utanför EES-staterna som nämns i 1 mom. Om ett sådant dotterföretag samtidigt också är ett moderföretag som är verksamt i en EES-stat men ändå inte själv är en resolutionsenhet, ska detta företag uppfylla minimikravet på gruppnivå.  

I 3 mom. föreskrivs om möjlighet att avvika från 1 mom. och ställa ett minimikrav på gruppnivå för de dotterföretag som nämns där. Minimikravet får ställas på gruppnivå för de dotterföretag som nämns i 1 mom., om alla krav som föreskrivs i 1–5 punkten samt villkoren i 5 mom. är uppfyllda.  

Verket får avvika från 1 mom. och ställa ett minimikrav på gruppnivå för de dotterföretag som nämns där även med stöd av 4 mom . Då förutsätts att för dotterföretaget på gruppnivå har fastställts ett sådant buffertkrav enligt prövning som avses i 11 kap. 6 § i kreditinstitutslagen. Dessutom förutsätts det att fastställandet av ett minimikrav för dotterföretaget på gruppnivå inte leder till att det belopp som behövs för rekapitalisering av en underkoncern som omfattas av konsolideringen överskattas vid tillämpningen av 8 kap. 7 § 4 mom. 2 punkten. I bedömningen av det belopp som behövs för rekapitaliseringen ska också beaktas antalet institut som enligt resolutionsplanen ska bli föremål för insolvensförfarande och som omfattas av konsolideringen. Ju flera institut som omfattas av konsolideringen, desto mindre är det belopp som behövs för rekapitaliseringen.  

I 5 mom. föreskrivs det om de ytterligare villkor som ska vara uppfyllda för att ett minimikrav på gruppnivå ska kunna fastställas för ett dotterföretag i de situationer som föreskrivs i 3 och 4 mom. Det faktum att dotterföretaget iakttar minimikravet på gruppnivå får inte försämra trovärdigheten och genomförbarheten hos koncernresolutionsstrategin, dotterföretagets möjligheter att uppfylla sitt kapitalbaskrav efter utövandet av nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter eller funktionsdugligheten hos mekanismerna för överföring och rekapitalisering av koncernens interna förluster.  

I 6 mom. föreskrivs om undantag från 1–5 mom. samt 7 f §. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak det gällande 7 e § 2 mom., men 3 punkten preciseras för preciserat genomförande av resolutionsdirektivet.  

I 3 punkten förutsätts att det inte ska finnas några hinder eller förväntade hinder för att moderföretaget eller resolutionsenheten snabbt ska kunna överföra medel ur kapitalbasen eller återbetalningen av skulder till ett dotterföretag, där det är aktuellt med nedskrivning och konvertering av värdet på aktier, andelar eller balansposter enligt 6 kap. Detta ska också vara möjligt i en situation där resolutionsverktyg tillämpas på moderföretaget eller resolutionsenheten.  

I 7 mom. föreskrivs det om det förfarande som ska iakttas när minikravet ställs på ett dotterföretag och momentet motsvarar det gällande 7 e § 3 mom. Minimikravet på ett dotterföretag ställs i samarbete med andra resolutionsmyndigheter på det sätt som föreskrivs i 10 § om samarbete mellan EES-staternas resolutionsmyndigheter och i 14 kap. om koncernresolution.  

7 f §. Uppfyllande av minimikravet för dotterföretag. Det föreslås att en ny paragraf tas in i lagen, där det föreskrivs om instrument som godkänns för uppfyllande av minimikravet i dotterföretag som avses i 7 e §. Genom bestämmelsen preciseras genomförandet av artikel 45f.2 och 5 i resolutionsdirektivet samt genomförs de nya punkterna 2a och 2b i artikel 45f i Daisy Chain 2-direktivet.  

I 1 mom. föreskrivs det att de dotterföretag som avses i 7 e § 1–4 mom. ska uppfylla minimikravet med kärnprimärkapital och kapitalbas eller med skulder som uppfyller villkoren i 1–8 punkten eller med en kombination av dessa.  

I 2 mom. föreskrivs det om möjlighet att uppfylla minimikravet helt eller delvis med en garanti som resolutionsenheten tillhandahåller om villkoren enligt 1–8 punkten uppfylls. Bestämmelsens innehåll motsvarar det gällande 7 e § 5 mom.  

Verket kan enligt 3 mom. begära att resolutionsenheten ska tillhandahålla ett oberoende juridiskt yttrande eller på annat sätt styrka att det inte finns några hinder för överföring av säkerheterna från resolutionsenheten till dotterföretaget ens när resolutionsåtgärder vidtas i fråga om resolutionsenheten.  

I 4 mom. föreskrivs det om skulder som ska ingå i ett i 7 e § 1–4 mom. avsett dotterföretags kapitalbas och kvalificerade skulder, om det för dotterföretaget har fastställts ett minimikrav på gruppnivå. I 5 mom. föreskrivs det om maximibeloppet av dessa skulder. Genom bestämmelsen genomförs artikel 45f 2a och 2b i Daisy Chain 2-direktivet.  

7 g §.Minimikrav för sammanslutningar av inlåningsbanker. I paragrafen samlas alla bestämmelser om minimikrav för sammanslutningar av inlåningsbanker. Bestämmelserna motsvarar i stor utsträckning de gällande 7 f §, 7 a § 4 mom. och 7 e § 6 mom., men det görs vissa preciseringar för att komplettera genomförandet av resolutionsdirektivet. I och med den nya reglering som föreslås i 7 f § överförs bestämmelsen om sammanslutningar från 7 f § till 7 g §.  

I 1 mom. föreskrivs det om iakttagande av minimikravet för sammanslutningen, och genom den genomförs artikel 45e.3 i resolutionsdirektivet. Verket ska besluta på vilka medlemskreditinstitut inom sammanslutningen, centralinstitut eller företag som hör till deras finansiella företagsgrupp eller andra enheter som hör till sammanslutningen minimikravet ska ställas för att hela sammanslutningen ska uppfylla kravet på gruppnivå. När beslutet fattas ska verket beakta sammanslutningens resolutionsplan samt särdragen i sammanslutningens inbördes ansvar. Dessutom ska verket besluta hur respektive enhet, på vilken minimikravet ställs, ska uppfylla kravet i överensstämmelse med resolutionsplanen. För att verket i sin prövning ska komma fram till att ett krav på gruppnivå inte ska fastställs för en resolutionsenhet, ska enheten enligt 2 mom. uppfylla minimikravet på individuell basis.  

I 2 mom. föreskrivs det om ett centralinstituts eller dess medlemskreditinstituts uppfyllande av minimikravet. Genom bestämmelsen genomförs artikel 45f.1 fjärde stycket i resolutionsdirektivet.  

Om ett centralinstitut inte är en resolutionsenhet, ska det uppfylla minimikravet på individuell basis. Dessutom ska ett sådant medlemskreditinstitut inom en sammanslutning som i resolutionsplanen inte definierats som en resolutionsenhet i regel uppfylla minimikravet på individuell basis. Det ska dock vara möjligt att bevilja undantag från det individuella kravet för dessa med stöd av den allmänna undantagsbestämmelsen i 7 e § 6 mom. 

I 3 mom. föreskrivs det om tillämpning av 7 e § 6–7 mom. och 7 f § även på sådana centralinstitut, medlemskreditinstitut och resolutionsenheter för vilka ett minimikrav fastställs på individuell basis på det sätt som föreskrivs i 2 mom. Bestämmelsen är ett led i genomförandet av artikel 45f.2–5 i resolutionsdirektivet.  

På de villkor som föreskrivs i 4 mom. ska verket kunna besluta att helt eller delvis undanta ett centralinstitut eller dess medlemskreditinstitut från tillämpningen av 7 e § 6 och 7 mom. eller 7 f §. Genom bestämmelsen genomförs artikel 45g i resolutionsdirektivet. För att ovannämnda bestämmelser inte ska behöva tillämpas, ska villkoren i 3 § 1–3 punkten i lagen om en sammanslutning av inlåningsbanker (599/2010) vara uppfyllda, dvs. centralinstitutet ska styra och övervaka sina medlemskreditinstitut, sammanslutningens kapitalkrav och likviditet ska övervakas på gruppnivå och centralinstitutet ska svarar för sina medlemskreditinstituts skulder och medlemskreditinstituten ska vara skyldiga att delta i stödåtgärder för andra medlemmar och i betalningen av vissa skulder. Dessutom förutsätts det at centralinstitutet och institutet ingår i samma resolutionsgrupp och att minimikravet för medlemskreditinstituten övervakas som en helhet grundat på deras konsoliderade bokslut. Resolutionsgruppen ska dessutom uppfylla minimikravet på gruppnivå på det sätt som föreskrivs i 1 mom. och det får inte finnas några väsentliga hinder eller förväntade väsentliga hinder för överföring av medel ur kapitalbasen eller återbetalning av skulder mellan centralinstitutet och medlemskreditinstitutet.  

7 h §.Kvalificerade skulder som ingår i minimikravet . Det föreslås att en ny 7 h § fogas till 8 kap., så att den gällande 7 g § överförs till den. Bestämmelsen överförs på grund av den nya 7 f § som fogas till 8 kap.  

Genom denna paragraf har genomförts artikel 45b.1–3 i resolutionsdirektivet och där föreskrivs om vilka slags skulder som kan ingå i minimikravet på kapitalbas och kvalificerade skulder. 

Paragrafens 1–3 motsvarar de gällande bestämmelsen. Det föreslås att 4 mom. preciseras i fråga om det inledande stycket och 3 punkten. Genom ändringarna kompletteras genomförandet av 45b.3 i resolutionsdirektivet. I bestämmelsen ändas dessutom hänvisningarna till 7 f och 7 g § på grund av de paragrafändringar som föreslås ovan.  

7 i §. Minimikrav för institut som ska bli föremål för insolvensförfarande. Det föreslås att kapitlet utökas med en ny 7 i §, genom vilken genomförs definitionen i artikel 2.1 83a samt den nya punkt 2a i artikel 45c i resolutionsdirektivet.  

I 1 mom. föreskrivs att det i regel är förbjudet att fastställa ett minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder för ett institut som enligt resolutionsplanen ska försättas i likvidation eller konkurs. Om det är fråga om en resolutionsgrupp, får ett minimikrav inte heller fastställas för ett sådant institut som hör till gruppen men som inte själv är en resolutionsenhet, om nedskrivnings- och konverteringsbefogenheterna med avseende på skulder inte ska tillämpas på enheten enligt resolutionsplanen. I dessa fall behöver ett institut som är ett dotterföretag alltså inte längre ha kapitalbas och kvalificerade skulder utöver de egna kapitalbaskraven. För grupper innebär bestämmelsen också att på gruppens medlemskreditinstitut ställs ett minimikrav, om gruppens resolutionsplan innehåller t.ex. fusion av gruppens medlemskreditinstitut innan andra resolutionsverktyg tillämpas på hela gruppen.  

När verket gör uppresolutionsplanen och bedömer om ett institut är sådant att det ska bli föremål för nationella insolvensförfaranden, ska verket beakta institutets betydelse inom koncernen och huruvida det har kritiska funktioner. Ett sådant institut bör inte bli föremål för insolvensförfarande som företräder en betydande del av den totala risken i resolutionsgruppen, av exponeringsmåttet för bruttosoliditetsgraden eller av rörelseintäkterna. 

I 2 mom. föreskrivs det om ett undantag från 1 mom. Verket ska få fastställa ett minimikrav på individuell basis för ett institut som enligt resolutionsplanen ska bli föremål för insolvensförfarande, om verket anser att det är motiverat. I denna bedömning ska verket särskilt beakta effekterna av institutets fallissemang för den finansiella stabiliteten, smittoeffekter samt effekterna för insättningsgarantifonden och tillräckligheten av dess finansiering. Om institutets fallissemang kan ha negativa effekter för ovannämnda omständigheter, kan detta tala för att ett minimikrav som överstiger kravet på att täcka förlusterna och som kan svara på riskerna i fråga ska fastställas för institutet. Om verket på grund av sin prövning beslutar att fastställa ett minimikrav för institutet, ska minimikravet överstiga det belopp av andelen för att täcka förlusterna som anges i 7 § 2 mom. 1 punkten.  

I 3 mom. föreskrivs om de finansiella instrument som ska användas för att uppfylla ett minimikrav som fastställts med stöd av 2 mom.  

I 4 mom. föreskrivs om undantag från de förhandstillstånd som ska begäras från verket enligt EU:s tillsynsförordning. Om det i enlighet med 1 mom. inte har fastställts ett minimikrav för institutet, behöver institutet inte heller begära tillstånd enligt artikel 77.2 i EU:s tillsynsförordning för köp, inlösen, återbetalning eller återköp av finansiella instrument före den avtalsenliga löptidens utgång. Institutet behöver inte heller begära tillstånd enligt artikel 78a i EU:s tillsynsförordning från verket att reducera kvalificerade skuldinstrument. Om ett minimikrav i enlighet med 2 mom. har fastställts för institutet, ska dessa tillstånd fortfarande begäras.  

I 5 mom. föreskrivs det om undantag från avdragsskyldigheterna i EU:s tillsynsförordning. Strävan med bestämmelsen är att säkerställa möjligheterna att avveckla en grupp och det föreskrivs om avdrag av ägarandelar i form av kapitalbasinstrument i vissa situationer. Huruvida detta avdrag görs är beroende av hur väsentliga ägarandelarna i de kapitalbasinstrument som emitterats av det dotterföretag som blir föremål för insolvensförfarande är i förhållande till förmågan att täcka förluster hos den mellanvarande enheten.  

Om det inte för institutets dotterföretag har fastställts ett minimikrav på det sätt som föreskrivs i 1 mom., ska moderföretagets andelar i finansiella kapitalbasinstrument och kvalificerade skuldinstrument som emitterats av dess dotterföretag inte dras av från moderföretagets kvalificerade skulder enligt EU:s tillsynsförordning på det sätt som föreskrivs i artikel 72e.5 i den förordningen. Med avvikelse från detta ska avdrag från andelar i finansiella kapitalbasinstrument dock göras, om moderföretagets andel av dessa finansiella instrument är minst 7 procent av minimibeloppet av institutets kapitalbas och skulder. När andelen på 7 procent beräknas ska man beakta endast sådan kapitalbas och sådana skulder som uppfyller villkoren enligt 8 kap. 7 f § 1 mom. Ägarandelen beräknas den 31 december varje år som ett medeltal av de föregående 12 månaderna. För att avdraget från finansiella kapitalbasinstrument ska bli tillämpligt förutsätts dessutom att dotterföretaget är ett institut som ingår i samma resolutionsgrupp och att det institut som är moderföretag är en s.k. ”mellanvarande enhet”, dvs. det är inte självt en resolutionsenhet, men är ett dotterföretag till en resolutionsenhet eller ett sådant dotterföretag till ett institut etablerat i ett tredjeland som skulle vara en resolutionsenhet om det var etablerat i en EES-stat. En sådan mellanvarande enhet ska i vilket fall som helst även i fortsättningen i enlighet med EU:s tillsynsförordning dra av alla sådana tillgångar som den innehar och som är kvalificerade att täcka det interna minimikravet och som emitterats av andra enheter i samma resolutionsenhet än de institut som ska bli föremål för insolvensförfarande. 

9 §.Tillsyn över minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder. Det föreslås att i det inledande stycket i 2 mom. ändras hänvisningen till minikraven för kapitalbas och kvalificerade skulder i 8 kap. och att till 1 punkten fogas en hänvisning till 3 kap. 5 § om undanröjande av hinder för avveckling och omorganisering av en koncern.  

10 §.Samarbete med andra EES-staters resolutionsmyndigheter. Det föreslås att hänvisningen i 2 mom. ändras så att den avser det nya 7 f § 1 mom. I övrigt motsvarar paragrafen den gällande bestämmelsen.  

14 §.Offentliggörande samt rapportering till verket och Europeiska bankmyndigheten. I paragrafen görs de ändringar i paragrafhänvisningarna som behövs på grund av den nya 7 f §. Dessutom ändras 4 och 6 mom. för att genomföra Daisy Chain 2-direktivet. I övrigt motsvarar paragrafen den gällande bestämmelsen.  

Enligt 1 mom. ska instituten rapportera beloppet av kapitalbas och vissa skulder en gång per halvår eller år till verket och Finansinspektionen. Instituten ska en gång per halvår rapportera beloppet av kvalificerade skulder och det i det inledande stycket i 7 f § 1 mom. föreskrivna beloppet av kapitalbas. Från dessa belopp ska vid behov göras de avdrag som föreskrivs i artiklarna 72 e–72 j i EU:s tillsynsförordning. Beloppen ska i enlighet med 7 a § 2 mom. uttryckas i procentandelar av det totala riskexponeringsbeloppet enligt EU:s tillsynsförordning och av det totala exponeringsmåttet. Instituten ska dessutom en gång per år rapportera beloppet av andra nedskrivningsbara skulder. Instituten ska också rapportera sammansättningen av skulder och kapitalbas enligt 1 och 2 punkten, deras förmånsrättsordning vid konkurs samt huruvida lagstiftningen i ett tredjeland tillämpas på dem. Om lagstiftningen i ett tredjeland tillämpas på kapitalbas eller skulder, ska detta land nämnas i rapporteringen och samtidigt ska det nämns om de innehåller ett avtalsvillkor om erkännande av nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter enligt 12 a § i detta kapitel eller artikel 52.1 p och q eller artikel 63 n och o i EU:s tillsynsförordning.  

Europeiska bankmyndigheten utarbetar för kommissionen utkast till tekniska tillsynsstandarder, där man fastställer rapporteringsmodeller, riktlinjer och metoder för deras användning, definitioner, rapporteringsintervall och rapporteringstidpunkter samt datatekniska lösningar för inlämnandet av rapporter. Kommissionen godkänner standarderna i enlighet med artikel 15 i förordningen om Europeiska tillsynsmyndigheten (EU) 1093/2010 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG .  

I 2 mom. föreskrivs det om undantag från institutens rapporteringsskyldigheter. Utöver vad som föreskrivs i 1 mom. om institutens rapportering en gång per halvår eller en gång per år, ska ett institut rapportera till verket och Finansinspektionen, om de begär det. Ett institut behöver inte rapportera beloppet av andra nedskrivningsbara skulder enligt 1 mom. 2 punkten, om institutet vid tidpunkten för rapporteringen innehar kapitalbas och kvalificerade skulder som anges i 1 mom. 1 punkten till ett belopp av minst 150 procent av det minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder som fastställts för institutet.  

I 3 mom. föreskrivs det om institutens skyldighet att offentliggöra information. Ett institut ska minst en gång per år offentliggöra beloppet av kvalificerade skulder och det i det inledande stycket i 7 f § 1 mom. föreskrivna beloppet av kapitalbas samt posternas sammansättning och löptidsprofil samt förmånsrättsordning vid likvidation och konkurs. Dessutom ska ett institut offentliggöra det minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder som fastställts i enlighet med 8 kap. Minimikravet ska i enlighet med 7 a § 2 mom. uttryckas i procentandelar av det totala riskexponeringsbeloppet enligt EU:s tillsynsförordning och av det totala exponeringsmåttet. Europeiska bankmyndigheten utarbetar för kommissionen utkast till tekniska tillsynsstandarder, där man fastställer enhetliga former för offentliggörande, rapporteringsintervall och riktlinjer i anslutning därtill. Strävan med det enhetliga offentliggörandesättet är att informationen ska vara tillräcklighet heltäckande och jämförbar för att man ska kunna jämföra institutens riskprofiler och uppfyllande av minimikraven. Kommissionen godkänner standarderna i enlighet med artikel 15 i förordningen om Europeiska tillsynsmyndigheten (EU) 1093/2010.  

Genom ändringen av 4 mom. genomförs artikel 45i.4 i Daisy Chain 2-direktivet. Om det inte har fastställts ett minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder för ett institut, eftersom det enligt resolutionsplanen ska bli föremål för insolvensförfarande eller nedskrivnings- och konverteringsverktyg inte ska tillämpas på det i enlighet med 7 i § 1 mom., ska rapporterings- och offentliggörandeskyldigheterna enligt 1–3 mom. inte tillämpas på det. Rapporterings- och offentliggörandeskyldigheterna gäller inte heller sådana institut fullt ut för vilka verket har fastställt ett minimikrav i enlighet med 7 i § 2 mom. I dessa situationer ska verket med avvikelse från 1–3 mom. fastställa innehåll och tidsplan för institutets rapportering och offentliggörande. Den rapportering och det offentliggörande som krävs ska vara proportionerliga, och av ett institut ska förutsättas endast sådan rapportering och sådant offentliggörande som behövs för att övervaka att minimikravet uppfylls. Verket ska delge institutet innehåll och tidsplan för rapporteringen och offentliggörandet i enlighet med förvaltningslagen.  

I 5 mom.  föreskrivs om ett instituts skyldighet att offentliggöra information efter att övergångstiden efter resolution har gått ut. Om resolutionsbefogenheter eller i 6 kap. 1 § föreskrivna nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter har utövats i fråga om institutet, ska institutet offentliggöra informationen i enlighet med 3 mom. från och med den dag då övergångstiden för uppfyllande av det minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder som har fastställts i enlighet med 8 kap. går ut. Bestämmelser om övergångstiden finns i 8 kap. 11 §.  

I 6 mom. ändras hänvisningen till 8 kap. vad gäller de MREL-krav som fastställts med stöd av den, och på så vis täcker bestämmelsen genomförandet av artikel 45j.1 i Daisy Chain 2-direktivet.  

12 kap. Verkets befogenheter 

8 §. Befogenhet att skjuta upp genomförandet av avtal . Det föreslås att 2 mom. 3 punkten underpunkt a ändras. I bestämmelsen preciseras att verket får skjuta upp fullgörandet av ett instituts avtalade betalnings- eller leveransskyldigheter, om uppskov är nödvändigt för att hindra att institutets finansiella ställning försämras samt för att göra en bedömning av allmänt intresse. Strävan med bestämmelsen är att verket i och med uppskovet får mer tid att bedöma om villkoret som gäller allmänt intresse i 4 kap. 1 § 1 mom. 3 punkten är uppfyllt innan institutet ställs under resolutionsförvaltning. Genom ändringen utvidgas inte tillämpningsområdet för verkets uppskovsbefogenheter, utan genomförandet av artikel 33a.1 d i i resolutionsdirektivet preciseras.  

Det föreslås att 10 mom. preciseras i fråga om tillämpningen på centrala motparter. Genom ändringen kompletteras genomförandet av artikel 69.4 b i resolutionsdirektivet. Undantaget enligt bestämmelsen gäller endast centrala motparter i en medlemsstat i Europeiska unionen samt sådana centrala motparter från tredjeland som Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten har godkänt med stöd av artikel 25 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister. Dessutom ska undantaget enligt bestämmelsen på samma sätt som de gällande bestämmelserna tillämpas på avvecklingssystem som avses i lagen om vissa villkor vid värdepappers- och valutahandel samt avvecklingssystem, deltagare i sådana system, motsvarande avvecklingssystem i andra EES-stater eller deltagare i dem samt centralbanker.  

9 §.Befogenhet att begränsa möjligheter att göra säkerhetsrätt gällande . I 2 mom. föreslås en motsvarande precisering i fråga om centrala motparter som i 8 § 10 mom. I övrigt motsvarar paragrafen den gällande bestämmelsen.  

10 §.Befogenheter att tillfälligt skjuta upp rätten att säga upp eller häva avtal . I 4 mom. föreslås en motsvarande precisering i fråga om centrala motparter som i 8 § 10 mom. I övrigt motsvarar paragrafen den gällande bestämmelsen.  

12 §. Avtalsenligt erkännande av anståndsbefogenheter. I 2 mom. görs en sådan korrigering att kraven i 1 och 2 punkten är kumulativa och inte alternativa.  

I momentet föreskrivs det om i vilka slags avtal ett villkor om erkännande av anståndsbefogenheter ska tas med. Avtalsvillkoret ska tas med i alla finansiella avtal som medför antingen en ny förpliktelse eller en väsentlig ändring av en befintlig förpliktelse. Avtalsvillkoret ska tas med, om man kommit överens om den nya förpliktelsen eller ändringen av en förpliktelse efter ikraftträdandet av lag 234/2021, efter den 1 april 2021. Dessutom förutsätts det att man i det finansiella avtalet kommer överens om att häva det finansiella avtalet eller göra säkerhetsrätt gällande. På dessa skulle befogenheterna enligt 7–11 § kunna tillämpas, om finsk lag skulle tillämpas på avtalet.  

13 §. Begränsning av utdelningen . Det föreslås att till 1 mom. fogas en hänvisning till minimikravet för kapitalval och kvalificerade skulder enligt 7 b § 1 mom. utöver hänvisningen till 7 a § 1 mom. 1 punkten. Till bestämmelsen fogas dessutom en hänvisning till det buffertkrav enligt prövning som föreskrivs i 11 kap. 6 § i kreditinstitutslagen (pelare 2).  

I 4 mom. preciseras att det primärkapital som avses där ska beräknas i procentandelar av det totala riskvägda exponeringsbeloppet som har beräknats i enlighet med artikel 92.3 i EU:s tillsynsförordning. I momentet definieras vad som betraktas som i 3 mom. avsedd kapitalbas som ska räknas med för att täcka det sammanlagda buffertkravet. Som sådan betraktas sådant primärkapital som inte används för att täcka minimikraven för kapitalbas och kvalificerade skulder enligt artikel 92a i EU:s tillsynsförordning och 8 kap. i denna lag.  

I 5 mom. definieras utdelningsbara medel samt det högsta utdelningsbara beloppet. Som utdelningsbara medel betraktas den del av den föregående och innevarande räkenskapsperiodens vinst som inte har räknats som en post i kärnprimärkapitalet. Detta gäller sådana vinstmedel beträffande vilka institutet inte i enlighet med artikel 26.2 i EU:s tillsynsförordning har fått banktillsynsmyndighetens förhandstillstånd att ta med dem i kärnprimärkapitalet innan stämmobeslut föreligger som fastställer årets slutliga resultat. Bestämmelsen preciseras så att från räkenskapsperiodens vinst ska avdras den genomförda utdelningen och annan utbetalning av medel. Från vinsten ska dessutom dras av den latenta skatteskulden, som beräknas utifrån antagandet att institutet inte genomför någon utdelning.  

Det föreslås dessutom att bestämmelsen preciseras i syfte att genomföra artikel 16a.4 i resolutionsdirektivet så att från det högsta utdelningsbara belopp som bestäms i enlighet med 3 mom. avdras dessutom den genomförda utdelningen och annan utbetalning av medel. Det slutliga belopp som institutet eventuellt får dela ut fås således så att de utdelningsbara medel som fastställts i detta moment multipliceras med koefficienten enligt 3 mom. 2–4 punkten och sedan avdras den genomförda utdelningen och annan utbetalning av medel. 

I 6 mom. 4 punkten korrigeras hänvisningen så att den avser det nya 7 f § 1 mom. samt 7 h §. I övrigt motsvarar momentet den gällande bestämmelsen.  

14 kap. Koncernresolution .  

6 §. Europeiska resolutionskollegier. I 6 mom. korrigeras hänvisningen så att den avser det nya 7 f § 1 mom.  

18 kap. Administrativa påföljder 

1 §. Påföljdsavgift . I 1 mom. ändras hänvisningen till 8 kap. så att den omfattar alla bestämmelser där det föreskrivs om minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder. Dessutom korrigeras hänvisningen i bestämmelsen så att den avser 4 kap. 1 § 5 mom., där det föreskrivs om institutets skyldighet att meddela Finansinspektionen, i stället för 4 mom.  

I momentet föreskrivs det om de gärningar och försummelser i strid med resolutionslagen för vilka Finansinspektionen påför en sådan påföljdsavgift som anges närmare i lagen om Finansinspektionen (878/2008). Bestämmelsen baserar sig på artikel 45k.1 e och artikel 111.1 c och d i resolutionsdirektivet. Påföljdsavgift påförs för försummelse eller överträdelse av bestämmelserna i 2 kap. 4 § om lämnande av uppgifter som behövs för resolutionsplaner, bestämmelsen i 4 kap. 1 § 5 mom. om ett instituts skyldighet att meddela Finansinspektionen att det anser sig vara oförmöget eller sannolikt oförmöget att fortsätta sin verksamhet samt underskridande av det minimikrav som fastställts i enlighet med 8 kap. För överträdelse och försummelse av dessa bestämmelser ska de maximala påföljdsavgiftsbelopp som föreskrivs i 41 § 6 mom. i lagen om Finansinspektionen och som förutsätts i artikel 111.2 d och e i direktivet tillämpas.  

19 kap. Särskilda bestämmelser 

1 a §. Holdingföretags konkurs och likvidation. Det föreslås att till lagen fogas en ny 1 a § som innehåller bestämmelser som kompletteras bestämmelserna om konkurs och likvidation i företag som avses i 1 kap. 1 § 2 mom. Genom bestämmelsen genomförs artikel 32b i resolutionsdirektivet.  

Denna artikel i resolutionsdirektivet har för kreditinstitutens del genomförts i 23 a 2 mom. i lag om affärsbanker och andra kreditinstitut i aktiebolagsform (1501/2001), i 120 a § 3 mom. i sparbankslagen (1502/2001) och i 33 § 2 mom. i lagen om andelsbanker och andra kreditinstitut i andelslagsform (423/2013). I fråga om värdepappersföretag har bestämmelsen genomförs i 13 a kap. 2 § 1 mom. i lagen om investeringstjänster (747/2012), där det hänvisas till 6 kap. i lag om affärsbanker och andra kreditinstitut i aktiebolagsform. I fråga om olika holdingbolag som avses i 1 kap. 1 § 2 mom. i resolutionslagen har genomförandet av bestämmelsen varit bristfälligt.  

Om ett företag är oförmöget eller sannolikt oförmöget att fortsätta sin verksamhet, ska det antingen ställas under resolutionsförvaltning, försättas i likvidation eller sökas i konkurs. Om det inte föreligger något allmänt intresse för att ställa företaget under resolutionsförvaltning, kan man välja likvidation eller konkurs. Eftersom det i den situation som regleras kan vara fråga om ett företag som endast är sannolikt oförmöget att fortsätta sin verksamhet och alltså ännu inte är insolvent i enlighet med konkurslagen, uppfylls alltså inte nödvändigtvis villkoren för försättande i konkurs. I en sådan situation bör verket försätta ett institut i likvidation. Om det utifrån de bedömningar som nämns i 4 kap. 2 § i lagen om resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag står klart att institutet är insolvent, dvs. annat än tillfälligt oförmöget att betala sina skulder när de förfaller till betalning, ska verket ansöka om att institutet ska försättas i konkurs. Försättande i konkurs är mer motiverat än likvidation bl.a. om företaget är överskuldsatt beräknat enligt likvidationsvärde. Domstolen avgör om ett företag ska försättas i konkurs i enlighet med de gällande bestämmelserna. 

Verket ska besluta att omedelbart försätta ett företag i likvidation eller ansöka om att det ska försättas i konkurs efter att det fattat beslut i enlighet med 4 kap. 2 § i resolutionslagen om att inte ställa institutet under resolutionsförvaltning. För att säkerställa att det förfarande som är mest ändamålsenligt med avseende på omständigheterna inleds i företaget ska verket höra Finansinspektionen innan det beslutar att försätta företaget i likvidation eller göra konkursansökan som gäller företaget. På likvidation tillämpas i övrigt vad som föreskrivs om likvidation i den gällande lagstiftningen.  

7.2  Kreditinstitutslagen

1 kap. Allmänna bestämmelser 

4 a §.Den ordning i vilken ett kreditinstituts borgenärer ska få betalning. Det föreslås att paragrafen utökas med ett nytt 4 mom. för att komplettera det nationella genomförandet av artikel 48.7 första och andra stycket samt artikel 108.3 i resolutionsdirektivet. De nämnda bestämmelserna förutsätter att motsvarande bestämmelser om förmånsrättsordning ska tillämpas även på ett kreditinstituts holdingföretag som på själva kreditinstitutet. Eftersom ett kreditinstituts solvens och instrument som är kvalificerade att uppfylla kapitalbaskraven granskas även på konsoliderad nivå, är det konsekvent att motsvarande bestämmelser om förmånsrättsordning tillämpas även på koncerners moderbolag. Ändringen har ingen betydande inverkan för kreditinstitutslagstiftningens tillämpningsområde, eftersom flera bestämmelser tillämpas redan på för närvarande på konsoliderad basis även på holdingföretag.  

7.3  Lagen om investeringstjänster

13 a kap. Likvidation och konkurs 

2 §.Tillämpning av bestämmelserna i affärsbankslagen och kreditinstitutslagen. Det föreslås att 4 mom. ändras genom att det tillfogas en hänvisning till det föreslagna nya 1 kap. 4 a § 4 mom. i kreditinstitutslagen. Genom hänvisningen blir den nya bestämmelsen om förmånsrättsordning tillämplig även på värdepappersföretags olika holdingbolag. I bestämmelsen preciseras dessutom att även 1 mom. 6 punkten, som tillfogades genom lag 233/2021, är tillämplig på värdepappersföretag.  

7.4  Lagen om myndigheten för finansiell stabilitet

5 kap. Insättningsgaranti 

9 §.Betalningsskyldighetens inträde. I 5 mom. slopas verkets skyldighet att i den officiella tidningen meddela vilka åtgärder insättarna ska vidta för att få insättningsgarantiersättning. Meddelandet ska publiceras på verkets webbplats och i de största dagstidningarna. I bestämmelsen förtydligas dessutom på vilket sätt ett beslut om att skyldigheten att betala insättningsgarantiersättningar inträder ska delges insättarna och till vilken del det är fråga om skyldighet att meddela andra aktörer som kompletterar den officiella delgivningen.  

Verket ska underrätta insättarna om ett beslut om skyldighet att betala garantiersättningar. Beslutet delges insättarna genom offentlig delgivning. Förvaltningslagens bestämmelser om offentlig delgivning ändrades genom lag 432/2019 och det föreskrivs att det huvudsakliga sättet för offentlig delgivning är publicering av beslutet på myndighetens webbplats och vid behov i den tidning ur vilken mottagaren kan antas bäst få information om saken. Den officiella tidningen behåller dock sin ställning som det meddelandesätt som bestämmer tidpunkten för delfåendet vid offentlig delgivning i sådana exceptionella situationer där ett meddelande om att handlingen finns tillgänglig inte har kunnat publiceras på myndighetens webbplats. Eftersom insättningsgarantiersättningar ska göras tillgängliga för insättarna i enlighet med 5 kap. 10 § inom sju arbetsdagar måste informationen vara effektiv. I en insättningsgarantisituation nås insättarna bäst genom offentlig delgivning enligt 62 § i förvaltningslagen genom verkets webbplats samt dagstidningar, och det finns inget behov av ett separat meddelande i den officiella tidningen. Verket ska i enlighet med de gällande bestämmelserna på finska och svenska i de största dagstidningarna i Finland samt på verkets webbplats publicera ett meddelande om vilka åtgärder insättarna ska vidta för att trygga sina tillgodohavanden. Utöver beslutet om att skyldigheten att betala insättningsgarantiersättningar inträder ska insättarna delges det beslut som fattats i respektive enskild insättares insättningsgarantiersättningsärende.  

Verket ska delge den inlåningsbank som beslutet gäller beslutet om att skyldigheten att betala insättningsgarantiersättningar i enlighet med förvaltningslagen på grund av partsställning. I bestämmelsen konstateras att verket ska på motsvarande sätt som enligt de gällande bestämmelserna underrätta även finansmarknadsmyndigheterna samt vid behov en säkerhetsfond och en filials insättningsgarantifond om beslutet.  

Om verket i enlighet med 9 § 2 mom. beslutar att insättningarna inte ska ersättas ur ersättningsgarantifonden, ska beslutet i enlighet med förvaltningslagen på grund av partsställning delges den bank som berörs av slutet samt en insättare som har gjort en anmälan enligt 9 § 1 mom. till verket om att banken inte har betalat insättningarna. Därutöver ska verket underrätta Finansinspektionen om beslutet. 

7 kap. Särskilda bestämmelser 

11 §.Överföring av vissa biträdande uppgifter. I lagen föreslås en ny bestämmelse om överföring av vissa biträdande uppgifter till privata eller offentliga tjänsteleverantörer. På grund av arten av verkets verksamhetsområde och uppgifter är det möjligt att exceptionellt många kontaktar verket eller att antalet ärenden som ska behandlas blir betydande i förhållande till verkets normala storlek, särskilt t.ex. i en situation där insättningsgarantiersättningar ska betalas ut. I en situation där verket utövar sina befogenheter kan behovet av biträdande uppgifter, t.ex. rådgivning, bli avsevärt större än normalt. För att uppgifterna ska skötas effektivt är det viktigt att biträdande uppgifter snabbt kan överföras till en privat eller offentlig tjänsteleverantör. Bestämmelsen motsvarar i stor utsträckning vad som föreskrivs om motsvarande överföring av biträdande uppgifter i 3 kap. 9 kap. i lagen om transport- och kommunikationsverket (935/2018).  

I 1 mom. föreskrivs om möjlighet att för att ordna verksamheten på ett ändamålsenligt sätt och säkerställa att verkets kärnuppgifter blir skötta avtala om att vissa rådgivningstjänster, kundtjänstuppgifter och dokumentserviceuppgifter som inte innebär utövande av offentlig makt ska anförtros privata eller offentliga tjänsteleverantörer. Överföringen av uppgifter kan genomföras genom antingen avtal eller förvaltningsbeslut samt kombineras med andra tjänster som verket upphandlar. Med de uppgifter som beskrivs i paragrafen avses t.ex. informationsförmedling, rådgivning i anslutning till lagstiftning och anvisningar, mottagande, behandling och utlämnande av handlingar samt andra motsvarande tekniska och administrativa uppgifter. Det är fråga om rutinmässiga stöduppgifter som inte innebär utövande av offentlig makt. Tjänsteleverantören ska inte kunna sköta uppgifter som föreskrivits för myndigheterna med stöd av 2 § 3 mom. i grundlagen, t.ex. fatta beslut enligt 14 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) om utlämnande av en handling. Sådana uppgifter ska skötas av verket. Efter verkets beslut att utlämna en handling kan tjänsteleverantören sköta det tekniska utlämnandet av handlingen. Avsikten med bestämmelsen är inte att avvika från myndigheternas skyldigheter enligt förvaltningslagen, och genom en eventuell utläggning befrias verket inte från t.ex. skyldigheten enligt 8 § i förvaltningslagen att erbjuda rådgivning och svara på frågor.  

Utifrån erfarenheterna hos motsvarande myndigheter i andra länder har man kunnat bedöma att vid resolution och utbetalning av insättningsgarantiersättningar ställer insättarna och andra bankkunder ofta samma frågor och de gäller i huvudsak hur procedurerna avancerar och hur länge de varar. I praktiken överförs de mest krävande frågorna som gäller kundens rättigheter och skyldigheter till experter som är anställda hos verket. 

I 2 mom. föreskrivs att tjänsteleverantören ska ha tillräckliga tekniska förutsättningar och tillräcklig kompetens för att sköta de uppgifter som avses i 1 mom. En person som sköter biträdande uppgifter handlar dessutom under straffrättsligt tjänsteansvar när han eller hon sköter uppgifter som avses i paragrafen. Bestämmelser om skadeståndsansvar för en person som sköter dessa uppgifter finns i skadeståndslagen (412/1974). Vid skötseln av uppgifter som avses i bestämmelsen ska dessutom förvaltningslagen, språklagen (423/2003) och lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet iakttas.